Venuspassagen

Transkript

1 Årgång 36 Nr 3, september 2012 Medlemstidning för Göteborgs Astronomiska Klubb Venuspassagen Här fotograferad genom klubbobservatoriets 6"-refraktor med Baader solar filter, som ger en rosa färgton, omvandlad till svartvit i Photoshop RAW, kamera Nikon D60 med T-ring. Exponering 1/20 sek. Fotograf: Sven-Göran Lätt. Detta nummer av Aurora handlar till stor del om denna den sista venuspassagen på över 100 år.

2 2 Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala in (inom parentes avgiften för 2013) 200 kronor till plusgirokonto: ungdom till och med 19 år: 100 kronor familj: 300 kronor skola/bibliotek/institution: 500 kronor* Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 20)! Som medlem får du: - tillgång till klubbens bibliotek - gå på 3-4 populärvetenskapliga föredrag per termin - gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke - komma med på star parties på olika ställen i landet - rabatt på medlemskap i och tidskrifterna från Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS) och Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF) Är du inte medlem så passa på att betala redan idag. Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar! Tilläggsavgifter: (Obs! Angivna tilläggsavgifter gäller för dem som samtidigt betalar grundavgift till GAK ) Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS): 200:- (ordinarie avgift 240:- ) Då får du tidskriften Populär Astronomi, 4 nummer per år. Hemsida: Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF): 150:- (ordinarie avgift 220:- ) Då får du tidskriften Telescopium, 4 nummer per år. Flerårig prenumeration ger mängdrabatt. Hemsida: * Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information! E-postadresser: ordforanden@goteborgsastronomiskaklubb.se Bidrag till denna tidskrift kan sändas till aurora@goteborgsastronomiskaklubb.se Penninggåvor till GAK-fonden mottages tacksamt när som helst! Från och med i år kan du läsa AURORA via hemsidan. - Klicka på Aurora i innehållsförteckningen till vänster på hemsidan. - På Aurorasidan hittar du texten: Som medlem kan du läsa de senaste numren via denna länk (kräver - Klicka på länken. I år (2012) skall du ange medlem och lösenordet st10iii Nästa nummer beräknas utkomma i början av december MANUSSTOPP: 1 november 2012

3 3 GAK:s STYRELSE: Christian Vestergaard Claes-Göran Carlsson Jan Persson Jan-Gunnar Tingsell Göran Kajler Olof Karmedal Ingemar Ewaldz (ordf.) (vice ordf.) (kassör) (sekr.) (obs.-förv.) (ledamot) (ledamot) Gunnar Sporrong Joaquin Vijil Sven-Göran Lätt Christer Brattås Anders Winnberg (ledamot) (ledamot) (suppleant) (suppleant) (medlemsadm.) E-POSTADRESSER: DATUM PÅ KUVERTEN De, som får Aurora med vanlig post, ser att det finns två datum tryckta på kuvertet. Det äldsta är det datum när du första gången gick med i GAK. Ditt medlemskap gäller ett år från denna årsdag. Det yngsta är det datum då vi registrerade din senaste inbetalning av medlemsavgiften. Har du betalat avgiften under den senaste månaden kanske detta datum inte hunnit komma med till följd av att vi måste ha viss framförhållning vid tryckningen. Du kan alltså själv avgöra när det är dags att förnya medlemskapet. Vi kommer också i fortsättningen att ge dig en påminnelse när det är dags att förnya medlemskapet. Från och med nästa år beslutade årsmötet 2012 att höja medlemsavgiften till följd av ökande omkostnader och en önskan att kunna ge god service för alla medlemmar även i fortsättningen.

