Att ta barnen på allvar

Transkript

1 Fakulteten för humaniora samhällsvetenskaper Socialt arbete/institutionen för sociala och psykologiska studier Sara Oredsson & Susanna Väliaho Lindgren Att ta barnen på allvar Socialsekreterares uppfattning om barnperspektivets tillämpning i barnavårdsutredningar To take the children seriously Social workers perception of the perspective on children and its implementations in child welfare Examensarbete 15 hp Socionomprogrammet Termin: VT 2013 Handledare: Lis-Bodil Karlsson Examinerande lärare: Magnus Nilsson Karlstads universitet Karlstad Tfn Fax Information@kau.se

2 Sammanfattning Syftet med denna uppsats var att undersöka hur ett barnperspektiv upplevs och tillämpas av socialsekreterare som utreder barns och familjers behov av stöd och insatser. Vi ville utreda om socialsekreterarna upplever utmaningar och fallgropar med att tillämpa ett barnperspektiv i sitt arbete. Vi ville därtill undersöka hur socialsekreterare säger sig agera för att efterfölja barnperspektivet i sitt arbete med hjälp av BBIC (Barns Behov I Centrum). Vi har använt oss av kvalitativa intervjuer med socialsekreterare som arbetar med att utreda barn och familjers behov av stöd enligt BBIC. Vi har sedan i vår analys använt en modell som mäter barn och ungdomars delaktighet. Resultatet i vår uppsats har visat på att socialsekreterare upplever att tiden är den största utmaningen i arbetet med BBIC. De upplevde dock att BBIC underlättade att lägga fokus på barnet och låta barnet stå i centrum. Socialsekreterarna lade stort vikt vid att göra sitt yttersta för att få med barnet i arbetet. Socialsekreterarna upplevde att det är lätt att fokusera på föräldrarna, då de syns mer än barnen, och att de måste påminna sig själva om att sätta barnet i centrum. De ansåg att det var deras uppgift att göra barnen mer delaktiga och lyfta barnen och deras behov. Vår slutsats är att det är fantasin hos socialsekreterarna som sätter gränsen för hur de kan lyckas göra barnen delaktiga. Nyckelord: delaktighet, BBIC, barnperspektiv, socialsekreterare, barnsamtal. Abstract The purpose of this study is to examine how the social workers experience their perspective on children, and how they apply that perspective in investigations of children and families in need of support. We wanted to see if the social workers experienced any difficulties or challenges when applying the child's perspective to their work. We were interested in how the social workers say that they make the children a part of the social work with help from BBIC, a method to increase children's power in social welfare. We used qualitative interviews with social workers who investigate children s and their families need of support according to BBIC. Then, to analyse our results we used a model that measures children and young adults participation. The results in our study showed that social workers feel that time is the biggest problem when working according to BBIC. However, they experienced that BBIC made it easier to focus on the child and to let the child be the centre of the work. The social workers placed great importance on doing their utmost to make the children a part of the work. The social workers experience were that it was easy to focus on the parents, because they are more visible then the children, and they feel like they always have to remind themselves to keep the child's best interest in mind. They considered it their responsibility to involve the children further and to highlight their needs. Our conclusion is that the only thing that is limiting, in how to make the children more involved in the investigations, is the social workers own imagination. Keywords: participation, BBIC, perspective on children, social workers, child interviews.

3 Förord Vi vill tacka de socialsekreterare som ställt upp på intervju, speciellt då vi vet hur begränsat de har det med tid i arbetet. Vi vill även tacka vänner och bekanta som kommit med förslag på personer att komma i kontakt med när vi hade svårigheter att finna personer med möjlighet att ställa upp på intervju. Vi vill särskilt tacka vår handledare Lis-Bodil Karlsson som lyft upp oss de gånger i processen då vi upplevt motgångar i arbetet. Uppsatsen är utarbetad gemensamt och vi önskar därför också bli jämbördigt bedömda.

4 Innehåll Kapitel 1 Inledning... 1 Förförståelse... 2 Syfte och frågeställning... 2 Begreppsdefinitioner... 2 Disposition... 3 Kapitel 2 Bakgrund - Barnperspektiv... 4 Barnperspektivets innebörd... 4 Barnperspektivets uppkomst... 4 Anledningar till ett barnperspektiv... 5 Kapitel 3 BBIC Barns Behov I Centrum... 6 BBIC - uppkomsten... 6 Innebörden i BBIC... 6 Triangeln - grundpelaren i BBIC... 7 Utvecklingsekologi... 8 Anknytningsteori... 9 Kapitel 4 Tidigare forskning Barns delaktighet Implementeringen av BBIC Barnkonventionens betydelse för delaktighet Sammanfattning Kapitel 5 Teoretisk referensram Barnsamtal Barns och ungdomars väg till delaktighet Sammanfattning Kapitel 6 Metod Litteratursökning Datainsamling Avgränsningar och urvalet Intervjuerna Analys och tolkning Kvalitetssäkring Etiska överväganden Kapitel 7 Resultat och tolkning Tema 1, Att göra barn delaktiga Tema 2, Upplevelse av barnperspektiv Tema 3, Att arbeta med BBIC... 22

5 Tema 4, Återkoppling till barn och familj Tema 5, Vägar för att nå fram till barnet Analys utifrån teoretisk referensram Kapitel 8 Diskussion Sammanfattning av resultat Resultat i relation till tidigare forskning Metoddiskussion Slutsatser och förslag till framtida forskning Referenslista Bilaga 1 Informationsbrev Bilaga 2 Samtyckesblankett Bilaga 3 Intervjuguide Bilaga 4 Bakgrundsuppgifter Bilaga 5 Barns och ungas väg till delaktighet... 38

6 Kapitel 1 Inledning Barns rättigheter att få möjlighet att uttrycka sina åsikter i ärenden hos socialtjänsten har under de senaste åren diskuterats flitigt, inte minst i massmedia. I massmedia har det presenterats otaliga historier om barn och unga som farit illa, både i sin ursprungsfamilj och i familjehem, och om socialsekreterare som inte gjort någonting. Barn och unga har vittnat om en känsla av utanförskap och brist på delaktighet i det arbete som socialtjänsten bedrivit. Denna diskussion har lett till ett intresse hos oss för barnperspektivet i socialtjänsten och är grunden till varför vi har valt att studera barns delaktighet i ärenden hos socialtjänsten, med avgränsning till utredningar enligt BBIC. Sedan FN:s konvention gällande barns rättigheter (vidare kallat barnkonventionen) ratificerades av Sverige år 1990 har barns rättigheter fått en större plats i svensk lagstiftning. I barnkonvention anges att barn har rätt till att få sina åsikter hörda och att deras vilja ska stå i fokus vid socialtjänstens beslut gällande barn och deras livssituation. Det ledde till ändringar i Socialtjänstlagen samt att nya lagar upprättades för att säkerställa barns rättigheter. Sedan januari 2011 finns ett tillägg i Regeringsformen (SFS 1974:152) där vikten av att se till barnet förtydligats ytterligare: Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara (RF kap1 2 ). Till sin hjälp i arbetet har socialsekreterare idag bland annat BBIC (Barns Behov I Centrum), ett relativt nytt verksamhetsinstrument som syftar till att stärka barns roll i det sociala arbetet. Instrumentet innefattar mallar för hur arbetet ska gå till och för hur dokumentationen ska se ut. BBIC ska underlätta för socialsekreterare att sätta barnet i fokus, och se till att rättssäkerheten i utredningarna ökar. Fokus för vår uppsats är hur socialsekreterare går tillväga för att göra barnen delaktiga. Forskning visar på rättsliga svårigheter när det kommer till att lyckas efterstäva ett barnperspektiv, där föräldrarnas rätt ställs mot barnets rätt (Leviner 2011). Forskning om barn som varit i kontakt med socialtjänsten visar på hur barnen ser på sin delaktighet och sina erfarenheter. Barnen berättar om brister i delaktigheten och hur de ofta lämnas utanför det arbete som socialsekreterarna utför. Forskningen visar på att det inte är socialtjänstens agerande i sig som är problemet, utan i vilken mån barnen känt sig sedda av socialsekreterarna (Cederborg & Karlsson 2001; Andersson 2008). Vi vill genom denna uppsats se hur socialsekreterare reflekterar över möjligheter till och synen på barnperspektiv. Vi anser att varje socialsekreterare som hanterar barnavårdsutredningar hela tiden ska vara medveten om den roll barnet får, och hur barnet framkommer i dokumentationsarbetet. Det är socialsekreterarens uppgift att lyfta fram barnet och dess åsikter, därför behöver socialsekreterare förstå hur de kan gå tillväga, och hur viktigt deras agerande faktiskt är för barnets möjligheter till trygghet. Det är inte enbart inom socialtjänstens barnavård som barn berörs, även beslut om ekonomiskt bistånd och insatser för vuxna påverkar barn. Vår tanke är att barnperspektivet måste få en större plats i hela socialtjänsten. Vår förhoppning är att denna uppsats kan väcka tankar hos socialsekreterare kring hur de i sitt arbete kan öka barnets inflytande, och hur barnet påverkas av de beslut som socialtjänstens handläggare fattar. 1

7 Förförståelse Under socionomutbildningen vid Karlstads universitet diskuteras begreppet barnperspektiv, speciellt dess tillämpning i socialt arbete. Betoningen ligger främst på att barns egna erfarenheter, åsikter och uppfattningar ska komma fram. När det talas om barnperspektiv är det avgörande att fundera över vilket perspektiv som menas, då det i sammanhanget är relevant att skilja på barnperspektiv och barns perspektiv. Vi har genom våra erfarenheter under de verksamhetsförlagda studierna, VFU, sett svårigheter som kan uppstå i tillämpning av barnperspektivet, exempelvis beslut av placering av barn. I sammanhanget är det avgörande att kunna skilja mellan den vuxnes syn på barnperspektiv och det berörda barnets eget perspektiv. En fallgrop är att som vuxen vara benägen att avgöra vad som är bäst för barnet utifrån sina personliga åsikter och erfarenheter. En av oss (S.O) är uppvuxen som biologiskt barn i familjehem, och har alltså fostersyskon. I och med detta finns en förförståelse för ämnet barn och myndighetsutövning. Denna förförståelse bygger på egna upplevelser av socialsekreterarnas svåra balansgång mellan föräldrarnas och barnens viljor. Hur barn kan komma i kläm när socialtjänsten i god tro fattar beslut utifrån vad socialsekreterarna tror sig veta vara bäst för det berörda barnet. Barnet har då inte själv varit delaktigt i beslutet eller fått möjlighet att delge sina åsikter. Det har till exempel handlat om en återförening med biologiska föräldrar eller om gängse uppfattning att ett barn mår bäst av att få bo med sina biologiska föräldrar. Den andra av oss (S. V-L) har under verksamhetsförlagda studier, VFU, fått uppleva problematiken med att hitta fungerande och varaktiga lösningar för barn med behov av stöd och insatser. Syfte och frågeställning Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka hur ett barnperspektiv upplevs och tillämpas av socialsekreterare som utreder barns och familjers behov av stöd och insatser. Genom att utgå från nedanstående frågeställningar vill vi utreda om socialsekreterarna upplever utmaningar och fallgropar med att tillämpa ett barnperspektiv i sitt arbete. Vi vill därtill undersöka hur socialsekreterare säger sig agera för att efterfölja barnperspektivet. I och med ratificeringen av barnkonventionen, och implementeringen av BBIC inom socialtjänsten har barnperspektivet fått en större roll i socialsekreterares utredningsarbete och vid beslutstagande. Socialsekreterare är idag skyldiga att, med hänsyn till barnets ålder och mognad, i så stor utsträckning som möjligt höra barnet. För att fullfölja ovanstående syfte bestämdes följande frågeställningar: Hur upplever socialsekreterare arbetet med BBIC utifrån ett barnperspektiv? Hur kan barnperspektivet tillämpas vid utredningar gällande barn? Hur resonerar socialsekreterare om utmaningar och fallgropar i arbetet med att göra de berörda barnen delaktiga i sitt arbete Begreppsdefinitioner Uppsatsen handlar om barn, alltså individer i åldern 0-18 år. Denna avskiljning har vi valt att göra då personer i åldern 0-18 betraktas som barn och omyndiga i laglig mening. Begreppet barn definieras olika beroende sammanhang, det vill säga att ibland görs skillnad på barn och ungdomar, men för att förenkla det hela så har vi valt definitionen från Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) kap 1 2 "Med barn avses varje människa under 18 år". Ett av de viktigaste begreppen för vår uppsats är barnperspektiv. Med barnperspektiv menar vi att det är socialsekreterarnas perspektiv på vad som är det bästa för barnet. Det är nödvändigt att skilja på barnperspektiv och barnets perspektiv, alltså barnets egen bild av sin livssituation. 2

8 Då vi kommer att fokusera på socialsekreterarnas upplevelser så är det barnperspektivet som blir relevant för vårt arbete. Ett annat begrepp som återkommer är delaktighet. I vår uppsats definierar vi begreppet som barns delaktighet i socialtjänstens arbete i utredning, dokumentation och beslut. Hur socialsekreterare går tillväga för att göra barnet till en medaktör i arbetet, just för att delaktighet är starkt kopplat till barnperspektivet och BBIC. Ett relevant begrepp i vår uppsats är också barnavårdsutredning. Detta då de socialsekreterare som intervjuats arbetar med barnavårdsutredningar, det vill säga utredningar som socialsekreterare inleder enligt SoL kap Dessa utredningar syftar till att undersöka barns och familjers behov av stöd och insatser. När vi i uppsatsen skriver om socialsekreterare så menar vi de personer som arbetar på socialtjänsten och som har rätt att använda myndighetsutövning. Disposition I kapitel 2 ges en djupare beskrivning av barnperspektivets bakgrund. Dess innebörd och uppkomst men även anledningar till perspektivet. I kapitel 3 har vi gett modellen BBIC eget utrymme för förklaring och bakgrund då modellen är så pass stor del av barnperspektivet och denna studie. Här får läsaren en inblick i uppkomsten och användningen av BBIC. Här presenteras även utvecklingsteorin och anknytningsteorin som är en del av modellen. I kapitel 4 presenteras tidigare forskning som varit relevant för denna studie. Detta avser delaktighet och implementeringen av BBIC, vilket ska ge en bild av vilket bit av pusslet vår studie har. I kapitel 5 presenteras den teoretiska referensram som stått som grund för denna studie. Denna innefattar modeller för delaktighet för barn och ungdomar, och barnsamtal. I kapitel 6 presenteras metod och material för studien. Här får läsaren även läsa om urval och de avgränsningar som gjorts för studien. Här ges även inblick över etiska överväganden och kvalitetssäkringen av studien. I kapitel 7 visar vi upp studiens resultat med hjälp av citat från de socialsekreterare som intervjuats. Resultaten hade genomgående likheter som vi här delat upp i fem teman för att tydliggöra för läsaren. I kapitel 8 presenterar vi diskussionen av uppsatsen. Denna är uppdelad i en sammanfattning av resultaten, dess relation till tidigare forskning, diskussion av metod, samt våra slutsatser och förslag på framtida forskning. Slutligen har vi relevanta bilagor för de läsare som fortfarande är nyfikna. 3

