Sverige - en studie i rött

Transkript

1 Sverige - en studie i rött Sammanfattning: Detta är berättelsen om det moderna Sveriges ekonomiska historia, landets uppgång och fall. Om hur liberala politiker avreglerade Sverige i mitten av 1800-talet och släppte fram nytänkare, innovatörer och företagare som skapade en explosiv välståndsökning och förvandlade u-landet Sverige till ett av världens rikaste länder. Och om hur regleringsvänliga politiker sedan mitten av talet har rivit ned denna frihet genom regleringar och skatter - och därigenom saboterat landets rikedom. Under 1900-talet har stora delar av världen blickat mot Sverige som ett föredöme. Det skandinaviska landet med en liten grupp välståndsskapande storföretag och en politisk-facklig apparat som reglerade utvecklingen och fördelade rikedomen sågs som "det bästa av båda världarna". Varken kapitalism eller socialism. Sverige betraktades som blandekonomins förlovade land och begreppet "den svenska medelvägen" myntades. Full sysselsättning var en självklarhet, folket var rikt och jämlikt. Sverige blev i debatten det stora exemplet på att en stor välfärdsstat kan kombineras med god ekonomi och hög tillväxt. Ibland har det till och med påståtts att det är politikernas ingrepp och organisation som har skapat landets välstånd. Många svenska politiker har självsäkert tagit åt sig äran av framåtskridandet. Det traditionella mönstret i en nations historia är annars att en liten stat och en förhållandevis fri marknadsekonomi skapar utrymme för ekonomisk utveckling. När samhället har kommit en bra bit på vägen mot välstånd börjar man ge ett ökat utrymme åt fördelningspolitik, statliga transfereringar och regleringar. Det är rikedomen som skapar välfärdsstaten, inte tvärtom. Sanningen är att Sverige inte är ett undantag från regeln. Berättelsen om Sveriges framgång är historien om uppfinningsrika entreprenörer och flitiga arbetare. Politikernas främsta bidrag till processen låg i att de i mitten av 1800-talet tog bort regleringar och i övrigt höll sig undan. Den ekonomiska basen var länge sund och regleringar och ingrepp störde inte den grundläggande marknadsmekanismen allvarligt. Det politiska målet var att folk skulle få det bättre genom ökad produktion och högre reallöner, inte genom bidrag och fördelning. Men efter andra världskriget expanderade staten snabbt. Intressegrupper kämpade för allt större förmåner och politiker såg det som sin uppgift inte att ge förutsättningar för välstånd, utan att fördela det välstånd som fanns. Den offentliga sektorn växte snabbt och skatterna slog nya världsrekord. Ansträngning och nytänkade lönade sig inte längre, gamla näringslivsstrukturer cementerades, allt större delar av tjänste- och omsorgssektorn monopoliserades och blev allt mer ineffektiva. Snart gröptes den

2 ekonomiska basen för välfärden ur. På samma sätt som Sverige hade kommit längst i välfärdsstatsbygget, drabbades det också hårdare än andra länder när krisen kom på 90-talet. Arbetslösheten har nått rekordnivåer och statliga utfästelser håller inte längre. Kejsaren står där utan kläder. Och värst av allt är att intresseorganisationer och politiker är så fastlåsta vid tidigare positioner att varje förslag till reform tycks dödfött. Inför sekelskiftet ser bilden av Sverige inte längre så ljus ut. Från att ha varit det tredje rikaste landet i världen 1970 har Sverige fallit ned till en 16:e plats. I en världsomfattande undersökning om graden av ekonomisk frihet - förutsättningen för allt välstånd - hamnar Sverige nu först på 47:e plats - med nästan bara u-länder och fd kommunistländer efter i listan. Den offentliga sektorn slukar allt mer resurser, samtidigt som den producerar allt sämre tjänster. Statsutgifterna håller sig runt 65 procent av BNP och världens högsta skatter gör att även låginkomsttagare får se två tredjedelar av lönen försvinna ned i statskassan. Om en person på papperet har kronor som bruttolön tvingas han arbeta för ca kronor, mellanskillnaden tar staten i arbetsgivaravgifter och sociala avgifter. Av resten går inkomstskatt, och om han konsumerar för pengarna går ytterligare kronor i moms och punktskatter. Av kronor går alltså bara kronor till den som har gjort jobbet. Löntagaren får 35 procent av lönen och staten får 65 procent - och det gäller en låginkomsttagare! Alla skatter höjs samtidigt som utbildning, vård, omsorg och pensioner som människor har förlitat sig till försämras. Ändå har statsbudgeten visat överskott endast under två år sedan Ekonomin går mer eller mindre på tomgång även i internationell högkonjunktur. Den totala arbetslösheten ligger omkring 13 procent. Antalet sysselsatta i den privata sektorn har inte ökat sedan 50-talet. Ännu idag betraktas Sverige som ett föredöme av många interventionistiska politiker. Men i takt med att de svenska problemen blir allt större dyker det upp allt fler avvikande röster. Från att ha varit det stora föredömet blir det allt fler som inser att den svenska "medelvägen" var ett misstag - som dessutom lockat in många andra västländer i en politisk fälla. Allt fler blir medvetna om att den tjeckiske premiärministern Vaclav Klaus hade rätt när han lite tillspetsat förklarade att: "Den tredje vägen leder till den tredje världen." Sverige blir rikt Ännu på 1870-talet var Sverige ett utpräglat jordbrukssamhälle med nästan nio tiondelar av befolkningen bosatt på landsbygden. Dåliga år kunde det hända att mer utvecklade länder skickade livsmedel till svenskar som annars riskerade att svälta. Hundra år senare var Sverige ett av världens tre rikaste länder. Under denna period upplevde landet världens snabbaste tillväxt jämsides med Japan. En enorm ekonomisk utveckling som kom folket till del i form av bättre levnadsstandard och hälsa och fick många att tro på eviga förbättringar. Det liberala systemskiftet

