C-UPPSATS. Värdering av immateriella tillgångar

Transkript

1 C-UPPSATS 2008:323 Värdering av immateriella tillgångar - fyra revisorers syn på varför värdet kan variera beroende på vem som värderar Marcus Lindström Christoffer Wahlberg Luleå tekniska universitet C-uppsats Företagsekonomi Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Redovisning och styrning 2008:323 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--08/323--SE

2 Förord Vi vill tacka alla som varit medverkande till denna uppsats. Vi vill särskilt tacka vår handledare Anders Nilsson samt deltagarna i vår seminariegrupp som har gett oss vägledning och gett oss värdefulla åsikter under arbetets gång. Vi vill också tacka de revisorer vi intervjuat som med ett trevligt bemötande ställt upp och medverkat till att denna uppsats blev möjlig. Skellefteå, 23 maj 2008

3 Sammanfattning Immateriella tillgångar är en ej fysisk tillgång som ska ge företaget framtida ekonomiska fördelar. Företag kan i viss utsträckning bokföra en immateriell tillgång på balansräkningen. Ett av problemen som detta medför är att man måste avgöra till vilket värde tillgången ska bokföras, en värdering som inte är lätt eftersom det ofta saknas tillräckligt underlag för det. Värderingen kan utföras med hjälp av värderingsregler men bygger mycket på bedömningar som görs av den person som utför värderingen. Eftersom bedömningar kan påverkas av vilken situation personen befinner sig i samt av tidigare erfarenheter inom området kan värderingen lätt bli osäker. Detta får också följden att den immateriella tillgången kan värderas till olika värden beroende på vem som utför värderingen. Syftet med denna uppsats var att undersöka hur olika revisorer värderar immateriella tillgångar samt varför de värderar olika. Vi ville också se vad revisorer tror att denna problematik kan ge för effekter. Undersökningen genomfördes genom att fyra revisorer på en lokal revisionsbyrå intervjuades och fick ge sin syn på problemet. Användandet av de olika värderingsmodellerna jämfördes och undersökningen visar att det finns skillnader i vilken modell de olika intervjuade revisorerna föredrar. Undersökningen visar också att syftet personen som värderar har haft med värderingen har stor inverkan på vilket värde den immateriella tillgången värderas till.

4 Abstract Intangible assets is a non physical asset which will give the company future economic benefits. Companies can in some extent enter an intangible asset on the balance sheet. One of the problems of this is that one has to decide which value the intangible asset should be given. This valuing is not easy to perform because there is often not enough information. The valuing can be performed with the help of valuing models but is much based on estimations made by the person valuing. Since estimations can be influenced by the situation where the person finds himself and also by prior experience in this matter the valuing can easily become uncertain. This gives the effect that the intangible asset can get different value depending on whom is the person valuing. The purpose of this paper was to examine how auditors value intangible assets and why the value differently. We also wanted to see what effect the auditors think this problem can provide. The survey was done by interviews with four auditors on a local accounting firm where they were given the chance to tell their understanding of the problem. How the auditors used the valuing models were compared and the survey shows that there are differences in what model the auditors prefer. The survey also shows that the purpose of the person who is doing the valuing has huge influence on what value the intangible asset is given.

5 1 INLEDNING PROBLEMDISKUSSION UNDERSÖKNINGSFRÅGA: SYFTE OLIKA TYPER AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR Utgifter för forsknings- och utvecklingskostnader (FoU-kostnader) Utgifter för koncessioner Utgifter för patent Utgifter för licenser Utgifter för varumärken Utgifter för mönsterskydd Utgifter för förlagsrätt Goodwill Hyresrätter och liknande rättigheter Förskott som tillhör immateriella anläggningstillgångar METOD VÅR ANSATS VÅRT ARBETSSÄTT METODSYNSÄTT DATAINSAMLING Litteratur Val av datainsamlingsmetod Val av personer att intervjua Utformning av intervjuerna METODPROBLEM TEORI NÄR VÄRDERING AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR ÄR VIKTIGT Tillfälle 1 Försäljning, förvärv och sammanslagning av företag Tillfälle 2 Försäljning och förvärv av separerbara immateriella tillgångar Tillfälle 3 Konflikter Tillfälle 4 Beskattning Tillfälle 5 Allianser Tillfälle 6 Forskning och Utveckling REGLER OCH LAGAR KRING VÄRDERING AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR IAS RR VÄRDERINGSMODELLER Kostnadsbaserad värderingsmetod Kassaflödesmetoden Marknadsvärderingmetoden Värdering av varumärken Värdering av patent Användandet av värderingsmodeller EMPIRI PRESENTATION AV RESPONDENTER Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist KONTAKT MED IMMATERIELLA TILLGÅNGAR Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist ANVÄNDANDET AV REGLER KRING VÄRDERING AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR SYNEN PÅ VÄRDERINGSMODELLERNA... 21

6 4.4.1 Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist SVÅRIGHETER VID VÄRDERING AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist SKILLNADER I FRAMRÄKNAT VÄRDE BEROENDE PÅ OLIKA VÄRDERINGMODELLER Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist SKILLNADER I FRAMRÄKNAT VÄRDE BEROENDE PÅ OLIKA VÄRDERARE Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist TROVÄRDIGHETEN FÖR VÄRDERING AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR UR REVISORNS SYNVINKEL Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist TROVÄRDIGHETEN FÖR VÄRDERING AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR UR ANDRA INTRESSENTERS SYNVINKEL Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist FRAMTIDSUTSIKTER Björn Karlsson Eva Gustavsson Tommy Israelsson Helen Lundkvist ANALYS SITUATIONER DÅ VÄRDERING AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR EFTERFRÅGAS TILLÄMPNINGEN AV IAS 38 OCH RR ANVÄNDANDET AV VÄRDERINGSMODELLER HUR VÄRDERING AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR UPPFATTAS VARFÖR SKILLNADER I VÄRDE UPPSTÅR FRAMTIDSUTSIKTER UPPFYLLELSE AV SYFTE FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING KÄLLFÖRTECKNING BILAGA 1... BILAGA

