Nr. 2 Årgång 35 maj Medlemstidning för Göteborgs Astronomiska Klubb

Transkript

1 Nr. 2 Årgång 35 maj 2011 Medlemstidning för Göteborgs Astronomiska Klubb

2 2 AURORA 2/2011 : Christian Vestergaard Claes-Göran Carlsson Jan Persson Jan-Gunnar Tingsell Göran Kajler Olof Karmedal Ingemar Ewaldz Gunnar Sporrong Sven-Göran Lätt Joaquin Vijil Christer Brattås Hans Almgren Saied Amini Anders Winnberg (ordf.) (vice ordf.) (kassör) (sekr.) (observatorieförv.) (ledamot) (ledamot) (ledamot) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (medlemsadm.) Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala in 200 kronor till plusgirokonto: ungdom till och med 19 år: 100 kronor familj: 300 kronor skola/bibliotek/institution: 500 kronor* Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 20)! Som medlem får du: - tillgång till klubbens bibliotek - gå på 3-4 populärvetenskapliga föredrag per termin - gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke - komma med på star parties på olika ställen i landet - rabatt på medlemskap i och tidskrifterna från Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS) och Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF) Är du inte medlem så passa på att betala redan idag. Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar! Tilläggsavgifter: (Obs! Angivna tilläggsavgifter gäller för dem som betalar grundavgift till GAK ) Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS): 190:- Då får du tidskriften Populär Astronomi, 4 nummer per år. Hemsida: Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF): 150:- Då får du tidskriften Telescopium, 4 nummer per år. Hemsida: * Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information! E-postadresser: ordforanden@goteborgsastronomiskaklubb.se Bidrag till denna tidskrift kan sändas till aurora@goteborgsastronomiskaklubb.se Penninggåvor till GAK-fonden mottages tacksamt när som helst!

3 AURORA 2/ Från och med i år kan du läsa AURORA via hemsidan. - Klicka på Aurora i innehållsförteckningen till vänster på hemsidan. - På Aurorasidan hittar du texten: - Klicka på länken. I år (2011) skall du ange och lösenordet Nästa nummer beräknas utkomma i början av september MANUSSTOPP: 1 augusti 2011 Omslagsbilden visar huvudkupolen på Saltsjöbadsobservatoriet utanför Stockholm. Foto: Christian Vestergaard Årsmötet samlades i Slottsskogsobservatoriet den 20 mars 2011 med ett femtontal medlemmar närvarande. Det blev inte några stora förändringar i styrelsen, trots en ambition att få en föryngring till stånd. Flera ledamöter hade ett år kvar av sitt mandat från årsmötet Namnen på de aktuella styrelsemedlemmarna finns på sidan 2 i detta nummer. Under året har medlemsantalet uppgått till omkring 130 personer, vilket är en ökning under året med ett fyrtiotal personer. Detta beror dels på att orföranden genom sina många kontakter engagerat många mycket intressanta föreläsare, dels på att Gunnar Sporrong lockat trettiotalet deltagare till höstens studiecirkel för nybörjare. En förutsättning för att få delta var att vara medlem i GAK, i övrigt var kursen avgiftsfri. Kursen fortsätter också under våren En eventuell fortsättningskurs och/eller upprepning av nybörjarkursen diskuteras. Den ekonomiska redovisningen anger att likviditeten varit stabil under året. Klubbens hemsida har numera runt 2500 besökare varje månad. Aurora har utkommit med fyra nummer under året i en upplaga på 200 exemplar. Klubbobservatoriet har under året genomgått en renovering av spaltluckorna i kupolen och bland annat har teleskopet kompletterats med nya okular. Årsmötet avslutades med ett föredrag av docent Malcolm Fridlund, ESA, över ämnet Exoplaneter och liv i universum.

