OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper. OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Transkript

1 Svenska 1 vol. (lösbl.)tidskrift/serie: Utgivare: Jordbruksverket (SJV) Utgivningsår: 1994 Författare: Lund V., Christensson D. Ingår i...: Djurhållning i ekologiskt lantbruk Titel: Paradsiter Huvudspråk: Svenska Målgrupp: Rådgivare OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper. OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats. *De vanligaste problemen *Förebyggande åtgärder Parasiter Vad är en parasit? Med parasit menas en organism som lever på eller inuti en annan organism, värddjuret, och tar sin näring från denna. Husdjurens parasiter kommer från många olika organismgrupper, till exempel urdjur, sugmaskar, bandmaskar, rundmaskar (nematoder), insekter och spindeldjur. Man brukar skilja mellan invärtes parasiter, som lever inne i värddjurets kropp, och utvärtes parasiter vilka lever på eller i huden. I stort sett alla kroppens organ kan hysa parasiter. Många parasiter har komplicerade livscykler med många utvecklingsstadier. Inte så sällan utnyttjar parasiten olika djurslag för sina olika utvecklingsstadier, och vissa mellanformer kan också vara frilevande. Några parasiter är på detta sätt gemensamma för husdjur och människa (zoonoser). Människans bandmask lever exempelvis som dynt, en larvform, i musklerna hos nöt. Ofta är det bara i något av utvecklingsstadierna som parasiten skadar värddjuret. De flesta parasiter är artspecifika, dvs de kan bara utvecklas hos en viss djurart. För husdjuren finns några undantag: Stora och lilla leverflundran går både på nöt och får och i vissa fall på häst. Lilla magmasken kan gå på alla tre, men det är bara hos fåren som den orsakar besvär. Bandmaskar är oftast artspecifika men kan i vissa fall finnas hos närstående djurslag, som nöt och får. Några utvärtes parasiter är inte artspecifika, exempelvis knott och fästingar. Parasiter är en viktig del av samspelet i naturen I Sverige och en stor del av västvärlden har människan lyckats befria sig från större delen av sina parasiter. Idag betraktar vi det parasitfria tillståndet som normalt. Kampen mot parasiterna har utökats till att också gälla våra husdjur. Men faktum är att samlevnad med parasiter egentligen är det normala. Det finns faktiskt fler organismer som räknas som parasiter än vad det finns värddjur, även om man inte räknar med de talrika grupperna virus, rickettsia samt parasiterande bakterier och svampar. I stort sett alla organismgrupper är drabbade av parasiter. Människan är exempelvis värd för mer än hundra olika slag av 1

2 parasiter. Det är omöjligt att hitta ett djur, vilt eller domesticerat, som inte är infekterat med åtminstone en parasiterande art. Parasiterna kan själva vara värdar för andra parasiter. Parasitproblemen uppstår när individer trängs ihop Vilda djur lider sällan mycket av sina parasiter. Värden och parasiten har utvecklats tillsammans under många årtusenden, ibland årmiljoner. Till och med bland fossila lämningar återfinns parasiter. Parasiterna har ofta utvecklat komplicerade livscykler med många utvecklingsstadier, som ibland omfattar en eller flera mellanvärdar. Värddjuret har anpassat sitt beteende så att det utsätts för ett minimum av smitta. Dessutom kan det ofta utveckla resistens mot parasitangreppet, efter att ha utsatts för en liten exponering. Problemen uppstår i husdjursskötseln, när människan tränger ihop ett stort antal djur av samma art på en liten yta. Mängden parasitägg eller larver kan då bli extremt hög i djurens närmiljö, samtidigt som djurens naturliga beteende hindras. Med stordriften inom husdjursskötseln har parasitproblemen ökat. Den stress som djuren ofta utsätts för inom "rationell" djurhållning bidrar också till problemen. Stress medför ett sänkt immunförsvar, vilket kan göra djuret mer disponibelt för parasitangrepp. Verkningarna av angreppen blir också större hos ett stressat djur. Kemisk bekämpning leder till nya problem Den moderna lösningen på problemen heter kemiska bekämpningsmedel, med vars hjälp antalet parasiter reduceras till hanterlig nivå. Men då uppstår istället andra problem. Parasiternas stora anpassningsförmåga gäller också bekämpningsmedlen, vilka de ofta utvecklar resistens mot efter ett antal generationer. Internationellt är resistenta parasiter på väg att utvecklas till ett mycket stort problem. I Sverige finns problemet idag exempelvis hos får i Sydsverige och hos häst i hela landet. De senast utvecklade maskmedlen (avermektiner) är också tämliga resistenta mot nedbrytning och passerar djurkroppen ganska opåverkade upp till en månad efter ingiva. De sprids med gödseln och drabbar sedan helt andra organismer i naturen. Inom ekologisk djurhållning vill man undvika alla slag av giftspridning och påverkan på de naturliga kretsloppen. Därför är det mycket angeläget att hitta alternativ till de kemiska metoderna att kontrollera husdjurens parasiter. Tyvärr är detta ett område som ännu är ganska outvecklat. Angreppens omfattning beror på flera faktorer Många faktorer har betydelse för hur stora angreppen blir i den enskilda besättningen eller hos det enskilda djuret. Antalet djur av samma art per ytenhet, djurens ålder och välbefinnande, betesplanering och betesteknik, betesmarkens utseende och belägenhet samt väderleken är faktorer av betydelse när det gäller många av de mest svårbemästrade parasiterna. Förändringar i en eller flera av dessa faktorer kan ge plötsliga sjukdomsutbrott i besättningar som tidigare inte haft några större parasitproblem. Det komplicerade samspelet mellan olika faktorer gör det svårt att förutsäga om och när problemen kommer att uppträda. Djurtätheten per art är avgörande 2

3 Betesdjur har instinkten att inte beta nära den egna artens gödselhögar. Många av de svåraste inälvsparasiterna sprids via träcken. Antalet ägg och larver är störst i gödselhögen och minskar sedan med avståndet från högen. Beteendet att lämna "rator" är alltså ett effektivt sätt att minska konsumtionen av parasitlarver och därmed smittspridningen. Putsning av betet sprider gräset med larver på och lurar alltså djuren att äta mer parasiter. Bete för ungdjur bör inte putsas eller också ska det putsas en gång i veckan så attlarverna inte hinner utvecklas. Om flera djurslag finns på samma bete minskar problemen, eftersom nästan alla parasiter är artspecifika. En parasitlarv som sväljs av en individ av fel art kan inte utvecklas normalt. Effekten blir att olika djurslag "dammsuger" betet åt varandra. Betet blir också effektivare utnyttjat, eftersom djurslagen äter varandras rator. Balans mellan djurslagen är mycket viktigt inom den ekologiska djurhållningen. Individens kondition har stor betydelse Parasitangreppen är störst på djur som är i dålig kondition, eller utsatt för stress. Ett av de bästa sätten att förebygga svåra angrepp är alltså att ha välfödda djur som mår bra. Enfödda dikalvar och lamm som får mycket mjölk äter dessutom mindre av betet och får på så sätt i sig färre parasiter. Amkalvar och flerfödda lamm klarar sig sämre. Om djuret blir stressat eller får nedsatt kondition minskar immunförsvaret. Då kan parasiterna plötsligt öka kraftigt. Detta händer exempelvis hos tackorna efter lamningen på våren. Se figur 1! Figur 1. Illustration av den starka ökningen av parasitägg i träcken på våren ("Springrise") (ur "Får", Erik Sjödin, Lts förlag). Värddjuret kan utveckla resistens mot vissa parasiter. Det innebär att parasiten visserligen överlever i värddjuret, men att dess utveckling hämmas och skadeverkningarna blir begränsade. Dock kan värddjuret sprida smittan vidare och exempelvis förorena betena med 3