3 I mitten av 1800-talet genomdrevs de stora och betydande reformer som lade grunden för denna utveckling som skapade det moderna Sverige, men förnyelsen hade inletts tidigare. Kung Gustav IV:s krig i början av seklet finansierades med sedelpressen, vilket skapade hög inflation. Regleringar, skråväsende, tullar och godtycklig beskattning paralyserade ekonomin. Missnöjet med konungen ledde emellertid till att han avsattes av militären i början av 1800-talet. Man slöt fred med Ryssland och skrev en ny konstitution. Denna präglades av vissa liberala idéer om maktdelning och processen fortsatte med en tryckfrihetsförordning som öppnade den politiska debatten. Bland den flora av liberala tidningar som drev på reformsträvandena märktes främst Lars-Johan Hiertas Aftonbladet. På sikt ledde detta till en allt starkare liberal opposition i riksdagen, med namn som J G Richert och Thore Petre, vilket snart skulle leda till ekonomiska reformer av stor betydelse. Vissa av dessa var redan i full gång. Inom jordbruket pågick skiftesreformer och moderniseringar. Allmänningarna privatiserades och möjligheten till experiment infördes. Det traditionella kollektiva jordbruket ersattes av individuella val, risktaganden och snabba beslutsprocesser. Möjligheten fanns äntligen att gå sin egen väg, och ekonomiska belöningar hägrade för dem som vågade göra det. Bönderna införde nya lösningar och importerade ny teknik som revolutionerade näringen. Följden blev ökad produktion, rikare bönder, samt mättare - och växande - befolkning. En helt ny social rörlighet kom till stånd och även den landsbygdsunderklass som uppstod fick fler möjligheter och bättre levnadsstandard. I början av 1840-talet fick den liberala oppositionen övertaget i riksdagen, och reformerna av ekonomin tog fart. När den taktiskt skicklige liberalen J A Gripenstedt ett decennium senare tog över som finansminister intensifierades ansträngningarna, understödd av än radikalare anhängare i press och riksdag. Gripenstedts syn på ekonomin var tydlig: "Handelsfrihet utgår från ett av de villkor, varpå hela den mänskliga odlingen vilar - Dessa villkor är: rättighet att äga, att förvärva dvs arbeta, till utbyte [...] De underbara resultaten av människofliten [...] utgår från följande enkla principer - Antingen: låt oss arbeta gemensamt och sedan dela - eller: Jag gör ett, gör du ett annat, och sedan byter vi [...] Om någon får utöva tvång härvid så är jämvikten och rättvisan bruten." Inspirerationen kom ofta från utländska laissez-faire-tänkare, som manchesterliberalerna Cobden och Bright eller de franska ekonomerna med Frederic Bastiat i spetsen. Den nya politiken gick ut på att privatisera och avreglera och upprätta äganderätt och näringsfrihet. Kapitalmarknaderna befriades, fri konkurrens infördes i banksektorn och räntan släpptes fri. Sjöfarten, järn- och trähanteringen avreglerades. Det gamla skråväsendet avskaffades och närings- och etableringsfrihet infördes - även för kvinnor, som också fick samma arvsrätt som män. Den geografiska rörligheten uppmuntrades med först fri rörlighet inom landet och snart även fri in- och utvandring på nationellt plan. Tullmurarna revs och frihandel blev regel. Samtidigt införde Sverige religionsfrihet och började vandra den långa vägen mot demokratisering och utsträckt rösträtt. Åren markerar Sveriges liberala systemskifte då merkantilism och kungligt envälde äntligen föll och ersattes med marknadsekonomi och mer av individuell frihet. 100 år av tillväxt

4 Marknadsreformernas ekonomiska resultat framstod tydligt från och med början av 1870-talet. Effektiviteten i jordbruket och den ökande folkmängden frigjorde folk som kunde gå till industrin. Överskottet såldes bl a till England som just hade rivt sina tullmurar. Bergsindustrin, järn- och stålverken, befriades från kvoter och miljöregleringar och drog nytta av modern teknik. Skogsägandet privatiserades och avreglerades i stor utsträckning, och virke och de alltmer förädlade produkterna kunde exporteras i stor skala. Den fria kapitalmarknaden slussade kapital till entreprenörer med goda idéer. Inkomsterna förstärkte penningekonomin och ökade arbetsdelningen. Hantverkarna blev företagare och hemmamarknaden växte. De olika näringsgrenarna industrialiserades och råvarorna förädlades. Man investerade i ny teknik, samtidigt som inhemska uppfinningar såg dagens ljus. Föregångarna till stora företag som Ericsson, ASEA, Aga, SKF, Electrolux, Alfa Laval, Atlas Copco grundades. Moderniseringens huvudlinje innebar att regleringar och privilegier avskaffades och att marknaderna släpptes fria. De liberala idéernas dominans gjorde att alla försök till socialpolitik avvisades. Staten reglerade inte arbetsförhållanden, hygien, sjukvård, åldringsvård. Däremot uppmuntrades folket att själva organisera sig och sköta nödvändigheter. Det är under denna period folkrörelserna föds, civilsamhällets alternativ till den gamla överhetens organisation. Kooperativen, arbetarrörelsen, folkbildningsgrupperna, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna blev den folkliga vägen att på frivillig basis organisera sig kring det man tyckte var viktigt. Samarbetsinriktade grupper såg till att det överallt spontant poppade upp hypoteksföreningar, försäkringsbolag och banker. På vissa andra områden grep emellertid den svenska staten in offensivt för att understödja utvecklingen. Detta gällde infrastrukturen, då staten till skillnad från i t ex det ännu liberalare England byggde vägar och kanaler och stod för den största delen av det nationella järnvägsbygge som blev en tydlig symbol för utveckling och framtidstro. Det gällde även utbildningen då staten införde allmän folkskola och flera högre utbildningsinstitutioner. Redan innan detta skedde var läskunnigheten emellertid utbredd i landet, och även därefter ägde mycket utbildning rum direkt i företagen. Sammantaget ledde detta till en hög kunskapsnivå som bidrog till att svenskarna kunde konkurrera i den teknologiska frontlinjen. I slutet av 1800-talet hade Sverige den snabbaste tillväxten i Europa. Från att ha varit ett av de fattigaste länderna hade Sverige blivit ett snabbt växande och förhållandevis rikt industriland. Det ökade välståndet gav folket bättre levnadsvillkor. Industriarbetarnas reallöner ökade ca 170 procent under en femtioårs period. ( ) Den genomsnittliga livslängden ökade med 10 år. Samtidigt minskade spädbarnsdödligheten kraftigt. Den svenska välståndsrevolutionen var alltså långt gången redan innan de politiska partierna, t ex det socialdemokratiska, hade grundats. Orsaken var inte några kloka regleringar och absolut inte någon fördelningspolitk - orsaken var snarare att staten tog bort regleringar, och avstod från att bedriva fördelningspolitik. De offentliga utgifterna nådde aldrig ens upp till en tiondel av BNP. Den sparsmakade politiken gav utmärkt utrymme för den svenska arbetsviljan och samarbetsförmågan. Det var det liberala systemskiftet som förnyade Sverige och som lade grunden för det som komma skulle. Åren har karakteriserats som "de hundra lysande åren". Svenskarna upplevde under denna period en hög och jämn tillväxt, en av de allra högsta i världen. Det hungrande u-landet hade blivit tillväxtnationen Sverige. Att man skulle få det bättre för varje år betraktades som en naturlag.