9 Kapitel 2 Bakgrund - Barnperspektiv I föreliggande kapitel ska vi beskriva några olika definitioner av vad som menas med barnperspektiv samt klargöra den definition som ligger till grund för uppsatsen. Begreppet barnperspektiv är komplext och bundet till tid och kultur. Begreppet är kopplat till barndom som ses som en social konstruktion. Detta innebär att man alltid måste se barnet i ett sammanhang. Barn har länge betraktats som passiva objekt i behov av skydd men ses idag som aktiva subjekt (Andersson 2000). Med detta menas att barn är skapare av sina egna sociala liv och inte enbart passiva objekt för sociala strukturer och processer. Det tas idag en större hänsyn till det sammanhang där barnet ingår, dock är barn fortfarande oftare objekt för undersökningen än medverkande subjekt (Andersson 2000). Barnperspektivets innebörd Barnperspektiv innebär att utgå från barnets bästa i samband med utredningar där barn är inblandade. Varje socialsekreterare måste under utredningens arbete vara medveten om att barn är subjekt, i den bemärkelsen att de bör ses som kompetenta individer med egna intressen, samtidigt som föräldrars rätt till familjeliv måste finnas med i åtanke. Att barnen betraktas som individuella subjekt innebär att professionellas utredningar och bedömningar ger utrymme för barns åsikter, till exempel att dokumentationen skrivs utifrån barnets perspektiv. Att barnen är subjekt ska framkomma dels genom den delaktighet de får och i hur socialsekreterarna hanterar den information barnen kommer med (Petersson 2003). Barnperspektiv går ofta hand i hand med begreppet barnets bästa, som är ett viktigt men emellanåt vagt begrepp inom det sociala arbetet. Schiratzki (2010) menar att begreppet barnets bästa innefattar två betydelser, det ena är att tolka objektivt genom användning av forskning och erfarenheter, det andra att inkludera barnets egna subjektiva perspektiv genom att lyssna och se dem. Begreppen barnperspektiv och barns perspektiv används i olika sammanhang, och är inte alltid klart definierade. För att kunna visa på skillnaden på de två skilda begreppen - som ibland används som synonymer - presenteras här en mer specifik definition. En anledning till att det inte alltid finns en specifik definition att finna är att begreppen ibland betraktas som självförklarande och får en för bred betydelse, alltså helt enkelt kunna betyda en särskild syn på barn. En vuxen har inte tillträde till den värld barnet ser och upplever, men den vuxne kan ändå genom observationer och interaktion utveckla en förståelse (Sommers et al. 2011). Sommers et al. (2011) väljer att definiera barnperspektiv som ett perspektiv som skapas av vuxna som eftersträvar en förståelse av barns handlingar, erfarenheter och uppfattningar. Medan barns perspektiv representerar barnets uppfattningar av sin värld, det är även detta som vuxna genom ett barnperspektiv försöker förstå. Barnperspektivets uppkomst Genom undertecknandet av barnkonventionen 1990 fick barnperspektivet en plats i det sociala arbetet i Sverige (Petersson 2003). De följande åren diskuterades det hur konventionen skulle tillämpas inom svensk lag, vilket ledde till stärkningar av Socialtjänstlagen för att förtydliga vikten av att se till barnets bästa. Begreppet barnperspektiv kom att uppfattas som ett honnörsord gällande sociala insatser kring barn. I lagtexter definieras inte barnperspektiv eller barnets bästa, däremot uttrycks att hänsyn ska tas till barnets mognad och ålder. I propositionen som ligger till grund för ändringarna i Socialtjänstlagen förtydligas att fokus bör ligga på barnet att se ur barnets synvinkel, att se med barnets ögon./ /vid intressekonflikt mellan barnet och de vuxna måste dock barnets intresse ha företräde (Petersson 2003, s. 142). Utifrån detta kan det sägas att barnens rätt går före föräldrarnas, dock utan att barnet ställs i svåra situationer och får ta ett för stort ansvar. 4

10 Att se med barnets ögon innebär då att socialsekreteraren ska leda en utredning med barnets vilja och intresse i fokus. Detta sker genom att låta det berörda barnet komma till tals, och att som vuxen se barnet som en kompetent individ. Omständigheterna kring barnet ska komma fram när hennes eller hans situation beskrivs, för en ökad förståelse kring betydelsen av de uppgifter som framkommer (Petersson 2003). Anledningar till ett barnperspektiv Sommer et al. (2011, s 41) skriver att socialsekreteraren bör hela tiden vara medveten om, och fråga sig själv hur insiktsfulla är mina uppfattningar inte om barn som sådana men om deras uppfattningar, kunskaper och erfarenheter. Det viktiga med ett barnperspektiv i socialt arbete är att balansera barns och föräldrars intresse, att kunna se dem både som objekt för omvärlden och som subjekt med eget handlingsutrymme. Andersson (2003) skriver att det är avgörande att som socialsekreterare kunna erbjuda barn en större delaktighet i arbetet utan att ge dem ett större ansvar för sin livssituation. Vidare menar hon att barnperspektivet kan hjälpa socialsekreterare att få en ökad öppenhet och klarhet i sina bedömningar och beslut, detta genom att ta in barnets åsikter och på så sätt tydligare kunna redovisa varför ett visst beslut tas. Den nutida synen på barn innebär att barn inte enbart ses som en del av en familj, som formas utifrån dess villkor, utan även som enskilda individer. Barn kan inte alltid avgöra sitt eget bästa, men det kan heller inte socialsekreterare, utan att ta reda på vem det enskilda barnet är och hur han eller hon ser på sin egen situation (Andersson 2000). Vid beslut är det inte alltid barnets vilja som kommer fram utan istället barnets behov, men det viktiga är fortfarande att barnets vilja beaktas (Petersson 2003). Utgångspunkten för ett barnperspektiv är ändå respekten för barnets integritet och barnets människovärde (Schiratzki 2010). Att se till barnets bästa innebär då att genom barnperspektiv se till barnets behov. Det gäller att finna balansen mellan att skydda barnets rättigheter som subjekt och att faktiskt skydda barnet. I denna del av uppsatsen har vi beskrivit begreppet barnperspektiv och dess bakgrund. I nästa kapitel redogör vi för BBIC som modell och arbetssätt i det sociala arbetet med barn. 5

11 Kapitel 3 BBIC Barns Behov I Centrum Fokus för vår uppsats är socialsekreterare som arbetar utifrån BBIC i barnavårdsutredningar. För att underlätta för läsaren kommer vi att förklara BBIC som modell och arbetssätt. Detta kapitel utgår, ifall inte annat anges, utifrån socionomerna Cristina Dahlberg och Anne Forssell (2006) BBIC i praktiken - att knäcka koden, som kan användas som facklitteratur och handbok. BBIC - uppkomsten I mitten av 1990-talet infördes The Integrated Children s System (ICS) i Storbritannien. Systemet infördes med intentionen att öka kvaliteten i den sociala barnavården, på grund av omfattande kritik mot familjehems- och institutionsvården. Kritiken handlade om att forskare hade konstaterat att barn som placerades i familjehem ofta fick en sämre situation än de tidigare haft i sin ursprungsfamilj. Placerade barn hade fler psykiska och fysiska hälsoproblem och svårare att klara skolgången än barn som tillhörde normalpopulationen. De placerade barnen löpte även större risk för att senare i livet fastna i kriminalitet och arbetslöshet. Forskarnas kritik ledde till att regeringen i Storbritannien inledde ett omfattande arbete med studien Looking after children: assessing outcomes in child care. I studien redovisades hur socialsekreterare bör fokusera på att hitta fungerande faktorer hos barnen, utifrån utvecklingsekologiska teorier. Studien ledde fram till två system för den sociala barnavården, Looking after children system där grunden var sju behovsområden kring barnet och Framework assessment for the children in need and their families där barnets närmiljö och föräldrarnas förmåga lades till förutom barnets behov (Lindström 2006). Dessa båda system utgör grunden till vad som idag i Sverige är BBIC. När den svenska barnavårdens kvalitet kritiserades på liknande grunder som den engelska så inledde Socialstyrelsen ett samarbete med några svenska kommuner. Dessa kommuner provade det engelska arbetssättet och processen för att anpassa modellen till svenska förhållanden pågick under några år. Tanken med BBIC var att skapa ett enhetligt arbete inom socialtjänsten där unga är i centrum i utredning, under planering och uppföljning. Detta med avsikt att skapa struktur och underlätta för systematisk dokumentation. BBIC skulle ge en ökad tydlighet för både barn och föräldrar gällande vad socialtjänsten gör, samt en ökad tydlighet för socialtjänsten vad barn och unga behöver. Idag har systemet växt och är implementerat i så gott som i alla kommuner i Sverige. Innebörden i BBIC BBIC (Barns Behov I Centrum) är ett enhetligt system som innefattar så väl utredning som planering och uppföljning av socialt arbete med barn. Syftet med BBIC är att stärka barns ställning, verka för ett bättre samarbete kring barn och att skapa systematik i dokumentation. Detta görs för att socialsekreterare och vårdnadshavare lättare ska kunna följa upp de insatser som finns kring barnet och med det öka rättssäkerheten. Målet med BBIC är att barn som är i fokus för den sociala barnavården ska ha samma möjligheter och förutsättningar i livet som andra barn (Lindström 2006). BBIC innehåller en mängd dokumentmallar för till exempel utredningsplan, utredning, genomförandeplan, vårdplan. Dokumentmallarna är utformade på ett sådant sätt att det blir enkelt för socialsekreteraren att få fram barnets perspektiv, det finns dock inga generella regler för vilka mallar som ska användas eller i vilken utsträckning de ska användas. Det är upp till respektive socialkontor och socialsekreterare att använda mallarna. Det finns mallar för alla steg, från anmälan till genomförandeplan. För att klargöra hur utrednings- och uppföljningsarbetet ska utföras anges i BBIC nio grundprinciper som handlar om att barn och unga skall vara i centrum. Dessa grundprinciper syftar till en helhetssyn på barnet, vilket återspeglar sig i triangeln som är en viktig del i BBIC. Det är utifrån grundprinciperna och triangeln som dokumentmallarna är utformade. Grundprinciperna utgår från den engelska modellen. De teorier som står bakom 6

12 BBIC är utvecklingsekologisk teori, anknytningsteori, samt teorier om risk och skydd i barns utveckling. Grundprinciperna är till för att säkerställa utrednings- och uppföljningsarbetet. Kortfattat handlar de om att barnets behov skall stå i fokus, och att den sociala barnavården ska ha sin grund i vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gäller även vid samverkan med berörda myndigheter samt de insatser som erbjuds av socialtjänsten De nio grundprinciperna är förutom barnet i centrum och de tidigare presenterade teorierna: 1. Barn och unga i centrum. 2. Teoretiska utgångspunkter. 3. Likvärdiga möjligheter för alla. 4. Samverkan mellan myndigheter vid utredning och bedömning av insatser. 5. Samarbete mellan barn och föräldrar. 6. Identifiera resurser och svårigheter. 7. Insatser under utredningens gång. 8. Utredningen som utgångspunkt för planering och uppföljning av insatsen. 9. Teoretisk och beprövad erfarenhet. Tillsammans syftar dessa principer till att bygga ett helhetstänk kring barnet genom att koppla teorier till information från både barnet själv samt föräldrar och andra myndigheter. Därtill ska BBIC syfta till en ökad likvärdighet men samtidigt en möjlighet till en individanpassad utredningar som kan anpassas efter barnet. Metoden ska även erbjuda en öppenhet där processen kan variera och där BBIC kan ses som ett stöd snarare än ett strikt arbetssätt. Triangeln - grundpelaren i BBIC Grundpelaren i arbete utifrån BBIC är den så kallade triangeln. De tre hörnen i triangeln representerar de områden som socialsekreterare ska utgå ifrån i sitt arbete med att säkerställa en trygg livssituation för barnet. Dessa områden symboliserar faktorer som påverkar barnets välmående, både sådana faktorer som finns inom barnet och faktorer i barnets livsmiljö. Triangeln är skapad för att användas som en tankemodell i analysen av samspelet mellan olika faktorer som påverkar och avgör barnets utveckling. Triangeln är menad att stärka uppmärksamheten kring alla de faktorer i barnets omgivning som kan påverka denne. Triangeln bygger på grundprinciperna i BBIC och illustrerar kunskapsgrunden. Tanken är att alla faktorer runt omkring barnet, som påverkar dess liv, samspelar och ska uppmärksammas. De tre sidorna sätts i relation till varandra. Triangeln ger socialsekreterare en tydligare struktur i utredningsarbetet och för planering och uppföljning av insatser. Den kan också användas som en tankemodell för att tänka och tala om barn och deras utveckling. Triangeln består av tjugo olika rubriker, uppdelade på de tre sidorna med rubrikerna: barns behov, föräldrars förmåga och faktorer i familj och miljö. 7

13 (Bild tagen från Lindström 2006, s. 27 ) Utvecklingsekologi När det kommer till BBIC så är det näst intill omöjligt att inte nämna utvecklingsekologin. I detta avsnitt kommer vi att förklara vad utvecklingsekologi är och varför det är en viktig teoretisk utgångspunkt i BBIC. Detta avsnitt utgår ifrån Socialstyrelsens publikation Grundbok i BBIC (Lindström 2006). Utvecklingsekologi är det perspektiv som ligger till grunden för BBIC, och som utvecklades av den amerikanske psykologen Une Bronfenbrenner. Utvecklingsekologi innebär att barns utveckling sker i ett sammanhang och i samspel och interaktion med omgivningen. Grundaren till perspektivet har utvecklat en modell för att illustrera utvecklingsekologin. I modellens centrum finns barnet i dess omedelbara närmiljö, mikronivån. Barnet interagerar med sina olika närmiljöer så som familj, förskola och vänner. I samband med att barnet blir äldre så ökar även antalet närmiljöer med bland annat skola och grannar. Mellan dessa närmiljöer pågår ett samspel och detta samspel skapar i sin tur ett system, mesonivån. Enligt utvecklingsekologin är det viktigt att barnets närmiljöer kan samspela på ett positivt sätt då detta gynnar barnets utveckling. Det finns även miljöer som påverkar barnet indirekt, exonivån, så som föräldrarnas arbetsplats, kommun och skolans organisation. Dessa har inte barnet kontakt med men de påverkar ändå barnets möjligheter till utveckling. 8

