Ta kampen mot flexibiliteten och de otrygga jobben!

Transkript

1 Ta kampen mot flexibiliteten och de otrygga jobben! Reseberättelse från Göteborgs arbetares folkhögskolas studieresa till Amsterdam den 6-12 maj 2012 [1]

2 En resa till Amsterdam och tillbaka igen Det här är berättelsen om en resa. Berättelsen skulle kunna ta sin början med väckarklockan som signalerar i vargtimman söndagen den 6 maj att det är dags att masa sig ur sängen och bege sig till Landvetters flygplats. Eller kanske när gruppen med Amsterdams centralstation i ryggen och taxibilar och spårvagnar framför näsan kommer fram till att en promenad till hotellet, med bagaget som en bandhund i släptåg, är det bästa alternativet (en promenad som senare kom att gå under namnet Den långa marschen). Den skulle kunna innehålla anekdoter om det främmande, som den sötaktiga doften av en marijuanacigarett som förföljde oss en bit på denna långa marsch eller om vedermödorna i form av skoskav och överhettade väskhjul. Men det här är inte en sådan reseberättelse. För med oss på Den långa marschen hade de flesta av oss, förutom den egna bandhundsväskan, också ett gemensamt baggage av kunskaper och färdigheter vi byggt upp under tre års kvällsstudier på Göteborgs arbetares folkhögskola. Med oss i detta baggage hade vi också våra värderingar, fördomar och förutfattade meningar. Den här berättelsen handlar om vad vi ville lära oss på den här resan, vad vi lärde oss om den andre, men lika mycket om vad vi lärde oss om oss själva, om vår egen rörelse. För även om vi reste bort reste vi lika mycket hem igen, tillbaka till vår fackliga vardag och kamp som bättre företrädare än vi var när vi for iväg. Vi som planerade och genomförde studieresan och står bakom följande rapport är: Tomas Angervik (IF Metall), Peter Flood (Kommunal), Thomas Gorin (SEKO), Magnus Jonasson (IF Metall), Annika Lindberg (SEKO), Tommy Moodigan (Kommunal), Jack Rolka (Byggnads), Kemal Skobalj (IF Metall), Dragana Todorovic (Kommunal) och Juan Torres Amaya(HRF). Med på resan och delaktiga i såväl förberedelser som genomförande, dock inte ansvariga för innehållet i rapporten, var: Joakim Hagberg (handledare) och Joachim Hurtig (styrelserepresentant). Vi vill tacka Anna Thomander, föreståndare på Gaf, våra handledare Zaklina Roman, Fredrik Ståhle, Kicki Blennerhed och Joakim Hagberg, Gafs styrelse, deltagare och gäster på Gaf samt rikta ett särskilt tack till våra föreningar: Byggnads, HRF, IF Metall, Kommunal och Seko. [2]

3 Varför vi åkte till Amsterdam Ett utav huvudskälen till att vi valde att åka till Nederländerna och Amsterdam för att genomföra vår studieresa är Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen. I sin bok utforskar författaren två modeller för politisk organisering som båda bygger på aktiv gräsrotsorganisering och delaktiggörande av medlemmarna och folket. Boken är självfallet centrerad runt det stilbildande norska exemplet från Trondheim, men Etzler lyfter även fram det nederländska Socialistiska partiet (SP) och deras folkrörelsebaserade politiska organisering. Boken tände ett intresse och när vi diskuterade både syfte och resmål så återvände vi mentalt till Nederländerna. Nederländerna skulle komma att visa sig vara relativt svårbesökt på grund av en utbredd decentralisering. Amsterdam var inte den självklara fackliga och politiska hubb som vi först föreställde oss. Den kanske viktigaste frågan vi ställde oss själva under resförberedelserna var lika enkel som nödvändig: Vad ville vi ha med oss hem? Minnen, upplevelser och berättelser självklart men framförallt ville vi ha med oss användbara erfarenheter tillbaka. Positiva exempel som kan lära oss, varningstecken att bli uppmärksamma på och misstag gjorda av den nederländska arbetarrörelsen som vi bör undvika att upprepa. Utifrån denna konkreta målbild formulerade vi ett ganska snävt problemområde att utforska under resan. Vi valde medvetet att snäva av och begränsa oss. Tidsutrymmet om fem arbetsdagar gav oss möjlighet att antingen nå bredd eller djup. Vi valde djup. Nederländerna är särskilt intressant att studera eftersom landet ofta framställs som ett föredöme, inte minst när det kommer till arbetslöshet och flexibilitet på arbetsmarknaden. Vad gömmer sig bakom bilden av ett land där få är arbetslösa och där ungdomar och unga vuxna inte tycks ha större problem att finna ett jobb? Vi hade på förhand hört talas om egenföretagandet (motsvarande f- skattesedel) slagit sönder vissa branscher och konkurrerat ut fasta jobb. Vad mer fanns det att lära om landet? I problemställningen och formulering av syftet återkom vi till tre huvudsakliga områden hur arbetar man med att organisera arbetande kvinnor och män fackligt och politiskt; hur fungerar jämställdheten i arbetslivet särskilt i relation till möjligheterna att kombinera föräldraskap och arbete; samt hur ser flexibiliteten ut på arbetsmarknaden? Även om vi hade snävat av ordentligt så fanns det gott om infallsvinklar och stora möjligheter till fördjupning under resans gång. Vår metod blev att ständigt gräva oss djupare ner, ett möte gav frågor som togs vidare till nästa möte och så vidare. Det möjliggjordes genom att vi hade relativt få besök inbokade men istället gott om tid för reflektion och daglig utvärdering. [3]