5 Sverige blir fattigt Men varken framgång eller misslyckande är något naturgivet. Hur man klarar sig beror på hur man väljer att agera. Det gäller både för individer och för nationer. Sverige byggde sitt välstånd på frihet; frihet för individen att försöka, och rätten till frukterna av denna ansträngning. Det ledde till en växande rikedom, som alla fick nöje av. Men alltid när det finns välstånd finns det en politisk frestelse att lägga beslag på det och använda det för att gynna vissa grupper. Ett sådant beteende begränsar emellertid alltid de nödvändiga friheterna - och sålunda hotar det även välståndet i grunden. Man kan leva ett tag på en matsäck man gjort i ordning, men när den tar slut måste man ha något nytt att stoppa i den. I början av 1900-talet tycktes det ännu råda förståelse för det, även om politikerna började nagga den växande rikedomen i kanten. De moderna partierna skapades och landet kom allt närmare modern demokrati. Några av de regleringar och bidrag som motverkats av de liberala krafterna infördes nu. Men det var i en mycket begränsad skala. En arbetarskyddslag och en olycksfallsförsäkring infördes samtidigt med en grundläggande pension. Det var fortfarande främst familjer, frivilliga organisationer och folkrörelser som skötte medborgarnas välfärd. Sverige skonades från första världskriget och industrin kunde nu utvecklas för att möta de uppdämda behoven. Samtidigt fick de goda politiska nyheter när socialdemokraterna efter kriget bildade sin första regering. Den revolutionära vänsterfalangen hade försvunnit och klasskampen ersattes med maning till nationellt samarbete. Marxismens teser om kapitalismens utsugning och urarmning framstod som föråldrade när arbetarna ständigt fick det bättre tack vare industrialiseringen. Pressade av opinionen accepterade socialdemokraterna nu privata företag, målet skulle hädanefter vara att politiskt besluta om produktionsresultaten. Man beslöt sig för att bekämpa fattigdomen med ökad produktion snarare än med stora socialiseringar och omfördelningar. Många av den ekonomiska försiktighetens principer anammades. När Sverige i början av 20-talet drabbades av depression, svarade regeringen endast med stöd till de arbetslösa, men i övrigt skedde en naturlig anpassning med bl a kraftigt sänkta priser och löner. Landet tog sig snabbt ur krisen och var snart tillbaka i gamla hjulspår. New York-börsens krasch i slutet av 1929 och den följande internationella depressionen kan ses som början på det nya i svensk politik. Rent konkret skedde inte så mycket. Den enorma arbetslösheten föranledde arbetslöshetsunderstöd och vissa offentliga arbeten. Statsutgifterna höll sig klart under 20 procent av BNP. Utgifterna till socialpolitik var mindre än i många andra utvecklade länder, och de ökade inte under decenniet. Det var detta land som den amerikanske journalisten Marquis Childs besökte och beundrade som "medelvägen" mellan den totalitära kollektivismen och den liberala individualismen. Childs beundrande bok om Sverige var början på en våg av politisk självsäkerhet i landet. En mentalitet som prålade med berömmet, men samtidigt bidrog till att den politiska apparaten gick allt längre bort från den "medelväg" som var utgångspunkten. De sociala ingenjörerna På idéplanet ökade acceptansen för ingrepp i marknadsekonomin och individens frihet.

6 Den teoretiska grunden lades för funktionssocialism och ökad kontroll av företagandet. "Stockholmsskolan" med framträdande ekonomer som Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin gav argument för det som kom att identifieras som keynesiansk konjunkturpolitik. Samtidigt som respekten för ekonomisk frihet minskade, minskade även respekten för individen. På samma sätt som staten skulle ställa ekonomin till rätta skulle svenskarnas privatliv läggas till rätta med statliga medel. Den "sociala ingenjörskonstens" profeter fick stort inflytande i socialdemokratins debatt. Främst bland dessa var Gunnar och Alva Myrdal, som på sikt påverkade regeringspolitken kraftigt, bl a som statsråd. Dessa modernistiska utopister betraktade vanligt folk som oförnuftigt folkmaterial vars hela liv måste organiseras av de bättre vetande. Byråkrater och politiker betraktades som sociala ingenjörer som visste mer om folkets eget bästa, än de gjorde själva. Det goda livet skulle på alla områden regleras fram på politisk väg: "det kommer i framtiden icke att framstå socialt likglitigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framförallt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå mot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning inom familjerna." (G & A Myrdal 1934) Tron på politikens välgörande makt var gränslös: "I de skandinaviska välfärdsstaterna kommer våld och brutalitet successivt utrotas, som andra sjukdomar." (A Myrdal 1941) För att lägga privatlivet till rätta borde staten enligt Gunnar och Alva Myrdal utnyttja propaganda, regleringar och direkt tvång, även när det gällde så privata områden som det egna hemmet, och till och med den egna kroppen. Som de skrev i sin klassiska bok Kris i befolkningsfrågan, 1934: "I detta kapitel är vår uppgift nämast att mera i formen av valda exempel ge en konkretare föreställning om de socialpolitiska åtgärder, som i första rummet kunna tillgripas för att tjäna ett kvalitativt höjande av människomaterialet. I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering." Makarna Myrdal dikterade inte politiken, men många av deras visioner uppfylldes. Den framväxande välfärdsstaten inledde stora steriliseringsprojekt där tusentals sjuka och förståndshandikappade - och även zigenare, ensamstående mödrar, och allmänt "asociala" individer - kom att tvångssteriliseras, framför allt efter andra världskriget. En kränkning som endast nazi-tyskland bedrev i större skala, och som senast uppmärksammades av Maciej Zaremba i DN 20/21 augusti. Alltmer blev steriliseringarna en del av folkhemmets social- och bidragspolitik - om staten skulle ha råd att försörja folket med förmåner och skattepengar, måste "samhällsonyttiga" och "överflödliga" individer rensas bort. Så slog antalet steriliseringar också rekord 1948, då barnbidraget infördes. Och alla folkrörelser deltog i arbetet, bl a kooperativa bostadsrörelsen HSB tipsade myndigheterna om boende som borde steriliseras. En politik som har sin efterträdare i dagens bidragspolitik som gör att Sverige "inte har råd" att ta emot så många flyktingar och invandrare från andra länder.

7 Steriliseringarna gick hand i hand med att allt fler samhällsområden inlemmades i statsapparaten. Ett projekt var utbyggnaden av offentlig barnomsorg. Paret Myrdal hade slagit fast att barn blir bäst om de uppfostras av "experter", dvs någon annan än föräldrarna. Oönskade människor skulle bort, och de övriga skulle tas om hand. Ingen skulle vara fri att skapa sitt eget liv. Men ekonomin frodades fortfarande, lyckligt ovetandes om politikernas planer som skulle accelerera efter kriget. Det homogena landet präglades fortfarande av organisationsförmåga och samarbete och i slutet av 30-talet kompletterades detta med det sk "Saltsjöbadsavtalet" mellan arbetsgivare och fackföreningar. Där gjorde man upp om en del praktiska regler för arbetsmarknaden, och minskade så konfliktriskerna i framtiden. Det var ett resultat av en begynnande korporatism och styrning genom stora organisationer, men samtidigt undveks värre alternativ, som direkt statlig inblandning på arbetsmarknaden. När regelverket var klart och stabilt kunde man koncentrera sig på arbetet. Ökad produktion och större välstånd var det gemensamma intresset. En lång period av arbetsfred och förutsebarhet följde. Det andra världskriget ledde till att Sverige, som andra länder, införde en rad "tillfälliga" statliga regleringar. Man började t ex gynna ineffektiva jordbruk och reglera bostadsmarknaden. Dessa statsingrepp lever kvar än idag som en påminnelse om hur lätt det är att införa regleringar, men hur svårt det är att sedan få bort dem, när vissa grupper har börjat gynnas av dem. Men Sverige skonades från kriget och kunde på så sätt snarast dra nytta av det. Som ett av få länder hade vi både industrin och befolkningen intakt och det blev den viktigaste faktorn bakom efterkrigsutvecklingen. Nu kunde vi snabbt ta täten i uppbyggnaden av det sönderbombade Europa. Vårt bidrag till rustningarna hade redan sopat bort de sista resterna av depressionen och plötsligt rådde full sysselsättning. Industrin gick på högvarv och några år senare rådde det till och med brist på arbetskraft. Utan någon egentlig konkurrens expanderade den svenska ekonomin våldsamt. Sverige hade högst BNP per capita i Europa - dubbelt så hög som genomsnittet. Det blev paradoxalt nog det tragiska kriget som slutgiltigt etablerade bilden av Sverige som framgångs- och föregångslandet. Vi tjänade samtidigt på den snabbt ökande frihandeln världen över. Många av krigstidens regleringar togs bort och utrymmet för företagsamheten var stort. Ännu hade landet inte blivit någon välfärdsstat, det var inte mer reglerat och hade inte högre statsutgifter än andra industrialiserade länder. Den offentliga sektorn var snarast mindre än annorstädes (25% av BNP), i nivå med länder som USA och Schweiz. Men detta skulle snart komma att ändras. Sverige regleras De regleringsvänliga teoribildningarna började under 50-talet få allt större genomslag. Den enorma rikedom som näringslivet skapade började fördelas i stora reformer. Nu tyckte politikerna att de hade råd. Den grundtrygghet som tidigare funnits ersattes av ökade transfereringar och inkomstbortfallsskydd. Välfärdspolitiken hade redan börjat bli generell - alla, även miljonärer, fick barnbidrag, statlig pension och subventionerad daghemsplats. Ökad beskattning finansierade kalaset. Det nya Sverige blev utpräglat korporativistiskt. Föreningar och folkrörelser fick stora offentliga stöd, och blev på så vis inlemmade och neutraliserade i den politiska apparaten. De stora organisationerna fick ett stort inflytande när politiska beslut skulle fattas. Redan före kriget hade fackföreningar och arbetsgivare samarbetat om regler för arbetsmarknaden. Men nu intensifierades samarbetet mellan olika byråkratier

