Fiskevårdsteknik i Sverige AB

Transkript

1 Fiskevårdsteknik i Sverige AB BÅSTADS KOMMUN STENSÅN FÖRSLAG TILL FISKEVÅRDSPLAN Lund Rev Pålsjövägen 12, Lund. Telefon Telefax

2 1 BÅSTADS KOMMUN STENSÅN FÖRSLAG TILL FISKEVÅRDSPLAN Innehåll 1 Inledning Utförda undersökningar Avgränsning Arkivarbete Fältarbete Vattendrag Vattenföring Vattenkvalitet Påverkan Markanvändning Omläggning, fördjupning och rensning Vattenbyggnader Tunnelbygge Vattentäkter och avloppsutsläpp Skyddsförordnande Vattenbiotoper Stensån Örebäcken Axelstorpsbäcken Lyabäcken Sinarpsbäcken Bjäredsbäcken Nordsluttningens småbäckar Ö Karupsbäcken...48

3 8 Fiskförekomst Provfisken Produktionspotential Fiske Fiskevård Förslag till åtgärder Stensåns huvudfåra Biflödena Sammanfattning Referenser Bilagor Bilaga 1. Översikt vattendrag. Karta skala 1: Bilaga 2. Lokaler. Koordinatlista Bilaga 3. Vattenkemi. Tabell. Bilaga 4. Markanvändning. Karta skala 1: Bilaga 5. Vandringshinder. Karta skala 1: Bilaga 6. Vandringshinder. Tabell Bilaga 7. Fotografier Bilaga 8. Skyddsförordnande. Karta skala 1: Bilaga 9. Vattenbiotoper. Karta skala 1: Bilaga 10. Vattenbiotoper. Tabell Bilaga 11. Lek- och uppväxtområden. Karta skala 1: Bilaga 12. Provfisken. Karta skala 1: Bilaga 13. Provfisken. Tabell Bilaga 14. Fiskbestånd. Karta skala 1:40.000

4 3 BÅSTADS KOMMUN STENSÅN FÖRSLAG TILL FISKEVÅRDSPLAN 1 Inledning Stensån är ett relativt stort vattendrag som löper i västlig riktning nedanför Hallandsåsens nordsluttning och mynnar i södra Kattegatt. Åns mynning och nedre delar är belägna i Båstad kommun i nordvästra delen av Skåne län. Den övre och större delen av vattendraget ligger i Hallands län. Stensån har stora naturvärden och goda förutsättningar för en rik vattenfauna. I ån förekommer bl.a. flera skyddsvärda fiskarter som t.ex. flod- och havsnejonöga samt naturligt reproducerande atlantlax. I ån bedrivs ett populärt sportfiske efter lax och öring. Ån utgör vidare viktiga lek- och uppväxtområden för en stor del av den lax och öring som fångas i regionens kustområde. För att skydda åns höga naturvärden har de nedre delarna av Stensån föreslagits få ett skydd av Natura 2000 status. På uppdrag av Båstad kommun och länsstyrelsen i Skåne samt medfinansiärerna Banverket, Nedre Stensåns Fiskevårdsområde och Bjäre Naturskyddsförening har därför tagit fram ett förslag till en fiskevårdsplan över nedre delen av Stensån. Planen omfattar de delar av Stensån som är belägna inom Båstads kommun, dvs nedre delen av huvudfåran samt anslutande biflöden från Hallandsåsen som t.ex. Örebäcken och Ö Karupsbäcken. Den föreliggande planen avser att utgöra ett beskrivande kunskapsunderlag samt ett på detta grundat förslag till fiskevårdande åtgärder. 2 Utförda undersökningar Inom ramen för föreliggande uppdrag har främst befintlig kunskap samlats in och sammanställts. Utöver detta har ett antal kompletterande

5 4 elfisken och en översiktlig inventering av biotoper och vandringshinder utförts. 2.1 Avgränsning Område och vattendrag Föreliggande plan omfattar de delar av Stensån som är belägna inom Båstads kommunen, dvs nedre delen av huvudfåran samt biflödena Örebäcken, Lyabäcken, Sinarpsbäcken, Bjäredsbäcken, Axelstorpsbäcken, Finnsbobäckarna, Älabäcken, Mäshultsbäcken, Eskilstorpsbäcken och Ö Karupsbäcken (bilaga 1). Med vattendrag avses i det följande samtliga öppna eller kulverterade vattendrag som är utmärkta på Lantmäteriets fastighetskarta Vattendragens benämning och ordning För benämning av vattendragen har i görligaste mån de namn som finns utsatta på Lantmäteriets topografiska karta och fastighetskarta använts. Vattendragen har som huvudnamn fått den benämning som vattendraget har närmast mynningen. En del vattendrag byter emellertid namn under sitt lopp, som t.ex. Örebäcken. I förekommande fall har benämningen på vattendragets nedre del använts upp till en tydlig hydrografisk brytpunkt. Örebäcken byter t.ex. namn till Axelstorpsbäcken först ovan sammanflödet med Bjäredsbäcken. Varje namngivet vattendrag avser dock endast den åfåra som utgör huvudfåran. Anslutande större biflöden ges därför alltid separata namn. Ett annat problem vid beskrivningen är att många av de mindre vattendragen saknar namn. För några av de större namnlösa vattendragen har nya namn skapats genom att använda ett dominerande och särskiljande lokalt ortsnamn som t.ex. Sinarpsbäcken. Vattendragen har ordnats i hydrologisk ordningsföljd på det viset att Stensåns huvudfåra har fått beteckningen 1. Samtliga biflöden och biflöden till biflödena, har därefter numrerats i löpande följd från mynningen och upp. Biflödet Örebäcken som är av första ordningen har t.ex. fått beteckningen 1.1 och dess första biflöde i sin tur beteckningen osv. I de fall bifurkationer förekommer, som t.ex. i Bjäredsbäcken vid Axelstorp, har den fåra som har minst vattenflöde hanterats som ett biflöde.

