Möt Mrs Sood Efter 50 års arbete för barnens bästa uppmärksammas hon över hela världen

Transkript

1 Möt Mrs Sood Efter 50 års arbete för barnens bästa uppmärksammas hon över hela världen Det har varit en fantastisk upplevelse att få möta barnen på familjeträffarna. Även om vi inte har kunnat tala med varandra har det betytt så oerhört mycket att bara få hålla barnens händer. Vi sitter på tionde våningen i Saroj Soods lägenhet i Kolkata. I mer än 50 år har Mrs Sood, som hon respektfullt kallas av alla vi möter, arbetat för barnens bästa i mångmiljonstaden Kolkata. Nu blickar hon tillbaka och gläds över alla de lyckliga möten som hon fått bevittna mellan barn och föräldrar. Första gången hon eskorterade ett barn till Sverige var

2 Sedan dess har det blivit så många resor till Sverige att hon för länge sedan tappat räkningen. Trots att Saroj Sood nu passerat 80 år med god marginal så hoppas hon att även denna sommar kunna resa till Sverige för att möta sina barn från Kolkata när Nava Jeevans Vänner arrangerar sommarträffen i Vrigstad den första och andra juli. Hon är fortfarande aktiv inom ISSA och besöker dagligen kontoret för att uppdatera sig om det aktuella läget, underteckna dokument och för att dricka te tillsammans med personalen. Det känns som att hon fortfarande är ISSA:s främsta eldsjäl. När vi möter Saroj Sood i Kolkata i januari 2017 är hon uppmärksammad över hela världen genom filmen Lion och boken A long way home av Saroo Brierley. Det är en gripande och sann berättelse om femårige Saroo som en natt kommer bort från sin bror och somnar i en tågvagn. Tåget lämnar stationen och tar honom 160 mil bort, till det myllrande Kolkata och ett språk han inte förstår. Efter en tid som vilset gatubarn tas han om hand av de sociala myndigheterna och placeras på ett barn- och ungdomshem där han klassificeras som ett barn i behov av omvårdnad. Efter en månad överlämnas han till ISSA i Kolkata. Saroj Sood var den som hämtade Saroo och som sedan engagerade sig i hans öde. Försöken att hitta pojkens familj misslyckades och med hjälp av ISSA blev Saroo efter några månader adopterad av ett australiensiskt par. Saroj Sood på ISSA:s kontor i Kolkata. På bilden ses även två av de anställda, Supta Saha och till höger Soumeta Medhora, chef för kontoret. 2

3 Minns första mötet Saroj Sood berättar att hon mycket väl minns det första mötet med lilla Saroo. I samband med en resa till Australien fick hon också möjlighet att besöka familjen som adopterade honom. I boken beskriver Saroo Brierley mötet med Saroj Sood på ISSA:s kontor i Calcutta på ett varmt och kärleksfullt sätt. Han konstaterar att hon är en av de personer som spelat en absolut central roll i hans liv. Med hjälp av det som Mrs Sood kunde berätta och de filer som fanns på ISSA:s kontor klarnade bilden av vad som hände under den tid Saroo vistades i Kolkata. I filmen gör skådespelerskan Deepti Naval en mycket porträttlik tolkning av Saroj Sood. Det är en stark berättelse om hur Saroo efter 25 år börjar sökandet efter sina rötter i Indien och hur han slutligen återfinner sin familj. I början av 2017 så fick Mrs Sood möjlighet att se filmen tillsammans med Saroo på en av Kolkatas biografer. Nava Jyoti i Thakurpukur. En av pojkarna kryper upp i Saroj Soods knä. På bilden nedan får en av flickorna till sin förtjusning gunga mellan Mrs Sood och chauffören Akthar. Började 1963 Saroo är en av fler än 2000 indiska barn som adopterats till familjer inom och utanför Indien sedan Saroj Sood startade sitt arbete i början av 60-talet. Hennes intresse för adoptioner 3

