UNGDOMS STYRELSEN RAPPORTERAR. Klicket. Metoder och pedagogik i idé- och utvecklingscentra

Transkript

1 14 UNGDOMS STYRELSEN RAPPORTERAR Klicket Metoder och pedagogik i idé- och utvecklingscentra

2 Klicket Metoder och pedagogik i idé- och utvecklingscentra U N G D O M S S T Y R E L S E N R A P P O R T E R A R 1 4 1

3 Ungdomsstyrelsen är en statlig myndighet. Vi följer ungdomars levnadsvillkor och utvärderar hur ungdomspolitiken förverkligas på statlig och kommunal nivå. Vi arbetar sektorsövergripande och föreslår åtgärder för att förbättra ungdomars levnadsförhållanden och inflytande över samhällsutvecklingen. Ungdomsstyrelsen fördelar statsbidrag till ungdomsorganisationer och verkar för förnyelse av ungdomsverksamheten inom kommuner och föreningsliv. Ungdomsstyrelsen ansvarar för EU:s utbytesprogram Ungdom för Europa och Europeisk volontärtjänst samt andra former av internationellt ungdomsarbete. Ungdomsstyrelsen är opinionsbildare och arbetar med samhällsinformation för ungdomar i internetarenan Slussen. Ungdomsstyrelsen 1998 Ungdomsstyrelsen Rapporterar 14 ISSN ISBN redaktörer Birgitta Myrman och Ulrika Björnström språkgranskning Ingrid Bohlin grafisk form Christián Serrano foto Kenneth Hellman illustrationer Christián Serrano tryck AB CO Ekblad & Co, Västervik distribution Ungdomsstyrelsen Box 17801, Stockholm tfn , fax e-post info@ungdomsstyrelsen.se hemsida 2

4 Förord Reformen utvecklingsgarantin infördes den 1 januari Med den får de kommuner som vill en möjlighet att erbjuda en aktiverande och utvecklande insats för ungdomar mellan 20 och 24 år som gått arbetslösa mer än 90 dagar. Reformen ger också kommunerna stor frihet att forma innehållet i verksamheterna men med en rekommendation att den skall utformas med hänsyn till den enskildes önskemål och förutsättningar. AMS statistik visar att cirka 250 kommuner har tecknat avtal om att anordna kompetenshöjande utbildningar i utvecklingsgarantins anda. Cirka 150 kommuner har kommit i gång med själva arbetet. Första halvåret 1998 minskade antalet långtidsarbetslösa drastiskt. Tyvärr verkar den utvecklingen ha vänt under hösten. Och vi vet, av erfarenhet från tidigare arbetslöshetsperioder, att det finns en överhängande risk att de långtidsarbetslösa ungdomarna fastnar i en negativ spiral som aldrig leder fram till jobb. Ansträngningarna att vända dessa ungdomars situation bör därför fortgå oförminskade under de kommande åren. De ungdomar som omfattas av utvecklingsgarantin har prövat jobb och olika former av åtgärder utan att hitta en väg in i studier eller ut på arbetsmarknaden. För många krävs otraditionella lösningar för att deras arbetslöshetssituation inte ska permanentas. En numera beprövad verksamhet, som arbetar med otraditionella metoder, är de idé- och utvecklingscentra som finns i ett hundratal kommuner runt om i landet. Här har ungdomar och vuxna fått möjlighet att återta självförtroende och mod och skaffa nya kunskaper som lett fram till studier eller ut på arbetsmarknaden. Klicket Metoder och pedagogik i idé- och utvecklingscentra vill förmedla kännedom om de idéer och den pedagogik som dessa centra drivs av. Det är metoder som leder fram till något som en av projektledarna kallar klicket. Klicket inträffar när en ung arbetslös människa tar initiativ och får kraft att ta sig över hindret, dvs. när tillvaron börjar fungera i en ung människas liv. Till det behövs stöd, tilltro, respekt och uppmuntran. Ungdomsstyrelsen har fått regeringens uppdrag att informera om, bidra till en utveckling av och utvärdera arbetet med utvecklingsgarantin. Denna idéskrift är ett led i detta arbete. Den vänder sig framförallt till de i arbetsförmedlingsnämnderna, arbetsförmedlingarna och kommunerna som har det yttersta ansvaret för att utvecklingsgarantin blir en utvecklande tid för de ungdomar som väljer att utnyttja den. Ungdomsstyrelsen i oktober 1998 Leif Linde, generaldirektör Ungdomsstyrelsen 3

5 4

6 Innehåll 7 Inledning 10 Lönearbete i förändring 16 Mer engagemang! Samhällsförändrarna, Sundsvall 24 Från upplevelse till handling, Teater X i Rosengård, Malmö 29 Lära människor att vara människor, Arbetslinjen Klippan, Borlänge 34 Växa med hinder, Nätverket, Lidköping 40 Alla har resurser, Pannhuset, Göteborg 43 Äkta tilltro väcker urkraft, Urkraft, Skellefteå 48 Synsätt och pedagogik i idé- och utvecklingscentra 54 Kompetensutveckling i idé- och utvecklingscentra 60 Gunnar Wetterberg, direktör, Kommunförbundet 62 Irene Wennemo, utredare, LO 64 Rafael Bermejo, vd, Internationella Företagarföreningen i Sverige 66 Anne-Marie Pålsson, nationalekonom/docent, Lunds universitet 68 Magnus Axell, projektledare, Linköpings kommun 70 Ungdomsstyrelsens uppdrag 71 Utvecklingsgaranti? 72 Idé- och utvecklingscentra? 73 Statistik Ungdomars värderingar 80 Adresslista 5

