Sammanfattning En ny strategi i arbetet med att ta bort gränshinder behövs. Denna nya strategi innehåller:

Transkript

1 Ny strategi för gränshindersarbetet Sammanfattning En ny strategi i arbetet med att ta bort gränshinder behövs. Denna nya strategi innehåller: Söka allierade för att stärka våra argument varför ett gränshinder skall tas bort Öka närvaro i huvudstäderna Kartlägga ambassadörer som kan tala för oss Involvera näringslivet och fackföreningarna ytterligare Öka medias roll Stärka EU:s roll i arbetet mot gränshinder Använda resurser på att utarbeta möjliga lösningsförslag Samtidigt bör vi, vilket redan sker, fortsätta att fokusera arbetet, så att vi löpande har ca tre prioriterade gränshinder, som vi arbetar med. Med en förstärkt insats beräknas det vara realistiskt, de närmaste åren, att ta bort två gränshinder per år. Resultat hittills Inledning Arbetet med att lösa gränshinder behöver komma in i en ny fas och komiteen behöver diskutera hur det nuvarande arbetet kan bli än bättre och om man skall arbeta på flera olika sätt för att optimera resultaten. Efter de första åren på 2000-talet, då entusiasmen över den nya förbindelsen var stor och regeringarna både i Danmark och Sverige var intresserade av att göra bron till en succé och underlätta för människor på båda sidor sundet att bo och arbeta i varandras länder, verkar i dag fokus delvis vara någon annanstans. Behovet av att se över det sätt på vilket vi i regionen arbetar gentemot regeringarna har ökat. Detta uttrycktes också vid Öresundskomiteens sammanträde i Malmö den 25 oktober 2012 och upprepades vid visionsseminariet i april Denna PM skall ses som ett inlägg i denna diskussion och baseras delvis på de diskussioner som förekom på kommitteens möten. Bakgrund Man kan få intrycket att våra båda regeringar inte har gjort något för att ta bort gränshinder i Öresundsregionen. Detta stämmer inte. Nedan är två exempel på vad som gjorts. Ett bra exempel på det är den arbetsgrupp på regeringsnivå, som tillsattes i samband med det svenska kungaparets statsbesök i Danmark i maj 2007, nämnas, och som leddes av det svenska arbetsmarknadsdepartementet. Den hade i uppdrag att se över fem gränshinder på arbetsmarknadsområdet och återkomma med förslag på läsningar. De återkom under 2008 med Nørregade 7B, 3. sal DK-1165 København K Telefon: Fax: info@oresundskomiteen.dk

2 förslag på tre lösningar. 1 Den 15 juni 2010 träffades ett antal ministrar från de båda länderna i Limhamn. Detta för att uppmärksamma Öresundsbrons tio års jubileum. Inför detta möte arbetades ett dokument fram. Detta arbete skedde på regeringsnivå mellan tjänstemän men med en avstämning av ministrar, och avstämningar på statsministrarnas kanslier i såväl Stockholm som Köpenhamn. I dokumentet nämns ett antal hinder som båda regeringarna var överens om skulle lösas. Däribland frågan om arbete i två länder och möjligheten att få rehabilitering i hemlandet, bara för att nämna två saker. Den första frågan är ju delvis löst genom ett förtydligande av EU-förordningen 883 (och alltså inte genom en bilateral överenskommelse). Vad gäller det andra problemet är det nu löst genom en ny nordisk konvention antagen våren Det är väsentligt att kommitteen trycker på ansvariga för att den enskilde arbetsskadade skall få rätt till rehabilitering i sitt hemland. Hur arbetar vi i dag? Arbetet med gränshinder har de senaste åren skett på många olika sätt. Våra politiker i Öresundskomiteen har t ex. uppvaktat ansvariga ministrar både i Danmark och Sverige med brev. Utifrån de svar som har kommit kan konstateras att brevuppvaktning inte i sig själv leder någonstans. Svaren är samtliga positiva i sin grundton, ministrarna understryker vikten av att ta bort gränshinder, men man aktar sig noga för att utlova något bestämt eller konkret. Inte ens hänvisning till det gemensamma ministermötet den 15 juni 2010 hjälper. Under 2009 inleddes arbetet med det som skulle bli rapporten 33 hinder. Det var ett samarbete mellan kommittén, Nordiska mininisterrådet, berörda myndigheter på