Transkript

1 Ålen Det är ditt fel! säger mannen från Glass Eels Limited oväntat, och pekar med ett egendomligt, liksom generat leende på mig där jag sitter på första raden i hörsalen på Observatoriemuseet i Stockholm. Det är oktober 2005, och jag är en av få representanter för pressen på detta mycket välbesökta seminarium kring ålens framtid som Fiskeriverkets nytillträdde generaldirektör tagit initiativet till. Fiskeriverkets Axel Wenblad, en före detta näringslivshöjdare med bakgrund som sötvattensbiolog, blev lika förvånad som jag själv när han för första gången som ny generaldirektör fick ta del av statistiken över ålens utveckling i Europa de senaste två decennierna. Därför har han nu samlat hela ålbranschen för att titta på powerpoint-presentationer där alla kurvor pekar spikrakt nedåt. Inga fuskdiagram där man kapat toppar och bottnar på statistiken är det heller, utan totalsiffror en minskning med mer än nittionio procent. Just det. Mer än nittionio procent. It s your fault, Isabella, återtar den blanksvettige mannen i sextioårsåldern från Glass Eels Limited. Jag sitter på första raden och det är min namnbricka i vit plast som gör att han lyckats snappa upp vad jag heter. Engelsmannen har marinblå kostym och slips, och skiljer därmed genom sin klädsel ut sig från de flesta andra på detta seminarium. Här sitter Sveriges och Europas främsta experter på ål samlade i samma rum. Det är yrkesfiskare, sakkunniga politiker, forskare från England, Holland och Frankrike, experter från Världsnaturfonden och EU, från Sportfiskarna och vattenkraften, det är genetiker och 9

2 TYST HAV byråkrater. Vad dessa människor inte vet om ålen i form av siffror, diagram, procentsatser, kostnader, tendenser, risker och historik är inte värt att veta. Majoriteten tillbringar gissningsvis en stor del av sina arbetsdagar på fältet. Slående många har i alla fall kakivästar, stickade tröjor och grova kängor alla utom representanterna för myndigheterna och yrkesfisket. Mannen från brittiska Glass Eels Limited tittar nu skevt leende över sina läsglasögon på den kanske sjuttiohövdade församlingen och flyttar sitt pekfinger vidare till min bänkgranne: Och det är också ditt fel! Han harklar sig. Flyttar fingret igen, och det låter på något sätt burkigt, matt, som om han repeterat in talet framför badrumsspegeln, men att det inte tagit eld ens då. Och ditt, försöker han igen och pekar svävande långt bort i lokalen. Det är allas vårt fel, hävdar han. Ditt, och mitt och Isabellas och våra föräldrars. Vi har alla del i den modernisering av samhället som lett till den här utvecklingen. Vill vi ha ett modernt samhälle? frågar han retoriskt, nickar, rodnar, harklar sig och fumlar med de papper han just läst innantill i och ser för ett ögonblick så osäker ut att ingen, inte ens hans anhängare bland yrkesfiskarna i lokalen, mumlar medhåll. Ändå har den stackars företrädaren för glasålindustrin (ordet är missvisande eftersom glasålar inte låter sig tillverkas överhuvudtaget, men mer om det strax) just genomfört en närmast heroisk dragning med titeln Is there a future for the eel fishery? A view from the industry. Att bemöta det de franska, holländska och svenska forskarna berättat om innan han själv kom upp på golvet var ett uppdrag som hade krävt en långt större retorisk begåvning och ett långt större kallsinne än vad denne Peter Wood kunnat uppbåda. Han har däremot med oerhörd grundlighet visat otaliga powerpoint-bilder på vattenkraftturbiner, gamla kvarnar och uppdikade åkermarker där ålen tidigare hade sitt livsutrymme, och han har hävdat och hävdat igen och igen att det är denna utveckling som är boven i dramat. Vill vi ha åkermark och elektricitet, vill vi ha mat på bordet och värme i våra element, ja, då måste vi offra ålen. Hans egen verksamhet har mycket liten del i problemet är hans slutsats det är som sagt allas vårt fel. 10