7 6

8 Inledning Ungdomar tror på samhället. Och de är optimistiska för egen del. Inte mindre än 75 procent av de unga mellan 16 och 29 år tror på framtiden och upplever hög livskvalitet. Det framgår av en undersökning som Ungdomsstyrelsen genomförde tillsammans med regeringens Barn- och ungdomsdelegation. Våren 1998 publicerades Ny tid Nya tankar? Ungdomars värderingar och framtidstro Ungdomsstyrelsen rapporterar 10. Dessa ungdomar är naturligtvis realister och har stora chanser att lyckas i sina livsprojekt. De som däremot inte ser någon självklar väg för hur deras liv ska gestalta sig är de mellan 10 och 15 procent av landets unga som är missnöjda med sin situation och ser pessimistiskt på sin framtid. Dessa ungdomar tror i högre grad än optimisterna att arbetslösheten kommer att öka i Sverige och på den egna orten. De hyser stor oro för framtida arbetslöshet, särskilt sin egen. Två av tre anser att utan de rätta kontakterna är det omöjligt att få ett bra jobb. Även pessimisterna är realister. Samhällets krav gynnar inte den här gruppen ungdomar. De är ofta lågutbildade. Det sociala nätverket omkring dem är glest. I jämförelse med optimisterna har de mer sällan någon nära vän som de kan tala med, är mer sällan sammanboende och har oftare så mycket fritid att de inte vet vad de ska göra med den. De har dessutom lågt förtroende för det sociala välfärdssystemet. Hela 76 procent anser att de har mycket liten valfrihet att själva bestämma hur deras liv ska bli. Det innebär att en mycket stor andel av pessimisterna anser att deras möjligheter att ta sig ur en lågt värderad livssituation för egen maskin, är näst intill obefintlig. Det är lätt att diagnostisera den här gruppen som redan utanförstående. Men man ska inte låta sig förvillas. De är trötta och har förlorat hoppet. Men de är helt vanliga ungdomar, vanmäktiga men med en realistiskt grundad misströstan. Många av dessa ungdomars motivation och självförtroende har försvunnit på vägen genom skolan eller i försöken att komma ut på arbetsmarknaden. En del har gått ut gymnasiet med hyggliga betyg men känner sig osäkra inför framtiden. Andra har en lång tid av arbetslöshet och åtgärder bakom sig. De har upprepade gånger blivit ratade av samhällets institutioner och bär en känsla av att inte vara behövda i samhället. Det är bl.a. dessa ungdomar som omfattas av utvecklingsgarantin, ofta kreativa människor som inte lätt låter sig formas av samhällssystemet. De har drömmar och visioner som sällan får genomslagskraft i de traditionella åtgärderna och utbildningarna. Vi vet att dessa ungdomar kan växa och utvecklas i s.k. otraditionella verksamheter som tar dem på allvar. Utvecklingsgarantin innebär att de kommuner som vill får, med finansiellt stöd från staten, möjlighet att erbjuda ungdomar som varit arbetslösa mer än 90 dagar, någon form av kompetenshöjande åtgärd. Utvecklingsgarantin syftar till att utveckla den unges möjligheter att i framtiden försörja sig själv. Verksamheten ska stärka den enskildes chanser att komma in på arbetsmarknaden eller, där det är lämpligt, på fortsatt utbildning. Den ska utformas så att hänsyn tas till den enskildes önskemål, behov och förutsättningar. De kompetenshöjande insatserna kan genomföras i samarbete med till exempel skola, studieförbund och ideella organisationer. Ungdomsstyrelsen bedrev under åren (tre år) ett utvecklingsarbete där syftet var att hitta nya vägar ut på arbetsmarknaden eller in i studier för den stora grupp ungdomar som då stod utanför arbetsmarknaden. I denna utvecklingsverksamhet visade sig de s.k. idé- och utvecklingscentra, som hade börjat växa fram, vara funktionella. Idag vet vi att för den grupp ungdomar som omfattas av 7

9 8 utvecklingsgarantin kan idé- och utvecklingscentra vara en viktig pusselbit vid sidan av arbetsmarknadsåtgärder. Tanken bakom idé- och utvecklingscentra är att bedriva s.k. kreativa eller samhällsinnovativa utbildningar där ungdomar deltar i en projektverksamhet som skapas utifrån ungdomarnas egna intressen och önskemål. En del av dessa centra startade som projekt, ofta initierade av ungdomar som var arbetslösa eller initiativrika vuxna. Många har fortsatt som självständiga föreningar och utvecklingsmiljöer för förnyelse av lokalsamhället, ofta i samverkan med kommunen, arbetsförmedlingen, näringsliv, studieförbund m.fl. Det som förenar idé- och utvecklingscentra är konstigt nog det som skiljer dem åt. Alla centra och deras verksamheter ser mycket olika ut, något som är en följd av att de fötts ur lokala förhållanden och behov. Men styrkan ligger just i olikheterna. Ett idé- och utvecklingscentrum bygger på en lokal anpassning och lokala samverkansparter som ger ungdomarna möjligheter och tillfällen som försvinner i de traditionella åtgärdernas stordrift. Den här idéskriften handlar om metoder och pedagogik i idé- och utvecklingscentra. Just diversiteten i de olika verksamheterna gör att som en författare skriver verksamheterna har något kameleontiskt över sig som gör dem svåra att både förstå och beskriva. Vi har låtit företrädare för sex idé- och utvecklingscentra definiera vilka metoder de använder och hur de vill karaktärisera sin verksamhet. De har fått svara på frågor som: Finns det några grundteorier (psykologiska, filosofiska, humanistiska, pedagogiska etc.) som man utgår från? Vad innebär det att arbeta utifrån ungdomarnas egna initiativ och önskemål? Vilka ungdomar finns i verksamheterna? Vilka är ungdomarnas starka och svaga sidor? Vilka är deras förutsättningar och utgångspunkter för framtiden? Hur stödjer/stimulerar man naturliga inlärningsprocesser? Hur fungerar sambandet mellan lärande, självför-

10 troende, motivation och social kompetens? Vad är kompetens? Vad är social kompetens? Hur ska man väcka motivation, självförtroende och kraft (nyfikenhet, egenkraft etc.) hos individen? Den pedagogik som används i idé- och utvecklingscentra syftar till att utveckla den kompetens som framtidens arbeten kräver, det vi idag kallar social eller kommunikativ kompetens. Social eller kommunikativ kompetens är begrepp som används mycket både bland dem som spår i framtidens arbetsmarknad och bland dem som arbetar med ungdomar. Den sociala eller kommunikativa kompetensens betydelse på dagens och morgondagens arbetsmarknad beskrivs i en artikel av sociologerna Hans- Edvard Roos och Anita Kihlström. De menar att den konventionella synen på kunskapsutveckling och kompetensutveckling, att individer skall uppnå en definierad nivå av kunskap, är förlegad. Idag finns två viktiga komponenter för arbete med ungdomar att stärka individen och höja kompetensen. Den stora utmaningen för dagens pedagoger är därför att producera personer som kan bära och utveckla kunskap snarare än att fyllas med kunskap. I den process som vuxenblivandet innebär står individen ensam. Hon måste själv koordinera sitt livsprojekt (lifepolitics), dvs. innehållet och ordningen i livstillstånden familj, utbildning och arbete. Framtiden står öppen. Det ljusnar på arbetsmarknaden. Vi talar till och med om ett abetskraftsunderskott i framtiden. Samtidigt finns mörka moln kvar på himlen. Den grupp ungdomar som redan hamnat i en ond cirkel av arbetslöshet, åtgärder och korta vikariat riskerar att bli kvar. Här finns ett hotande utanförskap som inte bara utbildning kan avhjälpa. Det är befogat att fråga: Finns det någon arbetsmarknad för de långtidsarbetslösa? Kommer det att finnas några s.k. okvalificerade jobb, var kommer dessa i så fall att finnas? Om inte hur mycket outbildad kan man vara? Vilken utbildning kommer att behövas? I korta intervjuer svarar fem företrädare för arbetsmarknaden; Gunnar Wetterberg, direktör för Kommunförbundet, Irene Wennemo, utredare på LO, Rafael Bermejo, vd för Internationella Företagarföreningen i Sverige, Anne-Marie Pålsson, nationalekonom och docent vid Lunds universitet och Magnus Axell, LK Arbetsmarknad i Linköpings kommun. Birgitta Myrman press- och informationschef, Ungdomsstyrelsen 9