8 under politisk ledning. Politikerna koncentrerade sig på att gynna det lyckade storföretagandet och massproduktionen. Att låta marknaden vara ifred ansågs otidsenligt, politiken skulle vara offensiv. Fabrikens rationalitet kom att stå som modell för hela samhället, politikernas uppgift skulle vara fabrikschefens. Problem skulle lösas genom statlig organisation. Ett sådant problem var att behovet av arbetskraft skapade stora löneökningar som på sikt hotade konkurrenskraften. Ett par fackföreningsekonomer lanserade då en ny politisk modell för arbetsmarknaden - "Den solidariska lönepolitiken" - som kom att få stor betydelse. Grundtanken var att alla företag skulle tvingas betala lika mycket för likvärdiga arbeten, oavsett företagets produktivitet och ekonomiska situation. Det avsedda resultatet var att lågproduktiva företag skulle slås ut, varpå arbetskraften skulle slussas över till de mer högproduktiva verksamheterna som genom de enhetliga lönerna nu fick större marginaler. Löneförhandlingarna centraliserades och kom långt bort från de lokala företagen där lönerna skulle betalas. Modellens förutsättning var att det rådde full sysselsättning, så att de avskedade hade nya produktiva företag att gå till. Märkligt nog skapades snart myten att orsakssambandet var det motsatta; att det var denna nya modell som var orsaken till den fulla sysselsättningen! Med facit i hand kan vi se att det snarare fungerade så att lågproduktiva arbeten slogs ut utan att ersättas med några nya. I stället anställdes allt fler personer i den offentliga sektorn, med åtföljande förnyelse-, effektivitets- och finansieringsproblem. År 1990, före den stora arbetslösheten, hade det netto inte skapats ett enda nytt jobb i privat sektor sedan år Däremot hade den offentliga sektorn fått mer än en miljon fler anställda. På många andra vis gynnades storföretagen av den socialdemokratiska regeringen, som började se sitt maktinnehav som permanent. Skatteregler, investeringar och regleringar anpassades till de största industriföretagen och investeringar i fysiskt kapital. På kort sikt skapade det tillväxt - Sverige fortsatte att blomstra - men på längre sikt förstörde det ny- och småföretagandet och hämmade förnyelsen av näringslivets strukturer. Sverige kom att bli ett unikt land med sin extrema företagskoncentration. Och en del av resultatet börjar vi se när mindre svenska städer nästan går under bara för att ett enda storföretag flyttade sin produktion därifrån. År 1960 kunde Sverige blicka tillbaka på 90 år av unikt snabb tillväxt. Och många svenskar tänker idag på 50- och 60-talen med nostalgi. Hjulen snurrade och många nya varor och tjänster hittade ut till, och förbättrade livet för, vanligt folk. Tillväxten låg stabilt över tre procent per år. Marknaderna var fortfarande relativt oreglerade. Företagen gynnades med låg bolagsskatt och avdragsmöjligheter. Till skillnad från vissa andra länder försökte vi aldrig införa protektionism, eller att förstatliga företagen. I politiskt hänseende var Sverige fortfarande ett normalt västland omfattade den offentliga sektorn fortfarande inte mer än 30 procent av BNP, det vill säga ungefär samma nivå som i andra OECD-länder. Politiken i utförsbacken Men de mekanismer som skulle komma att få det offentliga att skena iväg, och ekonomin att hämmas, var nu på plats. Trenden pekade mot ökad korporativism och större statligt inflytande. Som författaren Vilhelm Moberg har uttryckt det var statsmaskineriet "som ett fordon utan broms som befinner sig i den branta utförsbacken". Olika intressegrupper hade börjat rycka i välståndet, och politikerna hade börjat öppna fördämningarna. Det hade blivit politikernas uppgift att förse

9 medborgarna med pengar och förmåner, processen blev självgående och alla drogs in. Oavsett ideologi bjöd partierna över varandra i att förenkla människors liv och ta ifrån dem det egna ansvaret. När den socialdemokratiska regeringen lovade att bygga 1 miljon bostäder, lovade det största oppositionspartiet, det på papperet "liberala" folkpartiet, att i stället bygga 1,1 miljon bostäder om de kom till makten. Detta "miljonprogram" blev en symbol för den framväxande välfärdsstaten. Den offentliga apparaten byggde en miljon bostäder över landet, enhetligt, effektivt, fantasilöst och fullkomligt dövt för människors åsikter. En form skulle duga för alla. Idag står denna trista och impopulära betongslum som en symbol för standardiseringens excesser. Det visar vad som händer när det inte är individen som står i centrum, utan centralisering och ovanifrånperspektiv. Under 60-talet ökade de offentliga transfereringarna snabbt i omfattning och allt fler fick anställning i statlig tjänst. Bl a hade ett tvångsmässigt tilläggspensionssystem - ATP - införts. Med detta system blev det statens uppgift att konservera löneskillnader efter yrkeslivet. Systemet har kedjebrevets form, där de som arbetar idag betalar till dem som är gamla idag. När födelsetalen blir annorlunda eller när den ekonomiska tillväxten blir lägre slår kalkylerna fel och pensionerna blir mindre, varför politikerna nu försöker reformera systemet. Staten började ta ett omfattande ansvar för sjukvården och barnomsorgen. Sammantaget innebar reformerna att skatter och arbetsgivaravgifter ökade starkt. I slutet av decenniet låg det totala skattetrycket nära 40 procent. Att arbeta, anstränga sig och ta risker lönade sig inte längre lika mycket. Individer och företag började fokusera på annat än produktivitet. Skatteplanering och jakten på generösa skatteavdrag blev allt viktigare i förhållande till själva arbetet, man koncentrerade sig mer på sidoförmåner i arbetet än på lönens utveckling. Konfronterad med ökande skatteplanering och bidragsfusk tvingades socialingenjören Gunnar Myrdal besviket konstatera att svenskarna hade blivit "ett folk av fifflare". Det var inte bara de ökande skatterna som minskade incitamenten för arbete och entreprenörskap. Även "den solidariska lönepolitiken" radikaliserades mot slutet av 60- talet. Fackföreningarna förklarade att löneskillnader var detsamma som "orättvisa". Principen om lika lön för lika arbete ersattes efter hand med en allmän sammanpressning av lönerna. Löneskillnaderna minskade kraftigt - med en tredjedel mellan 1968 och Lönen är ett pris och precis som andra prissystem tjänar lönen som ett informationssystem. Den förklarar för individen var det finns för mycket arbetskraft och var det finns pengar att tjäna på en insats. Med små löneskillnader fanns det inte längre samma drivkraft som förr att utbilda sig, att anstränga sig för att nå en position, att tänka ut nya affärsidéer. Det betalade sig inte mycket bättre än annat, och av den lön man fick tog staten ändå det mesta. Modellen var ursprungligen tänkt att öka dynamiken på arbetsmarknaden och föra över människor från lågproduktiva till högproduktiva företag. Nu visade det sig tvärtom att modellen minskade flexibiliteten. Informationssystemet sattes ur spel och det fanns inte längre någon drivkraft att byta arbete för lönens skull. De nya, innovativa småföretag som hade kunnat uppstå kunde inte etablera sig med så högt löneläge och så höga skatter. De personer som slogs ut på de lågproduktiva arbetsplatserna sögs i stället upp av den offentliga sektorn - paradoxalt nog den plats där produktiviteten inte ens mättes.