7 1 Inledning 1.1 Problemdiskussion En tillgång kännetecknas enligt Redovisningsrådets kapitel om immateriella tillgångar (RR 15:2 i FAR 2007) som en resurs som skall vara inom företagets kontroll samt förväntas generera ekonomiska fördelar till företaget i framtiden. Enligt årsredovisningslagen (ÅRL 3:3 i FAR 2007) ska man följa standarden som visas i årsredovisningslagen. I den delas tillgångarna upp i två delar på balansräkningen, materiella tillgångar och immateriella tillgångar. De materiella tillgångarna utgör ofta en större del än de immateriella i ett företag. Utvecklingen under de senaste åren har dock inneburit att andelen immateriella tillgångar ökat i många företag, möjligtvis beroende på nya lagar som Redovisningsrådets femtonde kapitel eller IAS 38. Kannan och Aulbur (2004) menar att andelen immateriella tillgångar på företagens balansräkningar har ökat på senare år eftersom företagen har insett att det kan utgöra en konkurrensfördel att ta med dessa på balansräkningen. Immateriella tillgångar kan betyda olika saker beroende på vem man pratar med och i vilken situation man är. Med immateriella tillgångar menar Kennedy (1998) personalens kunskap eftersom den är immateriell och naturligtvis utgör en tillgång för företaget som ska ge framtida ekonomiska fördelar. Tollington menar att en immateriell tillgång är något mer konkret som ett varumärke eller ett patent. Han säger vidare att många har svårt för att se ett eget upparbetat varumärke som något som skulle höra hemma på en balansräkning eftersom det inte är en följd av en transaktion. Tollington menar att ett sådant tankesätt är farligt eftersom man då istället lätt kan se ett internt upparbetat varumärke bara som en kostnad och därmed något som man bör försöka undvika. Kennedy menar att gemensamt för alla immateriella tillgångar oavsett synsätt är att de ska ge en fördel till företaget. Båda synsätten har rätt så länge man pratar i allmänhet om immateriella tillgångar men pratar man om bokföring faller Kennedys syn i form av personalens kunskap bort. Redovisningsrådets kapitel om immateriella tillgångar (15:2 i FAR 2007) definierar immateriella tillgångar som en identifierbar icke-monetär tillgång utan fysisk substans. Att den är identifierbar innebär enligt IAS 38:12 att den är avskiljbar från företaget och kan säljas, hyras ut eller överlåtas, eller att tillgången uppkommer ur juridiska rättigheter som exempelvis varumärken. Vi väljer i detta arbete att följa Redovisningsrådets definition som enklare kan uttryckas som en ickemonetär resurs för företaget, som ägs av företaget, och som förväntas ge framtida ekonomiska fördelar till företaget. Denna definition utesluter de lösare formerna av immateriella tillgångar, som t.ex. personalens kunskap, eftersom det inte finns något tydligt ägandeskap. De immateriella tillgångarna kan i vissa fall tas upp på balansräkningen, och det finns även regler för när detta får och inte får göras. Ett problem som uppkommer vid bokföring av immateriella tillgångar är värderingen av dessa. Att sätta ett monetärt värde på något ickemonetärt kan nog skapa huvudbry för många. Det finns naturligtvis även här regler och praxis, så som Redovisningsrådets femtonde kapitel eller IAS 38 som vi behandlar längre fram i uppsatsen, för hur man ska värdera de immateriella tillgångarna för att följa god redovisningssed. Reglerna lämnar dock utrymme för olika tolkningar. Engström, Westnes och Westnes (2003) menar att en korrekt värdering av immateriella tillgångar är viktig. Författarna anser dock att det finns begränsad information om hur värderingen av immateriella tillgångar egentligen påverkar företagen. Engström et al skriver att värdering av immateriella tillgångar är en viktig del i arbetet med att skapa en hållbar utveckling för ett företag. 1

8 Ett problem med värdering av immateriella tillgångar är att de påverkas mycket av de kunskaper och tidigare erfarenheter som personen som värderar besitter inom området. Utgångspunkten kan variera från person till person och därmed också vilka värderingsmodeller personen använder sig av. Även praxis i form av till exempel arbetsplatsens regler bör rimligen kunna påverka hur en revisor väljer att värdera en tillgång. Detta leder i sin tur till att två personer som värderar samma sak sällan kommer fram till samma värde. En revisor kommer i kontakt med immateriella tillgångar dels när denne ska värdera en immateriell tillgång men också när denne ska kontrollera en värdering utförd av andra. Därför menar vi att det kan vara intressant att undersöka vad revisorer tror att det kan finnas för orsaker till att dessa skillnader i värderat värde uppkommer. Kannan och Aulbur (2004) anser att det finns för lite empiriska bevis för att kunna styrka hur teorin kring hur värdering av immateriella tillgångar påverkar företagen. Vi vill därför också granska hur trovärdigheten bland revisorer och andra intressenter påverkas av det faktum att värderingen av immateriella tillgångar kan generera så olika värden. 1.2 Undersökningsfråga: Vad skiljer olika revisorer åt i användandet av värderingsmodeller och tillvägagångssätt vid värdering av immateriella tillgångar? Hur påverkas trovärdigheten för bokföring av det faktum att värderat värde på de immateriella tillgångarna kan variera från gång till gång? 1.3 Syfte Syftet med vårt arbete är att undersöka hur olika revisorer värderar immateriella tillgångar samt vilka orsaker det kan finnas till varför de värderar olika. Vi vill också undersöka vilka konsekvenser revisorer tror att variationerna i värdering av immateriella tillgångar kan få trovärdigheten för bokföring. 1.4 Olika typer av immateriella tillgångar Immateriella tillgångar definieras i problemdiskussionen. Vi vill ändå förtydliga vad immateriella tillgångar är genom att ge exempel på vilka former av immateriella tillgångar det finns. Nedan följer förklaringar på de vanligaste formerna Utgifter för forsknings- och utvecklingskostnader (FoU-kostnader) FoU-kostnader är, enligt Redovisningsrådets kapitel om immateriella tillgångar (15:7 i FAR 2007), ett sökande som är planlagt och systematiskt med syfte att skapa teknisk eller vetenskapligt kunskap och insikt. Utveckling är att använda forskningsresultatet till att skapa nya eller bättre konstruktioner, processer, system, produkter eller tjänster innan den vinstinriktade affärsverksamheten påbörjas. I Årsredovisningslagen (4:2 i FAR 2007) står det att det ingår vissa FoU-kostnader samt utgifter för till exempel teknisk hjälp, marknadsundersökning och provdrift i denna del. Om kostnaden anses ge stora ekonomiska fördelar för företaget under de närmsta åren kan de aktiveras som immateriell tillgång i balansräkningen istället för att utgifterna ska kostnadsföras direkt (Dahlin, Lundén och Smitterberg, 2004, s 51) Utgifter för koncessioner Dahlin, Lundén och Smitterberg (2004, s 52) skriver att koncession innebär att företaget har ett tillstånd att bedriva viss verksamhet. Tillståndet ges av myndighet eller regering med syfte att reglera den påverkan som verksamheten har på den allmänna säkerheten eller miljön. 2