6 5 2.2 Arkivarbete Uppgifter om vattendragets nuvarande hydrografi har främst hämtats från tillgängliga kartverk som Lantmäteriets terrängkarta och fastighetskarta. Uppgifter om tidigare hydrografi har hämtats från äldre kartverk som Häradskartan och Skånska Rekognosceringskartan samt i skrifter från lokala hembygdsföreningar. Uppgifter om vattenföring har hämtats från Banverkets pegel- och flödesmätningar i biflödena på Hallandsås. Uppgifter om vattenkvalitet har hämtats från Banverkets provtagningar i huvudfåran samt från SLUs databaser och Länsstyrelsens arkiv. Uppgifter om vattenbiotoper, vandringshinder och dikningsföretag har till viss del erhållits genom samtal med Johan Röjestål, Miljö- och stadsarkitektkontoret i Båstad och Rune Pålsson, Nedre Stensåns Fiskevårdsområde. Uppgifter om fiskförekomst har till stor del hämtats från de provfisken som utförts inom ramen för Banverkets kontrollprogram. Uppgifter om fiske och fiskevård har främst erhållits genom samtal med Rune Pålsson, nedre Stensåns Fiskevårdsområde och representanter för länsstyrelsen. Digitala kartunderlag i form av Lantmäteriets vektoriserade fastighetskarta och tillhörande svartvita ortofoto har ställts till förfogande av Banverket, projekt Hallandsås. Detta underlag har varit till stor hjälp vid längd- och arealsbestämningar samt redovisning av inventeringsarbetet. Samtliga beskrivna lokaler och vattendragssträckor har koordinatsats i digitala kartskikt (MapInfo-format) för att underlätta fortsatt hantering i GIS-system. Samtliga koordinater är angivna i det svenska systemet RT90 2,5 gon väst (bilaga 2). Slutligen har en egen analys av läget utförts och på den grundade förslag till framtida åtgärder utformats. 2.3 Fältarbete Fältarbete har utförts i begränsad omfattning för att komplettera kunskapsbrister främst inom områdena vattenbiotop, vandringshinder och fiskförekomst. En detaljerad fältundersökning av vart och ett av dessa kunskapsområden ryms inte inom ramen för detta uppdrag. De här utförda arbetena är därför av mera översiktlig karaktär och syftar huvudsakligen till att ge en överblick av de rådande förhållandena.

7 Provfiske Provfiske med elfiskeutrustning har utförts på 14 lokaler varav alla utom tre är nya (figur 1). Lokalerna är belägna i Bjäredsbäcken, Sinarpsbäcken, Älabäcken, Ö Karupsbäcken, Gunnarödsbäcken och N Brödaltsbäcken. Provfisket har utförts med ett bensindrivet elaggregat med rak spänning på VDC enl. den metodik som rekommenderas av Fiskeriverket (Degerman & Sehrs 1999). Fångad fisk har samlats in och överförts i stora vattenfyllda plastkar för artbestämning och längdmätning. Efter konstaterat uppvaknande har all fisk återutsatts på fångstplatsen. Samtliga fisken har utförts under hösten Figur1. Provfiske med elfiskeutrustning vid Axelstorp, Bjäredsbäcken. På de fiskade lokalerna har täthet per bottenareal beräknats för lax och öring enl. Bohlin (1984). Vid redovisningen har dessa arter delats upp på årsungar (0+) och äldre ungar (>0+). Tätheten av laxfisk är uttryckt som summan av beräknat antal förekommande laxar och öringar i alla storlekar per arealsenhet.

8 Inventering av vattenbiotoper och vandringshinder En översiktlig inventering av vattenbiotoper och vandringshinder har utförts i fält. Inventeringen har förberetts genom flygbildstolkning och kartstudier varefter samtliga vattendrag med en bredd av mer än 0,5 m har besiktigats. Sammanlagt har information om ca 42 km vattendrag inhämtats genom att fotvandra längs större delen av vattendragens längd under hösten Inventering av vattenbiotoper har utförts enl. den metodik som rekommenderas av Naturvårdsverket (Halldén et al 2002). För att kunna genomföra inventeringarna inom de erhållna ramarna har inventeringsarbetet koncentrerats till de för fisket viktigaste parametrarna (fysisk vattenmiljö och vandringshinder). Längs de inventerade sträckorna har vattendragens geometri som längd, bredd, djup, nivå och fall noterats. Sträckornas längd, nivå och fall har bestämts från den digitala fastighetskartan medan bred och djup har mätts upp i fält. Sträckornas bottensubstrat, strömförhållande, beskuggning samt förekomst av vattenvegetation, död ved och grad av mänsklig påverkan har bedömts i fält. Med ledning av denna information har delsträckor med likartade förhållanden avgränsats. Varje delsträckas lämplighet som lekområde, uppväxtområde och ståndsplats för öring har därefter bedömts i en fyrgradig skala. 3 Vattendrag Hela Stensåns avrinningsområde är ca 36 km långt och 8 km brett samt omfattar en total yta av 285 km 2 (Ehlert 1996). Avrinningsområdet sträcker sig längs Hallandsåsens norra sida från gränstrakterna mellan Skåne, Halland och Kronobergs län vid Skånes Fagerhult i öster till Båstad i väst (figur 2). Området gränsar i norr mot Lagan och i söder mot Rönneå. Den del av avrinningsområdet som är belägen inom Båstads kommun är 54,2 km 2. Inom detta område återfinns de nedersta 7,3 km av huvudfåran, de två större biflödena Örebäcken och Östra Karupsbäcken samt en rad mindre biflöden (tabell 1; figur 3; bilaga 1). Till Örebäckens biflöden hör Lyabäcken, Sinarspsbäcken och Bjäredsbäcken. Örebäcken själv byter namn till Axelstorpsbäcken när den lämnar Sinarpsdalen och viker av i ostlig riktning upp på Hallansås. Flera av de mindre biflödena mellan Örebäcken och Ö Karupsbäcken är helt eller delvis kulverterade.

9 8 Figur 2. Stensåns avrinningsområde. Det undersökta området är markerat med en blå rektangel. Den aktuella delen av avrinningsområdet byggs upp av tre olika naturtyper: svagt kuperade områden uppe på Hallandsåsen, kraftigt sluttande slänter på åsens nordsida samt plana slättmarker vid åsens fot. Hallandsåsen utgörs av kraftigt uppspruckna och vittrade urbergarter Tabell 1. Hydrografiska basuppgifter för de största vattendragens huvudfåror inom Båstad kommuns del av Stensåns avrinningsområde. Ordn 1) Vattendrag 2) Längd (m) Bredd 3) (m) Fall (m) Avr 4) (ha) Biflöde (n) 1 Stensån 5) Örebäcken , Axelstorpsbäcken 86 2, Lyabäcken , Sinarpsbäcken , Bjäredsbäcken , Älabäcken , Ö Karupsbäcken , ) Ordningsnummer i riktning från mynningen och upp 2) Redovisat vattendrag på fastighetskartan 3) Bredd vid mynningen 4) Avrinningsområdets area 5) Avser den del som ligger inom Båstads kommun

10 25 9 Sinarp 25 Sinarpsbäcken Båstad Dala 25 Örebäcken Axelstorp Lyabäcken Lyabäcken Lyabäcken Lyabäcken Lyabäcken Lyabäcken Lyabäcken Lyabäcken Lyabäcken Bjäredsbäcken Finnsbo Bjäred 25 Lya Hemmeslöv Mäshult Älabäcken Älabäcken Älabäcken Älabäcken Älabäcken Älabäcken Älabäcken Älabäcken Älabäcken Stensån 25 Eskilstorp Brödalt Ö Karup Tvehöga Pråmhuset 25 Ö Karupsbäcken Karupsbäcken Karupsbäcken Karupsbäcken Karupsbäcken Karupsbäcken Karupsbäcken Karupsbäcken Karupsbäcken Salomonhög Atteköp 200 Bränneslätt Figur 3. Översikt av den del av Stensåns avrinningsområde som ligger inom Båstads kommun. täckta med ett i allmänhet tunt lager sandig moig morän. Berggrunden är ofta blottad längs vattendragen på åsens branta sidor och i de där förekommande inskurna ravinerna. På slätten nedanför åsen uppträder ett mindre område med kretaceisk kalksten vilken i huvudsak täcks av morän och utbredda sandiga avlagringar. Områdena uppe på åsen domineras av brukad skog och småskalig jordbruksmark. Områdena på åsens slänter domineras av naturskog och orörd mark med områdena nedanför åsen domineras av bebyggelse och storskalig jordbrukmark. Detta medför att vattendragen har mycket olika förutsättningar och karaktärer inom områdets olika delar. 4 Vattenföring Den specifika avrinningen uppgår till ca 10 l/s/km 2 inom de lägre belägna delarna och till ca 20 l/s/km 2 inom de högre belägna delarna av