11 Lönearbete i förändring Vi har under en lång tid levt i ett samhälle som varit starkt centrerat kring lönearbetet. Detta samhälle håller enligt vissa bedömare på att upplösas. Arbetsmarknadens förmåga att integrera unga människor i socialt och ekonomiskt avseende har starkt försämrats då mängden förvärvsarbete minskat och då regler och ordningar som tidigare underlättade för de unga att hitta sin plats på arbetsmarknadens karta, har försvunnit. För ungdomarna betyder detta att de står alltmer ensamma i skapandet av sina livsprojekt, dvs. att skaffa sig utbildning, arbete och familj. Den stora utmaningen för pedagoger och andra vuxna blir därför att pro- ducera personer som kan bära och utveckla kunskaper snarare än att fylla de unga med färdigproducerad kunskap. Tyngdpunkten i pedagogernas arbete kommer snarare att ligga på stöd i ungdomarnas utveckling av identitet, grupptillhörighet och förmåga. Det hävdar Hans-Edvard Roos, fil. dr i sociologi vid Lunds universitet och Anita Kihlström, fil. dr i socialt arbete vid Göteborgs universitet. 10

12 Under flera generationer har lönearbetet varit den självklara motorn i välfärdsbygget. I utbyte mot en arbetsinsats har arbetstagaren fått pengar och därmed resurser att agera på samhällsarenan. I anslutning till arbetet har det också växt upp tydliga regelsystem som gjort det möjligt för en ung människa att kunna planera sitt framtida liv. Det gäller t.ex. inriktning på utbildning och förväntningar på en framtida inkomst som grund för familjebildning, karriär och social trygghet. Arbetet blev alltså, utöver sin penningförmedlande funktion, också ett effektivt medel när det gällde individens samhälleliga integration. Dessa två funktioner hos lönearbetet gjorde det till en mycket stark institution som tillsammans med familj och skola lotsade in den unge i samhället och fostrade denne till en ansvarstagande och engagerad medborgare. Idag håller denna ordning på att upplösas. Mängden förvärvsarbete minskar snabbt och arbetslösheten drabbar inte längre en minoritet. Den drabbar alla inklusive demokratin som livsform. Det samhälle som varit så starkt centrerat kring förvärvsarbetet håller enligt vissa bedömare på att upplösas (Beck 1996). Vad betyder det för de unga och vad ställer det för krav på samhället? Individualisering i det senmoderna samhället Utan en säker tillgång till lönearbete är unga människors möjlighet att konstruera sitt livsprojekt mycket mer komplicerat. Samtidigt blir de unga i brist på alternativ alltmer ensamma i denna process. Familj och skola har fått svårare att klara sina socialisationsuppgifter då arbetsmarknad och stat inte längre självklart har förmåga att integrera ungdomar i socialt och ekonomiskt avseende. Det betyder att individer i allt högre grad själva tvingas att ta mer aktiva beslut, inte bara om utbildning, yrke och jobb, utan också om sin identitet. Osäkerheten blir stor och individens livsprojekt tar sin 11

13 12 utgångspunkt i självreflektion snarare än att vara reglerad av givna lösningar. Det antyder en process som i anslutning till analyser av det senmoderna samhället kallas för individualisering (Habermas 1995, Beck 1992, Giddens 1991). Då valen blir mindre självklara uppstår istället frågan om vad som är acceptabelt att göra och vad som inte är acceptabelt, både för sig själv och inför andra. Frånvaron av säker kunskap öppnar för värdemässiga frågor om vad som är etiskt och moraliskt rätt. Då den typen av frågor inte kan avgöras av experter utan endast av de inblandade själva blir de i sig en ytterligare belastning på den enskilde (Beck 1991). Den senmoderna individualiseringen skiljer sig därför från en traditionell liberal individualism som likställs med individens fria val och individens utveckling som suveränt subjekt. Den skiljer sig också från en traditionell socialstatlig syn där individen i allt högre grad isoleras, atomiseras och privatiseras. Den senmoderna individualiseringen fokuserar istället på tvånget att underkasta sig balanserade och reflekterade val och beslut som inte alltid är självförverkligande eller privatiserande. Individen får i högre grad koordinera sitt livsprojekt ( lifepolitics ) ensam även omkring de stora frågorna som familj, utbildning och arbete. Den senmoderna individualiseringen innebär också en ny närhet mellan individ och samhälle. Det är samhällsförändringarna och dess problem som på ett mer direkt sätt berör individen. I vissa fall blir de till en personlig fråga och i andra fall till ett personligt bekymmer för individen. Tendenser till detta syns bland annat i hur de arbetsmarknadsoch utbildningspolitiska åtgärderna mot ungdomsarbetslösheten utformas. Idag läggs större vikt vid att den enskilde själv ska få utrymme att utveckla kompetenser som är användbara på arbetsmarknaden. I många fall anses också den enskilde som entreprenör bidra till att skapa nya marknader. Ungdomsarbetslöshetspolitiken individualiseras alltså i förhållande till administrativa regler och

14 ordningar, t.ex. i den kommunalt förankrade utvecklingsgarantin där en administrativ styrning står tillbaka för en mer direkt relation mellan individ och marknad. Identitetsutveckling I framtiden blir det därför mindre viktigt att veta svaren, och mer viktigt att individer har förmåga att förvärva och använda kunskap och värderingar i samspel med andra. (Habermas 1997, s. 8, Myerson 1994, s. 40). Utmaningen för pedagoger och andra vuxna blir då att producera personer som kan bära och utveckla kunskaper och värden snarare än att pedagogerna själva ska förmedla färdigproducerad kunskap. I framtiden blir det således viktigare att stödja unga individer i skapandet av sin identitet, grupptillhörighet och förmåga än det är idag. Dessa identitetsbildningsprocesser tenderar i början att underlättas av s.k. expressivt handlande. Det är ett handlande som uttrycker känslor och egna erfarenheter mer än vedertagen fakta och kunskap (Cohen & Arato 1995, s. 465). Som en begynnande social rörelse är unga alltså mer betjänta av att framträda genom sitt vara än sitt kunna. Denna tendens har varit särskilt tydlig i de lokala projekt som initierats av den statliga utvecklingsgarantin för arbetslösa ungdomar. Vilka krav ställer då den ovan beskrivna förändringen på samhället? Vilken syn på de arbetslösa utvecklas och vilken typ av insatser anses relevanta? Resonemanget kring utvecklingsgarantin antyder minst två synsätt. Det ena identifierar de arbetslösa ungdomarna som en grupp vars motivation och självförtroende försvunnit på vägen genom skolan och i försöken att komma ut i arbetslivet. Det är ungdomar som har lång tid av arbetslöshet och erfarenhet av andra åtgärder bakom sig, som är resistenta mot traditionella åtgärder/utbud (Ungdomsstyrelsen, PM 1998). Denna grupp har alltså delvis på grund av egna begränsningar, delvis som offer för samhällskrafterna, kommit i kläm under en period då arbetslösheten varit hög. Det ligger nära till hands att tolka det så att de skador dessa individer ådragit sig skulle kunna läkas genom olika former av otraditionella åtgärder. Det andra som också kan skönjas är att just dessa arbetslösa är de bäst skickade att skapa de nya jobben; de som kräver frigörelse från gamla tankemönster. Denna grupp ser de nya behov som samhället skulle kunna belöna, t.ex. engagemang i olika s.k. frivilliga samhällsinsatser, kulturaktiviteter m.m. kort sagt, uppgiften att bygga upp nya starka inkomstlegitimerade verksamheter. I båda fallen kan man se det som en form av rekonstruktion; i det första fallet av individen, i det andra fallet av förvärvssamhället och i förlängningen också av demokrati och medborgarskap. En följdfråga blir hur dessa ambitioner framträder och förenas i de verksamheter som ungdomsgarantin initierar. Artikeln fortsätter efter djupintervjuer med projektledare vid idé- och utvecklingscentra. Citat från den här artikeln kommer också att kanta djupintervjuerna och kommentera projektledarnas arbetsmetoder. 13