båda sidor av Sundet, samt det svenska regeringskansliet. I rapporten, som också har blivit internationellt uppmärksammad, tas 33 gränshinder upp både sådana som kräver politiska beslut och sådana som marknaden måste lösa. För egentligen första gången kunde man enas kring ett antal gränshinder och problem. Det var ett stort steg framåt och innebar en injektion i gränshindersarbetet. Av de 33 listade gränshindren har åtta lösts fram till i dag. Det kanske låter blygsamt, men motsvarar faktiskt 24 procent. Steg i rätt riktning, men långt ifrån tillfredsställande. Mycket återstår! Ett ytterligare exempel på arbetet med gränshinder är mötena med Nordisk Gränshindersforum. Nämnas bör också det samarbete som redan i dag finns mellan ÖresundDirekt, Öresundskomiteen, regionerna och relevanta myndigheter. Till sist kan nämnas att vi har möten två gånger per år med regeringstjänstemän från både Sverige och Danmark, där aktuella gränshinder tas upp, också med förslag på möjliga lösningar. Hur arbetar andra regioner i Norden? Gränsen mellan Norge och Sverige, som med sina 160 mil är Europas längsta landsgräns, är glest befolkat. Samtidigt är det ett stort antal, främst svenskar, som pendlar över till den norska sidan för att arbeta. I reella tal är det fler som faktiskt gränspendlar mellan Sverige och Norge än som gör det mellan Sverige och Danmark men som sagt över ett stort avstånd. Gränshindersarbetet mellan Norge och Sverige organiseras i den så kallade Grensetjänsten, som finansieras av de båda ländernas regeringar, Nordiska ministerrådet, lokala myndigheter, kommuner och fackföreningar. Huvudkontoret ligger precis på gränsen mellan Sverige och Norge på en plats som kallas Morokulien. Grensetjänst fungerar precis som Öresunddirekt man ger råd och informerar gränspendlare. Ofta sker detta på telefon, eftersom avstånden är så stora. 1 De tre lösningarna som arbetsgruppen presenterade handlade om frågan om arbete i två länder, rehabilitering i bosättningslandet och frågan om arbetslöshetsförsäkring för personer som arbetar kort tid i det andra landet

3 Ett par gånger om året möts myndigheter och politiker (även från huvudstäderna) med personalen på tjänsten. Dessa möten är väldigt konkreta. Vid mötena får t.ex. myndighetsrepresentanter från båda länderna i uppdrag att se över ett gränshinder och återkomma med förslag på lösning vid nästa sammankomst. Det är långt ifrån ovanligt att man faktiskt kommer med ett förslag på lösning. Det visar sig nämligen att många gränshinder beror på hur myndigheter tolkar regler och bestämmelser. Det behövs således inga politiska beslut för en förändring. På nordkalotten finns ett motsvarande samarbete mellan Sverige, Finland och Norge. Den verksamheten är dock ännu i en uppbyggnadsfas. Hur går vi vidare? en ny strategi Fortsatt fokusering Det är väsentligt att huvudstäderna förstår att de gränshinder vi tar upp är relevanta och centrala att avveckla. Vi bör därför fortsätta att prioritera bland de gränshinder vi vill få regeringarna att ta bort. Att arbeta mer intensivt med ett par, tre gränshinder per år är ett bra sätt att arbeta. Det innebär naturligtvis inte att vi inte bryr oss om bredden, den är central också. Man kan välja ett par från olika områden, typ arbetsmarknad och socialförsäkring. Man kan också bestämma sig för att koncentrera sig på ett begränsat antal hinder inom ett och samma område under ett år. Det är också viktigt att välja ut hinder så att båda ländernas regeringar blir aktiva, d v s löpande ha minst ett hinder, som Danmark och Sverige, var för sig, har huvudansvaret för att lösa. Det innebär att inget av länderna känner sig mer utpekat än det andra. Detta har varit fallet tidigare år, då den svenska regeringen kände sig mer utpekad och att kraven på svenska regelförändringar var dominerande. Det skapade en viss irritation. Detta bör kunna undvikas om man väljer föreslagen metod. Den arbetsgrupp som redan finns med representanter från båda ländernas myndigheter bör därför få i uppdrag att sortera fram ett begränsat antal