Mannens reaktion vid traumatisk kris

Transkript

1 Lennart Björklund Leg psykoterapeut, socionom, diakon Aschebergsgatan Göteborg tel o fax: , E-post: b@psykoterapeut.nu Hemsida: ================================ Mannens reaktion vid traumatisk kris ================================ S:t Lukas Utbildningsinstitut Påbyggnadsutbildning i psykoterapi Våren l995 Lennart Björklund 1

2 I nnehåll Inledning 3 1. Traumatisk kris 4 Att definiera traumatisk kris 4 Reaktioner direkt vid svårt besked 5 Fyra huvudgrupper av reaktionssätt 6 Tidsschema 6 Reaktioner de närmaste åren 7 2. Från mammas pojke till pappas son Fem krislösningsmedel 14 Samtalet 15 Gråten 17 Fysisk aktivitet 18 Sexuell aktivitet 19 Humor Diskussion 22 Litteratur 24 2

3 I n l e d n i n g En del av det psykoterapeutiska arbetet innebär att arbeta med människor i akut traumatisk kris. Detta gäller psykoterapeuter som arbetar inom sjukvård såväl på somatisk som psykiatrisk vårdenhet och det gäller i ännu högre grad psykoterapeuter som arbetar vid t.ex. familjerådgivning. Under de 14 år som jag arbetade vid Borås Lasarett var en stor del av mitt arbeta att möta människor i verkligt akut kris. Det var människor som precis fått besked en dödshotande diagnos, fått besked om att barnet i magen var dött eller att maken som kommit in med ambulansen var död.jag har på olika sätt försökt få en allsidig och bra utbildning för att förstå och bemöta människor i kris, men först på senare år har jag förstått att kvinnors krisreaktioner fått stå modell för all utbildning. En del av mitt arbete nu består av psykoterapeutiskt arbete med människor som förträngt eller fastnat i krisreaktioner. Jag ser ofta i det vanlig psykoterapeutisk behandlingsarbetet att det är krisreaktioner som av olika anledningar bromsat eller lett till allvarliga personlighetsstörningar eller samlevnadsproblem. Genom arbete med räddningspersonal och handledningsuppgifter för flyktingpersonal har jag börjat lära mig vad PTSD (post traumatisk stress syndrom) kan ställa till med. Under mitt föreläsningsarbete och handledningsarbete har jag fått klart för mig att det finns en stor efterfrågan på förståelse för krisreaktioner ur en mans perspektiv. Hur ska vi förstå mäns reaktioner och hur ska vi hjälpa männen? Detta är viktiga och centrala frågor idag. Inte minst kvinnor ställer frågan utifrån det de upplever i sin familjesituation. Arbetet med uppsatsen har vuxit fram efter dels ett radioprogram och dels ett föredrag. I radioprogrammet Kropp och själ påpekade Gunilla Myrberg att inom den medicinska vetenskapen är mannens kropp och dess reaktioner riktmärke och kvinnan är det avvikande medan det inom krisvetenskapen är kvinnans reaktioner som är norm och mannen den avvikande. Dessa tankar bad hon mig utveckla i radioprogrammet. Vid en internationell tandläkarkongress blev jag tillfrågad om en föreläsning på temat: Kvinnors och mäns reaktioner vid kris. Detta sammantaget har gjort att det känts angeläget för mig att försöka få svar på frågorna om upplevelserna och reaktionerna vid traumatisk kris är unika för män. Är männen genom sin specifikt manliga somatiska, psykologiska, sociologiska och existentiella utveckling förberedda för att möta kriserna och genomleva dem på ett könsmässigt annorlunda sätt än kvinnors? Vad kan detta i så fall bero på och vilka uttryck kan det ta sig? Jag kommer i denna rapport att redovisa mina mångåriga erfarenheter med människor i kris, med tonvikt vid männens reaktioner, även om dessa varit i minoritet. Utifrån genomgång av litteratur och tidskriftsartiklar vill jag få mina erfarenheter bekräftade eller förkastade. Jag har genomfört ett stort antal informella intervjuer och två stycken formella med dels en avdelningsföreståndare för psykiatrisk öppenvårdsmottagning, Brynhild Aanes, och dels producenten vid Sveriges Radio, Gunilla Myrberg. Genom föreläsningar och seminarier under denna utbildning har jag fått hjälp med att förstå den könsspecifika personlighetsutveckling som vi alla genomgår. Detta vill jag också gärna belysa. Första delen av rapporten är en genomgång av vad en traumatisk kris är, vad som kan förorsaka den och hur människor, främst män, reagerar. I det andra avsnittet försöker jag beskriva den personlighetsutveckling på olika plan en man genomgår från pojke till man och hur detta kan komma att påverka mannens krisreaktioner. Tredje avsnittet är en presentation av vad jag kallar fem krislösningsmedel för män. Fem olika hjälpmedel, var och ett för sig eller flera tillsammans, en man kan bruka för att komma igenom en kris. Och avslutningsvis en diskussion utifrån vad som framkommit i rapporten. 3

4 1. Traumatisk kris I denna del av rapporten vill jag först ge en definition på vad traumatisk kris är, vad som kan förorsaka den och hur den tidsmässigt kan upplevas för främst män. Jag försöker också utifrån mannens perspektiv förklara olika sätt att möta den traumatiska krisen och går igenom några av de vanligaste reaktionssätten. Att definiera traumatisk kris Det verkar vara först under de senaste 40 åren man på olika håll i världen sökt definitioner på den traumatiska krisen som i alla tider varit en del av människans verklighet. Mest kända är Gerald Caplans (l961) och Lydia Rapoports (l967) definitioner. I Sverige är det främst Loma Feigenberg(l979) och Johan Cullberg (l978) som uppmärksammats. Den definition som jag här vill ansluta mig till är Loma Feigenbergs där han sätter som kriterier: 1. Krisen utlöses av en yttre reel händelse. 2. Händelsen utgör en så svår belastning för den drabbade personen, att den överstiger hans psykiska resurser och förmåga att anpassa sig. 3. Mål och önskningar som han upplever som väsentliga hotas eller blockeras. 4. Belastningen utlöser spänning och ångest hos honom som ökar till maximum och sedan klingar av eller bryter ner honom. 5. Krisen aktiverar centrala problem och konflikter från såväl tidigare som senare livsperioder. Det är intressant att Feigenberg under punkt 4 försöker förklara hur en traumatisk kris kan genomlevas med all ångest och all spänning för att så småningom klinga av eller bryta ner den drabbade, vilket jag nedan försöker visa genom Fyra olika sätt att möta krisen. Viktigt är också att Feigenberg under punkt 5 visar hur krisen kan aktivera centrala problem och konflikter under tidiga livsperioder. Detta återkommer i denna rapport i nästa avsnitt Från mammas pojke till pappas son. Där ska jag visa hur mannens personlighetsutveckling på olika områden påverkar hur han kan handskas med de kriser som drabbar honom. Det är viktigt att komma ihåg att en kris alltid förorsakas av en yttre händelse eller hot om förlust, så allvarlig att den skakar om den drabbades vanliga bild av verkligheten och världen. Händelserna ställer en man inför perspektiv som han inte tidigare ställts inför och som han till att börja med inte kan bemästra. Upplevelsen av det inträffade är det viktiga. Samma händelse kan påverka två människor helt olika. Den ene kan hamna i en verkligt djup kris medan den andra är praktiskt taget opåverkad. Händelserna som kan påverka kan vara något av följande: * Förlust av självständighet ( t ex inläggning på sjuk hus, intagning på fångvårdsanstalt, militärtjänst, att ingå äktenskap) * Förlust av något eller någon man är fäst vid ( t ex dödsfall, skilsmässa, amputation, håravfall, bli arbetslös, bli bedragen) * Problem som rör förmågan att få barn ( t ex abort, missfall, få besked om sterilitet) * Problem med livsåskådningen ( t ex mittlivskris, religiös kris) * Yttre katastrofer ( t ex våldtäkt, naturkatastrof, hotas till livet, psykos hos närstående) För den behandlande psykoterapeuten som möter både stora dramer som små problem är det viktigt att alltid minnas att en svår yttre händelse har olika inre innebörd för olika människor. Det som hos en person kan upplevas som en dödsdom kan hos en annan gå relativt spårlöst förbi. Det är de tidigare erfarenheter under livet av det som inträffat som avgör reaktionerna. En persons biografi och livshistoria är alltså av avgörande betydelse. "Barndomsåren kan ses som grundstenar till det vuxna livet" (Cullberg l977).här finns säkert också könsskillnader. Att förlora sitt arbete kan för en man göra att han klart överväger självmord, medan det för en kvinna kan upplevas som en möjlighet att vara hemma med barnen mer. Kanske gick det förr att se klara könsskillnader när någon förlora ett barn eller gick igenom en skilsmässa? Mannens brist på delaktighet i barnets dagliga skötsel kanske gjorde att krisreaktionen blev starkare hos barnets mor än hos dess far. En skilsmässa var förr lättare att handskas med för en man, då det inte var självklart att äktenskapet byggde på ömsesidig känslomässig relation, utan en 4