3 ÅLEN Problemet är bara att hans förklaringsmodell inte alls stämmer med de diagram vi nyss sett från forskarna. Industrialiseringen med sina vattenturbiner och jordbrukssamhället med sin utdikning satte igång för åtskilliga århundraden sedan. Den akuta minskningen av glasål i Europa uppträdde först i början av 1980-talet, och har sedan dess accelererat i samma takt som EU pumpat in miljard efter miljard i moderniseringsstöd till fiskeflottan. Kurvan som under hela 1900-talet skuttat upp och ner som kurvor brukar göra, har nu i tjugofem års tid bara pekat i en enda riktning: nedåt. År 2003 var inflödet av glasål från Sargassohavet nere i mindre än en procent av vad den var Mitt intresse för fiske började på allvar just när jag först läste om ålen. Det var ett pressmeddelande från Fiskeriverket som råkade passera mitt skrivbord i oktober 2003 som fick mig att läsa och läsa igen. Till slut stod det klart för mig att jag faktiskt inte läst fel, att det stod där svart på vitt. Fiskeriverket konstaterade att inflödet av glasål från Sargassohavet hade minskat med nittionio procent på dryga tjugo år. Och nästan än mer förbluffande: Fiskeriverket ansåg det inte befogat med ett ålfiskestopp. Anledningen? Det skulle drabba svenska fiskare orättvist hårt, enligt myndigheten. Vidtagna akuta åtgärder? Inga. Fortfarande med huvudet i den normala världen, där katastroflarm tas på allvar, bestämde jag mig för att ta reda på mer. Jag skaffade först några böcker om havet och började läsa på om ålen, och blev genast fullkomligt tagen av vad jag lärde mig. Ålen är ett av planetens absolut äldsta djur, visade det sig. Den är så egenartad att människan i alla tider haft de mest mystiska teorier om den länge ansågs den inte ens vara en fisk, eftersom den kan kräla på land (Linné döpte den till anguilla liten orm). Ända fram till i slutet av 1800-talet begrep ingen människa hur den överhuvudtaget fortplantade sig, eftersom ingen någonsin sett ett ålyngel, en könsmogen ål, eller lekande ålar för den delen. Aristoteles ansåg för sin del att ålen föddes ur jordens inälvor, Plinius menade att den skapades ur avskrapade skinnrester från andra ålar. Folk i gemen gissade att ålen uppstod ur hästtagel som hamnat i vatten. 11

4 TYST HAV Först i slutet av 1800-talet när man fick tag på ett genomskinligt litet bladformat monster med mystiska käftar långt ute i Atlanten och fick detta att överleva i ett akvarium där det bladformade ynglet transformerades till en glasål, och sedan vidare till gulål var man mysteriet på spåren. Och man var även en av planetens mest makalösa livscykler på spåren. Ålen visade sig vara ett levande fossil som tänjde alla begrepp om gränserna för biologins och evolutionens möjligheter, en pusselbit i en ny teori om planetens geologiska historia, ett urtidsdjur som satte vår egen korta existens på jorden i nytt perspektiv och snudd på rubbade vår världsbild. Numera vet man att ålarna leker och föds mer än kilometer från Sverige, i Sargassohavet, en bit öster om Västindien, mitt ute i Atlanten. Både amerikanska och europeiska ålar föds här, de är närmast identiskt lika och för inte så länge sedan ansåg man dem vara av samma art, bara det att vissa av larverna driver med Golfströmmen till Europa (Anguilla anguilla), och andra driver till Amerikas kust (Anguilla rostrata). Resan till Europa tar minst tre år för ålynglen, och först strax innan ankomsten förvandlas de bladliknande larverna till genomskinliga glasålar (intressant nog förvandlas de amerikanska kusinerna också på liknande sätt innan de når land, alltså ett par år före sina släktingar). Somliga av glasålarna driver in i Gibraltarsund för att sedan som ålyngel vandra upp i Rhône eller Po, eller något annat vattendrag med utflöde i Medelhavet. Andra fortsätter norrut, mot Skandinavien. Hannarna stannar i södra Sverige, honorna, som blir betydligt större, slingrar sig längre norrut; möjligen blir de hannar eller honor beroende på var de stannar, men det är en annan historia. Sedan vandrar somliga av dem hur som helst upp i sötvattendrag, och slingrar sig kanske över fuktigt gräs på nätterna för att nå någon insjö i inlandet, där de kan lägga sig på bottnen och äta sig feta på grodor, kräftdjur, fisklarver och dylikt (de är omnivorer, äter allt om tillfälle ges slinker även en sork eller fågelunge ner!). I det här stadiet har de fått en gulgrågrön färg och kallas gulål. Hur länge gulålen stannar i sötvattnet kan ingen riktigt säga, kanske sju, tio, kanske upp till trettio år. Många av gulålarna ger sig heller inte upp i sötvatten, utan 12