9 Koncession krävs ofta inom gruv-, försäkrings- eller bankverksamhet (Dahlin, Lundén och Smitterberg, 2004, s 51). Exempel på koncessioner är enligt författarna franchising, nyttjanderätt till musikaliska och litterära verk. De skriver också att oberoende av om koncessionen är tidsbegränsad eller inte ska den skrivas av, normalt med 20 procent per år Utgifter för patent En patenträtt är en i lag skyddad rätt till utnyttjande av en uppfinning (Dahlin, Lundén och Smitterberg, 2004, s 52). Vidare skriver de att denna kan ha tagits fram av företagets tekniker eller ha köpts in utifrån. Patenträtter är i regel immateriella anläggningstillgångar. När patentet är avsett att användas i företagets verksamhet kan anskaffningsutgiften aktiveras, det vill säga redovisas som en tillgång och skrivas av under flera år (idid) Utgifter för licenser En licens innebär att det finns ett avtal om rätt att få bedriva viss verksamhet enligt Nationalencyklopedin (2008) information om Licens Utgifter för varumärken Nationalencyklopedins (2008) definition av Varumärke (no date) är att det är ett namn, ett ord, en symbol, ett tecken eller ett koncept som används för att identifiera produkter eller tjänster. Treffner och Gajland (2001, s 34) anser att ett varumärke ska förmedla ett budskap för en produkt eller en tjänst och syftar till att påverka slutkonsumentens val i en köpsituation Utgifter för mönsterskydd Mönsterskydd innebär enligt arbets- och näringsministeriet (2007) en ensamrätt att skapa sig ekonomiska fördelar genom att utnyttja en produkts utseende. Mönsterskydd ärett designskydd som påminner om patent (Dahlin, Lundén och Smitterberg, 2004, s 53). Patentet skyddar en konstruktion, medan mönsterskyddet skyddar ett utseende på ett föremål (ibid) Utgifter för förlagsrätt Om företaget betalat för rätten att ge ut exempelvis en bok, en film eller en CD-skiva, får utgiften tas upp som en tillgång i balansräkningen (Dahlin, Lundén och Smitterberg, 2004, s 53). Avskrivningstakten bestäms med hänsyn till den ekonomiska nyttan för företaget. Vidare skriver författarna att avskrivningstiden inte behöver vara lika lång som den formella kontraktstiden Goodwill Goodwill uppstår när ett företag förvärvas till ett högre pris än det bokförda värdet på företagets eget kapital (Dahlin, Lundén och Smitterberg, 2004, s 50). Skillnaden mellan dessa två blir goodwill. Goodwill representerar nuvärdet av framtida förväntade övervinster (ibid) Hyresrätter och liknande rättigheter Enligt Nationalencyklopedin (2008) information om Hyresrätt (2008) är en hyresrätt en på avtal grundad rätt att mot betalning använda annans lokal eller delar av denna. Om det finns ett värde i att inneha en rättighet genom ett arrende- eller hyreskontrakt, vilket benämns hyresrätt kan det räknas som en immateriell tillgång (ibid). Dahlin, Lundén och Smitterberg (2004, s 53) skriver att värdet av arrende- eller hyreskontrakt bara får tas upp som tillgång i balansräkningen om företaget haft en utgift i samband med att man tagit över kontraktet. Vidare skriver de att utgiften då kan tas upp som tillgång och att den då skrivs av under kontraktets löptid. Författarna skriver att avskrivningstiden dock normalt inte bör vara längre 3

10 än fem år även om den formella kontraktstiden skulle vara längre. Ett annat exempel Dahlin, Lundén och Smitterberg (2004, s 53) tar upp är om ett företag som bedriver verksamhet i någon annans fastighet kan ha utgifter för ny- eller ombyggnad. Eftersom de inte äger fastigheten blir det fastighetsägaren som blir ägare av ombyggnationen också. Normalt sett gör man bara sådana ombyggnationer om man ombyggnationen har ett bestående värde för företaget som hyr och bör därför inte dras av direkt utan tas upp som en tillgång för företaget som hyr fastigheten (ibid) Förskott som tillhör immateriella anläggningstillgångar Dahlin, Lundén och Smitterberg (2004, s 54) skriver att man vid ett köp av en immateriell tillgång kan behöva betala ett visst belopp i förskott, exempelvis som en handpenning. Detta får tas upp under immateriella tillgångar (ibid). 4