4 4 KALENDARIUM Om inget annat anges, hålls föredragen i Hörsalen, Slottsskogsobservatoriet Adress: Björn Hedvalls stig Stjärnhimmelsvisningar vid Slottsskogsobservarotiet Se program på Slottsskogsobservatoriets hemsida! 16 sept. 14:00 Föredrag: Vega - En stjärna med förvånande egenskaper. Professor Göran Olofsson, Stockholms Universitet 7 okt. 14:00 Föredrag: Vatten i stjärnbildningsområden - Tre år med det rymdbaserade teleskopet Herschel. Doktorand Per Bjerkeli, Onsala Rymdobservatorium 18 nov. 14:00 Föredrag: Astrofotografering från Alingsås med en liten refraktor Amatörastronom Robert Wahlström 9 dec. 14:00 Föredrag: Stjärntuggande svarta hål huserar i stjärnfabriken ARP 220 Docent Fabien Batejat, O.S.O. Titeln är preliminär. Föredraget på engelska. Visningar vid klubbobservatoriet hösten Sep kl 21:00 Bengt Andrén Okt kl 20:00 Johan Sandqvist Okt kl 20:00 Johan Linnér Okt kl 20:00 Bengt Andrén 9-10 Nov kl 19:00 Johan Linnér 7-8 Dec kl 19:00 Johan Sandqvist Första datumet är ordinarie tillfälle. Det senare datumet är reservdatum i händelse av dåligt väder första dagen. Se hemsidan för anmälan och vägbeskrivning. Visningen varar ca 1,5 timme från utsatt tid. INSTÄLLT FÖREDRAG Den 13 maj blev tyvärr det planerade föredraget inställt på grund av sjukdom. GAK beklagar.

5 ASTRONOMINS DAG (OCH NATT) Astronomins dag och natt blir lördagen 13 oktober Tanken är att den skall återkomma varje år. Astronomins dag och natt koordineras av Svenska Astronomiska Sällskapet. Håll utkik efter notiser på sällskapets hemsida Alla är välkomna att ordna astronomiska evenemang: föreningar, individer, forskare och amatörastronomer, företag, institut, skolor och högskolor. Har du en idé eller en plan? Slå en signal till Jesper Sollerman, ordförande för Svenska Astronomiska Sällskapet, tel , epost eller ta kontakt via Svenska Astronomiska Sällskapet på Facebook. 5 Bilden är från ett vykort och visar utsikten från precis den plats där Slottsskogsobservatoriet nu ligger. Bilden är tagen omkring sekelskiftet Frimärket på baksidan av kortet är stämplat 4 maj 1902 och kortet har sänts till en kvinna i Svarteborg. Det är alltså långt innan göteborgaren Axel Corlin 1918 upptäckte sin nova i stjärnbilden Örnen och ett allmänt intresse vaknade för ett folkobservatorium i Göteborg. Sjön i förgrunden är Kikardammen. Numera ser man knappt tornet för all skog som vuxit upp.

6 6 REPORTAGE FRÅN VENUSPASSAGEN Venuspassagen 2012 från klubbobservatoriet Text: Göran Kajler, foto: Lars Brive Eftersom denna passage var igång redan vid soluppgången var det länge oklart om vi skulle kunna se något från Lahall p.g.a. den närliggande skogen. Vid sista styrelsemötet i maj testade vi att ställa in teleskopet till +22 graders deklination och backa runt det till nordvästlig riktning. Genom att ställa tuben vågrätt i detta läge fejkades en osynlig horisont. Därefter nollställdes timcirkeln och tuben vreds upp till trädtoppshöjd. Detta skulle motsvara den tid som vi missade av passagen. Skulle det återstå något??? Ja, det visade sig att det faktiskt skulle återstå ca 1,5 timme. Nu gällde det att snabbt komma till skott. Det gamla solfiltret till refraktorn var obrukbart p.g.a. av sprickor i filmen. Av bidragspengar från Planetariefonden hade vi dock tidigare inhandlat ett Baaderfilter av A4 storlek. Johan Linnér och Per Forsberg fick i uppdrag att genomföra dels en modifiering av hållaren till refraktorns solfilter dels ett par nya filterhållare. Den ena var tänkt till refraktorns sökare. Den gav 9x förstoring och skulle ge en översiktsbild av solen medan stora refraktorn skulle användas med binoviewer och 112x förstoring. Även till ledtuben passade vi på att tillverka ett solfilter eftersom det skulle bli material över från A4-arket. Dock skulle inte ledtuben användas med detta filter denna gång utan istället skulle den användas till solprojektion. Därmed skulle vi ha tre olika sätt att titta och få lite bättre kapacitet