14 (Bild tagen från Lindström 2006, s 20) Barnet ses i utvecklingsekologin som ett aktivt subjekt i interaktion med sin omgivning, som dock kan variera beroende på barnets individuella möjligheter. Dessa inre faktorer kan vara genetiska eller bestå av funktionshinder eller hälsoproblem. Barnets utveckling påverkas även av dess känslomässiga, kulturella och socioekonomiska miljö. Grunden i utvecklingsekologi är således att barns och ungas utveckling sker i ett sammanhang och i samspel med omgivningen. För att få sig en bild av barnet måste man därmed se till så väl föräldrarnas förmåga som den miljö där barnet befinner sig. Miljöfaktorer påverkar både barnets möjligheter till utveckling och föräldrarnas möjlighet att tillgodose barnets behov. Kopplat till arbetet med att utreda och besluta om insatser gällande barn och unga finns då tre områden som måste utredas och förstås av socialsekreteraren för att få en bra bild av barnets behov och dess möjligheter till en bra utveckling. Dessa är barnets behov, föräldrarnas förmåga samt faktorer i familj och miljö. Anknytningsteori En annan teoretisk utgångspunkt i BBIC är anknytningsteorin. En ökad förståelse om barns utveckling ger en kunskap som underlättar arbetet med att utreda och följa upp insatser (Lindström 2006). Anknytningsteorin handlar om människors benägenhet att knyta an känslomässigt till utvalda mottagare och varför denna benägenhet finns. Det är en teori som växte fram på 1940-talet genom studier och iakttagelser av små barns separationer och förluster (Wennerberg 2010). Separationen ger ofta upphov till känslor så som ängslan, ångest och vrede. Denna reaktion på separationen hjälper barnet att anpassa sig till situationen, men en upprepad separation kan leda till problem längre fram i livet (Payne 2008). En av upphovsmännen till anknytningsteorin, John Bowlby, studerade barns reaktioner på separation från sina mödrar och blev intresserad av vad som gjorde att barnen reagerade så starkt på förlusten. Bowlby upptäckte i sina iakttagelser hur barn som förlorade sin mor tidigt i livet längre fram kunde uppleva separationsångest och uppvisa beteendestörningar (Payne 2008). Detta utvecklade han senare till en teori om att barn har ett så kallat relationellt motivationssystem som driver barnet att upprätta ett känslomässigt band till den primära vårdnadsgivaren och kämpa för att upprätthålla fysisk närhet till denna person (Wennerberg 2010). 9

15 Anknytningsteorin utgår ifrån att barnet behöver en trygg anknytning för att få en god psykologisk utveckling (Lindström 2006). Den trygga anknytningen utmärks av att barnet lärt sig att tillgodose och balansera sina behov av både närhet och självständighet (Wennerberg 2008). Genom anknytningen upptäcker och lär barnet sig att förstå sig själv. Detta genom att tolka sitt eget och andras beteende, en förmåga som återfinns redan hos små barn, att känna igen sig själv genom andras känslor (Wennerberg 2010). Denna anknytning påbörjas redan vid spädbarnsåldern och sker naturligt med barnets närmaste vårdare. Valet av mottagare säger inget om dess lämplighet som vårdare utan barnet kan helt enkelt inte låta bli att knyta an till den person som ger den huvudsakliga vården (Lindström 2006). Individer formar sin identitet i sociala relationer genom att iaktta och lära sig hur man beter sig gentemot andra människor. I och med detta så skapar också hjärnan mening i det som sker i omgivningen (Payne 2008). Huruvida man som vuxen lyckas skapa fungerande relationer hör starkt ihop med de relationer och anknytningar man haft som barn, dessa påverkar även hur man blir och vem man är. Genom goda och trygga anknytningar i barndomen skapas välorganiserade och sammanhängande identitet i vuxenlivet (Payne 2008). Brister och problem i anknytningen beror dock inte enbart på föräldrarna utan barn har olika personligheter och temperament som påverkar utvecklingen av sociala relationer. Människan är en social varelse och man kan se henne som styrd av två grundläggande behov. Dels behovet av att komma nära andra människor, relatedness, men även en strävan mot att skilja sig ifrån andra som en individ, self-definition. Enligt anknytningsteorin så kommer dessa behov från anknytningssystemet, som motiverar oss att söka närhet och beskydd, samt systemet för nyfikenhet, som motiverar oss att upptäcka och utforska världen omkring oss (Wennerberg 2008). Att förstå dessa processer är en grundläggande förutsättning i arbetet med barn inom socialt arbete. Genom kunskap om barns utveckling och vikten av en trygg anknytning ökar även möjligheten att det arbete som görs kring barn inom socialtjänsten får ett positivt utfall. När socialsekreterare utreder barn och deras livssituation är det avgörande att vara medveten om den process som pågår hos barnet och hur mycket denna påverkar barnets framtida chanser till ett gott liv. 10

16 Kapitel 4 Tidigare forskning Som tidigare framlagt i uppsatsen så har stora förändringar skett under en relativt kort tid gällande arbetet med att utreda barns mående inom socialtjänsten. Utvecklandet av BBIC har frammanat ett tydligare användande av begreppet barnperspektiv i det sociala arbetet. Socialstyrelsen förespråkar idag en användning av begreppet barnperspektiv framför brukarperspektiv. Detta då brukarperspektiv, som gäller för vuxna, inte är utformat på ett sådant sätt så att det blir relevant för barn. Den nutida synen att barn är aktiva subjekt innebär att barn inte kan ses som enbart föremål för insatser av socialtjänsten utan som kompetenta individer med egna rättigheter (Rasmusson 2006). I och med implementeringen av BBIC i Sverige så har forskning gjorts som rör socialt arbete och den sociala barnavården. I detta kapitel ska vi beskriva och ge en bild av den forskning som är relevant för vår uppsats. Barns delaktighet Tidigare forskning visar på brister i barns delaktighet, barnen beskriver bristfällig information om insatser eller möjlighet till enskilda samtal (Cederborg & Karlsson 2001). Berättelserna som barnen bär på ifrågasätter inte socialtjänstens arbete i sig, det är snarare deltagarstatusen som barnen ser som problemet, en låg delaktighet och att barnen inte känner sig lyssnade på av socialsekreterarna. I många fall hade barnen inte blivit samtalade med under utredningen, eller fått tillräcklig information om vilka beslut som tagits och varför besluten fattas. Cederborg och Karlsson (2001) tror att denna brist på barnperspektiv framförallt beror på att barn, som riskerar att vara utsatta i någon bemärkelse, har en låg status i samhället, detta i kombination med bristande kunskap hos socialsekreterarna. De tror även att socialsekreterare kan vara rädda för den information de kan få om de frågar barnen hur de har det, att de känner sig osäkra på hur de skulle hantera en sådan information. För att se hur kravet på tillämpningen av barnperspektiv efterföljs inom socialtjänsten kan dokumentationen granskas. I dokumentationen skall alla val och bedömningar som socialsekreteraren gör kunna återfinnas. Rasmusson (2006) redovisar i sin forskning att beskrivningar i dokumentationen i utredningar till största del bygger på socialsekreterarnas barnperspektiv, alltså socialsekreterarens uppfattning om barnet och dess behov, och hur de gått till väga för att lyckas skapa en relation till barnen. Forskning som gjorts innan BBIC visar att arbetet ofta utfördes över huvudet på barnet. De blir åskådare snarare än deltagare och barnen uppfattar inte att de haft möjlighet eller rättighet att påverka sin situation (Cederborg & Karlsson 2001). Vidare tycks socialsekreterare undervärdera sin betydelse som stöd och samtalspartner för utsatta barn. Risken är, menar Cederborg och Karlsson (2001) att socialsekreteraren, genom att inte samtala med och verkligen lyssna till barnet, går miste om möjligheten att upptäcka barnets egna erfarenheter och tankar. Här är det också avgörande att socialsekreteraren låter dessa beskrivningar från barnet komma fram i dokumentationen, utan att de färgas av socialsekreterarens egna åsikter. Forskning om barns delaktighet i socialtjänstens arbete som genomförts efter implementeringen av BBIC visar att de flesta utredningar har ett tydligt barnperspektiv utifrån att barnen kommit till tals genom samtal eller genom att de observerats, men att dessa beskrivningar inte fullföljdes eller urskiljdes på ett tydligt sätt i avsnitten om analys och bedömning (Rasmusson 2004). Flera av de studerade utredningarna redovisade barnens berättelser på ett bra sätt men, emellertid återfanns ingen utredning som på ett tydligt sätt refererade till barnens berättelser eller önskemål i bedömningar av barnets behov och livssituation (Rasmusson 2006). Texterna var istället skrivna med ett vuxenperspektiv där socialsekreterarna redogjorde för sina åsikter om vad som vore det bästa för barnet, istället för att lyssna till och utgå ifrån barnets berättelse. Det framkom inga formuleringar som visade om och hur barnets eget perspektiv vägts in i analysen. Det kan också konstateras att begreppet barnets bästa inte användes som utgångspunkt eller som argument för val av insats i något fall. 11

17 Implementeringen av BBIC Engström och Ovall (2010) kunde i sin studie av implementeringen av BBIC i Värmland se att denna lett till ett ökat inflytande över socialtjänstens utredningar och insatser för såväl vårdnadshavare som barn. Ord som struktur, tydlighet och synliggjorda användes för att beskriva hur delaktigheten och inflytandet ökat och barnens ställning stärkts genom att arbetssättet förändrats. Det som nämndes som bidragande faktorer till detta var fler samtal med barnen med fler frågor och ett ökat fokus på det positiva i barnets situation. Forskarna kunde se att socialsekreterarna genom BBIC fått ett förändrat tankesätt och förhållningssätt, vilket ökat både barnens och vårdnadshavarnas delaktighet och inflytande. Andra forskare kunde urskilja att både socialarbetare och föräldrar upplevde att BBIC bidrog till en ökad delaktighet (Rasmusson 2004). Sättet att dokumentera förändrades i positiv riktning genom implementeringen av BBIC. Dock riktades kritik, liksom tidigare, mot omfattningen av och den tid som det tog att fylla i formulären (Rasmusson 2006). Uppfattningarna och erfarenheterna av arbetet med BBIC var dock mycket varierande hos socialsekreterarna i Rasmussons (2006) studie. Positiva erfarenheter var att BBIC bidrog med en helhetssyn, struktur och tydlighet i utredningarna. Dokumentationen blev då mer nyanserad och tillförlitlig med en högre rättsäkerhet och bättre kvalitet. De negativa erfarenheterna låg i en tveksamhet till om det blivit bättre utredningar med BBIC. Formuläret för utredningar fick kritik för att vara för detaljerat och svår använt. Det fanns även en oro för försämrade relationer till klienter och samverkanspartners i och med BBIC och en rädsla för att ett alltför styrt arbete. Andra forskare har även sett en genomgående positiv inställning till BBIC. Socialarbetarna upplevde en högre grad av professionalism och såg en tydligare struktur i arbetet med social barnavård (Engström & Ovall 2010). Rasmusson (2006) konstaterade i sin studie om barnperspektiv i socialt arbete att flera socialsekreterare efterfrågade möjligheter till ytterligare utbildning och fortbildning om BBIC, barns utveckling och aktuell forskning på barnavårdsområdet. Vidare menar Rasmusson (2006) att socialsekreterarna behöver möjlighet till att reflektera över och förstå innebörden av BBIC i relation till den egna vardagspraktiken, sina egna värderingar och tidigare arbetssätt för att kunna acceptera och integrera den stora förändring som arbetet enligt BBIC innebär. I sina intervjuer med placerade ungdomar kunde Rasmusson (2006) se att ungdomarna överlag tyckte att beslut om familjehemsplacering varit riktigt men de beskrev i flera fall en känsla av maktlöshet och ensamhet gällande delaktigheten i beslutet kring insatsen. Vidare kunde Rasmusson (a.a) konstatera att utrymmet för klienters delaktighet varierade i olika typer av utredningar utifrån problemets allvarlighetsgrad samt av vem och på vilka grunder utredningarna uppkommit. Intervjuerna visade på socialsekreterarnas stora betydelse för att skapa förutsättningar för delaktighet och stöd för barnen i deras utveckling. Rasmusson (a.a) menar att det är viktigt att ge barnen stöd på ett sådant sätt att de kan medverka i sin egen utveckling och socialisation. Även om socialsekreterare ställer sig positiva till BBIC under den första fasen av implementeringen så vill många tona ner betydelsen BBIC haft för socialtjänstens förhållningssätt gällande barn, det kan ses som ett naturligt steg för att stärka barns ställning, men bara ett steg i utvecklingen av barnperspektivet, som pågått under en längre period. Många socialsekreterare vill påstå att den utveckling som skett med barnperspektivet i det sociala arbetet hade skett även utan BBIC. Forskning har även kunnat visa att BBIC har påverkat hur socialsekreterare tänker, de sju behovsområdena har blivit en del av socialsekreterarnas kunskapsbas. Vidare har BBIC gett en bättre utredningsplanering, barnets behov har fått större uppmärksamhet och triangeln har blivit ett hjälpmedel i kontakten med barnet och föräldrarna (Rasmusson 2006; 2004). 12

18 Barnkonventionens betydelse för delaktighet Barnkonvention innehåller två olika perspektiv synen på barn som objekt och aktör. Objektsperspektivet innebär att barnet ses som ett objekt i behov av omsorg och stöd. Aktörsperspektivet däremot innebär att barnet ses som ett aktivt subjekt, en kompetent individ med eget handlingsutrymme och som skapare av sin egen utveckling och socialisation. Detta dubbla innehåll kan skapa spänningar, speciellt inom socialtjänsten. Detta då socialarbetare har ett dubbelt uppdrag, både att utöva social kontroll och att erbjuda stöd och behandlingsinsatser. Detta kan begränsa möjligheterna att möta barn på jämlik basis. Vidare menar Rasmusson (2006) att barnkonvention är en grundpelare för att söka kunskap om barns villkor och vardag samt för reflektion och diskussion om innebörden i de, ibland vaga och även mångtydiga begrepp, som präglar barnavårdsarbetet. I sin forskning kunde Rasmusson (2004) se en oklarhet kring i hur utredarna i sina slutsatser om vilka behov som identifierats, skulle tillgodose dessa utifrån principen om barnets bästa i Socialtjänstlagen och barnkonventionen. Överväganden om tillvägagångssätt för att involvera barnen skall, i enlighet med barnkonvention och kunskaper om barns utveckling, alltid utgå från barnets ålder, mognad och kompetens. Socialsekreterarna har ett viktigt ansvar för överväganden av detta slag. De skall representera ett professionellt förhållningssätt i relation till de vuxna i barnets nätverk, där det kan finnas olika uppfattningar om barnets bästa och olika synsätt på barnets rätt att komma till tals och delta i beslut. (Rasmusson 2006, s.99). Rasmusson visar att barnkonvention har gett socialarbetare ett viktigt redskap att använda som stöd i det svåra arbetet med social barnavård (Rasmusson 2006). Ett perspektiv med utgångspunkt i mänskliga rättigheter kan hjälpa till att ge en mer enhetlig syn på det sociala arbetets praktik. Rasmusson (a.a) menar att de mänskliga rättigheterna ger en universell värdegrund i det sociala arbetet i en värld som är full av osäkerhet, mångfald och föränderlighet. Sammanfattning Innan BBIC implementerades i socialtjänsten framstod barns delaktighet som låg. Det kommer fram i olika studier av barns upplevelser av kontakten med socialtjänsten hur barnen ofta känner sig bortglömda och åsidosatta av socialsekreterarna. Det konstateras att det fanns ett glapp mellan beslut och återkoppling till barnet. Under processen att implementera BBIC så genomfördes ett antal studier för utvärdering av den nya modellen. I dessa studier visade det sig att majoriteten av socialsekreterarna ställde sig positiva till förändringen. BBIC upplevdes, av socialsekreterarna, ge en bättre struktur och helhetssyn. Nackdelar med BBIC var omfattningen och den tid som modellen förutsätter. I och med implementeringen av BBIC så har det nu även tillkommit studier gällande socialsekreterares uppfattningar om hur det är att arbeta efter BBIC. I dessa framkommer att barns delaktighet ökat med hjälp av dokumenten, men även att delaktigheten ännu går att förbättra. Barnkonventionen ger en universell värdegrund i det sociala arbetet i en värld som är full av osäkerhet, mångfald och föränderlighet. 13