5 ÅLEN stannar i Östersjön eller i Västerhavet under gulålstadiet, bara för att göra saken ännu mer komplicerad. Hur gammal ålen blir vet inte forskarna, men i fångenskap tycks den kunna bli nästan hur gammal som helst. Världens äldsta ål som dokumenterat levt hela sitt liv i akvarium blev 84 år, och en annan ål som lär ha satts ner 1859 i en brunn i Skåne slingrade fortfarande omkring högst levande när Naturmorgons Jan Danielsson tittade efter 1994, hundratrettiofem år senare. Hur som helst, och här börjar det verkligt fantastiska: en dag börjar ålen förvandlas igen. Huvudet smalnar av, ögonen blir stora, den blir silverfärgad, mörk på ryggen och ljus på undersidan och plötsligt en natt på hösten några dagar före fullmåne (som uppslagsboken Havens djur beskriver det) grips den av vandringsdriften igen. Blankålen, som den nu kallas, simmar och slingrar sig tillbaka samma väg den kom, sluter upp med andra ålar ute i havet och börjar simma tillbaka till Sargasso. Genom Öresund, över Nordsjön, förbi England och ut i Atlanten, över Atlantiska centralryggen och några tusen kilometer till över djuphavet. En ofattbar prestation i ett oändligt blått universum utan landmärken eller vägskyltar, då den möjligen navigerar med hjälp av en magnetisk kristall i huvudet, eller med hjälp av sitt luktsinne, och då den inte äter alls, utan hela tiden lever på det energirika fett den samlat på sig under sin tid som gulål. Tillbaka i Sargasso genomgår den sin sista förvandling. Den får bronsfärgad lekdräkt, leker på okänt djup (havet är runt meter djupt här), och dör sedan, på okänd plats. Ingen människa har ännu till dags dato sett en ål leka. En trolig förklaring till denna fantastiska livsresa är om möjligt ännu mer hisnande än själva resan. Ålen är nämligen ett av vår planets allra äldsta djur. Urålen fanns med största sannolikhet redan för 200 miljoner år sedan när planetens enda superkontinent Pangea sakta började spricka upp och dela sig, och hade sitt lekområde just i sprickan mellan det som skulle bli Europa och Amerika från början ett mycket begränsat vattenområde. Genom årmiljonerna har så kontinentalplattorna flyttat sig ifrån varandra, ett litet stycke per år, och ålen har följt efter. Troget har den återvänt till samma geografiska punkt i havet där den alltid lekt, troget har den följt sina förfäders in- 13

6 TYST HAV programmerade rutt till sötvatten på land, somliga av ålarna österut, andra västerut. Med denna kunskap i bagaget blir man inte förvånad när man läser att Sargassohavet, där man tror att ålarna leker, befinner sig i centrum av det nordatlantiska strömsystemet, granne med Bermudatriangeln. Ålen är född i kontinenternas navel, i planetens gryning; den har överlevt allt, dinosaurier och istid, har sett kvastfeningar börja kravla upp på land och homo sapiens vandra till Europa för bara år sedan och nu inom loppet av bara några få år håller den moderna människan på att utrota den. ICES, International Council for the Exploration of the Sea, ett vetenskapligt sammansatt, offentligt finansierat råd med marinbiologer från Atlantens alla kustnationer skrev redan 2003 om ålens situation (och betonade då särskilt att alla europeiska ålar tillhör ett och samma bestånd, vilket gör den extra sårbar): Högsta prioritet just nu är att få fram budskapet till fiskare, förvaltare och politiker, att ålen, det mest vidsträckta och högst utnyttjade enda fiskbeståndet i Europa, är farligt nära en kollaps. ICES påpekade vidare att ingen annan fisk i Europa fiskas så intensivt, i alla sina livsstadier, som ålen: hela europeiska fiskare har ålen som betydande inkomstkälla. Den fiskas som glasål, gulål och blankål, den äts friterad med vitlök, rå eller grillad som tapas i Portugal och Spanien, som sushi i Japan och exporteras i stora mängder levande som glasål till Kina. Under 2005 kunde en firma som Glass Eels Limited få 870 euro kilot för glasålen, omkring svenska kronor. I Sverige å andra sidan fångas uppväxande gulål eller blankål på väg till Sargasso för att luas, halmas och rögas och slutligen hamna på svenska smörgåsbord. Trots det ofattbart akuta läget som varit känt i åratal dröjde det ända till år 2007 innan några som helst begränsningar för ålfisket infördes i Sverige, eller inom EU. (I Sverige infördes i maj 2007 ett förbud mot fiske av ål för alla utom yrkesfiskare, ett förbud som omedelbart överklagades av över 80 personer). I Sverige har detta fria fiske och ständigt effektivare fångstmetoder lett till att fångsterna gått ner från 1960-talets dryga ton per år 14

