KRIGET I PERUGIA PROPAGANDA, VINKLINGAR OCH OEGENTLIGHETER I EN BORTGLÖMD KONFLIKT. Stefan Tovesson

Transkript

1 Institutionen för arkeologi och antik historia KRIGET I PERUGIA PROPAGANDA, VINKLINGAR OCH OEGENTLIGHETER I EN BORTGLÖMD KONFLIKT Stefan Tovesson Masteruppsats i Antikens kultur och samhällsliv 45 hp, HT Handledare: Hans Lejdegård

2 ABSTRACT Tovesson, S Kriget i Perugia propaganda, vinklingar och oegentligheter i en bortglömd konflikt Tovesson, S The Perusine war propaganda, bias and errors in a forgotten conflict A two-year Master s Thesis in Classical Archaeology and Ancient History, Uppsala University. After the battle of Philippi and the death of Cicero our sources drastically decreases. The two main sources are Appian and Cassius Dio. Octavian, later Augustus, have been said to be a great user of propaganda, but in the Perusine war he seems to have had more trouble to spread his usual message of peace. This thesis has analyzed Appian and Cassius Dio and what could be determined as propaganda in the first place and then argued its effect. Only a few key themes could be seen as propaganda, and a lot more could be seen as Appian s and Cassius Dio bias against Octavian. Certain parts of the texts are however very confusing, especially on Appian s part. Stefan Tovesson Institutionen för arkeologi och antik historia Postadress: Box 626, Uppsala Besöksadress: Engelska Parken, Thunbergsvägen 3H KEYWORD: Roman propaganda, Perusia, Perugia, Perusine War, Lucius Antonius, Fulvia, Manius, Octavian, Cassius Dio, Appian, history as propaganda.

3 Innehållsförteckning 1. Uppsatsens uppbyggnad Syfte Teori och definitioner Metod och avgränsning Källor och källkritik Forskningshistorik Introduktion till kriget i Perugia Situationen innan kriget Sammanfattning av kriget Tematisk undersökning av tidigare forskning Lucius Antonius och Fulvia Fulvia innan år Lucius Antonius innan år Lucius Antonius och Fulvias inflytande år Lucius Antonius konsulskap Lucius Antonius dolda motiv i Appianus text Fulvias roll i Praeneste Markreformen Markreformen Kronologisk undersökning av kriget i Perugia Innan kriget Octavianus sjukdom Lucius Antonius triumf Redogörelse av förhandlingarna innan kriget Historien om centurionen Domstolen i Gabii Nursia och Sentinum, eller Alba? Redogörelse av Lucius Antonius krigsförklaring Kriget Kriget Fältherrarna Undersökning av Appianus beskrivning av Perugias belägring Efterföljderna av belägringen Slutdiskussion Bilaga: Karta över städer involverade i kriget i Perugia Bibliografi... 61

4 1. Uppsatsens uppbyggnad 1.1 Syfte Kriget i Perugia skedde år 41 i Italien, mellan Octavianus och Lucius Antonius samt Fulvia, bror respektive fru till Marcus Antonius. Konflikten mellan de båda parterna rörde ett par kärnfrågor, bland annat en markreform till Roms veteraner. Lucius Antonius var år 41 konsul och förde befäl över en armé och hade någon form av stöd från olika samhällsgrupper. Konflikten eskalerade när Lucius Antonius erövrade staden Rom i Octavianus frånvaro. Kriget avslutades med att Octavianus belägrade Lucius Antonius i Perugia; Lucius Antonius överlämnade sig själv och sin armé till Octavianus. Staden brändes medan Lucius Antonius skonades. Fulvia flydde till Grekland. Både Lucius Antonius och Fulvia dog år 40. Marcus Antonius befann sig under år 41 i de östra provinserna eller Egypten. Skildringen av kriget i Perugia har ofta anklagats för att sakna trovärdighet. 1 När jag läste Cassius Dio och Appianus skildring av kriget för första gången lyckades jag inte få ihop dem till en historia, eftersom det fanns alldeles för många svårtolkade passager. Det fanns väldigt många frågor, varav jag har försökt att besvara några här. Den första idéen till uppsatsen var att undersöka vad som faktiskt hade hänt år 41. Den idéen övergavs snart, eftersom det fanns ett större problem rörande Cassius Dio och Appianus trovärdighet. Forskare har skrivit att det fanns propaganda och vinklingar, men de har hänvisat till kriget eller triumviratsperioden i sin helhet. 