Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap. Starka band...

Transkript

1 Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap Starka band...

2 Kontakter Eva har ordet Innehåll Kontoret Vårt kontor finns på Energigatan 11, Kungsbacka. Tel: Fax: Telefontid: mån, ons, fre: Tis: Tor: , Har du frågor om adoption? Ring, faxa eller maila kontoret där Berit Sandegren, Margareta Sandbom, Anna-Lena Rolof Rundberg, Anna-Karin Stahre, Elisabeth Gustavsson, Ann-Charlotte Särnbratt, Maria Berg och Lena Sundvall arbetar. Har du frågor om uppföljning, rapportering eller kontakter? Ring, faxa eller maila kontoret där Ulla Karnbrant Reis arbetar. E-post: adoption@bfa.se Hemsida: Medlem i föreningen blir du genom att sätta in 425:- på pg eller bg Styrelsen Eva Jonasson-Melin, ordförande, tel Lena Egeryd Dahlin, vice ordförande, tel Gustaf Östberg, kassör, tel Erna Lagerfors, sekreterare, tel Kerstin Albertsson Wikland, biståndsansvarig, tel Margareta Wilholm, biståndsansvarig, tel Katarina Borg Adolfsson, fadderbarnsansvarig, tel Pernilla Lindén Janson, styrelseledamot, tel Stefan Landelius, styrelseledamot, tel Anette Larsson, styrelseledamot, tel Om du har frågor eller funderingar som du vill att styrelsen ska ta upp, kontakta någon av oss i styrelsen eller skicka e-post till info@bfa.se Fadderbarnsverksamhet Föreningen har en omfattande fadderbarnsverksamhet i Bolivia, Demokratiska Republiken Kenya, Kongo, Indien, Nepal, Polen, Sri Lanka, och Vietnam. Fadderbarnsverksamheten samordnas av Katarina Borg Adolfsson, tel Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på bg Biståndsverksamhet Föreningen har biståndsprojekt i Indien, Nepal, Vietnamn och Kongo. Biståndsverksamheten samordnas av Margareta Wilholm, tel Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på pg eller bg Redaktion Vill Du skriva i BFAs tidning? Ansvarig utgivare: Eva Jonasson-Melin Redaktör: Supriya Melin Redaktion: Anna-Karin Stahre, Margareta Wilholm, Ulla Kranbrant Reis, Ann-Charlotte Särnbratt Grafisk formgivning: Supriya Melin Tryckeri: Tabergs tryckeri AB Tidningen Barnen Framför Allt utkommer med fyra nummer per år. ISSN X. Vill ni skriva en artikel i tidningen? Maila redaktionen på redaktion@bfa.se. Vill ni annonsera i tidningen? Kontakta redaktören Supriya Melin på mail supriya.melin@bfa.se Omslagsfotot En bild säger mer än tusen ord... Den här fina bilden tog Linda på sin resa till Kenya. Foto Linda Mjölner Starka band skapar alla adoptioner. Mellan föräldrar och barn naturligtvis, men också många andra band som är speciella för adoptioner. Föräldrarna, barnen, släktingar och vänner får ett särskilt band till barnets ursprungsland. Alla får ett andra hemland. Man tar till sig landets kultur, mat och mycket annat. BFA verkar också för att banden till oss som förening ska vara starka både för föräldrar och barn, men också för släkt och vänner. Genom föreningens medlemsverksamhet kan man knyta livslånga vänskapsband som betyder mycket för alla. Man kan delta i sommarträffar, julfester och utbildningar. Vi startar nu också landsaktiviteter i form av en aktiv grupp för varje land som ordnar träffar och andra aktiviteter. Genom vår bistånd- och fadderverksamhet kan man göra en insats i sitt land. Det är snart dags för föreningens årsmöte där styrelsen lägger fram sin verksamhetsberättelse och summerar det gångna året. För BFA fortsatte den positiva trenden. År 2009, var första året sedan år 1988 som BFA förmedlade mer än 100 barn. Under år 2010 förmedlade BFA 108 barn till 88 familjer. Barnen kommer från Bolivia, Bulgarien, Indien, Kenya, Litauen, Nepal, Polen, Tjeckien, Slovakien, Sri Lanka, Thailand och Taiwan. De största länderna är Taiwan med 25 barn, Polen med 18 barn och Litauen med 15 barn. Under året förmedlade vi adoptioner från tolv länder. Några länder har vi samarbetat med under mycket lång tid som t ex Indien, längre fram i tidningen kan ni läsa om vårt snart 30-åriga samarbete med ISSA i Kolkata. Taiwan är ett ganska nytt land för BFA och har på ett par år blivit ett av våra största länder. Det har kommit fem barn från Nepal under 2010, men tyvärr har vi inte längre någon auktorisation. Kanske kan adoptioner från Nepal komma igång igen när myndigheterna i landet har förändrat regelverket, detta gäller även Vietnam. En av våra viktigaste uppgifter som adoptionsorganisation är att följa utvecklingen i gamla och potentiellt nya länder. Vi är glada för att nu kunna berätta att vi har fått ackreditering för att arbeta i Ryssland och vi hoppas kunna presentera fler nya länder under Eva har ordet Adoptionsnytt Barn söker föräldrar Missade du julfesterna förra året? Sommarträff 2010 Krönika Kibera, en stad fylld av hopp Efter sju år är boken om familjeband hos adoptivfamiljer verklighet Även jag är ett riktigt barn Notarius Publicus Inbjudan Congratulation ISSA Ny medarbetare på BFA-A Biståndsnytt Biståndsverksamhet Faddernytt Fadderbarnsverksamhet Anslagstavlan Barnen Framför Allt, BFA, är en ideell organisation för adoption, fadderskap och bistånd. Adoptionsdelen (BFA-A) är auktoriserad att arbeta med adoptioner från Bolivia, Bulgarien, Kenya, Indien, Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien, Sri Lanka, Thailand, Tjeckien och Taiwan. Biståndsdelen arbetar för att hjälpa barn i de länder föreningen har kontakt med. Medel för biståndet kommer bland annat från medlemsavgifterna som oavkortat går till bistånd, men även donationer och hjälpinsamlingar ger intäkter till biståndsverksamheten Vi tar tacksamt emot: Reportage Artiklar Krönikor Insändare Hälsningar Barnbilder Brev m.m Vi ser gärna att du som skriver har viss skrivvana och ett intresse för adoptionsoch familjefrågor. Hör av dig till tidningens redaktör, Supriya Melin på mail supriya.melin@bfa. se eller på telefon alla tankar, idéer och texter är välkomna! Adoptioner Bistånd Fadderskap 2 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

3 AdoptionsNytt Här kan du läsa om våra adoptionsländer. För senaste nytt kontakta BFA:s kontor eller gå in på Barn söker föräldrar Våra utlandskontakter ber oss ibland att söka efter familjer till barn som är i extra stort behov av en familj. Här berättar vi kortfattat om vilka barn det är som vi för närvarande söker familjer till. Bolivia Vi väntar på förnyat avtal i Bolivia, tills dess kan vi inte skicka nya handlingar till landet. För familjer som har handlingar i landet är väntetiden månader. För nya familjer avvaktar vi avtalet. Sex barn anlände Sex barn anlände Ett barn har anlänt Medgivandekrav: 0-12 mån. (högre är positivt). Bulgarien Väntetid i landet: minst 24 mån. Väntetid i Sverige: mån. Sex barn har anlänt under Sju barn anlände under Tio familjer har barnbesked. Medgivandekrav: 0-36 mån. (högre är önskvärt och möjlighet att ta emot barn med särskilda behov). Kortare väntetid i utlandet vid adoption av barn med särskilda behov. Indien Väntetid i landet: mån. till barnbesked. Väntetiden i Sverige: drygt 3 år. Elva barn till tio familjer har anlänt under Fyra barn till tre familjer har anlänt Sju familjer har barnbesked till åtta barn. Medgivandekrav: 0-24 mån (högre är positivt). Kenya Väntetid i landet på barnbesked: ca 3 mån. Väntetid i Sverige: ingen. Vistelsetid: 8-9 månader. Fyra barn anlände Fem barn anlände Nio familjer befinner sig i landet. Medgivandekrav: 0-12 mån. Litauen Väntetiden i landet: ca 1-2 år. Väntetid i Sverige: ca mån. Tolv barn har anlänt under 2009 till åtta familjer. Femton barn till elva familjer har anlänt under Ett barn har anlänt hittills under Fem familjer har barnbesked. Medgivandekrav: Lägst 0-36 mån. Polen Väntetiden i landet: Varierar beroende på hur högt medgivande familjen har och vilka förutsättningar man har att passa in på flera adoptionsmyndigheter i Polen. Väntetid i Sverige: ca mån. Tretton barn till åtta familjer anlände under Arton barn till tolv familjer har anlänt Tre familjer har barnbesked. Medgivandekrav: 0-24 mån. Slovakien Vi får ha tio ansökningar på gång samtidigt i Slovakien. Lägsta medgivandeålder 0-3 år. För de yngre barnen vill Slovakien ha sökande födda i slutet på 70-talet eller början på 80-talet. Äldre sökande behöver högre medgivande. Väntetiden i landet: ca mån. Två familjer har barnbesked. Väntetiden i Sverige: månader. Femton barn har anlänt 2009 till tio familjer. Elva barn till åtta familjer har anlänt Sri Lanka Väntetid i landet: ca mån. Väntetid i Sverige: ca 2 år. Ett barn anlände Inget barn anlände under En familj har barnbeske. Tre familjer väntar barnbesked. Medgivandekrav: 0-12 mån. Taiwan Vi har för närvarande drygt 30 månaders väntetid i registret i Sverige för ansökningar med låga medgivanden, dvs. 0 till inte fyllda två år och väntetiden i utlandet beräknas till cirka 1-1½ år. För familjer som passar in på Taiwans krav och har medgivanden 0-4 år (eller däröver), eller medgivande för syskonpar, har vi i dagsläget ingen väntetid i registret i Sverige. Väntetiden i utlandet är sedan ca 1-1½ år. 25 barn till 20 familjer har anlänt under En familj befinner sig i landet. För närvarande har vi 21 barn utsedda till 18 familjer. Thailand Thailand har kvoterat hur många ansökningar organisationerna får skicka årligen. Under 2009 fick vi skicka tre ansökningar. Under 2010 tog adoptionsmyndigheten inte emot några nya ansökningar p g a de långa väntetiderna i landet. Väntetid i landet: 2½-3 år. Medgivandekrav: 0-24 mån. Vi kan skicka ansökningar utanför kvoten från familjer som är öppna för barn med särskilda behov och har medgivande för ett barn över 4 år. Under 2010 kom det hem två barn. Vi vet ännu inte om vi får någon kvot i år. Brev om detta väntas komma i februari. Tjeckien Väntetiden i landet: ca 1-2 år. Den längre väntetiden är för låga medgivanden. Väntetiden i Sverige är mån. beroende på medgivande. Medgivandekrav är 0-24 mån., men man önskar ansökningar med högre medgivande och syskonmedgivande. Sex barn anlände 2009 till fyra familjer. Nio barn till åtta familjer har anlänt under Tre familjer har fått barnbesked varav en familj befinner sig i landet just nu. Fyra familjer har sina handlingar i Tjeckien och väntar på barnbesked. Sex familjer gör i ordning sina handlingar. Text kontoret För dig som vill adoptera men inte är medlem hos BFA-A! Även ni som inte är adoptionssökande och medlemmar hos BFA-A har nu möjlighet att anmäla intresse för äldre barn och/eller barn med särskilda behov. Mer information finns om detta på Bulgarien Vi vill göra er uppmärksamma på att det nu finns möjlighet att visa sitt intresse för att stå med på en mail-lista för barn med särskilda behov, s.k. SN-barn, från Bulgarien. För att få stå med på mail-listan vill vi att ni har ett giltigt medgivande och står i BFA-A s register för att få påbörja en adoption, samt att ni inte har påbörjat en adoption hos någon annan organisation. Om ni är intresserade, maila SN Bulgarien till adoption@bfa.se. Ni kommer då att löpande få mail på SN-barn från Bulgarien, där ni sedan kan välja om ni vill höra av er till BFA-A för att visa ert intresse. Pojke född : frisk, lätt försening i utvecklingen beroende på understimulering, tycker om dans Flicka född : mindre hjärtfel, aktiv, mycket god motorik Indien Pojke, född i december Han har diagnosen Downs syndrom. Flicka född i september Hon är blind och har genomgått en hjärtoperation. Slovakien Pojke född juli för tidigt född, han är efter i sin utveckling. Pojke född april Han föddes med kolostomi vilket opererades ganska omgående. Han är efter i sin utveckling och har uppmärksamhetsstörningar. Pojke född oktober Vuxit upp på barnhem i Tjeckien men är nu placerad i fosterfamilj i Slovakien. Han är efter i sin utveckling. Femårig pojke söker familj. Han är sen i utvecklingen och enligt uppgift har han tecken på ADHD. Två bröder, födda 2003 och 2005 söker familj. Den äldre pojken är opererad för skelning, utvecklingen för övrigt är god för båda bröderna. Flicka född Opererad för medfött fel i skulderblad, begränsad rörelse i vänsterarmen. Gjort en lyckad operation för skelning. Syskonpar från Slovakien. Flicka född i december 1999 och pojke född i september Flickan har diabetes, i övrigt är barnen friska. Flicka född 0301 och pojke född 0401 Flickan har haft mycket öroninflammationer, hon medicinerar mot astma och allergier. Hon är sen i sin utveckling men bedöms kunna gå i vanlig skola.pojken är försenad i sin utveckling men han har gjort framsteg. Syskonpar, pojke född 2002 och flicka född Söker familj. Pojken har en bra utveckling och fungerar bra i skolan. Flickan har skolios, är något efter i sin utveckling. Hon går i förskola och är omtyckt. Observera att även ensamstående sökande kan ansöka om ett flertal av dessa barn. Taiwan Pojke född i augusti Försenad i utvecklingen, men gör tydliga framsteg. Hälsotillstånd normalt, men dålig tandstatus. Syskonpar: Pojke född i maj Sen i utvecklingen. Flicka född i september Epilepsi. Pojke född i mars Försenad i utvecklingen, hörselproblem. Pojke född i april Frisk, försenad i utvecklingen. Pojke född i april Frisk. Syskonpar: Pojke född i augusti överaktiv - samt flicka född i juli God hälsa. Flicka född i juli Hepatit-C och försenad talutveckling. Pojke född i september Mindre hjärtfel. Pojke född juni Pojken tycker om ensamlekar. Han är mycket förtjust i barnhemspersonalen och följer dem vart de än går. Han har ett väl utvecklat tal. Lider av dammallergi och mardrömmar. Han har tendenser att vara hyperaktiv men när han får undervisning one-to-one går det mycket bättre. Pojke född i oktober Vill helst komma till en familj där det redan finns barn. Flicka född i december 2008, som prematur i vecka 25, vikt 730g. Hon är diagnostiserad med en CP-skada som gör att hon ännu inte kan vända sig själv, inte heller krypa eller gå. Högersidans muskulatur är påverkad. Hon är kroppsligt utvecklad som en 4-5 månaders baby. Hon gillar att lyssna på musik och är i övrigt pigg och glad med många ansiktsuttryck och hon tycker om att le mycket och ofta. Flicka född i september Hon har en väl utvecklad grovmotorik, springer och hoppar och kan stå på ett ben. Går upp och ned i trappor och är socialt välfungerande. Hon är älskvärd, lite försiktig mot främlingar. Understimulerad och sen i talet. Polen Pojke 7½ år, frisk. Han bor i fosterfamilj. Pojke född 12 mars Född utan armar. I övrigt frisk. Föräldrar friska. Inget missbruk. Text kontoret 4 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