7 7 att ta hand om eventuella besökare. Dessutom skulle jag själv ta med min 12x80 prismakikare med solfilter. Den gav mig en magisk upplevelse av passagen Även solprojektionsutrustningen behövde färdigställas. Vi saknade skuggskärm och projektionsskärmen i plåt hade inget fäste. Dessa uppgifter tog jag själv hand om, liksom att städa upp och plocka undan i själva kupolrummet. När jag ca en vecka före passagen skulle förbereda så mycket som möjligt så skulle jag vrida runt tuben och ställa in den exakt där vi skulle få första kontakten med solen mellan trädtopparna. Vad händer då? Jo, helt plötsligt går deklinationslåsningen i baklås. Den sitter bomfast och jag orkar inte lossa den med handkraft. Jag tar i allt jag orkar men den går inte att rubba. Vad ska hända nu? Ska jag vrida sönder låsningen så att teleskopet blir obrukbart? Detta har aldrig hänt under mina år vid teleskopet och nu kände man Murphys lag sväva runt i luften. Jag beslöt att testa att knacka lite kring lagerinfästningen med en hammare. Som tur var släppte låsningen och allt fungerade igen. Puuust! Nu gällde det bara att hålla tummarna för att vädret skulle bli bra. Tiodygnsprognosen var inte alltför munter men mycket kan hända på tio dagar. Vi hade meddelat om vår bevakning via klubbens hemsida tämligen sent och visste inget om hur detta skulle uppmärksammas. Dessutom kunde vi ju bara erbjuda visning under 1,5 timme utav de 2,5 som totalt skulle finnas tillgängliga. En del skulle därför kunna tänkas uppsöka bättre lägen för att få vara med redan vid soluppgången. Nu återstod bara att följa väderprognoserna. Så blev det då nationaldagsmorgon den 6 juni Vädret var hyfsat. Det var fiftyfifty väder, dvs lite växlande molnighet med luckor däremellan. Det var OK och man visste att man skulle i alla fall kunna få någon glimt av passagen. Teleskopet stod

8 8 färdigt och det började droppa in en och annan besökare. Förväntan låg i luften och alla gick omkring och "test-gluttade" lite då och då för att se om man kunde se något. När solen nådde trädtopparna skymdes den först av moln men dom började ganska snart att glesa ut sig och vi kunde äntligen se passagen. Vilket härligt ögonblick! Detta var också en historisk händelse för det lilla observatoriet. Vi hade hunnit bli ca 15 personer och många försökte fotografera händelsen. Det gick faktiskt att fånga hyfsade bilder med både kompaktkameror och mobiltelefoner. Vi försökte hjälpa till med råd för att åstadkomma detta. Tänk att få med sig en egen bild hem, vilken nöjdhetsfaktor! Ett problem med fotograferandet var ju att det krockade med det visuella tittandet. Vi i klubben ville ju gärna ta någon bild genom refraktorn och Sven Göran Lätt kunde mot slutet av passagen föreviga detta genom att hänga på sin systemkamera på refraktorn. Resultatet kan beskådas här intill. Själv tog jag ett kort med min iphone samt med

9 9 ett 500 mm teleobjektiv. Lars Brive hade med sitt Celestron 5,5 NexStar och tog några bilder genom detta med en kompaktkamera. Tiden gick fort, en del moln passerade och drog ned observationstiden ytterligare men jag tror ändå att det var ett gäng nöjda observatörer som vandrade nedför stigen lite senare denna fina sommarmorgon. Det kunde ju ha regnat t. ex. Nästan allt är möjligt! Göran Kajler föreståndare

10 10 Slutet av passagen genom observatoriets refraktor. Fotograf: Sven-Göran Lätt.