4 4 AURORA 2/2011 (förk. TBO) invigdes 1973 och är beläget vid Oxie, drygt en mil utanför Malmö. Det var Sveriges första allmänna folkobservatorium som drevs av en amatörastronomisk förening. Observatoriet bestod av 2 stycken 8-tums Schmidt- Cassergrein teleskop och en Celestron 3500 mm SCT. Båda teleskopen var motoriserade med en wedge-platta och var således ekvatoriella. Syftet med observatoriet är att utbilda allmänheten genom att ha öppet hus varje stjärnklar måndagskväll men även hålla skräddarsydda visningar av pedagogiskt utbildad personal för barn från förskolor upp till gymnasieskolor. Föreningen som bedriver verksamheten vid Tycho Braheobservatoriet är Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe, som har döpt observatoriet efter renässansens mest kända astronom och som spelade en avgörande roll i historien inom debatten om det heliocentriska systemet. Under observatoriets existens har byggnaden varit med en brand 1996 som ödelade observatoriet. Malmö kommun bidrog direkt med återuppbyggandet av observatoriets huvudbyggnad från grunden. Observatoriet har varit med om två stycken inbrott (den senaste 2007) där litteratur, datorer och annan verksamhetsberoende materiel försvann. Dagens observatorium har två separata observatoriehus med avdragbara tak över två stycken förhållandevis nya teleskop, båda med en apertur på 350 mm (Celestron och Meade LX200GPS). Det ena är avsett för visningar och används för visuella observationer och det andra är avsett för specialarbeten eller bidrag till vetenskapliga observationer och är permanent utrustat med en Apogee CCD-kamera. Båda teleskopen har införskaffats genom bidrag från olika sponsorer. Anledningen till att observatoriet inte har valt kupolformade tak är ett medvetet val för att möjliggöra publika visningar för grupper inomhus runt ett teleskop.

5 AURORA 2/ De nuvarande observatoriecheferna (tillträde i mars 2010) är Niklas Henricson och Arne L Ohlsson som har införlivat verksamheten med nya aktiviteter såsom kurser inom astrofotografering, fjärrstyrda observationer, förnyelse av visningsverksamheten, förnyelse av optiska instrument och tillbehör, vetenskapliga projekt (Romaockultationen, Perseiderna 2010, Solförmörkelsen 2011). De har också medverkat i svensk press och astronomiska tidskrifter. De närmaste målen för observatoriet är att förnya utrustningen för det fjärrstyrda teleskopet, men även installera ett radioteleskop (en Alt-Az motoriserad parabolantenn med 2,1 m i diameter) som skänktes av Institutionen för Astronomi vid Lunds Universitet och som ursprungligen tillverkades av Onsala observatoriet. Observatoriet kommer under våren 2011 få en ny

6 6 AURORA 2/2011 byggnad som är mycket större än den äldre huvudbyggnaden samt en parkeringsplats. Anledningen är att dagens skolklasser är flera och även större i antalet barn än förr, vilket ställer nya krav på visningsverksamheten på TBO. Verksamheten på TBO är uppdelad i olika grupper, en amatörastronomisk och en för allmänheten. Den amatörastronomiska verksamheten är också uppdelad i grupper: Solgruppen, som har uppgiften att observera solsystemets olika fenomen såsom solförmörkelser, ockultationer, månförmörkelser, mm. och brukar anordna resor utomlands för att observera totala solförmörkelser (senaste under juli 2010 på Påskön), och Teleskopgruppen, som är avsedd för amatörastronomer som är inriktade på deep sky-observationer och astrofotografering. Båda grupperna anordnar regelbundna möten och kurser för föreningens medlemmar. Vi välkomnar hjärtligt alla astronomiintresserade föreningar och det är bara att ta kontakt med oss. Observatoriets webbplats finns på: Telefon: eller Niklas Henricson