prioriterade områden, som sedan kan presenteras för de båda regeringarna, gärna med förslag på lösningar. I en genomgång av gränshinder som vi koncentrerat skall arbeta med är det viktigt att det bör vara hinder som faktiskt drabbar ett större antal personer. En del gränshinder är till sin art mycket individuella och det innebär att intresset från centralt håll att lösa dem är begränsade. Därför bör vi i kontakt med myndigheter och politiker på centralt håll kunna påvisa att just det gränshindret som vi arbetar med drabbar många. Det torde öka intresset från huvudstäderna att faktiskt lösa dem. Med detta sagt är det dock ett faktum att media inte sällan uppmärksammar ett enskilt fall, vilket kan få stort genomslag även på nationell nivå. En flerårsstrategi bör också tas fram, på låt oss säga tre år, i vilket det framgår vilka gränshinder som vi önskar arbeta med de kommande åren. Detta måste naturligtvis vara ett levande dokument som hela tiden uppdateras och justeras. I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamma att det inte alltid är den högsta politiska ledningen eller den högsta nivån på myndigheter som är rätt arena att ta upp ett gränshinder. Det kan vara minst lika centralt att kartlägga var de egentliga besluten tas och vem som behärskar området som är aktuellt. Att göra en sådan kartläggning är tidsödande, men kan vara väl använd tid. Vi måste också vara tydliga med vad som de facto är ett gränshinder. Ibland tenderar man att ta upp saker som kan uppfattas som ett gränshinder, men som faktiskt inte är det. Det är först och främst egentligen inte är ett gränshinder att de svenska och danska skattesystemen grundläggande är olika. Öresundskomiteen bör fortsättningsvis prioritera två till tre gränshinder per år som vi vill lösa. Av de gränshinder som kommitteen tidigare haft högt på agendan är; Brist på kunskap om auktorisationskrav över gränsen Följa upp rätten till rehabilitering i hemlandet Fortsätta följa arbetet med arbete i två länder - 3 -

4 Dessa tre bör fortsatt vara prioriterade. Samtidigt är det viktigt att följa arbetet med gränshinder som faktiskt lösts och följa utvecklingen av såväl gränshinder som vi bedömer är lättare att lösa, som de som vi bedömer är svåra. Det är naturligtvis centralt att också bevaka så att nya gränshinder inte uppstår och i de fall vi upptäcker att detta är på väg att ske, alarmerar berörda myndigheter och politiker. Samtidigt som sekretariatet vill försöka göra en ännu mer effektiv insats än tidigare är det också viktigt att konstatera, att det faktiskt har nåtts stora framsteg vilket bland annat visar sig i den nuvarande pendlingsnivån på knappt personer. Samtidigt är bedömningen att de gränshinder som är avskaffade sedan år 2010, har varit lättare att ta bort än de som återstår. En realistisk målsättning är därför att ta bort två gränshinder per år samtidigt som arbetet med att förhindra att nya hinder uppstår fortsätter. Allierade För att öka möjligheten ytterligare bör vi finna allierade, i form av enskilda regioner, kommuner, företag och liknande. Kommer påpekanden om ett och samma gränshinder och problem relaterat till detta från flera olika håll ökar det sannolikt chansen att man centralt tar det på större allvar och är mer benägen att faktiskt lösa det. För att lyckas med detta måste vi ännu tydligare samarbeta med kommuner, regionerna och med andra aktörer. Ett mer organiserat samarbete om detta måste skapas. Först och främst kan vi antagligen finna allianspartners bland NGO:s (non-governmental organization) i bred mening, det vill säga fackföreningar, näringslivsorganisationer, konsumentorganisationer med mera. Närvaro i huvudstäderna En fråga som kommittén bör fundera över är närvaron, inte minst i Stockholm. Det är 60 mil mellan Öresund och den svenska huvudstaden, och även om det finns telefon, mail, Internet och bra kommunikationer är det problem att vi inte finns fysiskt i Sveriges huvudstad. I dag genomför vi enstaka besök och uppvaktningar för att sedan försvinner vi till Öresund igen. Det innebär