19 Kapitel 5 Teoretisk referensram I detta kapitel kommer vi presentera det material som utgör uppsatsens teoretiska grund. i kapitlets första del ges läsaren en inblick i tankesätt kring barnsamtal. I kapitlets andra del framlägger vi en modell som kan användas för att mäta barn och ungdomars delaktighet. Barnsamtal De socialsekreterare som arbetar med att utreda och besluta om insatser gällande barn och ungdomar möter på den utmaning som det innebär att samtala med barn. För att följa BBIC och beakta ett barnperspektiv så är det centralt att, i den mån det går, höra barnet och försöka få fram dess åsikter. I denna uppsats kommer vi, för att bättre förstå den komplicerade uppgift som barnsamtal innebär, att i analysen koppla till denna text om att samspela med barn. Texten är baserad på Barnsamtal den framgångsrika samvaron och samtalets betydelse för barn med samspelssvårigheter skriven av Emilie Kinge (2008). Boken utgår ifrån samtal med barn i förskolan, men då den bygger på hur man lyckas föra ett bra samtal med barn så kan vi i vår uppsats koppla detta till socialsekreterarnas upplevelser av att samtala med barn och det goda samtalet. Det finns många olika typer av samtal och sättet på vilket samtalet utförs beror på situationen och meningen med samtalet. Samtal kan ske genom undervisning, förklaringar, förmaningar, tillrättavisande och argumenterande. Att bemöta barn på rätt sätt kan i många fall innebära en stor utmaning. Svårigheten ligger i att lyckas att bejaka och visa empati gentemot barnet. Det kräver att man gör något utöver sin profession. Att tala mindre och lyssna mer och att öka sin uppmärksamhet kring hur barnet egentligen har det. Författaren menar att det handlar om att tala med barnet om sina egna uppfattningar och funderingar och inte alltid i förväg veta vart samtalet kommer att leda. Att bli bra på samtal kräver både träning och kunskap. Man behöver tid för att känna efter, reflektera och få lära sig. Man kan även behöva vägledning och någon att dela sina tankar och erfarenheter med. Utmaningen ligger i att hela tiden uppfatta sin förmåga och sitt sätt att kommunicera för att på så sätt kunna öka sin kunskap. Man bör vara medveten om att man aldrig blir fullärd utan istället se det som en livslång process mot att bli mer bejakande och mer empatisk. I yrken där man hamnar i samtal med barn så innefattar en viktig del av verksamheten att man som anställd uppträder professionellt. Kinge menar att uppfattningen om vad det innebär att vara professionell är olycklig och ofta leder till att man inte är personlig i kontakten med både barn och vuxna. Man är så benägen att göra rätt och vara duktig och blir därmed väldigt fokuserad på att hitta en lösning och nå ett resultat. Detta är viktigt att vara medveten om när man samtalar med barn, att man inte låter professionaliteten ta överhand utan att man vågar vara personlig och låta tiden gå. Men hur lyckas man då med ett bra samtal? Ett bra samtal bör ses som en process som är grundläggande för barnets självmedvetande och utveckling. Dessvärre menar Kinge att barnsamtal i professioner oftare är undersökande än genuint ömsesidiga. Många människor vill ha en metod att arbeta utifrån och är ofta otåliga med att komma vidare. Det är dock viktigt att inse att i samtal med barn så är det omöjligt att helt gå efter någon metod. Metoder ska betraktas som hjälpmedel och vägvisare i arbetet med barn men enligt Kinge underordnas värderingar gällande vad som är gynnsamt för det enskilda barnet. Det handlar om att våga lyssna, vara tyst, reflektera och framförallt vara närvarande. Barn öppnar sig mer när det skapas rum och tid för mötet med lugna, närvarande vuxna som visar ett genuint intresse för kontakten. 14

20 En aspekt i barnsamtal är bejakandet som grundar sig på jämlikhet och bör ses som en attityd snarare än en teknik. Bejakandet innebär att lyfta fram något hos den andre och att se barnet som en individ med rättigheter, integritet och identitet. Det handlar inte om att acceptera barnets erfarenheter som sanna men att barnet har rätt att se på saker på sitt eget sätt. Att se barnet innebär att man förnimmer dess känslor, behov och intentioner. Det innebär också att förstå, bekräfta och erkänna att dess känslor och åsikter är berättigade även om ett senare steg är att arbeta för att åstadkomma andra känslor. Barns och ungdomars väg till delaktighet Harry Shiers (2001) modell för barns och ungdomars väg till delaktighet är utarbetad efter artikel 12:1 i barnkonventionen. "Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad." Modellen består av fem nivåer av delaktighet (Se bilaga 5) 1. Barn blir lyssnade till 2. Barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter 3. Barns åsikter och synpunkter beaktas 4. Barn involveras i beslutsfattande processer 5. Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande På varje nivå finns tre steg av engagemang då professionella och organisationer kan vara olika mycket engagerade. Dessa tre steg är öppningar, möjligheter och skyldigheter. Öppningar sker så fort den professionella bestämt sig för att arbeta med den nivån. Möjligheterna är när den professionella kan arbeta praktiskt utefter den nivån på grund av resurser, kunskaper eller olika hjälpmedel. Nivån skyldigheter innebär när den professionella och organisationen ska arbeta på ett visst sätt då arbetsmetoder eller policyer blivit bestämda. Varje nivå består i sin tur av frågor på varje steg som den professionella kan ställa sig för att identifiera det nuvarande steget samt det nästkommande, detta för att kunna möjliggöra barnets delaktighetsnivå. En organisation eller professionell befinner sig inte enbart på en plats, det kan skilja sig åt beroende på arbetsuppgiften. De kan befinna sig på olika nivåer och olika steg samtidigt. 1. Barn blir lyssnade till På denna nivå ska den professionella lyssna till vad barnet säger. Det ställs inga krav på att ta reda på om barnet har något att säga, utan enbart att lyssna på barnets åsikter när barnet själva tar initiativet till att prata. Detta efter föreställningen att barn hellre vill låta den vuxna sköta samtalet. Öppningen på denna nivå innebär bara att den professionella är beredd att lyssna, möjligheterna är när denne har ordnat så att den kan ägna sig åt barnet. Det kan vara att de samtalar på en lugn plats eller att den professionella undergått utbildning i konsten att samtala med barn. Skyldigheten är först när organisationen kräver att de professionella lyssnar på barnet. 2. Barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter På denna nivå ska den professionella stödja barnet till att utrycka sig. Detta kan behövas då det kan finnas många orsaker till att barn har svårigheter att tydliggöra sig. De orsakerna kan vara blyghet, bristande tillit till professionella eller kommunikationssvårigheter. För öppningen räcker det att den professionella arbetar positivt för att stödja barnet. Möjligheterna däremot är när den professionella genom olika tillvägagångssätt möjliggör barnets uttryck, det kan vara genom hjälpmedel eller intervjutekniker. För att det ska vara en skyldighet ska organisationen inkludera de olika aktiviteterna i arbetsmetoderna för att försäkra sig om barnets delaktighet. 15

21 3. Barns åsikter och synpunkter beaktas Under de två tidigare nivåerna finns inga krav på att det barnet säger faktiskt används eller påverkar beslutsfattandet. Men däremot under nivå 3, som dessutom är bindande för de stater som godkänt barnkonventionen, ska deras åsikter vara en faktor i beslutstagandet. Det säger inte att barnens önskemål avgör ett beslut, men det ska vara i åtanke när beslut fattas, och vara tydligt varför barnens önskemål i sådana fall inte överensstämmer med beslutet. Så fort organisationen och den professionella är beredda att ta hänsyn till barnens åsikter är öppningen där, och möjligheterna när beslutsprocessen möjliggör den hänsynen. Skyldigheten uppstår när artikel 12 i barnkonventionen finns med i policyn, det vill säga "att försäkra att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad". 4. Barn involveras i beslutsfattande processer Under denna nivå går deltagande över från rådfrågande till att aktivt deltagande i beslutsfattandet. Fördelar som finns med att barnen deltar i beslutsprocessen är att det ökar barnets självkänsla, ansvar och känsla av tillhörighet. När den professionella eller organisationen är beredd att låta barnet vara med i beslutsprocessen inträffar öppningen, möjligheterna är när det finns upprättade sätt att gå tillväga som möjliggör barnets deltagande, detta kan medföra förändringar för organisationen som jargongen, procedurerna och pappersarbeten. Det är svårare att hitta sätt som tillåter barnets deltagande i beslutsprocessen, men skyldighet uppnås först när kravet på barnets involverande skapas i policy. 5. Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande Skillnaden mellan nivå 4 och 5 är en gradskillnad, då barnet i nivå 4 deltar i beslutsprocessen men är utan makt, medan barnen i nivå 5 har en delad makt med de professionella. Barnen ska däremot inte tvingas ta ansvar som de inte klarar av, detta ska enbart ge barnen chansen till makt då det är troligare att professionella nekar barnen makten än att de tvingar på dem det. När den professionella är beredd att dela med sig av makten då sker öppningen, möjligheterna finns när det finns en procedur som faktiskt gör det möjligt, samt skyldigheten finns när det i policy står skrivet att barnen och de professionella ska dela makten åtminstone i delar av beslutstagandet. Modellen kan behandlas som en möjlighet för att skapa diskussioner om ökandet av deltagande för barnen. Sammanfattning Ovan presenterade modell och text kommer användas i analysen av vårt resultat. Detta genom att vi kommer att koppla de fem stegen i modellen till hur de intervjuade socialsekreterarna själva pratar om barns delaktighet. Detta då delaktighet är ett relevant begrepp att använda för att bilda sig en uppfattning om hur barnperspektivet tillämpas av socialsekreterarna Vi kommer även att studera vårt resultat utifrån Emilie Kinges (2008) text om barnsamtal. 16

22 Kapitel 6 Metod I detta kapitel presenteras tillvägagångssättet för datainsamlingar samt urval. Här förklaras även hur vi genomförde intervjuerna och hur dessa analyserades. Här återfinns även tankar kring kvalitetssäkring samt etiska överväganden. Litteratursökning Litteratursökning genomfördes i databasen Libris med följande sökord: familjehem, återförening, barnperspektiv, socialsekreterare, placering och socialtjänst. Vi fann ett antal avhandlingar och artiklar relevanta för uppsatsens syfte: Leviner (2011), Cederborg och Karlsson (2001), och Andersson (2008). Dessa arbeten inspirerade det inledande arbetet med uppsatsen. Datainsamling Uppsatsen fokuserar på socialsekreterares arbete med barnutredningar. Vi valde att fokusera på socialsekreterares egna upplevelser och tankar kring arbetet, vilket gjorde valet av datainsamlingsmetod till kvalitativa intervjuer av socialsekreterare ganska självklart. Kvalitativa metoder används särskilt för att undersöka människors attityder, upplevelser, tankar och erfarenheter, med målet att förstå eller lista ut egenskaper hos någonting (Malterud 2011, Svensson & Starrin 1996 ). Vi var inte är intresserade av att studera omfattningen av ett fenomen utan snarare upptäcka vad det är som sker så då passar en kvalitativ studie oss bäst (Svensson & Starrin 1996). Vi var just intresserade av socialsekreterarnas attityder, erfarenheter och uppfattningar av sitt arbete. Avgränsningar och urvalet Vi bestämde oss för att enbart intervjua socialsekreterare som arbetar utifrån BBIC för att utreda barn och familjers behov av stöd och insatser. Vi ville genom intervjuerna skapa en förståelse för hur socialsekreterare ser på barnperspektivet och hur de säger sig tillämpa det i det vardagliga arbetet. Vi bestämde att det var socialsekreterare som arbetar med barn- och ungdomsutredningar och inte exempelvis ekonomiskt bistånd som var vårt fokus. I slutänden blev det genom förfrågningarna bland bekanta som vi kom i kontakt med de fem personer som sedan intervjuades. Alla av de intervjuade är utbildade socionomer och har mellan ett och tre års erfarenhet inom sitt yrke, ingen av dem hade arbetat med barnavårdsutredningar innan BBIC tillämpades. Alla arbetar inom kommuner i Mellansverige, tre av dem i en stor kommun, en på en mindre kommun och en annan på en liten kommun. Vi gjorde sammanlagt fem intervjuer, fyra av dem på socialkontor och den femte via telefon. Intervjuerna Det vi ville få fram genom intervjuerna var en förståelse för hur socialsekreterare ser på barnperspektivet och utmaningar och fallgropar med att tillämpa det. För att kunna få svar på detta använde vi oss av en semistrukturerad intervjuguide, som innebär att frågorna i grunden är detsamma men att möjligheten finns att utveckla frågorna och svar (Malterud 2011)(se Bilaga 4). Detta på grund av vår oerfarenhet som intervjuare, men samtidigt för att ge de intervjuade möjligheten att utöka sina svar; användes intervjuguiden som stöd. Vi använde oss av ljudinspelning under samtliga intervjuer, för att kunna koncentrera oss på samtalet, detta efter samtycke från intervjupersonerna (Kvale & Brinkmann 2009). Vi valde att spela in på våra mobiltelefoner och för att vara extra säkra så valde vi att använda två inspelningar i fall en skulle gå sönder. Omedelbart efter intervjuerna så förde vi över ljudfilen till en dator. Intervjupersonerna fick själva bestämma tid och plats för intervjuerna. Fyra av dem gjordes på det kontor där socialsekreterarna arbetade och telefonintervjun fick intervjupersonen välja en tid då vi ringde upp henne. Under intervjun fick socialsekreterarna fylla i en blankett rörande deras bakgrund inom yrket (se Bilaga 3). Vi var båda med på intervjuerna, men en hade huvudansvaret och ställde frågorna, den andre var med som bisittare och stöd. detta turades vi om med, så att 17