11 10 det undersökta området. Inom de mellersta och östra delarna av Stensåns avrinningsområde uppgår avrinningen till ca 15 l/s/km 2. Vattenföringen vid Stenåns mynning har med ledning av uppgifter om avrinningsområdets storlek, avrinning och uppmätta flöden från södra sidan om Hallandsåsen beräknats uppgå till ca 4,2 m 3 /s i medeltal under året. Normal högvattenföring och normal lågvattenföring uppgår till ca 20,6 m 3 /s resp. 0,25 m 3 /s. Höga momentanflöden kan förmodligen kortvarigt nå upp mot ca m 3 /s medan extrem torka kan resultera i så låga flöden som ned mot ca 0,1 m 3 /s. Det är med andra ord stor skillnad mellan hög och låg vattenföring i Stensån (figur 4). 25 Vattenflöde (m3/s) HHQmån MQmån LLQmån 5 0 Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec Figur 4. Beräknad högsta, normala och lägsta månadsmedelvattenföring vid Stensåns mynning. Ännu större skillnader i vattenföring kan uppmätas i de små biflödena som faller ned från Hallandsåsen. Dessa vattendrag kan på bara några få timmar förvandlas från en nästan helt torrlagd åfåra till en brusande å efter ett kraftigt regnväder. Detaljerade mätserier av vattenflödet i flera av de undersökta vattendragen (Örebäcken, Axelstorpsbäcken, Lyabäcken, Bjäredsbäcken, Älabäcken och Gunnarödsbäcken) finns sedan år 2000 genom de mätstationer som upprättats inom ramen för Banverkets ekologiska kontrollprogram (Hebrand 2001; figur 5). Flödet i Lyabäcken har t.ex.

12 11 med god noggrannhet kunnat uppmätas till 0,104 m 3 /s i medeltal per år. Då avrinningsområdet area är 5,1 km 2 kan den specifika avrinningen bestämmas till 20,4 dm 3 /s/km 2. En statistisk bearbetning av erhållna resultat visar att normal högvattenföring och normal lågvattenföring uppgår till 0,616 respektive 0,001 m 3 /s. Högsta uppmätta momentana flöden är 1,386 m 3 /s vilket uppmättes vid två tillfällen under februari och mars månad Under längre torrperioder är flödet normalt mycket lågt och kan vid uthållig torka upphöra helt. Detta inträffade t ex under sensommaren ,2 1, Dygnsvärde (m3/s) 0,8 0,6 0,4 0,2 0,0 j fmamj j asondj fmamj j asondj fmamj j asond Figur 5. Uppmätt vattenflöde (blå linje) och beräknad medelvattenföring vid mätstation Q2 i Lyabäcken (från Holmstrand et al 2004) Stensån är ett av de få vattendragen av denna storlek i södra Sverige som är mer eller mindre oreglerad. I åns större fåror förekommer endast ett fåtal äldre kvarnar vilka saknar magasin och möjligheter att reglera vattenföringen. Även flödet ur de sjöar som ligger i avrinningssystem är helt oreglerade. Detta innebär att vattenföringen i Stensån varierar kraftigt mellan hög- och lågvattenföring. 5 Vattenkvalitet Vattenkvalitet inom det undersökta området vattendrag är överlag bra och har mestadels en för laxfisk gynnsam sammansättning. Detta beror till stor del på att det inom avrinningsområdet i stort sett saknas tyngre förorenande industrier, avloppsreningsverk eller annan förorenande

13 12 verksamhet. Vidare är nästan all bebyggelse inom avrinningsområdet endera anslutna till kommunala reningsverk eller kontrollerade enskilda reningsanläggningar. Det kommunala avloppsvattnet från de tre största samhällena inom avrinningsområdet, Båstad, Ö Karup och Hasslöv, når inte ens fram till Stensån. Efter rening i en gemensam anläggning vid Hedhuset, leds nämligen detta vatten direkt ut i havet. Vattnet i Stensån och dess biflöden är vanligen mycket väl syresatt och fritt från större syretärande utsläpp (bilaga 3). Det är väl buffrat och nära neutralt samt uppvisar relativt låga halter av metaller. Inom vattensystemet har inga anmärkningsvärda förekomster av miljögifter rapporterats. De skogsdominerade övre delarna av Stensån, öster om det undersökta området, uppvisade tydliga effekter av atmosfärisk försurning under och 1980-talet. Sedan mitten av 1980-talet har därför omfattande kalkning utförts i sjöar och huvudfåra. De skogsdominerade delarna av det undersökta området har däremot inte dessa problem då jordlagren här är naturligt kalkrika. Vattnet i Stensåns huvudfåra har uppvisat ett medelvärde strax över ph 7,0 under den senaste 20-årsperioden (SLU 2004; figur 6). I samband med snösmältning och kraftig nederbörd kan ph-värdet tillfälligt nå ned mot ca 6,0. 8,5 8 7,5 7 6,5 6 5,5 Figur Mätvärden från den senaste 20-årsperioden visar stabila och svagt stigande ph-värden från Stensån (efter data från SLU miljödatabas) Halten av närsalter i huvudfåran är förhållandevis hög, dock ej besvärande hög. Detta kan främst anses vara positivt då det bidrar till en ökad biologisk produktion med större täthet och tillväxt bland de uppväxande fiskarna, vilket t.ex. i sin tur leder till ett större antal

14 13 utvandrande smolt. I regionen har stora insatser för att begränsa närsaltläckaget från jordbruket har genomförts. Detta arbete har gett goda resultat. Medelvärdet för tot-n i vattendragen har sänkts från ca 3,0 g/l i mitten av 1970-talet till ca 2,0 idag (figur 7). Tot-P ligger dock stadigt runt ca ug/l Tot-N (ug/l) Figur 7. Genom ett omfattande åtgärdsprogram har jordbrukets kväveläckage minskat. Figuren visar uppmätta halter tot-n vid Stensåns mynning (efter data från SLU miljödatabas). Halten av närsalter i biflödena från Hallansås är däremot förhållandevis låg. Dessa vatten har mera karaktären av oligotrofa skogsvatten med hög halt humösa ämnen. Höga temperaturer kan periodvis vara ett bekymmer, främst på obeskuggade delar av vattendragen, då det bl.a. leder till minskad konkurrenskraft och ökad dödligheten bland främst uppväxande fisk. 6 Påverkan 6.1 Markanvändning Markanvändningen inom varje vattendrags avrinningsområde är av största betydelse för såväl vattenflöde som vattenkvalitet. Det finns gott om undersökningar som har visar på olika samband som t.ex. att avrinningen blir snabbare i områden med lite skog än i områden med mycket skog och att vattendrag i områden med mycket odlad mark i regel är mera näringsrika än de med lite odlad mark. Att ett vattendrag