15 14

16 Ungdomsstyrelsen har fått regeringens uppdrag att stimulera arbetet med utvecklingsgarantin, som vänder sig till långtidsarbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år. Ett av flera sätt att arbeta med utvecklingsgarantin är så som man gör på de idé- och utvecklingscentra som finns runt om i landet. Där drivs otraditionella och individuella utbildningar. Sex ledare för idé- och utvecklingscentra berättar här om kärnan i sina arbetsmetoder; hur de får unga människor att själva ta tag i sina liv, finna arbete, mentorer och söka in på utbildningar. 15

17 Mer engagemang! Foto: Frida Viklund Eva Wictorin Samhällsförändrarna i Sundsvall Jobben är ofta korta och arbetslivets hjul tycks snurra allt snabbare. Smörjmedlet är ofta social kompetens som har blivit allt viktigare. Det gäller att snabbt etablera kontakt med nya människor och smidigt flyta in i en ny arbetsgemenskap. På Samhällsförändrarna i Sundsvall får därför deltagarna själva ta ett stort ansvar att ta sig förbi de hinder som ligger i vägen för målet. Idé- och utvecklingscentret Samhällsförändrarna i Sundsvall hade fått över fyra miljoner kronor dels från EU-programmet Employment, dels från kommuner och landsting för att öka sysselsättningen på tre orter. Arbetsförmedlingarna i Krokom, Hudiksvall och Timrå hade rekryterat femton ungdomar var, summa fyrtiofem arbetslösa som skulle bygga om sin framtid. I projektet i Timrå hände absolut ingenting. Vi själva brann för detta och trodde självklart att alla andra skulle göra det. Men de satt och tittade på oss projektledare och på varandra i två veckor. Det blev en fruktansvärd tystnad, berättar projektledare Eva Wictorin. På arbetsförmedlingen blev man nervös. Det enklaste hade varit om vi då satt ett schema åt ungdomarna, skapat den trygghet som de ville ha. Men vi gav oss fan på att det skulle hända något. Till slut tröttnade ungdomarna själva på den slappa projektledningen som inte gjorde någonting. Och satte igång själva. Deltagarna måste äga projektet. De kunde ha deltagit i 60 veckor och sedan ändå stått på samma ställe. Om de skapar något så engagerar de sig. På något sätt var vi ute efter entreprenörskap, ett större ansvarstagande, säger Eva. 16

18 Vi har inte ansvaret för att de lyckas, de är vuxna människor. Jag är ungefär lika gammal som de. Om jag tar mig ur sängen på morgnarna så förväntar jag mig att de gör det. EU-projekt Samhällsförändrarna blev skakis när de fick denna hög EU-miljoner att driva projekt för. De bildade kooperativ och lärde sig administration med stöd av några äldre deltagare, bland dem några företagare. Projektet började med 40 veckors utbildning. Bland annat ingick en datakurs som leddes av en professionell företagsutbildare. Projektet lades upp på gehör. En dag kom ett fax från Grekland till Samhällsförändrarna med inbjudan till ett kulturutbyte. De femton ungdomarna från Timrå nappade. Resan bekostades delvis med EU-pengar, resten fick ungdomarna ragga ihop. Bland sponsorerna fanns en bank och en golfklubb. Ungdomarna insåg att de måste lära sig saker för att kunna genomföra resan, engelska, ekonomi, geografi och budgetering. Lärare engagerades och schema skrevs, vecka för vecka. För att klara de problem och hinder som ungdomarna mötte krävdes ny kunskap. Varje arbetsvecka planerades i förväg, mål sattes upp. Deltagarna förde loggbok som skickades med e-post. Noteringarna blev samtidigt en utvärdering av projektledarnas arbete. Vi går mycket på känn och är inte konsekventa. Det är nyttigt att vi fått visa vår sårbarhet, att vi också gör misstag. Annars verkar det ouppnåeligt att bli projektledare. De traditionella institutionerna klarar inte att de som sätts i åtgärder kritiskt granskar verksamheten. Otraditionell verksamhet kräver kritiskt granskande för att utvecklas. Väcka törsten Eva Wictorin tycker att skolan borde ägna sig mer åt den nära, konkreta verkligheten. Hon var själv samhällsintresserad, tyckte att den lokala politiken 17

19 Att bygga sin verksamhet på kommunikativa grunder blir därför en garant för att olika verksamheter får genomslag och chans till giltighetsprövning. (Roos, Kihlström) var viktigare än vilka fåglar som fanns runt Hornborgasjön. Skolan borde börja med praktik och sedan foga in teorin. Men om man utgår från den nära verkligheten och håller sig kring det praktiska, riskerar man inte då att missa de stora perspektiv som mer abstrakt kunskap ger? Jo, men man lär sig samtidigt att vara kunskapstörstande. Efter vår 60-veckorskurs kanske ungdomarna går vidare till Komvux eller högskolan och söker mer kunskap. Eva själv var less på skolan och hoppade av efter nian, flyttade hemifrån med buller och bång och lyckades rekordung få reporterjobb på lokalradion. Därefter blev det en rad korta jobb runt 18