4 parasitägg. Men resistenta djur utsöndrar betydligt färre ägg än vad icke-resistenta individer gör. En ko kan utsöndra 200 ägg av mag-tarmparasiter (trichostrongylidae) per gram träck medan samma mängd träck från en kalv kan innehålla ägg per gram. Detta innebär problem för den ekologiska djurhållningen som inte vill använda avmaskning för att minska smittspridningen från moderdjur till ungar, exempelvis hos svin och får. Eftersom ungarna inte har någon resistens uppförökar de parasiterna kraftigt. Hos får tar det ungefär ett halvår från första smittan innan resistensen har utvecklats. Alla förstagångsbetare, alltså oavsett ålder, saknar resistens mot betesparasiterna. Enfödda dikalvar som får mycket mjölk äter mindre av betet och får på så sätt i sig färre parasiter. (Foto: Jesper Eggertsen) Även vilda djur kan vara smittspridare. Det gäller exempelvis lilla leverflundran på flöt och får, som också går på rådjur. De yttre parasiterna, exempelvis lössen, är svåra att helt bli av med. Laaverna sprids från djur till djur och mellan gårdarna med flugor och andra flygfän. Djur i god kondition har bättre irnmunförsvar och klarar angreppen bättre. Väderleken styr parasiternas utveckling Många parasiter gynnas av fuktig och varm väderlek. Torra år blir det en måttlig uppförökning. Under torkperioder hämmas larvemas utveckling, men om torkan avlöses av ett kraftigt, varmt regn sker det en formlig explosion av larver på betet. Infektionstrycket ökar då mycket kraftigt, och det kan vara nödvändigt att flytta djuren till en ny fålla. Vädret under vintern har betydelse för hur många larver som övervintrar. Snö fungerar som ett värmehållande täcke. Avel för parasitresistens Olika individer reagerar olika på parasitangrepp. Förmågan till resistens är ärftlig och tycks ha ganska hög arvbarhet. Bland annat handlar det om hur fort immunförsvaret aktiveras när individen blir angripen. Det går alltså att välja ut resistenta individer i aveln och ganska snabbt få resultat. Hittills har parasitresistens inte funnits med i avelsmålen för svenska husdjur, men djurägarna bör agera för att denna egenskap snarast beaktas vid urvalet av avelsdjur. Skillnaden i resistens mellan olika raser är än större än mellan individer inom samma ras. Några tropiska raser har visat sig ha mycket hög resistens mot vissa besvärliga inälvsparasiter. Ett exempel: Försök i USA visade att lamm av den tropiska rasen St. Croix hade mindre än 1% av larver i löpmagen av stora magmasken, Haemonchus, jämfört med Dorset-lamm, trots att förutsättningarna för angrepp var lika för båda grupperna. Genom korsningsprogram skulle eventuellt resistensen kunna ökas ytterligare. 4

5 Betesteknik Betesplanering krävs För att få en betesdrift som fungerar utan avmaskningsmedel krävs noggrann planering och en strikt betesrotation. Tyvärr är det enklare att konstruera ett bra betessystem på papperet än i praktiken. Man har dock betydligt bättre förutsättningar att undvika parasitangrepp om man har en strategi för hur man ska skifta fällor. Här följer en översikt över olika metoder som kan användas vid betesplaneringen. Parasitfria beten till ungdjur Ungdjur som ännu inte hunnit få någon resistens måste erbjudas så parasitfria beten som möjligt. Problemet är att många larver övervintrar på betet och lever ungefär till den första juli följande år. Tumregeln är att marker som inte betats av samma djurslag under föregående sommar är parasitfria, dvs en fälla som betats av nöt år 1 ska hållas fri från nöt under vår och försommar år 2 för att vara parasitfria hösten år 2. Parasiterna överlever inte i varken hö eller ensilage, däremot i grönmassa. I flytgödsel överlever larverna 3-5 månader. Flytgödsel bör inte spridas på beten eller på skiften som ska skördas som grönmassa. Skiften som stallgödslas kan betas året därpå utan större risk. Ungdjur som ännu inte hunnit få någon resistens måste erbjudas så parasitfria beten som möjligt. (Foto: Göte Frid) Betesbyte före den 15 juli för förstagångsbetare Ungdjur som inte tidigare har varit på bete saknar resistens och blir smittade på ett infekterat bete. Om de utsätts för en kraftig infektion insjuknar de direkt. En låg smittdos gör inte djuren sjuka men uppförökas av djuren under sommaren. Vårbetet infekteras av parasitäggen. Dessa kläcks i juli eller början av augusti till larver. Kläckningstidpunkten beror på vädret - fukt och värme skyndar på kläckningen. Ungdjur ska alltså byta bete innan kläckning sker och sedan aldrig återvända till vårbetet under samma år. Sedan är det lämpligt att släppa dem på återväxten efter slåtter, eller i en fålla där inga djur av samma art betat tidigare under året. Tumregeln är att byta bete före den 15 juli. Men man bör försöka anpassa sig till förhållandena det aktuella året. Äldre, resistenta djur kan däremot släppas i välkomstfållan efter ungdjuren. Då sanerar de i viss mån betet. Man bör dock vara medveten om att "superinfektioner" kan slå igenom även ett väl etablerat immunförsvar. 5