11 2 Metod 2.1 Vår ansats Valet att samla information bland ett fåtal revisorer gav oss en ansats med en liten chans att bevisa något statiskt men förhoppningsvis med en möjlighet till större djup i studien. Vi har arbetat efter en kvalitativ ansats eftersom vi i våra frågor ville undersöka skillnader och förklara hur något är. Starrin och Svensson (1994, s 21) skriver att kvalitativ och kvantitativ ansat inte nödvändigtvis behöver ses som motsatser till varandra men att de absolut finns skillnader. Till exempel skriver författarna att de två ansatserna har olika typiska arbetsredskap där den kvalitativa ansatsen ofta använder intervju som datainsamligsmetod, precis som vi gjorde i vår undersökning. De skriver också att trots att de två ansatserna med fördel kan kombineras men att valet av forskningsfrågor oftast leder mer åt kvalitativ eller kvantitativ beroende på frågans art. Också Starrin Svensson (1994, s 25) skriver att det är forskningsfrågorna som ger forskningsprojektet en inriktning. Vidare skriver de att frågor som ämnar beskriva hur något är typiska kvalitativa frågor medan frågor som vilka samband som finns eller i vilken utsträckning något används är typiska kvantitativa frågor. Även detta gör att vårt arbetet kan sägas ha haft en kvalitativ ansats. 2.2 Vårt arbetssätt Vi började vår studie genom att granska hur värdering av immateriella tillgångar ska ske enligt litteraturen. Vi har efter det diskuterat oss emellan huruvida det ser likadant ut i verkligheten. Vi har därför samlat in empirisk information i form av intervju med revisorer för att undersöka om verkligheten och teorin stämmer överens. Andersen (1998, s 29) skriver att deduktion innebär att man utgår från teorin och sen prövar om den stämmer i verkligenheten. Eriksson och Wiedersheim (2006, s 85) uttrycker det istället som att empiri kan vara utgångspunkten i en studie, alltså ett induktivt arbetssätt, eller att det är följden av teoretiska resonemang, alltså ett deduktivt arbetssätt. Vårt arbetssätt har inslag av deduktion då vi utgick från teorin och egna tankar om värdering av immateriella tillgångar för att sedan undersöka hur pass väl det stämmer överens med empirin. 2.3 Metodsynsätt I vår studie finns revisorers syn centralt och vi har utifrån deras synvinkel byggt upp vår empiri. Vi studerade några enskilda revisorer och gav dem chansen att ge deras syn på värdering av immateriella tillgångar. Genom att göra detta antog vi ett aktörsynsätt. Arbnor och Bjerke (1994, s 65) skriver att det finns tre olika metodsynsätt och att aktörsynsättet är ett av dem. Vid ett aktörsynsätt lägger man stor vikt på de handlingar som företas och hur de hänger samman. Utifrån detta förklarar man sedan helheten. Vi ville genom att undersöka några enskilda revisorer försöka identifiera eventuella skillnader och likheter i deras svar för att därigenom kunna dra slutsatser om vad som skiljer olika revisorer åt i samband med värdering av immateriella tillgångar. 2.4 Datainsamling Litteratur Denscombe (2000, s 188) skriver att den första anhalten för forskaren bör utgöras av böcker och tidskrifter. Han skriver också att böcker måste, precis som andra källor, granskas för att avgöra om kvalitén är tillräcklig. Vi har sökt mycket information om värderingsmodeller via böcker, även via läroböcker eftersom vi behövde veta grunderna i hur värdering av 5

12 immateriella tillgångar kan gå till. Vi fick även via böcker en inblick i vilka för- och nackdelar det finns med de olika värderingsmodellerna. Denna information visade sig viktigt eftersom vi med intervjuerna kunde kontrollera om revisorer såg samma för- och nackdelar med de olika modellerna. Vår litteratur har vi hittat genom att söka i Lucia som är Luleå universitetsbiblioteks katalog. Vi har även använt oss av databaserna Ebsco och Emerald för att hitta vetenskapliga artiklar. Till viss del har vi även använt Google för att lokalisera relevant information. Genom att använda både engelska och svenska sökord har vi kunnat hitta precisa referenser som hjälpt oss i arbetet. De sökord som vi använde är: immateriella tillgångar, värdering av varumärke, intellektuellt kapital, IAS38, intangible assets, intellectual capital, investment valuation och intangible capital. Genom att komplettera och kombinera dessa sökord har vi under arbetstiden fått fram den information som finns i vår uppsats Val av datainsamlingsmetod Genom våra undersökningsfrågor ville vi försöka förstå varför skillnader kan uppstå mellan olika revisorer i hur de värderar immateriella tillgångar. Eftersom vi inte ville granska i vilken utsträckning skillnader finns utan istället försöka förstå varför skillnader finns passade det bra med intervjuer som datainsamlingsmetod. Denscombe (2000, s 132) skriver att när en forskare har bestämt sig för att använda intervjuer innebär det troligen att han anser att undersökningen tjänar på att erhålla material som ger mer djupgående insikter i ämnet, men från färre antal informanter. Vidare skriver han att frågorna man bör ställa sig om man funderar på att använda intervjuer är huruvida undersökning behöver så detaljerade svar samt om det är förnuftigt att lita på information från så få respondenter. Vi menade dock att vi kunde acceptera detta problem eftersom vi ändå kände att det var viktigare att få ett djup än att kunna bevisa att våra slutsatser stämmer för alla personer som värderar immateriella tillgångar. Eftersom vi arbetade med ett aktörssynsätt var också intervju som datainsamlingsmetod ett logiskt val då vi ville skapa en diskussion kring värderingsproblemet med personerna vi intervjuat Val av personer att intervjua Eftersom vi inte ville att revisorernas värdering av immateriella tillgångar skulle påverkas av att det rådde olika praxis på företagen valde vi att inrikta vår studie mot endast ett företag. Vi ansåg att Deloitte som ligger i Skellefteå var ett lämpligt företag, dels eftersom vi fått bra kontakt med dem genom tidigare studier men också av den anledningen att det är ett lokalt företag med flera revisorer. Vi valde att genomföra fyra stycken intervjuer med revisorer för att få ett bra underlag till att analysera och dra slutsatser. Genom samråd med Deloittes kontorschef valde vi ut fyra stycken revisorer som skulle vara lämpliga i vår studie. Vi valde två personer som ansågs ha relativt mycket kunskap och erfarenhet om immateriella tillgångar samt två personer som ansågs ha mindre erfarenhet och kanske inte arbetat med immateriella tillgångar i samma utsträckning. Detta för att få ett bra urval med representation från olika revisorer med olika mycket erfarenhet av immateriella tillgångar. När vi bestämt intervjupersoner bokade vi tid med dessa. Vi valde att sprida ut de fyra intervjuerna på två dagar för att på så vis få tid till att reflektera, diskutera och sammanställa intervjuerna direkt efter att de var utförda. Det var även bra eftersom vi då kunde reflektera över om vi missat något område i de första intervjuerna. Vi kunde då vid vårt andra besök dels ställa de nya frågorna i de nya intervjuerna men också kontakta de personer vi tidigare intervjuat och låta dem ge sin syn i de områden vi tidigare missat. På så sätt fick vi en bra chans att komplettera empirin. Vi fick låna ett mötesrum på Deloitte kontoret för att för att kunna utföra intervjuerna där. 6