4 Det fackliga och politiska läget i Nederländerna idag Den nederländska arbetarrörelsen har sina rötter lika långt tillbaka i tiden som den svenska. Precis som den svenska var den, efter en upprorisk och spontanistisk barndom, knuten till arbetarepartiet och fokuserad på varaktig och stabil organisering. En av nyckelfaktorerna för att lyckas med detta var medlemsavgifter. Än idag utgör medlemsavgiften grunden för fackföringarnas ekonomiska stabilitet. En kollektivavtalsavgift innebär ett annat flöde av intäkter. Till skillnad från Sverige och LO organiserar den nederländska fackföreningsrörelsen enligt medarbetarmodell, alla kan organiseras och det finns ingen uppdelning mellan arbetare, tjänstemän och akademiker. Det finns dock en centralorganisation, MHP, som är mer fokuserad på akademiker än de övriga två. FNV är den största centralorganisationen. Den bildades 1982 genom en sammanslagning av två centralorganisationer, en katolsk och den med sina rötter i arbetarrörelsen. Jämte FNV och MHP finns det en protestantisk kristen centralorganisation, CNV, som har 0,4 miljoner medlemmar och är uppbyggt på ungefär samma sätt som FNV. FNV är som sagt den största centralorganisationen, den organiserar 19 förbund och ungefär 1,4 miljoner medlemmar, vilket motsvarar strax över 20 % av arbetsmarknaden. Precis som i Sverige är fackföreningarna som starkast på fabrikerna, byggena och i hamnarna och som svagast i servicesektorn. Organisationsgraden är inte bara låg, den är också sjunkande. Den har mer än halverats sedan sin all time high på 50-talet (då var organisationsgraden %). Förutom en låg organisationsgrad är medlemmarna till största del äldre, en majoritet av medlemmarna står inför pension. Under hela efterkrigstiden har den politiska kartan dominerats av tre politiska partier, PvdA (socialdemokraterna), VVD (det högerliberala partiet) och CDA (de socialkonservativa kristdemokraterna). Dessa partiet har oftast varit jämnstarka vilket innebär att inget parti någonsin har regerat ensamt. Det har i sin tur odlat fram en samförstånds- och blocköverskridande anda i landet. Bland annat så formade PvdA och VVD en lila koalition som regerade i åtta år på 90-talet. Det parti som har suttit med i flest regeringar är CDA och landet har aldrig haft en ren vänsterregering. Utöver de tre stora partierna finns det en uppsjö andra partier, det finns ingen spärr för parlamentet vilket innebär att det ständigt dyker upp nya partier. Den politiska kartan har dock destabiliserats under senare år, Tre partier har vuxit fram och utmanar de tre stora Socialistiska partiet, Gröna vänstern (en sammanslutning av pacifistpartiet, kommunisterna och miljöpartiet) och Gert Wilders [4]

