Bokanmälan: Frihet från underordning. En kritisk rättsvetenskaplig

Transkript

1 104 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/138 Bokanmälan: Frihet från underordning. En kritisk rättsvetenskaplig studie av diskriminering av deltidsarbetande och visstidsanställda Hanna Pettersson, Bokbox förlag, Malmö 2012, 343 s. ANMÄLD AV LENA SVENAEUS, F.D. JÄMO, DOCTORAND I RÄTTSSOCIOLOGI VID SAM- HÄLLSVETENSKAPLIGA FAKULTETEN, LUNDS UNIVERSITET Nyckelord: kritisk rättspositivism, diskriminering, jämlikhet, deltidsarbete, visstidsanställning, arbetslöshetsförsäkring, sjuk- och föräldraförsäkring Hanna Pettersson disputerade i våras på en avhandling om de rättsliga verktyg i arbetsrätt och socialförsäkringsrätt som står till buds för att stärka positionen för anställda som arbetar deltid eller har en begränsad anställningsform. Avhandlingens syfte sägs vara att identifiera konstruktiva sätt att förbättra diskrimineringsrättens potential. Mot bakgrund av att diskrimineringsrätten, t.ex. genom fokus på jämförelser mellan individer istället för på strukturella förhållanden, riskerar att legitimera snarare än att utmana den ojämlikhet som den syftar till att angripa, vill författaren undersöka möjligheterna att ta diskrimineringsrättens anspråk på allvar. Den arbetsrättsliga utgångspunkten är två EU-direktiv: direktiv 97/81/EG om ramavtalet om deltidsarbete och direktiv 99/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete. Direktiven har implementerats i Sverige genom lagstiftning, främst lagen (2000:293) om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Ämnet för avhandlingen är högaktuellt. I årets avtalsrörelse var det för många fackförbund en prioriterad fråga att få in regler i kollektivavtalen som gav bättre skydd än lagen. Och i somras kom ytterligare ett departementsförslag om justering av anställningsskyddslagens bestämmelser om begränsade anställningsformer sedan EU-kommissionen, efter en anmälan från TCO, kritiserat Sverige för bristande implementering av visstidsdirektivet. Man är oenig om i vilken utsträckning arbetsgivare kan stapla olika typer av visstidsanställningar på varandra utan att komma i konflikt med direktivet. Mycket talar för att direktivet medför krav på att införa en övre tidsgräns i nationell lagstiftning. Innan jag redovisar och kommenterar avhandlingens innehåll vill jag nämna något om den verklighet som är bakgrund till den rättsliga regleringen.»pälsjägare«

2 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/ var för ett antal decennier sedan den negativa benämningen på kvinnor som med lön från ett deltidsarbete ville få en liten guldkant på tillvaron. Samtidigt fanns förespråkare för rätten till deltidsanställning utifrån det krassa faktum att barnomsorgen inte var utbyggd, något som betraktades som ett problem för mödrar, inte för fäder. Synen på deltidsanställning som en kvinnofälla speglas också i EUdomstolens praxis i mål om indirekt könsdiskriminering av deltidsanställda. Numera råder en grundmurad uppfattning hos fackliga organisationer i Sverige att deltidsanställning begränsar individernas och det handlar merendels om kvinnor möjlighet att stå på egna ben och försörja sig. Vad gäller tidsbegränsade anställningsformer har dessa sedan decennier betraktats som otrygga och riskabla för arbetstagaren, vilket inte minst visas av att det alltsedan anställningsskyddslagens ikraftträdande varit en vanlig uppgift för Arbetsdomstolen att pröva giltigheten av vikariat och andra begränsade anställningsformer enligt reglerna i LAS eller kollektivavtal. Avhandlingen består av tre delar. I en inledande del behandlas diskrimineringsförbud som redskap mot ojämlikhet. Här redovisas de teoretiska utgångspunkterna och den metod som författaren vill använda i sin granskning av det rättsliga materialet. Metoden rubriceras som kritisk rättspositivism inspirerad av den finske rättsfilosofen Kaarlo Tuori. I avhandlingens