Ekologisk parasitkontroll hos förstagångsbetande nötkreatur

Transkript

1 Ekologisk parasitkontroll hos förstagångsbetande nötkreatur Sten-Olof Dimander, SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt), tel: , e-post: Följande föredrag är en sammanfattning av avhandlingen Epidemiologi och kontroll av mag-tarmnematoder hos förstagångsbetande kalvar i Sverige Mag-tarmnematoderna Ostertagia ostertagi och Cooperia oncophora är parasitära maskar som förekommer allmänt i löpmage och tarm hos förstagångsbetande nötkreatur i hela Sverige. I praktiken är dessa omöjliga att utrota. Kraftigt infekterade djur insjuknar i parasitär gastroenterit (PGE) som karaktäriseras av diarré, aptitlöshet och dålig tillväxt. Ekonomiskt utgör emellertid subkliniska infektioner det största problemet. Dessa infektioner passerar vanligen djurägaren obemärkt förbi, men orsakar försämrad tillväxt hos djuren. Förebyggande avmaskningar förhindrar parasitproblemen effektivt, men är inte tillåtna för rutinmässigt bruk i ekologiska besättningar. Praktiskt användbara alternativa och ekologiskt accepterade kontrollmetoder behöver alltså utvecklas, metoder som med fördel även kan tillämpas i konventionell produktion. Figur 1. Livscykeln för löpmags- och tunntarmsmask. Äggutskiljningen debuterar cirka 3 veckor efter infektion. A C anger var livscykeln bryts vid olika kontrollstrategier. A; anthelmintika, B; betesstrategier, och C; biologisk kontroll med rovsvamp. Parasiterna är betesburna och livscykeln är direkt, dvs. utan mellanvärd (figur 1). Utvecklingen från ägg till det tredje infektionsdugliga larvstadiet påverkas av en rad yttre faktorer där temperatur och fuktighet är två av de viktigaste. För att inte livscykeln ska brytas måste den infektionsdugliga larven dessutom överföras till det intilliggande betesgräset. Det innebär inte att ett nedsmittat bete nödvändigtvis betyder att betesdjuren utsätts för ett högt smittryck. Under torr väderlek försvåras larvernas förflyttning från komockan till det kringliggande 50 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2003

2 A 2. B E T A B Ä T T R E! betesgräset, medan en rejäl rotblöta möjliggör bildandet av en vattenfilm som underlättar larvernas överföring till gräset. Följaktligen innebär en längre torrperiod åtföljd av regnigt väder att ett låggradigt smittat bete på kort tid kan omvandlas till ett parasitiskt paradis med högt antal infektiösa larver per kg gräs. Komockorna kan i detta fall liknas vid briserande parasitbomber vars sprängkraft ökar i takt med torrperiodens längd i och med att antalet komockor med infektionsdugliga larver ansamlas på betet. Denna synkrona utsvämning av parasitlarver i betesgräset utsätter eventuella betesdjur för ett chockhöjt smittryck. En mer omväxlande väderlek gör att de infektiösa larverna pytsas ut oftare men i färre antal och är lättare för kalvarna att bemästra. Det finns olika metoder för att skydda kalvarna mot parasitinfektioner. Oavsett strategi syftar parasitkontrollen till att bryta parasitens livscykel helt eller delvis. Principerna för de kontrollstrategier som utvärderades i föreliggande projekt återges i figur 1 enligt: A; avmaskning, B; olika betesstrategier, och C; biologisk kontroll med rovsvamp. Kunskap om parasiternas livscykel och de faktorer som styr epidemiologin är avgörande för hur lyckosam parasitkontrollen blir, oavsett vilken strategi som tillämpas. Med tanke på nationell och regional meteorologisk variation är t.ex. lokala studier av de frilevande stadiernas utveckling och överlevnad helt avgörande för hur väl anpassade och kostnadseffektiva kontrollstrategierna blir. Extrapolering av resultat från experiment utförda under osvenska väderförhållanden bör därför ske med försiktighet. Betesförsök och studier av de frilevande stadiernas ekologi Ett tvåårigt försök utfördes på hagmarksbeten och ett treårigt experiment genomfördes på åkermarksbeten. I de två studierna utvärderades effekten av olika typer av parasitkontroll genom att grupper om vardera 10 kalvar undersöktes regelbundet under olika betessäsonger. Behandlingseffekten av olika alternativa kontrollmetoder jämfördes mellan grupper av kalvar som antingen var avmaskade med vomkapsel innehållande ivermektin (maximal kontroll) eller som var helt obehandlade och gick på permanent nötkreatursbete (minimal kontroll). I parallella försök på en intilliggande betesyta studerades förekomst, dynamik och övervintringsförmåga hos parasiternas frilevande larvstadier. Den svenska epidemiologin skiljer sig i vissa avseenden från den i t.ex. Storbritannien och Nederländerna. Den uttalade övervintringsförmågan hos de frilevande larvstadierna under svenska förhållanden är möjligen den faktor som avviker mest. En schematisk bild av mönstret för äggutskiljning och betessmitta under svenska förhållanden visas i figur 2. Observera att både äggutskiljning och betessmitta varierar avsevärt inom och mellan år. Variationer som till stor del styrs av nederbörd och temperatur. Tidpunkt för betessläppning, betestillgång, betessäsongens längd och beläggningsgrad är andra omständigheter av betydelse. 51