4 Missade du julfesterna förra året? Julfest i Göteborg Julfest i Sockholm Snön låg redan som ett vitt täcke över mark och gran när BFA:s årliga julfest hölls i Stenkullen, Göteborg. Från klockan 14 och tre timmar framåt julfestades det ordentligt. Vid ankomsten välkomnade tomten barnen med julklappar. Det lektes och minglades i entrén samtidigt som bistånds- och lottförsäljningen startat. När väl dörrarna till matsalen öppnades strömmade gästerna in till de dukade borden för att förtära julsmörgåsar med tillbehör. Julpyssel väntade efter maten, barnen gjorde smällkarameller och julkort. Sedan blev det dans kring granen och det blev en stor ring med många entusiastiska deltagare som sjöng och dansade. När anhöriga satt sig och pustat ut lite var det dags för en av julfestens höjdpunkter. Ett härligt luciatåg framförde julsånger. Avslutningsvis serverades det kaffe och julgodis samt att det var lottdragning och många blev lyckliga vinnare till finfina priser. BFA s Julfest i Stockholm hölls som tidigare år på Råsunda skola i Solna. Cirka 85 barn och vuxna kom för att tillsammans fira julen. Vi fick ett välkommet besök av tomten som hade med sig julklappar till alla snälla barnen. Vi hade också ett välkommet besök av Mary Juusela, aktuell med boken Adoption. Banden som gör oss till familj - en intervjubok där drygt hundra individer (mammor, pappor, syskon och adopterade), berättar om hur de har funnit sina respektive roller i familjen. Mary kom för att berätta lite om sin bok. Alla barnen kunde under festen pyssla och många julsmällare tillverkades till att hänga i julgranen. Temilia och Sofie spelade och sjung julsånger när både vuxna och barn dansade kring julgranen. Det var en härlig och julig julfest tillsammans med alla barn och vuxna. Text & foto Ewa Bramstång & Camilla Stadig Text & foto Lena Egeryd Dahlin Sommarträff 2011 På sommarträffen förra året fick barn och vuxna njuta av ett färgsprakande cirkusnummer. Foto Mikael Forsberg Varmt välkomna till Barnen Framför Allts årliga sommarträff för adoptivfamiljer, adopterade och väntande I år träffas vi i Hällevik på Listerlandet i Blekinge den 3-5 juni. Denna helg är långhelg och både dagen innan och dagen efter är röda dagar, vilka kan användas som resdagar för de som kommer långväga ifrån. Vi planerar för några dagar fyllda med soliga bad i havet från långgrund sandstrand eller i tempererade saltvattenbassänger, roliga aktiviteter, och gemensamma måltider med möjligheter att umgås för såväl barn som vuxna. Vi börjar på fredag eftermiddag med att vi samlas för en fika och avslutar på söndagen med gemensam lunch innan vi skiljs åt. Till Sommarträffen har BFA bjudit in representanter från Sri Lanka, Taiwan och Indien. För att anmäla dig och din familj till Sommarträffen måste du göra två saker: Internationell adoption i Sverige 2. Skicka anmälan per mail till kajsa.lindell@bredband.net och uppge alla deltagares namn, ålder och ursprungsland för barnen, familjens kontaktuppgifter samt vilket boende ni har bokat. Politik och praktik från sextiotalet till nittiotal Cecilia Lindgren Boka boende så fort som möjligt ( först till kvarn... gäller) och gör din anmälan senast den 12 april! Om du anmäler dig efter detta datum kan du endast delta i mån av plats. Sedan 1960-talets slut har närmare barn kommit till Sverige genom internationell adoption. Adoption är en avgörande händelse som påverkar resten av livet för dem som berörs, och det är därför en viktig samhällsfråga. Den här boken handlar om hur internationell adoption etablerades och utvecklades i Sverige från 1960-talet till 1990-talet, om hur internationell adoption diskuterats och reglerats i politik och lagstiftning och om hur förmedlingen av adoptioner organiserats. Den handlar också om hur samarbetet mellan Sverige och de många ursprungsländerna fungerat och om hur man resonerat kring ursprungets betydelse för adopterade. Boken vänder sig till Dig som är adopterad, som är adoptivförälder, som arbetar med adoptionsfrågor eller som av andra anledningar är intresserad av internationell adoption i Sverige. Alla anmälda kommer att få mer information om program, aktiviteter, måltider, deltagarförteckning och annat via . Boende i Hällevik. Det finns olika typer av boende, som vi har förbokat på tre anläggningar i Hällevik. Alla ligger inom bekvämt gångavstånd på 5-10 minuter från varandra. Och det är också inom det här området som vi kommer att hålla aktiviteter och måltider. Du kan läsa om alla tre boenden på bfa s hemsida Om annat boende önskas på närliggande orter, sök t.ex här: visitblekinge.se/bo. För att kunna bekosta samlingslokal m.m. kommer en Sommarträffsavgift att tas ut om preliminärt 100 kr per vuxen/barn äldre än 12 år och 50 kr för barn 3-12 år. Skriften har tagits fram av MIA. Författaren Cecilia Lindgren är barn- och familjeforskare vid Tema Barn, Linköpings Universitet. Hon har tidigare gett ut En riktig familj som handlar om adoption, föräldraskap och barnets bästa Kan beställas från MIA Välj och boka boende enligt nedan. Glöm inte att ange vid bokningen att du ska vara med på BFA:s sommarträff. Frågor? Kontakta kajsa.lindell@bredband.net Kostnad: 50 kr inkl. moms, portokostnad tillkommer Barnen Framför Allt Barnen Framför Allt nrnr 3-4 Varmt välkomna till Hällevik önskar familjerna Bramstång, Dackéus, Lindell, Stadig och Westholm! Barnen Framför Allt nr

5 Krönika Ett liv som adopterad, ett liv som systrar Kallelse till Det var augusti 1983 och det var mörkt ute. Mamman och pappan hade precis lämnat huset när fru Perera kom utspringandes och sa, kom ihåg att hon måste ha en lampa tänd på natten. De klev sedan in i taxin med det lilla knytet i babyliften och med minnen som de aldrig skulle glömma. Fyra år senare, åter i Sri Lanka, väntade det lilla knytet på en efterlängtad syster. Den första tiden var det dock bara mamman och pappan som fick besöka den efterlängtade systern på barnhemmet på grund av vattenkoppor. Det var en omtumlande tid för våra föräldrar, och för oss. Tillvaron hade dittills bara varit ett virrvarr av känslor. Men tillbaka på Landvetter och senare i Skövde fick vi äntligen bli en familj, bli systrar. Och som systrar har vi både en gemensam och en delad upplevelse av vad det innebär att vara adopterad. En fråga som vi har fått ställd till oss många gånger med en blandning av försynthet och en gnutta nervositet, är när fick du veta att du var adopterad?. Vi har upplevt frågan som ganska konstig eftersom vi ju alltid har vetat om att vi är adopterade. Dock kan frågan tyckas vara helt naturlig då det är uppenbart att vi inte är etniska svenskar. Vi föddes i Sri Lanka och är därmed färgade. Caroline Jag tror att många som är adopterade vid flera tillfällen önskat att de inte var adopterade. Troligtvis beror detta på en känsla av utanförskap som säkert många adopterade brottas med. Jag minns att jag under låg- och mellanstadietiden blev retad för min hudfärg vilket gjorde att jag upplevde ett utanförskap, samtidigt som jag självklart blev mycket ledsen. Det resulterade i att jag en sommar på högstadiet bestämde mig för att jag ville vara så lik mina vänner som möjligt, i motsats till min lillasyster Jessica, som gjorde allt för att inte se ut som alla andra. Jag blev därför överlycklig när jag kom över en hudkräm med solskyddsfaktor 50, under en resa i USA med min bästa vän Jenny. Den skulle hjälpa mig att den sommaren inte bli brunare än jag redan var för att kunna vara mer lik mina vänner. Jag kopplade aldrig samman denna utseendefixering med min bakgrund som adopterad. Fallet var ju inte så att jag rev mig i ansiktet och hatade våra föräldrar för att jag såg annorlunda ut. Grejen var väl just det också, jag såg annorlunda ut, men jag var inte annorlunda. Om jag var vit hade kanske känslan av utanförskap aldrig infunnit sig. När jag under gymnasiet för första gången i mitt liv upplevde rasism, skuldbelade jag aldrig min adoption för detta, utan förknippade detta med mitt utseende. Dock var det då som jag första gången kände ett behov av att ha någon i min närhet som också var mörkhyad och som upplevde situationen på samma sätt som jag, någon med samma bakgrund. Hur ser jag då på min adoption och mig själv som adopterad idag? För mig har min adoption alltid varit något som bara funnits där, något som jag känner mig oerhört trygg med och som känns lika naturligt som att andas. Jag har med anledning av det aldrig känt ett behov av att se på mig själv som adopterad, eller för den delen velat dölja det, utan är bara väldigt stolt över min bakgrund och den jag är idag och delar mer än gärna med mig av det till alla som vill veta. Jessica I likhet med min storasyster ser jag min adoption som nära förknippad med det faktum att jag är färgad. Min storasyster såsom många andra adopterade, ville passa in, se ut som sina vänner. Jag var en outsider som ville tvärtom. Jag var stolt över min färg. Folk har ofta undrat varför jag kallar mig svart. Jag är ju singales. Fast jag är inte singales när folk ser mig. Jag är svart. Och om den korrekta benämningen inte är svart, är jag med allra största säkerhet allt annat än vit. Därför är jag svart, och därför vill jag kalla mig svart. Jag är en stolt svarting och kommer tursamt nog aldrig behöva vara vit. Det verkade alltid så tråkigt och det kanske var min mammas förtjänst. Hennes bekännelse, i mitt nästa liv vill jag vara svart hjärntvättade mig. Min uppfattning att svarta hade roligare tog alltså form redan under min lågstadieperiod. Givetvis var jag naiv. Fallet var ju således inte att min uppväxt var befriad från att bli retad för att jag var svart. Dock var det inte många sådana tillfällen. Men i anslutning till ett av dem kom grannflickan Sandra i området där vi bodde som små jag och min syster, där för övrigt vi var de enda svarta, och frågade om vi skulle leka. Jag hade fyllt upp min lilla uppblåsbara badpool med vatten och satt och lekte däri. Sandra kom fram till mig och frågade om hon också fick bada. Någon dag tidigare på skolgården hade jag blivit nekad att vara med och leka under förevändningen att det är bara vita som får vara med. Jag funderade en stund över om Sandra skulle få bada i min pool. Jag tittade på henne och sa nej det är bara svarta som får vara med. Det var väl så jag hävdade mig, fann stolthet i att jag var annorlunda... Eller så kanske det var så jag blev svart helt enkelt. Man ska nog egentligen inte missta min tuffhet för endast en självständighetsförklaring. Jag tror ibland att jag kanske endast bedrev en annan variant av tillhörighetskamp. Trots allt är jag varken etnisk svensk eller invandrare. Jag kommer för alltid bara vara adopterad, en grupp varken i majoritet eller minoritet. En känsla som många adopterade säkert är bekanta med. En känsla som många adoptivföräldrar bör vara medvetna om. Det kanske inte är något specifikt som jag själv tampades med, men jag menar att det är en underskattad problematik bland adopterade. Vår familj reste tillbaka till Sri Lanka Jag var 9 år och Caroline var 13 år. Resan var viktig främst av den anledningen att jag för första gången fick återse min biologiska mamma. Dock undrar jag ibland om jag var för ung, om det var för tidigt att resa tillbaka och stå ansikte mot ansikte med en bakgrund jag inte riktigt kunde identifiera mig med. Framförallt, var det för tidigt för att fullt ut ta Sri Lanka till mitt hjärta? Ibland känner jag mig skyldig. Jag känner en skyldighet inför andra att jag bör känna en tillhörighet till Sri Lanka. Jag bör ha eller åtminstone tvinga fram rötter där det inte känns som att de finns. Våra föräldrar omfamnade Sri Lanka och har aldrig slutat älska landet. De tycks alltid ha haft en närmare relation med landet än vad jag och min storasyster själva upplevt. De kommer aldrig glömma resorna, aldrig glömma lukterna eller smakerna. Men jag vet inte hur Sri Lanka smakar. Jag vet inte hur Sri Lanka luktar. Inte än. Sri Lanka är en förnimmelse, ett distanserat paradis jag aldrig upplevt på egen hand eller som vuxen. Men jag kommer uppleva Sri Lanka. När jag är redo, och kanske när Sri Lanka är redo. I efterhand vill man gärna spekulera i hur det fungerade så bra för oss som det gjorde. Oavsett vad vi anser kommer en adoption vara olika för alla som upplever den, som kanske två systrar från samma familj demonstrerar rätt så bra. Kan det ha att göra med att vi har träffat våra biologiska rötter och att vi inte behöver undra, som gör att vi känner trygghet i oss själva, över vår situation? Eller beror det på att våra föräldrar alltid har pratat med oss om adoptionen med en otrolig värme och respekt? Eller är det en kombination? Det kan vi inte svara på. Men vi kan säga att det är tack vare det faktum att våra föräldrar överhuvudtaget valde att föra en dialog om Sri Lanka och om vår bakgrund, som vi känner en trygghet över att vara adopterade. Text Caroline Säll & Jessica Säll Foto Peter Säll Årsmöte för Barnen Framför Allt Medlemmar i Barnen Framför Allt kallas härmed till föreningens årsmöte lördagen den 16 april 2011 kl i föreningens lokaler på Energigatan 11 i Kungsbacka. Förslag till föredragningslista 1. Mötets öppnande 2. Presentation av närvarande styrelse, kontorspersonal och andra funktionärer 3. Val av ordförande för mötet 4. Val av sekreterare för mötet 5. Val av justeringsmän för protokollet 6. Fråga om mötet blivit stadgeenligt utlyst 7. Fråga om föreslagen föredragningslista kan följas 8. Fråga om godkännande av verksamhets berättelse för Fråga om godkännande av årsredovisning och revi sionsberättelse för Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen för verksamhetsåret Val av styrelseledamöter 12. Ordförande (1 år) 13. Ordinarie ledamöter 14. Suppleanter 15. Val av revisor och revisorssuppleant 16. Val av valberedning 17. Övriga frågor 18. Årsmötets avslutande Sista anmälningsdag 12 april. Anmälan görs till antingen adoption@bfa.se eller via brev till adress: Barnen Framför Allt Energigatan KUNGSBACKA Varmt välkomna! önskar BFA:s styrelse 8 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