13 2.4.4 Utformning av intervjuerna Vid samtliga intervjuer var vi båda författare närvarande. Vi gjorde stödanteckningar samtidigt som vi lyssnade och ställde frågor för att försöka få intervjupersonen att diskutera och reflektera över ämnet. Vi använde oss av en intervjuguide som stöd för att få struktur på samtalen men ofta flöt diskussion på bra så vissa av frågorna var överflödiga att ställa. Man kan därför säga att vi använde oss av det Andersen (1998, s 62) kallar för den delvis strukturerade intervjun. Andersen skriver att en av skillnaderna mot att använda en ostrukturerad intervju är att intervjuaren här har mer kunskap inom området samt att det ofta finns en fråge- eller intervjuguide. Andersen skriver vidare att frågorna inte nödvändigtvis behöver komma i samma ordning som i fråge- eller intervjuguiden utan att den används mer som stöd för intervjuaren. Se Bilaga 1. Intervjuguiden som vi skapade utifrån vårt syfte valde vi att inte skicka till revisorerna med den motiveringen att vi ville ha spontana och direkta svar. Vi ville heller inte att det skulle bli skillnader i svaren beroende på om någon revisor på grund av frågorna fördjupat sig i ämnet och därför svarar på ett annat sätt än om denne inte sett frågorna. Vi ville alltså att revisorerna skulle svara utifrån den situation som de befinner sig i idag. 2.5 Metodproblem En sak som kan uppfattas som ett metodproblem är att vi endast kontaktade intervjupersoner på samma företag. Detta kan leda till att vi får för likartade svar. Vi upplevde dock det som att svaren var spridda och att det inte fanns en gemensam syn som skapats genom att personerna arbetar på samma byrå. Vi ville också välja personer från samma revisionsbyrå för att försäkra oss om att uppkomna skillnader inte berodde på praxis utan revisorernas egna erfarenheter. Hade vi gjort intervjuerna med personer från olika revisionsbyråer kunde svaren skilja sig åt på grund av att man hade olika arbetskulturer och olika tillvägagångssätt på de olika byråerna. Vi antecknade samtalen löpande under intervjuerna. En nackdel med detta kan vara att man inte får en diskussion med personerna eftersom man koncentrerar sig på att skriva istället för att ställa följdfrågor. En annan risk med att föra anteckningar istället för att spela in intervjuerna på band är att vi eventuellt missar att anteckna eller belysa viktiga delar. Vi försökte undvika detta problem genom att endast ta korta stödanteckningar under samtalet för att sedan enskilt renskriva intervjuerna. Efter det gick vi sedan igenom det tillsammans för att fastställa att vi fått med alla viktiga delar samt att vi tolkat samtalet lika. Denscombe (2000, s 145) menar att ljudupptagningen bara fångar det talade ordet och missar den ickeverbala kommunikationen. Författaren menar att man bör vara försiktig när det gäller att använda bandspelare eftersom den intervjuad till en början kan känna sig hotad av bandspelaren, men att de flesta slappnar av efter en stund. Detta var också en av orsakerna till att vi valde att bara göra anteckningar. När vi bokade intervjutiden bestämde vi ingen speciell längd på intervjutiden med intervjupersonerna. Detta kan vara en nackdel om personerna känner att de inte har tid med en utförligare intervju och därför ger korta och svaga svar. Vi upplevde dock inte detta som något problem. Vi fick utförliga svar och i samtliga fall var det vi som avslutade intervjuerna. Vi fick även vid ett par av intervjuerna kommentarer så som att de gärna såg att vi hörde av oss igen om vi hade kompletterande frågor. Även detta pekar på att de inte hade något emot att vi tog upp deras tid under intervjuerna. Att vi utförde intervjuerna på Deloittes kontor kan vara en nackdel eftersom man lätt kan bli störd. Denscombe (2000, s 143) skriver att forskaren måste försöka hitta en plats för intervjun 7

14 är de kan vara ostörda. Vi var tydliga med att inte intervjua respektive person på deras kontor på grund av att vi ville minska de yttre störningarna i form av telefonsamtal eller liknande. Denscombe skriver att det är en risk som finns med att göra intervjun på personens arbetsplats. Genom att vi hade tillgång till ett avskilt mötesrum blev dock inget problem. En fördel med att vara på deras arbetsplats var att vi blev flexibla med intervjutiden. När vi efter en utförd intervju kände oss klara kunde vi enkelt ta in nästa intervjuperson i mån denne var redo. 8

15 3 Teori 3.1 När värdering av immateriella tillgångar är viktigt Enligt Farok (2001) är värdering av immateriella tillgångar en viktig fråga som fortfarande inte är helt besvarad i finansiell och ekonomisk teori och praktik. En bra värdering av immateriella tillgångar är mycket efterfrågad, bland annat av revisorer, rådgivare, advokater samt avtals- och licensförhandlare. Problematiken med värderingen har ökat i och med det ökade utbytet av kunskap mellan företagen, så väl nationellt som internationellt. De immateriella tillgångarna har enligt Farok (2001) även ökat i företagen under de senaste decennierna. Författaren förklarar detta med att det blivit vanligare att köpa och sälja varumärken, ingå olika franchising- och licensavtal samt även att företagssammanslagningar ökat. Rodgers (2003) skriver att värderingen av immateriella tillgångar är efterfrågad vid vissa affärshändelser. Författaren menar att när dessa händelser inträffar blir det aktuellt att veta det ekonomiska värdet på den immateriella tillgången. När behöver då immateriella tillgångar värderas? Den immateriella tillgångsvärderingen är enligt Farok (2001) inte bara viktig för aktievärdet utan han beskriver sex andra tillfällen där värderingen har stor betydelse. Även Rodgers (2003) klassar in värderingstillfällena i sex olika tillfällen Tillfälle 1 Försäljning, förvärv och sammanslagning av företag Värderingen påverkar företag vid försäljning, sammanslagning och förvärv av företag, skriver Farok (2001). En värdering är viktig för att kunna skapa ett korrekt monetärt värde på den immateriella tillgången. Men enligt författaren är det korrekta värdet mycket svårt att lokalisera, det traditionella redovisade värdet räcker inte för att beskriva de ekonomiska och marknadsbaserade värdet. Även Rodgers (2003) anser att tillfälle 1 är försäljning, fusioner eller förvärv av ett företag Tillfälle 2 Försäljning och förvärv av separerbara immateriella tillgångar Vid försäljning, förvärv och upprättande av licensavtal för varumärken, patent, rättigheter, databaser eller teknologi är värderingen viktig, enligt Farok (2001). Dessa tillgångar anser författaren vara tillgångar som går att separera från företaget genom olika aktiviteter. Denna punkt kan enligt författaren innefatta all överföring av kunskap, teknologi och rättigheter. Det är alltså bara en del av företagets immateriella tillgångar som har behandlats men enligt författaren är även värderingen av mindre tjänster eller händelser svåra att göra. Rodgers (2003) anser att tillfälle 2 syftar till försäljning, förvärv eller upprättande av licensavtal vad gäller separerbara immateriella tillgångar som till exempel varumärke, patent eller teknologier Tillfälle 3 Konflikter Värderingen av immateriella tillgångar är enligt Farok (2001) även viktigt om det är en stämning som handlar om till exempel varumärkeskopiering. Domstolen behöver veta värdet eller skadan som uppstått i och med intrånget för att kunna bestämma ersättning eller straff. Rodgers (2003) menar att det vid tillfälle 3 handlar om en juridisk stämning rörande immateriella tillgångar. Om det till exempel har skett en överträdelse eller ett intrång som rör en immateriell tillgång. Författaren menar att värdering i detta tillfälle är viktig för att få fram underlag för att kunna döma i domstol. 9