5 PVV (ett högerpopulistiskt parti). Precis som övriga Europa står Nederländerna inför stora nerskärningar i sina välfärdssystem, normpolitiken från Eurozonen har bestämt det finansiella underskottet till 3 %, idag ligger landet 18 miljarder Euro från att nå underskottsmålet. De måste, enligt Eurozonsamarbetet, nå målet redan nästa år. Åtstramningarna som regeringen förslog föll inte i god jord. Först förlorade centerhögerregeringen det passiva stödet från PVV, sedan misslyckades man nå en blocköverskridande lösning. Krisen var ett faktum. I mitten av april, bara två-tre veckor innan vår studieresa föll regeringen och nyval utlystes till september. En sak som är viktig att känna till är att mycket av den politiska agendan i landet sätts av högerpopulisterna PVV. De sätter tonen för det politiska samtalet. Bland annat har PVV deklarerat att nyvalet är ett ödesval, ett val som kan landets fortsatta medverkan i Euron och i sin förlängning i EU. Ett påstående övriga partier måste förhålla sig till. PVV:s ställning i den nederländska politiken går således inte att jämföra med Sverigedemokraternas betydligt mer marginaliserade roll i svensk politik än PVV har i nederländsk. Fler medlemmar och aktivare medlemmar Den politiska organiseringen inom den nederländska socialdemokratin och vänstern bygger starka medlemsorganisationer. Både PvdA och SP har stora folkrörelseorganisationer med tiotusentals medlemmar. PvdA:s nye partiledare Diederik Samsom har satt som målsättning att organisera över medlemmar, närmast en dubblering av från dagens medlemmar. SP är något mindre med medlemmar, en imponerande siffra med tanke på att partiet endast fick 10 % av rösterna jämfört med PvdA som fick över 20 %. Prognoserna inför nyvalet visar på ombytta roller mellan partierna. Den facklig-politiska samverkan mellan FNV och något parti har aldrig existerat på samma sätt som den gör mellan LO och SAP. Med detta sagt är politiken viktig för FNV. Traditionellt sätt har kopplingarna mellan FNV och PvdA varit många och nära. Ledaren för FNV är bland annat medlem i PvdA och under 90-talet gick ledaren för FNV, Wim Kok, över till politiken och ledde landet under den lila koalitionen. Men i samband med den lila koalitionen rörde sig PvdA högerut och blev mer mittenorienterade. En effekt av detta var att banden till fackföreningsrörelsen försvagades intill den grad att de inte längre fanns kvar. Röster inom partiet talade om att klippa de gamla ideologiska kopplingarna och de traditionella värderingarna. [5]

6 Det lämnade självklart fältet öppet för SP. Partiet har sina rötter i den maoistiska vänstern på 70-talet, ett arv man sedan länge lämnat bakom sig, men fortfarande påminns om av sina meningsmotståndare. En av deras grundläggande organisatoriska principer då likväl som nu var att verka där folket finns. De organiserade sig fackligt inom ramen för FNV, istället för att som vissa andra vänsterrörelser gjorde på den tiden, skapa ett eget militant fack. Målsättning var inte att ta över utan att skapa en starkare rörelse tillsammans, från gräsrotsnivå och uppåt. Det handlar om att SP:s medlemmar också söker vara aktiva fackföreningsmedlemmar, att SP:s medlemmar hjälper till vid demonstrationer och konflikter. SP söker bygga upp ett förtroende bland FNV:s medlemmar genom att finnas tillhands i deras vardag och i deras strider. Idag har PvdA svängt, de vill återigen stärka banden till den fackliga delen av rörelsen. Det är till stor del en effekt av SP:s framgångsrika facklig-politiska arbete. Men det tycks inte längre lika givet att PvdA är den självklara politiska samarbetsparten. SP har byggt ett stort förtroende bland FNV:s medlemmar och även SP har folk på ledande positioner inom fackföreningsrörelsen. Banden som klipptes kan inte återknytas utan vidare en viktig lärdom i diskussionen om fackligpolitisk samverkan som allt oftare förs i Sverige. Inom SP problematiseras och hanteras partiets tillväxt på ett intressant sätt, istället för att bara satsa på att växa så mycket som möjligt, så fort som möjligt har man valt en annan väg. Politisk tillväxt innebär fler parlamentariska uppdrag, fler stolar som skall fyllas, det samma sak där som här. Det skapar problem i ett parti som till stor del bygger på att finnas aktiva i olika sociala sammanhang, det skapar en konflikt mellan aktivism och parlamentarism. SP har valt att hantera problemet genom att dels inte ställa upp i alla kommunval (de ställer upp i 150 av 400 kommuner, vilket betyder att % av befolkningen kan rösta på SP kommunalt) samt genom att det ställs höga krav på eventuella politiska representanter (de måste genomföra en omfattande utbildning som kräver många helger för att kunna hamna på listorna). Målet är långsiktigt och tålamodet är stort, men läxan var dyrköpt, det var först efter den plötsliga valframgången 1998 som partiet började förhålla sig till framgång som problematisk. Börja om från början total omorganisering av fackföreningsrörelsen Trots de uppenbara skillnaderna mellan Sverige och Nederländerna så är likheterna slående, om än på olika nivåer. Det råder en kris inom fackföreningsrörelsen men skillnaden är att krisen har nått en kritisk punkt. Medlemskåren är åldrad, man klarar inte av att [6]