6 Figur 2. Variationen i antalet smitfarliga parasiter på betet under betessäsongen. (Efter P Holtenius, ur "Resursbevarande Lantbruk", LTs förlag). Tvåårsrotation Med följande rotation blir betena tämligen parasitfria på kort tid: Beta hagen på våren år 1. Låt ligga sommaren år 1 och våren år 2. (Ta slåtter eller lät annat djurslag beta.) Beta igen sommaren år 2. Då är betena tillräckligt parasitfria för att ingen skada ska kunna ske. Betessläppning efter midsommar Om inte välkomstbetet kan hällas parasitfritt, bör man vänta med att slappa ut ickeresistenta djur till efter midsommar, eftersom föregående års larver då i stor utsträckning har hunnit dö av. Djuren kommer att få i sig en del parasiter men har större chans att klara angreppet utan allvarliga störningar. Helst bör man då släppa djuren på en tidig återväxt (se tvåårsrotation ovan), annars har betet hunnit förväxa och bli osmakligt vid så sen betessläppning. Jordbearbetning - sådd av välkomstbete Jordbearbetning kan också användas för att bekämpa parasiterna. Några larver överlever visserligen ett vallbrott, men de tycks inte nå grödan igen. Man kan t ex bryta en vall på hösten och tidigt nästa år så grönfoder som används som välkomstbete till ungdjuren på våren. När grönfodret är slut kan det vara lämpligt att beta återväxt efter slåtter. Efter grönfodret kan man så vallfrö i renbestånd och använda fållan som välkomstbete igen året därpå. Anpassning av arealen En måttlig beläggning håller parasiterna på måttlig nivå. Måttlig är en beläggning motsvarande ca 4 nötkreatur per hektar. På permanenta beten är det särskilt viktigt att hålla en låg beläggning. Beläggningen bör minska eftersom sommaren går. Permanenta beten blir allt mer förorenade och tillväxten sjunker. Ungnöt på bete behöver i vissa fall dubbelt så stor areal mot slutet av 6

7 sommaren som i början, men några generella råd går inte att ge. Utslaktning från betet och tidig installning av utsatta djur är några sätt att minska beläggningen. Sambete Sambete mellan olika djurslag ger glesare parasittryck per djurslag. Sambete ger dessutom högre betesavkastning, mindre ogräs och gör putsning av betet onödigt. Det behövs mer än tre gånger så många får som kor eller hästar per ytenhet för att komma ner i "lågt parasittryck". Växelbete Vid växelbetning låter man ett djurslag "putsa" betet direkt efter ett annat djurslag. Sambete ger ett lägre parasittryck per djurslag. (Foto: Inger Källander) Framförbetning Vid framförbetning låter man de infektionskänsliga djuren först få beta en ny fålla. Man kan exempelvis använda ett stängsel som släpper igenom lammen men inte tackorna. Eller man släpper först tackor med många lamm i en ny fålla. De flyttas innan den är avbetad, och nästa grupp djur får fortsätta beta rent. Kontroll av parasitförekomsten För att kartlägga förhållandena i besättningen kan man följa upp parasitförekomsten. Det kan ske på flera sätt: Träckprovtagning - visar när äggen börjar produceras. Proven tas som samlingsprov per 3-5 djur, en halv näve färsk träck per djur i en plastpåse. Skickas i postens tjocka förpackningspåse till SVA, Parasitologen, Uppsala. Provet görs samma dag det kommer in. Bifoga en lapp där bakgrunden beskrivs och ange frågor som önskas svar på. Blodprov - avslöjar angrepp av magmask hos nöt på ett tidigare stadium. De tas en månad efter installning. Prov från 10 djur är lämpligt. Ett prov kostar 70 kronor (1992). Viktkurva - vägning av djuren med jämna mellanrum visar om de växer som de ska. Annars kan man misstänka parasitangrepp. Obduktion - kan begäras på döda djur och kostar kronor per djur (1992). Avmaskning Avmaskning kan göras rutinmässigt som profylax (förebyggande) för att förhindra att maskägg sprids på betet. Terapeutisk avmaskning görs för att avbryta sjukdom. Även inom 7

8 ekologisktlantbruk måste man ibland ta till avmaskning. Men man försöker att använda den enbart i terapeutiskt syfte. Maskmedlen dödar 90-99% av maskarna. Maskar i vilofas dödas inte. Därför måste ofta behandlingen upprepas efter en viss tid - läs på preparatet eller hör med veterinär. Det är i första hand livdjur som bör komma ifråga för profylaktisk avmaskning. För slaktdjur bör man alltid överväga om tidigare slakt är ett bättre alternativ. När parasitangreppen märks har djuret hunnit skadas av angreppen. Ofta tar det lång tid (månader) för skadorna att läka ut. Är djuren redan kliniskt sjuka måste man oftast avmaska om man vill undvika kassation vid slakt. Om man däremot, till följd av nedsatt tillväxt och parasitkontroll, ser att masksjukdom är på gång kan det vara bättre att slakta direkt. Det kan vara klokt att avmaska och/eller avlusa nyinköpta djur. Dessa bör stå i karantän en tid innan de släpps ihop med övriga flocken. Vilka preparat bör man använda? Om man nu måste ta till avmaskning, vilka preparat är då minst skadliga? Medel som bara påverkar nematoder anses vara mindre skadliga för miljön. Till dessa hör benzamidazolpreparat (Axilur, Rintal, Telmin, Synantic, Valbazen) och Banminth. Medel som tar både nematoder och insekter (artropoder) är inte att rekommendera. Ivomec hör till denna grupp. Medlet utsöndras oförändrat med träcken och påverkar de artropoder som lever i träcken. Tidigare användes kamala, som är ett växtextrakt som framställs av en strandväxt, men det finns numera inte i handeln. För att undvika resistens hos parasiterna bör man alternera mellan olika preparatgrupper. Observera! att sjuka djur alltid måste ges lämplig behandling. I dag innebär detta oftast kemoterapi, eftersom kunskapen om alternativa metoder är liten eller obefintlig. Det är viktigt att sätta press på beslutsfattarna så att forskning på detta område kommer igång i Sverige. Den ekologiska djurhållningen innebär nya driftsformer som påverkar parasiternas villkor. Detta gör att kunskaperna om problem och lösningar måste byggas upp. Det enda vi säkert vet är att parasiterna kommer att kunna anpassa sig till de nya förhållandena. Parasiter som orsakar problem hos nötkreaturen Allmänt 8