11 11 Från sydöstra delen av Skåne kunde en av klubbens medlemmar följa hela passagen från det att solen gick upp tills allt var över några minuter före klockan sju. Ett bildspel därifrån finns på hemsidan under fliken BILDGALLERI. Nedan presenteras några bilder av bilderna från Skåne. Venuspassagen. Bilderna är projektioner från ett enkelt teleskop mot en vit skiva. Bilderna har sedan redigerats för att få förhållandet vänster-höger rättvänt.

12 12 Här har silhuetten av Venus nått solskivans kant, den s.k. tredje kontakten. Ytterligare några minuter senare var skådespelet över. Nästa gång blir år 2125 (passagen 2117 är inte synlig från Sverige!). Alla bilder från Skåne i detta nummer är tagna med en Canon Power Shot S80, format 2048x1536 pixlar, mot en vit projektionsskiva, automatisk exponering. Man kan på originalbilderna klart identifiera fem solfläckar i tre grupper.

13 Från Grebbestad med perfekta förhållanden. Fotograf i Grebbestad: Lars-Erik Andreasson. 13 Soluppgång Några tunna moln nära horisonten.

14 14 Sekvensbild från avslutningen av passagen. Fotograf i Grebbestad: Lars-Erik Andreasson. Utrustning: Canon 300D, 200 mm f/2.8, och Baader solfilter.

15 Från Sjömanstornet i Göteborg. Text Christian Vestergaard. Foto: Gunnar Sporrong 15 I väntan på soluppgången. C:a 20 minuter i fem taget genom projektion. Solen projicerad genom ett litet teleskop. Projektion är ett av de säkraste sätten att observera solen på.

16 16 Jag vill berätta om Venuspassagen som inträffade den sjätte juni. Enligt Slottsskogsobservatoriets hemsida arrangerades studium av nämnda passage från Sjömanstornet vid Sjöfartsmuseet. Man hade valt ut Sjömanstornet för att besökarna skulle kunna se fenomenet, vilket inte hade kunnat göras på Slottsskogsobservatoriet. Tornet är 62 m. högt och invigdes 1933 till minne av svenska sjömän som stupade i första världskriget. Högst upp finns Ivar Johnsons bronsstaty "Sjömanshustrun" (eller "Kvinna vid havet" som den egentligen heter.) Ca 10 meter längre ner finns ett utkiksplattform för besökare. Plattformen är öppet på söndagar under två eftermiddagstimmar mellan februari och november. Men på självaste nationaldagen (som var en onsdag) var tornet öppet okristligt tidigt. Detta för skådning av ett excepionellt ovanligt skådespel av astronomisk natur. Nämligen en passage av planeten Venus framför solskivan. Vid fyratiden på morgonen fick de som hade kommit åka hiss upp till utkiksplattformen. Dock så kunde vi till allas glädje få se passagen efter att få väntat ca en timma. Detta med hjälp av den s.k. windtrefraktorn som visningsledarna Robin Kanthe och Gunnar Sporrong hade tagit med sig. Ett japantillverkat linsteleskop som byggdes i slutet på sextiotalet men med god optik. Gunnar hade också tagit med sig sitt Coronado P.S.T solteleskop, för studier av solens fotosfär och protuberanser. Ett utmärkt instrument också att observera venuspassager med. Till och från kom det molnbankar och störde men vi som var där under hela passagen kunde se allt som allt en timma av detta unika fenomen. Christian Vestergaard Antal besökare var 46 vilket var maximum pga befintligt urtrymme. Fler bilder i nästa nummer. Foto: Gunnar Sporrong

17 Från Grisslehamn. 17 Foto: Morgan Fröwall Bilden är plåtad vid kusten i närheten av Grisslehamn. För att kunna fota solen hade använde jag mig av Baader Astro solfilterfolie. Refraktor: 110mm Astro ED f7 Kamera: Canon Eos 60D 1/1000sek, ISO 100 Montering: Skywatcher HEQ5 Pro