7 ÅLEN till 2006 års 659 ton (inklusive sötvattenfisket). Minskningen är i sig skrämmande vältalig, men blir ännu mer nedslående om man tar med i beräkningen att fångsterna inte beskriver situationen idag, utan rekryteringen, det vill säga inflödet av ålyngel (och de konstgjorda utsättningarna av desamma!) för kanske tio, tjugo eller trettio år sedan. Resultatet av dagens rekordlåga yngelinflöde har alltså ännu inte visat sig. Svenska Fiskeriverket fortsatte det pressmeddelande jag råkade få i mina händer: Som akut åtgärd föreslår EU-kommissionen att allt blankålsfiske skall stoppas, vilket skulle drabba svenskt fiske mycket hårt. Fiskeriverkets uppfattning är att åtgärder måste ske på ett balanserat sätt och i alla typer av ålfisken. Det är ingen större mening att öka antalet lekande ålar i Sargassohavet om ynglen omedelbart tas upp för direktkonsumtion eller för att exporteras till kinesiska fiskodlingar. Om en ål fiskas samma år eller året innan den blir en blankål gör heller ingen skillnad. Fiskeriverket hänvisar vidare till de stödutsättningar av ålyngel som skett sedan 1970-talet i Sverige, vilka ska hålla uppe ålfisket. Östersjön anses vara särskilt lämplig att sätta ut glasålar i. Med mina nyvunna kunskaper om denna märkliga fisk blir jag betänksam och ringer några av den handfull svenska ålexperter som finns. Det visar sig att detta med utsättningar är gott och väl för fisket i det korta perspektivet de yngel som planteras ut kommer från lokala överskott av glasål i Europa som i alla fall inte skulle överleva om de inte flyttades, sägs det men det är mycket osäkert om det hjälper ålbeståndet i ett längre perspektiv. Forskare vet nämligen inte om de glasålar som fångas i Europa (oftast i Bristolkanalen eller i Biscayabukten) och sedan sätts ut i Östersjön kommer att hitta tillbaka till Sargasso för att leka den dag det är dags. Deras vandringsvägar misstänks nämligen vara inpräglade under den långa färden hit som yngel, vilket skulle betyda att de omöjligen hittar tillbaka om de flyttas omkring i Europa med flygplan och lastbil. Studier som hittills har gjorts har också bekräftat misstankarna. Av de märkta ålar som utplanterats i en sjö på Gotland har inte en enda återfunnits som blankål i Öresund på väg ut i Atlanten; däremot har hel del hittats som dundrat rakt in i den tyska och polska kusten. En 15