andra del behandlas deltidsarbete och visstidsanställning ur ett diskrimineringsperspektiv. I denna del av avhandlingen tas också s.k. behovsanställning upp eftersom det är en anställningsform som typiskt sett medför ett starkt beroende av arbetsgivaren. En tredje del behandlar deltidsoch visstidsanställdas situation i arbetslöshetsförsäkringen och i sjuk- och föräldraförsäkringen. Dessa socialförsäkringsrättsliga regleringar innehåller visserligen inte några diskrimineringsförbud bortsett från att könsdiskrimineringsförbudet i direktivet om social trygghet 79/7 EEG kan vara tillämpligt men som författaren påpekar, har regler som gäller arbetslöshet, sjuk- och föräldraledighet ett nära samband med arbetsrätten och i sak stor betydelse för de berörda arbetstagarkategoriernas situation på arbetsmarknaden. Avhandlingen behandlar uteslutande rättsligt material, lagstiftning och rättspraxis, däremot inte kollektivavtal. Ett anställningsförhållande innebär ur arbetstagarens synpunkt en underordning och en begränsning av möjligheterna att fritt disponera sin tid. Även andra begränsningar av såväl ekonomisk som psykologisk art låter sig beskrivas. Arbetsgivarens arbetsledningsrätt motsvaras av arbetstagarens lydnadsplikt. Graden av underordning eller om man så vill ofrihet växlar med anställningsform, arbetstidsmått och arbetstidsförläggning för att nämna några komponenter. Under inflytande av internationella konventioner och inte minst EU-rätten har, som Laura Carlson visat, diskrimineringsreglerna genomgått en metamorfos. De har numera status av mänskliga rättigheter och är inte längre en liten jolle till arbetsrätten. Det är, som författaren framhåller, naturligt att se framväxten av den numera omfattande diskrimineringslagstiftningen som en reaktion på att underordningen gått för långt och indi- Jurist- og Økonomforbundets Forlag

3 106 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/138 videns autonomi blivit för kringskuren. Författaren vill med sin metod undersöka vilka outnyttjade möjligheter eller alternativ för att öka friheten från underordning som kan finnas i deltids- och visstidsdirektiven och övrig för dessa arbetstagarkategorier relevant lagstiftning. Författaren beskriver sin metod som en rättsdogmatisk variant av kritisk rättspositivism. Det handlar därmed om ett instrument för»intern kritik«av rätten. Utgångspunkten är Tuoris bild av lagen som bestående av tre vertikala nivåer: en ytnivå som beskriver rättens omedelbart synliga innehåll i form av bl.a. lagar och rättspraxis, en rättskulturnivå som är mera stabil och innehåller t.ex. metoder för rättslig problemlösning och slutligen en djupstrukturnivå som betecknas som den mest stabila. Djupstrukturen rör samhällets fundamentala uppfattningar på vilka lagens legitimitet vilar. Till dessa hör enligt Tuori begrepp som individens autonomi, individens frihet och mänskliga rättigheter. Begreppet autonomi är vanligt i rättsvetenskaplig och vetenskapsteoretisk debatt och har oftast en etisk grundval; var och en bör ha rätt att bestämma över sitt eget liv och slippa vara underordnad någon annan. Autonomi är emellertid ett mångtydigt begrepp som kan användas för såväl beskrivningar som förklaringar och värderingar. Författaren torde vara medveten om det. Uppfattningen att rätten växer fram ur olika samverkande nivåer i samhället återfinns hos många rättsfilosofer och rättssociologer. I Hans Kelsens rena rättslära bildar rätten en»byggnad«mellan olika nivåer eller»avsatser«. En annan forskare som bygger sin teori på nivåbegrepp är Georges Gurvitch. Under samhällets yta, på en djupare nivå, finns det som Gurvitch kallar»the collective mind«. Genom att studera»immediate jural experience«kan man frilägga de normer och värderingar som finns på den djupare nivån. Det finns vissa likheter mellan idéerna om samspel mellan yta och djup och avhandlingens resonemang kring rättens olika nivåer. Den kritiska