5 arbetsgemenskap eller social nödvändighet. Mycket talar för att vi idag generellt har svårare att handskas med stora motgångar och plötsliga förändringar i vår livssituation. Vid ett samtal uttryckte en man det så: "Vi är första generationen som utgår från att allting ska vara bra." I vårt samhälle har under några årtionden byggts upp en bild av att det normala och riktiga är att må bra och att vara lycklig. När så livssituationen hastigt förändras genom att barnet dör, hustrun vill skiljas eller arbetetslöshet väntar, då slås bilden av verkligheten sönder och samman. Förutom de praktiska, kroppsliga och psykologiska förändringar som krisen innebär trasas människors existentiella verklighet sönder. I arbetet med människor i kris ser jag ofta att det är detta som är svårast att hämta sig från - den drabbades bild av vad livet är och skall vara har krossats. Att bygga upp en ny trygghet, en ny existentiell grund tar lång tid och fordrar en speciell själslig arbetsinsats. Krisen är i sin kärna en existentiell utmaning. Reaktioner direkt vid ett svårt besked De vanligaste reaktionerna hos en man direkt när beskedet kommit om att barnet har dött, hustrun kraftfullt meddelat att hon vill ha skilsmässa eller informationen kommit om uppsägningen på arbetsplatsen kan beskrivas som någon av följande fem reaktionsmönster. Detta bygger jag främst på erfarenheter från 20 års arbete som kristerapeut och handledare för vårdpersonal och räddningspersonal: > Till synes som vanligt: Mannen visar inte direkt någon reaktion utåt. Han varken kommer med följdfrågor eller verkar ha förstått vad som har sagt. Han kan fortsätta att läsa tidningen som han höll på med innan beskedet gavs eller han fortsätter sin avbrutna resa. Anledningen kan förstås vara att informationen gjorts på luddigt sätt, utan användande av de rätta orden. Men lika ofta är det mannens sätt att hålla ihop det psykologiska skalet. Försvarsmekanismer av olika slag slår till. > Stelhet och tröghet: När beskedet getts sjunker den drabbade mannen ihop. Han blir sittande på en stol och stirrar framför sig. Ger man honom en kopp kaffe tar han båda händerna till hjälp. Han säger inte så mycket, men den som finns bredvid kan förstå att det pågår ett intensivt psykiskt arbete inom honom, som tar hårt på de kroppsliga krafterna. > Starka känsloreaktioner: Mannen kan intensivt börja störtgråta, rusa omkring till synes planlöst eller t o m skratta ohejdat. De som reagerar på detta sätt är de som på medvetet eller omedvetet plan har vetat vad som skulle komma, även om denna vetskap bara varit någon minut eller dag. Oftast är det kulturellt betingat. Män från sydliga länder reagerar ofta intensivt redan från början. > Överaktivitet: En mycket vanlig reaktion hos män är att han gör det som egentligen är ett känslomässigt problem till ett praktiskt. Mannen som får besked om sin svåra diagnos och ägnar dagen åt att ringa runt till arbetsplatsen för att ordna efterträdare eller ringer mäklare för att sälja sommarstugan eller villan, så att familjen ska slippa ha besvär med detta. Vid skilsmässa är det inte ovanligt att mannen direkt i kaoset vill börja diskutera vem som skall ha vad och hur allt praktiskt ska kunna ordnas. > Aggression: Ett av mannens sätt att hålla verkligheten på avstånd är att gå i försvar eller till angrepp. När beskedet om barnets död lämnas går mannen direkt till attack mot t ex läkaren med anklagelser och ifrågasättanden. Aggression finns praktiskt taget alltid med, men hålls oftast i schack av våra behov av att vara sociala. Första kvällen, första natten reagerar de allra flesta med kroppslig oro och med att tankar och funderingar av alla slag strömmar genom psyke och kropp. Svårighet att sitta still eller att komma till ro i sängen är mycket vanligt. Många män kan förvåna omgivningen genom att gå och lägga sig och sova till synes obehindrat hela natten. Mannens rädsla för att inte kunna vara det stöd han känner krav på sig att vara för sin hustru kan göra att han gärna vill ha tillgång till lugnande medel eller sömntabletter - för hustrun. Rent generellt är min övertygelse att vi skall hjälpa de drabbade att undvika lugnande medel, antingen det är bensodiazepin eller alkohol, de första dygnen, därför att under denna tid är risken störst att bruket blir långvarigt. 5

6 Fyra huvudgrupper av reaktionssätt När första dygnet är till ända finns det olika sätt för den drabbade att möta krisen. Kjell Kallenberg (l987) beskriver i sin avhandling fyra huvudgrupper av reaktionsmönster: 1. Den gränslösa krisen är den som är lättast att urskilja. Sorgen är intensiv och tydlig och den omedelbara krisreaktionen är stark. Alla de intensiva, smärtfyllda krisreaktionerna som människor och litteraturen beskriver återfinns i denna grupp. De drabbade är i riskzonen att hamna i en kronisk kris. Sjukskrivningstiderna är genomsnittligt längre i denna grupp och bruket av psykofarmaka mer ihållande. 2. Den spontana krisen ("den vanliga krisen") kännetecknas av en hög intensitet i reaktionerna, starka känsloutrryck och stor utlevelse den första tiden. Detta övergår med tiden till ett mindre, klart bearbetande förlopp. 3. Den fördröjda krisen kan sägas vara den spontana krisens spegelbild. Krisuttrycken är till en början behärskade, och graden av accepterande och verklighetsförankring är påfallande. Så småningom sker en förändring med djupnande känsloreaktioner som åtföljs av smärta och övriga krisreaktioner. Inte så sällan kan krisreaktionerna vara fördröjda i månader och år och sätts igång av någon ny motgång i livet som inte behöver vara svår. 4. Den återhållna krisen påverkar egentligen inte livsföringen hos den drabbade alls. Man gör det man tidigare gjort och arbetar vidare som vanligt. Det inträffade förefaller nästan vara en parentes i tillvaron, något som inte förmått rubba dess jämnvikt. Män som mister sina hustrur flyttar snabbt tillsammans med en ny kvinna. Om de mist ett barn blir de snarast förargade när arbetskamrater och vänner frågar hur de mår. Ett uttryck som återkommer hos drabbade i denna grupp är -"livet måste ju ändå gå vidare". Min erfarenhet är att män oftast återfinns i grupperna 3 och 4, den fördröjda krisen och den återhållna krisen. När det gäller den återhållna krisen bekräftas det av Kallenbergs undersökning. Kvinnor återfinns företrädesvis i de två första grupperna. De allra flesta drabbade återfinns i grupperna den spontana och den fördröjda krisen. Funderingarna om varför män är klart överrepresenterade i gruppen den återhållna krisen ber jag att få återkomma till i diskussionen efter genomgången av hur personlighetsutvecklingen och de olika krislösningsmedlen kan påverkar männens reaktioner. Tidschema Jag vill nu presentera mina erfarenheter från det som ovan betecknas med den spontana krisen. Detta kan också gälla den fördröjda krisen, när reaktionerna väl kommit igång. Själva tidsschemat kan då se ut så här: * Kaoset från någon minut - till något dygn * Bedövningsperioden upp till fjorton dagar * Reaktionen Anpassningen upp till något år Inlemmandet * Förnyelsen Försoningen med livet börjar från halvåret/året * Vemodet från fem - tio år De närmaste veckornas reaktioner kan förvåna många drabbade. De trodde sig inte om att kunna hantera det svåra som inträffat på detta lugna, samlade sätt. Enklast beskrivs denna period som en bedövningsperiod. Mannen kan då börja fundera något lite på det som hänt, försöker ofta dra nytta av "bedövningen" så att han slipper gå för djupt i tankar och känslor. Han är ofta stolt över att han "klarar det så bra", och försöker lösa det som hänt genom att antingen se det som ett praktiskt problem eller försöker få livet att flyta vidare precis som ingenting har hänt. En del män störtar rakt ner i förtvivlans djup och det blir tankar på skuld inför det som hänt som överskyler allt. Efter några veckor kommer ofta de känslomässiga reaktionerna starkt. Många blir oroliga då de tror att det är något fel på dem. Upplevelsen av att allt gick så bra de första veckorna har gjort att de trott att det ska fortsätta att vara på samma sätt. Men det som händer är att allt eftersom mannen tvingas att anpassa sig praktiskt till det som hänt, kommer de känslomässiga reaktionerna igång. Om den drabbade 6

7 vågar möta dessa känslor sker en bearbetning och ett inlemmande av det som hänt. Under hela det första året efter krisen möter den drabbade människor, situationer, helger och födelsedagar "för första gången", varför känslomässig reaktioner kommer att skaka om och skölja över. Många män brukar beskriva den djupa förtvivlan och depressiva känsla som kommer ungefär ett kvartal efter t ex barnets död som ett stort svart hål. Troligen är anledningen att verkligheten blivit så tydlig. Det finns ingen möjlighet att återvända till tiden före det inträffade. Mot all inre vilja måste mannen bejaka det som hänt som en verklighet och då blir förtvivlan djup. Det är ungefär samtidigt som omgivningen utgår från att han skall ha stabiliserat sig och då uppstår en klar konflikt mellan omgivningens förväntan och min egen inre förtvivlan och många tror att de "aldrig mer blir riktiga igen". Efter att årsdagen av det inträffade har passerats kan bearbetningen ofta ske lite mer rofyllt även om de flesta störtar ner i avgrunden då och då. Och efter 5-10 år kan de flesta se tillbaka på det som inträffat utan att det "gör ont". En vemodskänsla kan och ska finnas kvar när jag påminns på något sätt om hur livet var före det inträffade.den drabbade är så färdig med krisen som man någonsin kan bli. I samband med en internationell konferens om sorg sommaren l994 anordnad av Svenska föreningen för psykisk hälsovård, framförde flera talare tankar om att mannen sörjer under kortare tid än kvinnan. Detta ifrågasätter jag starkt. Under många års arbete med människor i sorg - män och kvinnor - kan jag inte finna stöd för detta. Krisens tidsaspekter verkar vara ungefär desamma, medan de krisreaktioner, den sorg mannen visar upp för omgivningen kan få oss att tro att han har bearbetat färdigt snabbare. Bortsett från den grupp män som ovan beskrivets som ingående i gruppen den återhållna krisen, men detta skulle jag vilja beteckna som ett annat sätt att sörja och inte ett kortare sätt. Många män lurar både sig själva och omgivningen genom att gömma undan och fördröja sin sorg. När denna sorg sedan bryter ut är det lätt att det blir missbruk av olika slag. Det som också blivit mycket tydligt för mig är att de allra flesta människor har resurser att handskas med de kriser de möter i livet. Detta gäller såväl kvinnor som män. Min uppfattning är att precis som det finns inlagt i generna hur kroppen ska klara av sjukdomar den drabbas av, så vet också kropp och psyke hur den ska handskas med de traumatiska kriser som kommer. Generation efter generation människor också i vårt land har drabbats av kriser och lärt sig att möta dem. Den kunskap som ligger arkaiskt djupt förborgad i vårt psyke formas dessutom av det som vi möter under uppväxtåren t ex föräldrars och den sociala miljöns förväntningar på hur en man ska hantera kriser. Vad som är genetisk, social och vad som är kulturell påverkan kan vara svårt att utreda. Någon forskning som kan påvisa ärftlig motståndskraft mot kris har jag inte kunnat finna. Reaktioner under de närmaste åren De vanligaste reaktionerna under året/åren som kommer är de som här presenteras. Oavsett vilken anledningen är till den traumatiska krisen är reaktionsmönstren förvånansvärt lika. > Behovet av att om och om igen gå igenom vad som hänt, sagts och gjorts När män, i en undersökning vid Kriscentrum för män i Göteborg, fått reflektera över om de själva erfar några skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att hantera kriser, uppger bara 1/5 av männen att de inte tror att det finns någon skillnad mellan könen.xxx Hela 74% av männen framhåller att kvinnor har en annan öppenhet och har väninnor som stöd och hjälp. De anser att för männen är tystnad, slutenhet och inbundenhet det vanligaste. - "Tänker, grubblar. Behåller det för mig själv. Det gör mig förstås dyster till sinnelaget så att andra får sig en känga". -"Män är inställda på att sluta sig inom sig själva, förnekar, flyr. Lever ut krisen på ett destruktivt sätt. Vi män stänger av känslor mer". -" Vi tiger. Kvinnor visar sina kriser mer öppet". Flera män påpekar att när män är tysta och slutna så talar de tyst för sig själva - grubblar - och försöker tänka ut lösningar. Det är inte någon man som i denna undersökning förnekar behovet av att gå igenom, få struktur och perspektiv på det som hänt. > Skuld och skamkänslor. För både män och kvinnor är äkta och falsk skuld, såväl som äkta och falska skam nästan alltid närvarande vid en kris. Den falska skulden visar sig genom att man oupphörligen frågar sig om det inte borde ha gått att förutse det som inträffade. Vid arbetslöshet kommer anklagelse mot sig själv att man borde förstått att byta arbete för 5 år sedan eller utbildat sig vidare. Skammen vid arbetslöshet kan visa sig genom att man inte vågar visa sig ute i bostadsområdet på dagtid. Bland de personer jag följt som dödat någon förvånades jag de första gångerna över männens reaktioner. En pappa som körde ihjäl sin son och en 60-årig man som i en krock dödade tre personer ville ogärna i 7