2 Jag vill visa att det finns ett mönster i vilka karaktärer och händelser som kan kallas för propaganda. I denna uppsats finns också perspektiv rörande Octavianus propaganda om fred, Kleopatra och principatet. För mer om dessa perspektiv se kapitlen Teori och definitioner samt Källor och källkritik. Denna uppsats har analyserat Appianus och Cassius Dio för att undersöka propagandan och dess effekt. Uppsatsen har använt tre definitioner: (1) Propaganda, (2) Vinklingar, (3) Oegentligheter. För definitioner se avsnittet Teori och definitioner. Ett av syftena med uppsatsen har därför varit att kategorisera olika delar av deras texter i dessa tre definitioner utifrån en tematisk struktur. Utgångspunkten har varit att både Appianus och Cassius Dio har influerats av propaganda, men att de samtidigt har varit självständiga antika historiker. En annan utgångspunkt har varit att de antika källorna inte kan reduceras till att vara pro-oktaviansk eller pro-antonisk, utan de antika författarna borde ses som ambivalenta inför Lucius Antonius och Octavianus. Denna uppsats har försökt visa att man kan läsa propaganda hos både Cassius Dio och Appianus, men att den har varit begränsad till Fulvia och vissa passager rörande Octavianus. Propagandan om Fulvia har tagits upp av andra forskare, jag har mest förtydligat den och riktat en kritik mot de andra forskare som har haft ett genusperspektiv utan att se de antika texterna i sitt sammanhang. Mycket av problemen rörande texterna består istället i att de antika författarna själva är svåra att förstå. Delvis att de har en speciell litterär stil och människosyn, men delvis för att de överdrev, skrev motsägelser och inte gav en koherent helhetsbild. 1 Osgood 2006, 160; Syme n1. Två exempel ur forskningen har varit att Osgood beskrev problemen med källorna med What happend next is a matter of some disagreement in our surviving sources. Användandet av ordet some kan vara en medveten underdrift, eftersom Osgood i en viss mån har tagit tillbaka citatet i nästa stycke. 2 Welch 2012, 218; Syme n1; Osgood 2006,

5 1.2 Teori och definitioner De tre definitioner som har använts för uppsatsen har varit (1) Propaganda (2) Vinklingar (3) Oegentligheter. De har varit svårt att finna bra svenska definitioner från forskning till dessa tre ord. Propaganda har varit svårast, eftersom den mesta forskningen har haft fokus på 1900-tal. Mynt och symboler har använts för antik propaganda och studerats av forskare, men det har inte hjälpt uppsatsen som har ett mer litterärt fokus. Ett annat problem har varit att det inte har hittats ett standardverk för forskning i antikens kultur och samhällsliv som har haft alla tre definitioner. 3 Den bästa definitionen av propaganda har varit Nationalencyklopedin att: mer eller mindre systematiskt bedriven verksamhet som syftar till att med hjälp av språk, bilder eller andra symboler påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning. 4 Den definitionen har varit bra, eftersom systematiskt bedriven verksamhet har separerat propaganda från de antika källornas egna personliga uppfattningar och från en vanlig nidbild om att propaganda skulle vara spridandet av lögner eller osanningar. Jag tror alltså inte att Appianus och Cassius Dio har varit med och bedrivit propaganda, däremot så har de tagit del av propaganda och återgivit det i sina böcker. (2)Vinklingar har tagits med för att visa på Cassius Dio och Appianus egna åsikter och värderingar. För mer om antika källor se kapitel 1.5 Forskningshistorik. Det intressanta för denna uppsats har varit att undersöka de anmärkningsvärda vinklingarna, partiska påståenden eller sakliga och osakliga omdömen. Det har inte funnits