6 Kibera, en stad fylld av hopp Kenya är relativt nytt som adoptivland. Mycket var fortfarande ovisst när vi tog vårt livs bästa beslut och skickade in våra papper till detta land. Jag är nu världens lyckligaste mamma till vår lille goding som är född i Kenya Det är kort väntetid i Sverige för att få skicka in sin ansökan. Istället tar processen lång tid här i landet, ca 6-10 månader. Detta såg vi som ett tillfälle att uppleva vårt barns hemland. Vi har haft gott om tid att resa runt i landet tillsammans med vår son och verkligen ta reda på vad Kenya har att erbjuda. Vi upptäckte att kenyanerna är oerhört vänliga och hjälpsamma och att det råder en avslappnad stämning i landet som vi i Sverige sällan kommer i närheten av. Man får ofta höra uttryck som Hakuna Matata (inga bekymmer) eller Pole Pole (sakta, sakta) då de tycker att vi stressar för mycket. Ett leende och en vänlig klapp på axeln gör att man också själv inser att det är lika bra att ta det lugnt och istället komma in i kenyanernas tempo. Under vår tid i Kenya har vi fått se ett fantastiskt djurliv, sagolika vita stränder, ett hektiskt storstadsliv och en fascinerande kenyansk kultur. Ett av de mest spännande mötena för mig, blev med människorna i Kibera, Kenyas största slumområde. The friendliest slum in the world and the city of hope Så kallade Freddie sitt Kibera och trots all fattigdom och missär som vi såg, är vi redo att hålla med honom. Människor som ler, hälsar och tittar nyfiket. Barn som leker, skrattar och ropar How_are_yo och djur som betar runt omkring, var man än vänder huvudet. Detta är människor som lever i en värld som vi inte kan drömma om. Vi försöker förstå, säger att vi kan tänka oss hur det är och framförallt hyser vi stor sympati för dessa stackars människor. Vi tror att de skulle göra allt för att få komma därifrån och för att få uppleva en dag i vår verklighet. Men är det verkligen så? Detta var något jag funderade mycket över när jag gick runt bland skjulen, leran, soporna och avföringspåsarna. Dessa människor vet troligtvis inget annat. Det här är DERAS liv. De lever för dagen. Fixar pengar, mat och kläder så att de ska överleva natten och förhoppningsvis nästa dag och nästa vecka. De ser ändå så tillfreds ut och de verkar dessutom glada över att se oss, vita turister med kameran lite dold innanför tröjan. Tänk om någon ser den och snor den, det är väldigt kriminellt här har jag hört Vi frågar Freddie om vad människorna tycker om oss som kommer för att få en guidad tur bland dessa människor och han säger att de flesta uppskattar det. Dels vet de att vi ofta bidrar med pengar, att vi köper deras produkter och på olika sätt hjälper dem. Dels vill de visa att deras liv också räknas och har en innebörd. Projekt i slummen Vi fick se lite olika projekt som startats i Kibera och som bidrog till att människor fick något att göra på dagarna och dessutom en liten inkomst. Bland annat ett kvinnoprojekt för HIV-smittade kvinnor där de lärde sig att sy och göra smycken. Produkterna var oerhört snygga och vi köpte både sjalar och armband. Vi fick också komma in i en liten fabrik (ett litet rum utan fönster och vädring) där de slipade djurben och gjorde olika smycken. Arbetsförhållandena var skrämmande. Det var en oerhört frätande stank av gammalt kött och det var benmjöl precis överallt. Det var uppseendeväckande kopplingar i livsfarliga ledningar och människorna som jobbade hade varken munskydd eller andra skydd för slipning, sågning osv. Det blev ändå vackra saker och även här passade vi på att köpa lite. Att upptäcka varje barns inre styrka Det som dock påverkade mig allra mest var ett litet hus (om det ens kan kallas det) som tog hand om barn i åldrarna 0-18 år. Det var en blandning mellan skola och barnhem och det var öppet för alla barn som behövde hjälp. Just nu befann sig ca 150 barn där som var föräldralösa, hade fattiga föräldrar eller barn som bara behövde någonstans att vara på dagarna. Mannen som kallade sig headteacher berättade om hur de gjorde allt i sin makt för att ge barnen mat för dagen och någon form av utbildning. Han berättade om dessa barn med sådan känsla att jag hade oerhört svårt att hålla tårarna borta. Han hade en sådan fantastisk människosyn som lyste igenom allt han sa. Bland annat menade han att alla barn som kommer dit är smarta barn som förtjänar en chans. Bara för att de inte är bra på matte eller språk så får man inte glömma att fortsätta leta efter deras styrkor. Alla barn har något som de kan extra bra och det gäller bara att hitta detta och hjälpa dem att nå framgång. Jag som är pedagog och som helt och fullt delar hans åsikt (och vet hur svårt detta kan vara ibland) satt som förstummad och bara lyssnade. Jag kikade lite på den lilla flickan som stod bredvid och tittade på mannen som om hon förstod varje ord han sa. Hon var full av styrkor och kompetenser och hon behövde verkligen någon som trodde på henne. Dessvärre kommer man inte hela vägen med endast tro (även om man kommer väldigt långt) Dagen då vi besökte dem hade de väldigt ont om mat och det skulle bara räcka till ett mål för barnen denna dag. Han visade oss en gryta som kokade och sa att den skulle räcka till alla 150 barnen. Förhoppningsvis skulle det bli bättre i slutet av veckan och då skulle de kunna ge barnen både frukost, lunch och middag. 400 svenska kronor kostar det per dag att driva runt stället så att alla barnen får föda. Ändå var det bara få dagar som det fanns möjlighet till detta. Läraren hade slutat, hon hade fått ett annat jobb med lön Vi fick gå in i ett rum med några våningsängar där barnen fick ligga tätt, tätt och sova. Det satt två flickor längs gången som tittade på oss med sina stora bruna ögon. Jag satte mig ner och strök dem på kinden och log då fick jag ett litet leende tillbaka. Ett sådant där matt leende som stannade vid mungiporna, tittade man på ögonen såg de fortfarande lika tomma och uttryckslösa ut. Vi fick också gå in i tre klassrum. I det första klassrummet var de ganska små barn, kanske 3-6 åringar. De hade en lärare och de satt och ritade träd. Jag frågade om jag fick ta kort och det fick jag. Jag frågade fyra barn vad de hette och de svarade artigt att my name is Sabina, osv. Sedan fnittrade de och kikade på mig. I nästa rum så ställde sig alla barnen upp när vi kom in och sa Good Morning i kör. Läraren frågade dem några frågor och de svarade hela tiden tillsammans. Till exempel are you happey? Yeeees svarade alla barnen. Det tredje klassrummet innehöll endast elever och några få böcker. Headteacher berättade att deras lärare hade slutat för hon hade fått ett annat jobb där hon fick lön. Jag tänkte på mig själv och hur jag hade funderat över att börja jobba på Svenska skolan. Sedan tittade jag mig omkring i klassrummet och tårarna fyllde mina ögon igen. Jag blinkade för att få bort dem, ville inte börja gråta inför alla barnen. Istället började jag prata med dem och fråga dem om de kunde lära mig lite swahili. De sa en massa ord och jag upprepade. Plötsligt blev de busiga och ivriga att få lära ut vad de kunde. Jag såg den äkta glimten i deras ögon och jag insåg hur enkelt det var att locka fram den. Vad lite som krävdes för att få dessa barn att skratta. Det var ju här jag borde vara. Det var ju dessa barn jag borde ägna min tid åt! Gör det någon skillnad? På vägen hem från slummen funderade jag och en väninna på möjligheterna att jobba på skolan. Gör det någon skillnad om vi är där lite då och då och pratar med dessa barn? När vi åker hem till Sverige så fortsätter deras liv och hur vet vi att någon tar över vår plats? Vågar man ta sig till skolan ensam? Hur vänliga människorna än varit så är det trots allt ett slumområde och det kan vara mycket farligt för en ensam mzungo (vit) att vistas där. Men finns det verkligen något sådant som en säker plats att vistas på? Kibera? Nairobi? Göteborg? Ingenstans kan man känna sig hundra procent säker. Men självklart finns det mer eller mindre trygga platser och man ska inte utsätta sig själv för onödiga risker. När turen var över gav vi generöst med dricks till guiderna och jag gav Freddie en extra slant som han lovade att leverera till The Childrens House. Till och med när man befinner sig så här nära misären så inser man hur oerhört svårt det är att hjälpa. Man kan skänka en slant, slösa med leenden och vackra ord, röra vid barnens kinder och ge dem en gnutta mänsklig värme. Men sen då? Hur man än gör så kan jag inte ensam hjälpa dem till ett bättre liv. Det är en oerhört tung insikt att komma till. Ett möte som gjorde intryck Oavsett vad jag gör med mina månader här i Kenya så är jag glad över att ha varit med om detta besök i Kibera. Minnena av barnen som fanns på denna så kallade skola är så oerhört starka och jag vet att de kommer att finnas med mig länge. Jag hoppas att de kan hjälpa mig i min berättelse om Kibera och med dess fantastiska och modiga barn som kämpar med utbildning och uppväxt samtidigt som de har alla odds emot sig. Alla har vi hört det förut och vi kommer att höra det massor av gånger till men jag säger det ändå. Vi får inte glömma bort hur bra vi har det i Sverige. Får ni chansen så besök dessa människor som tillbringar sina dagar i the friendliest slum in the world. Jag tror nämligen att man själv behöver uppleva slummen för att förstå den på riktigt. Nairobi, 2011 Text & foto Linda Mjölner Du kan bli fadder till ett barn i Kibera. Du betalar då 100:-/månad och du får information om ditt fadderbarn en eller fler gånger/år. Barnen går i Mashimoni Primary School. Det är en väldigt bra skola, mitt i slummen. Den sponsras av Thomas Barnardo House och Kenyan Children s Home. Otto Andreasson är vår nye fadderadministratör för Kenya. Han hjälper dig gärna att finna ditt fadderbarn och han ger dig all information du behöver. Ottos mailadress: familjeboard@live.se 10 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