18 SOLENS FRAMTIDA ÖDE Av Jan Sandström Den morgon då du läser följande rader kanske förebådar en vacker julidag som du ska tillbringa under solen på stranden. Tänk då att du lägger dig och solar under vad som faktiskt är en kontrollerad vätebomb. Vi tar vår sol, en gul dvärgstjärna av spektralklass G2 som en given storhet som alltid har lyst precis som nu och i all framtid kommer att göra detsamma. Men icke. Vår sol föddes tillsammans med det övriga solsystemets medlemmar ur ett stort interstellärt gas- och stoftmoln för sådär 4600 miljoner år sedan. Solen och alla andra stjärnor som befinner sig på den så kallade Huvudserien lever sitt dagliga liv genom att fyra väteatomer inne i sina centrum slår sig ihop och bildar en heliumkärna. Vid den processen går 0.7% av de fyra väteatomernas massa förlorad och omvandlas till energi och det är denna process som är stjärnornas liv. Solen till exempel omvandlar varje sekund 600 miljoner ton väte till helium och sänder då ut 4 miljoner energi i form av fotoner och laddade partiklar via solvinden. Men även om solens livscykel ur ett futtigt människolivsperspektiv ter sig enormt så händer sker det förändringar. Solen lyser idag ca 30% starkare än det gjorde som nyfödd stjärnbaby. Det hänger samman med att allt mer helium samlas i dess centrum och därmed ökar massan och därmed temperaturen. Alla normala stjärnors liv är en balansgång mellan gravitationen som vill dra samman stjärnan och strålningstrycket som helt enkelt vill spränga densamma. Tack vare den ökande mängden helium i solens centrum har solen också nu en större volym än när den var ung. Nu kan man betrakta den som medelålders och den kommer att bete sig ungefär som nu ytterligare några tusen miljoner år. Sedan börjar det hända saker. Heliummängden i centrum stiger och solen kommer att få förbränna väte allt längre ut från centrum, samtidigt som heliummängden stiger. Solen kommer då att svälla upp och bli en röd jätte. Då kommer den att sluka både Merkurius och Venus och sveda bort jordens vatten och atmosfär. Samtidigt som den sväller blir de yttre gaslagren mycket tunnare och yttemperaturen svalnar ner till ca 3000 grader (idag är den ca 5700). Nu börjar solen att långsamt pulsera ungefär som ett gigantiskt hjärta. För varje pulsation kastar den av sig en del av det yttersta gaslagret. Dessa utkastade gasmassor rör sig långsamt utåt i rymden i på varandra följande skikt. Så småningom så har det blivit så mycket helium i solens centrum att temperaturen har stigit till ca 100 miljoner grader. Då antänds heliumet och börjar att bilda kol, en s.k. Heliumflash inträffar och slungar ut stora delar av den resterande solatmosfären i rymden. Notera att detta är ingen supernovaexplosion, för det har vår sol alldeles för liten massa. Det som sker är att gaslagret kastas av lugnt och stilla ungefär som en rökring och i mitten får vi kvar en lite vit dvärgstjärna där fussionsprocesserna har slutat och det som bär upp stjärnan är elektronernas inbördes motstånd mot varandra. Stjärnan är inte större än vår jord, men väger ända ca 2/3 av solens vikt. Det gör att tesked materia från ens ådan stjärna väger ca 5-6 ton. Den svalnar nu långsamt ner, det tar miljarder år och blir i sinom tid en svart dvärg. Men den här lilla dvärgstjärnans yta är