goda definitioner om vinklingar (engelskans bias) rörande antika källor, därför har denna uppsats använt tre olika undertyper till begreppet vinkling. *Tillbakahållen information En historia, eller en del av en historia, berättas av en av de två antika historikerna, men inte av den andra. Ett exempel på tillbakahållen information skulle kunna vara att man inte har skrivit om något som gynnar ena parten. Det skulle i vissa fall kunna ses som ett försök till att rentvå sig. *Bevakning Bevakning rör hur mycket utrymme, i form av längd på texten, som ges till olika karaktärer och händelser. *Viktighet Hur relevant en Appianus och Cassius Dio passage eller karaktär har varit. En av de svårare uppgifterna för denna uppsats har varit att skilja mellan oktaviansk propaganda och de antika källornas egna värderingar. Grunderna för att särskilja de båda begreppen har varit: (1) Passagen eller texten platsar i ett mönster som inte kan anses tillhöra den antika författaren utan tillhör Octavianus propaganda. (2) Det har funnits fler än en källa som har skrivit en liknande skildring, vilket kan bevisa att det har funnits en ansats till systematisk spridning av händelsen. Dessa två krav är tillräckliga för att uppfylla definitionen av propaganda. Om endast ett av kraven uppfylls så minskar tillförliten avsevärt. Båda kraven har därför varit nödvändiga. Uppenbart är dessa två inte helt tillförlitliga, till exempel: Hur separerar man Octavianus egen propaganda från Cassius Dio och Appianus egna positiva vinkling av honom? I de fallen har kontexten och andra forskare tagits till hjälp. Det viktiga är fortfarande att studera om det har funnits flera antika källor som har nedtecknat en liknande historieskrivning för att visa på att man från Octavianus sida bedrivit propaganda och vad man velat kommunicera. Det är dock inte troligt att Cassius Dio har använt Appianus som källa, eftersom deras versioner inte på något sätt är lika varandra. 3 Thomson 1999; Cull 2003; Enenkel, Pfeijffer 2005; Freyburger-Galland 2009; Coulter 1952; Syme 1939; Welch 2012; Zanker 2010; Gowing 1992; Grant Det har funnits en diskussion om man kan använda ordet propaganda på den antika världen, eftersom ordet började användas på 1500-talet av katolska kyrkan för att evangelisera i protestantiska områden. Definitionen från Nationalencyklopedin kan dock användas på den antika världen utan problem. 4 Ne.se Propaganda 2016/10/05. 5

6 Den tredje kategorin, (3) Oegentligheter, har i denna uppsats syftat på värdeneutrala tillfällen där Cassius Dio och Appianus har nedtecknat faktafel, anakronismer eller direkta motsägelser från det de tidigare har skrivit, men också mellan varandra på ett sätt som gör det svårt att nå en rimlig slutsats. Denna definition finns i huvudsak för kapitlet som heter Markreformen. Det kan vara så att propaganda och vinklingar har lett till oegentligheter, i de fallen har det diskuterats, men när det har funnits starka tvivel om texternas omständighet eller sakförhållande har denna definition använts. På grund av utfallet av kriget och Octavianus seger i kriget mot Marcus Antonius har han haft alla anledningar, i form av makt och syfte, att rentvå sig. 5 Kriget i Perugia nämns inte i den viktiga Res Gestae Divi Augusti, så att propagandan måste har varit ifrån en annan litterär källa. 6 Det leder till frågan om Octavianus propaganda rörande kriget i Perugia har haft en annan publik än den romerska befolkningen, som han helst inte ville skulle veta om kriget, eftersom han själv censurerade bort den. Man måste alltså undersöka inte endast vad utan också till vem propagandan skulle nå. Den mest intressanta propagandan från Octavianus för denna uppsats är den om den romerska freden och återinförandet av res publica, eftersom Cassius Dio och Appianus behandlade de ämnena. Octavianus fredspropaganda har viktiga karaktärsdrag. En av dessa var att den romerska freden kom med Octavianus, och alltså inte fanns innan hans styre. Pax Romana var ett ideologiskt program från Octavianus att ena den romerska befolkningen kring. 