16 3.1.4 Tillfälle 4 Beskattning Vid beräknandet av beskattning vid överföring av immateriella tillgångar mellan företag har värderingen en viktig funktion, skriver Farok (2001). Även Rodgers (2003) anser att detta tillfälle handlar om att få underlag till att kunna beräkna vilken skatteskyldighet som företagen får vid olika överföringar av immateriella tillgångar Tillfälle 5 Allianser Vid företagsallianser är värderingen nödvändig. Enligt Farok (2001) behöver värderingen göras för att företag ska kunna förhandla om hur samarbetet ska fungera. Rodgers (2003) anser att det vid upprättande och avtalande om företagsallianser är viktigt med värderingen av den immateriella tillgången Tillfälle 6 Forskning och Utveckling Farok (2001) anser att värderingen av immateriella tillgångar är viktig när företagen vill styra forsknings- och utvecklingssatsningen i företaget. Att få ett värde på den framtida kunskapen som genereras av investeringar i forskning och utveckling gör att man kan välja och jämföra olika alternativ. Rodgers (2003) anser även han att detta tillfälle syftar till att ge underlag för styrning av forskning och utveckling. 3.2 Regler och lagar kring värdering av immateriella tillgångar Som vi nämnde under problemdiskussionen har det under senare tid skett en ökning av andelen immateriella tillgångar på balansräkningen för svenska företag. De nya reglerna i form av IAS 38 och RR 15 innebär att kostnader ska aktiveras om de uppfyller kriterierna för immateriella tillgångar enligt RR Eftersom detta är en skillnad mot tidigare då det var frivilligt om man ville aktivera kostnaderna kan detta vara en anledning till att immateriella tillgångar har blivit vanligare på balansräkningen för svenska företag IAS 38 The Board of the International Accounting Standards Committee (IASC) skapades 1973 till följd av att flertalet länder enades om att ett gemensamt organ för ekonomiska frågor behövdes, enligt IASB:s (no date) information. Vidare står det att IASC skapade flera internationella regler och rekommendationer, kallade International Accounting Standards (IAS), under åren 1973 till 2001 då en större omorganisation skedde. Detta fick följden att IASC ersattes av the International Accounting Atandards Board (IASB). IASB skapar regler och rekommendationer som kallas för International Financing Reporting Standards (IFRS) och kan ses som efterföljare till IAS. IAS 38 blev antagen i juli 1998 och får användas från och med juli 1999 enligt IAS PLUS (no date) men ersattes senare av en ny version i april IAS 38 behandlar immateriella tillgångar, men med ett undantag för finansiella tillgångar, mineralrättigheter, försäkringskontrakt samt utforskande och extraktionen av mineraler och andra ickeproduktiva resurser. I inledningen till FAR SRS:s (2007) rekommendationer och uttalanden i redovisningsfrågor kan man läsa om i vilken utsträckning IAS och IFRS ska användas i svenska företag. Det står att FAR SRS verkar för att praxis i Sverige anpassas till IFRS så långt det är möjligt och att de också bidrar till utvecklingen genom att aktivt medverka i IASB:s remissförfarande. 10