20 Man kan i det avseendet se idéoch utvecklingscentra som sociala rörelser som kämpar för att vinna erkännande. landet, som bagare, tidningsbud, undersköterska, biträde i gatukök. Vid skolavhoppet varnade en SYO-konsulent Eva: Du kommer inte att ha något att erbjuda dina barn. Att hon nu skaffat tre barn ser hon som en rejäl revansch. Åter till de femton i Timrå: Efter grundkursen med Greklandsutbytet fick var och en i uppdrag att leta upp en praktikplats. Där skulle finnas en människa, en förebild, någon utanför den egna släkt- och vänkretsen, någon som var företagare. Han eller hon skulle tillfrågas om de ville bli mentor, det var idén i Employment-projektet. På arbetsförmedlingen var man skeptisk. Företagarna hade inte nappat på sådant tidigare. Men när en ung människa hörde av sig, sa att jag är intresserad av det du gör och ser upp till dig, så kände de flesta sig smickrade och nappade. Mentorn skulle erbjuda praktik i 20 veckor och ställa upp för samtal om jobbet, men också om livets övriga beståndsdelar. Rune kom från en socialt hårt belastad familj, med tragiska hemförhållanden och lång arbetslöshet bakom sig. Han siktade högt och tog kontakt med vd för ett internationellt dataföretag. När de satte sig ner tillsammans, och Rune lade korten på bordet så tände det till direkt. Då uppstod kärlek, ler Eva. Direktören tog Rune under sina vingars beskydd. Praktiken ledde så småningom till anställning. 19

21 Lotta, 24, var välutbildad ekonom men osmidig och ville inte anpassa sig till branschens koder. Hon gick helst i extrema långklänningar. Mentorn sade åt henne att om du vill ha jobb så är det bara att ta på knytblusen och vara snäll. Mentorn kunde säga saker som varken vi eller mamma och pappa kunde säga. Det var smärtsamt för deltagarna ibland, men det fungerade. Social kompetens är att vara anpassningsbar. Till leda ibland. Det handlar inte om att lära sig veta hut, vara tyst och räcka upp handen. Man ska stå för sina åsikter, vara en person. Samhällsförändrarna ställer samma krav som en arbetsgivare, tycker Eva. Den som uteblir utan att höra av sig kan åka ut. Den som inte vill vara med längre kan säga ifrån. Det är också ett ställningstagande: Det här passar inte mig. Tre av de fyrtiofem som deltagit i projektet har tackat och gått. Vi vill ha motiverade ungdomar. Arbetsförmedlingen valde ut dem som varit arbetslösa längst. Det krävdes inga betyg för att komma med, bara vilja. Projektet skulle vara en chans till nystart. Den traditionella synen är att man tar hand om de arbetslösa. Den otraditionella att man stärker individen att få egna resurser att gå vidare. Socialt smörjmedel Social kompetens har blivit viktigare, detta har också mentorerna diskuterat. Ofta är jobben korta och arbetslivets hjul tycks snurra allt snabbare. Smörjmedlet är ofta social kompetens. Det gäller att snabbt etablera kontakt med nya människor och smidigt flyta in i en ny arbetsgemenskap. Denna kompetens är också svårare att träna upp för arbetsgivarna. Yrkeskompetens kan de köpa in eller träna. Att tjafsa med en 20-åring som inte kommer i tid och beter sig fel mot kunder, det kostar för mycket, säger Ewa. Dessutom är konkurrensen på arbetsmarknaden hårdare. Ett öppet ansikte och fast handslag kan avgöra vid anställningsintervjun. De delar av arbetslivet som växer är präglade av 20

22 arbeta med den estetiskt/expressiva sidan av personligheten är ett helt annat uppdrag än att arbeta med den kognitiva. (Roos, Kihlström) samtal och kommunikation: data, media, information, reklam, vård och service. För att trimma sina sociala förmågor fick varje deltagare på egen hand finna och kontakta sin mentor. Ringa, boka besök, övertyga mentorn om att ställa upp. För ungdomarna från Timrå gick det bra. Tolv av femton har fått anställning, flera av dem direkt på mentorsplatsen. I Hudiksvall gick hälften till jobb, resten till utbildning. I Krokom pågår projektet ännu i skrivande stund. Man skulle kunna göra något liknande på datorteken. Och den nya utvecklingsgarantin ligger helt rätt var och en skriver sitt eget handlingsprogram, driver sitt eget projekt. Klicket Eva pratar om klicket. Vid en viss punkt i ett projekt händer det något med en dittills passiv människa. Istället för att stå handfallen vid hindret tar han eller hon ett initiativ, känner en egen lust att ta sig över. Det kan hända när någon vågar pröva något och lyckas med det, kanske helt enkelt att lyfta telefonen och ta första kontakten med sin blivande mentor. Den som får tillfälle att lyckas själv får också kraften att gå vidare själv. Den känslan är oerhört viktig. Och då måste projektledarna backa, menar Eva. Inte hjälpa till i onödan, inte ringa och väcka ungdomar som försover sig, inte tala om mina ungdomar när man visar upp projektet för andra. Ungdomarna ska äga projektet, även när något går på tok. En grupp som skulle ordna en fritidsmässa tog mindre kloka beslut som drabbade projektet ekonomiskt. De fick kritik och fick själva sätta sig och pruta bort annat för att klara den brist som uppstått. Eva nämner fyra förutsättningar för att ett idé- och utvecklingscentrum ska fungera: En eldsjäl som är beredd att jobba hårt och utanför arbetstid. Politisk vilja hos de lokala makthavarna, tvärs över partigränserna. Extern utvärdering. Projektet får inte vara flummigt, det måste kunna vägas och mätas, projektledarna måste få hjälp att se vad de kan förbättra. Kontaktnät, bland annat med andra idé- och utvecklingscentra. Det är lätt att etablera, men måste göras medvetet, få en egen budget. 21