10 Den ökade offentliga sysselsättning innebar också att balansen i ekonomin minskade. Tidigare stod privata intressen för produktionen och staten reglerade konsumtionen. Nu började staten allt mer producera tjänster direkt. En utveckling som ledde till att allt fler arbetade i skyddad, ej konkurrensutsatt, verksamhet. Effektiviteten kunde inte längre mätas i form av expanderande respektive utslagna företag. Mellan 1960 och 1980 fördubblades den offentliga sektorns utgifter, från 30 till 60 procent av BNP. Skatterna följde efter. Sverige blev unikt, ett politiskt undantag. Sjukdomssymptomen blir synliga Det var på 70-talet som krissymptomen blev tydliga, samtidigt som den politiska apparaten skenade iväg än snabbare. Den internationella bakgrunden var sammanbrottet för det disciplinerande valutasamarbetet Bretton Woods och oljekrisen. Den inhemska bakgrunden var en ny grundlag utan maktdelning och avskaffandet av den andra kammaren i riksdagen, vilken tidigare fungerat som en fördröjare av omvälvande politiska beslut. Det internationella uppsvinget för socialistiska idéer fick den nye socialdemokratiske statsministern Olof Palme att retoriskt attackera både marknadsekonomin i dess helhet och enskilda företag. Den praktiska politiken kom allt mer att drivas i liknande riktning. Efter hundra år av tillväxt trodde många att svenskarna var det utvalda folket. Tillväxten ansågs självklar, och den politiska apparaten kunde kosta på sig vilka reformer som helst, utan att det skulle påverka välståndet. Fackföreningarna radikaliserades och allt fler företrädare började tala om "ekonomisk demokrati", dvs socialisering av produktionsmedlen. Stärkta av folkliga opinioner ändrade fackföreningarna taktik. Man bemödade sig inte längre om att förhandla fram arbetsmarknadsreformer i samförstånd med arbetsgivarna, utan nu vände man sig direkt till politikerna som tvingade igenom dem i lagform. Den gamla "Saltsjöbaden"- andan gick under och staten klev in på arenan. En våg av regleringar sköljde över arbetsmarknaden. Lagar om anställningstrygghet (LAS) och fackligt medbestämmande i företaget (MBL) infördes, alla former av uppsägningar försvårades, arbetstiden reglerades - och minskades, föräldraledighet infördes, pensionsåldern sänktes, semestern förlängdes, arbetsmiljöreglerna skärptes, alla lediga platser skulle lämnas till offentliga arbetsförmedlingar. Även i mer direkta termer blev det dyrare att anställa personal. För att finansiera statliga förmåner chockhöjdes arbetsgivaravgifterna från 12,5 till 36,7 procent - en tredubbling! Ovanpå detta höjdes också lönerna. Det tvååriga löneavtal som slöts för innebar att de totala lönekostnaderna ökade med 40 procent. Med tanke på att landet samtidigt hotades av oljekris och industriutslagning var det uppenbart att politiken och de centraliserade löneförhandlingarna inte hade något riktig kontakt med verkligheten. Situationen förvärrades av att beslutsfattarna, inspirerade av keynesianska idéer, hade beslutat sig för att hoppa över den internationella lågkonjunkturen. "Överbryggningspolitiken" gick ut på att hålla den inhemska efterfrågan uppe på en hög nivå. Bidragen till hushållen höjdes, företagen fick fler subventioner, staten ökade sina investeringar. Detta, sammantaget med lönekostnadsökningarna ledde emellertid inte alls till någon "överbryggning", utan snarare till en ännu värre nedgång. Sverige kompletterade den internationella lågkonjunkturen med en inhemsk kostnadskris. En lågkonjunktur är en tid för utrensning av felinvesteringar och överföring av resurser till friskare delar av ekonomin. Ju flexiblare ekonomin är och ju snabbare dessa

11 förändringar sker, desto snabbare kan näringslivet repa sig. Då minskar också de mänskliga kostnaderna i form av osäkerhet, fattigdom och arbetslöshet. Sverige valde den rakt motsatta vägen under krisens 70-tal. I stället för att underlätta omvandlingen gjorde man allt för att fördröja och minska omfattningen av den. Detta skedde paradoxalt nog inte minst efter att en borgerlig regering fått makten efter valet efter 44 år av socialdemokratiskt dominerade regeringar. Storföretagen hade vant sig vid att inte ta eget ansvar för verksamheten. Staten hade reglerat dem mer och mer, och även börjat hjälpa dem med bidrag och privilegier. Nu när nedgången kom - en ovan situation för alla - vände sig mängder av företagare till regeringen för att få hjälp att klara sig ur situationen. Många miljarder pumpades ut för att bevara de föråldrade strukturerna. Rent förlustbringande verksamheter, som snart ändå var dömda att gå under om de inte förnyade sig, hölls vid liv med konstgjord andning så länge det var möjligt. Resultatet blev ett enormt budgetunderskott som det tog nästan tio år att få bort. Politikernas uppmaningar eller åtgärder var aldrig inriktade på att öka företagens produktivitet eller förnyelseprocess, utan på att företagen skulle ta ett "socialt ansvar" för de omvandlingar de tvingades till. Den enda metoden att möta kostnadskrisen blev devalveringar, som under en period blev kännemärket för svensk ekonomisk politik. Det största problemet för Sveriges framtid blev här mycket tydligt. 70-talet innebar över hela västvärlden att industrins dominans i samhället på allvar började minska. Sådana processer är naturliga och goda tecken på att samhället är dynamiskt och förmår att effektivisera resursutnyttjandet och förnya ekonomin. Det visar att en näring har blivit så effektiv att våra behov kan tillfredsställas genom mindre insatser av kapital och arbetskraft, och då kan vi använda de resurser vi får över därifrån till att tillfredsställa nya och dyrare behov i andra sektorer. Det var en liknande process som gjorde att vi lämnade jordbrukssamhället för att gå in i industrin. Det som nu var olycksbådande för Sverige - där utvecklingen gick snabbare då många företag flyttade utomlands - var emellertid att vi lämnade industrin bakom oss utan att det kom något i stället. Det fanns ingen ny tillväxtskapande sektor som kunde ta vid när vår så framgångsrika industri började tappa positioner. När industrijobben försvann återskapades arbeten bara i den offentliga sektorn. Generellt kan sägas att ju mer man satsar på en modell, desto större blir fallet när modellen blir otidsenlig. Man kan kortsiktigt tjäna några positioner genom att satsa alla resurser i det för närvarande mest lyckosamma, men det sätter framtiden på spel. Den svenska politiska apparaten satsade under större delen av 1900-talet allt på industrimodellen. Välfärdsmodellen var monopoliserad och standardiserad. Fackföreningarna var centraliserade och mäktiga. Regleringarna, skatterna och lönebildningen anpassades efter de stora, existerande, företagens behov. Men internationaliseringen och den nya tekniken gjorde denna organisationsform föråldrad. När det krävdes flexibilitet, förnyelse och omvandling var alltför mycket resurser fastlåsta i de gamla systemen. De nya alternativen hade aldrig tillåtits att uppstå. Samtidigt hade det gamla systemens intressegrupper hunnit bli tillräckligt starka för att hindra ny utveckling och ny politik även när problemen blev uppenbara. Orsakerna till stagnationen