7 AURORA 2/2011 7!" # Följande artikel är en del av ett projektarbete vid en gymnasieskola i Östersund Astronom är ett yrke som kan verka lite mystiskt och nästan overkligt. Vad är det för några egentligen? Vad gör de hela dagarna, och varifrån kommer de? Kan man ens bli astronom bara sådär? En bit utanför Göteborg ligger den svenska nationella forskningsanläggningen för radioastronomi, Onsala rymdobservatorium. Vackert beläget ute vid havet på Råö står något som ser ut som en enorm parabolantenn och en gigantisk golfboll. I själva verket är det två teleskop som samlar in radiostrålning från rymden och som tas emot och tolkas av astronomer. Så hur jobbar de då, dessa stjärnskådare? Sitter de hela dagarna och tittar upp i himlen och kliar sig på hakan? Nja, som astronom och forskare i allmänhet, gäller det att producera vetenskapliga artiklar. Först blir man engagerad i ett forskningsprojekt med ett tydligt mål och söker pengar från olika institut för att kunna bedriva den. Man måste motivera varför just det här projektet är värt att satsa på. När hela processen med planering och finansiering är klar, är det dags att börja observera. Man gör mätningar inom de områden man vill studera med hjälp av teleskop. Härnäst börjar själva huvudkapitlet i forskningen där uppgiften är att på bästa sätt analysera och tolka de data man får. Det är här det riktigt spännande kommer in, eftersom man tar reda på något som ingen hittills vetat svaret på. För att nå ut med resultaten måste man sedan skriva en vetenskaplig artikel där man presenterar dem. Ju fler som sedan refererar till ens artikel, desto mer ansedd blir man som forskare och man får lättare att söka pengar till ny forskning. Astronom är ett väldigt internationellt yrke, och det märks inte minst i fikarummet på Onsala. Där samsas en mängd olika nationaliteter om kaffebryggaren och micron, men alla tillhör samma stjärnskådande släkte och känner en samvaro däri. Med olika sorters teleskop utspridda över hela världen kan man inte alltid sitta på kontoret. Ibland gäller det att resa iväg till t.ex. Chile och samla data under en begränsad tid, eller på konferensresa där forskargruppen träffas. På så sätt knyter man kontakter världen över. Vissa av astronomerna på Onsala Rymdobservatorium har gått raka spåret. En av dem är Kay Justtanont, ursprungligen från Thailand, som berättar att hon som tonåring bestämde sig för att bli astronom, och sedan dess har det varit raka spåret. Förvånansvärt många har dock bara råkat bli astronomer. Henrik Olofsson läste till elektroingenjör med endast några tillvalskurser som var relaterade till astronomi. Han hade flyt och halkade in på ett examensarbete ute på observatoriet, och sedan fick han en förfrågan om att doktorera. Den mest fascinerande historien har nog i alla fall

8 8 AURORA 2/2011 Carina Persson. Efter en samhällsinriktad gymnasietid gick hon på teaterskola, sysslade med lokal-tv, jobbade i kosmetikaffär och liknande tills hon som trebarnsmor bestämde sig för att börja läsa till högstadielärare i matematik och NO. Det var här hon upptäckte att fysik inte var så svårt, vilket slutade med att hon läste till astronom, något hon egentligen alltid velat. Om någon hade sagt till mig då att jag skulle doktorera i fysik hade jag sett till att få den inlåst på mentalsjukhus skrattar hon. Av alla yrken hon har haft är det här det i särklass mest spännande, tycker hon. Att få perspektiv på sin tillvaro och försöka förstå universum och därigenom sig själv gör det värt alla år i skolan. Ingen forskar för pengarna. De flesta är medvetna om att de med samma utbildning skulle kunna fördubbla lönen genom att jobba inom industrin istället. Dessutom är det alltid osäkert om de får fortsätta forska efter det nuvarande projektet. Vad är det då som gör att alla jag pratar med varmt rekommenderar yrket, och säger att de inte kan tänka sig att göra något annat? Svaret är att de alla är alldeles för nyfikna. De vill vara med och ta reda på nya saker, veta mer om vår tillvaro och förstå samband. De har en passion för naturen och vill vara med och bryta ny mark. När man läser rubriker om vad ny forskning har visat eller vad astronomer har kommit fram till är det lätt att tro att det är några framavlade övermänniskor i rum av borstat stål på NASA som har skådat ut i universum med avancerade rymdteleskop och med ofattbart avancerad teknologi beräknat saker vi vanliga människor aldrig kan förstå. Men så är det inte. Det är helt vanliga människor som råkar vara omättligt nyfikna på hur allting fungerar, och tillsammans hjälps åt att trycka gränsen för vad vi vet och vad som är möjligt att genomföra ett litet snäpp framåt. Några av dem sitter i fikarummet på Råö och konstaterar att så här mycket snö har det aldrig varit i november förut. Jonas Modin