8 samtalets form bearbeta det som hänt, men kunde beskriva helvetet "i magen och bröstet" som malde hela dagarna. På min raka fråga medgav de att det handlade om skulden. I den ovan citerade undersökningen från Kriscentrum säger några: -" Försummat min sambo till förmån för barnen och arbetet. Inte löst de små vardagsproblemen i hushåll och sängkammare". - " Jag har nog tagit för självklart att hon vet att jag älskar henne. Inte kunnat se hennes signaler. Talat för litet. Brytt mig för lite om frugan. Känner skuld för det". > Vrede, avund, bitterhet, aggression. De känslor av utsatthet, att ha blivit bortvald, påhoppad av livet och känslan av att inte kunna påverka eller förändra sin situationen kan hos mannen föda en fruktansvärd vrede och aggression. Det finns en benägenhet hos män att låta en mångfald olika känslor släppas fram som aggressivitet. Aggression är den känsla som har högst meritvärde i manskulturen/mansrollen, den känsla som är lättast att uttrycka till andra, den känsla som lättast skapar psykisk kraft att uttrycka till andra. Vid en anhörigs död kan denna vrede kan riktas mot både behandlande sjukhus, mot Gud och mot den döde som så skändligen lämnat honom. Några män har en benägenhet att fastna i de aggressiva känslorna och då finns en uppenbar risk för att för all framtid fastna i bitterhet - en gnagande inåtvänd känsla. Aggressiviteten är samtidigt en viktig kraft för att "slå sig fri" ur en relation och kan vara till hjälp vid en skilsmässa. Aggressiviteten ingår som en del i att skapa ett eget jag och att särskilja sig från andra. > Koncentrationssvårigheter. För många män är det viktigt att snabbt komma igång med arbete och fritidssysselsättning. Om armar, händer och ben fungerar som de ska kan många män bli förskräckta när de upptäcker sina koncentrationssvårigheter. De kommer inte ihåg vad de gjort den senaste halvtimmen eller upptäcker att de inte kommer ihåg det enklaste handgrepp. De kan plötsligt bli osäkra på hur många gånger de rusat runt i elljusspåret eller blir stående och bara stirrat framför sig. > Växling mellan bearbetning och förnekande/förskjutning. Ingen orkar att hela tiden gå och fundera och känslomässigt reagera på det som hänt, därför upplever man ofta starka svängningar i humöret. Vissa stunder känns allt helt naket, öppet och oöverstigligt och vid andra tillfällen kan den drabbade stoppa undan det som hänt och inte tänka på det. Detta är en sund reaktion som vi skall vara tacksamma för. Det sker en successiv separation, där man omväxlande förnekar verkligheten och konfronteras med den. Någon har beskrivit sorgen efter t ex ett barn som en räcka "smådödar". Problemet för män kan vara att såväl de själva som omgivningen "godkänner" enbart de stunder då allt är under kontroll. När mannen konfronteras med verkligheten slås kontrollbehovet och "ensambearbetningen" på. > Nedstämdhet och depression: Vid alla traumatiska kriser finns en nedstämdhet hos den drabbade. Detta sänkta stämningsläge kan ibland övergå i depression och men missförstås ofta av omgivningen. Det uppfattas som en depression, men är det inte. Stressforskningen har visat hur viktigt det är med andra människors stöd, omtanke och medkänsla vid personliga kriser. Förenklat kan man säga att den som har en nära vän slipper att drabbas av depression vid personliga kriser. Om man då betänker att 60 % av männen vid göteborgsundersökningen uppger sig helt sakna privata kontakter som de kan ta upp sina kriser och problem med, så är det lätt att förstå att män lätt blir deprimerade. Enligt min erfarenhet söker män ogärna läkarhjälp för sin depression vid kris, inte förrän någon i omgivningen "tvingar" iväg dem. Ofta försöker de lösa de depressiva känslorna med alkohol, vilket sällan ger bra effekt. > Misstänksamhet, missförstånd, förvirring. De vanliga koncentrationssvårigheterna ger ofta upphov till minnesluckor. Dessa minnesluckor kan vara korta, kanske någon minut, men även mycket långa minnesluckor kan förekomma. En ung man jag arbetade med hade en minneslucka på 2 år. Dessa minnesluckor kan t.ex. göra att den krisdrabbade inte minns vad som hände dagen efter att arbetsgivaren meddelat uppsägningen eller barnet dött. Detta ger ofta anledning till misstänksamhet och många missförstånd. Den drabbade misstänker omgivningen att luras och ljuga. Detta kan utlösa antingen aggression eller att den drabbade börjar undra om "han håller på att bli galen". > Isolering av känslor, förnekande, bortträngning: Dessa tre psykologiska försvarsmekanismer uppmuntras ofta den drabbade att använda oavsett om det är en man eller en kvinna. Den man som "gömmer undan" det som drabbat honom får ofta höra uttryck som: -"Tänka vad Du tar det bra" eller -"Oh, vad duktig du är". Mycket tyder på att krisen senare i livet dyker upp med stor kraft, inte så sällan när något annat till synes lindrigare drabbar. Forskningen omkring posttraumatiska stressstörningar (PTSD = Post-Traumatic Stress Disorder) visar mycket tydligt på vikten av att "ta tag i" 8

9 i sin kris när den är aktuell.hela den fortsatta levnaden kan hämmas på olika sätt. Risken för att utveckla ångest och depression är stor. Framför allt vid anhörigs hastiga dödsfall. > Resignation, apati, egen dödslängtan: De män, som upplever att de har förlorat allt som gav deras liv mening eller egenvärde kan ge upp psykiskt, kroppsligt och socialt. Den drabbade slutar att gå till arbetet, sköter inte längre sin dagliga hygien, slutar äta och kan mer eller mindre medvetet eller omedvetet påskynda sin död. Min erfarenhet är dock att där det föreligger en uttalad dödslängtan så är det sällan en längtan efter döden, utan en längtan bort från den aktuella situationen. -" Tänk om jag fick dö nu och vakna i morgon och allt inte var sant" eller - " Tänk om jag fick dö nu och vakna om ett halvår och allt var över".men man kan faktiskt dö av "brustet hjärta". Män i 70 års åldern som förlorar sin hustru lever vanligen inte lika länge som de som får leva kvar i äktenskap. De tre situationer som är särskilt påfrestande är: 1. Att förlora något som gav trygghet. 2. Att missta självförtroendet. 3. Att tvingas anpassa sig till en ny livssituation. Att förlora arbetet kan för en man slå hårt och knäcka känslan av egenvärde. Tvingas han dessutom att byta bostad av ekonomiska skäl och kanske överges av sin kvinna så ligger döden i form av självmord snubblande nära. > Existentiell oro, sökande efter en mening: Den traumatiska krisen är i sin grund en existentiell kris: en livsgrundskris och en "livets meningskris". En undersökning från Örebro där sörjande människor följts under flera år visar att för samtliga personer är livsåskådningen, medvetet eller omedvetet, väsentlig för krisförloppet. Oavsett livsåskådningens innehåll är det med sin livsåskådning man tolkar det som hänt. Jag har ofta fått frågan om kristna människor har lättare att handskas med sina kriser. Svaret på denna fråga är: Varje person, som har en integrerad livsåskådning, som präglas av grundläggande tillit, har större förmåga att anpassa sig till en kaotisk situation och leva "ett nytt liv" som upplevs tryggt och meningsfullt.. Det avgörande är inte om det är en kristen livsåskådning. Varje livsåskådning som i grunden ger stabil trygghet ger möjlighet att leva tryggt och att dö tryggt. Min erfarenhet är att många män inte har reflekterat över livet och livets mening ur ett livsåskådningsperspektiv förrän de hamnar i en kris, vilket då gör dem handfallna. De har inte något existentiellt språk att möta sina tankar och frågor med. Många män "överlåter" också åt sin hustru eller sin mor att "sköta" livsåskådningsfrågorna innan den stora krisen drabbat dem. Kanske det även i dessa frågor är så att mannen går och funderar ensam eller försöker undvika frågeställningarna genom att organisera sitt liv och arbeta som om ingenting har hänt? En dag kan den drabbade komma att se tillbaka på det som hänt med vemod, men också med tillförsikt. Den djupa traumatiska krisen kommer alltid att finnas kvar som en viktig del av livet, så viktig att många efter 5-10 år kan säga att den var avgörande för den nya och bättre livskvalitén de upplever sig ha fått. Det avgörande för om krisen blir ett problem i mitt liv för framtiden eller den blir en resurs är om jag får tillfälle att "gå igenom den". Bearbetningen av krisen under åren direkt efter det inträffade är mycket viktig. Hur män kan bearbeta sina kriser återkommer jag till i avsnittet Fem krislösningsmedel. 9