12 Orsakerna till den svenska modellens brist på utveckling var flera, och de är exakt desamma som vi lider av ännu idag: Den svenska modellen för lönesammanpressning gjorde att de största och effektivaste företagen fick stora marginaler och slapp omvandlingstryck. Samtidigt kunde nya, experimentella företag inte etablera sig med dessa inflexibla löner. Regleringar på arbetsmarknaden och förmåner för de anställda kunde de stora företagen ha råd med och klara av, men hindrade de mindre företagen från att växa. De stora företagen gynnades även av avskrivnings- och avdragsregler, kreditpolitiken, investeringsfonder osv. Inkomsterna blev stora, och kraven på förnyelse och innovationer blev små. Samtidigt missgynnades småföretagandet extra av de stora mängderna skatter. Utjämningen av förmögenheter, och den statliga organisationen av socialförsäkringar gjorde att expanderande företag drabbades av brist på riskvilligt kapital. De nya företag som hade kunnat ta vid efter den tunga industrin fick helt enkelt ingen chans. Sverige blev ett storföretagsland, och dessa är alla mycket gamla. Bland de tjugo största svenska företagen är det bara tre stycken som har grundats efter Ett annat problem var att det som skulle kunna bli en ny framgångsrik näring - tjänste- och vårdsektorn - var fastlåst i den offentliga sektorn. Antalet anställda ökade med 50 procent under 70-talet. En enormt snabbt växande, och dominerande del, av samhällsekonomin var befriad från all konkurrens och allt omvandlingstryck. Barnomsorg, utbildning, sjukvård, äldrevård, socialförsäkringar mm har varit monopoliserat i Sverige. Allt skulle ske på samma vis, enhetligt, enligt diktat ovanifrån. Planering, genomförande och finansiering har varit det offentligas ansvar vilket inte skapade något utrymme för experiment eller innovationer. Resultatet har blivit ineffektivitet och bristande förnyelse. Ett tredje problem var underskottet på "humankapital". När industrisamhället blir ett tjänste- och informatonssamhälle blir samtidigt de enskilda arbetarnas kompetens av större betydelse. Det räcker inte längre med en passiv löpande bands-anställd, utan det krävs en kunnig och flexibel medarbetare med förmåga till egna initiativ och improvisationer. Med tiden har alltså utbildningen blivit allt viktigare. Men under precis samma tid har den svenska politiken gjort utbildning allt mindre lönsamt. De marknadskrafter som belönar den välutbildade med en hög lön började slås ut med den solidariska lönepolitiken. Det var orättvist om den utbildning man genomgått avgjorde hur mycket man skulle tjäna, hävdade den fackligt-politiska apparaten, och pressade samman hela lönestrukturen. Gymnasium, eller extra år på högskola gav allt mindre i lönekuvertet när man väl kom ut i arbetslivet. I stället för att utbildningen blev en investering för rakare karriär och högre inkomster blev det en tid för att samla på sig studieskulder. Man tjänade knappt mer på att inrikta sin utbildning på yrkeslivet, än på att välja en skojig, men av företagen ej efterfrågad utbildning. Man kunde inte längre få ett mer välbetalt arbete genom att ta en paus i arbetslivet och bättra på sina kunskaper. Och eftersom utbildningsförsämringar visar sig med en viss fördröjning på produktiviteten, såg vi först på 80- och 90-talet de värsta effekterna av den process som inleddes på 60-talet. Och den incitamentförstörelse som inte genomfördes av lönepolitiken, fullbordades av världens högsta skatter. Skatterna har varit höga också för låginkomsttagarna, men de har givetvis även bidragit till att minska skillnaderna i utfall mellan olika väl betalda arbeten. För en tjänsteman kunde marginalskatten under 70-talet ligga runt 70 procent. Det lilla extra som den välutbildade tjänade konfiskerades snabbt av