9 Listan över de svenska nötkreaturens parasiter upptar närmare 70 olika arter. Men det är bara en liten del som normalt orsakar några större problem. Det är framför allt ungdjuren som besväras av parasiter i mage och tarmar. Där lever flera olika parasiter med likartade livscykler. Äggen sprids med träcken och djuren smittas under betesgången. Smittade nötkreatur utvecklar en relativt effektiv resistens mot fortsatta angrepp. Men unga djur under sin första betessäsong har ingen resistens och kan råka illa ut. Även lungmasken kan periodvis skapa stora problem. Den angriper även vuxna djur. Det gäller att förebygga genom att unga djur släpps på parasitfria beten - alltså en genomtänkt betesplanering. Nedan följer en översikt över de parasiter som oftast ställer till besvär i svenska nötkreatursbesättningar. Mag-tarmkanal: Mellanstora magmasken, Ostertagia ostertagi, och tarmnernatoder, Cooperia oncophora m.fl. Ostertagia är den parasit som orsakar de största problemen bland nötkreatur. Livscykel: Ägg i träcken kläcks efter ca 2 veckor. Tiden är temperaturberoende. Larverna utvecklas i gräset och tas upp av det betande djuret. Där borrar larverna in sig i löpmagens slemhinna. Efter ca 20 dagar är de färdigutvecklade och börjar avge nya ägg. Parasiten övervintrar som larver på betet. Inte förrän i juli följande år har larverna dött. Parasitens utveckling; jämför med fårets mellanstora magmask. I tunntarmen lever flera olika tarmnematoder med likartade livscykler. De orsakar skador på tarmslemhinnan, som särskilt hos unga djur kan bli allvarliga. Cooperia är den tarmnematod som orsakar de största problemen hos nöt. Den återfinnes vanligen i tunntarmen, där den tränger in i tarmslemhinnan och suger blod. Unga djur kan påverkas starkt. Både Ostertagia och Cooperia är 5-10 mm långa. Symtom: Djuren får diarre och magrar. Vid svåra angrepp kan de dö. Vanligen uppträder sjukdomen under sensommaren-hösten. Smittan har då uppförökats i djuren så att stora mängder larver kan finnas på betet vid denna tidpunkt. Om ungdjur släpps på permanenta beten kan sjukdomsbilden variera beroende på mängden övervintradelarver på betet. När det gäller ostertagia insjuknar djuren under fjärde betesveckan om det finns många övervintrade larver. Är det däremot få kommer krisen under senare delen av augusti. Vanligen insjuknar bara djur under sin första betessommar. Vuxna djur är som regel resistenta. 9

10 Löpmagmaskens utvecklingscykel. (ur "Husdjurens sjukdomar" av Stig Holmstedt, Lts förlag, 1985) Larver upptagna sent om hösten går i vilofas i löpmagsslemhinnan. De aktiveras på våren. Löpmagsskadorna kan då bli omfattande, beroende på hur mycket larver som tagits upp och hur många som aktiveras samtidigt. Men ganska få djur insjuknar i vinterostertagios. Symtomen är vanligen dålig tillväxt eller avmagring. Diagnos kan ställas genom blodprovstagning Profylax: För både Ostertagia och Cooperia gäller betesplanering och träckprovs-kontroll. Tarmeoccidier, Eimeria alabamensis, Eimerta bovis, Cryptosportdium parvum, m. fl. Livscykel: Coccidierna är encelliga organismer i storleksordningen 0,01 mm. De lever i tarmen och kan föröka sig snabbt. Smittan sprids genom så kallade oocystor, ett frilevande stadium av parasiten som kan liknas vid ett litet ägg. Parasiten omges då av en mycket motståndskraftig kapsel. Oocystan kläcks i tarmkanalen, och coccidierna uppförökas i tarmväggens celler, som skadas. Smittspridning sker genom träcken, framför allt på betet, men i viss mån även på stall. Coccidierna kan övervintra på betet, sannolikt även efter midsommar och förmodligen mer än en vinter. Symtom: Smittade kalvar drabbas av coccidios, vilket yttrar sig som diarré vanligen två veckor efter betessläppningen. Risk för uttorkning. Profylax: Ensambox för kalvarna. Mycket god hygien i boxen. Inga kalvar i rastfållor där kalvar gått under föregående försommar. Vill man vara helt säker att betet är coccidiefritt bör man inte använda betet på två säsonger eller låta ett annat djurslag beta fållan. Djuren blir mer eller mindre immuna mot angreppen så småningom, men vid stress kan immuniteten brytas. 10

11 Lever Stora leverflundran, Fasciola hepatica och lilla leverflundran, Dicrocoelium dendriticum Livscykel: Stora leverflundran är ca 5 mm lång och lever i gallgångarna. Fuktiga betesmarker gynnar stora leverflundran då mellanvärden är en lite sumpsnäcka. Lilla leverflundran finns längs hela Östersjökusten. Den har två mellanvärdar-en landsnäcka och en myra. Parasiten finns därför mest på torrare beten. Den kan uppförökas mycket kraftigt över en torr och varm sommar. Rådjuren kan sprida smittan. Stora leverflundrans utvecklingscykel. (ur "Husdjurens sjukdomar" av Stig Holmstedt, LTs förlag 1985) Profylax: När det gäller stora leverflundran kan sumpiga betesmarker undvikas. Stäng av strand zoner och fuktiga betespartier. Om djuren behöver tillgång till stranden för att dricka kan en grusad nerfart göras. Parasitförekomsten minskar om marken inte betas över en sommar. Symtom: I Sverige är angreppen begänsade och djuren verkar inte påverkas särskilt mycket. Båda parasiterna orsakar förluster i första hand genom kasserade levrar, och möjligen nedsatt tillväxt hos djuren. Det kan därför diskuteras hur angeläget det är att sätta in stora åtgärder för bekämpning. Slakterier ger normalt uppgift om leverkassationer, så djurägaren kan veta när åtgärder måste sättas in. Lungor Stora lungmasken, Dictyocaulus viviparus 11

12 Livscykel: Utvecklingen liknar löpmagsmaskens. Larverna hamnar på betet genom att de sprids med träcken. Sedan de utvecklats och svalts av ett djur kommer de via blodbanorna till lungorna och utvecklas där till könsmogna parasiter. Den vuxna parasiten är 4-8 cm lång. Symtom: Första sjukdomsfallen inträffar i augusti med skrällande hosta, feber, foderleda och avmagring. Djur i alla åldrar angrips. Profylax: Spridning och smittspridning sker med kroniska smittbärare. Köp inte djur från smittade besättningar. Rådjur, hjort och älg kan troligen smitta tamdjuren. Muskulatur, underhud och senor Nötdynt, Taenia saginata (Cysticercus bovis) Livscykel: Nötdynt är en mellanform av människans bandmask. Den överförs till människan genom dåligt värmebehandlat kött. Dyntet dör först vid 56 C eller efter frysning till -20 C. Det är ca 7x5 mm och ser ut som en liten vit, halvt genomskinlig ärta. I människans tarmkanal utvecklas det till en bandmask som kan bli upp till 12 meter lång. Denna producerar en mängd ägg, som sprids med avföringen. En infekterad människa som gör sina behov i en beteshage smittar effektivt ner en betande hjord. Symtom: Hos nötkreaturen märks inga symtom, trots höggradig förekomst. Människor med bandmask drabbas av buksmärtor, trötthet, viktminskning och diarré. Profylax: Köttbesiktningen innefattar kontroll av eventuell dyntförekomst. Ca fall per år upptäcks och tiotalet slaktkroppar kasseras varje år. Undvik konsumtion av rått eller dåligt värmebehandlat nötkött om inte köttet har varit fryst. Parafilaria bovicola Livscykel: Flugor sprider larven, som utvecklas i bindväven under huden på ryggen av nötkreatur. Den vuxna, trådsmala masken vandrar genom muskulaturen och borrar sig igenom huden. Detta orsakar större eller mindre blödningar på huden. I blödningen finns parasitäggen. Den lockar flugor som får i sig äggen. I flugan utvecklas äggen till larver. Symtom: Punktformiga blödningar. Efter slakt får angripna partier av köttet grönaktig färgton och putsas bort. Det är dock ofarligt att äta. Om man vid styckningen kan satsa tid på mer noggrann putsning än vad som sker vid de stora slakterierna behöver inte kassationerna bli så stora. Profylax: Sen betessläppning. Efter midsommar finns inga blödningar. Parasiten orsakar sällan djuret något lidande. Skadorna självläker och märks knappt om man sparar slakten till hösten. Blod Piroplasma, Babesia divergens 12