19 kopiöst het, ca grader. Det gör att den sänder ut stora mängder ultraviolett strålning och den här strålningen joniserar gasen som stjärnan tidigare har kastat av sig. Vi får vad som lite olyckligt har kommit att kallas för en planetarisk nebulosa. Anledningen till att det heter så är William Herschel som upptäckte den första planetariska nebulosan i slutet av 1700-talet, tyckte att den såg ut som en planetskiva. Planetariska nebulosor är mycket kortlivade fenomen i vårt universum. Eftersom gaslagren som stjärnan kastat av sig sprider sig snabbt ut rymden så beräknar man att en planetarisk nebulosa bara existerar i mellan år. Sedan är gasen så uttunnad så att vi inte kan se den längre. Sådana här nebulosor skimrar starkt i olika färger och man kan se färger tydligt till och med i amatörastronomers teleskop. Färgerna beror på att strålningen från den vita dvärgen joniserar olika grundämnen i gasen och dessa sänder då ut ljus med olika färger. När vi ser på de planetariska nebulosorna upplever vi 19 dom som starkt blågröna. Det beror på ljuset från dubbeljoniserat syre vid 5007 ångströms våglängd. Man har till dags dato upptäckt ca 2000 planetariska nebulosor i vår Vintergata. Att vi inte ser fler beror på att som sagt var är kortvariga fenomen. Två av de vackraste har vi möjlighet att se i slutet av sommaren när nätterna börjar att mörkna. Det är Messier 27, hantelnebulosan i Rävens stjärnbild och Messier 57, Ringnebulosan i Lyran. Båda de här syns även i små teleskop. Planetariska nebulosor kan anta de mest fantastiska former, och man tror att det beror på flera olika faktorer. Om de är dubbelstjärnor, om planeter kretsar kring moderstjärnan, magnetfält, olika grundämneskomposition och annat. Hur som helst är de mycket fascinerande objekt för oss himlaskådare och en del är fantastiskt vackra. Så ser vår sols öde ut i en fjärran framtid. Men ligg nu inte och grubbla dig sömnlös för det här. Det är trots allt ca 3000 miljoner år tills det sker. RECENSIONER Jan Sandström Astronomy With a Budget Telescope, Patrick Moore & John Watson, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN , häftad, 173 sidor, pris: pund. Alla är vi barn i början. Det gäller inte minst när det gäller att komma igång med observationer inom det himmelska. Hur ska jag börja, hur hittar man på stjärnhimlen, hur ser man skillnad på planeterna och inte minst behöver jag en kikare eller ett teleskop, och i så fall, vad ska jag välja? Till på köpet med en begränsad ekonomi. Det är sådana här frågor som den kanske mest erfarne amatörastronomen i världen, Patrick Moore och hans vän John Watson försöker reda ut i den här lilla boken. Först reder de ut vad som skiljer bra och dåliga budgetteleskop, vad man ska notera och vad man ska se upp med. Mycket bra att få strukturerat för sig och i synnerhet om man är nybörjare. Här handlar det också