7 Efter sju år är boken om familjeband hos adoptivfamiljer verklighet Intervju med Mary Juusela Det är snart två år sedan vi på BFAs tidning gjorde den första intervjun med journalisten, studenten, entrepenören Mary Juusela. Då arbetade hon på sin bok om adopterade och deras familjer. Genom intervjuer sökte hon svaret på vad det är som gör oss till en familj. Text Margareta Wilholm Foto Åsa Olsson Föreläsningar och intervjuver Sedan dess har det blivit mycket föreläsande om boken och om Marys tankar kring familjebildningar och familjeband. Mary har framträtt vid åtskilliga sammankomster arrangerade av både AC, FFIA och BFA men också i TV4:s morgonprogram och i P1 i radion. Boken blev presenterad på DNs kultursida och Mary har blivit intervjuad i ett 15-tal tidskrifter. Hon framhåller alltid att det är tack vare stödet från BFA som boken över huvud taget kom i tryck. Boken och Marys framträdanden har väckt nyfikenhet och intresse. Hon har fått stort gensvar och mängder av kommentarer på den. Föräldrar vill använda den som en studiebok och den fyller verkligen många funktioner: Föräldrar med små barn får en inblick i hur livet kan te sig för en adoptivfamilj när barnen växer upp. Familjer med äldre barn får bekräftelse, men även nya infallsvinklar genom att ta del av andras erfarenheter. Mary kommer gärna och föreläser i alla sorters sammanhang: På marknads- fackliga- och lokala föreningar, på bibliotek, i skolor, öppen för alla förslag! Det hon talar om väcker tankar, känslor och diskussioner, inte bara bland adoptionsfamiljer och deras organisationer. Adoption - inte självklart för alla -Vi tycker inte att det är konstigt att vi är adopterade och att vi bildar familjer utan biologiskt släktskap. Men för många är tanken främmande och väcker frågor som man vill få svar på och diskutera. Adoptioner av utländska barn är vanliga nu men ändå kan föräldrar och barn få mycket ogenomtänkta och kränkande frågor och kommentarer: -Kan man verkligen knyta an till, och älska, ett barn utan att ha de biologiska banden? -Visst måste det vara så att föräldrar till både adopterade och hemmafödda barn älskar sina riktiga barn mest. -Vad kostade barnet? -Vilken tur för dig att du fick föräldrar och fick komma hit, du måste vara tacksam! Etnisk mångfald är bra! Att växa upp i ett samhälle där man på något sätt avviker är inte alltid så lätt. -Vi har ett stort behov av att sätta folk i fack, säger Mary. Högst upp står Emil -svenskarna (Marys beteckning på ursvenskar ). Därefter kommer de adopterade och på nedersta trappstegen finner vi invandrarna, ju mörkare dessto längre ner. Så länge du är barn och håller din Emilsvenska, eller finska mamma eller pappa i handen är det lätt för folk att klassificera dig som adoptivbarn, gulligt, svenskt och ofarligt. Men du växer upp och blir plötsligt tilltalad på engelska. Det tar en stund innan du förstår varför.. Du hör folk ogenerat kommentera dig på bussen eller i Mary signerar böcker och talar med blivande adoptivföräldrar efter hennes föreläsning på Underbara barn-mässan på Älvsjömässan i Stockholm. en kö. Du inser att det är din bruna utsida de ser, trots att du är lika mycket Emil som de, på insidan. Till Sverige kommer nu fler och fler människor med annat etniskt ursprung än Emil. Mary välkomna mångfalden, ju mer mångfald dessto större tolerans, dess mer smälter du in, dess mindre ifrågasättande. Samhället förändras, frågorna blir färre. Det är bra. Mary har arbetat med boken sedan 2003 Det tog lång tid att samla allt material till boken. Mary har arbetat aktivt med den sedan Det tog tid att välja ut familjer. Mary ville att boken skulle beskriva ett tvärsnitt av adoptionsfamiljer, socialt och geografiskt. Själv växte hon upp i ett litet, etniskt väl hophållet samhälle. Hon var den enda adopterade och hon var den enda som inte hade Emil i Lönneberga-svensk bakgrund. Nu ville hon ta reda på vilka förutsättningarna för adoptivfamiljer var i olika former av samhällen. Mary ville veta vad som gör en grupp människor till en familj. Hon visste på ett självklart sätt hur det var i hennes egen familj. Själv var hon trygg med sina föräldrar och har inte intresserat sig för att söka sitt indiska ursprung. -Jag tog med mig mina rötter, säger hon, min finska mamma och pappa är mina föräldrar, de enda jag vill ha. Men hur är det för andra? Hur tänker och känner andra adopterade och andra adoptivföräldrar? Hur talar man om ursprung, adoption, längtan, besvikelser, förhoppningar, anknytning? Hur påverkar det att ha andra adopterade i sin omgivning och i sin bekantskapskrets? Hur påverkar det att inte ha det? Intervjuerna utvecklade både familjerna och Mary De intervjuade familjerna fick verkligen göra en djupdykning in i sin egen verklighet, i sina minnen och värderingar. En familjeintervju kunde ta upp till fyra timmar i anspråk. Under en så lång tid hinner man vända på många stenar. -Så här mycket har vi aldrig pratat adoption tidigare! sa en familj. Mary djupintervjuade över 100 personer i 30 familjer och hon lärde sig mycket under tiden. -De släppte in mig i sina liv, säger Mary, och inte bara mig utan också alla bokens läsare. Detta är en stor ynnest som Mary känner ödmjukhet och tacksamhet inför. Hon lyssnade och blev omskakad, hon skrattade, hon grät av rörelse men också av sorg, alla adoptioner har inte givit största lycka direkt. Men många har det! Banden som gör oss till familj är kärleken! -Vi var ju så efterlängtade! Föräldrarnas kärlek till det lilla barnet var så enorm. Många hade väntat så länge. Det kan ta mycket lång tid, många år, innan längtan efter ett barn resulterar i en adoption. Det är en process med förhoppningar, besvikelser, frustrationer, beslutsamhet, väntan, och till slut håller man då äntligen det lilla barnet i sina armar. Banden som gör oss till familj är kärleken! Kärleken från föräldrarna som gör att barnet knyter an trots att det kan ha så mycket svår och tung packning i sin ryggsäck, de erfarenheter och upplevelser barnet fått under sin första tid i livet. Kärleken gör att barnet identifierar sig med föräldrarna. Mary säger att hon ärvt sina föräldrars finska sisu, kraften att genomföra det man tänkt sig och tror på. Hon känner sig först och främst finsk, därefter svensk och inser samtidigt att många av de människor hon möter uppfattar henne som indisk. Allt detta gjorde Mary förvirrad när hon i tonåren funderade på vem hon var. Föräldrarnas kärlek och deras uppmaning: Var stolt över den du är! hjälpte henne. Nu tänker hon: Jag är jag och jag vet det! Varje familj har sin unika historia Mary såg att banden mellan familjemedlemmarna hon talade med stärktes i och med de djupa samtalen. Hon hörde att varje familj bar på sin egen historia, det fanns inte någon generell. Hon insåg att man får känna och tycka som man vill och kan, att mångfalden i reaktioner och handlande är berikande. Att man inte behöver (och inte ska) göra och reagera som alla andra, men att man kan ta hjälp av andras erfarenheter. Familjerna som Mary talade med bjöd in henne till samtal om sina innersta tankar och känslor och Mary förstod att ett så stort ämne som Adoption, banden som gör oss till familj, är som en enorm mosaik full av små, små stenar, skimrande i regnbågens alla färger. Att skriva gick fort Sedan gick det fort! På fyra månader, från september till och med december 2009 skrev Mary sin bok. Hon skrev på nätterna, med solglasögonen på, för att ögonen tog stryk. Samtidigt läste hon på heltid på handelshögskolan och turnerade som föredragshållare. Här kom den finska sisun väl till pass! Nu kommer boken att fylla Marys tid. Hon vill träffa så många människor som möjligt för att upplysa, diskutera och påverka. Samtidigt fortsätter studierna vid handelshögskolan i Stockholm där Mary läser en Master of Science in General Management. Integration på flera plan Boken Adoption, banden som gör oss till familj handlar ju om integration. Integration och delaktighet är ledord för Mary. Hon arbetar också med socialt entrepenörskap, genom att hjälpa ungdomar som hamnat fel, att få jobb. Hon tar vara på ungas idéer och hjälper dem att bygga upp företag. Hon vill krossa murar som stänger ute och skymmer sikten och sammanföra de vita med de bruna, de rika med de fattiga, de kristna med muslimerna. Hon vill få oss att se likheterna och möjligheterna och ta tillvara våra egna och varandras erfarenheter för att bygga ett gott samhälle för oss alla. 12 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

8 Det är många som har sagt att jag är lik min adoptivpappa Holger, jag tror att man kan bli lik sina medmänniskor. Känslomässigt har jag mycket gemensamt med Wilma och Holger, de har på många sätt format mig. Man säger slarvigt att man skaffar barn, men barn är en gudagåva. Mina adoptivföräldrar har alltid berättat om hur tacksamma de är över att jag har kommit in i deras liv och att de fått förvalta mig. Joachim Holmgren, 46 år, adopterad från Tyskland under 60-talet Självklart är vi familj. Jag har svårt att förstå dem som tänker annorlunda. Vi hör ihop oavsett vad som sker. Vissa är bruna och andra är vita, så är det med det. Magnus Lidbeck, 70 år, pappa till Petra Lidbeck, 41 år, adopterad från Etiopien under 60-talet Trots att tiderna ändras är det ofta som folk frågar mig om min biologiska dotter ändå inte betyder lite mer än min adopterade. Jag säger alltid nej till det. Första barnet är däremot alltid första barnet, oavsett om det är biologiskt eller adopterat. Sten Clarelid, 67 år, pappa till Eva Clarelid, 38 år, adopterad från Iran under 70-talet; Åsa Clarelid, 37 år,biolgiskt barn, Sebastian Enstöm, 22 år, adopterad från Indien under 80-talet. När vi fick våra barn sken vi som solen och det var bara roligt. Att det blev så negativt att vara mörk tog oss på sängen, vi hade aldrig räknat med all rasism. Vi tänkte att allt skulle gå bra eftersom barnen fick föräldrar och en möjlighet till utveckling. Än idag har jag inget svar för i mina ögon är världen blandad och har alltid varit det. Jag skulle aldrig vilja vara utan min familj. Eva Strand, 65 år, mamma till Sebastian Strand, 37 år, svenskadopterad, Klara Nunush Strand, 35 år, adopterad från Etiopien samt Rasmus Strand, 34 år, biologiskt barn. Jag är svensk, punkt! Det finns inga band eller rötter till Indien och jag känner mig inte som en indiska. Då är jag mycket mer italienare eftersom pappa kommer därifrån och en del av släkten bor där. Sarita Rittsel, 34 år, adopterad från Indien under 70-talet. Även jag är ett riktigt barn Den 14 september 1982 föddes jag i Bangalore i Indien. Jag gavs namnet Mary och lämnades bort för adoption. Det var redan bestämt sedan tidigare av min biologiska indiska mamma. I Sverige kontaktades den förväntansfulla finska familjen Juusela som skulle bli min nya familj. Mamma Anna och pappa Raimo väntade med överfyllda hjärtan och öppna famnar när jag anlände den 8 november 1983 till Arlanda. Nu var jag deras och de var mina. Nu var vi familj. Sedan dess har våra rötter vuxit samman. Under åren som gått har kärleken och miljön format våra familjeband. Vi har blivit ett Så skriver jag i förordet till min nypublicerade bok Adoption banden som gör oss till familj (Norstedts Förlag 2010) där drygt 110 individer totalt 29 adoptivfamiljer medverkar genom att dela med sig om sina erfarenheter, tankar och åsikter kring vad det är som gör just dem till familj när inte de, för de allra flesta, genetiska banden är en självklarhet. Det här med att tillhöra sin familj, och få göra det, är ett ämne som för många adoptivbarn är en stor, och naturlig men ganska jobbig del, av vardagen och livet. Redan när jag var riktigt liten i 1980-talets Sverige började de externa frågorna från främlingar som helt frankt stoppade mig, och ibland även mina föräldrar, när vi i olika sammanhang gick tillsammans, sida vid sida, att komma. Frågorna riktade till mig, den lilla 8-åringen, var baserade på nyfikenhet och ett sätt att förstå våra i deras ögon märkliga familjeband i adoptivfamiljen: Du är ju inte deras riktiga barn, det ser man ju. Så, vad känner du inför dina riktiga föräldrar och familj i Indien? eller Du kommer aldrig att vara svensk som vi andra, så vill du inte söka dina rötter i Bangalore? Även mamma och pappa fick nyfikna, klumpiga frågor som ställde vår familjetillhörighet på sin spets: Men du Anna, skulle du inte vilja ha ett riktigt barn också. Mary är ju inte ert på det sättet, hon har ju inte era gener. Vem vet vem hon egentligen är? För andra var det helt omöjligt att förstå att två vita föräldrar och ett litet indiskt barn faktiskt kunde vara familj, och det precis lika mycket som i familjer där familjetillhörigheten var uppenbar eftersom alla hade precis samma potatisnäsa. I det lilla barnet, i mig, gjorde det ont när samhället så enkelt, genom dessa frågor, försökte klippa av mina band till mina föräldrar. Som adopterad, blott ett år drygt när jag som sagt anlände till Sverige och blev en medborgare under den blågula flaggan, visste jag inget annat. Och jag ville inte heller ha något annat. Mina föräldrar var ju mina föräldrar. Det var deras omtanke och kärlek som fick jag att vara trygg om nätterna, som fick mig att våga gå ut i livet och som varje dag fyllde mitt hjärta med kärlek tillbaka till dem. Våra band var starka och uppriktiga. Även om vi såg annorlunda ut. Varför kunde inte samhället förstå det? Jag, Mary, var Anna och Raimos riktiga barn! När jag blev äldre och besvarat dessa frågor om att vara riktig eller oriktigt barn tusen gånger om. Då blev jag nyfiken. Vad tyckte andra adoptivbarn? Hade de starka familjeband med sina familjer eller var de oriktiga? Och vad tusan är innebär det? Under åren intervjuade jag sammanlagt 230 adoptivfamiljer i nära 40 städer, samhällen och orter i Sverige om just dessa frågor om tillhörighet. När evolutionsläran om att alla som ser ut som varandra tillhör samma flock och därmed är familj inte är publicerbar utan det istället är miljön som formar oss att höra samman vad är det för osynliga familjeband som upprätthåller familjen då? Vad är det för slags kärlek? Är kärleken bättre eller sämre i jämförelse med andra genetiska familjer? Jag blev väldigt glad. Precis som jag känner i mitt eget hjärta, att jag är mina föräldrars riktiga barn, likaså känner en majoritet av adoptivbarn inför sina adoptivföräldrar. Självklart är vi riktiga barn allihopa! Inget snack om saken. Hur man ser ut är en väldigt liten del av tillhörigheten, det är mest externa människor som ställer sig undrande till hur det går ihop? Adoptivföräldrarna säger precis det samma, även de som har både biologiska och adopterade barn: Barn är barn och kärleken är lika riktig oavsett om du frodats i din mammas mage eller inte. Detta torde inte vara alltför märkligt och vi höjer blicken och tänker på hur många bonusbarn som föräldrar i Sverige tar hand om med lika stor omsorg som sina riktiga barn. I förhållandet mellan föräldrar och barn finns kärleken som är starkare än något. Förälder behöver barn och barn behöver förälder, adopterad, biologisk eller bonus det spelar ingen roll. Mary Juusela Författare, journalist och föreläsare Citaten är utdrag om tillhörighet från boken Adoption banden som gör oss till familj : Mary Juusela är född i Bangalore, Indien Hon adopterades drygt ett år gammal av Anna och Raimo Juusela och har vuxit upp i Bålsta, en mindre ort norr om Stockholm. Mary har en kandidatexamen i journalistik från Södertörns Högskola samt studerar idag en Master of Science in General Management på Handelshögskolan i Stockholm. Mellan åren 2004 till 2009 har hon haft flera olika anställningar inom media på bland annat Sveriges Television, Enköpings-Posten och Norrtelje Tidning samt frilansat åt en mängd olika månadsmagasin. Utöver det har hon arbetat som platschef för STS samt EF språkresor i England. Hon har även varit anställd på riskkapitalbolaget Swedfund International som ägs och styrs av Utrikesdepartementet med uppdrag att minska fattigdomen i de allra fattigaste länderna. Polen är en del av min identitet eftersom jag är född där, precis som att jag är en del av min familj i Sverige och av det svenska samhälle som jag bor i. Identitet väljer man och för mig är min identitet det svenska samhället, mina tankar och åsikter och min familj. Monica Gustafsson, 20 år, adopterad från Polen under 90-talet. När jag fick Viktor, Nico, i famnen kunde jag inte sluta le. Han var så otroligt fin, mycket hår och lite lockigt. Det jublade inuti mig när jag satt där med honom i famnen och jag förstod att det var på riktigt. Han var min son. Susanne Billström, 60 år, mamma till Viktor Nico Marklund, 28 år, adopterad från Indonesien och Jonna Mary Marklund, 25 år, adopterad från Sri Lanka, båda under 80-talet. Under återresan stärktes våra band ännu mer. Det var konstigt att se hur fruktansvärt lik Anna var sin biologiska pappa. Men trots att hon delar de yttre likheterna med dem är hon min syster och det är vi som delar alla minnen. Emma Karlsson, 34 år, syster till Anna Karlsson, 29 år, adopterad från Sri Lanka under 70-talet. Jag har alltid varit en självklar del i min familj och det finns ingen som tyckt att det är någon skillnad på tillhörigheten bara för att jag är brun och de andra vita. Mamma och pappa har alltid sagt att det är insidan som räknas på en människa, inte hur man ser ut. Ulrica Resmi Johansson, 32 år, adopterad från Indien under 70-talet. En gång var det en kille i högstadiet om kallade Amie för svartskalle och då blev jag jävligt irriterad. Amie är min syster och det spelar ingen roll om vi ser lika ut eller inte. Andrée Modin- Lundin, 23 år, bror till Amie Modin-Lundin 22 år, adopterad från Sri Lanka under 80-talet. Mary har skrivit boken Adoption Banden som gör oss till familj, en bok som bygger på djupintervjuver av 29 adoptivfamiljer. Boken finns att köpa genom BFA:s hemsida eller genom att maila: adoption@ bfa.se. Mary föreläser gärna och mycket om sin bok och tankarna som den föder. Besök också Marys hemsida: maryjuusela.se Text Margareta Wilholm Foto Peter Knutson 14 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