7 Den andra har varit att Octavianus har varit i centrum för positiv propaganda och mindre fokus har lagts på hans motståndares negativa sidor. I Res Gestae och Vergilius har hans motståndares namn inte nämnts. Brutus och Cassius blev Caesarmördare, medan Remus blev en symbol i Aeniden för inbördeskrigen och Romulus blev symbol för Augustus. 8 Uppsatsen har tagit hänsyn till att Octavianus har spridit en bild av sig som fredsbringare. Han är också ett bra exempel på en ledare som har använt både mjuk (symboler och kultur) och hård makt (militär, ekonomisk och politisk makt). Kända byggexempel på fredsidealet var uppförandet av Ara Pacis och Concordiatemplet, som byggdes under Octavianus tid som kejsare. 9 Konceptet om Octavianus som fredsökande landsfader har varit ett viktigt perspektiv för denna uppsats. Det är viktigt att komma ihåg att Octavianus inte hade en lika stor kontroll över propaganda direkt efter slaget vid Filippi, eftersom han hade en svag maktställning. Det har påverkat bilden över Octavianus, eftersom det har funnits en annan bild av honom, som inte har varit positiv gällande hans gärningar år 41. Det fanns alltså en motbild, som Octavianus inte kunde styra över. Octavianus hade under sin tid som triumvirat, tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus, lovat att återinföra den romerska republiken efter triumviratet. Octavianus behövde alltså framstå och agera, som att det inte var han som hade vanskött republiken. 10 Även Octavianus propaganda om Kleopatra var en kampanj mot Marcus Antonius. Skildringen av Kleopatra och Marcus Antonius har stora likheter med Fulvia och Lucius Antonius. Fulvia och Lucius Antonius hade inte ett romantiskt eller sexuellt förhållande, men det är slående att i båda fallen har kvinnan ett stort inflytande på mannen, som ledde till en öppen konflikt med Octavianus. Kvinnorna var inte endast kopplade till deras status utan även till mannens svaghet. I den romerska världen var det vanligt att män som lydde kvinnor ansågs sakna självrespekt, självkontroll och andra maskulina ideal. 11 Bilden av starka kvinnor kring 5 Det saknas ett bra svenskt ord för engelskans whitewashing, men det är det som åsyftas. Oxford dictionary har definierat ordet med följande mening: Deliberately attempt to conceal unpleasant or incriminating facts about (a person or organization): 6 Damnatio memoriae kan ses som propaganda, men istället för en aktiv spridning av ett budskap så är det en aktiv mörkläggning. 7 Enenkel 2005, , Enenkel 2005, Zanker 2010, Severy 2003, Severy 2003, 37. 6

7 Antoniusfamiljen existerade dock med viss rätta, men utnyttjades samtidigt av Octavianus. Kleopatra var personligen närvarande vid slaget vid Actium. Fulvia hade även hon en framträdande roll i kriget i Perugia, även om den har överdrivits (se avsnittet 2.1 Lucius Antonius och Fulvia). I en övergripande jämförelse har bilden av Kleopatra varit mer komplex än Fulvias, eftersom den förra både var gudadrottning och egyptier/grek. Kleopatra deltog också i ett krig som på alla sätt var större än kriget i Perugia, så att det har funnits fler antika källor och forskning rörande henne. I stark kontrast mot dessa två kvinnor ställde Octavianus sin syster Octavia och sin fru Livia. Det kan mycket väl vara så att dessa två kvinnor fick en så framträdande roll i hans egen propaganda, för att vissa upp ett bättre ideal för kvinnor i den romerska republiken Metod och avgränsning Metoden i uppsatsen har varit en komparativ analys av Cassius Dio och Appianus texter om kriget i Perugia. Appianus och Cassius Dio har skrivit betydligt längre texter än Suetonius, Livius, Seneca, Velleius Paterculus och