23 Kooperativet Samhällsförändrarna har kontor mitt i Sundsvall. Den ekonomiska föreningen bildades för att ge stadga åt EU-projektet. Gruppen har några få anställda, några med ALU- eller API-stöd. Rötterna finns i ett av de ungdomsråd som bildades i Norrland i början av 90-talet. Det finns en stark vilja att utveckla den här landsändan. Värre än att el och skog försvinner till Stockholm är att ungdomarna gör det. Det leder till att företagen får svårt att rekrytera här uppe. Ungdomarna är den viktigaste resursen Norrland har. Det har vi sagt till dem. Att deras insats är avgörande inte bara för dem själva utan för bygden. Det ger en positiv upplevelse av att vara behövd. Här uppe är det inte ovanligt med två-tre generationer arbetslösa i samma släkt. Vi var less på att bli satt i åtgärder, säger Eva. Och det kom ständigt nya åtgärder, nya förkortningar och nya regler. Det var sällan som någon frågade folk vad de själva ville göra. Ungdomarna kände sig obehövda. Och EU-omröstningen var en stor besvikelse, menar Eva. Det hade varit långt till makten i Stockholm, nu skulle det bli ännu längre till Bryssel. Men om nu EU ändå finns och ska dela ut bidrag så vill vi vara med och påverka hur pengarna används, resonerade ungdomarna i Kraftnät Norrland. Ur denna jordmån växte Samhällsförändrarna i Sundsvall. Nu fungerar gruppen som en tänktank som startar projekt, deltar aktivt eller bjuder myndigheter och företag på idéer om jobbskapande och stöd till arbetslösa. Bland annat håller man på att starta ett ungdomshus i Sundsvall i samarbete med kommunen. En fritidsgård där det redan finns videooch ljudutrustning ska bli medieverkstad. Där kan idéer kläckas som kan leda vidare till egna projekt eller till anställning. Tröghet i glesbygd Det finns både jäklaranamma och tröghet i glesbygden, menar Eva. Ungdomar växer upp med föräldrar och förföräldrar som fått jobb på Bruket i unga år och stannat hela livet. Den bilden av hur livet ska utveckla sig finns kvar här uppe, trots att de jobben inte finns längre. Ungdomar lämnar skolan med tron att de ska få jobb, som mamma och pappa. Verkligheten är 108 kronor om dagen i KAS. Det skapar frustration hos dem som räknat med att jobba, flytta hemifrån, skaffa barn och bli vuxna. Via teve och Internet ser de en värld de inte har tillgång till. Som i Timrå: Förr fick ungdomarna jobb på pappersbruket, eller i kommunen eller landstinget. Men bruket datoriseras allt mer och offentliga sektorn krymps. Det nya arbetslivet präglas allt mer av korta jobb, vikariat och projekt. Det kräver dels egna initiativ, dels en annan attityd till anställning, menar Eva. Man måste kanske acceptera att vara arbetslös, men man måste själv se till att inte vara projektlös. Man måste vara sin egen entreprenör. Inte nödvändigtvis i betydelsen företagare, men man måste ta sitt öde i egna händer. Eva tror att samhället överlag skulle må mycket bättre om det fanns mer personligt engagemang. Själv har hon vid sidan om jobbet varit med och startat en caférörelse som drivs av ALU-projekt i Sundsvall. Att se äldre karlar arbetslösa är särskilt tragiskt. Tack vare min lilla insats kan de må bättre. 22

24 Fel förebilder Föräldrarna fungerar inte som förebilder i det nya läget, och skolan håller sig för strikt till skolboken istället för att träna ungdomarna i att utveckla egna idéer till projekt, menar Eva. I media pumpas bilden ut av arbetslösheten som Problem och Kostnad. Det sänker modet hos de arbetslösa. Eva hörde en kvinna presentera sig själv som ett ALU. Självbilden är skadad, menar hon. Att orka leva utan anställning kräver att man är trygg i sig själv. Eva hoppas att utbildningen ska bli starten för en process som leder dit. Även de som har anställning måste ändra attityd till arbetslöshet, menar Eva. Inte göra statusskillnad mellan den som har jobb och den som inte har. Arbetslösheten är inte de arbetslösas problem. Det krävs en solidarisk tanke av oss alla. Och egentligen råder det ju ingen brist på arbete, bara på avlönat arbete. Det finns många viktiga och betydelsefulla saker att engagera sig i. Det krävs inte lön för att man ska känna sig behövd. Vi i Samhällsförändrarna jobbar för att man ska hitta något annat än anställning som ger stolthet och identitet. Att ha sociala kontakter utanför familjen är en fråga om överlevnad. Några att prata med om gubben och ekonomin och allt annat. Den som inte har jobb kan gå miste om det sättet att mogna som människa. Det måste skapas platser och uppgifter där sådana möten ändå kan uppstå, menar Eva. Samhällsförändrarna skulle kunna övergå till att bli ett konsultföretag, ta alla typer av jobb? Kanske hjälpa något företag i Stockholm city...? Vi har samarbetat med utbildningsföretag och känt att det bara handlar om business. Vi vill skapa jobb åt oss och samtidigt hålla fanan högt. Vi gör det här för ungdomarna och vårt regionalpolitiska intresse, säger Eva Wictorin. Man måste hålla fast vid vad hjärtat säger. Roland Cox Som individer kan vi inte bara åtlyda direktiv och referera till den egna unika känslan och erfarenheten. Vi måste få den uthängd, granskad och prövad av andra för att få känna hur den påverkar den gemenskap vi vill vara delaktiga i. (Roos, Kihlström) 23

25 Från upplevelse till handling Foto: Malin Qvist Irmeli Dahlbacka-Löf Teater X i Rosengård Malmö Social kompetens är att vara medmänniska, fungera i grupp och ha blick för sammanhanget. Det är att se helheten, att det jag gör visserligen är viktigt men att annat utanför mitt område också är viktigt. Teater X metod att nå dit kan sammanfattas på följande sätt: Ge en upplevelse. Den väcker lusten. Den ger vilja. Viljan leder till handling. En glatt pladdrande sjundeklass ramlar in Drömmarnas Hus, den renoverade herrgården i malmöförorten Rosengård där Teater X verkar. Irmeli Dahlbacka-Löf, som är projektledare vid Teater X, lyckas samla dem i en stående ring. Nästan ingen tycks lyssna. Hon berättar om en omedveten rörelse hon brukar göra, att rätta till behån på sidorna. Oj. Nu lyssnar nästan alla. Hon ber nästa i ringen visa någon sådan rörelse. Pinsamt, men lusten har vaknat. En biter på naglarna, en drar håret bakom öronen, en lägger armarna i kors och skjuter coolt fram höften. Till slut vill alla 27 visa sig och nu får alla härma varandras rörelse i tur och ordning. En gemensam handling har uppstått, en koreografi. Irmeli sätter på musik och ungdomarna dansar. Det här kan ni göra på nästa disco, tycker Irmeli. Upplevelsen väckte lusten och viljan och ungdomarna gick till handling. Så kan det se ut. Teater X håller till i en gammal herrgård vid Rosengård i Malmö. Kåken som höll på att förfalla blev Drömmarnas Hus, full av liv. Här ges barnteater, och det finns en barnkulturverkstad med konstnärer, dansare och musiker. Man har en dataskola 24