4 väcktes tidigt eftersom det hade genomförts adoptioner inom den egna familjen. Hon förmedlade den första adoptionen till en nära vän redan Tre år senare, 1966, hjälpte hon den svenska journalisten och författaren Madeleine Kats att adoptera en elva månader gammal flicka. Saroj Sood säger att det var en underbar känsla när den lilla flickan lämnade Indien tillsammans med sin nya mamma. Det är ett minne som hon vårdar ömt. Madeleine Kats skrev en artikel om adoptionen och den väckte intresset för adoption hos många svenska familjer. Detta i sin tur sporrade Saroj Sood att arbeta vidare med att förmedla adoptioner. Det arbete som hon påbörjat i liten skala i Delhi banade väg för en helhjärtad satsning på adoptioner när familjen flyttade till Kolkata. Hon fick sin utbildning hos Missionaries of Charity och mottog moder Teresas välsignelser. Bildade ISSA 1975 Saroj Sood samarbetade inledningsvis med Adoptionscentrum (AC) som bildades År 1975 började hon även att förmedla adoptioner till norska föräldrar. Samma år kände Mrs Sood att det var nödvändigt att bilda en organisation för att kunna fortsätta med arbetet. Tillsammans med sju likasinnade personer bildade hon ISSA The Indian Society for Sponsorship and Adoption. Organisationen har som mål att skydda och hjälpa övergivna och utblottade barn. Antingen genom fadderskap och sponsorer för att ge utbildning eller medicinsk behandling, eller genom adoption. Mrs Ashoka Gupta, en förgrundsgestalt inom bland annat den indiska kvinnorörelsen och en välkänd socialarbetare i Västbengalen, accepterade att bli president vilket Saroj Sood menar fick en helt avgörande betydelse för hur ISSA skulle komma att utvecklas. Ashoka Gupta hade alltid svaren och lösningarna när problemen uppstod. Med knappa resurser men med aktivt stöd från många håll utvecklades ISSA:s verksamhet efter hand. Det första barnhemmet, Nava Jeevan, som betyder nytt liv startades Året 4

5 därpå, 1983, inleddes samarbetet med Barnen Framför Allt. En av de familjer som tidigare hade adopterat via Saroj Sood arrangerade ett möte med BFA och det blev starten till ett mycket väl fungerande och omfattande samarbete. Sedan mitten av 1970-talet har 432 barn adopterats genom ISSA till svenska föräldrar. Biståndsprojekt hotas Vid sidan om adoptionsverksamheten har ISSA länge både initierat och arbetat med en rad olika biståndsprojekt i Kolkata. Några har startats från grunden, till exempel Nava Jyoti, i andra fall har det handlat om att stödja verksamhet som bedrivs av andra organisationer. Sponsorverksamhetens olika delar har omfattat tusentals barn. Oron för vad som ska hända med dessa projekt framöver är stor. Den främsta anledningen är att indiska myndigheters regler vad gäller bistånd från adoptionsorganisationer har blivit striktare vilket innebär att BFA inte längre kan sända bidrag till ISSA:s biståndsprojekt. Nava Jyoti är ett av de projekt, och som bedrivs i bland annat slumområden, som saknar tillräcklig finansiering, Det krävs kr i månaden för att förskolorna och undervisningsgrupperna i de två områden som Barnen Framför Allt en gång tog på sig att finansiera ska kunna drivas vidare. Även om Nava Jeevans vänner regelbundet bidrar med pengar till ISSA:s verksamhet så är det inte tillräckligt. " Utbildning är varje barns rättighet" Saroj Sood är mycket bekymrad över fortsättningen och frågan om projektets framtid har diskuterats i ISSA:s styrelse. Jag hoppas att Nava Jyoti kommer att kunna drivas vidare även efter att jag slutat. Utbildning är varje barns rättighet, säger Saroj Sood. För de barn som får möjlighet att börja på Nava Jyoti är utbildning också en avgörande möjlighet för att de senare ska kunna lämna slummen och förändra sina liv. Haft styrkan Under vår vecka i Kolkata träffade vi flera som spontant ville vittna om de insatser som Saroj Sood utfört i Kolkata i mer än 50 år. Det är en tuff uppgift att leda en organisation som ISSA på det sätt som Mrs Sood gjort under så lång tid, men hon har haft styrkan och förmågan att hålla ihop det hela och samtidigt utveckla verksamheten, säger en person som på nära håll sett vad hon uträttat. 5

6 Det är ingen överdrift att säga att hon vigt sitt liv åt att hjälpa barn i nöd. I boken A long way home berättas att Sarojs Soods dotter brukade säga till andra att she had donated her mother to the work of adoption. Saroj Sood besöker barnhemmet Nava Jeevan. Intill henne ses föreståndaren Gouri Sahana. Behovet av hjälpinsatser har inte på något sätt minskat men de ekonomiska utmaningarna har ökat dramatiskt. Det är svårt att klara de löpande utgifterna för bland annat mat, läkarvård och mediciner, ja till med nappflaskor till barnhemmet. Vi behöver allt, säger Saroj Sood. Samtidigt gläds hon över allt som har uträttas under så lång tid. Hon är också glad över att synen på adoptioner i Indien har förändrats och att det finns en annan öppenhet hos indiska par för att adoptera. Det är också mycket tydligt att hon hela tiden haft en egen, inre vägvisare som varit avgörande för hur verksamheten utvecklats och som skapat respekt över allt. Man måste ha egna principer och alltid se till vad som är bäst för barnen, säger Saroj Sood. Text o bilder: CARL-ÅKE ERIKSSON 6