15 14 formas av de naturtyper och de verksamheter som utövas inom det område där allt vatten skall passera är ju ganska självklart. När det gäller den del av Stensån som är belägen inom Båstads kommun är det som ovan påpekats, stora skillnader i naturtyper mellan området olika delar (kap 3). Den nuvarande markanvändningen har till stora delar anpassats efter just dessa naturliga förutsättningar (figur 8; bilaga 4) Stensån Markanvändning (ytor i ha) Vatten Våtmark Skogsmark Odlad mark Öppen mark Bebyggd mark Vägområde 1808 Figur 8. Fördelning av olika markanvändningsformer inom det undersökta området. En summering av olika markanvändningar inom området från Lantmäteriets digitala fastighetskarta visar att området faktiskt domineras av odlad mark (ca 1800 ha eller 36 %) med stort inslag av skogsmark (ca 1600 ha eller 32 %). Här kan det vara klokt att tänka på att jordbruket uppe på Hallandsåsen sannolikt främst består av extensiva odlingar och vall medan mera intensiv jordbruksverksamhet sannolikt förekommer nere på slätten. Denna skillnad ger sannolikt utslag även vid påverkan av vattendragen. Likaså kan det vara stor skillnad i vattendragspåverkan mellan områden av lövskog och barrskog. Av all skog inom området utgörs lite mindre än hälften, ca 700 ha, av barrskog. Denna uppträder främst i södra delen av området och speciellt inom Axelstorpsbäckens avrinningsområde. Det kan förtjänas att påpeka att arealen öppet vatten inom området är försumbart liten, endast 0,3 %. Anledningen till detta är naturligtvis avsaknaden av större sjöar.

16 Omläggning, fördjupning och rensning Nedre delen av Stensåns avrinningsområde bestod ursprungligen av flacka våtmarker vars utlopp regelbundet fylldes med vind- och vågtransporterad sand i mynningsområdet (Ohlsson et al 2005). Vid tillfällen med hög vattenföring steg vattennivån regelbundet ofta över den grunda åfåran och ån ställde stora arealer under vatten. Dessa översvämningar ställde till stora bekymmer för ortens folk. I början på 1600-talet grävdes därför en ny och djupare åfåra söder om den ursprungliga. Åns nedre lopp som tidigare gick i riktning från Pråmhuset över Allarp och vidare ut mot Laholmsbukten över Skummeslövsstrand ändrades då till sitt nuvarande läge över Hemmeslöv och Malen. Detta måste ha varit ett äventyrligt och arbetskrävande projekt på sin tid. Man uppnådde dock bara målsättningen delvis ty kvar blev väster om väg E6, en drygt en kvadratkilometer stor, tidvis vattenfylld våtmark som kallades Klarningen eller i folkmun Iglasjön (figur 9). Genom att ytterligare fördjupa åfåran torrlades våtmarkerna slutligt på 1920-talet. Figur 9. Stensåns nedre lopp med vidsträckta våtmarker och den grunda sjön Klarningen på Skånska Rekognosceringskartan från år 1812 Även en del av områdets mindre vattendrag är påverkade genom rensning, rätning och sänkning av åfåran (figur 10). Dessa åtgärder har varit mycket vanligt förekommande från senare halvan av 1800-talet. De syftar i allmänhet till att vinna ökade brukningsarealer eller att öka avkastningen från skogs- och jordbruksmarker.

17 16 Genom att underlätta avrinningen och minska markens naturliga förmåga att magasinera vatten leder dessa åtgärder till en för fisken ogynnsamt snabb avrinning med kortvariga höga stormflöden följt av långa torrperioder istället för en mera jämn avrinning året om. Den fysiska rensningen av vattendragen leder även till en omfattande ödeläggelse av skyddsmöjligheter och naturliga uppehållsplatser för fisk. Figur 10. Gräsrydsdiket är ett exempel på en rätad, fördjupad och vid upprepade tillfällen rensad bäckfåra som förlorat de flesta av sina ursprungliga naturvärden. En större omläggning av vattendrag inom området som utförts i sen tid är förändringen av Örebäckens nedre lopp. När driften i Malens gamla kalkbrott lades ned i slutet av 19-talet så vattenfylldes brottet och Örebäckens flöde drogs rakt genom schaktet. På så vis har en upp till 19 m djup sjö med god vattenomsättning bildats i systemet. 6.3 Vattenbyggnader Det har tidigare nämnts att Stensån är ett mer eller mindre oreglerat vattendrag. Det betyder emellertid inte att det saknas vattenbyggnader. Tvärtom förekommer här i likhet med alla andra vattendrag en mångfald av mindre vattenbyggnader, främst i form av små verksdammar, broar,

18 17 vägtrummor samt diverse vilt- och prydnadsdammar i de mindre biflödena. En stor del av dessa vattenbyggnader utgör allvarliga vandringshinder för fisk och annan vattenlevande fauna. (figur 11). Figur 11. Skapat vandringhinder i Örebäcken vid Dala (bilaga 5, H08) Vandringshinder Vid utförda fältinventeringar har 67 vandringhinder identifierats inom det undersökta området (bilaga 5, 6 och 7). Av dessa är ca 80 % skapade genom mänsklig aktivitet i området (tabell 2). Resten utgörs av naturligt uppkomna vandringshinder. Tabell 2. Sammanställning av identifierade vandringshinder. Hinder Naturliga (n) Skapade (n) Summa (n) Andel (%) Definitiva ,8 Partiella ,3 Passerbara ,9 Summa (n) Andel (%) 22,4 77,6

19 18 De skapade vandringshindren består nästan uteslutande av dammar eller kulvertar (vägtrummor och rörlagda vattendrag). Fördelningen mellan de två typerna är nästan lika, ca % vardera. Dammarna har skapats för olika ändamål, de flesta för att skapa magasin eller för att öka fallhöjden för kraftförsörjningen till lokala kvarn-, sågeller fabriksanläggningar som t.ex. Gropamöllan, Öremölla, Korröds mölla (figur 12), Dala spinneri, Axelstorps mölla, Karstorps mölla, Bjäreds mölla, Ö Karups mölla, Stjärneholms såg och Gräsryds mölla (bilaga 5, 6 och 7, H01, H02, H04, H05, H06, H07, H08, H09, H13, H14, H16, H17, H18, H30, H58, H59 och H60). Figur 12. Definitivt vandringshinder i form av en hög dammbyggnad vid Korröds mölla, Örebäcken (bilaga 5, H05). Ingen av dessa anläggningar används emellertid idag längre för sitt ursprungliga syfte. Vid samtliga anläggningar utom vid Korröds mölla, är driften helt nedlagd. Vid Korröds mölla har kvarnstenarna bytts ut mot ett elaggregat som periodvis producerar elektrisk energi. Flera av de ovan nämnda dammarna har öppnats eller åtgärdats på så vis att de är passerbara för vandringsfisk som t.ex. Gropamöllan, Öremölla, Ö