rättspositivismen i Tuoris tappning vill pröva en mer konstruktiv kritisk ansats än den»avslöjande kritik«eller ideologikritik som bl.a. Critical Legal Studies-rörelsen står för. Redskapen för kritiken beskrivs som de normativa måttstockar som finns i det Tuori kallar rättens djupstruktur. I denna avhandling utgörs måttstocken av dikotomin autonomi/underordning eller med ett annat begreppspar frihet/ofrihet. Arbetsgivarens faktiska behov av deltids- eller visstidsanställningar är i detta perspektiv ointressant. Analysen och kritiken gäller enbart de resonemang om frihet respektive ofrihet som kan identifieras i materialet utifrån ett teoretiskt arbetstagarperspektiv. Vad menar då författaren när hon skriver att hennes syfte är att med hjälp av den kritiska rättspositivismen»identifiera konstruktiva sätt att förbättra diskrimineringsrättens potential«? Jag tolkar det som att det kritiska momentet finns inbyggt i själva analysverktyget som ett moraliskt ställningstagande. Frihet är bra. Underordning är dåligt. Likt en slagruta används frihetsmåttstocken för att i det rättsliga

4 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/ materialet hitta outnyttjade resurser och alternativa tolkningar som skulle kunna öka friheten för deltids- och visstidsanställda och minska deras underordning. Att underordningen nästan alltid drabbar kvinnor ges i detta sammanhang ingen betydelse, inte heller orsakerna till att det förhåller sig så. Författaren har kapat banden till verkligheten men de drabbade individerna finns där i rättsfallen och de är kvinnor. Några skulle säkert använda ordet könsblind om analysen. Andra skulle betrakta den som könsneutral. Ytterligare några skulle uppskatta att kön inte ges någon betydelse alls, eftersom åtgärder som syftar till att hjälpa kvinnor riskerar att låsa fast istället för att befria. Här finns en öppning för en intressant diskussion! Författaren håller Tuori hårt i handen i sin genomgång av materialet. Ofta skymtar en ambition att utöver det egna forskningsprojektet ge stöd åt Tuoris kritiska rättspositivism, som bygger på Hans Kelsens och H.L.H. Harts filosofiska uppfattningar och också är inspirerade av bl.a. Jürgen Habermas och Michel Foucault. En av dem som kommenterat Tuoris metodik är Aleksander Peczenik. Denne är i huvudsak positiv till Tuoris metodik men kritisk till vad han kallar Tuoris filosofiska beroendeställning. Filosofer kommer och går beroende på intellektuella moden och man bör undvika att hamna i deras»getingbon.«min uppfattning är att författarens analysverktyg fungerar alldeles utmärkt givet de begränsningar som hon själv är noga med att framhålla. Språkligt sett stämmer dikotomin autonomi/underordning väl överens med den argumentation som arbetstagarsidan använder i kampen för en starkare ställning för deltids- och visstidsanställda. Målet vid förhandlingsbordet eller i rättssalen är från fackligt håll att minska beroende och utsatthet, att komma så långt bort från legostadgans ofrihet som möjligt. Man törs nog säga att i Sverige har EU-direktivens förbud mot diskriminering av deltids- och visstidsanställda hittills inte ansetts ha samma tyngd som andra diskrimineringsförbud. Den åsikten finns inte bara hos arbetsmarknadens parter. Ett antal forskare har karaktäriserat direktiven som svaga. Starkt kritisk är t.ex. Ronnie Eklund som kallat deltidsdirektivet The Chewing Gum Directive. Direktivets sinsemellan oförenliga syften att stärka själva anställningsformen samtidigt som man vill stödja de som drabbas av den beskrivs som tunna tuggummitrådar som brister när de dras ut. Eklund menar att de ursprungliga förslagen till direktiv blivit så starkt urvattnade under den s.k. sociala dialogen, att de i själv verket endast gagnar arbetsgivares intressen. Hanna Pettersson polemiserar i och för sig inte mot denna uppfattning men vill visa att direktivens diskrimineringsförbud väl försvarar sin plats bland övriga diskrimineringsförbud, något hon menar kan utläsas av formuleringar i EU-domstolens domar. Själva begreppet diskriminering och skillnaden mellan olika diskrimineringsgrunder kommer därmed i fokus. I ett spännande avsnitt diskuteras diskrimineringsförbudens rationalitet. Vad ska man använda för kriterium för att identifiera diskrimineringsgrunder i rätten? Författaren börjar med att granska den argumentation som fördes när direktiven skulle Jurist- og Økonomforbundets Forlag