3 Figur 2. Schematisk bild av epidemiologin för mag-tarmnematoderna löpmags- och tunntarmsmask under svenska förhållanden. A; övervintrad larvsmitta. B; äggutskiljning pga. övervintrad larvsmitta, C; parasitlarver utvecklade från tidig äggutskiljning (B) där höstregn gör att larverna tar sig ut i gräset. D; äggutskiljning pga. infektion av larvsmitta under senare delen av säsongen (C). Observera att stora variationer förekommer mellan och inom år. Betesstrategi utan framgång Första årets resultat i hagmarksförsöket visade att smittrycket ännu inte byggts upp tillräckligt för att orsaka tillväxtbortfall. Det andra året, däremot, var tillväxten i genomsnitt 30 kg sämre än hos de avmaskade kalvarna. Resultaten från andra året, däremot, visade att ägg som utskiljts från låggradigt infekterade kalvar under det första året resulterade i en övervintrad smitta som var tillräcklig för att infektera de kalvar som släpptes i samma fålla (vårfålla) efterföljande vår. Trots att dessa djur flyttades till en annan fålla (höstfålla) i mitten av juli, var tillväxten i genomsnitt 30 kg sämre än hos de avmaskade kalvarna. Tillväxtbortfallet hos de flyttade djuren var till och med jämförbar med den hos de obehandlade kalvarna som gick kvar i samma fålla hela säsongen. Den mest sannolika förklaringen till det nedslående resultatet är att övervintringsförmågan hos parasitlarverna var mycket god. Denna slutsats styrktes av resultatet från det intilliggande överlevnadsförsöket med konstgjorda komockor. Eftersom äggutskiljningen var som högst under den första hälften av betessäsongen och då denna smitta dessutom övervintrade relativt sett bättre, utgjorde denna andel merparten av det totala antalet övervintrade larver. Faktum var att skillnaden mellan antalet övervintrade larver i den permanenta fållan och i vårfållan var obetydlig. Med andra ord, äggutskiljningsmönstret snarare än när kalvarna använde fållan och hur länge var avgörande för utfallet i detta betesförsök. Betesstrategi med framgång Det treåriga experimentet på åkermarksbete innefattade förutom maximal och minimal parasitkontroll enligt ovan även utvärdering av 1) rovsvampen Duddingtonia flagrans förmåga att minska betessmittan och 2) användning av ett välkomstbete som året innan betades av äldre nötkreatur (sinkor) varefter kalvarna flyttades till ett återväxtbete i mitten av juli. Resultaten visar att okontrollerade parasitinfektioner kan 52 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2003