23 båda fick möjlighet att hålla i intervjun. Vi hade avsatt en timma för varje intervju, men intervjuerna tog istället ungefär en halvtimme att genomföra, detta berodde antagligen på vår ovana att intervjua. Men som Kvale och Brinkmann (2009, s. 178) skriver om man vet vad man ska fråga om, varför man frågar, och hur man ska fråga, kan man göra en kort intervju som är rik på mening. Analys och tolkning Efter intervjuerna transkriberade vi de i ett datorprogram som heter Inkscribe. Eftersom vi delade upp transkriberingen mellan oss behövde vi då även vara noggranna med hur dessa gjordes för att undvika svårigheter på grund av språkliga skillnader (Kvale & Brinkmann 2009). När transkriberingarna gjordes kontrollerade vi varandras utskrifter för att göra utskrifterna homogena språkmässigt. Efter transkriberingen så läste vi läste noggrant igenom våra intervjuer för att hitta samband. Malterud (2011) menar att det är viktigt att ha ett fågelperspektiv i denna fas av arbetet för att kunna se intervjuerna som en helhet och kunna hitta teman som binder dem samman. Vi kunde då se teman som återkom i alla intervjuerna. Vi valde fem teman som utifrån våra frågeställningar var relevanta. Utifrån dessa teman så skapade vi koder, detta gjorde vi genom att titta på våra intervjuer och försöka hitta meningsbärande enheter (Malterud 2011). Koderna som vi såg återkom i intervjuerna använde vi sedan som rubriker i vårt resultat och i vår tolkning. Intervjuerna analyserades utifrån dessa koder och vi plockade ut de citat som vi ansåg som representativa för vårt resultat. De valda citaten användes sedan för att besvara våra frågeställningar. Vi valde att använda dekontextualisering, alltså att lyfta ut delar av data och analysera tillsammans med andra delar som säger samma sak (Malterud 2011). Vår analys var även tvärgående vilket innebär att forskaren sammanfattar information från flera informanter under sina rubriker (Malterud 2011). För att säkerställa de intervjuades anonymitet så valde vi att inte redogöra för vilken intervjuperson som sagt vad. Då ett par av dem arbetar i mindre kommuner så valde vi att i resultat och analys se bort ifrån var de arbetar, då risken för igenkänning var för stor. Kvalitetssäkring Validitet handlar om att säkerställa att det som forskaren undersöker är det som hon/han påstått sig undersöka. Arbetet med att sträva efter validitet är en process under hela arbetets gång (Kvale & Brinkmann 2009). Vi har under hela studien gång återgått till syfte och frågeställningar för att säkerställa att de metoder vi använt, och de resultat studien gett har stämt överens med dessa. Vi har inte varit ute efter ett statistiskt representativt resultat, utan vi har undersökt ett fenomen hos enstaka utvalda socialsekreterare. Vi vill därför inte påstå någon yttre generaliserbart, men det skulle kunna gå att hävda en inre generaliserbarhet i den studerade kontexten (jmf. Svensson & Starrin 1996). Reliabilitet handlar om tillförlitligheten på studien det vill säga om de resultaten man får fram skulle kunna uppnås även av andra. Vi har sett att de intervjuade har gett liknande svar på frågorna, även fast vi har en semistrukturerad intervjuguide och att vi som författare har delat upp intervjutillfällena mellan oss, genom detta vill vi sträva efter en hög tillförlitlighet (jmf Kvale & Brinkmann 2009). Etiska överväganden Vi har i studien haft Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer och rekommendationer gällande forskning i åtanke för att kunna försäkra oss om eventuella etiska överväganden. Dessa regler infinner sig i fyra huvudkrav som är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Redan i den första kontakten med intervjupersonerna informerade vi dem om uppsatsens syfte, detta gjordes med en informationsblankett (Bilaga 1). Även innan intervjuerna berättade vi om 18

24 studien och svarade på eventuella frågor som de hade, och intervjupersonerna fick även en samtyckesblankett (bilaga 2) att skriva under där det även på denna stod informerat om deras samtycke och rätt till bestämmande gällande deras medverkan. Till en början hade vi tänkt anonymisera dem i texten med hjälp av påhittade namn, men vi valde sedan att inte ta med några namn alls för att undvika att röja socialsekreterarnas identiteter. Under transkribering avidentifierade vi även sådant som eventuellt skulle kunna röja deras identitet, såsom eventuella nämnanden av arbetsplatser och ortnamn. Deltagarna blev även informerade om att allt material som framkom enbart skulle hanteras av behöriga, och enbart användas för denna studie. När vi kom i kontakt med personer som var intresserade av att delta så skickade vi dem ett informationsbrev (se Bilaga 1). Detta för att delge dem om att de var anonyma och att deltagandet i uppsatsen var frivilligt och att de när som helst kunde ändra sig om de inte längre ville delta. Till intervjuerna tog vi med oss en samtyckesblankett (se Bilaga 2). Denna hade samma funktion som informationsbrevet men här kunde de skriva på att de läst och godkänt informationen. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) är ett skriftligt samtycke inte alltid nödvändigt, men att det kan fylla funktionen att både intervjuare och intervjuperson kan känna säkerhet. 19

25 Kapitel 7 Resultat och tolkning Resultatkapitlet delas upp i fem teman; Tema 1) Att göra barn delaktiga, Tema 2) Upplevelser av barnperspektiv, Tema 3) Att arbeta med BBIC, Tema 4) Återkoppling till barn och familj, Tema 5)Vägar för att nå fram till barnet. Under varje tema summerar vi vårt resultat samt presenterar ett par talande citat för gällande tema. Därefter presenterar vi analysen av vår data i relation till vår teoretiska referensram. Vi kommer i detta kapitel enbart att redogöra för vårt resultat, analysen av detta resultat kan läsas i nästa kapitel. Intervjupersonerna är socialsekreterare som utreder barns och familjers behov av stöd och insatser enligt socialtjänstlagen. De har mellan ett och tre års erfarenhet av utredningsarbete och ingen av dem arbetade med barnavårdsutredningar innan BBIC implementerades. Tema 1, Att göra barn delaktiga En viktig aspekt i att tillämpa ett barnperspektiv inom socialtjänsten är att göra barnet delaktigt i utredningen. I nedanstående citat problematiserar en av socialsekreterarna kring svårigheten i att lyckas med detta. Socialsekreteraren anser att det kan låta enkelt men att det är svårare än vad man tror att göra barnet delaktigt. Det ses som ett ganska luddigt och abstrakt begrepp. Att alltid göra barnen mer delaktiga och det låter så enkelt. Det är verkligen riktigt svårt eftersom det är vuxna som tar plats. Det är svårt att få barnen delaktiga. Att dom känner trygghet i mötet med socialsekreteraren. Sen så är det viktigt att från grunden ha en väldigt trygg miljö och en trygg kontakt. Att man ska träffa barnet i flera olika miljöer kanske, där det behövs, så att man verkligen kan lyssna på barnet. Alla intervjupersoner talade om att de under en utredning, för att kunna göra barnen delaktiga, pratar med barnet ifråga för att få fram barnens egna åsikter, uppfattningar och inställningar. Våra intervjupersoner ser barnens åsikter som viktiga. Om ett barn till exempel inte vill ha en kontaktperson finns ingen anledning till att bevilja den insatsen. Här påvisar socialsekreterarna ett tydligt barnperspektiv, de väljer att åsidosätta föräldrarnas vilja för barnet. Åldern på barnet påverkar till stor del graden av delaktigheten. Vid 15 års ålder räknas barnet som part i ärendet, och måste då kommuniceras. Även om brytpunkten är vid 15 års ålder säger de intervjuade att de försöker utreda vad yngre barnet tycker, men vi uppfattade svårigheter i detta då det går att läsa mellan raderna att det är föräldrarna som har makten över hur delaktiga barnen blir. När barnen är yngre försöker de få till ett samtal med barnen för att kunna hålla dem informerade, så länge föräldrarna samtycker. Socialsekreterare ska försöka få till ett möte med alla barn som har möjligheten att kunna förmedla sig, och så länge barnen vill att de samtalen ska vara enskilda ska detta ordnas. Barnet ska även kunna påverka var mötet sker, skulle barnet hellre vilja träffas i skolan ska det ordnas. Vi brukar säga att vid 15 så är dem egen part i ärendet. Men det är ju klart att man tar ställning, eller det är ju jättemånga föräldrar som ansöker om kontaktperson till exempel och där är det ju verkligen så oavsett om det är en sjuåring eller en tolvåring eller det är en sjuttonåring. Vill inte barnet ha det så kan vi inte tvinga barnet till det. Man är väldigt tydlig med det redan när man pratar med föräldrarna. Så det är ju lite dubbelt det här hur mycket inflytande de verkligen har när man gör utredningar. Men deras röst ska alltid väga tungt. I det ovanstående citatet framgår hur barnets åsikt kan påverka val av insats. En synpunkt som kom fram under intervjuerna var att en socialsekreterare bör försöka ha i åtanke att om barnet senare i livet kan vilja begära ut sina handlingar så skall det synas i dokumentationen att socialsekreteraren har gjort allt som hon kan göra. I citatet nedan nämner en av socialsekreterarna att det ibland inte är lämpligt att prata med barnet och hur man då istället får inhämta informationen från andra håll, till exempel skolan. 20

26 Vi ska ju i så stor utsträckning det går prata med barnet. Det är absolut inte alltid möjligt, ibland är det inte lämpligt, men tanken är att så långt det är möjligt så ska vi prata med barnet. Vi inhämtar information från skola och förskola där det också kommer fram barnets behov. Flera socialsekreterare påpekade att de skulle kunna träffa barnen i större utsträckning. Nu träffas de i stort sett för att gå igenom vad som händer och varför och om det finns frågor som barnet undrar över. Socialsekreterarna är medvetna om att barnen inte tar lika stor plats i utredningarna. Dock är de relativt ytliga i sina problematiseringar av detta. De nämner kort att de träffar barnen vid enstaka tillfällen men funderar inte vidare i hur detta påverkar barnets delaktighet i utredningen. Vi kan i vårt resultat se att kontakten ökar ju äldre barnen blir. Vid utredningar som rör skadliga eller riskfyllda beteenden hos barnet, där barnet närmar sig 18 års ålder är de naturlig mer delaktiga än föräldrarna. Socialsekreterarna säger att detta beror på att utredningarna av äldre barn och ungdomar oftare rör problem hos själva barnet medan utredningar av yngre barn oftast gäller brister hos föräldrarna. Skulle ett barn som är under 15 år själv ta kontakt med socialtjänsten, kan socialsekreterare välja att göra en anmälan om oro istället. Detta då barn under 15 år inte räknas som en egen part i ärenden hos socialtjänsten och själva inte kan göra en anmälan. De intervjuade vill betona att det i arbetet är barnets röst som alltid ska väga tyngst, och det kan vara barnets ord som blir avgörande vid beslutsfattandet. Tema 2, Upplevelse av barnperspektiv De socialsekreterare vi intervjuade hade en relativt likartad definition av begreppet barnperspektiv. I nedanstående citat går utläsa att barnperspektiv innebär att utgå ifrån barnet först och främst. Det är väl att utgå ifrån barnet först och främst tänker jag. Att det spelar inte så stor roll egentligen i vårat arbete vad föräldrarna har för behov först och främst, utan att vi ska se att det ska finnas en koppling till barnets behov för att det ska vara intressant för oss egentligen. Det är väl barnperspektiv; att hela tiden påminna oss själva och föräldrarna som vi jobbar med att det är barnet först och främst. Socialsekreterarnas upplevelser av barnperspektiv handlade till stor del om att utgå från barnet, att barn får komma till tals och blir lyssnade på. Allt ska ske med hänsyn till, och med barnet i åtanke i alla avseenden, även om det är barnutredningar eller ansökan om ekonomiskt bidrag. I dokumentationen kommer barnperspektivet fram genom att det är fokus på barnen som subjekt och inte objekt. Besluten ska gynna barnen och deras behov, även i fall då insatsen ges till föräldrarna, detta förklaras i nedanstående citat. Barnperspektiv är för mig att barnet kommer först. Barnperspektiv är viktigt just eftersom det är vuxna som hörs, det är dom man jobbar kring oftast. I många situationer där barnet kommer i kontakt med oss så är det kring omständigheter som rör vuxna. Då blir barnperspektivet att försöka se förbi det, att se sånt som är bäst för barnet, och vad barnet själv anser och tycker och göra barnet delaktigt/ / Det är så lätt att falla tillbaka på utifrån föräldrarna. Det kanske är faktorer hos föräldrarna som gör att barnet behöver placeras och det diskuterar man utifrån föräldrarna vad som händer. Det är jättelätt att man kommer tillbaka dit, man får hjälpas åt att förtydliga det och upprepa det hela tiden. Hur påverkar det här just barnet. Barnperspektiv ska vara ett tankesätt som följer med under utredningens alla delar. Sedan ser det olika ut beroende på åldern på barnet, då det kan vara svårare att uttrycka små barns vilja, då är det istället barnets bästa enligt utredaren som tar större utrymme. Socialsekreterarna ska vid 21