Plutarkos, så att uppsatsen har ett fokus på dessa två antika författarna. De andra nämnda antika författarna har använts vid de tillfällen när de har gett en bild om samma händelse, även om detta inte har varit ofta. Anledningen till att denna metod har använts är för att den är bäst lämpad att visa att de olika historieskildringarna är tydligt annorlunda varandra på viktiga punkter på ett sätt som gör de båda författarna svåra att förstå. Eftersom de litterära källorna endast har varit två till antalet har också den komparativa metoden använts för att visa likheterna och skillnaderna. Med det menar jag att jag finner att det bästa sättet att undersöka propagandan i kriget i Perugia har varit att ha ett fokus på Cassius Dio och Appianus, eftersom de är de enda två källorna som har skrivit om hela konflikten inklusive upptrappningen. Likheterna mellan de antika historikerna har varit ett kriterium för propaganda, eftersom det har varit ett bra belägg för systematisk spridning. Det finns möjligheter till att både Cassius Dio och Appianus skulle kunna ha likheter mellan varandra utan att det skulle vara propaganda, vilket jag finner som en möjlighet, men i uppsatsen har det endast hittats ett sådant exempel om markreformen (se 2.2 Markreformen). Det är också en ovanlig metod när det gäller kriget i Perugia, endast Gowing har genomfört en komparativ analys på Appianus och Cassius Dio. Gowing har dock haft ett fokus på en litterär och lingvistisk analys av de båda antika författarna. Han har dessutom en avgränsning som är mycket vidare, eftersom han har skrivit om hela triumviratstiden. Förhoppningen med att använda en komparativ analys har varit att kunna använda så mycket av de antika texterna som möjligt. Det finns intressanta påståenden och händelser i de antika författarna som tidigare forskning inte har gett tillräckligt med uppmärksamhet och som påverkat resultatet. För mer om detta se avsnittet om källor och källkritik. Strukturen är uppbyggd kring att kapitel 2 undersöker de två forskningstraditionerna, som finns beskrivna i Forskningshistorik Markreformen är en problematisering av den andra traditionen, eftersom Appianus inte har skrivit rätt siffror över antalet veteraner som skulle erhålla mark. I det kapitlet finns en kritik mot den traditionen om hur markreformen är beskriven och att man lagt alldeles för stor vikt vid ett enda strukturellt problem. Det följande kapitel 3 är en kronologisk genomgång av Cassius Dio och Appianus skildring av kriget i Perugia. I ett par fall har syftet inte varit att använda de tre begreppen propaganda, vinkling eller oegentlighet. Det har varit kapitlen Markreformen, Octavianus sjukdom, Lucius Antonius krigsförklaring, Undersökning av Appianus skildring av Perugias belägring. I de fallen har en redogörelse eller analys genomförts, för att det har behövts med tanke på tidigare forskningstradition. För hjälp med städers geografiska plats är det rekommenderat att se kartan, Bilaga Severy 2003,

8 1.4 Källor och källkritik Denna del är viktig för att beskriva hur man kan se den vinklade synen hos de båda antika författarna. Ett delsyfte med kapitlet har varit att beskriva Cassius Dio och Appianus historieoch människosyn. Triumviratsperioden efter år 43 har flera källproblem. För det första var Cicero en av de bästa källorna under denna period, dels för att han var en förstahandskälla, dels på grund av kvantiteten på den litteratur som har överlevt till vår tid. Efter Cicero finns det färre och kortare litterära källor för en tid vars politiska förändring är viktig för uppsatsen. Triumviratstiden utmärker sig genom att det politiska systemet inte längre existerade på samma sätt som det gjorde endast ett par år tidigare. Samtidigt kan man inte se triumviratstiden som monarki eftersom det varken fanns en envåldshärskare eller en ärftlig tronföljd. Detta är viktigt eftersom det finns dynastiska tendenser, likväl som republikanska karaktärer i historieskildringen om kriget i Perugia. Cassius Dio var senator under bland annat inbördeskriget mellan Septimius Severus och Clodius Albinus. Han skrev 80 böcker i en Ab urbe condita fram till 229 e.kr. Böckerna (år 68 10) finns helt bevarade. 