7 rekrytera nya medlemmar, ungdomsgeneration håller inte bara på att gå förlorad, den tycktes redan ha gjort det. Vad kan vi lära av det här? Den frågan ställde vi oss flera gånger under resans gång. I början var vi oförstående och kanske till och med lite arroganta i vårt förhållningssätt, vi såg på dem utifrån vårt relativa styrkeperspektiv. Men besöken och samtalen med FNV var ögonöppnare. Allt eftersom vi dök ner i frågorna klarnade bilden alltmer, skillnaderna förvandlades till speglar in i en tänkbar framtid. Trenden är som sagt vikande, få blir allt färre. Styrkan går förlorad. Den nederländska modellen är en trepartsmodell, där viktiga samhällsfrågor förhandlas mellan regering, fack och arbetsgivare. Sedan 80-talet har fackföreningarna varit med att administrera samhällsomvandlingar som bidragit till att försvaga den egna rörelsen. Till en början naiva inför hoten som flexibla och otrygga anställningar innebär för den enskilde och för organisationerna och mot slutet när styrkan gått förlorad tvungna att vara med om än bara för att hålla emot, minska takten på samhällsomvandlingen. Samma sak när det gäller privatiseringar, utförsäljningar och konkurrensutsättning. Det var en ödmjuk och insiktsfull rörelse som mötte oss. Trots den låga organisationsgraden är FNV den accepterade förhandlingsparten på arbetsmarknaden, kollektivavtal tecknas för större delen (85 %) av arbetsmarknaden, den har ett betydande inflytande i debatten och välkänd bland gemene man. Folk förstår nyttan av FNV och av kollektivavtal men inte av ett eget medlemskap ett allt vanligare bekymmer även för oss. Facken i Nederländerna är inte uträknade ännu men problemen hopar sig. Långa och mödosamma trepartssamtal om ett nytt pensionssystem blottlade djupa sprickor inom FNV. De två största förbunden, som tillsammans organiserar mer än hälften av FNV:s alla medlemmar motsatte sig uppgörelsen som innebar att pensionsåldern höjs men eftersom de övriga förbunden tillsammans har majoritet tog FNV ställning för förslaget. Splittringen var ett faktum. De två stora hotade lämna centralorganisation. En delegation tillsattes med uppdrag att skapa ramar för en ny centralorganisation. Gruppen gavs i uppdrag att titta på hur den gemensamma organisationen ska se ut snarare än att fylla den med syfte och uppgifter. Lite bakvänt, som en av delegaterna i gruppen förklarade det, men det omvända hade inte varit bättre. Det måste vara medlemmarnas jobb att besluta om syfte och uppgift. Förslaget är ute på remiss och ska vara färdigbehandlat under sommaren 2012, förhoppning är att en ny centralorganisation kommer att bildas. Förslaget är radikalt och påminner till viss del om det sätt som SP organiserar sig, vilket kanske kan ses som ett resultat av den facklig- [7]