8 TYST HAV annan studie har visat att en fjärdedel av ålarna rent teoretiskt skulle kunna hitta ut ur Östersjön, medan en liknande studie ett par år senare fann att nästan inga alls gör det; resultaten är hur som helst mycket vaga och motsägelsefulla. Försök att odla ål i Europa har dessutom hittills misslyckats totalt. Det är nästan omöjligt att få ålar att producera rom och mjölke med konstgjorda hormoner, och när man någon gång lyckats har larverna dött. I fisktokiga Japan har man kommit längre, men procedurerna för att få fram odlade ålar är oändligt komplicerade och dyrbara, ingenting som bedöms ha en kommersiell framtid. Ska denna otroligt märkvärdiga varelse leka och födas ska det vara i ostördhet tycks det, på ett visst djup, vid ett visst vattentryck, i en viss salthalt, i en viss temperatur, vid ett visst näringsinnehåll, helst vid fullmåne, och helst i Sargasso. Annars får det vara. På ålseminariet på Observatoriemuseet kommer faktiskt detta besynnerliga med fullmånen upp till diskussion. EU-kommissionen har nämligen äntligen kommit med en plan. En allvarlig, kostymklädd Kenneth Patterson från EU:s fiskedirektorat drar planen under rubriken EU management current situation and future action och frågetecknen hopar sig i församlingen. Planen som tagits fram under åtskilliga år och under tuffa förhandlingar med medlemsländerna som i sin tur lånat sina öron åt intressenter som Glass Eels Limited och Scandinavian Silver Eel AB är så komplicerad att den i stort sett lämnar öppet för varje medlemsland att själva vidta sina åtgärder. Den mystiska formel man kommit överens om är i alla fall den att den 1 juli 2007 ska fyrtio procent av alla silverålar som en vattenmiljö normalt sett skulle kunna innehålla om inga människor vore inblandade få fri lejd till Sargassohavet; det vill säga varken fiskas upp eller dödas på annat sätt. Och om inte länderna lyckas lämna in trovärdiga handlingsplaner som ska säkra detta till den 1 juli 2007, ska då istället ett EU-direktiv träda i kraft som förbjuder all form av ålfiske i hela Europa två veckor varje månad, från den 1 till den 15 i månaden. Planen är så full av frågetecken att frågestunden mest börjar med 16

9 ÅLEN skrapande tystnad. Det största, uppenbara problemet blir förstås det där med att beräkna the level of adult eels which, in the absence of fishing and other effects of human activities, would escape to the sea to spawn. Hur många ålar skulle finnas om inga människor fanns? Om inga vattenkraftverk, småbåtshamnar, industriutsläpp eller fiskare fanns? Ekvationen är uppenbart omöjlig. Ålen en av jordens främsta överlevare, fet nog att simma kilometer utan mat, muskulös nog att hoppa i stekpannan i småbitar långt efter sin död hur många skulle finnas om inte vi fanns? Om människan inte var en del av den ekologiska kedjan överhuvudtaget, om också alla andra rovfiskar, matfiskar och djurarter levde helt utan vår inblandning? Kenneth Patterson, en allvarlig Brysselbyråkrat med mörkt skägg och glasögon, låter sig inte rubbas av det filosofiska i detta spörsmål han har fullt förtroende, säger han, för att forskare i de respektive länderna ska kunna fastställa denna siffra och därmed i sin tur kunna slå fast hur mycket fyrtio procent av denna mängd är. En skeptiker i församlingen av klädseln att döma en av forskarna lutar ändå åt att det blir för svårt att uppskatta. Alltså måste det bli ålfiskestopp mellan den 1 och den 15 varje månad. Men har ni tänkt på månen? undrar mannen i publiken. Patterson, som antagligen hört det mesta under sina år på Fiskedirektoratet, stelnar till i förvåning. Månen? Ja, säger forskaren. Jag har tittat i min almanacka, och skulle EUkommissionens plan ha gällt i år hade fisket knappast påverkats alls eftersom fullmånen infaller i slutet på månaden. Däremot 2006 är fullmånen i början av månaden. Då skulle det inte bli några ålfångster alls. Patterson tittar klentroget. Alla vet ju att ålfisket hänger ihop med fullmånen, påpekar den svenske forskaren och ingen i denna kunniga församling säger emot. Patterson håller fortsatt masken och hävdar att olika geografiska förhållanden ger olika förutsättningar, men får inget medhåll av fransmän och holländare som finns på plats. 17