13 Cassius Dio var född in i en senatorsfamilj och han var konsul med kejsare Severus vid ett tillfälle. 14 Cassius Dio skrev 250 år efter kriget i Perugia inträffade. Han har flera problem som historiker, bland annat finns det kronologiska och historiska problem samt en undermålig förståelse för de republikanska institutionerna. Det är problematiskt då han har ett fokus på de politiska institutionerna. 15 Han kan ge rikligt med detaljer, men ibland kan de vara anekdotiska snarare än historiska. Däremot kan man bevisa genom att jämföra hans litterära material med mynt och epigrafik att hans historieskildring har en hög trovärdighet. 16 Cassius Dio har inte skrivit ut sina källor, men forskare har haft diskussioner om att Livius skulle vara en källa. Detta har dock inte bevisats. 17 Han har skrivit på attisk-grekisk dialekt och med en stil som starkt påminner om Thukydides. 18 Bland annat har han anammat svårtolkade aforismer, som kan sakna syfte till själva berättelsen. 19 Thukydides hade inte bara ett språkligt inflytande, utan även hans syn på människans natur, antropologi, i vilken historien styrs av personers girighet, ambitioner och rädslor påverkade Cassius Dio. Ett tydligt exempel på Cassius Dios människosyn var att han har beskrivit triumviratet som en allians där alla tre strävade efter att bli monark. De tre i pakten skulle också hatat varandra, eftersom de utgjorde ett hinder mot varandra att ta makten. 20 Det finns hos Cassius Dio en mer positiv syn på monarkin än på triumviratet som statsskick vilket har lett till att han har en mer positiv syn på Octavianus än på Lepidus och Marcus Antonius, även om han har skrivit ofördelaktiga passager om alla inblandade. 21 Cassius Dio har dock försvarat Marcus Antonius agerande vid slaget vid Actium. 22 Han har däremot en 13 Hose 2007, ; Gowing 1992, 34. Utav Cassius Dio finns även stora fragment av böckerna (År f.kr. 9 till 46 e.kr) och (Från Caracallas död till Elagabalus). 14 Hose 2007, 462. Enligt Hose Cassius Dio starkt kritisk till den Severiska dynastin. 15 Osgood 2006, 192, n Osgood 2006, 10, nn..29. Osgood har skrivit om fyra exempel. Det första var att Caesars födelsedag firades som helgdag år 42, 12 juli. Fasti visar att det stämde, även om datumet var den 13 juli. Det andra exemplet var att Labienus var imperator år 40 i Parthia, vilket har skrivits på mynt. Det tredje exemplet var att senaten förstörde alla tidigare handlingar, vilket man kan hitta i Aphrodisias dokument. Det fjärde exemplet gällde år 35 när Marcus Antonius skulle vara konsul men avgick 1 januari. Enligt Cassius Dio namngav vissa det året efter Marcus Antonius, medan andra namngav det efter hans ersättare Lucius Sempronius Atratinus, vilket stämmer eftersom det finns bevarat två olika fasti där båda konsulerna används. 17 Bispham 2010, 45; Grant Reinhold 1986, Hose 2007, 462. Hose citerade Schwartz från Cass. Dio ; Reinhold 1986, Reinhold 1986, Reinhold 1986, Reinhold menar att om det inte vore för Cassius Dio hade moderna forskare inte förstått Marcus Antonius agerande gällande utbrytningen vid slaget vid Actium. I andra antika källor, bland annat Plutarkos, beskrivs utbrytningen som Marcus Antonius rädsla för strid och lust för Kleopatra. Cassius Dio 8