10 2. Från mammas pojke till pappas son Hur påverkar mannens utveckling från pojk till man, hur han sedan kan komma att möta livets traumatiska kriser? Mina grundteser i den här uppsatsen är att mannen och kvinnan har olika förutsättningar när de drabbas av traumatisk kris. Dels kommer en eventuell kris att påverka mannens grundpersonlighet på ett sätt som skiljer sig från kvinnans och dels kommer hans reaktionmönster och reaktionsbenägenhet att bli annorlunda. Om det är så borde det bland annat ha sin ursprung i den personlighetsutveckling som en man genomgår från nybefruktat foster till färdig vuxen man. När blir en människa till? När blir en man en man? Är det då sädescellen och äggcellen förenar sig med varandra? Eller då barnet kan forma sina första ord som gör att de får kontakt med omvärlden? Eller den gången då mannen fått en bekräftelse på att just han befruktat en kvinna och det är hans barn som är på väg? En nyfödd är färdig i många avseenden, allt är förunderligt fullständigt. Fem små fingrar på varje hand, lungor som andas, ett litet hjärta som tickar hastigt. Vid födseln är hjärnan halvfärdig och utvecklas med svindlande fart under första levnadsåret. Denna biologiska mognad behöver kontinuerlig stimulans från viktiga personer i omgivningen. En första sådan mognad av gemensam neurologisk,psykologisk och social natur är det första leendet hos det lilla barnet. Ett mänskligt ansikte lockar fram sammandragningar i läppmusklerna och barnen visar på så sätt sina känslor för omvärlden. Alla foster är först flickor. Pojkfostrets Y-kromosom får till stånd att gonaderna utvecklas till testiklar, som sin tur börjar utsöndra det manliga könshormonet testosteron. Detta leder till att bl a pojkens yttre könsdelar utvecklas. Redan i moderlivet sköljer alltså ett annat slags blod genom pojkfostrets hjärna än genom flickfostrets, som inte har motsvarande hormonavsöndring i äggstockarna. Testosteronproduktionen behövs för att pojken ska utvecklas till pojk och sedan till man. I motsats till bibelns berättelse om Eva som bildades av Adams revben utvecklas det manliga fostret ur en kvinnlig prototyp. Han behöver följaktligen genomgå en större biologisk differentiering än det kvinnlig fostret. Testosteronet finns sedan hela livet med och gör mannen till man. Vad detta kan betyda för hans sätt att möta traumatiska kriser kan vi återkomma till. Genom videoinspelningar av mammans och pappans sätt att bemöta ett alldeles nyfött barn vet vi idag att den nyfödde pojken får ett bemötande som är annorlunda än den nyfödde flickans. Ett exempel är om det är en nyfödd flicka som ligger naken på mammas mage på väg mot bröstvårtan och hon är trött och somnar, vyssjar mamma henne och låter henne vila lite. Motsvarande sker inte med en pojke. Om han ser ut att somna medan han söker mammas bröst får han en liten dask i skärten och uppmuntras att kämpa på. Redan från de första minuterna möts pojken-mannen av budskapet : kämpa på, visa att du klarar det. Undersökningar har också bekräftat att en pojke generellt får mindre kroppskontakt än en flicka. Detta gäller såväl under första levnadsåret som under åren i skolan. Föräldrar och barnomsorgspersonal tar i flickor och pojkar på olika sätt och olika mycket när de byter blöjor på dem och när någon ramlat och slagit sig. Pojken får betydligt mindre kroppskontakt och lämnas mer åt sig själv att klara upp svårigheter. Vad detta leder till för hur de möter kriser får vi tillfälle att återkomma till. I själva verket är pojkar-män ofta inte lika starka eller biologiskt gynnade som flickor-kvinnor, som det ofta i handling framhålls. Manliga embryon har till exempel mycket högre dödlighet. Antalet pojkar som dör efter födelsen är också högre. Pojkar riskerar dubbelt så ofta som flickor att lida av autism, får lättare schizofreni och diagnosticeras sex gånger så ofta som hyperaktiva. Vi vet att beröring spelar en viktig roll när det gäller att främja nervsystemets utveckling och tillväxt. Självklart måste detta till en del bero på att mödrar tar mindre i sina pojkar och är de vidrör dem sker det på ett annorlunda, mer operationellt sätt. Eftersom hjärnans nervbanor fortsätter att bildas under de första sexton månaderna kan den stora skillnaden i språklig förmåga mellan flickor och pojkar hänga ihop med på de olika sätt de möts språkligt. Mödrar tar inte bara mindre i sina söner. De talar mindre med dem och under kortare tid. Till 10

11 flickorna använder de ett språk som är mer åldersanpassat, medan pojkar ofta får mer sammansatta budskap. Är den omedvetna tanken att pojkar ska klara mer? Flickor får också sitt eget språk mer upprepat eller återspeglat av modern. Det kanske inte är så konstigt att många vuxna män har ett rykte om sig att vara tystlåtna eller använder ett språk som inte speglar känslor? Inom den psykoanalytiska objektrelationsteorin har man under senare tid ägnat speciellt intresse åt manlig och kvinnlig identitets- och personlighetsutveckling. En forskare som fått stark genomslagskraft genom att skapa en syntes av psykoanalytisk teori och sociologi är Nancy Chodorow. Hennes huvudtankegångar är följande: Genom att det i vår kultur genomgående varit, och fortfarande väldigt mycket är kvinnor som haft huvudansvaret för barnuppfostran, så präglas pojkars och flickors uppväxt av mödrars/kvinnors förhållningssätt och förväntningar på vad det innebär att vara man eller kvinna. Detta innebär skilda psykologiska utvecklingslinjer för flickor och pojkar, vilket kommer att prägla deras vuxna personlighet samt samspelet mellan man och kvinna. Barnet lever till en början i symbios med modern, vilket förstärks via amningen. Fadern är mer avskild och på avstånd, både psykologiskt och socialt, under en stor del av barnets uppväxttid. Framför allt har han varit det för dagens vuxna män och kvinnor, då det kulturella mönstret höll fadern på avstånd och modern ofta arbetade i hemmet. För flickors del fortsätter mamman när barnet växer upp att vara både kärleksobjekt och identifikationsobjekt. För pojken fortsätter hon att vara kärleksobjekt men däremot inte identifikationsobjekt. Det blir i stället pappan som pojken vill efterlikna eftersom de tillhör samma kön. Pojken måste därför separera sig från modern och därigenom också ta avstånd från det han förknippar med kvinnlighet. Manligheten blir således det som inte är kvinnligt. Eftersom de flesta pojkar inte har fadern lika känslomässigt tillgänglig som flickor har sina mödrar, så försvåras pojkens identitetsutveckling och blir mer sårbar. I en fungerande mor-dotterrelation, där modern är både kärleksobjekt och identifikationsobjekt på en och samma gång, tillåts flickor att mer långsamt och successivt bygga upp en tillitsfull könsidentitet. Flickor i nio-tio-årsåldern är psykologiskt lika bundna vid sin mor som när de var 2 år. De behöver inte göra samma hastiga växling ifråga om identifikationsobjekt som pojkar måste göra redan vid 2-3 års åldern. Tanken är att flickor därigenom grundlägger en större förmåga att känna igen sig i andra - empati -och utvecklar en större lyhördhet för andras behov och önskningar. Kvinnor blir relationsinriktade på ett helt annat sätt än män. För pojkar och mäns del innebär ovanstående bakgrund att de omedvetet måste utveckla olika försvar mot känslor : isolering, förnekande, projiceringar. Eftersom män bygger upp sin identitet på förnekande och avvärjande av den ursprungliga modersbindningen och mot kvinnlighet utvecklar de starka jaggränser. Bindningen till mamman lever dock naturligtvis vidare både i pojkens inre och i den yttre verkligheten, men han har starkt motstridiga känslor till allt som representerar "det kvinnliga". Han både vill vara nära och strävar efter självständighet. I en kärleksrelation upprepar många män samma dynamik som till modern. Mannen blir via förälskelsen djupt beroende av sin kvinna men maskerar sedan successivt detta beroende genom att känslomässigt hålla henne borta. Har mannen haft en mor som bundit honom starkt till sig, kan sonen/mannen känna sig övermätt på kärlek från kvinnor. Många män visar inte sitt behov av frigörelse mot modern, utan det kommer till konkret uttryck först i ett avvärjande mot hustruns längtan efter närhet och kärlek. Kanske kvinnan i sin tur längtat efter större psykologisk närhet till sin far och förväntar sig få detta kompenserat av mannen. Är mannen övermätt på kvinnlig närhet och kvinnan uthungrad på manlig kärlek är det lätt att inse de ömsesidiga besvikelser och aggressioner detta kan utlösa. Man kan förstå att kvinnan blir mer och mer klängig och beroende ju mer oberoende och distanserat mannen uppträder. De driver varandra in i ytterligheterna av det som brukar kallas manligt och kvinnligt. När så den traumatiska krisen drabbar paret understryks ofta detta underliga samspel ytterligare, kanske genom att både kvinnan och mannen regredierar på ett plan och försöker hålla fast sin personlighet starkare på ett annat plan. En av alla mansforskare idag, Joseph Pleck (l984), menar att Chodorow överbetonat den psykologiska identitetsutvecklingen och dess betydelse för hur manligt förhållningssätt skapas.213 Han hävdar att lika stor betydelse för utvecklingen av manlighet har de kulturella föreställningarna om manlig känslomässig behärskning och kontroll. Jag vill påstå att manlighet liksom kvinnlighet har sina rötter på olika nivåer 11