10 TYST HAV Månen har uppenbarligen blivit förbisedd. Ingen tycks förvånad. Snart börjar istället siffror hagla i lokalen. Det är hemlandstoner i de här sammanhangen; var och en som vill ge sig in i fiskedebatten får vara beredd på att dränkas i siffror från alla tänkbara håll, från myndigheter, från forskare och från fiskare. Det är betydande ekonomiska intressen som står på spel, och många är intresserade av att blanda bort korten, flytta fokus från den utrotningshotade fisken till regionalpolitik till exempel. I Sverige hävdas det att ålfisket bär upp stora delar av det småskaliga kustfisket, vilket skulle betyda levande kustsamhällen, trots att den totala landningssiffrans värde för 2006 bara var runt 40 miljoner kronor brutto. Vinsten efter avdrag för omkostnader för fisket blir förstås betydligt lägre; enligt de få svenska inkomstundersökningar som har gjorts har fiskare i regel ytterst låga inkomster. Det är alltså inte mer än en summa motsvarande vad 4 5 medelstora bostadsrättslägenheter kostar i Stockholm som anses så avgörande för kustsamhällenas framtid att man är villig att offra en hel djurart. Glasålsfiskarna i Europa å sin sida visar sig ha ett betydligt mer lukrativt läge. Glass Eels Peter Wood svarar motvilligt på Fiskeriverkets generaldirektörs fråga om vad han tror att glasålspriserna kommer att hamna på under kommande år nu när tillgången på ål sjunker. De kommer att stiga, säger han, från 2005 års 870 euro kilot till mellan och euro kilot de närmsta åren. Det blir tydligt att hur akut läget än är, finns det fortfarande reella ekonomiska förtjänster att göra för den som vill och kan svenska kronor kilot alltså, helt laglig försäljning av fiskungar av en art som klassats som akut utrotningshotad. Ytterligare ett par års dribblande med filosofiska frågor och förbiseende av biologiska fakta och ålen är historia. Det finns forskare som fruktar att detta kan inträffa i vilket ögonblick som helst Sargassohavet är stort, till ytan faktiskt större än alla länder i EU sammantagna, och dessutom i tre dimensioner i vattnet. Troligtvis behövs en viss kritisk massa för att ålarna överhuvudtaget ska hitta varandra i vattenrymderna, kanske är den massan redan för liten. 18

11 ÅLEN Jag känner att tiden nu är kommen. Det är två år sedan jag fick det där pressmeddelandet från Fiskeriverket i min hand, och tillfället är äntligen här. Det är avslutning och paneldebatt; Willem Dekker från Holland, Cedric Briand från Frankrike, Peter Wood från England och EU:s Kenneth Patterson sitter på rad rakt framför mig. Syret håller på att ta slut i lokalen, Sveriges fiskares riksförbund har redan kuppat en gång genom att oannonserat ta ordet och lämna över en tjock bunt synpunkter i form av diagram och procentsatser till EU-höjdaren. Det börjar lukta kaffe och resignationen har lagt sig över åhörarna, debatten är besynnerligt detaljinriktad och blek. Nu gäller det. Nu ska jag ställa frågan ingen annan ställt på hela dagen, frågan jag aldrig hört uttalas offentligt, frågan som klentroget malt i mitt huvud i två års tid. Jag viftar. EU:s Patterson nickar och jag får en bumlande mikrofon i handen. Om jag har förstått saken rätt, säger jag, är ålen akut utrotningshotad. Mot den bakgrunden förstår jag inte hur man kan laborera med andra åtgärder än ett totalt ålfiskestopp? Varför fridlyser man inte fisken omedelbart? Några högljudda fniss från en sakkunnig miljöpartist hörs bakom mig, och de utländska forskarna i panelen anlägger unisont ett ansiktsuttryck som om de vore belagda med osynliga munkavlar. Patterson tar ordet och svarar en lång harang utan att se mig i ögonen. Det vore obalanserat, menar han. Vem vet, säger han, man kan inte utesluta orsaker som miljöförstöring, växthuseffekten, miljögifter, sjukdomar insatser måste sättas in på alla områden och att bara kasta skulden på fisket vore fullkomligt obalanserat, säger han. Completely unbalanced, antecknar jag reflexmässigt, då mannen från Glass Eels Limited plötsligt känner sig manad att komplettera Pattersons svar. Han ställer sig upp i sin eleganta marinblå kostym, viftar med sina papper och harklar sig ihåligt. Kom nu ihåg, säger han med sitt svårtolkade, nervösa leende, och pekar på mig. Kom nu ihåg vad jag sa, Isabella. Det här är ditt fel. Det är allas vårt fel.

12 BÄSTA FISKVAL Abborre och gädda. Från insjöar och hållbart kustfiske. Undvik gädda från södra ostkusten och ytterskärgården, där fångsterna minskat kraftigt sedan mitten av 1990-talet. Gråsej. Svensk sej större än 40 centimeter (filéer större än 30 centimeter). Gös. Välj helst gös från Hjälmaren eller de stabila bestånden i Vänern och Mälaren. Gösen från Östersjön är i sämre skick. Kompensationsutsatt lax. Från vattenkraftsälvar dit de utplanterats. Lax från drivgarnsfiske bör undvikas, eftersom även vildlax fångas i näten. 225