20 19 Karups mölla och Gräsryds mölla (bilaga 5, 6 och 7, H01, H02, H58 och H60). Vid Petersberg fanns områdets enda renodlade elkraftanläggning med damm, vattentub och kraftstation vid Älabäcken (bilaga 5, 6 och 7, H44). Dammen finns kvar men verksamheten är sedan länge nedlagd. Utöver de beskrivna äldre dammarna finns även en del nyare dammar byggda som prydnadsdammar, bevattningsdammar, kräft- eller viltvatten t.ex. vid Korup, Sinarp, Bjäred, Axeltorp och Lya (bilaga 5, 6 och 7, H25, H26, H29, H33, H34 och H47) och som provisoriska mätdammar t.ex. vid Järnvägsbron, väg 115 och Tvehöga (bilaga 5, 6 och 7, H19, H42 och H64). De kulvertar som utgör vandringshinder består ofta av felaktigt lagda vägtrummor med stor lutning och litet vattendjup som t.ex. vid Oleborg, Karstorps mölla (figur 13), Bjäred, gamla väg E6 (bilaga 5, 6 och 7, H03, H15, H31, H61 och H62). Även kulvertar där vatten faller vertikalt in till kulverten eller ut från den utgör svåra vandringshinder som t.ex. vid Q8, AP Nilsson, Finnsbovägen, Banvaktsstugan och Eskilstorp (bilaga 5, 6 och 7, H35, H36, H38, H39, H48, H52 och H53). Figur 13. Partiellt vandringshinder i form av en felaktigt lagd kulvert vid Karstorps mölla, Axelstorpsbäcken (bilaga 5, H15).

21 Definitiva vandringshinder Med definitivt vandringshinder avses att hindret är omöjligt att passera för laxfisk under alla flödes- och vattenståndsförhållanden. Av de identifierade vattenhindren har 24 stycken eller ca 35 % bedömts utgöra definitiva hinder för laxfisk (tabell 2; figur 14). Antal hinder Definitiva Partiella Passerbara Figur 14. Antalet vandringshinder av olika svårighetsgrad i de större vattendragen. Vid de flesta definitiva vandringshindren utgörs själva hindret av ett vertikalt vattenfall vid en klippavsats, en dammbyggnad eller vid ineller utloppet till/från ett kulverterat vattendrag. I de fall det finns en vattensamling med bra djup under själva fallet förmår fisken att passera en något högre höjd medan i de fall då ansatsområde saknas kan även en lägre fallhöjd vara ett definitivt hinder. I en del andra fall utgörs själva hindret av en kombination av lågt simdjup och hög vattenhastighet inne i vägtrummor eller rörlagda vattendrag. I Örebäcken förekommer två vandringshinder som bedömts vara definitiva, nämligen dammbyggnaderna vid Korröds mölla och Dala spinneri (bilaga 5, 6 och 7, H05 och H08). I Axelstorpsbäckens och Lyabäckens nedre delar förekommer två definitiva hinder i vardera bäckfåran, men här handlar det om naturliga vattenfall i de branta

22 21 ravinerna ned mot Sinarpsdalen (bilaga 5, 6 och 7, H10, H12, H20 och H21). I Sinarpsbäcken och Bjäredsbäcken förekommer endast vardera ett definitivt vandringshinder. Dessa utgörs av ett nyanlagt kräft- och viltvatten i övre delen av Sinarpsdalen och fallet vid kvarnbyggnaden i Bjäred (bilaga 5, 6 och 7, H26 och H30). I Älabäcken utgör den gamla kraftverksdammen vid Petersborg och ett nyanlagt kräft- och viltvatten vid Lya definitiva vandringshinder (bilaga 5, 6 och 7, H44 och H47). I Ö Karupsbäcken uppträder inga definitiva vandringshinder förrän bäcken passerar under väg E6 (bilaga 5 och 6, H63). Utöver de ovan nämnda hindren uppträder ytterligare 14 definitiva vandringshinder i de mindre vattendragen Partiella vandringshinder Med partiellt vandringshinder avses att hindret är hindret är möjligt att passera men endast under gynnsamma flödesförhållanden. Det innebär att det utgör ett svårt eller omöjligt hinder under en stor del av året. De flesta partiella hinder utgör dessutom definitiva hinder för de flesta andra fiskarter. Av de identifierade vattenhindren har 33 stycken eller ca % bedömts utgöra partiella hinder för laxfisk (tabell 2; figur 14). De flesta partiella vandringshindren utgörs i likhet med de definitiva, vanligen av ett vertikalt vattenfall vid en klippavsats, en dammbyggnad eller vid in- eller utloppet till/från ett kulverterat vattendrag. I en del andra fall utgörs själva hindret av en kombination av lågt simdjup och hög vattenhastighet inne i vägtrummor eller rörlagda vattendrag. Skillnaden mellan de partiella och de definitiva hindren är vanligen storleken, dvs. fallhöjden, längden eller vattendjupet. Även mindre fall kan vara mycket svåra eller omöjliga att passera vid låg vattenföring medan det kan gå bra under korta perioder med hög vattenföring. Den ökade vattenföring kan då medföra både bättre ansatsförhållanden, ökat simdjup och minskad språnghöjd eller att nya vattenvägar öppnas. Detta gäller även hinder där vatten rinner med litet djup och hög hastighet över en slät brant yta, t.ex. över en klipphäll eller i en vägtrumma samt där vatten rinner genom större skräpansamlingar. I Örebäcken förekommer tre vandringshinder som bedömts vara partiella, nämligen vägtrummorna vid Oleborg och trösklarna Dala spinneri (bilaga 5, 6 och 7, H03, H06 och H07). I Axelstorpsbäckens, Lyabäckens och Bjäredsbäcken nedre branta delar har flera partiella hinder noterats främst i form av äldre verksdammar, branta vägtrummor och naturliga fall (bilaga 5, 6 och 7, H09, H11, H13, H15, H18, H19, H22, H27 och H28). Samma sak gäller i de vattendrag som passerar