17 FAR SRS skriver i inledningen till RR 15 att alla noterade företag i Sverige från och med 2005 ska tillämpa IFRS i koncernredovisningen samt att även icke-noterade företag får göra det. Vidare står det att Redovisningsrådet (RR) har publicerat RR 30-RR 32, vilka är kompletterande regler för upprättandet av koncernredovisning enligt IFRS och för redovisning i juridisk person. Trots detta gäller tidigare rekommendationer (RR 1-RR 29) fortfarande för företag som är av stort allmänt intresse samt som vägledning i god redovisningssed för övriga företag till dess Bokföringsnämnden (BFN) utkommer med motsvarande normgivning för icke-noterade företag (ibid). Enligt IAS 38:18 ska en immateriell tillgång balanseras, alltså tas med på balansräkningen, om tillgången uppfyller definitionen av en immateriell tillgång enligt IAS 38, samt att kriterierna för att redovisas på balansräkningen enligt IAS 38 kan uppfyllas. I Bilaga 2 ger vi en förklaring av vad definitionen innebär och vilka kriterier som finns enligt IAS RR 15 Redovisningsrådet (RR) lades ner i april 2007 i och med att Rådet för finansiell rapportering bildades som en ersättare för RR, enligt BFN:s (no date) hemsida. Tidigare uppgift för RR och dess akutgrupp var att utfärda redovisningsrekommendationer och att ge information i redovisningsfrågor. Vidare står att de till och med 2004 skapade rekommendationerna RR 1 RR 29, samt uttalandena URA 1 URA 43. Dessa var i första hand till för börsnoterade företag samt företag som genom sin storlek hade ett stort allmänt intresse. En av dessa rekommendationer var RR 15 som behandlar immateriella tillgångar. Användandet av Redovisningsrådets rekommendationer RR 1-RR 29 har minskat som följd av att internationella regler som IAS och IFRS används i större utsträckning bland svenska företag. Detta beror på att dessa regler inte längre är tillämpliga vid upprättande av koncernredovisning för företag vars koncernredovisning upprättas i enlighet med IAS eller IFRS, enligt BFN:s (no date) hemsida. RR 1-RR 29 kommer dock under en övergångsperiod ha ett syfte inom ramen för BFN:s normgivning för övriga företag. Vidare står det att det i BFNAR 2000:2 anges i vilken utsträckning de får tillämpas av dessa företag. Detta är också enligt texten anledningen till att RR:s rekommendationer RR 1 RR 29 finns kvar i sitt vanliga utförande. Enligt texten har BFN inte för avsikt att ändra på dem utan man avvaktar och gör endast ändringar om rekommendationerna helt eller delvis skulle förlora sin betydelse. RR 15 har mycket gemensamt med IAS 38 men trots det finns det vissa skillnader som tas upp i RR 15:107 i FAR (2007). En stor skillnad mellan dem är att det i IAS 38 även ges möjlighet att värdera tillgångarna till marknadsvärdet genom omvärdering om en aktiv marknad finns för tillgången. Det står vidare under RR 15:107 att sådan värdering inte är förenlig med årsredovisningslagen (ÅRL) och att den därför inte finns med i RR 15. En annan skillnad är enligt RR 15:107 att den ekonomiska livslängden för en immateriell tillgång ska anses vara högst fem år enligt ÅRL. Om undantag från detta sker måste man enligt RR 15:107 ange vilka skälen är för att man använder en längre avskrivningstid. IAS 38 tillåter däremot till och med att man inte skriver av tillgången om den kan anses ha en obegränsad nyttjandeperiod enligt IAS 38:89. I övrigt är det bara mindre skillnader så som att RR 15 tar upp vissa definitioner som inte nämns i IAS

18 3.3 Värderingsmodeller Kostnadsbaserad värderingsmetod Författarna Rodov och Leliaert (2002) menar att den vanligaste värderingsmetoden i företag är kostnadsmetoden. Genom att använda den traditionella redovisningen uppskattar flera företag sina immateriella tillgångar. Men enligt författarna genererar denna metod ett oprecist och ofta icke relevant värde på den immateriella tillgången. Den traditionella redovisningen visar de historiska kostnaderna och, förutsatt att kostnaden för att återskapa den immateriella tillgången reflekterar det verkliga värdet, kan en värdering göras. Men Rodov och Leliaert menar att det finns flera andra aspekter som påverkar den immateriella tillgångens värde än bara de kostnader som är nerlagda på den. Till exempel att personalen eller organisationen påverkar värdet i den immateriella tillgången. Därför anser författarna att man endast i undantagsfall och i brist på andra metoder ska använda sig av kostnadsmetoden. Kostnadsbaserad värderingsmetod innebär enligt Ruchi (2005) att man beräknar tillgångens anskaffningskostnad, eller återanskaffningskostnad. Anskaffningskostnaden innebär att man beräknar vilka kostnader som man lagt ut på tillgången för att få fram det skick den är i nuläget. Vidare skriver författarna att återanskaffningsvärdet visar hur mycket det skulle kosta att i nuläget återanskaffa tillgången till befintligt skick. Green (2007) anser att den kostnadsbaserade värderingsmetoden baserar sig på det villkoret att en köpare inte vill betala mer för den immateriella tillgången än vad det skulle kosta att producera tillgången själv. Enligt Green använder sig experter antingen av anskaffningskostnad eller av återanskaffningskostand som grund för värdering av en immateriell tillgång. Skillnaden mellan dessa två metoder är enligt författaren vilken tid som tillgången är konstruerad och när värdering sker. Green definierar återanskaffningskostanden som kostnaden att återskapa en likvärdig immateriell tillgång, utan att ta hänsyn till förändringar över tiden som kan påverka kostnaden. Anskaffningskostanden innefattar vad det skulle kosta att ersätta den immateriella tillgången med hänsyn till den kunskap och teknologi som finns idag. Vidare skriver Green (2007) att när värdet av att anskaffa eller återanskaffa tillgången är bestämt så kommer hänsyn att tas till hur mycket värdeminskningen är och hur förlegad tillgången är. När man ska se hur förlegad en tillgång är utgår man från tre kategorier enligt författaren: Fysiks, funktionell och ekonomisk. Den fysiska utgången innebär att man granskar hur mycket tillgången har slitits ut genom användandet, skriver Green. Denna typ av utgång är dock inte vanlig när de handlar om immateriella tillgångar på grund av att det inte finns något fysikiskt som kan slitas ut. För att se hur tillgångens funktion minskat ser man hur den immateriella tillgångens värdeminskning är tillbörlig till funktionens förlust. För att se hur tillgången förlegat sig ekonomiskt ser man på värdeminskning som uppstått genom externa förhållanden, till exempel olika regler som påverkar den immateriella tillgången. Efter att ha granskat hur förlegad tillgången är justeras sedan den initiala kostnaden som tagits fram så att även värdeminskningen inräknas. På så sätt kommer man fram till ett värde på de immateriella tillgången (ibid). Enligt Ruchi (2005) är denna värdering mindre bra. Kostnaderna som läggs ner på tillgången går sällan att likställa med det egentliga värdet. Författarna visar genom ett exempel att kostnadsbaserad värdering inte är att föredra. En patenterad produkt som var billig att göra kan ha ett betydligt högre värde genom en stor efterfrågan på produkten. Går även att göra ett annat utfall med samma exempel; det krävs stora investeringar för att få fram produkten, men 12