26 för 4 6-åringar. Föreningsbyrån hjälper föreningar med det praktiska, och det finns ett restaurangkök för arbetsträning. Kommunen ger hyresrabatt, i övrigt lever man på projektpengar främst från stat och kommun. Teater X möter två- och treåringar, skolbarn på alla nivåer, åringar som aldrig haft ett jobb. Teater är en viktig del av arbetssättet. Teater är vårt verktyg för förändring, säger Irmeli som är dramapedagog. Hon försöker ha samma förhållningssätt i det dagliga arbetet som på teatergolvet, även om det gäller att laga mat eller bygga ett växthus. Lusten, lekfullheten, att låta människorna själva improvisera och styra. Vår kompetens är att bejaka. Säg ja! Politiker och tjänstemän på studiebesök brukar utsättas för en bejakningsövning i par: Den ene får föreslå roliga saker man kan göra, den andre säger hela tiden nej. Sedan får den ene föreslå, den andre bejakar och båda utför genast handlingen. När man säger nej tar idéerna slut. Att säga ja leder till liv, rörelse, skratt, det händer saker. Om någon unge säger något nedsättande till en annan i gruppen kan man göra en övning av det, vända på positionerna. Hur kändes det? Är det här ett bra sätt att vara tillsammans? Många ungdomar har svårt att uttrycka sig så att andra förstår, det blir mycket tevespråk, mycket sparka och slå när orden tar slut. Irmeli vill att de ska få andra bilder av livet, se att det kan vara på ett annat sätt. Irmeli menar att många lärare i den vanliga skolan är frustrerade idag. Nedskärningar minskar tiden för verkliga möten och för återkoppling, hjulen rullar allt fortare, barnen tvingas bli vuxna i förtid. Priset får barnen betala. Det visar sig i ett vulgärt språk, respektlöshet, våld som lärarna tvingas blunda för, ungar som går ut grundskolan utan att kunna något alls. I Drömmarnas Hus ska det finnas mer tid. I det höga tempot förlorar man individen, vars och ens kraft och energi, det som den är bra på, det som är just den människan. Alla blir så lätt likadana i det höga tempot. Utomstående som kommer på besök kan reagera på de fria formerna, tycka att det saknas struktur. Men det finns struktur i kaoset. Människor kan ha akademisk utbildning men ändå inte kunna arbeta här, de saknar kaosvana. Man tillhandahåller helst inga svar, till skillnad från skolan. Irmeli brukar säga: Om du vill veta hur världen ser ut, ta reda på det! När en uppgift ska lösas gäller det att hitta fram till de metoder och kunskaper man behöver. När personalen föreslår en grupp 16-åringar ett öppet hus för föräldrarna och frågar hur de vill lägga upp kvällen, så utbryter ett skrikigt samtal. Ur detta tumult försöker man hitta en väg att komma överens. Aktiviteten i sig tycks i inledningsstadiet vara ett medel, för att på sikt, när den kreativa kapaciteten bärgats, bli själva huvudpoängen. (Roos, Kihlström) 25

27 Vi går på känslan, försöker vara här och nu. Plocka upp det som händer i situationen, se hur vi beter oss mot varandra. Om du har en attityd så är det klart att den andre också har det. Så att man kan lära sig att tänka efter innan man säger något, inte efteråt när alla har gått därifrån, säger Irmeli. Det kräver modiga människor att arbeta så, att sätta igång något utan att veta vad det ska bli av det. Så som vi själva gjorde när vi startade Teater X. Disciplin Även i Drömmarnas Hus måste man försöka hålla en viss disciplin. När Irmeli leder den stökiga sjundeklassen fram till dansen blir hon tvungen att dämpa dem för att göra sig hörd. Ett mått av ömsesidig respekt måste finnas. Men så fort samtalsnivån är rimlig sätter hon dem i arbete. Hur mycket man ska styra och hur mycket man ska släppa är en svår balansgång. Jag försöker ge dem grundregler och normer som gör att de kan stå stadigt. Det ger självkänsla, säger Irmeli. Arbetssättet kräver att personalen i huset vågar bjuda på sin egen personlighet, vågar bli griniga och förbannade och skälla och förlåta, menar hon. Risken är att vi bränner ut oss. Mycket hänger på Lotta och mig. Irmeli talar om att älska de oälskade. Man är som en stor mamma och det här är som mitt hem. Ta av dig skorna! Städa! De kommer från en stor skola där man kan göra saker utan att någon ser det. Jag ser allt. Det krävs kärlek också för att ta hand om de starka känslor som kan väckas av upplevelserna på Drömmarnas Hus. En 16-åring i det individuella gymnasieprogram som erbjudits utbildningsplats här kan visa sig vara analfabet. Det är inte lätt att erkänna, för sig själv eller andra. Det gör ont att bli sedd. På en stor skola kan man gömma sig genom att vara bråkig. Irmeli tror ändå att otraditionella pedagogiska idéer kan slå rot i stort sett var som helst. I alla kommuner finns det människor som brinner. Och kanske behövs kaotiska experiment som existerar parallellt med de vanliga samhälleliga inrättningarna. Det går inte att kopiera konceptet rakt av. Det blir en skrivbordsprodukt. Man måste själv hitta En annan viktig aspekt som framträder i idé- och utvecklingscentra är typen av ledare. Ofta framstår de som eldsjälar obyråkratiska och improviserande med ett flödande engagemang och en stor kapacitet att fungera som språng över till fastlandet. (Roos, Kihlström) 26

28 själen i det man gör. Man måste drivas av någonting, tro på individen, på människorna. Prova i liten skala och låta det växa. Detta att göra är viktigt. Kollegan Lotta Lundgren berättar om när man satt i möten med kommunala tjänstemän för att diskutera ungdomar i riskzonen. Möte efter möte. Veckorna gick. Lotta hoppade till slut upp och ner på stolen och ville göra något. Man måste genomföra något, så att det blir en produkt. Om man får en rörig grupp att göra en teaterföreställning så förstår de att man kan åstadkomma något tillsammans, säger Irmeli. Hon ser kultur som ett bra verktyg. Alla kan uttrycka något, alla har någon kultur med sig. Det man producerar blir något att visa upp för varandra och inleda ett samtal kring. Från en lös idé kan man ta sig fram till en produkt, så som Teater X startade från inget och tog sig fram till föreställningen och applåderna. Vi vill ge andra upplevelsen som ger lust till livet. Har man den lusten så säger man också nej till droger. Det man producerar ska vara något verkligt. Något som någon annan har glädje av. Om jag inte lagar maten så får de andra ingenting att äta. Behovet av att vara behövd är väldigt stark. Är jag behövd så finns jag, då blir jag sedd. Självkänslan växer Och när man får göra något och ser resultatet av det så växer självkänslan, menar Irmeli. Just nu har man åtta åringar i ett ettårigt projekt med stöd från socialtjänsten. De hade knappt någon skolgång bakom sig, hade levt på socialbidrag i många år, de flesta hade aldrig varit ute på en arbetsplats. Här fick de välja mellan att jobba i restaurangköket och serveringen, i vaktmästeriet eller med konstnärligt skapande. De hotas inte med indragna socialbidrag men får bara vara kvar om de sköter sig. Man ska stå för de val man gjort. Vi ringer hem och väcker dem ibland. Det är kärlek. Det finns alltid konsekvenser. Om du har skurit sönder en soffa får mamma och pappa veta. Ungdomarna blir arga och tycker att vi tjallar. Det kostar på att vara stenhård, men det vinner i längden. Att kunna söka det man behöver och att våga fråga om det man inte vet är social kompetens, säger Irmeli. Den som kommer hit för att lära sig miljöteknik kanske byter till konstnärligt skapande. Att få söka sig fram till det man är bra på är ett viktigt tema. Teater X vill skapa kopplingar åt alla håll. Bar- 27