5 108 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/138 implementeras och många ifrågasatte om det här var»riktig diskriminering«. Lagrådet menade att deltidsanställning och visstidsanställning var avvikande som diskrimineringsgrunder, eftersom de inte hade en stark koppling till»individen som sådan«eller till»personliga egenskaper«och inte heller fanns med i konventioner om mänskliga rättigheter. Man tillrådde»ett mera lågmält språkbruk«och föreslog särbehandling som en lämpligare benämning. Att varken argumentet om personanknytning eller kopplingen till mänskliga rättigheter håller, visar Hanna Pettersson på ett övertygande sätt. Exempelvis fanns sexuell läggning inte angiven i någon folkrättslig konvention när den diskrimineringsgrunden infördes i svensk lag. Ett annat kriterium som använts t.ex. i USA och Kanada är oföränderlighet (immutable characteristic). I USA har man ansett att det föreligger presumtion för otillåten diskriminering om något som utgör ett oföränderligt karaktärsdrag hindrar någon att bedömas utifrån egna meriter. Oföränderlighetskriteriet har starka likheter med åsikten att en diskrimineringsgrund kännetecknas av att den handlar om något som ligger utanför individens kontroll. Även dessa kriterier kan med fog ifrågasättas, visar författaren. Det gäller också relevans som kriterium för att skilja ut irrelevanta bedömningsgrunder som diskriminerande. Problemet med relevanskriteriet är att det på en fördomsfull arbetsmarknad kan vara relevant att välja bort eller särbehandla kvinnor eller arbetskraft av utländsk härkomst. Efter att på ett elegant och övertygande sätt ha satt fingret på svagheterna i existerande definitioner presenterar Hanna Pettersson ett eget förslag. Inte oväntat använder hon sig av begreppen autonomi och underordning. Hon argumenterar för att diskrimineringsgrunder främst kännetecknas av att de är attribut som anses medföra en underordnad position och som därför inte utgör en acceptabel grund för särbehandling av de personer som berörs. Det låter övertygande. Men som författaren själv påpekar borde fattigdom då vara eller kunna bli en diskrimineringsgrund, vilket inte ter sig som särskilt sannolikt. Hur hänger det ihop? Anna Christensen har gett en övertygande förklaring:»särbehandling som stämmer överens med strukturella förhållanden kommer alltid att kvarstå och ses som icke särbehandlande«den kritiska rättspositivismen strävar enligt Tuori efter att i alla lägen finna koherens, därav Hanna Petterssons ambition att finna argument för att deltids- och visstidsdiskriminering är riktig diskriminering och försvarar en plats som helsyskon i diskrimineringsfamiljen. Men är det verkligen nödvändigt att placera in alla diskrimineringsgrunder i en och samma box? Varför måste de ha samma rationalitet? Jag menar att det faktiskt finns en avgörande skillnad mellan de aktuella direktivens diskrimineringsförbud och förbuden mot diskriminering på grund av kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, funktionshinder och ålder. I deltids- och visstidsdirektiven handlar det om strukturer som anses diskriminerande och det är något nytt! Nya diskrimineringsförbud uppstår när gamla former av särbehandling kommer i konflikt med strukturella förändringar, menar Anna Chris-