13 Livscykel: Babesia är en encellig organism i storleksordningen 0,001 mm. Den tränger in i de röda blodkropparna och spränger dessa. Blodfärgämnet kommer ut fritt i blodplasman och avsöndras via njurarna, vilket märks genom att urinen rödfärgas hos drabbade djur. Smittan sprids med fästingar som suger blod från djuren. Symtom: Efter 8-14 dagars inkubationstid har parasiterna nått ett sådant utvecklingsstadium att de kan spränga ett stort antal röda blodkroppar. Värddjuret drabbas av hög feber, diarré och urinen blir röd och skummande. Sjukdomen kan snabbt leda till döden på grund av blodbrist. Djur under två års ålder visar sällan några symtom, men fungerar som smittspridare. Angripna ungdjur blir immuna. Äldre djur som flyttas till ett område där smittan finns kan drabbas svårt. Snabb behandling är viktig. Profylax: Uppröjning av busk- och snårvegetation där fästingarna trivs. I problem områden kan årlig vaccination av ungdjuren ske, senast en månad före betessläppningen. Försiktighet vid inköp av djur till områden där smittan finns. Hud Löss: Kortnosad nötlus, Haematopinus eutysternus, långnosad nötlus, Linognathus vituli, pälsätare, Damalinia bovis Livscykel: Angrepp av löss är vanliga på flöt, särskilt på vintern då pälsen är tät. Lössen fortplantar sig genom att lägga ägg (gnetter) i pälsen. Äggen kläcks till larver. Utvecklingen till vuxen lus tar mellan tre och fem veckor och sker i djurets päls. Smitta sker genom direktkontakt. Blodsugande löss är 2-3 mm långa och bruna. De syns med blotta ögat. Pälsätande löss är ca 1,5 mm och har ett brett, klumpigt huvud. De är lätta att se. Löss hos nöt (Ur "Veterinär Parasitologi" av Nielsen, Christensson och Nansen, SLU, Uppsala 13

14 Symtom: Löss som biter orsakar hudinflammation, klåda och stört allmäntillstånd. Även de pälsätande lössen orsakar irritation i huden. Mest ser man löss på halsen, ryggen och vid svansroten. Profylax: Klipp djuren vid installningen på hösten. God hygien och god ventilation gör att lössen inte trivs så bra. Ryktning kan också hjälpa om ryktdonet har så tät kam att gnetterna skalas bort. Löss är ett problem som vi får leva med. Dock finns individuella variationer i resistensen. Undvik avel på lusbenägna individer. Skabbkvalster, Chorioptes bovis Livscykel: Skabbkvalstret är ett 0,5 mm stort spindeldjur som lever på värddjurets hud. Förökningen sker genom äggläggning. Efter två veckor är en ny generation färdig. Smittan sker genom direktkontakt. Symtom: Klåda och hudirritation, håravfall och skorpiga beläggningar. Skabben uppträder främst kring svansroten, baktill på juvret och mellan bakbenen. Profylax: Samma som för löss. Huvudskabb, Sarcoptes och fårskabb, Psoroptes Det finns också två andra arter av skabb som numera inte finns i Sverige men väl ute i Europa. Sarcoptes-kvalster lever endast på ullfria hudpartier. Psoroptes-kvalster finns på hudpartier med tät ullväxt. Båda typerna orsakar intensiv kläda och sårbildningar. De är anmälningspliktiga enligt epizootilagen. Parasiter som orsakar problem hos får och getter Allmänt Får och getter har i stort sett samma parasiter. Listan över parasiter som finns i vårt land tar upp 50-talet arter. Flera svåra parasitarter förekommer ofta samtidigt på det enskilda djuret och summan av skadorna kan bli stor. Problemen är svåra att komma till rätta med under nuvarande driftsformer om man vill avstå från kemisk bekämpning. Detta gäller exempelvis magmaskar och fästingar. En orsak till detta är att får ofta betar permanenta beten som inte kan läggas om eller ingå i en växtföljd. Getter hålls ofta i små fållor där smittrycket blir högt. Enfödda ungar som diar klarar sig också betydligt bättre från parasiterna än vad tvillingar gör. Lammproduktion med bara ett lamm per tacka skulle reducera parasitproblemen avsevärt. Men frågan är om detta är realistiskt i dagens läge. Idag är parasiter som övervintrar i livdjuren inget problem. Men de kan bli det om man avstår från att avmaska livdjuren. Ett exempel är hakmasken Bunostomum trigonocephalum, som är en blodsugare som orsakar blodbrist och nedsatt kondition. Parasiter som i huvudsak övervintrar på betet, som Nematodirus, är svårare att bekämpa och kräver konsekvent och noggrann betesplanering. Mag-tarmkanal: 14