9 AURORA 2/ $%"&& Så upplevde jag när jag tittade på Orionnebulosan med min SPC-6 newtonreflektor och min Vixen tele-extender för första gången på början av tvåtusentalet. Varför, undrar någon, att jag upplevde nebulosan på detta sätt? Ovannämnda instrument, var mitt första instrument, som jag köpte begagnat, i skick som nytt, av en äldre man i Småland i mitten av nittiotalet. En klassisk sextummare med slidfokuserare. Då fanns det inte okular med höga förstoringar med stora eye reliefer. Visst fanns det, men till svindyra priser såsom Nagler, tills nu i detta nya årtusende när Baader, Orion och andra fabrikat med tvåtums okular med 20 mm eye relief. Jag hade en billig Barlow men bilden blev aldrig skarp. Så köpte jag en apokromatisk barlow. En Meade 140 2x med tre element som jag hittade på Mariestadsträffen. Detta var visserligen ett bättre alternativ, men ändå inte riktigt bra den heller. I alla fall i mitt tycke. Men så en dag surfade jag in på Rymdbutikens sida. Ägaren Claes Tunälv hade en Vixen tele-extender på lager så jag beslöt mig att införskaffa den. Jag läste om den i ett nyhetsbrev som Claes utgav på den tiden (SPC-6 news) då SPC- 6:an ju kom ut på marknaden. Där fanns det bl.a. en annons om denna extender och förklaring hur den fungerade som jag ännu har i ägo. Jag åkte jag ut till Öresjö utanför Trollhättan med min kollega Anders för att utvärdera den. Jag tog också med min Meade barlowlins och testade båda. Först med Meade och sen Vixen. Efter att jag satt på okularet på extendern och tittade på nebulosan, insåg jag att detta var en Barlow av kvalité med ett stort K. Den behöll både skärpa, kontrast, som man inte alls hade en Barlow framför okularet.min kollega som inte är intresserad av astronomi sade detsamma. Att det kan skilja sej så mycket, fast Meade 140:an var en apokromatisk sådan?! Jag sålde SPC-6:an för några år sen på TS-dagen i Sätila. Med köpet följde Meade-barlowen men jag behöll Vixen-extendern! Hur skulle jag nu kunna sätta den på diagonalen när man ska skruvade fast extendern? En natt vaknade jag och funderade på detta. Varför inte tillverka en adapter som man stoppar extendern i? Ett stålrör som jag fann i skrotlådan på jobbet som hade just passform att stoppa den i. Och yttre måtten passade just precis i tvåtumsdiagonalen. Jag kapade den i lagom längd och där satt den som handen i handsken! Helt perfekt. Men stålröret var en aning för tungt, så en trevlig kollega Asko som jobbade i verksta n sade att han kan svarva en åt mej av aluminium.