13 skattemyndigheterna. Så skedde det paradoxala; i en tid när humankapitalet plötsligt blev enormt betydelsefullt, nedvärderades det och bestraffades av politiker och fackföreningar. Ett självvalt kompetensunderskott blev följden, med resultat att Sverige inte längre kan konkurrera i ekonomins frontlinje. I stället konkurrerar de flesta svenskar i ett mellanskikt som lätt övertas av andra länder. Detta är ett problem som har förstärkts av att den svenska skolan har monopoliserats, standardiserats och fokuserat på jämlikhet. Utrymmet för förnyelse och konkurrens mellan skolor och olika pedagogiska former har varit minimalt, varför kvaliteten och moderniseringen har kommit på skam. Ett fjärde problem har varit de enorma skatterna som hämmade varje potentiell näringsgren. Under 70-talet växte den offentliga sektorn från 40 till 60 procent av BNP. Finansieringen kom från kraftiga skattehöjningar. Ju högre skatterna blir desto större skillnad blir det mellan det som är privatekonomiskt lönsamt och det som är samhällsekonomiskt lönsamt. Utan skatter får den arbetande 100 kronor när arbetsgivaren betalar 100 kronor. Ju högre skatterna blir, desto större blir klyftan mellan betalning och faktisk lön, och desto svårare blir det att komma överens om ett pris på arbetet. Säg att en person som tjänar 100 kronor i timmen vill anställa en hantverkare med samma lön under en timme. Med det svenska skattesystemet har han egentligen tjänat 130 kronor, men 30 kronor försvinner i arbetsgivaravgift, 30 till i inkomstskatt, han har alltså 70 kronor kvar att köpa tjänster för. Men för att hantverkaren ska få ut samma 70 kronor måste beställaren betala 100 kronor plus sociala avgifter på 30 kronor plus moms 30 kronor till, dvs 160 kronor. Han måste alltså arbeta mer än dubbelt så lång tid som han tänkt att hantverkaren ska arbeta, för att kunna anställa honom. Under sådana förhållanden kan tjänstesektorn inte expandera. Beställaren stannar troligen hemma från jobbet själv och leker hantverkare. Och om hjärtkirurgen stannar hemma från arbetet för att måla om sitt hus, samtidigt som målaren är arbetslös, så innebär det givetvis en allt ineffektivare arbetsdelning. Det finns många andra faktorer bakom stagnationen, en sådan är till exempel att det inte har satsats tillräckligt mycket på att förbätttra infrastrukturen, som har varit inlåst i offentlig verksamhet och okänslig för marknadssignaler, utan att investeringarna i stället har gått till t ex fastigheter. Den gemensamma nämnaren för alla dessa problem är att de bottnar i att politikerna - tvärtemot rådet från 1800-talets liberale finansminister Gripenstedt, har använt regleringar och tvång för att rubba marknadssituationen - där alla tjänar på att tillfredsställa andras önskemål, och båda parter tjänar på ett utbyte. "Det ljuva" 80-talet Det är dessa problem Sverige lider av ännu idag. Däremellan hade vi ett 80-tals mellanspel då föga gjordes för att rätta till problemen. Den usla ekonomin fuskades igång med en rad devalveringar på sammanlagt 40 procent. Det gav givetvis stora exportframgångar, och tillsammans med oljeprisfall och den unikt långa internationella högkonjunkturen ledd av Reagans USA, gav det Sverige andrum. Men i stället för att utnyttja det till att rätta till misstagen gjorde man om dem. Devalveringarna sköt behovet av omstrukturering i näringslivet på framtiden. Tillväxten berodde i hög grad på ökat antal arbetstimmar, inte på produktivitetsökningar. Nu fick man stora inkomster bara genom en växelkursförändring, och Sverige kunde inhösta beröm från utlandet för en framgångsrik politik. Men som den dåvarande socialdemokratiske

14 finansministern Kjell-Olof Feldt senare medgav: "Bilden av Sverige som en välmående idyll har väl aldrig varit helt sannfärdig." Politiken hölls inte i schack under 80-talet, tvärtom blev den mer ryckig när vinsterna ökade i näringslivet. Ambitionen var inte att se till att utvecklingen fortsatte, utan att lägga beslag på resurserna. Resultatet blev en märklig röra av engångsskatter, prisstopp, tvångssparande, tillfälliga vinstskatter osv. Samtidigt fortsatte 70-talets utflyttning av företag. Många bolag orkade inte med den regleringsmängd som fackföreningar och stat tvingade på dem. Höga skatter, t ex på arv och förmögenhet samt de ökade svårigheterna att få tag på kompetent personal bidrog också till flytten utomlands. Andelen av den svenska produktionen som ägde rum inom landet minskade från 60 procent 1960 till 35 procent Den svenska utvecklingen stagnerade. Mellan 1974 och 1990 ökade industrins produktion med 16 procent, dvs bara med en procent per år. Men de svenskägda företagen utomlands ökade under samma period produktionen med hela 180 procent. Det är ett tydligt tecken på hur det svenska företagsklimatet snabbt försämrades när svenska företagare sköter företagen bättre utomlands! En devalvering kan bara fungera om man inte fortsätter att inflatera valutan efteråt. Annars är det bara en tidsfråga innan man måste devalvera på nytt, förtroendet för valutan raseras. Men snart efter de svenska devalveringarna kom inflationen igång igen. Kreditpolitiken avreglerades, och lånemarknaden blev friare, men utan att detta kombinerades med åtstramningar av marknadsliknande typ; vaultaregleringen tvingade det nya kapitalet att hålla sig i landet, skatterna missgynnade sparande och gynnade kraftigt lån. Med en inflation som var klart högre än i andra länder, och skattepolitiken som bestraffade sparande fick vi under en period till och med negativ ränta, med en låneboom som ofrånkomlig följd. Produktiviteten i näringslivet ökade inte alls, men de centrala löneförhandlingarna hade blivit självgående och tog ingen notis om det. Mot slutet av 80-talet växte kostnaderna för en arbetstimme nästan åtta gånger så snabbt som produktionen ökade per arbetstimme. Men det var bara luft i lönekuverten, sedan 70-talet har vi knappt haft några reallöneökningar alls, inflationen och skatterna har rövat bort alltihop. Efter raden av devalveringar var Sverige tillbaka i 70-talets kostnadskris. Många brydde sig inte om det, de hade vant sig vid att bristande ansvar belönades av politikerna med att devalveras bort. 90-talets kris Kostnadskrisen kom samtidigt som den internationella lågkonjukturen i början av 90- talet. Dessutom drabbades Sverige av en finanskris. De svenska politikerna hade i ett svep släppt valutaregleringen och i motsats till tidigare börjat missgynna lån och gynna sparande. Inflationen slogs ur systemet. Den tyska återföreningen drev upp räntorna. Alla faktorer samverkade till en realräntechock i Sverige. Alla som hade vant sig vid inflationen drabbades, t ex de som hade tagit stora lån och investerat i t ex fastigheter. Kreditförlusterna i ekonomin blev enorma och delar av banksystemet hotades. Krisen bemöttes inte mycket bättre än tidigare. Pris- och löneflexibiliteten var minimal och kunde inte utnyttjas för att rädda företag och arbeten. Trygghetsregler gjorde att

15 företag inte kunde göra sig av med övertaliga snabbt nog. Höga bidragsnivåer hindrade arbetskraft från att söka sig till nya anställningar trots att de inte fick några på det gamla området. Inom loppet av ett par år hade arbetslösheten vuxit till 13 procent och statsskulden närmade sig bruttonationalprodukten i storlek. Samtidigt erfor politikerna att det är lätt att ge utfästelser, men de kan vara dyra att infria. De snabbt växande transfereringarna gav, under den borgerliga regeringen som tillträdde 1991, ett offentligt utgiftsrekord på 74 procent av BNP! Samtidigt vägrade politikerna att marknadsanpassa den övervärderade valutakursen, det hade blivit en principfråga. Hellre drev man upp räntorna ännu högre och såg ännu fler företag gå under. Men efter kraftfull spekulation mot kronan släpptes kursen äntligen fri i slutet av Värdet föll snabbt med 25 procent, vilket visade ihåligheten i politikernas tal om att den "egentligen" var värd det godtyckliga pris de hade valt. Den svenska fasaden hade rasat. Ekonomin låg i spillror. Vi drabbades av massarbetslöshet. Den så stolta välfärdsstaten var nu mest ett problem som vi inte hade råd med. Efter att ha sett Sverige som föredöme började utländska tidningar nu varna för det svenska misslyckandet, och landet blev det negativa exemplet i politisk debatt. Redan några år tidigare hade bilden av svenskarna som självtillräckliga fått sig en allvarlig knäck av att den socialdemokratiska regeringen utan förvarning sökte medlemskap i den Europeiska Unionen, EU. Efter att folket i åratal hade fått höra att de levde i det bästa landet i världen med de bästa politikerna, fick de nu höra att Sverige skulle gå under om landet inte omgående gick med i EU. En väg ut Och i denna situation befinner sig Sverige ännu idag. Trots några år av goda konjunkturer har det gamla ideallandet inte lyckats rätta till problemen med massarbetslöshet eller gräsligt företagsklimat. I stället för att göra något åt landets långsiktiga problem inriktar sig politikerna på att försöka lösa de allra mest akuta problemen, även om boten kanske skapar mer ont imorgon. I stället för att sänka skatterna för att ge utrymme åt näringslivet höjs de för att ge kortsiktig bugdgetbalans. I samma syfte försämrar man ständigt den vård och trygghet som människor blivit utlovade, i stället för att inleda övergången till stabila, privata försäkringssystem som människor kan lita på. I förtvivlan över situationen blickar allt fler tillbaka på de glada dagarna före 70-talet, men då ser de ett Sverige med en helt annan politik än dagens. Den offentliga sektorn var inte större än i andra länder. Skatterna var låga, särskilt för företagen. Bidragen var små och minskade inte incitamenten att arbeta. Företagandet var relativt oreglerat och arbetsmarknaden var fri. Det var det utrymme som behövdes för att företagen skulle kunna producera mer och bättre, och skapa arbeten och rikedom för hela svenska folket. Men politiken hade inneboende, osunda drag som mot slutet av 60-talet började spåra ur. Lönerna pressades samman, så att man inte längre skulle tjäna extra på att vara välutbildad och effektiv. Lågproduktiva arbeten i näringslivet slogs ut och den offentliga sektorn sög upp de övertaliga. Framtidssektorerna låstes fast i den offentliga apparaten och hindrades från experiment och förnyelse. Hushållen fick bidrag och subventioner som minskade skillnaden mellan att arbeta och att låta bli. Skatterna ökade vilket tryckte tillbaka företagsamheten, och omfördelningen som skulle göra de fattiga rika gjorde tvärtom att det blev