8 politiska relationen som vuxit fram. De stora förbundsorganisationerna ska brytas upp, organiseringen ska ske närmare medlemmarna. Från 19 organisationer siktar man på att bilda runt 50 fackförbund. Organisationsformerna ska anpassas efter olika förutsättningar det ska vara möjligt att organisera efter sektor, jobb, arbetsgivare, ålder, kön med mera. Fokus ska ligga på gräsrotsorganisering, värvning ska ske på golvet, över lunchbordet. Det kommer att kräva fler aktiva medlemmar. Medlemsinflytandet ska öka genom direktval av centralorganisationens ledning samt genom inrättande av en medlemsstyrd parlamentarisk funktion. Det kanske inte låter som mycket till lösning med tanke på vilka problem som fackföreningsrörelsen står inför. Men de saknar styrka att förändra sina förutsättningar genom förhandling som det ser ut i nuläget, det finns inga genvägar. Delegationen kanske inte hade i uppgift att fylla det nya organisationsförslaget med syfte och prioriteringar men det är nog precis vad man har gjort. När organisation saknas är det organisering som krävs. Det är en prioritering i sig. Jämställdhet är en icke-fråga Det finns vare sig kraft eller vilja att beröra frågan om kvinnans ställning i samhället och arbetslivet. Den feministiska rörelsen i Nederländerna har kommit av sig och idag ligger fokus på kvinnors möjligheter att få toppjobb och göra karriär. Diskussionen känns igen från Sverige, inte minst från borgerligt håll. Vardagsproblematiken, möjligheterna att kombinera föräldraskap och arbete, rätten att skapa ett ekonomiskt självständigt liv glöms bort när fokus riktas uppåt, mot toppen. Problemet med den typen av feministisk kamp är den saknar kraft att förändra samhället eftersom den saknar en social bas, alldeles för få bryr sig helt enkelt om toppjobben. Utan en social bas sker ingen social förändring. Tyvärr är jämställdhet en politisk icke-fråga, den finns inte med på dagordningen längre. Det var konsensus bland dem som vi besökte, folk är nöjda med de lösningar som finns och andra frågor är prioriterade. Trots detta finns det en politisk insikt inom både PvdA och SP att kvinnans roll, särskilt i föräldraskapet, behöver stärkas. Men ingenting händer. Passivitet snarare än tillståndet i sig var det mest beklämmande. Det finns ingen politisk kraft att ta tag i jämställdhetsfrågan och till skillnad från systerpartierna i Sverige, eller LO för den delen, drivs ingen opinion i frågan. Det saknas en vilja att ta fajten. De enda två som tycktes driva dessa frågor var den nederländska motsvarigheten till Kommunal, FNV Abvakabo, och FNV:s internationella grupp Mondiaal. I biståndsarbetet låg fokus tydligt på att främja kvinnans ställning. Ironin var lika påtaglig som beklaglig. [8]

9 Jämställdheten i Nederländerna är inte förfärlig, ur ett europeiskt mått, vilket många var snabba att påpeka när vi pressade dem med frågor, men jämställt är samhället inte. Särskilt synligt blir skillnaden mellan könen i föräldraskapet. Ett av de största problemen är att det inte finns någon fungerande barnomsorg. Den som finns är så pass kostsam att för de flesta familjer lönar det sig att inte jobba heltid när barnen är små. Lösningen blir att i huvudsak kvinnan går ner i arbetstid för att ta hand om barnen. Det nederländska systemet bygger på att varje familj har mer än en försörjare. Hela det nederländska välfärdssystemet står inför förändring, dels finns det ett tryck från EU-håll att minska utgifterna och dels sker ett skifte från en mer nordisk modell av gemensam välfärd till en mer anglosaxisk modell av individualiserad välfärd. Bland annat har del av kostnaderna för sjukdom och rehabilitering flyttas från stat till arbetsgivare. Inom äldreomsorgen måste familjerna ta ett växande ansvar för omvårdnaden och återigen är det oftast kvinnan som faktiskt tar detta ansvar. Parallellerna till Sverige är skrämmande lika faktiskt här ser vi avtalsförsäkringar och gruppförsäkringar komplettera samhällets miniminivåer och våra gemensamma åtaganden minskar och omsorgen förutsätter mer aktivt deltagande från familjen. Men skillnaden är att i Sverige finns det rörelser som kämpar emot. Det finns en fråga som särskilt låter belysa det rådande jämställdhetsläget och det är frågan om prostitution. Nederländerna har reglerat sexhandeln genom att låta upprätta statligt kontrollerade bordeller. Det är alltså fullt lagligt att köpa, sälja och förmedla sex. Det är därmed också lagligt att profitera på andra människors sexarbete. Vi fann det nödvändigt att förhålla oss till prostitution som ett yrke, en moralisk angreppsvinkel fungerade inte. Det lärde vi oss snabbt. Som prostituerad är du egenföretagare, inte anställd. En vetskap god som någon att belysa det absurda i situationen. Den allmänna synen på prostitution är enkel och bekväm, den speglar könsmaktsordningen i sin helhet. Alla diskussioner om prostitution sägs ha sin utgångspunkt i påståendet det är kul med sex. Den som avses gilla sex är naturligtvis en man, aldrig en kvinna. Prostitutionen består av kvinnor som säljer sig till män. Det är männens behov som skall tillfredsställas och mätas. De prostituerade kvinnornas situation rationaliseras till att de vill hålla på med det, de tjänar bra pengar och kan alltid sluta om de inte trivs. Legaliseringen sägs ha fått bukt på den illegala prostitutionen och människohandeln men kritiska röster börjar höjas på sina håll. Prostitutionen drar till sig kriminella element och i skuggorna föds något annat. [9]