23 22 Hallandsås branta nordsida som t.ex. Älabäcken och Ö Karupsbäcken (bilaga 5, 6 och 7, H43, H45, H46, H59, H61 och H62). På de flacka områdena nedanför Hallandsåsens norra sida förekommer ett fåtal partiella vandringshinder främst förknippade med kulverteringen av de mindre vattendragen som Mäshultsbäcken, Eskilstorpsbäcken och Hemmeslövsdiket (bilaga 5 och 6, H48, H52 och H55). 6.4 Tunnelbygge Genom Hallandsåsen pågår sedan många år drivning av järnvägstunnlar. Under arbetets gång läcker grundvatten in i tunnlarna. Detta vatten leds eller pumpas ut dels norr om åsen vid Petersberg, dels söder om åsen vid Förslöv samt dels uppe på åsen vid Severtorp. Inläckaget av grundvatten ger indirekt upphov till en risk för miljöpåverkan på närliggande ytvattendrag genom flödesminskning och förorening. Byggarbetet har genomgått både passiva och aktiva faser några mer dramatiska än andra, varför påverkan på omgivning har varierat med tiden Flödesminskning Det grundvatten som läcker in i tunnlarna tas från samma magasin som svarar för avrinning i vattendragen uppe på åsen. Läckaget i tunnlarna kan därför leda till en minskning av flödet i de vattendrag som ligger inom tunnlarnas influensområde. Inom det undersökta området gäller detta främst Älabäcken och Finnsbobäckarna samt delar av Lyabäcken och Axelstorpsbäcken. Teoretiskt kan flödet främst förväntas minska under perioder med långvarig torka. Under de senaste åren har dock avsänkningen runt tunnlarna varit liten varför ingen betydande påverkan på vattendragen har kunnat påvisas (Holmstrand 2004b). Som mest uppgick läckaget genom det norra tunnelpåslaget till ca 70 l/s (figur 15). För närvarande ligger det runt ca l/s (Lars Hellström, Banverket). För att motverka framtida negativa konsekvenser i vattendragen driver Banverket en rad omfattande kontrollprogram med bl.a. uppföljning av grund- och ytvattennivåer, bäckflöden, bottenfauna och fiskbestånd (Holmstrand 2004a).

24 23 Figur 15. Utsläpp av läckvatten från tunnelbygget mellan 1993 och 2002 (Holmstrand 2003). Utsläpp från norra påslaget sker till Stensån. Utsläpp från de södra och mellersta påslagen sker till recipienter på Hallandsåsens södra sida Förorening Under perioden 1992 till 2004 släpptes allt läckvatten från norra tunnelpåslaget ut i Stensån vid Petersberg. Numera leds allt läckvatten via en separat avloppsledning direkt till Laholmsbukten. Det inläckande vattnet består av vanligt grundvatten med en för området karaktäristisk sammansättning. Detta vatten innehåller normalt en hel del löst järn som faller ut i form av rödbrun järnhydroxid som främst ger upphov till en begränsad estetisk påverkan. Inläckande grundvatten påverkas emellertid även av verksamheten i tunneln och då främst av de injekteringsmedel som används. Vid användning av vanliga kalciumkarbonathaltiga injekteringsmedel kan läckvattnet tidvis uppvisa mycket höga ph-värden (figur 16). För att minska påverkan på Stensån inrättade Banverket därför ett eget litet reningsverk som neutraliserade detta vatten. Läckvattnet kan periodvis även innehålla mindre mängder ammoniumkväve från sprängämnen samt en hel del suspenderade mineralpartiklar i lerstorlek. Då mängden läckvatten som släpptes ut i Stensån var liten i förhållande till flödet i Stensån bedöms dessa utsläpp endast ha haft marginell betydelse.

25 24 Figur 16. ph-värden i läckvatten från tunnelns norra påslag (röd rektangel) samt en provpunkt uppströms (grön triangel) och en provpunkt nedströms (blå triangel) utsläppet i Stensån (från Landberg & Larsson 1999). Sommaren 1997 utfördes försök med injektering av tätningsmedlet Rhoca-Gil vilket ledde till en mycket omtalad spridning av den giftiga substansen acrylamid med läckvatten från tunneln. Detta gav främst upphov till begränsad fiskdöd och förorening av brunnsvatten i och runt Vadbäcken som ligger söder om det undersökta området. Omfattande saneringsåtgärder har nu reducerat läckaget till ofarliga nivåer. I samband med provborrningar sommaren 2003 inträffade ett oplanerat utsläpp av cement och bentonit i Lyabäcken. Utsläppet ledde till en i det närmaste total utslagning av bottenfauna och fisk i Lya- och Örebäcken mellan utsläppsplatsen och Öresjön (Hebrand & Holmström 2004; figur 17). Skadan bedömdes vara omfattande men ej bestående. Redan samma höst kunde en begynnande återbesättning av bottenfauna och fisk konstateras. Den fysiska miljön har sanerats av Banverket och fiskbestånden bedöms kunna återbesättas på naturlig väg från kvarvarande genpooler av stationära och havsvandrande bestånd inom loppet av några år. 6.5 Vattentäkter och avloppsutsläpp Vattenförsörjningen inom området baseras helt på lokala grundvattentäkter. De största täkterna är kommunala och försörjer det gemensamma vattenledningsnätet som på nordsidan av Hallandsåsen främst är utbyggt i de tätbebyggda delarna, dvs. Båstad, Hemmeslöv och Ö Karup. Från kommunens tre täkter belägna vid Båstad (intill Örebäcken vid idrottsplatsen), Dala (intill Sinarps- och Örebäcken) och

26 25 Bild 17. Död öring och ål i nedre delen av Lyabäcken vid Korröds mölla (bilaga 9, V37). Eskilstorp (intill Stensån öster om Hemmeslövs gård) utvinns ca 1 Mm3 vatten per år eller ca 30 l/s i medeltal. Till detta kommer ett stort antal enskilda täkter varav de flesta endast försörjer en eller ett fåtal fastigheter på landsbygden. Det enda kända undantaget utgörs Malens andelsförening som har en täkt för ca 2 abonnenter i norra delen av Båstad (intill Örebäcken vid Oleborg). Från denna täkt utvinns knappt ca.000 m3/år. De enskilda vattentäkterna inom området bedöms sammantaget utvinna i storleksordningen 5 l/s i medeltal. Det vatten som tas ur de kommunala vattentäkterna går i huvudsak till abonnenter i de tätbebyggda delarna av området som efter nyttjande släpper ut större delen av vattnet i kommunens spillvattenledningar. Detta vatten leds sedan till det kommunala reningsverket Hedhuset i Skummeslöv där det efter vederbörlig rening går direkt ut i havet. Det innebär att det vatten som utvinns ur täkterna inom Stensåns avrinningsområde leds bort och kommer inte avrinningen tillgodo. Under vintern spelar detta ingen roll men under längre torrperioder kan uttagen ha viss betydelse. En fördel är dock att ingen av de föroreningar som följer med avloppsvattnet kan hamna i de lokala vattendragen.