12 som ömsesidigt förstärker varandra. Flera forskare, bl a Stoller (l973), Chodorow (l978), Rocklin (l980) är mycket klara på att de flesta män hela tiden omedvetet måste erövra känslan av manlighet och att denna manlighet också ständigt blir ifrågasatt. Ju sämre självkänsla en pojke eller en man har desto mer ängsligt upptagen blir han av var gränserna går mellan manligt och kvinnligt. Inträffar då plötsligt en kris ifrågasätts allt, även de få områden i personligheten där mannen kände sig trygg och säker. Hur ska en man i denna utsatta situation våga bete sig på ett sätt som han uppfattar kvinnligt d v s prata och gråta. Det är väsentligt för en pojkes självkänsla att en god fadersgestalt finns till hands som själv accepterar både sina manliga och kvinnliga sidor och visar pojken att hela bredden av olika mänskliga förhållningssätt kan rymmas inom en man. Utvecklingen av självkänsla underlättas om pappan från början har en nära fysisk kontakt med sin son och om pojken ser att mamman accepterar det manliga hos pappan. Det är att beklaga att många mödrar, men kanske främst fäder, tidigt uppmuntrar en hypermaskulinitet hos sina söner p g a att de själva som föräldrar har svårt att relatera till ett behövande barn. Det som för pappan kan kännas feminint och omanligt sätter fart på hans egen rädsla för sin gamla, förnekade längtan av beroende. Han kan också utifrån sin egen homosexuella rädsla bli rädd för att sonen skall visa homosexuella drag. Idag uppmuntras barn och ungdomar till att så tidigt om möjligt bli självständiga, vilket betyder att kamratkretsen allt tidigare tar över den påverkan på den unge som förut var föräldrarnas, vilket måste betyda att det är det känslomässigt "tillåtna" i gruppen som också blir det känslomässigt tillåtna för den unge. Den idéhistoriska forskningen avslöjar hur mannen ofta varit osynlig. Män har ofta skrivit om och uttalat sig om det andra könet d v s kvinnorna, men sällan analyserat sig själva och sin egen roll. Mannen har framstått som normen, den universella erfarenheten. Man blir detsamma som människa. Psykoanalysen med Sigmund Freud i förgrunden har alltid sagts vara mansdominerad. Inom psykoanalysen har män skrivit om män för män. Personligen anser jag detta vara felaktigt. Visst är det män som skrivit för män, men såväl Freud som de flesta av hans manliga efterföljare har skrivit om kvinnor. Eftersom en klart majoritet av deras patienter har varit kvinnor, är det kvinnors personlighetsutveckling och kvinnors reaktioner vid t ex traumatiska kriser de beskriver och gör som norm. Detta tror jag är anledningen till att i all psykologisk och psykoterapeutisk litteratur som jag lyckats finna är kvinnan norm när reaktioner och bemötanden i samband med traumatisk kris beskrivs. Ambjörnsson (l990) beskriver i sin bok Mansmyter hur den moderna västerländska mytologin (t.ex. Faustus, Don Juan, Robinson, Dracula, Sherlock Holmes, Tarzan, James Bond) till skillnad från den antika, ytterst sällan har någon kvinnlig hjälte. Berättelserna mytologiserar olika former av manliga förhållningssätt, olika "manligheter" och tillhandahåller mannen olika roller att gå in i eller befria sig ifrån. Daniel Defoes roman Robinson Crusoe (l719) är den västerländska skönlitteraturens mest lästa roman och har betytt ofattbart mycket för unga män genom åren. Jean-Jacques Rousseau ger i sin uppfostringsroman Emile sin unge discipel befallning om att som enda litteratur läsa boken om Robinson: " Robinson Crusoe på sin ö, ensam, berövad sina medmänniskors bistånd, i avsaknad av konstlade verktyg och hjälpmedel och likväl sörjande för sitt uppehälle, ja, till och med förskaffande sig ett slags välbefinnande, se där ett ämne som måste vara av intresse för alla åldrar, och som man på tusen sätt kan göras tilltalande för barnen!" Och med bra och uppbygglig bok för barn menar Rousseau bok för pojkar! Robinsons förlisning vid ön kan uttolkas just som en mans traumatiska kris. Från att ha varit tillsammans med likar ombord på fartyget kastas han ensam efter fartygets förlisning upp på stranden. Vad gör Robinson då? Han visar klart att han är mannen som klarar sig själv och detta genom att planmässigt sätta igång projekt och skapande. Alla driftsimpulser, alla känslor kanaliseras i organiserande och arbete. Robinsons första åtgärd efter krisen är att bygga upp ett kraftigt försvar och på detta företag lägger han ned stor möda och uppfinningsrikedom. Runt kojan bygger han palissader i dubbla varv och "varje natt drar han upp sin repstege, som för att hålla även drömmarna på avstånd". Precis som för många män idag är det viktigt för Robinson att i sin takt bli färdig med sin kris. Han för, i form av en dagbok, ständigt en inre dialog och efter 24 år är han färdig att möta omgivningen. Som kompensation för det han mist genom sin kris har han byggt upp en ny tillvaro, ett nytt sätt att leva. Han har lärt sig uppträda som man. 12

13 Med dessa tankar om mannens personlighetsutveckling som bakgrund vill jag i nästa avsnitt gå in på hur män kan lösa sina traumatiska kriser, när de drabbas, för att så småningom kunna leva ett gott liv med andra kvalitéer. 13

14 3. Fem krislösningsmedel Vad jag kan förstå presenteras manlig psykisk ohälsa nästan uteslutande utifrån något som kan betecknas som ett manligt perspektiv, d v s med slutresultatet i centrum. Beskrivningarna blir därför: män får alkoholproblem, män är tysta och starka, män får magsår, män klarar kriser, män tar livet av sig vid arbetslöshet. Historien fram till slutmålet kommer därför bort alldeles. Vägen från att ha drabbats av en traumatisk kris till dess att mannen är igenom glöms bort eller förtigs. Detta leder till att män själva inte tar sina "vanliga" psykiska kriser på allvar. Inte heller människor i vården beaktar dessa kriser när män säker hjälp. Hans Hallberg beskriver i en rapporten "Skilsmässa som hälsorisk hos medelålders män" att när män söker distriktsläkare i anslutning till en skilsmässa är det relativt sällan som de spontant berättar om denna eller relaterar sina fysiska eller psykosomatiska besvär till denna. Det finns andra undersökningar som visar att allmänläkare är mer benägna att tala om känslor och kriser med kvinnliga patienter jämfört med manliga. Det kan utvecklas något slags "ömsesidigt beskydd" mellan en manlig läkare och en manlig patient. Båda känner manskulturens och arbetslivets normer. Män har svårt att be om känslomässig hjälp och vårdinstanser har svårt att förstå att de behöver hjälp. Vi är alla mer eller mindre fast i att män skall vara starka och duktiga. Följden av detta blir att män söker hjälp i ett mycket sent skede när det kan vara svårt att hitta fungerande lösningar. Vid en intervju inför denna uppsats uppger en avdelningsföreståndare vid psykiatrisk akutmottagning, Brynhild Aanes att de flesta män som söker hjälp i samband med traumatisk kris gör detta i yttersta nödfall.orsakerna till att de söker är vanligen: - Svår ångest ofta med sömnsvårigheter - Akut rädsla för det egna kristillståndet. De känner inte igen sig själva. Förstår inte varför de reagerar som de gör. De förstår inte sambandet mellan krisen och sin reaktion. - Orkar inte fysiskt längre. Aktivitetsförsvaret som alltid hjälpt tidigare håller inte längre. När det varit svårigheter tidigare har det bara varit att skärpa till sig och jobba lite mer. Man åker till jobbet men kan inte sköta det. - Man gråter ofta och mycket till sin egen stora förvåning och förtvivlan. De känner rädsla och främlingsskap inför övergivenhetskänslan och in för kränkningen som de utsatts för. - Andra människor i omgivningen har tvingat dem, tjatat dem till att söka hjälp. Arbetskamrater eller andra är mycket oroliga för deras psykiska och ofta också för deras fysiska hälsa. Avdelningsföreståndaren menar att det är lika viktigt att hjälpa mannen att reparera den kränkning som krisen inneburit som själva krisen, att hjälpa dem att klara av att inte ha kontroll över sitt liv, sin kropp och att behöva vara svag. De har inte en upparbetad tilltro till att kunna arbeta sig igenom en kris. När de väl sökt hjälp för sina krisreaktioner och förstår att de kommit till en expert brukar det sällan vara problem med att få dem att tala om sin kris och sina reaktioner. Det vanliga är att de kommer troget på återbesök så länge krisen är akut, men avslutar genast då de upplever sig ha kontroll över livet igen. Det är inte ovanligt att de uteblir från sista bestämda besöket d v s de återtar på detta sätt kontrollen över sitt liv. Tiden i sig betraktas ofta som en läkande faktor och är enligt mitt förmenande ofta så också, åtminstone i den bemärkelsen att man får det inträffade på avstånd. Men om detta vore sant för alla drabbade så skulle vi inte se alla långvariga kristillstånd och depressioner, psykosomatiska besvär, självmordsförsök och självmord som följer i traumatiska krisers fotspår. Om tiden däremot får innehålla de krislösningsmedel som kan vara bra för en man, då kan krisens utveckling bli godtagbar eller rent av riktigt god. Även i övrigt välutbildad personal kan ha svårt att förstå att en traumatisk kris kan pågå i åratal innan den kommer till någorlunda ro. Många drabbade har under åren berättat för mig om hur omgivningen har haft svårt att handskas med dem under de år som den psykologiska bearbetningen pågår. En pappa berättade för mig hur han bemöttes av personal på en barnavdelning 9 månader efter sonens död: - "Nu borde verkligen reaktionsfasen vara till ända " och av arbetskamrater - " Nu får du skärpa till dig och bli som en vanlig människa igen. Vi orkar inte se dig sådan där". Dyregrov (l992) talar om ensamhet på grund av omgivningens "korta" minne.för den som inte är drabbad går livet vidare med nya upplevelser och tankar, medan den drabbades tankar och liv fortfarande är uppfyllt av det som inträffat. Detta avsnitt i uppsatsen har jag gett beteckningen fem krislösningsmedel. Vid genomgång av litteratur om traumatisk kris har jag haft svårt att finna några någorlunda klara tankar om vad som löser krisen och hur man anpassar lösningar till mäns behov. Det som finns i såväl inhemsk som internationell litteratur kan sammanfattas : Psykologisk bearbetning med verklighetsanpassad nyorientering. Med psykologisk bearbetning menas att den drabbade sätter ord på det som faktiskt har inträffat, men även på de inre 14