15 Trichostrongylider: Stora magmasken, Haemonchus contortus, mellanstora magmasken, Ostertagia circumcincta, lilla magmasken, Trichostrongylus axei, tarmnematoden Nematodirus filicollis, Chabertia ovina, m.fl. Livscykel: Parasiterna hör till samma familj och är små (0,01-3 mm) trådtunna maskar. De har likartade livscykler. Äggen sprids med träcken och kläcks på betet. Första larvstadierna lever av bakterier i avföringen. De får hjälp med spridningen av störtregn. Sista larvstadiet har dubbla skinn och tål det mesta, torka och kyla. Utvecklingen till sista larvstadiet tar ca en månad i Sverige. Tiden varierar med temperatur och luftfuktighet. Optimalt (22-25 ) tar det en vecka. Den äter då ingenting, utan simmar upp på grässtråna när de är lagom fuktiga och ljuset inte är för starkt. Tidig morgon och kväll är idealiskt. De följer sedan med gräset och infekterar betande djur. I betesdjuret utvecklas larven i löpmagen eller tunntarmen. Stora magmasken suger blod ur slemhinnan och kan orsaka stora blodförluster liksom bakteriella följ dinfektioner. Mellanstora magmaskens larv kryper in i en av löpmagens saltsyraproducerande körtlar. När den tar sig ur körteln efter ca tre veckor förstörs körteln. Nedbrytningen av fodret går då sämre. Djuret får diarré och ont i magen och foderintaget minskar. Cellerna mellan körtlarna förstörs sedan av masken så att blodserum och protein läcker ut i magsäcken och blodtrycket minskar. Kroppen tar då muskelprotein för att kompensera förlusten, med stark viktminskning som följd. I detta stadium syns det tydligt att djuret är sjukt. Om avmaskning sätts in nu tar det 2,5 månader för körteln att läka. Djuret får inte tillbaka sin fulla kapacitet under hela betessäsongen. Larverna av Chabertia ovina borrar sig in i grovtarmen. Symtom: Diarré, avmagring, blodbrist och ofta ullavfall, nedsatt kondition. Det är även vanligt med dolda infektioner som märks på den dåliga tillväxten och allmän otrivsel. Profylax: Djur som är i god kondition klarar angreppen bättre. Betesplanering. Larverna av Ostertagia och Nematodirus kan övervintra i stort antal över hela landet. Övriga larver kan överleva milda vintrar. Följ upp situationen med träckprovskontroll och parasitologisk uppföljning vid slakt. Var uppmärksam och slakta lammen innan produktionsförluster inträder. Bandmask, Moniezia expansa Livscykel: Bandmasken kan bli upp till sex meter lång och drygt 1,5 cm bred. Äggen utvecklas i gräskvalster och kan övervintra i dessa på betet. Kvalstren kan även finnas inomhus. Lammen kan bli smittade även innan betessläppningen. Symtom: Bandmask kan förekomma i stort antal hos lamm. Träcken blir lös och slemmig. Djuren blir slöa och hängiga och äter inte mycket. Symtomen uppträder vanligen under den femte betesveckan i samband med att maskarna blir könsmogna. Lamm som är under en månad kan få förstoppning. Vuxna djur har ofta bandmask men skador ses inte på dem. Profylax: Rent strö, torr ströbädd, betesplanering. 15

16 Tarmcoccidier: Eimeria spp. m.fl. Livscykel: Coccidier är encelliga organismer i storleksordningen 0,01 mm. De lever och förökar sig på tarmslemhinnan där tarmens ytceller skadas. På får finns det ett 15-tal arter som har olika livslängd och sitter på olika ställen i tarmen. Oocystorna sprids med träcken. De tål vintern bra och kan överleva minst ett år. På marken tar det mellan en vecka och en månad för dem att utvecklas. Under vintern utvecklas inga coccidier. Ett stort antal samlas därför i rastgårdarna. Symtom: Coccidios drabbar främst 4-6 veckor gamla lamm. De får illaluktande diarré som ibland är blodblandad. Profylax: Vuxna djur har alltid coccidier, några hundra per gram träck, vilket är lagom för att lammen ska bli immuna. Lammen däremot producerar hundratusentals. Släpp alltså aldrig lammen där lamm har betat föregående år. Geomgången infektion ger immunitet mot skador. Lever: Stora leverflundran, Fasciola hepatica, och lilla leverflundran, Dicrocoelium dendriticum Dessa parasiter är gemensamma för får, get och nöt. Lilla leverflundrans utvecklingscykel. (Ur Husdjurens sjukdomar av Stig Holmstedt, LTs förlag 1985). Lunga: 16

17 Stora lungmasken, Dictycaulusfilaria Livscykel: Parasiten är nära släkt med nötkreaturens stora lungmask, och har en livscykel som är mycket lik dennas. Symtom: Inflammation i luftrören som ofta utvecklas till lunginflammation, hosta, snabb avmagring. Profylax: Smittan sprids till betet med äldre djur som är infekterade utan att själva bli sjuka. Vid problem hindras smittspridningen genom avmaskning på våren. Flera organ: Toxoplasma gondii Livscykel: Parasiten är en protozo, dvs en encellig organism av mikroskopisk storlek. Den har en komplicerad livscykel. Alla kattdjur, bland annat huskatten, är slutlig värd. Smittan sprids med träcken. Flugor, skalbaggar och maskar hjälper till att sprida smittan. Människa, får och gris hör till mellanvärdarna. I värddjuret lever den bland annat i hjärnan och musklerna. Den förökar sig genom att tränga in i en av värddjurets celler och dela sig. Därefter sprängs cellen och dotterprotozoerna blir fria att angripa nya celler. Parasiten finns över hela världen och hos många djurslag. Symtom: Parasiten orsakar sjukdomen toxoplasmos, som kan drabba både människor och djur. Den omfattas därför av epizootilagen och är anmälningspliktig. Smittan har två spridningsvägar. Den ena är från modern till fostret. Modern får oftast små eller inga symtom, medan fostret däremot kan drabbas allvarligt. Hos människa kan modern möjligen drabbas av influensaliknande symtom medan barnet kan födas med allvarliga ögon- och hjärnskador. Hos får framkallar parasiten ofta abort. I fårlandet Nya Zeeland är den ett mycket stort problem och den förekommer även hos oss. 17

18 Smittvägar för toxoplasma gondii. Det är endast hos den slutliga värden, däribland vår huskatt, som sexuell förökning av parasiten sker. Den andra smittvägen är genom förtäring av dåligt värmebehandlat kött från smittade djur. Den är betydligt vanligare i kulturer där rått kött är vanligt på menyn. Gravida kvinnor bör vara mycket försiktiga och undvika rått kött. Den som säljer exempelvis kallrökt kött bör vara medveten om att detta år en möjlig smittkälla. Djupfrysning dödar parasiten. Hud: Stora fårlusen, Melophagus ovinus Livscykel: Stora fårlusen är den vanligaste hudparasiten hos svenska får. Den är upp till 7 mm lång. Egentligen är den en vinglös fluga och inte en lus. Parasiten tillbringar hela sitt liv i fårens ull. Utanför ullen dör den efter ungefär fyra dagar. Honan föder en fullt utvecklad larv som kittas fast på ullen och förpuppas. Efter dagar är puppan färdigutvecklad. Honorna lever i 4-5 månader och hinner föda larver. Parasiten lever av att suga blod från fåret. Utanför fåret är levnadstiden högst 8 dagar. Symtom: Fåren kliar sig. Tittar man nere i ullen syns de gråbruna parasiterna. Ullen kan missfärgas av hudskador och parasitens exkrementer. Profylax: När det gäller samtliga hudparasiter bör inköpta djur kontrolleras och ev. avlusas innan de släpps ihop med flocken. Lilla fårlusen, Linognathus ovillus 18