27 26 De vatten som utvinns ur de enskilda vattentäkterna renas emellertid till större delen i enskilda avloppsanläggningar vilka vanligen utgörs av enkla men väl fungerande infiltrationsanläggningar. Vattnet återbördas därigenom tillbaka ut i de lokala vattendragen. Den kommunala miljöförvaltningen ställer numera höga krav på denna rening och utövar en god kontroll. Enskilda avloppsanläggningar utgör därför idag endast undantagsvis några större problem för fiskbestånden i de små vattendragen. PEABs stora stenbrott Båstad Makadam som ligger strax väster om det norra tunnelpåslaget vid Petersberg, utför en omfattande grundvattenavsänkning. För att hålla det stora och över m djupa schaktet läns leds vatten kontinuerligt ut ur brottet och förs i sluten ledning ned till Stensån. Flödesmängden bedöms uppgå till i storleksordningen över 10 l/s. Detta vatten tas från grundvattenmagasin på nordsidan av åsen vilket innebär en påtaglig flödesminskning under långvariga torrperioder i de lokala vattendragen, främst Finnsbobäckarna. Inom området förekommer få industrianläggningar. De anläggningar som finns är alla anslutna till kommunens reningsverk och medför därför inte heller några vattenkvalitetsproblem. Undantagsvis kan problem med tillfälliga utsläpp från gödsel- och ensilageanläggningar på landsbygden uppstå. 6.6 Skyddsförordnande Vattendragen inom området påverkas inte bara av vad som görs inom avrinningsområdet utan även i stor utsträckning av vad som inte görs. Av denna anledning kan det vara bra att nämna att vattendragen berörs av en rad skyddsförordnande som strandskydd, vattenskydd, naturreservat, natura 2000 mm. Strandskydd enl. 7 kap 13 ML omfattar land- och vattenområde intill m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd till alla vattendrag i området (bilaga 8). Inom detta skyddsområde råder bl.a. förbud att bygga eller uppföra anläggningar som kan vara till hinder för det rörliga friluftslivet eller hotar livsvillkoren på land och i vatten för växt- och djurliv, dvs. även fiskar. Tre delar av det undersökta området är avsatta som vattenskyddsområde enl. 7 kap 21 ML. Dessa ligger runt de ovan beskrivna vattentäkterna i Båstad, Dala och Hemmeslöv (bilaga 8). Inom dessa områden får ej

28 27 anläggningar eller aktiviteter som kan äventyra yt- eller grundvattnets kvalitet förekomma. Ett större område av Hallandsåsens nordsluttningar har avsatts som naturreservat enl. 7 kap 4 ML. Formellt sett är det egentligen två olika naturreservat, ett större kallat Hallandsåsens nordsluttning och mindre kallat Täppesås vilket är beläget inne i det större reservatet (bilaga 8). Dessa båda områden har ett ganska starkt skydd som bl.a. innebär att mark- och vattenområden inte får påverkas på sådant vis att det leder till skada för växt- och djurliv. På senare tid har delar av nordsluttningen getts ett ännu starkare skydd genom att utses till sk. Natura 2000 område. Vidare har även ett nytt stort område i övre delen av Lyabäckens avrinningsområde givits detta mycket starka skydd. Det senare området omfattar delar av högmossen Älamosse samt den del angränsande biotoper bl.a. betade enefälader. Våren 2003 föreslog länsstyrelsen att Stensåns huvudfåra inom Båstads kommun skulle förklaras som Natura 2000 område. Det främsta syftet med denna åtgärd var att öka skyddet för laxen. Förslaget omfattar även de för laxen idag tämlig ointressanta långa kanaliserade sträckorna ovan Q8-macken. Med ett sådant skydd kan det t.ex. vara svårt att genomföra åtgärder av den sort som föreslagits nedan (kap 11). Kommunen förhåller sig skeptiskt till förslaget har bl.a. yrkat på att länsstyrelsen avvaktar med genomförandet tills en restaurerings- och återställningsplan för nedre delen av Stensån tagits fram. Frågan är för närvarande inte avgjord. 7 Vattenbiotoper Inom den undersökta delen av Stensån förekommer sammanlagt ca löpmeter öppna vattendrag med en sammanlagd vattenyta om ca 14 ha. I avsikt att beskriva de förekommande vattenbiotoperna har samtliga vattendrag som är tillräckligt stora för att fisk skall kunna förekomma, inventerats. Sammanlagt har på detta vis 39 km inspekterats, vilket representerar ca 2/3 av de förekommande vattendragens längd och hela 96 % av dess yta. De vattendrag som inte inventerats utgörs av vattendrag med en bredd på mindre än 0,5 m. En stor andel av de små vattendrag som inte inventerats är grävda diken med lågt naturvärde. Vid inventeringen har 118 delsträckor identifierats (bilaga 9 och 10, B01-118). I följande avsnitt lämnas en beskrivning av de viktigaste karaktärerna för varje enskilt vattendrag. Vid denna läsning kan följande värde tjäna som jämförelsetal för vad som kan betraktas som normalt i

29 28 området. De längdviktade medelvärdena för bedömda bottensubstrat, strömförhållanden, vattenvegetation, beskuggning, ved i vattnet, påverkansgrad och skyddszon inom hela det undersökta området är 1,9, 1,8, 0,4, 2,4, 1,1, 1,6 och 2,0. Sammantaget dominerar strömmande vattenbiotoper med inslag av forsande vattenbiotoper (figur 18; bilaga 8). Lugnflytande vattenmiljöer är de som är minst väl representerade ,1 40 Andel (%) ,0 17,2 12, Forsande Strömmande Svagt strömmande Lugnflytande Figur 18. Strömförhållanden inom hela det undersökta området. Inom det undersökta området förekommer sammanlagt 5,2 ha öringbiotoper av klass 2 och 3 (figur 19), varav 2,2 ha ligger nedan de nedersta besvärliga vandringshindren. 7.1 Stensån Den inventerade sträckan i Stensån, från mynningen och upp till kommungränsen vid väg E6 intill Pråmhuset, är 7,2 km lång, har en medelbredd på 10,5 m, ett medeldjup på 1,5 m, ett medelfall på knappt 0,1 % samt innehåller 11 identifierade delsträckor (bilaga 9 och 10, B01-11). De längdviktade medelvärdena för bedömda bottensubstrat, strömförhållanden, vattenvegetation, beskuggning, ved i vattnet, påverkansgrad och skyddszon är 1,1, 0,7, 1,5, 2,2, 0,2, 2,3 och 1,5.

30 29 Hela området Uppväxtområde för laxfisk Ytor (m2) Nedan vandringshinder Ovan vandringshinder Figur 19. Uppväxtområden för laxfisk inom hela det undersökta området fördelat på de enskilda vattendragen. Den allra nedersta delen av Stensån är i huvudsak djup och lugnflytande med slät sandig botten. Mynningsområdet som passerar genom vegetationslösa strandavlagringar, ändrar ständigt form och läge (figur 20). Inom dessa delar av ån saknas lek- och uppväxtmiljöer för laxfisk. Området erbjuder emellertid värdefulla uppehållsmiljöer för främst havsöring under de kallaste vintermånaderna. På sträckan mellan de båda broarna under Rivieravägen passerar ån ett område med grusiga och steniga avlagringar varvid fallet och vattenhastigheten genast ökar. Åfåran som här är nedskuren mellan branta lövträdsbevuxna brinkar uppvisar mycket vackra strömsträckor med god variation av detaljmiljöer med mycket låg grad av påverkan (figur 21). Dessa sträckor har bedömts utgöra goda till mycket goda lekoch uppväxtområden för laxfisk.

31 30 Figur 20. Stensåns mynning i Laholmsbukten. Figur 21 Stensåns nedre lopp mellan broarna under Rivieravägen domineras av strömmande partier.