27 beslut kunna argumentera för barnets behov även om de saknar stöd i lagrum. Det ska finnas en koppling till behoven och barnet ska vara i centrum, och med detta ansågs det av socialsekreterarna att BBIC hjälper till att ge ett barnperspektiv. Barnperspektiv är så viktigt just för att det är de vuxna som vanligtvis hörs enligt våra intervjupersoner. Tema 3, Att arbeta med BBIC Alla intervjuade arbetar med BBIC, och ingen av dem arbetade med barnutredningar innan BBIC implementerades på deras arbetsplatser. Åsikterna bland de intervjuade skiljer sig åt, någon ansåg att BBIC kan upplevas som spretigt och osammanhängande. Detta eftersom BBIC utgår ifrån givna mallar, och dessa mallar är uppdelade i rubriker och det kan då bli så att samma ämnen kan behöva hamna under olika rubriker. BBIC kan med dessa rubriker då ses som smått stelt. Men några påpekade att vissa rubriker inte måste finnas med i alla utredningar, utan att de väljs ut efter relevansen för anmälan. En åsikt som framkom i citatet nedan var att BBIC erbjuder en bra struktur som gör det svårt att missa något under arbetets gång. Strukturen ses här som något positivt. Det blev tydligare och enklare att utföra arbetet med BBIC. Det är en given struktur, ganska svårt att missa saker. Det är många frågor, jättemånga frågor, det är enkelt också, enkelt att förstå, och enkelt att arbeta med/.../de som har jobbat innan BBIC kom tror jag lätt att de kanske jobbar lite som förr, att de har svårare än vi som kom in när det bara har funnits BBIC, tror jag. Men annars är det en bra metod och mall för då kan man ju hålla det ganska strikt om du vill. Alla de intervjuade påpekar att de använder dokumenten men att de har olika sätt att använda dem. Erfarenhet och tiden man arbetat med BBIC nämner flera av de intervjuade som möjliga anledningar till hur man använder mallarna. Det framkommer vidare att BBIC är en modell som behärskas med varierande framgång på socialkontoren. Vissa trivs bra med att använda mallarna medan andra ansåg att det är besvärligt. Några av de intervjuade ansåg att detta skulle kunna riskera enhetligheten i dokumentationen hos socialtjänsten. Några betonade att tiden inte alltid räcker till för en utförlig utredning. Man kunde jämföra med utredningar på unga vuxna, där utredningarna liknar hur det var innan BBIC, dessa har färre rubriker och en mer sammanhängande text. En av socialsekreterarna förklarar detta: Jag tror att det är väldigt mycket kritik mot BBIC, men jag tror att man ibland har tolkat lite fel, man överarbetar lätt med BBIC det tror jag. Är man ny så är det ju väldigt mycket, men grejen är ju att man ska ju inte fylla i allt i alla utredningar, då blir det ju farligt. Man måste lära sig avvägningen, man ska absolut inte göra mer än man behöver/.../ För mig har det nog varit ett sätt att strukturera upp arbetet. jag gillar ju BBIC ganska så mycket/.../det är fortfarande ett hjälpmedel med struktur, det är ju väldigt viktigt att man kan gå ifrån det också, för barns del/.../ Alltså jag tror att om man, gör en bra utredningsplan direkt, vid första kontakten, då tycker jag inte det är mer tidskrävande med BBIC. Har man inte gjort det kan det bli väldigt mycket. Triangeln, upplevde flera av intervjupersonerna, kan fungera som ett hjälpmedel vid samtal. Även de socialsekreterare som ställde sig positiva till BBIC förstod att andra kan se BBIC som fyrkantig, men att det beror helt på hur man hanterar metoden. I citatet nedan förklarar en av socialsekreterarna att BBIC är ganska stelt men lägger ingen vikt vid detta. När det blir en utredning så blir det ju så himla i hoptryckt och det är ju en del föräldrar som säger att "så har inte jag sagt eller så menar inte jag". Det blir ju lite stelt med BBIC. Det är ju rubriker som man ska fylla i nånting under. Har man inget att fylla i, "skit i det då" kan jag tänka, för att det är inte det som är det viktiga ändå. 22

28 De intervjuade säger att BBIC är tidskrävande, men om man lär sig att använda instrumentet på rätt sätt så behöver det inte vara svårare än andra modeller. De tror att de som jobbade innan BBIC kom kanske har svårare att arbeta med BBIC. En av de intervjuade ställer sig dock negativ till BBIC, hon/han upplever att BBIC är alldeles för krångligt och föredrar de gamla utredningsmallarna, där skrivandet blir mer sammanhängande. Jag kan inte tycka att det är speciellt bra med BBIC alls. Nej, så tänker jag. Att det blir spretiga och osammanhängande utredningar eftersom det är uppdelat/.../alltså en del behärskar det bättre och andra sämre. En del utredningar går det inte riktigt att få till bra med det utredningssättet. Så jag tycker nog inte att det har blivit mer enhetligt. Socialsekreterarna försöker få BBIC mer enhetligt genom att gå igenom ärenden i arbetsgruppen och ha samverkansmöten, flera av de intervjuade nämner även metodhandledare som de kan vända sig till när de har svårigheter i ett ärende. Även fast BBIC kan ta tid är det en bra metod, de anser att man bara behöver ta till sig metoden och få en förståelse, och på de olika arbetsplatserna diskutera metoden. Flera av de intervjuade skulle gärna vilja gå en fortsättningsutbildning, vilket framkommer i citatet nedan. Jag tycker att den tar mycket tid men jag tror den är jättebra egentligen. Bara att man inte alltid hinner med och sen så behöver man nog hålla det mer aktivt och levande. Man måste nog jobba med det hela tiden tror jag. annars så blir det lite så att man vet att man ska göra samma allihopa, men det blir inte så när man sitter för man har sin egen/.../ Sen så sitter dem andra och gör sina egna såna på sina rum. Det är jättebra om man jobbar hela tiden med det, "hur gör vi egentligen analysen, hur gör vi egentligen här, hur pratar vi här och hur ska vi tänka här", så att det blir gemensamt, och att det finns tid till det. Så är det nog väldigt bra. De samlade åsikterna om BBIC som framkommer är att BBIC har gjort utredningsarbetet tydligare, men att kontinuerliga utbildningar bör finnas. Detta för att göra så att idén om att BBIC ska skapa likartade utredningar faktiskt går igenom. Tema 4, Återkoppling till barn och familj Att återkoppla till familjen under utredningens gång kan underlätta för samarbetet mellan socialtjänst och den berörda familjen, det ger även en ökad känsla av delaktighet. I nedanstående citat förklarar en av socialsekreterarna hur denne under utredningsprocessen går tillväga för att göra hela familjen delaktiga. Jag brukar göra en skiss, förklarar att "jag tänker så här, hur tänker ni". Så får dem vara med och prata om det. Sen så även i själva utredningen hur den ska läggas upp, vart ska vi vara, när ska vi ha samtal, hur vill ni, ses vi tillsammans, ska vi ta det enskilt. De är med på upplägget också. Sen tänker jag när man kommer till insatsen, eller inte insatsen, när man ska ta beslut, där är ju de också med och får säga. Om det inte är jätteallvarligt. Men alltså oftast är de ju med och då, alltså man pratar "vi tänker så här, vi är oroliga över det här och det här, vad tänker ni" också säger de vad de tänker. Så får de vara med, och även tänker jag sen när man har uppföljning på insats, vill de fortsätta eller vill de inte fortsätta. Hur tycker de? Så de är med ganska mycket. Under en utredning är återkoppling till de berörda parterna viktigt, och att även se till så att föräldrarna är medvetna om att barnets behov kommer först. En part i ärendet ska kommuniceras, och detta gäller då även barn som är över 15 års ålder då de vid den åldern blir part i ärenden. 23

29 För att försäkra sig om att de berörda känner sig delaktiga kan det "extra" telefonsamtalet vara bra, med andra ord att ringa bara för att informera om nuläget och berätta vad nästa steg blir. Det är nödvändigt att återkoppla ofta, att tänka efter hur man själv hade velat bli bemött. Det är bättre att återkoppla och vara öppen än att tassa på tå, samt att se till så att de berörda är medvetna om upplägget på utredningen. Det försöker jag ha väldigt öppet under utredningen, att ta det där extra telefonsamtalet till mamman eller pappan och bara informera/.../att man hela tiden återkopplar. Jag tänker att det är så om man själv, om man står under en utredning själv så vill man ju veta. Det är ju klart man har jättemycket frågor, även om i våra ögon kan det vara föräldrar som brister så är det ju ändå, ja men de är föräldrar punkt slut. Det finns ingenting i världen som kan ändra på det. Däremot att de är inte så lämpliga hit och dit, men de har alltid rätt att få den här återkopplingen, och hur vi tänker och vilka beslut vi står inför, att man är väldigt öppen hela vägen. Så att det inte blir det här tassande på tå runt utan då är det bättre att sätta ord på det. I ovanstående citat pratar en av socialsekreterarna om vikten av återkoppling till familjen och hur detta kan ses som en rättighet för föräldrarna. Att som förälder bli utredd om sina föräldraförmågor är påfrestande och det är av vikt att socialsekreteraren att underlätta processen. Genom att ständigt återkoppla till föräldrarna så möjliggör socialsekreteraren för en mer öppen och trygg process för alla inblandade. Tema 5, Vägar för att nå fram till barnet För att lyckas göra barnet delaktigt så måste socialsekreterarna hitta vägar för att nå fram till barnet. De måste skapa en trygghet som gör att barnet vill berätta och som gör att de känner sig delaktiga i utredningen. Att man anpassar sig och lägger sig på samma nivå, går ned litegrann kanske så att de förstår frågorna. Att man inte pratar över huvudet på dem när de är med, och sen en del barn tycker att det är jättejobbigt att prata överhuvudtaget. Att man kanske använder såna där nallekort eller man har skalor, "hur jobbigt är det" eller, "hur mår du" eller lite mer andra hjälpmedel för att få fram det också. Intervjupersonen i citatet ovan talar om hur man försöker få barnet att förstå vad som händer. Hon/han nämner också olika hjälpmedel, till exempel nallekort som är bilder på nallar med olika känslor. Barnet kan då välja kort som passar in på hur hon/han mår eller känner sig i olika situationer. Under samtalet med barn kan det vara bra att ta med BBIC-triangeln som hjälpmedel, för att kunna visa på hur det ser ut och vad som ska göras. För att nå fram till barnen på deras nivå ska de använda sig av enskilda samtal, men även vara noggrann med att barnen har tillgång till alla kontaktuppgifter. Det kan bli mycket sms och telefonkontakt med barnen då det kan vara lättare för ett barn med sms istället för telefonsamtal. Många barn svarar inte på okända nummer, medan sms svarar de flesta på. De ska kunna erbjuda barnet att ha samtal där denne själv känner sig bekväm, så barnet själv kan få välja var de träffas. Att även samtala med barnet så att det förstår, samtidigt som barnet ska vara medvetet om att föräldrarna kommer få veta vad de pratar om. Men de skulle gärna ha tid att träffa barnen mer. Jag kan tycka att när det är ungdomar så är det lättast med sms för de svarar oftast inte på okänt nummer, utan då är det bättre att skicka ett sms "hej jag heter ---- jag jobbar på socialtjänsten. Skulle behöva träffa dig och prata med dig" och nästan alltid får man svar. Det blir nog på ett annat sätt för dem./ / Ja och sen är de ju mer vana att skicka sms tänker jag och det känns väl lite bättre, en del är ju livrädda för att få frågor direkt. I citatet ovan förklarar en av socialsekreterarna hur sms kan vara en bra väg för att nå fram till barnet. Många ungdomar har lättare för att kommunicera via sms och det blir lättare för dem att 24

30 ha kontakt med socialsekreteraren på det sättet. Det är viktigt att socialsekreteraren är öppen för olika sätt att nå fram till barnet. Analys utifrån teoretisk referensram Utifrån Harry Shiers (2001) modell kan man mäta barns delaktighet genom fem nivåer. Dessa nivåer kommer här användas för att analysera våra intervjuer. Nivå ett handlar om att lyssna på barnet. I alla våra intervjuer framkom socialsekreterarnas vilja att lyssna på det berörda barnet. Vi kan även se i resultaten att socialsekreterarna talar om hur de försöker anpassa situationerna för att öka sina möjligheter att lyckas lyssna på barnen, så som utbildning i hur man lyssnar på barn samt miljön för mötet. I intervjuerna kunde vi urskilja att alla försöker ordna enskilda möten med barnen. De ger barnet en plats i mötet och ställer frågor till barnet, till exempel hur mår du? hur har du det hemma?. Om man ser på nivå ett i Harry Shiers (2001) modell så är detta en nivå då de inte behöver ta hänsyn till vad barn säger utan enbart lyssna på dem när de säger något. Vi har i intervjuerna kunnat ana en obalans i makten mellan föräldrar och barn, något som socialsekreterarna dock inte verkat helt medvetna om. De nämner vid flera tillfällen hur föräldrarna bestämmer om de får prata med barnet, men problematiserar inte kring vilka följder detta kan få. Genom att föräldrarna har denna makten kan det även vara så att de påverkar vad barnet kommer att berätta för socialsekreteraren, om denna får tillåtelse att träffa barnet. Då kan frågan ställas om det verkligen är barnets åsikter som framkommer, eller om barnet i vilja att vara sina föräldrar troget säger sådant som ställer föräldrarna i god dager. Att svara på dessa frågor är näst intill omöjligt, men så är detta också det svåra i socialt arbete. I hur stor utsträckning kan socialsekreteraren lita på det som sägs. Nivå två handlar om att barnet ska få stöd till att uttrycka sig. Av våra resultat från intervjupersonerna framkommer det att det handlar om att söka sätt att anpassa sig efter barnet. Att möjligöra denna nivå innebär att hitta metoder som stödjer barn att uttrycka sig. I intervjuerna framkommer hur socialsekreterarna på olika sätt arbetar för att nå fram till barnen. De anpassar sitt sätt att prata, de försöker använda ett enklare språk. De försöker även tänka på miljön där mötet sker, det är viktigt att barnen känner sig trygga. Flera av de intervjuade nämner även praktiska hjälpmedel för att kommunicera med barnen. Det kan handla om till exempel Nallekort, med bilder på olika nallar med olika känslor, barnet får då välja en bild som representerar hur de mår och kan prata kring denna. De kan också använda skalor där barnen får sätta in sig själv på en skala över hur de mår. För att underlätta kontakten med barnen kan man även använda sig av sms, detta då många unga tycker att det är lättare att svara på ett sms än att prata i telefon. En av de intervjuade berättar att hon tar med sig en bild på BBIC- triangeln, som är förenklad och anpassad för barn, denna kan hon då prata kring och visa barnet för att underlätta för barnet att förstå varför en utredning görs och hur den går till. Vi kan i vårt resultat se en tydlig vilja att nå fram till barnen. Intervjupersonerna får använda sin fantasi för att hitta metoder som fungerar för just dem. Även här är det relevant att fråga sig vilken makt föräldrarna har och huruvida barnet säger hur det verkligen står till. I utredningen riskerar barnet att ställas i en svår situation mellan relationen till sina föräldrar och sina egna behov. Det är viktigt för socialsekreteraren att vara medveten om den inre strid som barnet kan gå igenom och att vara försiktig så att man inte kräver att barnet ska behöva välja. Nivå tre handlar om huruvida barns åsikter och synpunkter beaktas. Även om socialsekreterarna väljer att arbeta utifrån insatser de själva anser vara barnets bästa så har de ändå barnets vilja i beaktande. De lyssnar på barnet och försöker ta in barnets åsikt. Ett återkommande exempel på detta är när föräldrar ansöker om insatsen kontaktperson, vill inte barnet ha detta så beviljar socialsekreterarna aldrig den insatsen. När det kommer till beslutsfattandet så påpekar de intervjuade socialsekreterarna att det i slutändan är barnets ord som väger tyngst. Här nämner 25