19 Livscykel: Lilla fårlusen lever hela sitt liv på fåren. Den kan leva ca 2-3 veckor utanför fåret och kan spridas exempelvis med utrustning. Parasiten är ca 2 mm lång och svartbrun. Äggen fästes i ullen. Parasiten suger blod. Fåren får klåda. Pälslus, Damalinia ovis Livscykel: Även pälslusen är vanlig i svenska fårbesättningar. Den livnär sig av ull och mjäll. Därför är den inte så irriterande för djuren. Den kan bli mycket talrik och därför göra stor skada på ullen. Den sprids genom direktkontakt mellan djur eller som passagerare på flugor. Guldfiuga, Lucilia spp. Livscykel: Flugan är metallglänsande och knappt 1 cm lång. Äggen läggs på hudpartier som är förorenade av träck. Larverna utvecklas och lever av sårsekret. Stora sårhålor som är fulla med fluglarver kan bildas under huden. Profylax: Lamm som har diarré ska behandlas och förorenad ull och hud noggrant rengöras. Parasiter som orsakar problem hos häst Allmänt Dagens hästhållning innebär att djuren ofta finns i stora uppfödningsenheter, exempelvis stuterier, travbanor och ridskolor. Det blir många hästar på för liten yta, och betesmarkerna ingår inte i någon växtföljd. Många hästägare har inte heller kunskap om hur parasitproblemen kan undvikas, utan de förlitar sig helt på avmaskningsmedlen. Det viktigaste sättet att minska problemen är att minska koncentrationen av hästar per ytenhet bete och se till att beten och rastfållor saneras regelbundet genom plöjning, växelbete osv. För den ekologiska odlaren kan hästar i vissa fall vara ett välkommet alternativ när det gäller växelbete, eftersom hästen inte har några allvarliga inälvsparasiter som är gemensamma med idisslarna. Mag-tarmkanal: Häststynglarver, Gasterophilus intestinahs Livscykel: Styngflugan är en bi-liknande gulbrun-svart fluga, upp till 18 mm lång. Den lägger sina ägg på huden, särskilt där hästen lätt kommer åt att slicka sig. Under varma vindstilla dagar i juli-september angriper flugorna. Hästarna blir oroliga och irriterade och samlas ofta i flock för att försöka undgå flugorna. En hona kan spruta ut ett tusental ägg, som fäster på hårstråna. Äggen är svagt gulfärgade och 1-2 mm långa. Efter 2-10 dagar kläcks larven, som orsakar klåda på huden. När hästen sedan slickar sig borrar den sig in i tandköttet och tungans slemhinna. Därefter tar den sig till magsäcken där den biter sig fast, ungefär en månad efter kläckningen. Den lever på blod under vintern och växer till ca 2 cm:s längd. Efter ca 8-10 månader släpper den taget och följer med träcken ut. Den förpuppas i marken under gödseln och kläcks efter 2-3 veckor till en ny fluga. 19

20 Symtom: Larven kan orsaka lokala infektioner under sin vandring till magsäcken. I magsäcken kan lokal inflammation uppstå, och dess funktion kan störas, med störd matsmältningen och försämrat allmäntillstånd som följd. Vanligen ses dock ingen påverkan alls. Hästar har inte några allvarliga inälvsparasiter som är gemensamma med idisslarna. (Foto: Jesper Eggertsen) Spolmask, Parascaris equorum Livscykel: Spolmasken är en rundmask som går på både häst och åsna. Äggen sprids med träcken. De fastnar lätt på foder och strö och hamnar sedan i hästens mage. Där kläcks de till en larv. Denna tar sig igenom tarmväggen och transporteras via blodet till lever, hjärta och sedan lungor. Här vandrar larven ut i luftvägarna, där den orsakar irritation. Den hostas upp och sväljs åter ner i tarmen, där den utvecklas till en könsmogen mask. Den vuxna masken påminner om en daggmask, cm lång. Hela cykeln tar ca 2-2,5 månader. Symtom: Det är framför allt föl och unghästar som drabbas. Äldre djur har utvecklat resistens. Sommartid kan en svagt brunfärgad flytning ibland ses ur ena eller båda näsborrarna på 2-4 månader gamla föl. Dessutom har fölet en torr och envis hosta, som kan utvecklas till lunginflammation. I tunntarmen kan parasiten orsaka allvarliga skador. Fölet blir magert med glanslös hårrem. Buken kan svälla upp. Även skelettets utveckling kan påverkas eftersom upptagningen av mineraler i tarmen försvåras. Profylax: Daglig utgödsling av boxar och spiltor. Gödseln bör komposteras. Rengöring av boxarna med högtrycksspruta. Se till att foderkrubbor och vattenhoar sitter så att de inte förorenas av gödsel. Betesplanering. Fölmask, Strongyloides westerii Livscykel: Parasiten har en komplicerad livscykel som också omfattar ett frilevande stadium. Stoet smittas av larven på betet. Larven lever i stoets kroppsvävnader och vandrar sedan till juvret. Fölet smittas när det diar. I fölets tarm utvecklas larverna till vuxna äggproducerande maskar, upp till 9 mm långa och 0,01 mm tjock. Symtom: Diarré hos 2-8 veckor gamla föl. Profylax: Betesplanering för stoet kan ha viss effekt. 20

21 Figur 3. Olika parasiter drabbar fölet vid olika ålder. Angreppen kan följas genom att mängden ägg i träcken möts. (Ur "Parasitology :- the biology of animal parasites", 1989, 6. ed. sid 463). Prickad linje: Tunn linje: Tjock linje: Fölmask Spolmask Blodmaskar Blodmaskar Flera olika arter av blodmask förekommer. Stora blodmaskar, Strongylus vulgaris, Strongylus spp., och små blodmaskar, Cyathostominae eller Trichonema spp, utgör det allvarligaste problemet. De är de vanligaste tarmparasiterna hos häst, och också de parasiter som orsakar störst skada. Livscykel: Blodmaskarna har komplicerade livscykler. De sprids med ägg i träcken. Larven som kläcks har stor rörlighet och kan klättra upp på grässtrån eller boxinredning. Med fodret hamnar den i tarmen. Stora blodmaskens larver borrar sig in i ett av tarmkanalens blodkärl. De vandrar till krösroten, det ställe där stora kroppspulsådern delar upp sig i blodkärlen som omsluter tarmarna. Så småningom vandrar de tillbaka till grovtarmen, där de utvecklas till könsmogna parasiter. Hela cykeln tar 6-7 månader. Den fullvuxna masken är grå-röd, tändstickstjock och ca 5 cm lång. 21