9 onyanserad bild av den unge och grymma Octavianus och statsmannen Augustus. Detta möjligen för att han använde sig av pro-republikanska källor. 23 Cassius Dio har skrivit att han misstrodde den officiella propagandan. 24 Det är ett problem att han, precis som Syme, har läst historien som att den rört sig mot principatet, vilket bland annat har gett Octavianus mer inflytande än vad han för tillfället hade. Denna historiedeterminism kan verka för ett rättfärdigande av Octavianus agerande. Detta inte bara i jämförelse med de andra i triumviratet utan också i jämförelse med republikanerna och Sextus Pompejus som var reella maktfaktorer och möjligen mäktigare än Octavianus under år 41 i vissa avseenden. Enligt Gowing har Cassius Dio tagit inspiration från Thukydides om historiens mål. Octavianus blev Augustus, vilket enligt Cassius Dio historieskrivning betydde att han hela tiden strävade efter bli Augustus. En av anledningarna var att han strävade efter att nå de mål som Caesar hade nått. Detta har, enligt Gowing, likheter med Thukydides syn att resultatet föranleds av avsikterna. 25 Det är en god hållning, men det kan inte användas på alla passager. Varför skulle det annars finnas en dialog efter slaget vid Actium mellan Maecenas och Agrippa rörande det nya politiska statsskicket, om det redan från början var självklart att Octavianus ville bli monark? 26 En av anledningarna till att Cassius Dio såg positivt på monarkins införande, var för att inbördeskrigen avslutades med Augustus och hans nya styrelseskick. Konflikten inom den romerska republiken var alltså en konflikt mellan härförare enligt Cassius Dio. Detta har lett till att oavsett period så har idén om konflikt som ledde till utveckling stått i centrum. Eftersom makt ledde till säkerhet och krig ledde till mera makt har Cassius Dio inte skrivit ned sin egen normativa moraliska syn på situationer. 27 Först var det en konflikt mellan Caesar och senaten, för att sedan övergå i en strid mellan triumviratet och en svagare senat, och sista var det en strid mellan två individer (Marcus Antonius och Octavianus). 28 Cassius Dios fokus har varit på motsatspar och deras strävan efter makt. Det strävandet har lett till konflikten inom den romerska republiken. Det finns dock motsägelser i Cassius Dio syn på den politiska makten. Han uppskattade delvis den makt som kejsaren hade, men kallade Brutus för republikens hjälte. 29 Trots konflikterna förkastade han inte republiken eller deras huvudkaraktärer. Cassius Dios människosyn har en direkt påverkan på frågeställningen, eftersom den har legat till grund för behovet av att diskutera vinklingar. I många fall har alla människor samma mål för honom. Det kan lättas beskrivas som makten för maktens skull. Cassius Dios människosyn ledde också till att han inte på ett bra sätt kan beskriva förändringen hos människor eftersom de, enligt Cassius Dio, alltid strävade efter att tjäna sig själva. Därför har Octavianus och Marcus Antonius samma personlighet i alla hans böcker. 30 Appianus föddes i Alexandria antagligen under Domitianus styre (år e.kr.) och skrev historiska böcker generellt om Roms erövringar och fem böcker om inbördeskrigen med fokus har bland annat beskrivit att många av de högt uppsatta officerarna bytte sida, om sjukdomar och avsaknad av kommunikationsväg för Marcus Antonius sida. 23 Reinhold 1986, Cass. Dio Gowing 1992, Cass. Dio ; Grant 1995, 104. Det kan vara så att det var ett sätt för Cassius Dio att försvara monarkin och debatten på förhand är uppgjord. Grant menade att diskussionen har en felaktig tidsaspekt och var skriven för sin egen tid. I debatten mellan Agrippa och Maecenas stod Agrippa för ett återinförande av republiken medan Maecenas hävdade att det bästa vore om det fanns en god monark. Detta skulle kunna vara för att den goda monarken skulle få striderna inom samhället att upphöra, vilket var en av anledningarna till att Cassius Dio uppskattade Augustus styre. 27 Bispham 2010, 45. Detta är ett betydligt bättre synsätt än att avsaknaden moralism skulle vara ett eget narrativ. 28 Hose 2007, ; Bispham 2010, 45; Gowing 1992, 32. Hose har skrivit att Cassius Dio trodde på idén om den goda monarken och att Augustus tillhörde en av dessa. 29 Hose 2007, 465. Brutus beskrivs fortfarande ur ett makt perspektiv, bland annat konspirerar han mot sin medkonsul Collatinus. 30 Osgood 2006, 10. 9