19 när den är klar finns det ingen efterfrågan och genom det blir patentet värdelöst (ibid). Enligt Deloitte (2007) är denna metod endast att föredra när övriga metoder inte går att använda eller när de är svåra att använda. Enligt Tegner och Gajland (2001 s112f ) är en svårighet med anskaffningsmetoden att få fram underlag för att beräkna den fatiska kostnaden. Som exempel skriver författarna att om man skulle försöka beräkna Coca Colas varumärke genom anskaffningsmetoden så behöver man sammanställa hur mycket som lagts ner på marknadsföring under cirka hundra års tid som varumärket funnits. Vilket i praktiken är nästan omöjligt. Även om underlag finns anser författarna att det blir svårt att beräkna ett representativt värde på grund av penningvärdets förändringar under tidsperioden. Författarna menar att det är bättre att i denna situation använda sig av återanskaffningsvärdet eftersom man då beräknar alla värden i nuvärden. Men enligt Tegner och Gajland blir det problematiskt även med denna modell eftersom man har svårt att beakta tidsfaktorn. Vad en marknadsföringsinsatts kostar idag är relativt enkelt att beräkna, men hur ska kostnaden för insatsen som görs idag beräknas med tanke på att den skall ge samma effekt som återkommande insatser? Vidare anser författarna att både anskaffningsmetoden och återanskaffningsmetoden har det problemet att anskaffningskostnaden endast i vissa fall motsvarar värdet. Om värdet ska kunna motsvara återanskaffningskostnaden eller den nerlagda kostnaden måste det investerade kapitalet generera en normal riskavvägd avkastning i all framtid, vilket Tegner och Gajland anser sällan kan gälla. Därför använder man sällan kostnadsbaserad värderingsmetod. Men vid ett fåtal tillfällen kan dock metoden vara att föredra. Till exempel om det är värdering av tillgångar med kort historisk livslängd och där framtida kassaflöden inte kan beräknas relativt säkert (ibid). Gallego och Rodriguez(2005) anser att värderingen av immateriella tillgångar är svårt att göra eftersom det sällan finns marknadsmässiga referenser, eller på grund av att det finns flera osäkerheter i omgivningen som inte gör att värderingen kan göras objektiv. En följd av detta anser författarna vara att många väljer att grunda sina bedömningar i de dokumenterade kostnaderna. Alltså att man genom att se på vilka kostnader som är nerlagda på den immateriella tillgången får fram vilket värde den har. Författarna förespråkar enkelheten i att använda sig av kostnadsmetoden Kassaflödesmetoden Kassaflödesmetoden innebär enligt Deloitte (2007) att framtida kassaflöden prognostiseras och diskonteras till nuvärdet och att intäkts- och kostnadsutvecklingen granskas och analyseras samt att avkastningskraven undersöks. Genom att beräkna dessa punkter kan man komma fram till ett värde på tillgången (ibid). Green (2007) skriver att kassaflödesmetoden utreder vilka förväntade framtida inkomster som de immateriella tillgångarna kommer att generera. Enligt författaren har metoden två huvudinriktningar: Vinstkapitalbildning och direkt kapitalbildning. Båda inriktningarna utgår enligt författarna från fyra premisser. Beslut om lämpligt inkomstmått Beräkning av tidsperiod Återgivning av inkomsten Lämplig kapitalbildningsränta 13

20 Valet av vilken ränta som skall användas styr enligt Green (2007) vilken av modellerna som man ska nyttja. Vinstkapitalbildningen använder man under en begränsad period medan den direkta kapitalbildningen inriktat sig på ett speciellt inkomsttillfälle. Enligt Green medför metoden vinstkapitalbildningen till en immateriell tillgångs värde genom att summera nutida värden av olika inkomster som går att hänföra till den immateriella tillgången. Den andra metoden, direkt kapitalbildning, är enligt Green baserad på ett antagande om en konstant inkomst. Några vanliga inkomstmått är vinstmarginal och avkastningskrav på investeringar (Green 2007). Enligt författaren kan ekonomiska inkomstmått innehålla inkomstökningar eller minskningar i kostnaderna. Uppskattningen om hur länge en immateriell tillgång är användbar påverkar resultatet av värderingen. Därför menar Green (2007) att det är viktigt att förstå den specifika immateriella tillgångens värde och bestämma syftet till värderingen när man väljer värderingsmetod. Det viktiga är att välja den metod som bästa visar den immateriella tillgångens värde. Även Treffner och Gajland (2001, s 116) anser att kassaflödesmetoden motsvarar det diskonterade nuvärdet av framtida kassaflöden. En framtida ökning i kassaflödet som kan hänföras till exempelvis varumärket uppstår enligt författarna genom antingen en volympremie, prispremie eller en förening av dessa. Nedan beskriver vi vad detta innebär och hur man räknar ut det. En prispremie innebär enligt Treffner och Gajland att innehavaren av ett varumärke kan ta ut ett högre pris på sin vara än en som inte har ett varumärke. Enligt Treffner och Gajland är en förutsättning för att man ska kunna hänföra ett kassaflöde till ett varumärke är att det har en viss styrka. Författarna anser att ju starkare ett varumärke är desto större är chansen att generera ett kassaflöde utöver det normala. Om man med hjälp av varumärket kan sälja en högre volym kallas det volympremie. Enligt författarna kan ett varumärke generera både en pris- och volympremie. För att beräkna en prispremie ska man enligt författarna utreda vilket pris per enhet som man har med varumärket och sedan jämföra det med ett pris på en liknande produkt, som antingen har ett annat varumärke eller helt saknar varumärke. Enligt författarna måste det dock priset på produkten med varumärke vara högre än priset på den jämförande produkten för att kunna generera en prispremie. Författarna anser att detta inte är tillräckligt för att bedöma om prispremien genereras, utan man måste även titta på kostnaderna. De kostnader som berör prispremien är rörelsekostnaderna, till exempel tillverkningskostnader, administrativa omkostnader och marknadsföringskostnader(ibid). Volympremien bestäms genom att fastställa hur mycket större volym som man uppnått på grund av sitt varumärke eller sin företagsidentitet och sedan kunna få fram ett merkassaflöde. En viktig del i detta arbete är enligt Treffner och Gajland (2006, s 116) att bestämma vad som är marknaden samt ha förståelse för hur marknaden vuxit fram. Marknaden måste ses som en helhet när det gäller produkter som är volymbaserade. När man fastställt vad som är normal försäljningsvolym samt vilken marginal som är normal i branschen kan man jämföra det med den egna volymen och se om det finns en volympremie. Även vid beräkning av volympremien måste de administrativa kostnaderna och tillverkningskostnaderna tas hänsyn till för att varumärket inte ska belastas av ineffektivitet eller effektivitet i företaget. Enligt Sanchez, Chaminade och Olea (2000) baserar sig kassaflödesmetoden på vinst efter invertering. Författarna menar att företaget kan jämföra vilket pris som man har per enhet på 14