15 upplevelserna under och efter den akuta krisen. Gradvis kan personen anpassa sitt liv till det som inträffat och till den verklighet som denne tvingas leva vidare i. Den drabbade kan leva med det förgångna som ett ärr som alltid kommer att finnas men som inte behöver förhindra ett nytt gott liv. Nya intressen har ersatt de förlorade och den skakade självkänslan har återupprättats. Jag vill diskutera fem olika sätt för en man att bearbeta sin kris, att lösa upp den så att det på sikt blir en sund verklighetsanpassad nyorientering. Förenklat vill jag uttrycka det som fem olika sätt att gå igenom sin kris och inte hoppa över den. De fem krislösningsmedlen är samtalet, gråten, fysisk aktivitet, sexuell aktivitet och humor. Samtalet Ofta hör jag kvinnor uttala sig om hur män ska bete sig i samband med kriser. De tankar de för fram är att om män bara kunde lära sig att prata om hur de känner det, så skulle allt lösa sig. Inte så sällan kommer kravet eller önskemålet från hustrun i ett äktenskap där de t.ex.just förlorat ett barn, står mitt uppe i en separation eller mannen förlorat sitt arbete. Vad kvinnorna då nästan alltid menar är, att männen skall samtala om det som hänt - på kvinnors vis med kvinnors språk. Att män har behov av att på mäns sätt bearbeta och kanske samtala sig igenom det inträffade är svårare att förstå. I samband med traumatisk kris är det kvinnors sätt att bearbeta som anses vara norm. Svårigheterna som uppstår mellan könen understryks också av män som i samband med kriser sökt hjälp. Största problemet i förhållandet till kvinnan är konflikter kring språk och kommunikation. Männens tankar då kan sammanfattas: Tänk om jag fick uttrycka min förtvivlan på mitt sätt, oavsett om det blir i ord eller handling. En amerikansk psykolog Paul Gray (l978) har uttryckt det så: De språkliga problemen mellan könen är mer än ett skämt och något mindre än en nationell kris. Män övertar tidigt det offentliga språket. Det är väl dokumenterat hur pojkar tidigt lägger beslag på det språkliga utrymmet i klassrummet och hur män i arbetsliv och fritid på samma sätt dominerar.lika klart är det inte för alla att kvinnan av tradition har samma företrädesrätt när det gäller att samtala om känslor i hemmet, i privatlivet och i intima relationer. Det kan uttryckas så att mäns och kvinnors språk dominerar där varje kön har sina specialintressen och sina specialkunskaper. Eftersom pojkar och män har sina främsta intressen i världen utanför de privata relationerna är de handikappade när de plötsligt står inför att med ord beskriva och bearbeta sina känslor och sina kroppsliga reaktioner. När kvinnorna vill att mannen skall börja tala om sina känslor och problem under krisen så är det extra besvärligt: Han skall både bryta mot sina tabun att prata om personliga känslor och dessutom göra detta under krisen, när han egentligen behöver all kraft för att inom sig reda ut det som har hänt. Några seklers stadskultur och några decennier av social teoribildning kan inte förändra den biologiska och genetiska återklangen från miljontals år av mänskligt liv. Det finns många gamla melodier som fortfarande surrar i vårt maskulina och feminina DNA. I det gamla förteknologiska samhället delades arbetet upp könsmässigt. Jakten var mannens uppgift. Det krävdes stor spatial förmåga för att kunna färdas långväga utan att gå vilse. Av jägaren krävdes också tystnad, förmågan att göra sig osynlig och kunna smyga. Jakten krävde att männen utvecklade ett gemensamt tyst språk där de använde andra sinnen eller tecken till att förmedla komplicerade tankar. Det var avgörande för männen att kunna lita på varandras mod, stabilitet och förmåga att tyst förmedla sina avsikter. Kvinnorna behövde överlägsen verbal förmåga till att ordna och katalogisera allt som gick att äta, medicinalväxter och växtdelar de samlade. Kvinnorna behövde också ett mer utvecklat symbolspråk för att behandla information och förmedla till andra. Barnuppfostran krävde ett mer uttrycksfullt språk och de behövde inte vara tysta medan de arbetade.skillnader i beteenden och språk kan än idag ge upphov till oenighet mellan könen. Vi behöver förstå dessa könsskillnader så att vi inte dömer ut, skambelägger, politiserar eller undertrycker dem. Den stoiske, tyste mannen, t ex behöver inte vara oförmögen att uttrycka sina känslor. Det kanske är så att han uttrycker sina känslor mera i direkt handling än i ord. När kvinnan klagar: "Du säger aldrig att Du älskar mig", kan han oförstående stirra på henne. Han som både arbetat över samtliga kvällar i veckan för att de ekonomiskt skall kunna åka bort på semester och använt helgen till att tapetsera om i vardagsrummet. Lilian Rubin (l986) skriver: "Ord spelar ingen central roll i mannens definition av intimitet. Ordlösa handlingar duger lika bra, oftast bättre".xxx Hur mannen i handling i stället för i ord kan uttrycka känslor i samband med krisen återkommer jag till under rubriken: Fysisk aktivitet.. Misstolkning av de språkliga skillnaderna mellan könen kan också få svåra konsekvenser vid ett besök 15

16 hos psykoterapeut vid traumatisk kris. Männen får inte det stöd de behöver. Det finns åtskilliga situationer i terapirummet där män reagerar annorlunda än kvinnor. Män är mer pratsamma när de inte kan se den de talar med. Kvinnor har mer ögonkontakt och tycker det är viktigt. För det mesta bedrivs dagens terapi så att terapeut och konfident kan se varandra i ögonen. Kvinnor mår väl av det, medan män tolkar det som en aggressiv handling när någon ser dem i ögonen och iakttar dem. Män brukar enbart le när de säger positiva saker, medan kvinnor ofta ler även när de säger negativa saker eller t o m när de är arga. Detta förvirrar män. En man har ibland lättare att berätta svåra saker när han vandrar runt i rummet, gärna när han vänder ryggen till. Kvinnliga terapeuter uppfattar detta lätt som en oförskämdhet. En bra terapisituation för män i kris kan vara i framsätet på en bil! Båda parterna sitter och tittar framåt och det gör inget om det blir stora pauser i samtalet t ex i samband med omkörningar. När män sitter bredvid varandra, visar en undersökning, synkroniserar de ofta sina rörelser, byter ställning och gestikulerar med händerna på ett sätt som visar stort engagemang i samtalet. Förmågan att förstå könskillnader i sättet att känna, kommunicera och mötas får många konsekvenser för hur en kristerapi kan komma att lyckas. Jag skulle önska att man kunde låta bli att avfärda skillnader med att säga att män gör fel eller tänker fel när de visar sina typiskt manliga beteenden och tankar. Vissa undersökningar visar att oerfarna kvinnliga terapeuter är bättre än oefarna manliga terapeuter. Skillnaderna utjämnas efter hand.en forskare undrar om inte skälet till det kan vara att manliga terapeuter - och män i terapi - möjligen lär sig att tala som kvinnor. Och detta anser denna vara av godo. Jag är inte så säker på att det är bra. Att lära sig möta det manliga språket och beteendet kräver en annan slags träning. Jag skulle vilja påstå att den manlige konfidentens situation är extra ömtålig idag därför att många nya psykoterapeuter med mansfientlig attityd påbörjat praktik de senaste decenniet. Det skulle vara intressant att veta hur många kvinnliga terapeuter som varit aktiva i den grenen av kvinnorörelsen som enbart har förakt över för män. De flesta psykoterapiutbildningar försöker få studerande - av båda könen- att bli medvetna om sina attityder till en konfidents ekonomiska ställning, sexuella preferenser, ras, socialgrupp eller kön - om det är en kvinna. Men frågan är om man på samma sätt bryr sig om de studerandes åsikter och inställningar till män, deras eventuella fördomar eller stereotypa föreställningar om manlighet. Att söka terapi och börja i terapi upplevs förödmjukande för många män. När kvinnor börjar handlar de i överensstämmelse med sin könsidentitet. Av kvinnor väntas att de ska ha kontakt med sina känslor och söka kontakt för att reda ut känslomässiga konflikter. Män betraktar terapi förödmjukande, då den traditionella könsidentiteten kräver att de ska klara sig själv. I stället för att övertyga männen om att de inte ska ta det på det sättet borde terapeuterna bli mer lyhörda för den manliga kulturen och acceptera männen som de är. Kvinnliga psykoterapeuter borde utgå från att de inte helt och hållet kan förstå den manliga erfarenheten och be sina manliga konfidenter att förklara den för dem. Bara en sådan begäran kan kännas läkande för många män som känner sig dömda och missförstådda av kvinnor. Det kan kännas svårt för en man att en kvinna eller en manlig feminiserad psykoterapeut ska lära dem att på ett moget sätt handskas med sina problem. Män kan ha lättare att öppna sitt hjärta för en kvinna, men känner sig obehagliga till mods om de befinner sig i underläge i förhållande till henne. Under alla omständigheter är det viktigt, oberoende av terapeutens kön, att män får klart för sig att de inträder i en tillfällig relation med terapeuten. Och att det är i sin ordning om de bryter upp när krisen börjar reda upp sig. Ytterligare en anledning till att män kan ha svårt att samtala i samband med traumatisk kris är hans ordfattigdom kring just de känslor som oftast ska uttryckas vid krisen. I den tidigare citerade göteborgsundersökningen fanns en fråga om vilka känslor som var lättast respektiva svårast att uttrycka. Männen uttryckte då att ilska och aggressivitet var lättast att uttrycka, följt av glädje och känslor som har med framgång, tuffhet och styrka. De känslor män har svårast att uttrycka är sorg och mjukhet/ömhet, liksom dåligt samvete, besvikelser och att överhuvudtaget tala om hur man känner sig. Hela 49 % anser att de har svårt eller mycket svårt att uttrycka känslor.de flesta män som tagit kontakt med Kriscentrum för män i Göteborg i samband med personlig kris har ändå beskrivit att de kan identifiera sina känslor, men är ovana, eller känner ett motstånd mot, att verbalisera dem. Dessutom finns en grupp män som 16