4 A 2. B E T A B Ä T T R E! ge tillväxtbortfall på 50 % jämfört med den hos avmaskade djur med tillgång till likvärdiga beten av samma kvalitet. Vid installning det sista året var viktskillnaden mellan de obehandlade och de avmaskade, ivermektinbehandlade kalvarna, i genomsnitt 65 kg. Den undvikande betesstrategi som utvärderades i detta experiment resulterade i utmärkt parasitkontroll, till skillnad mot den som användes i hagmarksförsöket. Tillväxten hos de flyttade djuren var hela 85 kg högre än hos de obehandlade kalvarna, dvs. till och med något bättre jämfört med de avmaskade kalvarna. Genom att kombinera ett låggradigt nedsmittat välkomstbete med en flytt till återväxtbete kunde både acceptabel parasitkontroll och effektivt betesutnyttjande uppnås under tre på varandra följande betessäsonger. Biologisk kontroll med rovsvamp inget säkert alternativ Även rovsvampen reducerade betessmittan, men förutsätter att komockan är relativt intakt de första veckorna efter deponering. Den torra väderleken under andra betessäsongen (1999) medförde långsam nedbrytning av komockorna och gav således goda betingelser för svampen att förhindra parasitlarvernas utvandring i betesgräset, vilket också resulterade i en låggradig övervintrad smitta. Följaktligen utsattes kalvarna i rovsvampsgruppen det sista året (2000) för en jämförelsevis låg infektionsdos vid betessläppning och de vägde vid installning det tredje och sista året 45 kg mer än de obehandlade djuren. Under det avslutande årets regniga sommar visade sig svampen däremot inte fungera tillfredsställande, vilket sannolikt kan förklaras med att komockan bröts ned inom, i vissa fall, två veckor. Därmed omintetgjordes svampens möjligheter att fånga larverna som härrörde från äggutskiljningen i början av Den sämre effekten kom dock inte att avspegla sig i högt antal parasitlarver i betesgräset förrän mot slutet av betessäsongen och förklarar varför kalvarna i rovsvampsgruppen växte bättre än de obehandlade djuren trots den uteblivna svampeffekten sista året. Under den påföljande våren, efter avslutat betesförsök (2001), genomfördes undersökningar för att bestämma den övervintrade smittan. Denna visade sig då vara lika stor i svampfållan som i den fålla där obehandlade kalvar gått hela föregående året. Sammanfattning För den som möjligen tvivlade på att mag-tarmparasiter är av praktisk och ekonomisk betydelse i Sverige måste jag tyvärr meddela att så är fallet. Det kan vidare konstateras att så mycket som en halverad potentiell tillväxt kan resultera utan att tydliga kliniska symtom ses hos kalvarna. Detta försvårar upptäckt, och i avsaknad av kliniska symtom saknas ofta motiv till parasitkontrollerande insatser. Med en framgångsrik betesstrategi i kombination med ett bra betesutnyttjande i form av betesbyte till återväxt blev skillnaden ännu större. Notera att detta var möjligt helt utan avmaskning. Å andra sidan behöver okontrollerade parasitinfektioner inte innebära att oavmaskade kalvar på permanent 53

5 bete växer sämre än de som avmaskats. Problemet är att förutsäga när parasiterna utgör ett problem för tillväxten och när de inte gör det. Som avslutning vill jag trycka på parasitinfektionernas oberäkneliga natur och hoppas med ovanstående ha belyst det oförutsägbara i epidemiologin avseende PGE hos förstagångsbetande kalvar i Sverige. Dålig tillväxt hos kalvar på bete kan orsakas av betesburna parasiter, men behöver inte bero på det. Parasiter är bara en av många möjliga orsaker till dålig tillväxt. Problemet är att förutspå om och när parasiternas utgör ett problem. Till detta behövs vidare forskning. Referens Dimander, S.-O Epidemiology and control of gastrointestinal nematodes in first-season grazing cattle in Sweden. PhD Thesis. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae, Veterinaria pp. ISSN ISBN Avhandlingen kan rekvireras från författaren. Dess sammanfattning finns även tillgänglig som pdf-dokument på: archive/ / 54 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2003