10 Legaliseringen av prostitutionen har förråande effekter. Köpet av en kvinna för sex blir till köpet av vilken annan vara eller tjänst som helst. Värdet av en annan människa görs mindre än ditt eget värde på ett väldigt absolut sätt. Polisen berättade skrattretande anekdoter om sexköpare men skratten lämnade en bitter eftersmak som inte riktigt går bort. Att det inte är den inhemska medelklassens flickor som prostituerar sig visar också på att en djup dubbelmoral i frågan. Det är inte som vilken annan sysselsättning. Alla ska gilla sex, men inte med din dotter. De kanske kallar sitt system för liberalt men vi såg bara barbari. Flexibilitet och otrygghet I allt större omfattning förlorar tillsvidareanställningen sin position som norm på den nederländska arbetsmarknaden. Heltidsarbete är redan undantag mot det vanligare förekommande deltidsarbetet. Det är inte ovanligt med fyra dagars arbetsvecka. Normalarbetsveckan är 40 timmar och varje arbetstidsförkortning är självfinansierad (du går alltså ner i lön vid deltidsarbete). Den generella synen på arbetstidsförkortning är att deltidsarbetet skapar förutsättningar för bättre liv. Frågan är för vem? Vi fick inga bra svar på hur lågavlönade klarar sig. Deltid sägs alltså skapa förutsättningarna för ett bättre liv, en mer aktiv fritid och större ansvar för familjen, det är den ena delen av argumentationen. Den andra delen är deltid som sätt att lösa jobbfrågan. Istället för arbetslöshet, delar man på jobben (och lönen). Det är ett viktigt perspektiv eftersom utveckling från trygga heltidsjobb mot deltid och flexibla anställningsformer föddes ur massarbetslösheten på det tidiga 80-talet. Det fanns en stark press från samhället att hitta sätt att minska arbetslösheten och en ökad flexibilitet sågs som lösning. Flexibilitet har blivit ett samlingsbegrepp för visstidsanställningar, nolltimmeskontrakt, egenföretagare, bemanningsföretag, särskilda ungdomsvillkor, utstationering och liknande otrygga sysselsättningsformer. Arbetsgivarna såg ett behov av ökad flexibilitet av ganska uppenbara skäl, de behövde minska sitt allmänna ansvarsåtagande och öka möjligheterna att ha folk inne just när det behövdes. Den ökade flexibiliteten skulle öka vinsterna vilket i sin tur skulle innebära ett ökat utrymme för investeringar och tillväxt. Från fackligt håll ville man minska inlåsningseffekterna av en stelbent arbetsmarknad, en ökad flexibilitet skulle ökad den sociala rörligheten. Det skulle bli lättare att byta jobb helt enkelt. Det är lätt att med facit i hand döma ut den väg som den nederländska fackföreningsrörelsen slog in på. Självkritiken är slående, man var naiva och underskattade krafterna som släpptes lösa. Alla fördelar som man fick i förhandlingarna blev [10]