31 flera av de intervjuade att det är nödvändigt att inte bara lyssna till vad barnet säger, utan också se till vad barnet gör. Det handlar om att vara uppmärksam på tecken och signaler som barnet sänder ut, till exempel att barnet helt plötsligt slutar prata. I dokumentation är det viktigt att inte bara få med vad som sägs utan även omständigheterna runt omkring barnet som kan påverka. Då de intervjuade arbetar utifrån BBIC så ska de i beslutet ta hänsyn till vad barnet sagt. Några av de intervjuade menar att vid beslut då de väger mellan insats eller inte insats så är det barnets åsikt som är avgörande. Vi kan dock i resultatet utröna hur socialsekreterarna märker att det oftare blir ett fokus på föräldrarna än på barnet. Socialsekreterarna har ofta mer kontakt med föräldrarna och de säger själva att de ibland behöver påminna sig om att fokusera på barnet. Nivå fyra handlar om att barn involveras i beslutsfattande processer, huruvida socialsekreterarna är beredda att låta barnet delta i beslutsfattandet. Av resultatet kan vi se att socialsekreterarna försöker låta berörda barn kommuniceras om val över det kommande beslutet. Barnet kan få möjlighet att säga vad det tycker om ett beslut. Socialsekreterarna säger därutöver att de även försöker att återkoppla sitt arbete till familjen, dock främst till föräldrarna, detta så fort något nytt uppkommer i utredningen. När det gäller större barn så ökar delaktigheten. De intervjuade berättar att gränsen går vid 15 år, då barnet blir en egen part i ärendet. De får då mycket mer att säga till om under utredningens gång och i beslutsfattandet. Det är däremot socialsekreteraren själv som tar ett beslut, utifrån den information hon fått in av föräldrarna, barnet och andra inblandade parter, till exempel skola. Vi kan läsa mellan raderna att även om socialsekreterarna säger sig sträva efter att låta barnets vilja vara avgörande så är detta lättare sagt än gjort. Det är svårt att sätta fingret på då socialsekreterarna vill tänka att de har ett barnperspektiv. Det kan också vara så att de i en intervjusituation vill visa att de gör ett bra arbete och därför inte vill problematisera sina eventuella brister för mycket. Nivå fem handlar om att barn delar inflytande och ansvar, detta innebär alltså att socialsekreterare och barnet har delad makt. Denna nivå kan vi inte direkt se att någon av de intervjuade socialsekreterarnas socialkontor kan uppnå. Maktbalansen är ojämn då socialsekreterarna och föräldrarna har den största makten i jämförelse med barnet. Vi kan i resultaten se att även om socialsekreterarna säger sig sträva efter att göra barnet delaktigt, så ser de att föräldrarna har en större plats i arbetet, och att det är socialsekreterarna själva som tar beslut och i slutändan bestämmer vad som kommer att ske. Socialsekreterarna är skyldiga att försöka göra barnet delaktiga och att se till barnets bästa men att det är socialsekreterarens uppgift att utröna vad som i varje unikt fall är barnets bästa. Enligt Kinge (2008) är det viktigt att bejaka barnet i samtalet, detta innebär att verkligen lyssna till barnet och att vara medveten sina egna åsikter under samtalet. I vårt resultat fokuserar de intervjuade på vikten att försöka tala med barnen och göra dem så delaktiga som möjligt. Socialsekreterarna nämner svårigheter såsom ålder och mognad, men också föräldrarnas inställning. Om inte föräldrarna ger samtycke till ett enskilt samtal med barnet så får socialsekreteraren istället försöka prata med barnet tillsammans med föräldrarna. För att uppnå ett gott samtal med barnet så försöker de intervjuade låta barnet vara med och bestämma ramarna för mötet. En svårighet i att lyckas med det goda samtalet är de krav socialsekreterarna har att återge till föräldrarna vad barnet sagt under samtalet. I intervjuerna framkommer dock att somliga barn tycker att det är skönt att föräldrarna får reda på det, utan att de själva behöver säga det. En del barn sluter sig dock och då blir det svårt att få ett bra samtal. Barnet får då ett mindre förtroende till socialsekreteraren, enligt vår data. 26

32 Kapitel 8 Diskussion Sammanfattning av resultat Syftet med vår uppsats var att undersöka hur ett barnperspektiv upplevs och tillämpas av socialsekreterare vid utredningar gällande barn. Genom att utgå från frågeställningarna ville vi utreda om socialsekreterarna upplever utmaningar och fallgropar med att tillämpa ett barnperspektiv i sitt arbete. Vi ville därtill se hur socialsekreterare säger sig agera för att efterfölja barnperspektivet. Vi har fått ta del av några socialsekreterares bild av BBIC och hur de gör för att säkerställa barns delaktighet. Vi har även sett utmaningar och fallgropar. Det kan vara svårt att få föräldrarna att gå med på att låta barnen vara med. Det kan också handla om att barnen själva inte vill vara delaktiga. Dessa svårigheter tror vi kan påverka resultatet av insatsen negativt genom att socialsekreteraren inte fått en tillräckligt djup bild av barnets situation. Vi har inte haft som vilja att uppnå någon sanning eller utforska ett okänt område. Det vi ville undersöka är hur socialsekreterarna vi intervjuade kände kring sitt arbete, med fokus på barns delaktighet och barnperspektiv. Socialsekreterarna tar in hjälpmedel för att underlätta för barns delaktighet och de anpassar arbetet så att barnen lättare ska kunna förstå och få inflytande. All dokumentation skrivs utifrån barnet och det är barnets åsikter som väger tyngst i beslutsfattandet om insats eller inte insats. Socialsekreterarnas upplevelser av att arbeta med BBIC skilde sig åt. De tyckte alla att tiden var det största problemet men de hade i övrigt olika sätt att se på BBIC. Några av dem upplevde att det underlättade arbetet och gav en bättre tydlighet för att det berörda barnet som ska stå i centrum för arbetet. Någon tyckte att det var problematiskt och osammanhängande att använda BBIC. Överlag var dock inställningen positiv; BBIC kan ses som ett bra hjälpmedel om man har tid och kunskap till använda modellen. Socialsekreterarna önskade mer tid för att kunna arbeta med BBIC på ett bra sätt och vidareutbildning efterfrågades. Den av de intervjuade som hade fått vidareutbildning var också den som ställde sig mest positiv till BBIC. De övriga verkade känna det som att utbildningen varit ett måste som skulle genomföras så snabbt som möjligt, de verkade tycka att det varit lite slarvigt och för ytligt genomgånget. Tillämpningen av barnperspektiv, som också var en av våra frågeställningar, var en central del i intervjuerna. Intervjupersonerna lade stort fokus vid vikten av att göra allt för att få med barnet i arbetet. All dokumentation skrivs utifrån barnet, då blir barnperspektivet tydligare även i skrift. Tillämpningen av barnperspektivet uppkommer även när socialsekreterarna träffar och talar med barnet. I resultatet blir det tydligt hur de intervjuade på olika sätt gör för att säkerställa barnperspektivet. Det kan handla om att barnet får välja var mötet kommer ske, och när. Det innebär också att socialsekreterarna använder olika hjälpmedel, så som bilder eller sms, för att barnet ska känna sig tryggare. I övrigt rör tillämpningen av barnperspektivet även hur socialsekreterarna motiverar bedömningar och beslut. I våra resultat kan vi se att barnets röst alltid måste väga tyngst. Även om socialsekreterarna ibland måste påminna sig om detta, då det är lätt att fokusera på föräldrarna, de syns oftast mer än barnet. Det är då socialsekreterarens uppgift att lyfta barnet och dess situation och behov. Vi märke dock att socialsekreterarna inte gick till djupet vad gällde de svårigheter som kan uppstå i arbetet. De ville vara positiva och kanske ville de verka bra inför oss. Vi undrar om det kan vara så att de inte ville gå för djupt in på sådant som kan gå fel då de ville visa upp en bra fasad, men det kan vi bara spekulera i. Det kan även vara så att socialsekreterarna är rädda för att upptäcka något om de börjar fundera mer ingående på framförallt maktbalansen mellan barn och föräldrar. 27

33 De intervjuade socialsekreterarna anser att de försöker göra barnen delaktiga och att det handlar om att aldrig ge upp. Tjatar man tillräckligt länge brukar föräldrarna ge med sig. De intervjuade använder sig av hjälpmedel för att underlätta barnets delaktighet och försöker därmed göra utredningen mer begriplig för barnet. Ju äldre barnet är desto mer delaktigt blir det. I vårt resultat kan vi se att detta beror på att det är lättare att kommunicera med ett äldre barn, de förstår mer av sin livssituation och sina behov. De har även lättare för att sätta ord på saker och ting än yngre barn har. I utredningar som rör mycket små barn är det naturligt att föräldrarna tar störst plats och att de får tala för barnet, det blir då extra viktigt för socialsekreteraren att ta hjälp av andra instanser, så som förskola, för att få kunskap om barnets behov. Resultat i relation till tidigare forskning Vi kunde i vår uppsats se att de vi intervjuade i överlag var positiva till BBIC. Den kritik som framkom riktades mot omfattningen och tiden som BBIC tar. Rasmusson (2006) såg även i sin studie en positiv utveckling, i och med implementeringen av BBIC, av dokumentationen. BBIC var tydligt att arbeta med, och bidrog med en helhetssyn och struktur i utredningsarbetet. Även i Rasmussons (2006) forskning låg kritiken i att det tog lång tid att fylla i formulären, och att formulären var för omfattande. Det fanns även en rädsla för minskad kontakt med klienterna. De intervjuade i vår studie var alla relativt nyexaminerade socionomer och hade inte arbetat med barnutredningar innan BBIC infördes. De berättade att de möjligen skulle haft en mer negativ bild av BBIC om de hade gjort det. De vet inget annat och tycker att det är skönt när det är så tydligt vilka frågor som ska ställas till vårdnadshavare respektive barn. Engström och Ovall (2010) såg också i sin forskning en genomgående positiv inställning till BBIC. Socialsekreterarna upplevde en högre grad av professionalism och såg en tydligare struktur i arbetet med social barnavård. Även i vårt resultat kunde vi se att det som socialsekreterarna gillade med BBIC framförallt var det som de betraktade som tydligheten. Det är lätt att se vilka delar som ska vara med i utredningen, och formulären har en tydlig struktur som gör att det blir lätt att lägga fokus på barnet. Rasmusson (2006) såg i sin forskning att flera socialsekreterare efterfrågade möjligheter till ytterligare utbildning och fortbildning om BBIC, barns utveckling och aktuell forskning på barnavårdsområdet. Detta var något som vi också kunde se i vår data. Socialsekreterarna önskade mer tid att hålla sig uppdaterade på ny forskning. De ville också ha mer tid till att träffa barnet och till att fylla i alla formulär. De upplevde att de ofta får prioritera och hoppa över vissa formulär då tiden sällan räcker till. Av vårt resultat framgick hur socialsekreterarna använder barnperspektiv i sitt arbete. De skriver dokumentationen utifrån barnet och de låter barnets åsikter väga tyngst vid beslutsfattandet, dock med hänsyn till barnets ålder och mognad. Rasmusson (2006) visar i sin forskning att socialsekreterarna dokumenterar utifrån sitt barnperspektiv, med fokus på hur de gjort för att skapa en relation till barnet. Dem vi intervjuade lade även de stor vikt vid hur man lyckas möta barnet och få barnet att känna trygghet. Då det är socialsekreterarna som skriver all dokumentation är det naturligt att det blir utifrån deras barnperspektiv. Det är också det de ska göra, de ska försöka avgöra vad de tror är det bästa för barnet. I sin utvärdering av socialsekreterares arbete med utredningar enligt BBIC får Rasmusson (2004) fram att de flesta utredningar hade ett tydligt barnperspektiv. Detta utifrån att barnen kommit till tals genom samtal eller observation, men att dessa inte alltid fullföljdes på ett tydligt sätt i dokumentationen av barnets livssituation och eventuella behov av hjälp och stöd. De socialsekreterare vi intervjuade sade att det är lätt att glömma bort barnet, det är lätt att fokusera på föräldrarna då det ofta är hos de som problemet ligger. De menar att man hela tiden måste 28

34 påminna sig om att det är för barnet man arbetar. Det är deras behov och vilja som ska stå i centrum, inte föräldrarnas. Rasmusson (2004) kunde se i sin forskning att utredningarna redovisade barnens berättelser på ett bra sätt men under rubriken Analys och bedömning fann forskaren ingen utredning som på ett tydligt sätt refererade till barnens berättelser eller önskemål. Dessa texter var istället skrivna med ett vuxenperspektiv. Det framkom heller inga formuleringar, som visade om och hur barnets eget perspektiv vägts in i analysen. Forskaren kunde också konstatera att begreppet barnets bästa inte användes i något fall som utgångspunkt för konsekvensanalyser eller som argument för val av insats. I vårt resultat kunde vi se att socialsekreterarna åtminstone sade sig se vikten av att låta barnets behov avgöra. De ansåg att barnperspektivet skall följa med under hela arbetet, och att det alltid skall finnas i åtanke. Cederborg och Karlsson (2001) tolkar kravet på barnperspektiv som att socialtjänsten, i utredningar, skall ha fokus och utgångspunkt i barnets beskrivning av sin situation, även om det i slutändan är de vuxna som har som ansvar att tolka vad som är barnets bästa i varje unikt fall. De socialsekreterare vi intervjuade påpekade vikten av att få tillräcklig information, från både barn och övriga inblandade, för att kunna fatta ett bra beslut. Rasmusson (2006) urskiljde olika faktorer som främjat respektive hindrat delaktighet, både ur socialsekreterarnas och klienternas synvinkel. Rasmusson (2006) kunde även i intervjuer med placerade barn se tydliga exempel på ungdomar som ansåg att socialtjänsten borde ha ingripit tidigare. Ungdomarna tyckte överlag att beslutet om familjehemsplacering varit riktigt men de beskrev i flera fall en känsla av maktlöshet och ensamhet gällande delaktigheten i beslutet kring insatsen. Vår uppsats fokuserade helt på socialsekreterarnas upplevelser och hur de problematiserade kring hur man gör barnet delaktigt. Mycket handlade om att låta barnet vara med och bestämma plats för samtal och försöka prata enskilt med barnet. De betonade också vikten av att anpassa sig så att det är lättare för barnet att förstå varför utredningen aktualiserats och vad som kommer hända. Rasmusson (2006) kunde även se att utrymmet för klienters delaktighet varierade i olika typer av utredningar utifrån problemets allvarlighetsgrad samt av vem och på vilka grunder utredningarna uppkommit. Enligt informanterna beviljas aldrig kontaktfamilj om föräldrar ansöker om kontaktfamilj barnet inte vill, även om behovet finns. Metoddiskussion I början av vårt arbete så var vi intresserade av att använda både intervjuer och textanalys. Detta då vi hade velat undersöka utredningar för att se hur socialsekreterare skriver om barnperspektiv och hur de motiverar sina beslut. På grund av sekretesskäl och tidspress så valde vi att istället enbart fokusera på intervjuerna, och socialsekreterarnas upplevelser av barnperspektivet. Vi anser att det var bra att vi båda deltog i intervjuerna, då det ledde till att vi kunde diskutera om de framkomna berättelserna efter intervjuerna. Dessa diskussioner gjorde att vi redan i ett tidigt skede av uppsatsen påbörjade en tankeprocess kring resultatet. Vi kan inte se att vårt val av att båda var närvarande påverkat intervjuerna negativt. Vi var noga med att förklara varför vi båda var med och vi försökte hålla det till att en av oss till största del höll i intervjun. Fördelarna med detta var även att vi fick ett bättre fokus under intervjuerna, vi påverkades inte så mycket av vår nervositet då vi fick stöd av varandras närvaro. Vad gäller vårt urval så stötte vi även där på några svårigheter. Det var svårt att få ihop tillräckligt många intervjupersoner, då många som vi frågade inte hade tid att ställa upp på en intervju. Vårt urval består av relativt nyexaminerade socialsekreterare, de var även alla till stor del positiva till BBIC. Det hade varit bra om vi hade kunnat få ett mer varierat urval, med både oerfarna och mer erfarna socialsekreterare. Då hade vi kanske kunnat få ett bredare resultat, och kanske även med åsikter från socialsekreterare som jobbat med det system som fanns innan BBIC. Vi vet dock inte 29