17 själva beskriver sig vara "stumma" och "djupfrysta" d v s helt saknar förmåga att idenifiera känslor i psyke eller kropp. Min erfarenhet är att det ändå är förvånansvärt lätt att få män att på något sätt uttrycka känslor i det mest akuta skedet av krisen - första dygnet. Och får man då ett förtroendefullt samtal där mannen känner att hans känslor är "precis som de skall vara" med tanke på det som inträffat, då kan ofta kontakten också fortsätta. Om samtalskontakten påbörjas senare under krisen är det också då mycket viktigt för mannen att han är "normal". Om psykoterapeuten efter att ha lyssnat på mannen kan förklara rent tekniskt psykologiskt varför vi reagerar som vi gör i kris, så är det extra bra. Precis som det finns en logisk förklaring till när bilen inte tänder rent på alla cylindrar, behöver mannen ha en förklaring till sin "snedtändning". Det är viktigt för mannen att veta att det finns en viss logik i hans känslor gentemot det som inträffat. Dessutom kan också en del män känna "containereffekt"/befrielse, när de har fått lämpa av all sin oro och alla sina funderingar hos någon annan. Gråten Jag började gråta, det skrämmer mej, eftersom jag aldrig gråter. I barndomen var jag en entusiastisk gråtare. Min mor genomskådade gråten och straffade mig.jag slutade gråta. Någon gång förnimmer jag ett vansinnigt tjut djupt nere i gruvan, bara ekot når mig, det drabbar mig utan förvarning. Ett hämningslöst tjutande barn, instängt för alltid. Ingemar Bergman i Laterna Magica Vi är utrustade med en medfödd förmåga att gråta som står i smärtans, sorgens och förlustens tjänst. Gråten är från början ett viktigt språk hos det lilla barnet för att förmedla behov och känslor innan dessa kan omformuleras till ord. Men med åren och med kraften av könsrollsuppfostran tar gråten olika vägar hos män och hos kvinnor. Den riktigt djupa gråten är det känslouttryck som är mest skambelagt i manskulturen. I sorg förväntar sig kvinnor dessutom beskydd av mannen. Då behövs hans styrka och behärskning. Man kan säga att kvinnan indirekt också lever ut mannens sorg. Kvinnorna blir männens gråterskor. Även om de flesta män vet att den riktigt hängivna gråten i ensamhet är underbart förlösande. Kanske det är tabubeläggningen av just gråt som är den förtrycksmekanism av känslolivet som tidigast möter småpojkar. Både från vuxnas sida och lika ofta inom den egna interna småpojksgruppen. Att gråta anses vara liktydigt med mesighet och kvinnlighet. Även om dagens moderna föräldrar är mycket toleranta mot sina söners gråt, så fångar pojkar tidigt upp, att gråt är något som kommer från mammor och ytterst sällan från pappor. Och fortfarande gäller den gamla sanningen, att barn inte gör som vi säger, utan så som vi beter oss. En delförklaring till att kvinnor gråter lättare än män har med biologi att göra. Kvinnor har högre halt av hormonet prolaktin, som reglerar både tårproduktion och mjölkproduktion. Detta kan vara en viktig kunskap när kvinnor anklagar män för att vara hårda och okänsliga - och för män när de anklagar kvinnor för att gråta för mycket. En forskare påstår att ju lättare män har för att gråta, desto mindre behov har de av att avreagera kroppsliga spänningar via sexualitet. Personer som har förmågan att gråta besväras inte på samma sätt av psykosomatiska besvär. Man kan likna tårarna vid stressavfall och slaggprodukter kroppen behöver göra sig av med. Måste då en man kunna gråta på ett konstruktivt sätt för att komma igenom en kris efter en svår personlig förlust? Troligen är det inte så. Gråtens stora fördel är att den ger avslappning i det starka stresstillstånd som en psykisk förlust innebär. Riktigt djup gråt underlättar sömnen, även rent biologiskt. Gråt påverkar hjärnsubstanser som är sömnframkallande. Gråt är en betydligt billigare, mer lättillgänglig och mindre beroendeframkallande medicin vid kris jämfört med psykofarmaka och alkohol. Sömn och spänningsupplösning behövs vid kris, där försvarsmekanismerna ändå är hårt ansatta. Många män beskriver hur gråten kommer till halsen men sedan är det stopp. Mångårig träning att svälja och behärska sig kan ha gett detta resultat. Att hänge sig åt starka känslor oavsett om det är aggression, 17

18 sexualitet eller gråt, innebär att våga förlora kontrollen för en stund. Detta kan hos män upplevas skrämmande och jagupplösande. Det finns också en tendens att skydda omgivningen mot förtvivlad gråt, eftersom den lätt framkallar hjälplöshet i vår kultur. Mannen som ger efter för gråten kan uppleva att han skrämmer såväl sig själv, som sin omgivning från vettet. Djup. stark gråt är befriande och fungerar som en slags förlösning vid kris. Man kan kalla den mest läkande gråten för befrielsegråt. Den hjälper både man och kvinna att successivt kunna acceptera och släppa bindningen till det som tagits bort. Några mäns sätt att kompensera gråt eller döva och avleda är att använda alkohol, arbeta så mycket som möjligt och att ägna sig åt fysiska aktiviteter. Troligen är det en myt att män inte gråter vid djupt personliga traumatiska kriser. Det är min erfarenhet att män i ett förtroligt samtal kan berätta om hur de har gråtit - i ensamhet. Vissa undersökningar bekräftar detta. Många män kan också beskriva hur de känner en intensiv gråt inombords om de samtidigt utför en kraftig kroppslig ansträngning. I drömmen om natten kan också den befriande gråten komma. Fysisk aktivitet När jag på senare år suttit med unga familjer, då deras barn dött, har mina tankar gått till boken Utvandrarna av Wilhelm Moberg. Och jag har blivit avundsjuk på Karl-Oskar. Inte avundsjuk för egen räkning, utan avundsjuk å den sörjande pappans räkning. När Kristinas och Karl-Oskars barn dog hade Karl-Oskar något naturligt och självklart att ta sig för. Han fick ge sig ut i snickarboden och tillverka en barnkista. När han stod där i sin ensamhet fick han hjälp med så mycket som borde vara självklart för män i deras sorg. Karl-Oskar fick plocka fram det bästa virke han hade och göra en så fin kista han bara kunde. Det var en kärlekshandling riktad både till barnet och till hans hustru Kristina. Han fick stå där i boden och låta tankarna och känslorna forma sig i honom. Han fick också anstränga sig att tänka efter hur han skulle göra och kroppsligen ta i ordentligt vid hyvlingen. I sin ensamhet kunde han också låta hyvelspånen blötas ner av tårar utan att det gjorde något. Visst kan detta vara en krisbearbetning av bästa slag för en man? Vad väntar när det unga paret som mist sitt barn kommer hem från sjukhuset idag? Oftast har kvinnan något naturligt att ta sig för, medan mannen känner sig handfallen. Helst skulle han vilja ge sig iväg till arbetet, men han vill samtidigt vara ett stöd för sin hustru. Mannen ser sin hustrus förtvivlan, känner det egna starka behovet av att få struktur på det inträffade, samtidigt som han har behov av att återta initiativet och kontrollen. När detta blandas med ett fysiskt behov av att uträtta något kan det lätt bli fel. Det kan då resultera i att han lägger ner en våldsam kraft på att hitta en syndabock till det som inträffat. Några par med sådana problem har jag arbetat med i samband med hotellbranden i Borås l978 och spårvägsolyckan i Göteborg l993. Och det verkar bli en ond cirkel som är svår att bryta. Mannen känner att han gör något, blir aktiv, upprättar sin hustru. Medan hustrun känner sig än mer ensam i sin sorg och anklagar honom och då han inte kan "slå tillbaka" låter han detta ännu kraftigare gå ut över de som på något sätt varit inblandade i det som skett. Tråkigt nog blir resultaten två ensamma mycket bittra människor. Ensamma både inför varandra och omgivningen och bittra därför att den aggression som inte tar slut, och får ett fäste, blir till bitterhet. Många män ser livet som något av ungdomsårens fotbollsmatcher. Livet skall ha klara och strikta regler. Vi har var och en vår plats i laget där det gäller att vi kämpar och gärna kämpar så svetten lackar. Många män överlåter då också gärna lagledarens roll till hustrun. Det är hennes sak att hålla reda på tider och det social systemet i laget. När då hustrun lämnar planen, som vid en skilsmässa, kan han bli alldeles rådvill och envetet stirrande fortsätter han med sitt yrkesarbete och husets och trädgårdens skötsel. Om det är barnet som dör och hustrun blir sittande stirrande, får han rejält svårt att ta över lagledarens roll. Än svårare kan det självklart bli om han förlorar sitt arbete, där han normalt får göra det som är hans uppgift. I en lagidrott är det så, att så länge spelet och spelarna följer reglerna förblir alla jämlika. Segraren och förloraren återgår till den ursprungliga likvärdigheten då de skakar hand vid spelets slut. Att förlora i ungdomens fotbollsmatch betyder inte att världen går under - skammen lindras av att spelet skett enligt reglerna, av att det alltid kan göras om. Men i det avseendet skiljer sig spel från livet. 18