6 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/ tensen. Är det måhända utvecklingen av den sociala dimensionen i unionens arbetsmarknadspolitik som inneburit en sådan strukturell förändring och som drivit fram de nya diskrimineringsförbuden? Historien visar att diskrimineringsförbud ibland tillkommit av mindre vackra skäl än djupstrukturens värderingar kring individens ställning och rättigheter. Så ansågs t.ex. konkurrensen mellan Tyskland och Frankrike snedvridas om man tillät att det ena landet konkurrerade med hjälp av lönediskriminering. Det var ett viktigt skäl till att artikel 119 i Romfördraget om lika lön för lika arbete infördes en gång i tiden. Vill man undersöka hur diskrimineringsförbud kommer till, varför de upprätthålls alternativt blir verkningslösa, har man föga hjälp av kritisk rättspositivism, däremot av de teorier och metoder som rättssociologin erbjuder. Avhandlingens stora värde ligger i den heltäckande redovisningen och analysen av rättspraxis inte minst från EU-domstolen. Det är ett kunskapskapital som är högst användbart därför att det har bäring på alla typer av diskriminering, inte bara den som handlar om deltids- och visstidsanställda. Jag vill peka på några viktiga slutsatser i avhandlingen. Författaren visar att indelningen mellan direkt och indirekt diskriminering har blivit allt mindre strikt i rättspraxis. EU-domstolen har börjat se till särbehandlingens resultat snarare än till dess form. Eftersom domstolens bedömning alltid sker utifrån en intresseavvägning mellan arbetsgivare och arbetstagare måste denna intresseavvägning göras transparent om arbetstagarens situation ska kunna bedömas på ett rättvist sätt. Skälen för arbetsgivarens särbehandling i relation till individens situation måste ställas i fokus och synliggöra vad som ligger i respektive vågskål. I avhandlingen påvisas också att den tekniska uppbyggnaden av diskrimineringsförbuden gör det möjligt att fördunkla och negligera orsakerna till en missgynnande särbehandling. Så innebär t.ex. deltidsdirektivets krav på att den deltidsanställda i utgångsläget ska jämföras med en heltidsarbetande som arbetar med likartade uppgifter och under i stort sett samma förhållanden en stor risk för att inte ens komma i startgroparna för en prövning av skälen till särbehandlingen. Konsekvensen blir, att ju mer missgynnad och därmed olik en heltidsarbetande som klaganden är, desto svårare blir det att hitta en jämförelseperson som godtas av domstolen. Att domstolarnas tolkning av bevisreglerna har avgörande betydelse för utgången i ett diskrimineringsmål har Jonas Malmberg tidigt beskrivit och debatterat. Hanna Pettersson diskuterar också detta. Frågan om jämförbarhet har lagts inom ramen för arbetstagarens bevisbörda. När jämförelserekvisitet tolkas snävt sätts diskrimineringsförbudet ur spel, likaså de bevislättnader som arbetstagaren ska ha enligt EUrätten. Arbetsgivaren har bevisbördan för att det finns skäl som rättfärdigar särbehandlingen av den deltids- eller visstidsanställda. Dessa skäl ska vara såväl starka som styrkta enligt EU-domstolens tolkning. Hanna Pettersson visar på konsekvenserna för deltids- och visstidsanställda när kraven på bevisningens styrka ställs lågt. Jurist- og Økonomforbundets Forlag

7 110 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/138 Då förlorar diskrimineringsförbudet sin kraft och legitimerar istället den missgynnande behandlingen. Att Arbetsdomstolens rättspraxis sett ur den anställdas perspektiv är klart oförmånligare än EU-domstolens råder det ingen tvekan om. Jämförelserekvisitet tolkas snävt och kraven på arbetsgivarens bevisning är lågt ställda. Att Arbetsdomstolen inte respekterar EU-rätten i diskrimineringstvister har tidigare visats av andra forskare, senast Laura Carlson i sin doktorsavhandling. Nu drar Hanna Pettersson samma sorgliga slutsats i fråga om målen om deltids- och visstidsanställda. Det avgörande från Arbetsdomstolen som starkast kritiseras i avhandlingen är AD 2008 nr 81. Målet handlade om en kvinna som under mer än 25 år haft ett stort antal visstidsanställningar som