9 Paus i bostaden. Notarius Publicus - en internationell institution De som skall adoptera barn från utlandet kommer på ett eller annat sätt i kontakt med notarius publicus, antingen via ett direkt besök eller genom exempelvis förmedlingsorganisationen BFA-A. Notarius Publicus skall nämligen bestyrka vissa uppgifter i adoptionshandlingarna. Vad är då notarius publicus och vem är det? Notarius publicus är en offentlig institution, en myndighet vars verksamhet går ut på att man genom denna skall få ett officiellt bevis om vissa faktiska förhållanden. Verksamheten i Sverige utövas av enskilda uppdragstagare som förordnas av länsstyrelsen. I varje län skall finnas minst en notarius publicus. Emellertid finns det åtskilliga notarii publici inom varje län - särskilt i storstadsregionerna. Den som utses till notarius publicus eller biträdande notarius publicus, skall vara jurist och ha goda språkkunskaper. I länsstyrelsens förordnande anges också inom vilken eller vilka kommuner som notarius publicus är skyldig att verka. Ny kategori klienter Den som önskar anlita notarius publicus behöver inte bo inom dennes verksamhetsområde. Notariella bestyrkanden är oftast nödvändiga beträffande handlingar, som skall företes för myndigheter i utlandet - inte minst gäller detta för vår exportindustri. Så gott som alla världens länder har en motsvarande institution Notary Public, Notario Público, Notar och notaire public. Utomlands måste en medborgare, som skall förete ett viktigare dokument för en myndighet, se till att handlingen först är bestyrkt och sedan legaliserad av notarius publicus för att handlingen skall få legal giltighet. Förutom att notarien måste bestyrka riktigheten av den eller de som undertecknat dokumentet, måste handlingar till en mängd länder även vara försedda med s.k. Apostiller. Detta innebär en legalisering av handlingen. En annan notarius publicus intygar således i sin tur, att den som bestyrkt dokumentet är notarius publicus i sitt distrikt samt även att dennes namnteckning är korrekt. Vid sidan av näringslivets krav på notariella bekräftelser och bestyrkanden har inte minst under de senaste decennierna en ny kategori av klienter tillkommit, nämligen svenska familjer som vill adoptera utländska barn och som därför måste ha uppgifter i adoptionshandlingarna bestyrkta eller bekräftade. Notarius publicus bekräftar således att vissa tjänstemän som utfärdat officiella handlingar varit behöriga därtill samt att i förekommande fall översättningar till - i första hand - engelska, tyska, franska och spanska språken är korrekta. Vidare finns för detta ändamål av kammarkollegiet auktoriserade översättare - auktoriserade translatorer. En notarius publicus får därefter ofta intyga translators namn och behörighet. Bestyrkta namnteckningar En annan viktig grupp som besöker notarius publicus är invandrare som behöver få sina namnteckningar bestyrkta på inbjudningsbrev - s.k. garantibrev - till anförvanter i utlandet. Dessa behandlas därefter av Migrationsverket och svenska beskickningar i respektive land. Vid spel och lotteriverksamheter kan ibland notarius publicus bli ombedd att förrätta vinstdragningar och upprätta protokoll häröver. Ska iaktta sekretess Enligt växel- och checklagen har notarius publicus också att protestera förfallna växlar och checkar, något som på senare tid blivit alltmer sällsynt till följd av den minskade förekomsten av växlar som betalningsmedel, allt till följd av den utökade datoriseringen. För sitt arbete har notarius publicus rätt att ta ut skälig ersättning av den som anlitar honom eller henne. Notarius publicusverksamheten innefattar myndighetsutövning med skyldighet för notarius publicus att enligt sekretesslagen iakttaga sekretess om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden, d.v.s. om de uppgifter notarius publicus har att behandla eller ta del av för sina klienter. Ja, detta var en liten beskrivning om notarius publicus och dennes verksamhet. Kanske hörs eller ses vi någon gång. Mölndal i november 2010 Notarius publicus i Mölndals stad och Härryda kommun Text Bengt Lion Foto Joseph Tottngale INBJUDAN BFA-A s informationsdag om adoptivbarns hälsa Lördagen den 19 mars kl i Folkets Hus, lokal Asperö, Olof Palmes Plats, Göteborg Vi har glädjen att hälsa alla medlemmar och sökande på vår väntelista välkomna till denna informationsdag som inleds med att direktören för den statliga polska adoptionsmyndigheten i Warszawa Bozena Sawicka och BFA-A s polska kontaktperson Grazyna Kubka kommer att berätta om handläggningen i Polen. Två av BFA-A s konsultläkare, överläkaren Lemm Proos och överläkaren Ihsan Sarman, kommer att medverka. Båda är experter på sina områden. Överläkare Ihsan Sarman är kliniskt verksam överläkare och arbetar med nyfödda och för tidigt födda barn vid Sachsska Barnsjukhuset i Stockholm. Han är också konsult åt specialistvården för gravida missbrukare vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Dr Sarman har sedan många år tillbaka intresserat sig för påverkan av olika missbruksdroger på fostret under graviditet. I sin yrkesutövning träffar han ofta barn som har olika grader av alkoholskador. Överläkare Lemm Proos är verksam vid Institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa, avdelningen för pediatrik vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Han är en auktoritet på området adoptivbarns hälsa och hans skrift Internationellt adopterade barn hälsa och utveckling före och efter adoptionen kommer att finnas till försäljning under dagen. Dagen kommer att avslutas med att två adoptivfamiljer berättar om sina adoptionsresor. V g se bifogade program. Ni anmäler er till informationsdagen genom att betala in 100 kr per person till BFA-A s plusgiro senast den 9 mars. Lokalen rymmer 200 personer och vi tar emot anmälningar så länge det finns plats. Hjärtligt välkomna!! BFA-A PROGRAM Direktören för den statliga polska adoptionsmyndigheten i Warszawa Bozena Sawicka och BFA-A s polska kontaktperson Mgr Grazyna Kubka berättar om handläggningen i Polen BFA-A s konsultläkare Dr Ishan Sarman föreläser om hur alko hol och droger påverkar fostret, fallbeskrivningar samt fråg estund. Dr Ishan Sarman är överläkare, sektionschef Neonato logi Sachsska Barnsjukhset, Södersjukhuset i Stockholm. Dr Sarman har sedan många år tillbaka intresserat sig för påverkan av olika missbruks-droger på fostret under graviditet Uppehåll för lunch BFA-A s konsultläkare Dr Lemm Proos föreläser om internatio nellt adopterade barn hälsa och utveckling före och efter adoptionen samt frågestund. Dr Lemm Proos är överläkare vid Institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa, avdelningen för pediatrik vid Akade miska Sjukhuset i Uppsala. Skriften Internationellt adopterade barn hälsa och utveckling före och efter adoptionen av Lemm Proos kommer att säljas under dagen Kaffe Två familjer berättar om sina adoptionsresor 16 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