10 10 AURORA 2/2011 tillverka en adapter i alla fall. Jag gav honom måtten och Asko svarvade då två stycken! En åt mej och en åt en annan astronomivän Reino som hade köpte en Vixenextender efter att ha sett resultatet i min refraktor. Jag har haft många trevliga observationer med min Vixen-extender, och kommer att ha i fortsättningen också! Man behöver inte skaffa sej en Vixen-extender och svarva en adapter som jag gjorde. Det har kommit ut i tele-extendrar i marknaden som både passar i 1,25 och tvåtums diagonaler. T.ex. Meade har Tele extrendrar i 2x, 3x och 5x. i 1,25, och 2 i 2x. Tele-extender exemepelvis som jag även har i ägo, en Meade 2x i 1,25 fattning. Se bild. Det är en bra barlowlins med väldigt bra prestanda och kvalité. Om någon är ute efter en bra barlow så kan jag rekommendera Meaden så slipper man Seppo Kouva Trollhättan ' ( )* Jan Sandström Ända sedan våra första förfädrer och förmödrar samlades kring lägereldarna har säkerligen vi människor fascinerats av stjärnorna och undrat vad de var. Likadant har vi i olika kulturer och tidsåldrar projicerat våra myter och gudasagor på stjärnorna och de vandrare, planeterna som vi såg gå sin tysta ban mot en bakgrund av vissa bestämda stjärnor. Detta tillsammans med solen och månen. Likaledes fungerar våra hjärnor så att vi vill se mönster även där det egentligen inte finns några. Det var en del av förklaringen till hur våra 88 stjärnbilder kom till. Vad som är viktigt att komma ihåg är att stjärnorna som ingår i konstellationerna inte har något fysiskt samband med varandra. Tar vi exempelvis den röda superjättestjärnan Betelgeuse i Orions högra skuldra så ligger den ca 500 ljusår från jorden. De tre stjärnorna som utgör Orions bälte, Mintaka, Alnilam och Alnitak så ligger de alla ca 1500 ljusår bort. Det innebär att Betelgeuse faktiskt ligger närmare jorden än de tre i bältet. Det är så vi får se våra stjärnbilder. Olika kulturer har sett olika stjärnbilder på himlen. Exempelvis gjordes det på talet ett försök att kristna hela stjärnhimlen. De tolv stjärnbilderna i zodiaken fick bli de tolv apostlarna etc. Anledningen till att vi idag har 88 stjärnbilder är att den Internationella Astronomiska Unionen år 1930 helt enkelt enade sig om de här 88 och deras inbördes gränser. De tolv stjärnbilderna som ingår i zodiaken (djurkretsen) och som astrologerna bygger upp sina irrläror omkring utgör som sagt bakgrund till solens,

11 AURORA 2/ månens och planeterna vandring runt himlavalvet. Anledningen till det får vi söka i solsystemets tillblivelse för 4600 miljoner år sedan. Det var så att den nybildade solen omgavs av en skiva bestående av gas och stoft, ungefär som en cd-skiva. I den här skivan uppstod det här och var förtätningar som med gravitationens hjälp drog ihop sig och växte och så småningom blev våra åtta planeter med tillhörande månen, asteroider, kometer etc. Eftersom planeterna bildades i samma banplan är det ju inte så konstigt att de rör sig mot en bakgrund av likadana stjärnor. Att vi tycker att solen och månen också vandrar mot bakgrunden av de här tolv (egentligen tretton om man räknar med stjärnbilden Ormbäraren) beror helt enkelt på att vi ända fram till talet levde i ett geocentriskt universum, där vår kära jord troddes vara universums centrum och att allt kretsade kring den. Nu vet vi bättre. Slutligen när det gäller stjärnbilder i största allmänhet är det viktigt att komma ihåg att alla stjärnor har egenrörelser. Även om vi inte hinner märka så mycket av det under våra korta människoliv så förändrar sig stjärnbilderna ständigt. Karlavagen som är en del av Stora Björn (Ursa major) kommer att se helt annorlunda ut om år för att ta ett exempel. Men åter till zodiaken. Traditionellt brukar man räkna Väduren (Aries) som de första av de tolv. Det beror på att för ca 2000 år sedan då vår västerländska astrologi föddes så låg vårdagsjämningspunkten, den plats där solen korsade himmelsekvatorn från söder till norr runt den 20 mars mot en bakgrund av Vädurens stjärnor. Nu, 2000 år senare, så har tack vare precessionen vårdagjämningspunten flyttat sig till Fiskarnas stjärnbild (Pisces). Precessionen är ett fenomen som tack vare solens och månens gravitation får vår jordaxel att under loppet av år sakta wobbla runt som en gigantisk leksakssnurra i rymden. Väduren är en liten stjärnbild som består bara av tre stjärnor. I grekisk mytologi så får vi veta att det en gång fanns två kungabarn, Helle och Fryxos som behandlades fruktansvärt illa av sin elaka styvmor. Till slut sände Zeus en underbar flygande vädur med gyllene skinn och som kunde tala för att rädda de två barnen. De fick klättra upp på hans rygg samtidigt som han varnade dem för att titta ner. Efter en stund orkade Helle inte hålla sig utan såg ner med påföljd att hon fick svindel och trillade av. Där hon föll ner bildades Hellessponten, sundet som idag skiljer Europa från Asien. Väduren flög vidare till landet Chalkis vid Svarta havets östra strand där man offrade väduren och hängde upp det gyllene skinnet i en helig lund där det så småningom skulle erövras av Jason och hans femtio argonauter, men det är en annan historia. Nästa stjärnbild är Oxen (Taurus) som egentligen består av två öppna stjärnhopar, Hyaderna som liknar ett liggande V och som ligger på ett avstånd av 170 ljusår och där den ljusa orange stjärnan Aldebaran ligger i förgrunden på ett avstånd av 65 ljusår, samt Pleiaderna ( Sjustjärnorna, Lilla Karlavagnen etc) belägen ca 410 ljusår bort. Oxen som stridslystet vänder sitt huvud mot Orion brukar identifieras med den tjur som Zeus förvandlade sig till när han rövade bort den feniciska prinsessan Europa.