att Öresundsfrågor i allmänhet och gränshinder i synnerhet inte finns högt upp på agendan bland beslutsfattare i Stockholm. Ambassadörer En kartläggning bör göras över personer som har ett särskilt förhållande till Öresundsregionen, men som kanske har flyttat. Dessa personer kan fungera som ambassadörer för våra frågor. När en kartläggning genomförts bör personerna kontaktas och bjudas in för att få en genomgång vad de skulle kunna hjälpa oss med och vilka resurser vi har att bistå dem med. Personer som kan vara aktuella är företagare med ursprung i Skåne, journalister, lobbyister, kulturarbetare, för att ta några exempel. En studie om hur detta mer konkret kan genomföras och fungera bör göras inom en ganska snar framtid. Näringslivet Många gränshinder kan inte lösas genom politiska beslut, utan handlar om hur marknaden agerar. Exempel på detta är mobiltaxor eller frågan om porto för försändelser mellan länderna. Ett mer organiserat samarbete med näringslivet bör byggas upp. Många av de gränshinder som kan lösas av marknaden skulle göra det enklare för arbetskraftens rörlighet och därmed underlätta rörligheten av arbetskraft, vilket skulle gynna näringslivet och dess förutsättningar i regionen. Liksom näringslivsorganisationerna i högre grad än hittills skall sökas som allianspartners, se ovan, kan det också vara en god idé att påverka verksamheter att inte utkräva mer orimliga taxor och avgifter för kunder på andra sidan sundet, än av nationella kunder. Fackföreningar Lika viktigt som det är att ytterligare involvera näringslivet är det att engagera fackföreningsrörelsen. De gemensamma nordiska facken, NFA (Nordens fackliga samorganisation) har också tydligt sagt att de vill arbeta mot gränshinder. Detta faktum bör kommitteen ta till sig i det vidare arbetet. Media Att synas i media är naturligtvis mycket viktigt. Det gäller både när vi anordnar större arrangemang, - 4 -

5 som Öresundstinget, men också i forma av artiklar och intervjuer. Det skall vara självklart för media att vända sig till oss om det är frågor som rör Öresundsregionen. Målsättningen bör också vara att ha en till två större debattartiklar i riksmedia per år. Att uppvakta enskilda journalister för att få dem intresserade av vårt arbete och för vikten av att gränshinder tas bort, är också viktigt. En kartläggning av vilka journalister, inte minst på nationell nivå, som har visat intresse för våra frågor, bör därför göras. Detta kan eventuellt göras genom Öresund Media Platform, som leds av Øresundsinstitutet, och där Öresundskomiteen deltar. Det kan också övervägas att kommitteen i form av ordförandeskapet, direktören eller enskilda medarbetare - mer aktivt än hittills vänder sig till media, när det uppstår enskilda passande frågor. Öresund och EU EU bör också spela en större roll i vårt arbete. Vissa gränshinder löses mest effektivt på EU-nivå. Ett exempel på detta är att frågan om arbete i två länder för olika arbetsgivare delvis lösts genom en komplettering av EU:s förordning 883. De senaste åren har regionerna blivit allt mer betydelsefull inom det europeiska samarbetet och det bör vi naturligtvis dra nytta av. Vi bör samla alla våra medlemmars kontor i Bryssel för en dialog om hur vi bäst använder vår samlade styrka på europeisk nivå för att lösa gränshinder. En kartläggning bör också ske av de 33 gränshindren, för att ta reda på vilka EU-direktorat som har ansvar för vilka av de 33 hindren. Vidare bör kommitteen också i ökad grad ta kontakt och samarbeta med andra gränsregioner i Europa, dels för att utbyta erfarenheter men också för att dryfta gemensamma problem och frågeställningar. Avslutningsvis kan det vara en stor fördel om vi ytterligare involverar våra europaparlamentariker i arbetet. Lösningsförslag Att vid kontakter med politiker och myndigheter på central nivå presentera förslag till lösningar på de gränshinder vi tar upp är en stor fördel. Det skickar signalen att vi är seriösa och konstruktiva. Det sättet att arbeta är delvis redan ett faktum i dag, men det kan utvecklas ytterligare