20 20 mycket om okular, tillbehör, monteringar mm. Nästa del handlar om hur man observerar och här tycker jag nog att författarna är något snåla med råden. Bokens huvudavdelning handlar om hur man observerar olika objekt och mycket kortfattat om objekten själva. En okej del, men det man lär sig här är verkligen bara absoluta basfakta. Nästa del som handlar om hur man fotograferar objekt både digitalt och med vanlig kamera samt hur man bildbehandlar förstår jag överhuvudtaget inte vad det har att göra i en sådan här absolut nybörjarbok. Hela avsnittet är på 20 sidor så även här är det bara absolut basic som kommer med. Är man så pass driven att man vill fotografera så söker man nog upp mera specialiserade och djuplodande källor. Nästa avsnitt är intressant. Här utvärderar herrarna två typiska budgettelskop, ett Tasco Luminova 675x reflektor teleskop och The Sky- Watcher Explorer 130P Supatrak TN Teleskop alltifrån uppackning och hopmontering till first Light. Nyttiga erfarenheter. Nästa avsnitt som handlar om olika teleskop, styrkor och svagheter, priser mm. är också bra. Men när det kommer till nyttiga webadresser och förslag till vidareläsning, stjärnkartor mm. så är det hela närmast ett dåligt skämt. Istället för att få några sidor med nyttiga tips så meddelar de bara lite lamt att man kan gå in internet och söka, och när det gäller boktitlar så verkar det som att de är fega bara för att boken är utgiven på Springer. Här får vi INTE en titel utan de bara hänvisar till Springers hemsida. Eftersom Springer inte har publicerat några stjärnatlaser så lämnar det nybörjaren i totalt tomrum. Mycket svagt av författarna. Boken är välillustrerad och kvalitén på fotografierna är god. Som ni förstår av ovanstående rader så är boken ömsom vin, ömsom vatten. Dock är det en hel del nyttigt för den absolute nybörjaren, men en eventuell svensk översättning skulle jag vilja se väsentligt utökad och kompletterad. New Eyes on the Sun John Wilkinson, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN , häftad, 260 sidor, pris: pund Att observera vår dagstjärna har många fördelar. Man är vaken om dagen, ofta är det skapligt varmt, den är nära och lätt att hitta. Och framförallt, den erbjuder ett ständigt skiftande scenario. NOTERA: Var aktsam när du ser på solen. Aldrig titta på den med oskyddat öga eller genom instrument som inte är ordentligt skyddade. Numera kan ju amatörastronomer förutom att observera solen i vitt, synligt ljus också för en modest penning inhandla ett solteleskop, typ Coronados för H- Alfa observationer eller kanske för att se solen i de våglängder av spektrat som släpper igenom kalicumlinjer. Solfläckar, protuberanser, flares och mycket annat finns att se. Dessutom genom att solen nu bevakas av många rymdteleskop och sonder utrustade med olika instrument och dessa data finns att hämta hem på nätet, så kan den hugade amatören idag kombinera egna observationer med de professionella. Den australiske akademikern och vetenskapsskribenten John Wilkinson samlar i den här rikligt

21 illustrerade och väl komponerade boken det mesta som den genomsnittlige amatörastronomen behöver veta om vår sol. En skissartad översikt över solens fysikaliska verksamhet samt hur den är uppbyggd. Det mest intressanta i mitt tycke är kapitlen tre och fyra där vi lär oss om olika aktiviteter i fotosfären, kromosfären samt koronan och hur vi ska observera dom. Vidare är bokens fem avslutande avsnitt också mycket viktiga, i synnerhet kapitel sex "Observing the Sun" och sju "Satellite Images of the Sun". I sexan går Wilkinson igenom de olika spektralfönstren och vad de har att erbjuda. Samt går han igenom olika typer av teleskop, för och nackdelar med dessa samt lite allmänt. Kapitel sju handlar om vad som finns att hämta på nätet, adresser samt funktioner och användningsområden. Mycket värdefullt och därtill pedagogiskt berättat. De tre sista kapitlen handlar om rymdväder, sambandet mellan solen och vårt klimat samt till slut solen och andra stjärnor. Till detta ska också läggas en ordlista. Vart och ett av bokens tio kapitel avslutas också med relevanta webadresser. Trots något enstaka slarvfel så känns den här boken alldeles lagom för den amatörastronom som vill observera solen utan att för den skull bli specialist. Jag inbillar mig att jag kommer att ha glädje av den i alla fall. Jag är väl en typisk då och då observatör som har tillgång till Coronado solteleskop H-alfa och refraktor för observationer av solfläckar. 21 Så för de som känner igen sig i ovan beskrivning eller går i funderingar kring att börja observera solen, rekommenderar jag den här boken. The Universe in Zero Words, Dana Mackenzie, Princeton University Press, 2012, ISBN , inbunden 224 sidor, pris: pund. När jag öppnade det här bokpaketet tycke jag att underrubriken för mig (som inte är speciellt matematiskt lagd) lät lite hotfull. The story of mathematics as told through equations. Detta i synnerhet som boken utges av Princeton, Einsteins gamla Alma Mater. Men jag blev tvärtemot väldigt positivt överraskad. Boken är definitivt inte fri från text. Den är både riklig och pedagogiskt utformad. Författaren Dana Mackenzie är numera författare på heltid, men har tidigare varit verksam som matematikprofessor. Han har också en PhD från Princeton University i matematik. Boken innehåller mycket riktigt en hel del formler och matematiska resonemang, men hela tiden innefattade i en helhetskontext när det framförallt gäller historiken bakom människorna, matematikproblemen, och vilka arbetsätt de har använt. Mackenzie sätter också in de olika problemen och lösningarna i sammanhang där de har spelat en rent praktisk roll. Boken är uppdelad på fyra huvudavdelningar med start i antiken fram till våra dagar med Maxwells ekvationer, ickeeuklidiska rum, kvantfysik mm. Allt serverat i tjugofyra lagom långa kapitel med adekvata och intressanta illustrationer