sjukvårdsbiträde i Malmö stad och som gjorde gällande att hon blivit berättigad till företrädesrätt till återanställning enligt reglerna i LAS. Hon ansåg att hon haft en sammanhängande anställning, medan kommunen hävdade att hon haft s.k. intermittent anställning vilket innebar att hon inte varit anställd under arbetsfria perioder. Hon hade haft rätt att tacka nej till erbjudande om arbete. Denna senare uppgift var ostridig och blev avgörande för bedömningen att hon inte kunde anses som anställd under arbetsfria perioder. I sin kommentar till Arbetsdomstolens argumentation framhåller författaren att det av domen C-212/04 Adeneler kan utläsas att EU-domstolen anser att både alltför långa perioder med visstidsanställningar och visstidsanställningar som inte motsvarar arbetsgivarens egentliga behov tillhör det som de missbruksbegränsande reglerna i direktivet ska förebygga. Därför är det uppseendeväckande att en arbetstagare efter så många års arbete inte betraktades som tillsvidareanställd. Friheten att tacka nej till erbjudanden gavs avgörande betydelse för Arbetsdomstolens ställningstagande utan att man problematiserade denna frihet. Till försvar för Arbetsdomstolen bör dock betonas att ett måls utgång i dispositiva tvistemål bestäms av hur talan har utformats och vilken bevisning som blir prövad. I det här målet som var en överprövning av en tingsrättsdom underlät ombudet att utforma sin talan med stöd av diskriminerings- och missbruksförbuden. Dessutom fick arbetsgivaren oemotsagd hävda att Kommunalarbetareförbundet och Malmö stad var helt överens om de oförmånliga anställningsrutinerna. Här borde ombudet ha kontrollerat fakta. Att Arbetsdomstolen, parternas egen domstol, skulle underkänna arbetsmarknadens parters gemensamma ståndpunkt utan närmare utredning och utan att fackförbundet fått komma till tals ter sig mycket osannolikt. Ett riktigt guldkorn har Hanna Pettersson hittat i det ramavtal som ligger till grund för deltidsdirektivet. Här finns nämligen ett uppsägningsförbud i artikel 5.2. Om en arbetstagare vägrar att övergå från heltidsarbete till deltidsarbete eller omvänt ska detta inte i sig vara giltig grund för uppsägning. Det ska dock inte påverka möjligheten att säga upp arbetstagaren av andra orsaker som är hänförliga till»det aktuella företagets drift«. Som Hanna Pettersson framhåller är det i svensk rätt en

8 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/ vitt spridd uppfattning att arbetsbrist omfattar i princip alla organisatoriska faktorer och att arbetsbrist alltid utgör saklig grund för uppsägning. Sålunda står det såsom det hittills bedömts av Arbetsdomstolen arbetsgivaren fritt att ändra sin organisation så att heltidsanställning ersätts av deltidsanställning och vice versa. Vägrar arbetstagaren att acceptera förändringen blir det saklig grund för uppsägning, om hon inte kan omplaceras. Den här typen av situation är mycket vanlig. Om en arbetsgivare vill bli av med en anställd av personliga skäl är det enkelt att dölja detta genom att skapa en arbetsbristsituation. Det finns visserligen möjlighet att få grunderna för uppsägningen prövade om man kan påvisa att uppsägningen till etthundra procent har sin grund i personliga skäl. Det misslyckas dock så gott som alltid. Det ska bli intressant att se om avhandlingen kan bidra till att föra in ramavtalets uppsägningsförbud i diskussionen om organisatorisk arbetsbrist som saklig grund för uppsägning. Också den del av boken som handlar om socialförsäkringsrätten erbjuder spännande läsning. För en person som arbetar deltid eller som är utan arbete mellan olika visstidsförordnanden har arbetslöshetsförsäkringen stor betydelse inte bara för ekonomin utan också för graden av oberoende i relation till arbetsgivaren. Det gäller också vid sjukdom och föräldraledighet. Analysverktyget med individens autonomi som normativ måttstock är detsamma som tidigare men det material i form av lagstiftning