13 TYST HAV Krav-godkänd odlad lax och öring. Dessa får foder gjort på fiskrens, eller på fisk som inte används till människoföda, vilket gör att de tär mindre på vilda matfiskbestånd. Sill (strömming) och skarpsill. Finns i överflöd och det är bättre om fisken går till människor än till djurfoder. Se Livsmedelsverkets rekommendationer för gravida och barn, eftersom fet Östersjöfisk dessvärre innehåller höga halter av organiska miljögifter. Skrubbskädda (vanlig flundra). Bestånden tycks stabila. Köp inte skrubbskädda mindre än 20 centimeter. Blåmusslor, gärna repodlade. Musselodlingar renar vattenmiljön vilket är bra. Hummer, fångad i tina. Skonsam fiskemetod och hummerbestånden ligger på relativt hög nivå. Köp helst hummer större än 22 centimeter. Krabba, svensk burfångad. Krabbestånden verkar ligga på relativt hög nivå. Räkor. Är inte överfiskade. Men trålfisket kan innebära skador på havsbottnen, samt stora bifångster av sårbara arter. Välj helst Krav-märkta från Kosterfjorden eller nordhavsräka fångad med selektionsrist. BRA IMPORTERADE VAL Hoki. Miljömärkt av Marine stewardship council (MSC), vilket betyder att fisket sker på ett miljöriktigt sätt. Även om transporterna från Nya Zeeland är långa innebär köp av hoki en sporre för svenska fiskare att bli miljövänligare. Kapkummel. Miljömärkt av Marine stewardship council. Kapkummeln kommer från Sydafrikas sydöstra kust, och ska inte förväxlas med kummel. Alaska pollock. En del av fisket är certifierat av Marine stewardship council. Tilapia. Abborrliknande fisk, en av de bäst lämpade för odling. Äter både växter och insektslarver, men den odlade föds upp på vegetabilisk föda, och med andra ord tär odlingen inte på vilda fiskbestånd. Karp. Hittar man knappast i Sverige, men äts i till exempel Polen. En växtätande fisk som är lätt att odla. 226

14 VAD KAN VI ÄTA? OSÄKRA VAL Odlad lax. Den föds upp på vildfångad fisk vilket är tveksamt ur resurssynpunkt. Dessutom riskerar sjukdomar och parasiter att spridas från odlingarna till vild fisk. Rymningar från laxodlingar hotar det genetiska materialet i vildlaxstammar. Makrill. Stimfisk som fiskas alltför hårt i dag i Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön. Lekbeståndets storlek är osäker och rekryteringen svag. Odlad regnbåge, röding och öring. Se lax. Rödspotta (rödspätta). Bestånden visar tecken på återhämtning på västkusten. Men köp exemplar större än 30 centimeter. Rödtunga (sjötunga). Tillförlitlig statistik om bestånden har tyvärr länge saknats. Undvik exemplar mindre än 30 centimeter, så har fisken kunnat fortplanta sig. Bergtunga. Se rödtunga. Slätvar. Se rödtunga. Sik. Tillståndet för Vätternsiken är kritiskt, men för Vänernsiken stabilt. Tillståndet för Östersjösiken är svårbedömt. Siklöja. Svaga bestånd i alla de stora sjöarna. Överfiskad efter några goda år även i Bottenviken. Löjrom kommer från denna fisk. Sjurygg (stenbit). Blir könsmogen först vid 6 7 års ålder. Inga fångstregleringar finns, men trots det har fångsterna har minskat stadigt. Osäker beståndsstatus. Torsk (norsk, arktisk). Det finns tydliga tecken på överfiske i Barents hav. Dessutom fiskas den arktiska torsken på ett sådant sätt att man också fångar norsk kusttorsk som är starkt hotad. Torsk (odlad). En framtid med inavelsproblem, kannibalism, parasiter och smittsamma sjukdomar är ett sämre alternativ än att hushålla med de vilda bestånd som ännu finns. Tunga. Osäker beståndsinformation. Gulfenad tonfisk. Beståndsstatusen är okänd vilket är bekymmersamt. Delfinsäker fångst kan i stället innebära stora bifångster av haj och sköldpaddor vid så kallade Fishing aggregating devices (FAD:s). Det finns flera andra tonfiskarter ingen av dem anses utrotninghotad utom blåfenad tonfisk. 227