11 snabbt till intet. Flexibilteten har vuxit snabbt, det är inte konstigt eftersom den främjas, inte minst ekonomiskt. Idag har flexibiliteten utvecklats till hyperflexibilitet. Siffrorna talar ett tydligt språk arbetsmarknadens uppdelning talar sitt tydliga språk: 10 % är bemanningsanställda, 10 % är egenföretagare (fskattesedel) och resterande 80 % har någon form av kontrakt. Av de kontrakterade är en tredjedel visstidsanställda och två tredjedelar tillsvidareanställda. Det ser olika ut i olika sektorer, till exempel är nolltimmeskontrakt mycket vanliga inom handeln (ungefär 40 % av de butiksanställda under 23 år har ett nolltimmeskontrakt) men är inte ens tillåtna inom den bättre organiserade byggsektorn. Det finns som sagt ekonomiska incitament för arbetsgivarna att öka flexibiliteten. Drivkraften har blivit större allt eftersom mer och mer av det ekonomiska ansvaret har flyttats från det gemensamma till den enskilde arbetsgivaren. Det har gått så långt att man nu talar om att skillnaderna gått för långt. Det finns flera exempel på den ekonomiska fördelen med att ha en flexibel arbetskraft över fastanställda vid uppsägning betalar arbetsgivaren arbetslöshetsersättningen för det tillsvidareanställda, men när ett visstidskontrakt upphör så slutar ansvaret tvärt; när en tillsvidareanställd blir sjuk skall arbetsgivaren betala 170 % av lönen i sjukersättning fördelat över två år samt ta ett aktivt ansvar för rehabilitering, men när ett kontrakt tar slut faller arbetstagaren mellan stolarna. Detta är bara två av många exempel på de direkta ekonomiska fördelarna med flexibilitet och otrygghet. Varningsklockorna bör ringa för oss, vi har en regering som aktivt söker minska det gemensamma ansvaret och istället lämpa över det på arbetsmarknadens parter. Diskussionerna som har uppstått i Nederländerna i flexibilitetens kölvatten är bekanta för också generationskrig där äldre har jobben och tryggheten (jämför med statsminister Reinfeldts uttalande om etniska svenskar mitt i livet ) och slår ut de unga; utanförskap och innanförskap; vi och de andra. Överallt sår man splittring. Flexibiliteten agerar också sänke och drar ner alla andras villkor, den utgör ett tyst hot om jobben och tvingar fram nya eftergifter som i sin tur leder till en än svagare ställning. Den är smittsam som inget annat. Vi hörde berättelser om arbetsgivare som öppet hotade sin personal i byggbranschen gå med på försämringar annars sparkar jag er alla och tar in egenföretagare istället. Men pendeln tycks ha svängt, nu talar politikerna om att reglera flexibiliteten för att jämna skillnaderna mellan olika anställningsformer och på så vis minska de ekonomiska drivkrafterna att gå från trygghet till otrygghet. På grund av fackföreningsrörelsens svaga ställning krävs det politiska åtgärder för att styra upp situationen. Flexibiliteten har gått för långt hörde vi gång på gång. [11]