och rättspraxis som analyseras präglas av en annan rationalitet än arbetsrätten. Individens autonomi står inte i centrum. Riskbedömningar och politiska bedömningar av olika slag har bestämt utformningen av reglerna. Författaren prövar François Ewalds teori om social rätt för att kasta ljus över detta förhållande. Typiskt för försäkringsrationaliteten är att den saknar kopplingar till moraliska föreställningar i samhället. Här finns till synes inte plats för några djupstrukturella element av moralisk natur. I sin genomgång av rättspraxis finner dock författaren exempel på sådana rättfärdigande element. Liksom i de arbetsrättsliga avsnitten är det värdefullt att få en så fyllig redovisning av lagens förarbeten och rättspraxis när det gäller behandlingen av deltids- och visstidsanställdas rättigheter inom arbetslöshetsförsäkringen och föräldra- och sjukförsäkringen. Också här handlar avhandlingen om frågor som är högaktuella arbetsmarknadspolitiskt. Inte minst gäller det arbetslöshetsförsäkringen för deltidsanställda. Den har så gott som alltid varit restriktiv i syfte att undvika missbruk men skärptes ytterligare på flera punkter när den borgerliga regeringen tillträdde Författaren konstaterar att denna ytterligare begränsning av deltidsarbetandes autonomi infördes utan någon annan argumentation än att de nya skärpta reglerna skulle ingå i en större reform för att»stärka arbetslinjen«. Under remissförfarandet och också i en anmälan till EU-kommissionen hävdade bl.a. TCO att förslaget utgjorde indirekt könsdiskriminering i strid med direktiv 79/7. Det tillbakavisades av regeringen i propositionen. När det gäller socialpolitik innebär EU-rätten att låga krav ställs på argumentationen kring frågan om en åtgärd är lämplig och nödvändig Jurist- og Økonomforbundets Forlag

9 112 RETFÆRD ÅRGANG NR. 3/138 för att tillgodose ett berättigat mål. Enligt författaren gjorde regeringen sannolikt en korrekt prognos i fråga om den bedömning som EU-domstolen skulle ha gjort. Hanna Pettersson poängterar både i de arbetsrättsliga och i de socialförsäkringsrättsliga avsnitten att avhandlingens syfte inte är att förbättra de faktiska villkoren i arbetet för deltids- och visstidsanställda. Hon är enbart är intresserad av det rättsliga materialets potential för att utveckla en arbetstagarsyn som ställer arbetstagarens frihet i centrum. Men, menar jag, det är väl ingen nackdel om resultatet också kan komma till praktisk användning? I denna avhandling finns många för arbetstagarsidan värdefulla iakttagelser som kan användas vid förhandlingsbordet och i rättssalen. Det gäller också rättssakkunniga i departementen för det fall att det framöver skulle bli politiskt intressant att ändra lagen för att stärka autonomin för deltids- och visstidsanställda. Hanna Pettersson har levererat argumenten! Referenser Banakar, Reza, Integrating Reciprocal Perspectives On Georges Gurvitch s Theory of Immediate Jural Experience, Canadian Journal of Law and Society, Vol.16, No.1, 2001 Carlson, Laura, Searching for Equality Sex discrimination, Parental Leave and the Swedish Model with Comparisons to EU, UK and US Law, Iustus förlag AB, Uppsala, 2007 Carlson, Laura,»The Metamorphosis of Swedish Discrimination Law«, i Ahlberg, Kerstin (red), Vänbok till Ronnie Eklund, Iustus förlag AB, Uppsala, 2010 Christensen, Anna,»Strukturella aspekter på diskrimineringslagstiftning och normativa förändringsprocesser«, i Numhauser-Henning, Ann (red), Perspektiv på likabehandling och diskriminering, Juristförlaget, Lund, 2000 Eklund, Ronnie,»The Chewing-Gum Directive part-time work in the European Community«, i Eklund, Ronnie (red), Festskrift till Hans Stark, Stockholm: Jure, 2001 Malmberg, Jonas, Bevisning i diskrimineringstvister, JT s Peczenik, Aleksander, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005, s Tuori, Kaarlo, Från ideologikritik till kritisk rättspositivism, Retfaerd Nr.85, 22.Årgang 1999.