10 Congratulations ISSA! Förra året hade The Indian Society for Sponsorship and Adoption, ISSA, förmedlat internationella adoptioner sedan 1975, alltså i 35 år. Och BFA har varit organisationens kontakt med Sverige sedan I december 2010 deltog Eva Jonasson-Melin och jag, Margareta Vilholm och Bente Dyrdal från den norska organisationen Adoptionsforum i firandet av ISSA:s trettiofem års jubileum. Det var uppdelat i två avdelningar. En hinduisk ceremoni på Nava Jeevan, ISSA:s hem för små barn i utkanten av Kolkata och ett celebrerande i indisk stil (med rötter i den brittiska kulturen, kunde man ana) inne i centrum av staden. På morgonen blev vi hämtade på hotellet och körda till Nava Jeevan. Redan på gatan utanför barnhemmet kunde vi höra ett entonigt mässande på hindi, trumslag och tutande. Och när vi kom in i barnhemmets stora sal på bottenvåningen förstod vi varifrån ljuden kommit. På golvet pågick redan en praktfull hinduisk reningsceremoni. I salen var alla barnsängarna bortställda och mitt på golvet bildade tjugo fat och tallrikar i rostfritt och porslin med uppskuren frukt, grönsaker i bitar, blommor, nötter och annat en lysande kvadrat. Mitt i fyrkanten var ett litet altare uppfört med blommor och prydnader. Och bakom detta färgsprakande arrangemang satt officianten i lotusställning upplyst av ett par tända ljus. Det var han som entonigt, tyckte i alla fall Eva och jag med ovana öron, och högt reciterade hinduiska böner. Då och då mosade han sönder en orange tagetesblomma och kastade blombladen över altaret. Trummandet stod en av barnhemmets äldre pojkar för. Han slog med liv och lust i tretakt på en gonggong vars ljud var metalliskt och skarpt. Och tutandet stod en av barnhemmets fröknar för; hon lyfte då och då en stor snäcka och blåste en dov vacker ton. Det var ett liv och ett kiv. Bakom officianten stod en rad stolar för oss västerländska gäster. Där blev vi sittande en dryg halv timme medan ceremonin fortsatte. Under den tiden strömmade alla barnhemmets fröknar och barnsköterskor in, personalen från ISSA:s kansli, några västerlänningar till och så, med en drottnings värdighet, till sist, Mrs. Saroj Sood. Samtidigt hade den hinduiske officianten hunnit tända en oljelampa i mässing som hade fyra vekar och fått några av personalen att delta i ceremonin genom att kasta blomblad som de nöp av tagetesblommor på altaret de också. Ceremonin gick nu mot sin kulmen. På två tegelstenar framför sig la officianten ett lager sand och byggde så på sanden ett pyramidformat bål av sandelträstickor som han hällde olja över och satte eld på. Elden tog sig raskt och röken började hänga tung i taket. När det brann som bäst la han blad på lågorna. Sandelträröken hade inte varit oangenäm och bladen fyllde rummet med en aromatisk doft. Till sist virade mannen in en banan i papper med, tyckte vi, kryddor och la frukten på bålet att förtäras av elden. Det var som en likbränning i Varanasi i miniatyr, det tyckte i alla fall vi. När elden brunnit ut lagade officianten till en svart salva av askan och samme pojke som så flitigt slagit på gonggong gick runt och satte ett svart märke i alla närvarandes pannor. Nu, tror jag, var själva den hinduiska ceremonin över eller, kan man kanske säga, övergick den i ett kalas på de ting som stått framdukade på golvet och på andra godsaker som fröknarna dukade fram. Det var barnhemmets ungar som kalasade. Vi, distinguished guests, slussades in på kontoret med 18 mrs Sood och fick te och frukt där. Och så bar det av tillbaka till hotellet, dusch, lite vila, nya kläder och en bilfärd till firandets mera västerländska del. Jubileumshögtiden ägde rum i en stor festsal i centrala Kolkata. I entrén möttes vi av ett stort blomsterarrangemang med gula och orange tagetes. Först fick vi gå under girlanger av blommor och sedan möttes vi av en symbolisk figur för lycka som var arrangerad på golvet. Det var både hela blommor och ytor av blomblad. I utsmyckningen ingick två stora solkors, svastikor, som bildats av orange tagetesblommor. I salen vimlade det av både vuxna och barn. Där var ISSA:s styrelseledamöter, alla fröknar, barnsköterskor och annan personal från alla barnhem och så barnen i alla åldrar som kunde bussas in till jubileet. Längs den ena långväggen var en rad med bord med saker och ting som barnen på hemmen själva tillverkat. Där var målade keramikkoppar, pappersvaror från ICCP och Nava Diganta. Och så en del inköpta saker av turistkaraktär, bokmärken i bambu, röda ljuskoppar dekorerade med guld och annat. Eva och jag vankade liksom alla gäster längs bordsraden och handlade här och var. Längst ner satt en ung man med kassa och tog betalt på indiskt vis, det vill säga under utskrivande av omständligt specificerade kvitton i flera karbonkopierade kopior i gult, lila och purpur. Hela försäljningen var förstås ett sätt att få in pengar till ISSA:s verksamhet och kommersen tycktes gå lysande. Officianten reciterar den heliga skrift. Nu drog det ihop sig till jubileumsprogram. Sittplatserna i salen fylldes att sorlande vuxna och uppspelta barn. Sammanlagt var vi flera hundra personer. För oss gäster var stolar på främsta raden reserverade och bland oss satt också Mrs. Sood. Bakom oss var ISSA:s styrelsemedlemmar och, tror jag, ett antal inhemska hedersgäster uppradade. Här kunde man se medelålders indiska män i ytterst eleganta kostymer mellan distingerade kvinnor i vackra och uppenbart kostsamma saris med inte så få guldsmycken. Själva hade Eva och jag valt indiska kläder för att visa vår respekt för ISSA och Mrs. Sood och för att det var roligt, så klart. Jubileumsprogrammet inleddes med en hinduisk ljusceremoni. Framför scenen stod en mässingsljusstake bland gula och orange tagetesblommor. Den hade fyra vekar och först fick Mrs. Sood tända en veke, så Eva en för BFA och Bente en för Adoptionsforum. Den sista veken fick en ung svenska tända. Han var tillsammans med sin bror tidigare adopterad från Nava Jeevan och var nu på återresa. Puja (gudstjänst) inför 35-års jubileet på Nava Jeevan Barnen Framför Allt nr Sedan gavs Eva och Bente tillfälle att säga några ord, att framföra jubileumshälsningar. Eva tog tillfället i akt att hälsa både från BFA och från Nava Jeevans vänner. Hon kunde också överlämna donationer från båda organisationerna. Sammanlagt var det en betydande summa för ISSA att bruka på bästa sätt. Och så kunde underhållningen börja. Först ut var en ung kvinna som dansade en traditionell indisk dans i en strålande vacker varmgul dräkt med håruppsättning och allt. Hennes händer Barnen Framför Allt nr och fötter var målade i rött. Och hon dansade så man blev glad. Dansösen följdes av ett litet dansspel av barn från Nava Jooti Moominpoor och de gestaltade maningen att skona vår världs hotade storskogar. I nästa program var det sång och dansspel som barnen på Nava Diganta hade övat in och som Eva och jag ett par dagar tidigare hos dem sett generalrepetitionen av. Nu var det ju lite yngre barn och några var gripna av stundens allvar men de framställde sina nummer med fart. Temat var även här att inte i onödan skövla skog. Så dansade den unga dansösen avslutningsvis en dans till. Efter programmet fick Mrs. Sood äran att skära upp jubileumstårtan, en chokladtårta som både bildade siffrorna 35 och pryddes av ljus som visade det talet. Nu var barnen fria från all spänning och trängseln runt tårtan var stor. Lite senare fick alla smaka en liten bit. Efter kanske en halv timmes mingel, eller total röra om man så vill, troppade barnen av till sina bussar och efterhand lämnade vi vuxna också salen. Många barn bar nu stickade mössor, det var ju vinter och kallt som en svensk sommar, ungefär. Men innan jubileet var helt över samlade Mrs. Sood sin stab och alla barnhemmets funktionärer på scenen till ett gruppfoto. Man kunde se många glada ansikten och känna en stark tro på ISSA:s framtida verksamhet. Lycka till! Text & foto Lars Melin 19

11 Ny medarbetare på BFA-A. Hej, jag skulle vilja presentera mig som nyanställd eftersom jag sedan den 1/ har fått en fast anställning här på BFA-A. Jag började dock arbeta på BFA under hösten 2009 och hade först ett vikariat. Vilken tur jag hade som fick möjligheten att fortsätta! Jag känner mig verkligen lyckligt lottad att få komma till ett sådant här roligt arbete! Det har varit ett händelserikt arbetsår och mitt första uppdrag här på BFA var att åka till Kenya. Då kom jag direkt från socialtjänsten där jag hade arbetat i över åtta år och jag kände mig verkligen som ett oskrivet blad när jag fick den stora äran att följa med Margareta Wilholm till Kenya. Så här efteråt har jag insett att den resan betydde oerhört mycket för mig i mitt fortsatta arbete med Kenya. På det sättet lärde jag mig mycket fortare vad det egentligen innebär att adoptera. Det är också otroligt värdefullt att ha besökt landet som man arbetar med, så att jag vet vad jag pratar om, när jag har kontakt med er familjer. I dagsläget arbetar jag som handläggare för Kenya, Bolivia och Sri Lanka. Jag har också fått möjligheten att arbeta med barn med speciella behov på vår Bulgarien-lista. Jag studerade till socionom i Östersund och tog examen år Under flera år arbetade jag som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd inom kommunen, först i Borås och sedan i Göteborg. Jag har gjort en hel del utredningar under åren och haft många samtal med olika människor. Att möta människor i kris av olika slag är både givande men också mycket svårt. Privat är jag sambo med en man som kommer från Mexiko. Vi har två barn, en flicka och en pojke som blir tio och nio år i år. Vi pratar både spanska och svenska hemma. För mig är det oerhört viktigt att barnen får del av sitt mexikanska arv, fastän de inte själva inser det än hur otroligt värdefullt det är att ha tillhörighet i två kulturer. Då och då kommer barnens farmor på långbesök och stannar hos oss, vilket är bra, för då får barnen prata spanska då farmor inte kan svenska. Sedan ett år tillbaka blev vi husägare till ett lantställe som ligger utanför Göteborg. Vi tillbringar i stort sätt varje ledig stund ute på landet. Det är vårt paradis, inte långt från stan egentligen, men ändå fridfullt, lugnt i skogen. Årets projekt blir att bygga ett växthus, vilket bådar gott för våra tomatplantor som ju alla dog förra året! Annars på fritiden är jag engagerad som fotbollstränare, men min stora passion i livet är dans som jag kommer att återuppta så småningom och då blir det nog salsa och flamenco igen! Foto Noa Escobar Särnbratt BiståndsNytt BFA-bistånd satsar på utvecklingsprojekt där hållbar utveckling, utbildning, integration och hälsa är några av ledorden. BFA och FEPAM får kr av Forum Syd Vi har fått klartecken från Forum Syd de små NGO-ernas SIDA om att vi får pengar till projektet som vi planerat tillsammans med vår Kongolesiska samarbetsorganisation FEPAM. Så här står det i ingressen till vår gemensamma ansökan: *Eleverna i FEPAMs skola ska tränas i demokratiskt tänkande/gender och konflikthantering. De ska undervisas i miljövård och praktiskt få utföra trädplantering. De ska upplysas om riskerna att bli hiv-smittad och hur man ska kunna undvika detta. Samt våga diskutera hiv/aids-problematiken för att så småningom bryta stigmatiseringen av de sjukdomsdrabbade.äldre elever ska leda undervisningen av yngre i smågrupper handledda av läraren för årskursen.*för att detta ska kunna bli möjligt ska lärarna först få studiedagar i det aktuella ämnet. Till dessa studiedagar/workshops, kommer FEPAMs styrelse och medlemmar samt representanter för föräldrar/vårdnadshavare att inbjudas. *För att påverka demokratiseringsprocessen positivt för elevernas föräldrar/vårdnadshavare ska ett alfabetiseringsprogram erbjudas dem. Alfabetisering av de vuxna Forum Syd ger inte pengar till grejer, inte heller till mat eller läkarvård. De vill stärka de marginaliserade, vanliga, små människorna. De vill informera dem om deras mänskliga och demokratiska rättigheter, ge dem kunskap om samhället och kraft att kunna vara med och påverka den egna situationen. Människorna i Kasenga, Uvira, är mycket fattiga. Nästan ingen har arbete. De har inget inflytande över sina liv och de känner inte till sina demokratiska rättigheter. De flesta vuxna kan inte läsa, de har aldrig fått gå i skolan. För att man ska kunna ta del av information måste man ju kunna läsa. Därför vill vi börja med en alfabetiseringskurs för de vuxna. Ungdomsgrupper Lärare och representanter i föräldragruppen ska utbildas till handledare för att kunna ge information om demokrati, barns, (särskilt flickornas) och vuxnas (särskilt kvinnornas) rättigheter och kunna diskutera dessa frågor i elevgrupper. Det gäller ju att de nya tankarna blir väl förankrade. Vi kommer att bilda samtalsgrupper som träffas regelbundet. Där kan man också tänka sig en del sportaktiviteter. Men här är FEPAM-folket tveksamt: Barnen gör av med mycket energi när de springer och rör sig mycket. Och mat har man inte så gott om. Man gillar sport och aktiviteter, men man har inte råd, det är den krassa verkligheten!! Each one teach one I Kolkata, i Indien, har vi kommit i kontakt med Each-one-teach-one - metoden. Den innebär att en äldre elev lär en eller ett par yngre läsning, skrivning och matte. Samtidigt fördjupar den äldre eleven sina egna kunskaper. Den här metoden ska vi överföra till Uvira. Äldre elever ska få hand om var sin liten grupp elever för EOTOundervisning. Miljö Miljöförstöringen är ett stort problem här som överallt annars. Man eldar med ved eller träkol. De skogsklädda bergen blir allt kalare. Vi vet alla vad som kommer att bli följden av alltför kraftig avverkning. Vi har kontakt med en NGO i Uvira, hängivna miljökämpar, som gärna tar sig an den delen av vårt program. Hiv/aids I alla Forum Syds projekt ska utbildning om hiv/aids finnas med. Vi har redan nu talat med en kvinna från Uvira, som nu bor i Stockholm och sysslar med dessa frågor. Hon vill mer än gärna hålla en kurs för skolans personal och föräldragruppen (resursgruppen), så att de sedan kan föra kunskapen vidare till eleverna. Mätta barn lär sig bättre Forum Syd projektet kommer att bli ett jättelyft för FEPAM-skolan i Uvira. Men Forum Syd- pengar får ju inte användas till mat. Därför är BFA:s mjölkprogram, där elever och lärare (som arbetar utan lön) får en mugg mjölk och en bit bröd ett par gånger i veckan mycket uppskattat. Vad vi vill är ju att hitta sponsorer som kan hjälpa oss att ordna riktig, näringsrik skollunch till eleverna, men innan vi är där är mjölken och brödet det vi kan erbjuda. OM vi får riktigt många mjölksponsorer kan vi bjuda på mjölk och bröd en dag till i veckan eller kanske utöka kosten med ett ägg då och då. Mätta barn lär sig bättre! Kanske vill du bli mjölksponsor för FE- PAM-skolans elever? Sätt då in pengarna på bg och uppge vart du vill sända pengarna. Frukostklubben En grupp herrar i Lerum träffas en lördag i månaden för att äta sillfrukost. Det är trevliga sammankomster där man hinner dryfta stort som smått. Herrarna, som kände till BFA:s engagemang i FEPAMs skola, i Uvira, östra Kongo, beslöt att vid varje frukostmöte skänka en slant till skolbarnens mjölkluncher. Sätt då in pengarna på bg och uppge vart du vill sända pengarna, BFA-bistånd hurrar och applåderar initiativet. Och vi uppmanar DIG att ta efter! Om du vill kontakta BFA-bistånd hör av dig till margareta.wilholm@bfa.se eller tel Text Margareta Wilholm 20 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