19 Min övertygelse är att fysisk aktivitet har en lösande och läkande effekt vid kris. Samtidigt vet jag att en av de bästa strategierna för att förhindra reflektion hos räddningspersonal (oftast män) vid stora olyckor är just fysisk aktivitet. När räddningspersonal vet vad den ska göra och kan påbörja sitt arbete, klarar den av att hålla händelsernas emotionella dimension på avstånd. Vid en undersökning efter Måbödalsolyckan är kommentarerna t ex: -"Jag koncentrerade mig maximalt på att göra allt så bra som möjligt" och -"Jag koncentrerade mig på det arbetet som skulle utföras, på att det skulle utföras på rätt sätt". Säkert är detta också väldigt tidigt i livet inlärda strategier. Några män har beskrivit för mig hur de mitt under det mest akuta skedet i en kris kan gå och lägga sig kväll efter kväll och sova bra. Likaså berättar några om hur de kan gå till sitt arbete och utföra detta som om inget speciellt har hänt. Någon har beskrivit för mig hur han stiger ur tankarna på krisen och känslorna inför krisen, när han kommer till sitt arbete. Det blir som en andhämtningspaus i krisen. Det verkar fungera bäst vid företrädesvis kroppsligt ansträngande arbete. Forskare som arbetar med hur man kroppsligen kan påverka stress har visat att konditionsträning, stark fysisk aktivitet är bra. De hormoner som ger välbefinnande och tillåter kroppen att återhämta sig (serotonin och endorfin) produceras och verkar väl på kroppens alla organ, medan de hormoner som har negativ effekt (cortisol och adrenalin) får minskat utrymme. För mig vore det underligt om det enbart är de rent fysiska egenskaper i kroppen som skulle påverkas och inte de psykiska processerna. Vad är vår hjärna och vårt psyke om inte en finurlig elektrokemisk process och lagringsplats? Bekräftelse på detta har jag ofta fått, när jag arbetet med unga män i samband med kriser. Män omkring 20 år har extra svårt att bearbeta med muntliga ordprocesser. När jag skickat ut dem i skogen att springa sina vanliga träningsrundor och dessutom ta ett extra varv extra snabbt så mår de på alla sätt bättre och inte så sällan beskriver de hur tårarna kan rinna i duschen. På samma sätt har jag sett att män som vill visa upp mycket manlighet i sina kroppar och tränar bodybuilding mått väl av extra hårda träningspass. Ingen ser om det är svett eller tårar som kommer från ansiktsregionen. Sexuell aktivitet I en nyhetssändning i radio P1 l0 maj l994 intervjuades den palestinska general som var befälhavare för den palestinska polisstyrkan som skulle överta ansvaret för Gazaremsan från Israel. När reportern frågade honom vad han känner inför maktövertagandet, var hans svar: -"I have big, big feelings" (Jag har stora, stora känslor). Män i hans position och med hans utbildning kan ofta ha mycket svårt att såväl benämna sina känslor i ord som att med kroppsspråk avslöja dem. För en del män kan sexuella handlingar vara det enda sätt de har att uttrycka känslor med. Särskilt om det är påträngande svåra känslor. Barbara De Angelis (l990) har beskrivit det som att "män använder sin sexuella energi som ett ofarligt sätt att släppa ut undertryckt känslomässig energi". Ur boken Hemligheter om män citerar jag följande avsnitt: " Har någonsin följande hänt dig? Din partner visat tydligt att han vill älska, men han verkar inte speciellt kärleksfull - faktum är att han verkar spänd och sluten. Du försöker prata med honom, men han är definitivt inte intresserad av något annat än sex. Du känner att någonting är fel... Vad som händer är följande: Upprörda känslor byggs upp inom en man. Han kanske oroar sig över ett projekt han håller på med. Han kanske just har pratat med en av sina åldrande föräldrar och känner sig sorgsen och maktlös inför deras fysiska och psykiska försämring. Som vi sett så många exempel på har män inte uppfostrats till att tycka att det är okej att uttrycka känslor som skräck, smärta, hjälplöshet, förvirring, besvikelser och ånger. Så antingen kan eller vill inte din partner uttrycka sina känslor i ord. Och plötsligt är han upplagd för sex". Både Michael Balint (l965) och Nancy Chodorow (l978) menar att män bäst och lättast kan släppa känslomässiga försvar och återuppliva närhet och intimitet med intensiv styrka i själva sexualiteten. Därför blir sexualiteten så viktig för honom även mitt i en traumatisk kris. Björn Eneroth och Björn Wrangsjö funderar i en artikel i tidskriften Ottar om mäns sexualitet och lust i förhållande till deras dödsrädsla. Efter att ha beskrivit den psykodynamiska utvecklingensidén skriver de: "Pojkar har svårare än flickor att skilja sig från sin mamma - de kan inte på samma sätt bevara henne 19

20 inom sig genom att identifiera sig med henne. Den första svåra skilsmässan - att skiljas är att dö en smula."kanske är det såret efter denna första grundläggande skilsmässa som gör att män tycks ha svårare att slå sig till ro. Jag vill uttrycka männens strävan på detta sätt. De är för fyllda av varseblivningar och handlingsberedskap, och framför allt injagar den villkorslösa vilan ångest i dem.samtidigt längtar de efter avspänning och rofylldhet, efter att vila i sin egen kropp och lust.döden lurar runt hörnet, och män känner sig bara levande då de varseblir, upplever nuet med sina yttre sinnen. Och att oupphörligen kasta sig ut i handlingar är enda sättet att slippa tänka på att döden väntar. Det behövs kraft och anspänning för att slunga dem in i den vila de längtar efter, och fruktar. Endast i halvminuten efter orgasmen finns en sådan kravlös och villkorslös vila. Och det är också den enda stund då faktiskt många män säger sig vara försonade med döden. För de flesta män finns faktiskt bara ett sätt att uppnå ångestfri vila och närhet till sig själva: sexualiteten och i sista hand då - orgasmen. Endast via den erotiska lusten kan mannen genom varseblivandet och handlandet nå fram till ett tillstånd som kan beskrivas som icke-varseblivande och icke-handlande. Jag tror att det är dessa krafter som är i omlopp när en man efter att ha fått besked om sin obotliga cancer under de första veckorna oupphörligen vill ha samlag med sin kvinna. Vid en onkologisk klinik där jag var handledare för vårdpersonal kom ibland frågan upp, då kvinnor som var anhöriga eller själva hade cancer inte kunde förstå sina mäns reaktioner. Männen hade en outtömlig aptit på sexualitet men den skrämde kvinnorna genom sin kraft och genom att den var mer operationell än känslomässig. Onanin kan användas av män på samma sätt, och i båda fallen verkar behoven vara mest intensivt i ett inledande skede av krisen. När ett barn dött verkar ändå, enligt min erfarenhet, det vanligaste vara att den erotiska sexuella lusten försvinner några månader. Medan båda parter har ett stort behov av närhet och ömhet. Kvinnan kan ibland bli förvånad eller upprörd när mannen blir sexuellt upphetsad, när de krupit ihop för att trösta varandra i sängen. Mannens kropp kan ha reagerat på kropparnas läge i sängen och den intima känslomässiga situationen. En annan förklaring kan vara den klassiska, som alla familjerådgivare väl känner igen. Kvinnan vill älska när allt känslomässigt är bra och mannen vill älska för att det ska bli bra. Han önskar och tror att de ska hitta tillbaka till varandra känslomässigt genom sexualiteten. Och kvinnan blir upprörd över att han över huvud taget kan ha sexuella känslor när barnet nyss dött. I skilsmässosituationen är det många män som snabbt försöker få till stånd en sexuell relation med en ny kvinna. Det de söker är oftast en upprättelse på den förnedring och förkastelse de känt genom skilsmässan och starka behov av att få ett bevis för att de duger som män och är attraktiva för en annan kvinna. För många räcker det med någon sexuell erfarenhet strax efter skilsmässan, därefter kan de lugnt se tiden an tills "rätt" kvinna dyker upp (eller t o m anse att det kan vara nog att för en lång tid framåt själva tillfredsställa sig sexuellt). Liknande erfarenheter har många sörjande män delgett mig. När de sökt en sexuell partner strax efter hustruns död har deras barn blivit mycket upprörda. Detta har gjort att jag numera försöker förklara vad dessa känslor beror på för männen och uppmanar dem att inte avslöja "hemligheten" för barnen alltför snabbt. På rakt motsatt sätt kan sexualiteten ställa till bekymmer vid arbetslöshet. Erfarenheter från England och Danmark har visat att sexualiteten stark förknippas med mannen som familjens huvudförsörjare. Den man som inte längre med sin lön kunde visa att han var familjens överhuvud förlorade respekten och auktoriteten i sina egna ögon. När sedan skuldkänslor och depression kom till förlorade han såväl den sexuella möjligheten som sexuell lust. Detta mönster börjar vi känna igen från Sverige idag. Männen som inte har arbete undviker sexuell kontakt och ganska snart flyttar mannen in i ett av barnens sovrum under förevändning att han ostört kan sova vidare på morgonen, när han ändå inte ska upp till något arbete. Något av barnen, oftast äldsta sonen, flyttar i stället in i faderns säng bredvid modern och tar på detta sätt symboliskt över faderns roll i familjen, även om det inte sker sexuellt. Inte så sällan är det också kvinnan som förskjuter mannen. Hon kan anse att den man, som inte ens kan behålla ett arbete, inte är värd att vara hennes sexuella partner. Sexualiteten kan alltså vara en befriande och god kraft för en man vid kris, men kan också vara en faktor som extra väl understryker hur defekt krisen gjort honom. Humor Av de fem krislösningsmedel jag valt att visa på, som möjliga för en man att använda vid en svår kris, är humorn det som är svårast att definiera. Och också svårast att visa på dess läkande egenskaper, men jag 20