32 31 Från översta bron under Rivieravägen (vid Q8-macken) upp till bron vid Hemmeslövs Gård avtar fallet på nytt varvid svagt strömmande vattenmiljöer och ett i huvudsak sandigt bottensubstrat dominerar (figur 22). Öster om Hemmeslövs gård och upp till kommungränsen, är fallet ännu lägre varför lugnflytande sträckor och sandiga eller gyttjiga bottnar dominerar på denna sträcka. Hela denna långa mellersta och övre del av Stensån inom Båstad är kraftigt rensad och rätad efter omfattande omläggnings- och dikningsarbeten (kap 6.2) samt har dessutom mycket smala skyddszoner. Denna del av åfåran har bedömts sakna lekområden för laxfisk och endast bitvis ha uppväxtområden för laxfisk av klass 1, dvs. möjliga men inte bra. Figur 22. Stensån strax nedan Hemmeslövs Gård. Sammantaget kan därför sägas att Stensån med undantag av en kort sträcka nära havet domineras av lugnflytande partier med lågt naturvärde (figur 23). Tillgången på uppväxtområde för laxfisk är begränsad till ca m2 i nedre delen (figur 24), medan sträckor med lämpliga uppehålls- och ståndplatser för laxfisk är god, ca 4,8 ha (bilaga 8).

33 32 Stensån Strömförhållande (längd i m) % 25 % % % % Lugnflytande Svagt strömmande Strömmande Forsande Figur 23. Strömförhållande i Stensån Stensån Uppväxtområde för laxfisk (ytor i m2) Ej lämpligt, klass Möjligt men inte goda, klass 1 Tämligen goda, klass 2 Goda-mycket goda, klass 3 Figur 24. Uppväxtområde för laxfisk i Stensån I Stensåns huvudfåra finns idag varken definitiva eller partiella vandringshinder inom Båstads kommun. 7.2 Örebäcken Den inventerade sträckan i Örebäcken, från mynningen och upp till Axeltorpsravinen, är 4,6 km lång, har en medelbredd på ca 3,2 m, ett medeldjup på ca 0,3 m, ett medelfall på ca 1,5 % samt innehåller 14 identifierade delsträckor (bilaga 9 och 10, B12-23 samt B39 och B59).

34 33 De längdviktade medelvärdena för bedömda bottensubstrat, strömförhållanden, vattenvegetation, beskuggning, ved i vattnet, påverkansgrad och skyddszon är 1,8, 1,7, 0,2, 2,5, 1,6, 1,3 och 1,9. Strax före utloppet i Stensån passerar Örebäcken genom Malens gamla vattenfyllda kalkbrott. Denna del utgör därmed områdets enda större sjöliknande vattenbiotop (figur 25). Figur 25. Det vattenfyllda kalkbrottet Öresjön i nedre delen av Örebäcken utgör områdets enda större sjöliknande vattenbiotop. Ovan kalkbrottet löper ån först genom ett område med grusiga strandavlagringar och därefter genom Sinarspsdalen i princip enbart på ett underlag av grusiga isälvsavlagringar. Längs hela vägen har Örebäcken ett bra men inte överdrivet stort fall samt en väl beskuggad och i det närmaste opåverkad åfåra. Sammantaget dominerar strömmande vattenmiljöer stort men även forsande och lugnflytande partier förkommer (figur 26).

35 34 Örebäcken Strömförhållande (längd i m) % 25 % % % % Lugnflytande Svagt strömmande Strömmande Forsande Figur 26. Strömförhållande i Örebäcken Detta betyder att större delen av Örebäcken utgörs av goda eller mycket goda både lek- och uppväxtområden för laxfisk (figur 27). Undantagen utgörs av kortare avsnitt med indämt lugnflytande vatten ovan Öremölla och Korröds mölla samt en kortare sträcka med brantare fall och grövre underlag vid Korröds mölla. Figur 27. Örebäcken strax ovan Oleborgsvägen (bilaga 9, B17).

36 35 I Örebäcken förekommer sammanlagt ca m2 öringbiotoper av klass 2 och 3 (figur 28), varav 6700 m2 ligger nedan det nedersta definitiva vandringshindret vid Korröds mölla. Örebäcken Uppväxtområde för laxfisk (ytor i m2) 2538 Ej lämpligt, klass Möjligt men inte goda, klass 1 Tämligen goda, klass 2 Goda-mycket goda, klass 3 Figur 28. Uppväxtområden för laxfisk i Örebäcken (exkl. Öresjön). Anledningen till att vi valt att behandla övre och nedre delen av Örebäcken separat är dels att uppvisar väldigt olika karaktärer samt skiljs åt av naturliga definitiva vandringshinder samt dels av att de i folkmun uppfattas som två olika vattendrag genom namnbytet till. Mera exakt har vi satt gränsen vid sammanflödet med Bjäredsbäcken vilket sammanfaller med det område där vandringshindren i den branta ravinen börjar uppträda. 7.3 Axelstorpsbäcken Den inventerade sträckan i Axelstorpsbäcken, från Axeltorpsravinen och upp till mossmarkerna mellan Bränneslätt och Vanstad, är 6,7 km lång, har en medelbredd på ca 1,4 m, ett medeldjup på ca 0,3 m, ett medelfall på ca 1,7 % samt innehåller 14 identifierade delsträckor (bilaga 9 och 10, B24-35 samt B79-80). De längdviktade medelvärdena för bedömda bottensubstrat, strömförhållanden, vattenvegetation, beskuggning, ved i vattnet, påverkansgrad och skyddszon är 1,8, 1,5, 0,1, 1,8, 0,9, 2,0 och 2,3. Nedre delen av Axelstorpsbäcken löper genom en ravin som stupar brant ned mot Sinarpsdalen. I ravinen passerar bäcken flera klippavsatser varvid en rad med naturliga vandringshinder uppstår (figur 29). I ravinen omges bäcken av äldre lövskog med karaktär av urskog. Sträckorna upp

37 36 till Axelstorps kvarn representerar en vattenmiljö som för svenska förhållanden är ganska ovanlig och samtidigt mycket vacker. De bedöms därför ha ett högt naturvärde. Figur 29. Naturligt vandringshinder i Axelstorpsbäckens ravin i form av ett ca 10 m högt vattenfall (bilaga 9, B25). Ovan ravinen har Axelstorpsbäcken ett mera beskedligt fall med omväxlande lugnflytande och strömmande avsnitt. Axelstorpsbäckens fåra är i det närmaste helt opåverkad nedan vägkorsningen mellan Salomonhög och Atteköp (figur 30) medan det omvända gäller för resterande sträckor. Anledningen till detta har sannolikt varit en önskan att dränera de omfattande mossmarkerna i övre delen av avrinningsområdet.

38 37 Figur 30. Axelstorpsbäcken nedan vägen mellan Salomonhög och Atteköp (bilaga 9, B27). Sammantaget är därför svagt strömmande och strömmande partier lika vanligt förekommande samt de strömklasser som dominerar området (figur 31). Axelstorpsbäcken Strömförhållande (längd i m) % 25 % % % % Lugnflytande Svagt strömmande Strömmande Forsande Figur 31. Strömförhållande i Axelstorpsbäcken