12 Biståndsverksamhet Knut Östgård, slöjdare med stort hjärta Jag hörde en gång, vid ett föredrag, att i Norge anser man att folk från den nordligaste delen av landet är särskilt framgångsrika. Föredragshållaren, en pedagogikprofessor från. gissa var! ansåg att detta beror på att barnen tidigt tränats att använda alla sinnen. Livet är hårt, man måste lita på sig själv, kunna tillverka det man saknar, självhushåll gäller. Men inte bara detta! De äldre tar hand om de unga, ger sig tid att lära ut, skapar intresse, vidgar sinnen. Jag tänkte genast på min gode vän, slöjdkonsulenten Knut Östgård, när jag hörde detta. Det stämde på pricken! Knut kommer från en gård nära Tromsö. Den äldre brodern skulle ärva gården. Det blev Knuts jobb att ta hand om allt som skulle tillverkas eller lagas: Skaklar, liar, räfsor, kaketinor Han lärde sig allt han behövde om trä av sin far. Som ung vuxen kom Knut till Sverige och Lerum. Jag lärde känna honom just när han startat sin svenska karriär som slöjdare. I ett kvarts sekel har Knut Östgård varit hemslöjdskonsulent. En ovanligt framgångsrik och inspirerande slöjdare med massor av idéer. Han får sin kraft av naturen men också av möten med andra människor - att slöjda tillsammans eller bara träffas och samtala och då gärna dra en god historia. Humor är en annan av Knuts drivkrafter, det kan man också se i hans konst. Men Knut Östgård intresserar sig inte bara för slöjd. Han har ett stort och gott hjärta. När han hörde talas om BFA: s arbete för behövande barn plockade han ihop av sina vackra slöjdalster till ett sammanlagt värde av ca 7000kr. Jag tänkte att ni kan få nytta av detta, sa han utan åthävor. Mållös lät jag tankarna snurra: Kanske ett hejdundrande hemslöjdslotteri på sommarträffen, eller en auktion! Fler idéer! Vi får se vad det kan bli. MEN! Håll ögonen öppna efter Knut Östgårds träslöjd nästa gång vi samlas! Man kan göra storverk genom att skramla När Charlies mamma och pappa, Emma och Fredrik Torstensson fick brevet om BFA:s biståndsinsamling strax före jul, skramlade de bland vänner och bekanta. De var så ihärdiga att när de tömde sparbössan hade de skramlat ihop nästan 3000:-. Charlies mormor tyckte också att det var en god idé! Hon berättade för alla hon känner att det finns barn kvar på barnhem i Bolivia. Barn som kan behöva lite guldkant på tillvaron. Det gjorde hon så övertygande att hon kunde bidra med 2000:- till insamlingen. Du kan också gå med bössan så dina vänner kan lämna ett bidrag till något av våra projekt nästa gång du har fest eller träffar folk på annat sätt! Sätt då in pengarna på bg och uppge vart du vill sända pengarna. Text Margareta Wilholm Foto Berit Johansson Knut Östgårds utställningar Lerums konstförening Galleri Rosengången Handkraft i Trollhättan Akureyri Island Kerteminde Danmark Fagerfjell Nord Norge Lilljevalch Stockholm Olofström Blekinge Vandringsutställningar i USA, Norge och Sverige. Ett flertal försäljningsutställningar inom hemslöjden i Sverige. Text Margareta Wilholm Foto Knut Östgård Emma, Charlie och Fredrik. Text & foto Margareta Wilholm Lunch på förskolan i Thakurpukur Resa till Kolkata BFA besöker ISSA:s verksamhet Strax före jul besökte BFA-bistånd Kolkata. Tillsammans med Shashwati Choudhury, ISSA: s biståndsansvariga, besökte vi förskolorna Nava Jyoti Mominpur och Nava Jyoti Thakurpukur, som båda sponsras av BFA. På förskolan får barnen näringsrik mat. Ungarna är öppna och frimodiga. De är duktiga uppträdare, de deklamerar, sjunger och dansar. På Nava Jyoti Mominpur har man förutom förskoleverksamhet en del yrkesutbildning: Unga flickor, som gått ut skolan, lär sig använda symaskin. De visade oss stolt sina alster. Under helgerna har man också dataundervisning även om den verksamheten halvt om halvt ligger nere just nu, två av fyra datorer behöver repareras. På båda förskolorna får barnen läxhjälp. Det är äldre elever, som kommer på eftermiddagarna och hjälper de små, samtidigt befäster de sina egna kunskaper. En sorts Each one teach one verksamhet. The Indian Institute of Cerebral Palsey Genom ISSA sponsrar BFA The Indian Institute of Cerebral Palsy. Vid vårt besök på IICP fick vi se familjer med småbarn ta del av information om hur föräldrarna ska sköta och träna sitt lilla barn i hemmet. Sådana möten hålls regelbundet. Föräldrarna får också stöd av varandra och av personalen att bli starka i att bemästra det stigma det innebär, i det indiska samhället, att ha ett CP-skadat barn. IICP yrkestränar ungdomar. Vi stannade länge hos gruppen som lär sig göra fina påsar och kuvert, behärska konsten att göra silkscreen tryck, binda in böcker mm. IICP lär också sina elever att sköta ett hushåll. I skolköket bakade en grupp julkakor och en annan grupp lagade mat. I datasalen pågick undervisning för fullt och i en annan lokal vägde en grupp ungdomar upp te som de sedan paketerade för försäljning. Varje barn får den vård det behöver ISSA har ett stort kontaktnät. När något av barnen som blir kvar behöver särskild vård får hon eller han plats på en institution som motsvarar barnets behov. Vi fick besöka ett sådant hem, OFFER, för barn med psykisk funktionsnedsättning och för multihandikappade barn, eller som man säger här annorlunda begåvade barn. Här finns stora ytor för barnen att röra sig på såväl utomhus som inne. Man bygger just nu ett boende för hiv/aids positiva barn samt en klinik där hiv-/aidsdrabbade kan få vård. Biståndsmöte Tillsammans med ISSA:s personal diskuterade vi projekt som BFA började stödja förra året: Ett hem och en skola för pojkar som tidigare var lönearbetare och en verksamhet där man söker förbättra livet för flickor som kommit bort, genom att de förlorat kontakten med sina föräldrar, blivit lämnade eller flytt hemifrån. En del barn kan återförenas med familjerna och för andra kan man ordna plats i boarding schools. Båda programmen är framgångsrika. Text & foto Margareta Wilholm 22 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

13 FadderNytt BFA-fadder har en omfattande fadderbarnsverksamhet och förmedlar ekonomisk hjälp från svenska familjer till barn i åtta länder. Indien, Sri Lanka, Vietnam, Polen, Nepal, Demokratiska Rep. Kongo, Kenya och Bolivia. Julinsamlingen Julinsamlingen 2010 till förmån för våra fadderbarn slog rekord. Ni samlade in över kronor och vi tillsammans med fadderbarnen och våra kontakter är jätte glada och oerhört tacksamma. Ni är sådana generösa faddrar tusen tack till er alla. Dessutom har företaget Triventus skänkt pengar, i stället för porto till julkort samt julgåvor till sina medarbetare skänkt pengar till barnen på Annai Home for Children i Indien Tamil Nadu. Triventus personal avstod därmed sin julklapp och skickade istället ett bidrag till barnen på Annai Home. Och vi är dem evigt tacksamma. Detta gör sådan oerhörd stor nytta för barnen som i julklapp fick var sin ny vardagsklädsel och glittrande ögon. Företaget Triventus kan du läsa mer om på nästa sida. Frivillig ökning av fadderavgiften... Det skrevs om denna frivilliga ökning även i förra numret av tidningen, men vi vill även denna gång informera om den. Chansen finns nu att höja fadderavgiften om man vill. Beloppet man vill höja till är så klart frivilligt, det går bra att ta kontakt med Katarina på fadder@bfa.se eller på så får ni hjälp med det. Vår månadsavgift är så låg som 100:- per fadderbarn, och detta för att alla som vill vara fadder ska ha den möjligheten tycker vi. Det kan ju även vara ett sätt att höja upp månadsavgiften, i stället för att skänka en extra slant BFA-Fadder är så oerhört stolta att vi kan hålla en sådan låg administrationsavgift som 12%. Så bra det då känns att BFA- Fadder kan ge era fadderbarn hela 88% av fadderpengarna. Insamlingar Vi gör även under året olika insamlingar till förmån för våra fadderbarn. Vill du ge en extra slant till ditt fadderbarn eller till ett av våra fadderprojekt går det bra att sätta in pengar på vårt BG Skriv gärna till vilket land du vill att pengarna ska gå. Alla bidrag, stora som små, är välkomna. Barn söker faddrar Vi har många barn som söker en fadder. Vi jobbar hårt med att försöka utvidga vår hjälp till så många barn vi bara kan. Vill du vara med och hjälpa oss i vårt fadderarbete genom att bli fadder? Hör av dig till mig, Katarina, så ska jag hjälpa dig att bli fadder. Vi behöver er alla sprid oss till nära och kära, vänner och bekanta hjälp oss att bli större genom att ge fler barn hjälp! Ny kontakt på Sri Lanka En katolsk nunna på närmare 70 år försöker hjälpa fjorton utsatta flickor så att de får gå i skolan trots att de knappt har mat Vill du vara med och stödja Sister Emanuella i hennes arbete med de 14 flickorna, hör då av dig till Katarina Borg Adolfsson på fadder@ bfa.se eller på Katarina besökte barnhemmet i november Kostnaden för att stödja detta barnhem och dessa barn är som för våra övriga projekt 100:- i månaden och du kommer att få löpande information, med foto, om läget för barnen. Givetvis kan den som så önskar stödja flickorna med ett högre månadsbelopp. Är du intresserad av att veta mera kontakta då Anna-Karin Bergman- Roos på , eller på mail a_k_bergmanroos@ hotmail.com för dagen. Vi, BFA-Fadder, bestämde oss efter ett besök hos nunnanoch flickorna att försöka hjälpa dem på bästa sätt. Vi kallar detta projekt Matför dagen. Vill du vara med och hjälpa dessa flickor? Ring eller maila Katarina. Mer om detta projekt finns att läsa på nästa sida. Hjälp till Sri Lanka familjer För en tid sedan gick vi ut med en vädjan till en del Sri Lanka faddrar om hjälp till att bygga upp några hus som fullständigt raserat i det obeskrivliga regn som de har haft på Sri Lanka en tid. En familj bestående av mamma med tre små söner, pappan omkom i Tsunamin, fick hela sitt hus byggt av lera, raserat av regnet. BFA-Fadder kunde tack vare en fadderfamilj och BFA-bistånd vara med och bygga ett nytt hus åt familjen. Fadderfamiljen här i Sverige skänkte kronor, en stor summa pengar. Vi är er mycket tacksamma. Er insats är livsavgörande för mamman och hennes tre söner. Kontakt För mera information om fadderverksamheten ta kontakt med Katarina på Det går även bra att maila på fadder@ bfa.se Text Katarina Borg Adolfsson Fadderbarnsverksamhet Nytt projekt på Sri Lanka, mat för dagen Små medel. Stor insats. Verkligheten för ett litet barnhem på Sri Lanka. Sedan 1994 har jag och min familj varit faddrar för en flicka på Sri Lanka. Hon heter Lasika och är idag 20 år. Fyra år gammal togs Lasika emot på ett större barnhem för flickor. Hon lämnades där av sin farmor efter att ha upplevt flera större trauman. Som tidig tonåring blev Lasika skoltrött och gick till slut inte till skolan. Andra intressen fanns. Killar och pojkvänner hägrade. Detta påverkade även de andra tonårsflickorna. De ville förstås göra likadant. De här flickorna är precis som alla andra tonåringar. De har samma behov. De revolterar. De vill göra sig fria. De längtar efter kroppskontakt och kramar eftersom detta blir en bristvara i barnhemsvardagen. En barnhemsflicka är mycket utsatt och sårbar när hon kommer utanför barnhemmets grindar. Förutsättningarna för att leva ett eget, självständigt liv är helt annorlunda jämförda med t.ex. Sverige. Efter att ha varit på ett par andra barnhem kom Lasika som 15-åring till Sr Emanuella som ansvarar för ett litet barnhem med ca 14 barn som tillhör en katolsk orden vid namn Sisters of the Blessed Virgin Convent. Här kom Lasika att trivas och valde att stanna tills hon fyllde nitton år. Längtan att pröva livet på egen hand utanför barnhemmet blev till slut mycket stark och Lasika lämnade Sr Emanuella utan att meddela vart hon tog vägen eller vad hon tänkte göra. Vi var alla mycket bekymrade och oroliga. Hade hon blivit lurad? Bortförd? Hur försörjde hon sig? Kommer vi någonsin att träffa Lasika igen? Hela familjen har träffat henne två gånger samt brevväxlat i 16 år. Frågorna hopade sig. Någonstans hade vi ändå ett hopp och en tro om att få livstecken från Lasika. I somras, då vi för tredje gången besökte Sri Lanka hade Sr Emanuella fortfarande inte hört något från Lasika men sent i höst kom flickan till Sr Emanuella och berättade att hon träffat en man som hon var kär i och ville gifta sig med. Han är 13 år äldre, har ett fast jobb på en fabrik och har sitt boende hemma hos sin mamma. Brodern dog som regeringssoldat i gerillakriget. Sri Lanka är väldigt märkt av drygt 25 års inbördeskrig. Lasikas mål och önskan, som hon delar med de flesta andra flickor på barnhemmen, har länge varit att bilda familj och få ta hand om den. Hoppas att det fortsatt blir så för henne. Lasika fortsätter att ha kontakt med Sr Emanuella och därmed hoppas vi också att kunna träffa vår flicka nästa gång vi åker till Sri Lanka. Detta var en liten berättelse om vår första kontakt med Sri Lanka och senare även Sr Emanuella. Det är hennes verksamhet som så starkt stämmer överens med rubriken på denna artikel. Sr Emanuella har vigt större delen av sitt liv åt att hjälpa barn som är och har varit utsatta. Vi har glädjen att ha fått träffa och lära känna Sr Emanuella. Vi har sett med vilket stort hjärta hon driver sitt barnhem. Hon viger hela sitt liv åt det. Hon har också mycket stor förståelse för unga flickors behov. Att de ibland blir rebeller som hon själv säger. Hon har ett mycket öppet förhållningssätt till tonårsflickorna. Lasika valde att stanna tills hon blev myndig även om hon hade kunnat avvika när som helst. Sr Emanuella har tagit emot fler starka/revolterande tonåringar som skapat viss oro på andra barnhem. Flera flickor har kommit när de var små. Ett litet exempel på hur svårt det kan vara att låta tonåringar få utrymme för sina önskemål: Vi kan tycka, här i Sverige med våra värderingar, att det är självklart och avdramatiserande att låta tonårsflickorna bjuda hem killar/pojkvänner till barnhemmet för att prata, ha trevligt och dricka läsk. Låter odramatiskt för oss. När Sr Emanuella så lät ske hamnade hon genast i dåligt rykte. Omgivningen och grannar misstolkade detta. Pengar till barnhemmet och. Sr Emanuellas verksamhet har hittills i huvudsak kommit från faddrar/sponsorer som regelbundet skickat pengar. Ibland har hon fått pengar från personer som bidragit med engångssummor. En liten del har kommit från den katolska församling hon tillhör. Allteftersom flickor vuxit upp och lämnat barnhemmet har även faddrar lämnat. Samtidigt har nya flickor kommit, alla ömmande fall med trasiga och fattiga hemförhållanden. Sr Emanuellas stora och numera akuta problem är att hon inte lyckas med att få sponsorer/faddrar till hennes barnhem. Hon behöver hjälp med det mest basala som att ha mat på bordet, gas för matlagning, el, hygienartiklar, kläder och visst skolmaterial. För tillfället tvingas hon ibland att ta av egna besparingar för att få vardagen att gå ihop. Lasika har lämnat barnhemmet och gått vidare men vi kan inte lämna Sr Emanuella. Vi fortsätter att sponsra henne så gott vi kan men det räcker inte enbart med vårt bidrag. Text Anna-Karin Bergman-Roos Tack för alla Bidrag! Under året 2010 kunde Nava Jeevans vänner tack vare fantastiska givare skicka mer än kronor i bistånd till Nava Jeevan. Vi har bland annat kunnat hjälpa till med att skaffa nya sängar till barnen på Nava Jeevan. Vi har varit med och bidragit till rent vatten, på både Nava Jeevan och Nava Diganta. Våra pengar har också räckt till reparationsarbeten och målning på Nava Jeevan. - Det är fantastiskt hur givmilda människor är, säger Elisabeth Westholm. Vi har tack vare alla som tycker att de kan avvara 50 kronor i månaden kunnat skicka mer pengar än vad vi kunnat drömma om. Vi hoppas att 2011 blir lika bra. Vårt postgironummer är och vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små, för att hjälpa barnen på Nava Jeevan. Om du vill ha mer information om Nava Jeevans vänner kan du skicka epost till Elisabeth Westholm på elisabeth.westholm@ telia.com Till sist, än en gång ett tack till alla som gör det möjligt för oss att hjälpa! 24 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