22 Lilla blodmaskens larver stannar i grovtarmsväggen. Som vuxna lever de i grovtarmen. De är mindre än en millimeter och kan inte ses med blotta ögat. De vuxna maskarna suger blod i grovtarmen. Symtom: Avmagring och anemi. Långvariga och ofta återkommande anfall av kolik kan uppträda som följd av de skador som de vandrande larverna orsakat: inflammationer och blodproppar i blodkärlen, som ger cirkulationsrubbningar i olika tarmpartier. Toxinerna kan ge upphov till svällda leder och senskidor (gallor). Profylax: Betesplanering och undvikande av permanenta, låglänta och fuktiga beten. Springmask, Oxyuris equi Livscykel: Honorna vandrar ut genom analöppningen och lägger sina ägg runt öppningen. Honan kan bli upp till 15 cm lång. Äggläggningen orsakar hudklåda, och när hästen skrubbar sig faller äggen till marken. Med fodret hamnar de i tarmkanalen, där de kläcks. Utvecklingen till könsmogen parasit sker i grovtarmen. Hela cykeln tar ca 5 månader. Symtom: Hästen är orolig och irriterad och kliar sig. Runt analöppningen och svansroten kan sår och inflammationer uppstå. Taglet blir hoptovat. Ibland får hästen också skador på bakbenen när den visar sin irritation genom att slå. Hud: Hästlus, Haematopinus asini Livscykel: Lusen lever hela sitt liv på hästen. Honan lägger äggen på hårstrånas bas. Efter 5-10 dagar kläcks de. Den fullvuxna lusen är gulbrun och 2-3 mm lång. Lössen återfinns särskilt kring svalget, i manen och på halsens sidor, under vinter och tidig vår. Symtom: Hästen kliar sig. Hårremmen kan bli avskavd och inflammationer i huden kan uppträda. Profylax: Smittan sker vanligen genom direktkontakt, men kan även spridas via ryktborstar och annan utrustning. Lössen trivs inte vid höga temperaturer. De flesta försvinner under våren då flertalet gnetter och löss faller av när pälsen byts. Pälsätare, Damalinia equi Parasiten liknar mycket nötkreaturens pälsätare, se sidan 9:14. Parasiter som orsakar problem hos svin Allmänt Under åtskilliga år har det inte förekommit många utegrisar i Sverige. Därför gäller det att nu samla erfarenheter om parasitläget i utebesättningarna, särskilt om man vill undvika 22

23 rutinmässig avmaskning. Det stora problemet är spolmasken som uppförökas mycket snabbt. I Sydsverige kan magmasken också bli ett bekymmer. Trikinförekomsten kan möjligen också öka. Grisarna måste in i växtföljden så att det blir en självklar betesrotation. Högst ett år bör de gå i samma fålla. Mag-tarmkanal: Röda magmasken, Hyostrongylus rubidus Livscykel: Masken kan bli problem i utebesättningar i Sydsverige. Parasitens livscykel liknar mycket löpmagmasken, Ostertagia, på nöt. Den vuxna parasiten är smal och 4-10 mm lång. Profylax: Betesrotation. Ur parasitsynpunkt måste utegrisarna in i växtföljden. (Foto: Jesper Eggertsen) Spolmask, Ascaris suum Livscykel: Svinets spolmask har en livscykel som mycket liknar hästens, Parascaris equorum. Den vuxna parasiten är cm lång. Hela cykeln tar ungefär 60 dagar att fullborda. Länge har man trott att denna spolmask också går på människa. Numera anses människans spolmask vara en annan art, mycket snarlik men artspecifik. Äggen kläcks även i andra djurslag och orsakar där skador på lever och lunga. De blir däremot aldrig könsmogna i andra djurslag. Därför bör grisfållan plöjas upp så att äggen brukas ner, innan andra djur går där. Färsk svingödsel bör inte lagras så att spolmaskäggen kan nå några djurs vatten eller bete. Ordentligt brunnen gödsel kan spridas på slåttervallar och beten. Men om färsk gödsel sprids kan en eventuell grönmasseskörd senare innehålla spolmaskägg som smittar de utfodrade djuren. Det gäller också om vallen används som bete samma år. Symtom: Nästan alla grisar är mer eller mindre drabbade. Hårt angripna djur blir "pellar" och växer dåligt trots god aptit. Ibland förekommer diarré. Vid slakt syns angreppen som vita fläckar på levern, som då kasseras. Profylax: Smittan sprids framför allt från smågriskull till smågriskull. Smågrisar behöver normalt inte avmaskas om de är välfödda och har rent, torrt och mycket strö. Äggen är mycket motståndskraftiga mot det mesta och fäster mycket bra vid exempelvis boxgolvet. Därför är det svårt att genomföra en effektiv sanering av inredningen. Oavmaskade grisar bygger upp en resistens. Knutmask, Oesophagostomum dentatum Livscykel: Äggen sprids med träcken. Larven passerar några frilevande utvecklingsstadier och låter sig sedan hamna i tarmkanalen på grisen. Där gräver den in sig i grovtarmens vägg. Den 23

24 vuxna individen är ca 1-2 cm lång och lever i själva tarmen. Parasiten är mycket vanlig hos svin, och kan vara ett problem på suggor. Symtom: Nedsatt kondition, ofta kronisk diarré och stark avmagring. Profylax: Betesrotation. Lungor: Lungmask, Metastrongylus apri (elongatus) Livscykel: Den vuxna parasiten lever i luftrören. Den är 3-6 cm lång. Äggen kläcks ibland redan inne i kroppen, och ibland först efter att de passerat ut med träcken. En daggmask fungerar som mellanvärd. Parasiten fungerar som bärare för viruset som orsakar svininfluensa. Den kan leva upp till tre år och bära viruset i sin kropp. Muskulatur: Muskeltrikin, Trichinella spiralis Livscykel: Parasiten lever som könsmogen i tarmen och är av mikroskopisk storlek. Honan föder ca 1500 larver som borrar sig genom tarmväggen. Via blodet vandrar de sedan ut i muskulaturen. Där kapslar de in sig i väntan på att bli uppätna. I stort sett alla kroppens muskler kan påverkas. Om köttet äts upp frigörs larven och utvecklas till könsmogen parasit i det nya värddjurets tarm. Muskeltrikinen kan finns hos alla köttätande djur inklusive människan. Hos svin uppfödda på torrfoder eller växtfoder förekommer den mycket sällan. Hos frilevande vildsvin eller svin uppfödda på matavfall är trikiner inte ovanliga. Svinen har vanligen smittats genom att äta råttor eller spyor från infekterade katter eller rävar. Sjukdomen är anmälningspliktig. Symtom: Märks oftast inte hos svin. Hos människa kan trikinos leda till döden efter en till två månaders sjukdom med muskelvärk, feber, ögonsvullnad etc. Profylax: Håll efter råttor i svinstallet. På slakteriet kontrolleras alla svin. Även hemslaktade grisar bör undersökas. Mellan noll och tio fall per år brukar hittas, men eventuellt kan förekomsten öka om grisarna går ute. Exempelvis är ca 10% av rävarna infekterade. Frysning av köttet till -20 i tio dagar dödar parasiten. Uppvärmning, dvs kokning eller stekning (+ 66 C) dödar också larverna. Hud: Skabbkvalster, Sarcoptes scabiei Livscykel: De befruktade honorna lever i gångar som de gör i huden. De är mindre än 0,2 mm. De lägger äggen i gångarna, där också larverna utvecklas. Utvecklingen från ägg till vuxet djur tar ca tre veckor. Nästan alla svin är mer eller mindre drabbade av skabb. 24