12 12 AURORA 2/2011 Eftersom stjärnbilden är mycket gammal så låg vårdagjämningspunkten här för 4000 år sedan. Det kan kanske förklara den tjurdyrkan som har existerat sedan urminnes tider i östra medelhavsområdet. Oxen kan också ses som den heliga egyptiska tjuren Apis, Himmelstjuren, som dyrkades i det gamla Egypten. Kärt barn har många namn. Den tredje och sista av zodiakens stjärnbilder som vi tar upp idag är Tvillingarna (Gemini). En stjärnbild som faktiskt liknar ett par tvillingar där magnitud 1-stjärnorna Pollux och Castor utgör huvudena. De här tvillingarna var resultatet av Zeus amorösa äventyr med drottning Leda av Sparta som han förförde och förvandlade till en svan. Samtidigt var hon redan havande med sin make kung Tyndaros. Alltnog, så småningom födde Leda fyra barn. Två var jordiska, nämligen Castor samt Klytaimestra (som så småningom blev gift med kung Agamemnon). Pollux eller Polydekes, som han egentligen hette i Grekland, samt den sköna Helena var Zeus barn. Castor och Pollux blev framstående idrottsmän och de älskade varandra högt och rent. När Castor blev ihjälslagen i en boxningsmatch bad Pollux Zeus om att göra också honom dödlig under sex månader av året samt att ge Castor livet åter under de resterande sex så att tvillingarna kunde för evigt få vara tillsammans. Castor och Pollux är också sjömännens skyddshelgon och när S:t Elmselden förr sprakade kring rånockarna under elektriska stormar sade sjömännen att Castor och Pollux nu var ombord och skyddade dom. Mer om zodiakens stjärnbilder i nästa stjärnspalt. The Sky at Night av Patrick Moore!"## $#"%&' "#( BBC.s TV-serie The Sky at Night har nu löpt kontinuerligt ända sedan 1957, hela tiden under ledning av den brittiske författaren, (amatör)astronomen och profilen Sir Patrick Moore. För alla astronomiintresserade är den buttert vänliga, auktoritative och mycket kunniga Sir Patrick Moore en astronomiikon som trots att han numera har fyllt 90 år fortfarande är still going strong. Vart tredje år brukar man samla ihop de viktigaste avsnittens innehåll i en astronomisk essäsamling. Det är den 13:e volymen i serien. Vart och ett av de 42 avsnitten inleds med en bild och sedan följer i regel tre, fyra textsidor, där Sir Patrick Moore på sitt kunniga och oefterhärmliga sätt breder ut sig i ämnena. Från historiska aspekter till modern vetenskap. Med ålderns rätt kan väl Sir Patrick Moore ibland bli lite excentrisk men det förlåter man honom så gärna. Få har väl gjort så mycket för att popularisera astronomin som denne remarkable engelsman. Det enda jag egentligen skulle vilja ha haft med är en lista när programmet som ligger till grund för episoderna sändes. Något enstaka korrekturläsningsfel har väl också slunkit med, men okej. Det här är en både lärorik och trevlig bok att läsa. Lika lämplig för nybörjaren som för den ärrade veteranen. Jan Sandström