12 Nere för räkning men inte uträknad kan den nederländska fackföreningsrörelsen resa sig igen? Fackföreningsrörelsen i Nederländerna är nere för räkning. Man är tillbakapressade och har under alltför lång tid enbart hållit emot mot försämringar. Ställningstaganden och prioriteringar reflekterar den åldrande medlemskårens intressen men inte nödvändigtvis arbetsmarknaden i övrigt. Den har under en lång tid gått i otakt med de yngre generationerna. Nu närmar man sig en brytpunkt, om man inte lyckas värva nya medlemmar så riskerar förbunden att mer eller mindre kollapsa när stora medlemsgrupper går i pension under den kommande tioårsperioden. Är det försent? Inom rörelsen tror man inte det. Svårigheterna att rekrytera nya medlemmarna handlar dels om arbetsmarknadens strukturella utveckling men också interna problem och val. Under en allt för lång tid har man till exempel valt bort bildningsarbetet något som man försöker återuppta med en ambitiös kampanj med skolinformation. Ett annat problem som man identifierat är att många fackförbund är för långt bort från den enskilde medlemmen. Delaktigheten och inflytandet är lågt, avstånden internt upplevs stora. Genom omorganiseringen av förbunden och centralorganisationen hoppas man vitalisera fackföreningsrörelsen igen. Om man lyckas med sina ambitioner att skapa en ny facklig gräsrotsrörelse, som sätter medlemmen och den fackliga kampen i centrum, kan framtiden snabbt förbättras. Fackföringarna behöver flytta ut på golvet igen och bli närvarande i medlemmarnas och arbetstagarnas vardag för att binda dem samman i gemensam kamp. Samma behov ser vi Sverige och många förbund fokuserar just på basorganisering för att nå svårorganiserade grupper och branscher. I skillnaderna kan vi se likheterna som påminner oss om hur fort det kan gå, hur djupt fallet kan bli och hur svårt det är att resa sig när motgångarna börjar staplas på varandra. Vi bad dem om råd, om det fanns något som vi borde göra för att inte hamna i den situation som den nederländska rörelsen. Samma svar upprepades varje gång vi ställde frågan, svaret förpliktar och kräver av oss: Ta kampen mot flexibilteten och de otrygga jobben! [12]

13 Bilaga ett reseschema Söndag: Måndag: Tisdag: Onsdag: Torsdag: Fredag: Lördag: 06:20 Avresa Landvetter 07:50 Ankomst Shiphol 14:00 Incheckning, Hotel Inner 16:00-19:00 Planering och förberedelser 11:00-13:30 Socialistiska partiet, Amersfoort 17:00-18:30 Reflektioner 10:00-11:00 Anne Frank Museum 14:00-16:00 Arbetsplatsbesök hos polismyndigheten för centrala Amsterdam 17:00-18:30 Reflektioner 12:00-13:00 FNV Jong 13:00-13:30 Lunch med FNV Jong 14:00-15:30 PvdA 16:30-17:30 Kulturinslag: Guidad tur med kanalbåt 20:00-21:30 Reflektion 10:00-11:00 International institute of social history, guidad rundvandring 14:30-16:00 Tuur Elzinga, FNV/SP 17:00-18:30 Reflektion 10:00-12:00 FNV Bouw 12:00-13:00 Lunch med FNV Bouw 13:00-14:30 FNV Mondiaal 15:00-17:00 Efterhäng med FNV Bouw 11:00 Utcheckning, Hotel Inner 14:00-15:00 Reflektion 15:35 Avresa, Shiphol 17:05 Ankomst, Landvetter [13]

14 Bilaga två - Besök/Intervjuer Hans van Heijningen, partisekreterare, Socialistische Partij, SP (systerparti till Vänsterpartiet) Frank Johan Hoogendam, assistent till Hans van Heijningen, SP. Herman Beekers, webansvarig, SP. Lesley Arp, ROOD (SP:s ungdomsorganisation). Anne Franks museum Snouckaertlaan 70, Amersfoort , 11:00-13:30 Prinsengracht , Amsterdam , 10:00-11:00. Huub Vogel, Polisen Amsterdam Wijkteam, Beursstraat 33, Amsterdam, , 14:00-16:00 (polismyndigheten i Red light district). Bernard Koekoek, vice ordförande, FNV Jong (den fackliga centralorganisations ungdomsorganisation). Monica Bota, lobbyingansvarig, FNV Jong, Naritaweg 10, Amsterdam, , 12:00-13:30 Tim Fonck, tjänsteman på Partij van de Arbeids (PvdA) internationella avdelning. (systerparti till Socialdemokraterna) Herengracht 54, Amsterdam, , 14:00-15:30. Aukje Lettinga, International Institute of Social History (internationellt arkiv för arbetarrörelsen). Cruquiusweg 31, Amsterdam, , 10:00-11:00. Tuur Elzinga, ledamot av parlamentets första kammare, Senaten, för SP och ombudsman på FNV Vakcentral. Naritaweg 10, Amsterdam, , 14:30-16:00 Eric Jan Leeuw, ombudsman och ansvarig för internationella frågor, FNV Bouw (Byggnads) Katja Ünlütürk, ombudsman, FNV Bouw FNV Mondiaal (motsvarar LO- TCO Biståndsnämnd) Naritaweg 10, Amsterdam, , 10:00-15:00. [14]