35 om det hade påverkat resultatet överhuvudtaget, erfarenheten kanske inte alls har betydelse för hur man uppfattar BBIC. Däremot hade det varit intressant att undersöka om erfarenheten påverkar, något som vi inte alls kan göra med det urval vi har. Slutsatser och förslag till framtida forskning I vårt resultat framkom en överlag positiv bild av BBIC som arbetsinstrument. Vi tror att en anledning till detta kan vara att de vi intervjuade var ganska nya socionomer. Hade de jobbat innan BBIC så hade de kanske haft en helt annan uppfattning. Vi tänker att vi själva också skulle uppskatta, som nyexaminerade, att ha en tydlig struktur när man är ovan med att skriva utredningar. Vi tänker också att det kan vara svårt att kritisera ett system som man inte hunnit jobba så mycket med. BBIC innebär en tydlig ram med färdiga formulär för både utredning, genomförandeplan och vårdplan. Triangeln i BBIC utgör en bas för vad som ska finnas med i en utredning och genom att ha med sig den på möten med familjen så blir det tydligt, både för dem och för socialsekreteraren, vad som kommer att utredas, och varför. I vår tolkning använde vi Harry Shiers (2001) modell för att mäta barns delaktighet. I resultatet så uppnådde de socialsekreterare vi intervjuat nivå tre, vilket innebär att socialsekreterarna som vi intervjuade tar hänsyn till barnets egna åsikter. Vi tror att det är svårt, och kanske opassande, att uppnå nivå 4 och 5, alltså att barnet har delad eller absolut makt över beslut om eventuella insatser. Ett barn som står under en utredning, anser vi, ska inte behöva ta det ansvaret och ställningstagandet gentemot föräldrarna. Barnet ska ses både som en individ med egna kapaciteter men ska inte behöva ta ett för stort ansvar eller ställas mot föräldrarna. Vi anser att det är socialsekreterarens uppgift att kunna ta de svåra besluten åt barnet. Det är socialsekreteraren som ska ta barnets parti och där blir barnperspektivet tydligt. Att hela tiden sätta barnet i fokus och inte ge föräldrarna för stor plats under samtal och dokumentation. En möjligt fallgrop för socialsekreterarna återfinns i makt(o)balansen mellan barn och föräldrar. Föräldrarna har en stor makt över utredningens utgång och det är viktigt att socialsekreteraren är medveten om denna och hela tiden försöker jämna ut denna obalans. En annan slutsats vi kan dra är att det är fantasin hos socialsekreterarna som sätter gränsen för hur barnet kan göras delaktigt. Det finns inga uttalade bestämmelser för hur socialsekreterarna ska gå tillväga, eller vilka hjälpmedel de ska använda. Socialsekreterarna hittar själva, genom erfarenheter, hjälpmedel och tillvägagångssätt för att göra barnet mer delaktigt. Det kan vara alltifrån bilder till sms eller dockor. Här tror vi att socialsekreterare har stora möjligheter att själva hitta den väg de tycker fungerar bäst. Idag lever vi i ett samhälle där internet och mobiltelefoner spelar en stor roll för det sociala samspelet. Därför tror vi att socialsekreterare behöver vara bra på att utnyttja dessa medier för att nå barn. Vi tror också att det är viktigt för socialsekreterare att hålla sig uppdaterade på omvärlden som rör barn, vad gör barn och vad använder de sig av. I vårt resultat kunde vi till exempel se hur socialsekreterare använder sms i kontakten med barnet, detta då barn idag är mer vana att använda sms än telefonsamtal. En av de intervjuade nämnde att en studie med ett sådant syfte som vår förhoppningsvis kan starta diskussioner och ändra på tankesätt gällande barnperspektiv. Att kunna möjliggöra ett öppnare tankesätt kring barns delaktighet. Vi tror också att det är viktigt att öppna upp för fler diskussioner om barns delaktighet i andra delar inom socialtjänsten, så som försörjningsstöd bör barn i familjer med behov av ekonomiskt bistånd påverkas av föräldrarnas möjligheter. Alla barn borde ha lika möjligheter och förutsättningar, därför anser vi att barns behov borde ta större plats även i utredningar om försörjningsstöd. 30

36 Vad gäller barnperspektivet så kan vi se en stor önskan och strävan hos socialsekreterarna att hela tiden sätta barnet i centrum. Utmaningen är huruvida socialsekreterarna gör vad de säger att de gör. Om någon skulle fråga barnen, eller föräldrarna, hur de upplevt mötet med socialsekreteraren, skulle de då tycka att socialsekreteraren gjort allt för att göra barnet delaktigt. Detta ser vi som en intressant möjlighet till vidare forskning. Ett annat område att forska vidare i är organisationen och dokumentationen. Att studera socialtjänsten som organisation för att se hur den påverkar möjligheten att tillämpa ett barnperspektiv och hur tillåtande den är i fråga om barns delaktighet. Att studera dokumentation skulle ge svar på hur socialsekreterarna motiverar sina val. Det skulle också ge en bild av hur de går tillväga för att göra barnet delaktigt och om de tillämpar ett barnperspektiv. 31

37 Referenslista Andersson, G. (2000). Barnen i socialt arbete - en maktlös grupp?. I Meeuwisse, A. Sunesson, S. & Swärd, H. Socialt arbete. En grundbok. Stockholm: Natur och Kultur Andersson, G. (2008). Barndomens placeringar och ungas tillbakablick. Socialvetenskaplig Tidskrift, 2, Cederborg, A-C. & Karlsson, Y. (2001). Omhändertagande med barnets perspektiv. Socialvetenskaplig Tidskrift, 3, Dahlberg, C. & Forssell, A. (2006). BBIC i praktiken: att knäcka koden. Lund: Studentlitteratur Engström, L-G. & Ovall, H. (2010). Implementering av BBiC i Värmland: kartläggning av implementeringsarbetet av BBiC i 16 värmländska kommuner. Karlstad: Fakulteten för samhällsoch livsvetenskaper, FoU Välfärd Värmland, Karlstads universitet Kinge, E. (2008). Barnsamtal den framgångsrika samvaron och samtalets betydelse för barn med samspelssvårigheter. Lund: Studentlitteratur Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur Leviner, P. (2011). Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete. Diss. Stockholm: Stockholms universitet Lindström, A-M. (red.). (2006). Grundbok barns behov i centrum (BBIC) [Elektronisk resurs] / Ann-Margret Lindström [red]. Stockholm: Socialstyrelsen Tillgänglig på Internet: 7_rev_ pdf [ ] Malterud, K. (2011). Kvalitativa metoder i medicinsk forskning. Lund: Studentlitteratur Payne, M. (2008). Modern teoribildning i socialt arbete. Stockholm: Natur och Kultur Petersson, G. (2003). Med hänsyn till barnets vilja? Socialtjänstlagens barnperspektiv och den nya välfärdsstatens villkor. I Sandin, B. & Halldén, G. (red.). Barnets bästa: en antologi om barndomens innebörder och välfärdens organisering. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion. s Rasmusson, B. (2004). Barnavårdsutredningar på nya grunder [Elektronisk resurs]. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet Tillgänglig på Internet: [ ] Rasmusson, B. (2006). Barnperspektiv i den sociala barnavården [Elektronisk resurs]: forskningsoch utvecklingsarbete inom ramen för projekt Kunskapsbaserad socialtjänst. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet Tillgänglig på Internet: [ ] Schiratzki, J. (2010). Barnrättens grunder. Lund: Studentlitteratur SFS 2001:453. Socialtjänstlagen. Stockholm: Socialdepartementet 32

38 SFS 1974:152. Regeringsformen. Stockholm: Justitiedepartementet SFS 1949:381. Föräldrabalken. Stockholm: Justitiedepartementet Shier, H. (2001). Pathways to Participation: Openings, Opportunities and Obligations. Children and Society Sommer, D. Pramling-Samuelsson, I & Hundeide, K. (2011). Barnperspektiv och barnens perspektiv i teori och praktik. Stockholm: Liber Svensson, P-G. & Starrin, B. (red). (1996). Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur Wennerberg, T. (2010). Vi är våra relationer: om anknytning, trauma och dissociation. Stockholm: Natur och Kultur Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet 33

39 Bilaga 1 Informationsbrev Att bli tagen på allvar barnperspektivets tillämpning i utredningsarbete Vi är två tjejer från socionomprogrammet på Karlstads universitet som skriver vår c-uppsats. Vår uppsats handlar om barnperspektivet och socialsekreterares upplevelser av tillämpningen av barnperspektivet. Vi är därför intresserade av dina upplevelser utifrån din yrkesroll. Vårt fokus kommer under intervjun kommer att ligga på din bild av barnperspektivet och upplevelse av att arbeta med BBIC. Vi kommer båda att delta i intervjun men en av oss kommer i huvudsak att ställa frågorna. Med Din tillåtelse vill vi gärna spela in intervjun på band. Inspelningen kommer att förvaras så att ingen obehörig kan ta del av den. Efter att arbetet har slutförts förvaras materialet i ett år och förstörs därefter. Förutom oss så kommer endast handledare och examinerande lärare ha tillgång till inspelningen. Deltagandet är helt frivilligt och Du kan avbryta när som helst utan att ange någon orsak eller med några konsekvenser. Resultatet av vår studie kommer att redovisas så att Du inte kan identifieras. Om ni har några frågor är ni välkommen att kontakta oss eller vår handledare. Med vänliga hälsningar: Susanna Väliaho Lindgren XXX-XXXXXXX Mejl@Domän.se Sara Oredsson XXX-XXXXXXX Mejl@Domän.se Handledare Lis-Bodil Karlsson XXX-XXXXXXX Mejl@Domän.se 34

40 Bilaga 2 Samtyckesblankett Att bli tagen på allvar barnperspektivets tillämpning i utredningsarbete Vi är två tjejer från socionomprogrammet på Karlstads universitet som skriver vår c-uppsats. Vår uppsats handlar om barnperspektivet och socialsekreterares upplevelser av tillämpningen av barnperspektivet. Vi är därför intresserade av dina upplevelser utifrån din yrkesroll. Vårt fokus kommer under intervjun kommer att ligga på din bild av barnperspektivet och upplevelse av att arbeta med BBIC. Vi kommer båda att delta i intervjun men en av oss kommer i huvudsak att ställa frågorna. Med Din tillåtelse vill vi gärna spela in intervjun på band. Inspelningen kommer att förvaras så att ingen obehörig kan ta del av den. Efter att arbetet har slutförts förvaras materialet i ett år och förstörs därefter. Förutom oss så kommer endast handledare och examinerande lärare ha tillgång till inspelningen. Deltagandet är helt frivilligt och Du kan avbryta när som helst utan att ange någon orsak eller med några konsekvenser. Resultatet av vår studie kommer att redovisas så att Du inte kan identifieras. Jag har också tagit del av informationen att deltagandet är frivilligt och att jag kan avbryta när som helst utan att ange någon orsak eller med några konsekvenser för min behandling. Härmed ger jag mitt samtycke till att bli intervjuad och att intervjun spelas in på band. Ort/Datum Informant Studenter 35

41 Bilaga 3 Intervjuguide Vad är barnperspektiv för dig? Hur tillämpar du det? Kan du ta hänsyn till barnperspektivet i ditt arbete? I dokumentation? Ge exempel I utredningen? Ge exempel I beslutsfattande? Ge exempel Hur gör du i ditt arbete för att se till så att barnets vilja kommer fram? Träffar du barnet själv? Ge exempel Barnets delaktighet i ditt arbete? Ge exempel Barnets åsikter om beslut, möjlighet att påverka? Ge exempel En ide med användningen av BBIC är att utredningar ska bli mer enhetliga. Hur är det på din enhet? Jobbar ni på samma sätt eller anpassar ni BBIC efter era egna erfarenheter? På vilket sätt? Finns det tid för att hålla sig uppdaterad på ny forskning inom ditt område? Hur upplever du att samverkan med andra myndigheter fungerar? Räcker tiden till att ta de kontakter du behöver? Det är viktigt med en helhetssyn kring barnet och att inte bara se till problemen. Hur mycket utrymme ges till att hitta positiva faktorer kring barnet? Kan dessa användas i beslutet? En kritik mot BBIC är att det tar tid, upplever du att du har den tid som behövs för att ta ett bra beslut? På vilket sätt? Hur upplever du arbetsbördan i kontrast till tiden? Är det något du skulle vilja ha mer tid till? Ges det tid till egen reflektion över ditt arbete? Hur upplever du att de berörda parterna som är under utredning, alltså både barn och vårdnadshavare, blir delaktiga i de olika faserna i utredningen? I vilken utsträckning barn/vårdnadshavare? Hur tar du hänsyn till deras åsikter? Hur gör du för att säkerställa barnets delaktighet? När det gäller föräldrarnas förmåga, ges det utrymme för barnets bild av denna? Vilka faktorer är avgörande i ditt beslut? 36

42 Bilaga 4 Bakgrundsuppgifter Namn: Telefonnummer: Utbildning: Tidigare arbetslivserfarenhet: Längd på nuvarande arbetet: Beskriv kort ditt arbete, dina arbetsuppgifter samt din roll: 37

43 Bilaga 5 Barns och ungas väg till delaktighet 38