14 Fadderresa till Sri Lanka november 2010 Bistånd istället för julklappar Erna och Katarina tillsammans med barnen på Good Shepherd Convent. Galle Vi överlämnade julinsamlingspengarna och talade om för barnen att pengarna kom från deras faddrar och att de skulle få var sin julklapp. Barnen fick önska vad de ville ha. De hade olika önskningar, några ville ha en ryggsäck och då skulle det vara Diesel. Andra önskade regnkläder, skor och andra praktiska saker, inga leksaker här inte. Efter denna härliga stund, åkte vi ut till en by där vi hälsade på en familj som BFA- Bistånd, tillsammans med en fadderfamilj, hjälpt med pengar för att bygga upp familjens raserade hus. En natt, när det regnade som värst, hade huset ramlat ihop. Det var byggt av lera som vittrade sönder av allt regn. Taket föll in. Som tur var låg familjen i en del av huset som klarade sig bäst. I huset bor en ensam mamma med tre pojkar. Pappan till barnen försvann i tsunamin. Minsta sonen är så liten att kvinnan inte kan lämna honom för att arbeta. Det gör att familjen nu lever på de fadderpengar man får för ett av barnen. De är så glada och känner stor tacksamhet till familjen här i Sverige som hjälpt dem så att de fått ett nytt hus. Vi fick vara med och välsigna huset, en stor upplevelse. Kurunegala Nästa dag fortsatte vi till flickhemmet Lourdes Girls Home som ligger i Kurunegala ca fyra timmars bilresa från Colombo. Där bor 30 flickor i åldern 5 till 18 år. Vi blev väl mottagna av Sister Therese, ansvarig för fadderbarnen. Therese börjar komma till åren och hade ramlat några gånger så hon hade lite svårt att gå. Men med lite stöttning av oss kunde hon visa oss runt området och vi fick se hur de lever. De har två byggnader, en för de lite äldre flickorna där även syster Therese och en annan nunna bor. I det andra huset, där kontor och kök finns, bor de yngre barnen, de behöver ju lite mera tillsyn. Detta katolska flickhem som kan ta emot trettio flickor har ingen annan sponsor än Barnen Framför Allt-Fadder och alla flickorna har var sin fadder. En liten flicka på 5-6 år hade just kommit in. Flickans mamma var och hälsade på henne samma dag. Hon skulle snart åka till Mellan Östern för att arbeta. Mamman hade försökt att tala om detta för sin flicka, men hon kunde inte förstå. Det skulle dröja minst tre år innan mamman kom hem igen. Det var tungt för modern, det såg vi på henne, men det var hennes enda chans att få in lite pengar till sig och dottern. Good Shepherd Convent i Bandarawela För att besöka vårt nästa ställe, Good Shepherd Convent, fick vi åka upp i bergen till te distriktet. Vi såg många människor längs vägen som plockade teblad. Det tog drygt fem timmar att ta sig till klostret. Vi åkte på serpentinvägar och det gick bara uppför. Det var otroligt vackert. Väl framme mötte Sister Therese Marie oss i byn Bandarawela. Temperaturen var en helt annan än i Colombo, det var riktigt kallt när inte solen lyste och det gjorde den inte när vi kom, däremot regnade det återigen. Eftersom det var en lång resa dit skulle vi stanna några dagar för att bekanta oss med systrarna och barnen och se så mycket som möjligt. Therese Marie har inrättat ett barnhem i en del av klostret. Där bor det tjugotvå barn, hälften av barnen har faddrar via BFA-F. Vi fick gå runt och titta och barnen visade oss sina rum. De har även datarum där barnen kan öva sig på datorer. Vi fick också se att det finns ett schema på vem som ska göra vad för dagen. Det känns jättebra att de har en sådan ordning. En av dagarna hade vi julfest för alla barnen. De hade tränat på ett program med olika danser och sketcher. Till festen kom också de barn, runt om i byarna, som får stöd via BFA faddrar. Vi hade, för julinsamlingspengarna, inhandlat ryggsäckar i Colombo. Vi hade slagit in dem i fint julpapper och barnen riktigt lyste när de fick komma fram till oss och hämta sina julklappar. Men bredvid oss satt en liten flicka som inte hade fått någon julklapp. Hon hade precis kommit till barnhemmet och hade inte någon fadder ännu. Det skar i hjärtat, men nu har hon fått en fadder så hon kommer att få en julklapp i år. Therese Marie visade oss den ordning hon har på allt till fadderbarnen. Hon har börjat öppna bankböcker till barnen där hon sätter in pengarna som barnen får. På så sätt sparar de en liten slant inför framtiden. Vi blev riktigt imponerade av hennes arbete, och vi hoppas att hon får stanna där i många år och ta hand om dessa fina ungar. Hon är en riktig eldsjäl och gör ett fantastiskt arbete. Text Katarina Borg Adolfsson & Erna Lagerfors Att berätta om positiva saker är alltid roligt och jag vet också att vi människor behöver höra och läsa om sådana händelser från vår omvärld. Allt för ofta får de negativa och tråkiga nyheterna stor genomslagskraft. I ett försök att bidra med en positiv nyhet vill jag berätta för er alla hur vi, Triventus, kom i kontakt med BFA och hur det har berikat oss och vad vi tror det kan ge oss framöver. Jag började min research i slutet av sommaren -10 genom att läsa på nätet om olika biståndsorganisationer och hur dessa bedriver sitt arbete i olika länder. Alla framstår naturligtvis som väldigt seriösa och jag måste säga att jag hade svårt för att välja ut någon speciell organisation. Jag gick helt enkelt på var organisationen befann sig geografiskt här i Sverige. Triventus har sitt huvudkontor i Falkenberg och när jag såg att BFA hade sin adress i Kungsbacka, ca 8 mil från Falkenberg, blev det en anledning för mig att kontakta någon där för att få veta lite mer. Om det var ödet eller något annat vill jag låta vara osagt men min första kontakt med Katharina Borg Adolfsson kändes helt fantastisk. Jag fick framfört mitt ärende om att Triventus var intresserade av att etablera någon form av bistånd och att vi tyckte och kände att Indien låg oss varmt om hjärtat. Jag berättade om att Triventus är ett företag som enbart sysslar med förnyelsebar energi och fokus har legat på vindkraft men att vi numera även jobbar med vattenkraft o biogas. Anledningen till att vi ville vara verksamma i Indien är att Triventus är de första i Nordeuropa med att upphandla vindkraftverk från Indien, Suzlon. Vi har haft medarbetare som besökt Indien och blivit väldigt berörda av det stora antalet människor, där många lever under knappa förhållanden. De har även blivit smärtsamt medvetna om den klimatförändring som sker och där länder som Indien blir extra utsatta, vad det gäller höjda temperaturer, skyfall - och vise versa svår torka. Vi jobbar med förnyelsebar energi för att vi är rädda om jordens resurser all energi som är förnybar är också hållbar. Med dessa förutsättningar ser vi också att energiförsörjningen i Sverige inte alls är något isolerat problem/möjlighet. Energifrågor är i högsta grad globala och här måste ett kunskapsutbyte ske så att förnyelsebar energi blir lösningen för fler länder. När jag då fick reda på att barnhemmet Annai Home for Children i Sivangangai har barn från 7-17 år började en del av mina tankar ta form. Jag och ledningsgruppen gick igenom informationen vi hade fått och tyckte detta verkade tilltalande. Vi bestämde under samma möte att inte ge några julklappar till personalen, inte skicka några julkorts hälsningar utan skänka motsvarande summa till barnhemmet i stället. Barnen behövde nya kläder så vi bad om att pengarna skulle användas till detta. Vår förhoppning framöver är att vi genom stipendium ska kunna möjliggöra, fortsatta studie, inom förnyelsebar energi för några av de äldre barnen. Vi ska försöka hitta samarbetsformer för detta genom kontakter med Indiska utbildningsinstitut. En viktig bit är naturligtvis att våra medarbetare känner att detta är ett bra förslag och att det ska skapa positiva ringar. Jag informerade om vårt ställningstagande och fick många positiva kommentarer. Vi ville även gå ett steg längre med att låta våra medarbetare få känna att det vi gör kommer till nytta. Därför lottade Triventus ut två stycken resor till Indien för våra medarbetare så att två av dem ska få komma på plats och uppleva. Jag själv kommer också att åka med och förutom vistelsen på barnhemmet kommer vi att besöka en av Suzlons fabriker samt ta del av Suzlons humanitära arbete. En annan väldigt rolig del i detta är att jag och Katarina kommer att träffa varandra för första gången i Indien. Vi har stundom haft tät mejl och telefonkontakt och jag tycker redan att vi är gamla bekanta men som sagt vårt första möte med varandra blir på Annai Home. Visst är det fantastiskt att få träffa på någon som är så engagerad och där man blir så varmt välkomnad. Katarina har berättat att hon fått nypa sig i armen flera gånger för att förvissa sig om att det inte är en dröm om att ett företag självmant kontaktar en organisation för att de vill vara med och bidra. För oss känns det bara mer och mer rätt och självklart. I skrivandets stund är några av företagets anställda ute på kundvård. De ska se en hockeymatch. Triventus bjuder men de som vill bidrar med en summa som vi sedan skänker till Annai Home. Det finns så många sätt att bidra, det är bara fantasin som sätter gränser. Hockeymatchen får ju i och med detta ett mervärde. Jag kan bara uppmana fler att tänka som Triventus och jag kan bara hoppas att de får möta en lika varm härlig person som Katarina. Då är det inte svårt att välja medmänsklighet för det är det, det handlar om. Text Kajsa Nylander Holst 26 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

15 Avsändare: B Barnen Framför Allt Energigatan Kungsbacka Sverige Porto betalt Port Payé Anslagstavlan Kalendarium 28 februari - 3 mars BFA får besök från Ryssland. Sänd din barnbild till Barnen Framför Allt, Energigatan 11, Kungsbacka. Om du vill ha tillbaka bilden så bifoga ett frankerat kuvert med adressen påskriven. Du kan också eposta din bild till redaktion@bfa.se 19 mars BFA anordnar en informationsdag om adoptivbarns hälsa i Göteborg 16 april BFA s årsmöte i Kungsbacka. 3-5 juni BFA s sommarträff i Hällevik, Blekinge. Ny hemsida beräknas komma igång under våren. Alex Markström är till vä på bilden och Theo Oannidis-Olsson till hö. Båda är 6 år och kom till Sverige från Bulgarien Bilden är tagen i somras på BFAs sommarträff i Karlstad, där killarna busade och hade mycket roligt. Foto Eva Markström Stöd BFA s biståndsverksamhet genom att annonsera. Samtliga annonsintäkter kommer att användas till BFA s biståndsarbete. Annonspriser tidningen: 1/4 sida (100x145 mm), 1750 kr/nr 1/2 sida (200x145 mm), 3000 kr/nr 1/1 sida (200x290 mm), 5000 kr/nr 10% avdrag vid annonsering fyra nummer i följd. Vill ni annonsera i tidningen kontakta redaktören Supriya Melin på mail supriya.melin@bfa.se eller telefon Ni kan även kontakta biståndsgruppen på bistand@bfa.se Tack för ert bidrag! 28 Barnen Framför Allt nr