16 omöjligt för fattiga att bli rika - på annat sätt än genom spel och dobbel. Plötsligt blev det mer lönsamt att skatteplanera eller fiffla med bidragen än att producera. De riktigt skrupelfria personerna, fackföreningarna, företagen, intresseorganisationerna, gick direkt till politikerna och krävde pengar och privilegier. Det kapitalistiska systemet, där kakan växer och båda parter tjänar på ett utbyte, byttes ut mot det socialiserade systemet där staten lägger beslag på kakan och fördelar till dem som skriker högst i debatten. Där entreprenörtypen ser spänning och potentiella handelspartners i andra människor och grupper, ser lobbyisten/politikern/bidragstagarna bara hot i andra eftersom dessa är ute efter att lägga beslag på samma kaka som man själv. Därför blev välfärdsstaten raka motsatsen till mytbilden om lycka och vänlighet. I själva verket är det i den olika grupper krigar med varandra om att lägga beslag på andras välstånd. I välfärdsstaten är inte det viktiga att tänka ut nya och egna vägar till välstånd, utan att genom sin grupp manövrera sig till en position därifrån man kan ta andras, och i den processen finns det få allierade, men oändligt många hot. Det är därför alla bråkar om att få sin del av den kaka som krymper samtidigt som ingen bryr sig om att diskutera hur den ska växa. Det är därför vanliga hederliga arbetare som aldrig har träffats kan bli arga på varandra i ett TV-debattprogram om pensioner - i fördelningssamhället blir den enes vinst den andres förlust. I välfärdsstaten står unga mot gamla, arbetare mot tjänstemän, barnfamiljer mot ensamstående. Men det har inte alltid varit så. Tvärtom är vi svenskar historiskt sett kreativa och samarbetsinriktade. Det är inte Sverige eller svenskarna som har misslyckats, bara den svenska politiken. Regleringsvägen och välfärdsstaten har förstört ekonomin och har skapat incitament att ta för sig snarare än att producera. Det är viktigt att påpeka att situationen inte alls är unik för Sverige. I olika former valde hela Västuropa under efterkrigstiden samma etatistiska väg. Sverige gick emellertid snabbare, varför problemen drabbar oss hårdare än i andra länder. De socialdemokratiska tänkarna Alva och Gunnar Myrdal noterade 1934 att välfärdsstaten hade extremt goda förhållanden i Skandinavien. Om den inte skulle kunna lyckas här, skulle den inte kunna lyckas någonstans. Den misslyckades och vi får nu betala priset. Många andra länder kommer drabbas av liknande problem. Då är det viktigt att lära av Sveriges misstag. Detsamma gäller för svenskarna. Situationen är nämligen inte ödesbestämd. Den går att ändra på. Och det finns enorma outnyttjade potentialer i svenskarna som inte har fått komma till sin rätt i regleringarnas och skatternas Sverige. Även i hopplöshetens tid ser vi ambitiösa svenskar som trotsar hinder och likgiltighet. Vi ser det i de småföretagare som trots alla regleringar och skatter kämpar dag och natt för att sprida nya produkter och tjänster. Vi ser det i de individer, kooperativ, och företag som trots ett strängt regelverk börjar konkurrera med den offentliga sektorn inom utbildning, vård och omsorg. Vi ser det i den svarta sektor bortom skatteraseri och fackföreningar där nya arbeten skapas i massarbetslöshetens tid. Om den svenska politiken inriktade sig på att riva ned hinder i stället för att resa dem, skulle all denna förmåga och livskraft frigöras. Sverige skulle kanske återigen börja betraktas som en förebild internationellt. Och den här gången skulle vi verkligen förtjäna det. Källor & lästips: Gunnar Broberg & Mattias Tydén: Oönskade i folkhemmet, Gidlunds 1991 Sten Carlsson & Jerker Rosén: Svensk historia II, Bonniers 1961

17 Erik Dahmén m fl: Så blev Sverige rikt, Timbro 1988 Kjell-Olof Feldt: Rädda välfärdsstaten! Norstedts 1993 David Fält (red): Välfärd utan skatter, Skattebetalarna 1994 Carl Hamilton & Dag Rolander: Att leda Sverige in i krisen, Norstedts Eli Heckscher: Svenskt arbete och liv, Bonniers 1957 Magnus Henrekson: Sveriges tillväxtproblem, SNS 1992 Nils Karlson: The State of State, Almqvist & Wiksell International 1993 Nils Karlson (red): Can the Present Problems of Mature Welfare States Such as Sweden be Solved? City University Press 1995 Elisabeth Langby: Vinter i välfärdslandet, Askelin & Hägglund 1984 Johan Myhrman: Hur Sverige blev rikt, SNS 1994 Johan Norberg: Motståndsmannen Vilhelm Moberg, Timbro 1997 Per T Ohlsson: 100 år av tillväxt - J A Gripenstedt och den liberala revolutionen, Brombergs 1994 Mauricio Rojas: Efter folkhemmet, Timbro 1996 Sven Rydenfelt: Om företagarmiljöns förgiftning, Timbro 1997 Nils-Eric Sandberg & Peter Stein: Från fasta regler till lösa förbindelser, Timbro Cecilia Stegö: Systemskiftet - En 1800-tals historia, N&S 1993 Ingemar Ståhl & Kurt Wickman: Suedosclerosis, Timbro Bo Södersten (red): Den offentliga sektorn, SNS 1992 Emil Uddhammar: Partierna och den stora staten, City University Press 1993 Copyright Marknadskraften. All Rights Reserved.