15 TYST HAV Guldlax. Djuphavsart som lever på mellan 140 och meters djup. Växer och reproducerar sig långsamt. Används ofta i fiskpinnar. Havskräfta. Bestånden troligtvis på stabil nivå, men trålfiske efter havskräfta är extremt energikrävande: åtta liter diesel går åt per kilo havskräfta. Fråga efter burfångad eller fångad med selektionsrist som undviker bifångster av torsk. Vitling. Information är otillräcklig för att uppskatta bestånden eller fiskeridödligheten. Fångsterna i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har minskat mycket dramatiskt de senaste tjugo åren. Kolja. Står på Artdatabankens rödlista som missgynnad, vilket betyder nära hotad. Enligt Fiskeriverket är dock beståndsstatusen efter ett par goda årsklasser bra. Men koljan kan undvikas också för att fisket för med sig stora bifångster av torsk. Svärdfisk. Förekommer på FAO:s röda lista som DD (data deficient, otillräckliga uppgifter). Arten är relativt hårt nedfiskad. Hajmal (pangasius). Den odlade hajmalen matas ofta med foder av fiskmjöl, vilket är dåligt ur resurssynpunkt. Den vilda är inte rödlistad. Röd snapper. Abborrfisk som är hårt exploaterad i amerikanska vatten, men den finns inte på rödlistan. Stillahavstorsk. Fiskas hårt men växer snabbt och blir tidigt könsmogen, och anses tåla ett hårt fisketryck. Är inte rödlistad. AVSTÅ FRÅN ATT ÄTA Bleka (lyrtorsk). Fångsterna har minskat med procent på svenska västkusten sedan Finns med som starkt hotad på Artdatabankens rödlista. Blåfenad tonfisk. Fisket sker mest på internationellt vatten och övervakas dåligt. Är idag starkt överfiskad eftersom fisken är så dyrbar; ett enda stort exemplar kan säljas till Japan för över dollar. Vild lax från Vänern. Både Gullspångslaxen och Klarälvslaxen har mycket svaga bestånd. Vild öring från Östersjön, i synnerhet Bottenviken, eller från Vänern, vars bestånd är mycket svaga. Öringen i Vättern är i bättre skick. Utsatt Vänernöring som är fettfeneklippt kan ätas med gott samvete. 228

16 VAD KAN VI ÄTA? Piggvar. Få stora individer i fångsterna tyder på alltför högt fisketryck, arten står som missgynnad på Artdatabankens rödlista. Ål. Akut utrotningshotad. Inflödet av ålyngel (så kallad glasål) från Sargassohavet är nere på nivåer mindre än en procent av vad de var i slutet av talet. Internationella havsforskningsrådet har sedan 2003 rekommenderat ett totalt ålfiskestopp. Hälleflundra. Fiskas inte i svenska vatten, men är kraftigt överfiskad av Norge, Skottland, Irland, Grönland och Kanada. Den anges som starkt hotad på Artdatabankens rödlista över hotade arter. Hajar och rockor. De flesta arter är överfiskade och allvarligt hotade. Pigghajen, en liten haj som förekommer vid svenska västkusten, är listad som starkt hotad på Artdatabankens rödlista. Säljs ofta som nordsjöål eller havsål i fiskdisken. Havskatt. Mycket lite information finns. Inga fångstregleringar finns heller, trots att landningarna minskat från ton på 1980-talet till några hundra ton på senare år. Marulk. Data är osäkra, inga fångstregleringar finns i Skagerrak och Kattegatt. Dess kroppsform gör att den fångas redan som ung, flera år före fortplantning. Skoläst (grenadier). Djuphavsfisk som fiskats allt mer under senare år. Numera sårbar på Artdatabankens rödlista. Långa. Arten har minskat kraftigt på västkusten. Sårbar på Artdatabankens rödlista. Röding (storröding). Finns bara i Vättern och några få mindre sydsvenska sjöar. Beståndet i Vättern bedöms som mycket svagt av Fiskeriverket, och arten finns med som hotad på Artdatabankens rödlista. Tropiska räkor. Trålning efter räkor skadar koraller och får havssköldpaddor som bifångst. Odling sker på bekostnad av mangroveskogar, och orsakar stora lokala utsläpp av läkemedel och bekämpningsmedel. Torsk. Anges som starkt hotad på Artdatabankens rödlista över hotade arter. Västkusttorsken har historiskt låga nivåer, liksom Östersjötorsken. Tånglake. Missgynnad på Artdatabankens rödlista.