29 nen i datalekstugan tar med sina föräldrar som också lär sig och som möter varandra fast de kanske kommer från olika världsdelar. Ungdomarna kan via Föreningsbyrån få kontakt med en fritidsverksamhet där de kan landa. Och förening träffar förening. Regelbundet presenterar sig föreningarna för varandra och allmänheten med en afton. Att gå till handling Hur ser då drömmarna ut som vaknar i Drömmarnas Hus? Det sägs att ungdomen av idag är fritänkande nomader som inte är så intresserade av fast jobb och trygghet. De flesta här vill ha jobb, bo bra, ha bil. För många ungdomar i Rosengård är den drömmen himla stor och långt borta. Drömmålet för Teater X är att rulla ut en röd matta från Rosengård och ner på stan. Man ser sig som ett verktyg för förändring, både av människan och av samhället. Och förändring sker, handlingar uppstår. Irmeli berättar om en strulig kille på drygt 20 år som hade svårt med det mesta och kunde bli arg och vilja fly bara någon tittade på honom på fel sätt. Han ansågs som hopplös. Kollegerna i Teater X försökte få honom att tänka efter vad hans rädsla handlade om, utan att psykologisera. En dag överraskade han alla. Han hade själv ringt upp en folkhögskola, bestämt tid för intervju och själv tagit sig dit. En tjej i samma ålder ägnade mycket av sin energi åt att skälla på socialtjänsten som inte ville ge högre bidrag. Hon levde i ett dåligt förhållande, var arg och negativ för det mesta. Hon saknade svenska vänner att jämföra sig med, och vuxna med kritisk distans. Hon ville veta vad hon var värd, om hon måste ägna sitt liv åt att passa upp på en man. Vi sa: Du är viktig. Älska vem du vill, men se till att han är snäll mot dig. Vilka bilder har du haft av hur livet borde vara? Vad behöver du göra för att komma dit? Om hon inte hade lämnat honom hade det påverkat hennes chans till jobb och utbildning. Hon hade kunnat bli ett offer. Irmeli tycker att kvinnan har vuxit och blommar. Nyligen var socialtjänstpersonal på besök. Hon serverade dem mat, med stolthet och värdighet. Jag tror att hon fick revansch: Där fick ni, ni som inte trodde på mig! Roland Cox 28

30 Lära människor att vara människor Det är en inre resa och sedan en yttre som deltagarna i Klippan-projektet i Borlänge får vara med om. När resan är över vågar de flesta lägga den kraft och känsla i handslaget och blicken som behövs för att gå vidare, för ett jobb eller komma in på en utbildning. Social kompetens är grundförutsättningen för ett jobb anser ledarna på Arbetslinjen Klippan i Borlänge. Klarar man inte av att skaffa sig kontakter, möta nya människor och vara lyhörd gentemot andra så är man handikappad då man söker jobb. Jag blir alltid förvånad när jag går in i nya grupper, säger Magnus Johansson, projektledare på Arbetslinjen Klippan i Borlänge. Till synes avspända personer kan visa sig bära på konflikter som fullständigt hindrar honom eller henne från att se möjligheter och skapa kontakter. En massa möjligheter dyker ständigt upp för var och en av oss. Det gäller att fånga chanserna. Risken är att man inte ser dem för att en rad problem fastnat och lagt sig som en mörk hinna kring medvetandet. Det går inte att gå omkring och bära på en massa problem, hålla igen, inte tala ut. Energin förslösas och synen förmörkas så att man går miste om de möjligheter som finns. Magnus tar fram papper och penna och förtydligar sina ord med en bild. Han ritar ett huvud, medvetandet, som träffas av pilar. Varje pil motsvarar en möjlighet man får. Så slår ett problem ner och PLAFF lägger sig som en hinna runt huvudet. Vad Magnus Johansson Arbetslinjen Klippan i Borlänge Foto: Ronnie Persson 29

31 händer? Jo, pilarna kan inte tränga igenom den mörka hinnan. Man märker inte möjligheterna. De syns inte när man lever med ouppklarade konflikter. Enda chansen att återfå klarsyntheten och kunna gå vidare är att sopa rent i sitt medvetande, menar Magnus. Arbetslinjen Klippan är inhyst i en gammal industribyggnad utanför Borlänge. I kaféet en trappa upp klinkar en grabb på flygeln. Magnus berättar om kurserna på Klippan och förklarar att man kallar allt för kurs eller utbildning fast det kanske skulle gå att rubricera aktiviterna på ett annat sätt. Är målet alltså att komma underfund med sig själv? Ja, säger Magnus, mer eller mindre. Fast ibland handlar det om konflikter som man inte alls är medveten om att man har. Man kanske har en lite orealistisk syn på sig själv och inte förstår hur andra reagerar på ens beteende. Det handlar om att frigöra, tänka klart, fritt, se sig själv och sin omgivning och ta ansvar för sina handlingar. Det finns ingen mall för hur man finner sig själv. Man måste börja där man står. Helt klart måste man lära sig att ta itu med sina problem och svårigheter för att komma vidare. Själva grundförutsättningen för att utvecklas är enligt Magnus Johansson att man ser möjligheterna och kan gripa tag i några av alla de chanser man faktiskt får. Därför går pedagogiken på Klippan mycket ut på att frigöra tanken. Några grundstenar i vårt synsätt är att alla ska känna sig behövda och vara sedda. För att det ska fungera får man inte göra något på låtsas, säger Magnus. Tvingar fram initiativkraft Vi går en trappa upp i huset och hittar till sist ett rum där vi kan sitta avskilt. På vägen dit passerar vi ett gäng ungdomar som sitter och pratar i soffan i hallen. Det är några från kursen Vision eller vanmakt som diskuterar. Kursen är ettårig och har deltagare. Den drivs just nu i fyra grupper och vänder sig till ungdomar som är intresserade av att arbeta i nyskapande samhällsprojekt. Tanken är att öka delaktigheten i det framtida samhällsbyggandet, vidga deltagarnas kontaktnät och möjligheter; inte bara på den svenska arbetsmarknaden utan även internationellt. Att öka den egna initiativkraften och lusten är centralt i kursen. Kursinnehållet styrs av gruppen och utvecklingen i varje grupp hänger på gruppens gemensamma krafter och initiativförmåga. Han berättar också om hur han startade den senaste kursen. När kursdeltagarna var på plats första måndagsmorgonen klockan 9 hade kursledningen lämnat huset. Istället kom ett bud med en videokamera och ett kuvert. I kuvertet fanns 500 kronor och en lapp från Magnus med orden jag räknar med att komma till lunchen klockan 13. Någon anvisning som rörde videokameran fanns inte med. Här på Klippan har vi prövat samma metod i många kursstarter. Det slår aldrig fel. Klockan ett står där en lunch fint dukad, man har börjat lära känna varandra och filmen i videokameran är välanvänd. Det är det här han menar när han talar om att göra på riktigt, inte på låtsas som i skolan. Och han talar om involveringspedagogik, konsekvenspedagogik och konsten att lära människor att vara människor. Med involveringspedagogik menar han ett arbetssätt som involverar både kursdeltagare och kursledning personligen. Känslorna, hela jaget, måste vara med. 30