22 22 samt diagram. Visst, är man en hejare på matematik, så kan man njuta av russinen i kakan. Men även för oss allmänt intresserade av astronomi och fysik ger boken väldigt mycket. Inte minst för att den gode professorn knyter ihop den ena banbrytande upptäckten med vad den ledde fram till. Man kan alltså säga att boken har en slagsida just åt astronomin och fysiken. Intressant är till exempel att läsa om Newtons och Leibniz olika sätt att komma fram till differentialkalkylen eller att läsa om de matematiker under 1800-talet som utarbetade formler och arbetsverktyg för icke euklidisk topologi och rumtid och därmed banade vägen för Einstein. Kort sagt, en lite udda, men förbålt trevlig och lärorik bok. Our Explosive Sun, Pål Brekke, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN , inbunden, 168 sidor, pris: pund. Den här vackra och mycket pedagogiska boken skulle jag faktiskt vilja se översatt snarast och använd i landets skolor från årskurs 4 och uppåt. Och det borde väl inte vara någon omöjlighet då författaren Pål Brekke är från vårt västra grannland. Han har en Ph.D från Oslo universitet och är numera verksam som "Senior Adviser" vid det norska rymdcentret. Boken handlar om vår sol och dess växelverkan med vår jord och betydelsen som den har för livet på vår planet. Mycket vackert och rikligt illustrerad tar Pål Brekke oss med på en resa genom tio kapitel från vår sol som en stjärna bland alla andra till hur vi själva kan studera solen och norrsken samt modern forskning inom områdena solen, norrsken och rymdväder. Sällan har jag sett någon skribent som så klart och koncist förklarar hur stjärnorna och vår sol i synnerhet fungerar och beskriva de olika fenomen som solfläckar, protuberanser, magnetfält m.m. Trots sin grundläggande information som gör den lämplig att sätta i händerna på barn, ungdom och intresserade lekmän så har man även god behållning av boken när man är mera erfaren. Förutom texten och de många vackra fotografierna där en hel del är tagna i Norge så är bokens största styrka att den så fint integrerar detaljerna med helhetsbilden. Man får också möjlighet att reflektera över det intrikata samspelet mellan ett otal faktorer. Och hur bräckligt och fint avstämt hela solsystemet är. Alla termer beskrivs så pass väl i den löpande texten så någon ordlista är inte nödvändig. Dock finns det en sida med goda källreferenser som man kan utnyttja. T.ex att googla på spaceweather och få massvis av daglig och aktuell information om solen. Boken är också en bra introduktion till fysik, kemi och meteorologi. För den som vill ha mera pedagogisk information så finns det ytterligare material på Springer Extras. Det är animationer och videomaterial samt en Power Pointpresentation, som är lämplig för lärare och handledare av studiecirklar. Boken lämpar sig också utmärkt som startmaterial för en studiecirkel om vår sol och samspelet med "Terra Firma".

23 Jupiter och månen Europa (inklusive skugga) tagen av amatörastronomen Johan Warell den 4 november från skånska Skivarp. Johan använde sig av en Philips Toucam ProIII webbkamera monterad på ett 22 cm (f/5) Newtonteleskop med Barlowlins. 23

24 24 SMHI-meteorologen Anders Wettergren observerar Jupiter i Västerby strax utanför Norrköping med sitt dobsonteleskop. Stjärnbilderna Orion och Haren syns också på bilden. Bakom bagageluckan skymtar man Sirius, den ljusaste stjärnan på stjärnhimlen.