10 på de ekonomiska faktorerna, soldaterna och Italien. 31 Han skrev på grekiska, och anses vara väldigt positivt inställd till Rom. 32 Mycket mer vet man inte säkert om Appianus. Hans Bella Civilia sträcker sig från år 133 till år 35. Serien bestod av fem böcker eller 656 kapitel, av dessa handlar 417 kapitel om tiden efter Caesars död. 33 En del forskare har haft en väldigt negativ syn på honom, som att forskare endast använde honom för att det saknades bättre alternativ. 34 Han var dock lärd inom historikeryrket och kunde självständigt välja utifrån sina egna kriterier om fakta och historier. 35 Det gör att man borde se Appianus som källkritisk, vilket i sig är positivt. Appianus var ännu mer positivt inställd till monarkin och Augustus politiska bedrifter än Cassius Dio. Appianus var apologetisk inför Octavianus inblandning i proskriptionerna genom att hävda att ingen med hans dignitas, i detta fall förstått som hans goda rykte, skulle kunna utföra sådana skoningslösa gärningar. 36 Detta är att blanda ihop händelser. För det första så hade han inte en sådan hög dignitas vid tillfället av proskriptionerna. Mycket av Octavianus dignitas kom långt senare efter att han hade blivit Augustus. För det andra så kan Appianus ha givit honom en högre dignitas än vad han faktiskt hade, eftersom han bortsåg från proskriptionerna. Appianus försvar av Augustus är i grunden ett cirkelargument; Augustus begick inga proskriptioner för han hade dignitas, Augustus hade dignitas för han inte begick några proskriptioner. I denna uppsats har jag bedömt att Octavianus var ung, oerfaren och hade svårigheter att ena och styra Italien under år 41. En av de stora diskussionerna om Appianus och Cassius Dio har varit att försöka finna deras urkällor. 37 Det kan vara för att forskare under en lång tid avvisat dem som historiker och försökt att legitimera dem genom att försöka ge dem trovärdighet genom rätta in dem i den sanna traditionen enligt Gowing. Att hitta deras urkällor har gått under det tyska uttrycket Quellenforschung. 38 Vanligtvis skulle man kunna avvisa metoden för att vara för spekulativ, men kriget i Perugia borde ses som ett undantagsfall. Anledningarna är att två, kanske tre, viktiga historiker var delaktiga i kriget i Perugia, nämligen Octavianus, Asinius Pollio och möjligen Messalla Corvinus. Octavianus behöver ingen introduktion, men det finns belägg för att Cassius Dio och Appianus använde hans självbiografi. 39 Gaius Asinius Pollio var delaktig i kriget som fältherre och sedan konsul år 40, men han var också en historiker som det inte finns något bevarat av till idag. Han kan ha haft inflytande på både Plutarkos och Appianus. Det är dock inte helt säkert att han skrev om kriget i Perugia, eftersom han möjligen började skriva år 40 och skrev historiae om åren 60 till 42. Detta kan jämföras med att Appianus har skrivit sin Bellum Civilia fram från 133 till år 35. En av anledningarna till att man tror att Plutarkos och Appianus har använt Asinius Pollio är för att Plutarkos nämner honom som en källa. Appianus kan ha använt Plutarkos som källa och därigenom ha fått tillgång till Asinius Pollios material. 40 Appianus och Plutarkos har haft en liknande syn på händelserna efter år 60. Asinius Pollio kan alltså ha influerat båda historikerna men de måste ha haft flera källor än Asinius Pollio, eftersom både Plutarkos och Appianus skrev om flera tidsskeenden än honom. 41 Ett problem med Asinius Pollio för en forskare skulle vara att han var politiskt aktiv och historiker, vilket kan ge problem med en självrättfärdigande historieskrivning och val av fakta. Detta kan dock inte göras någonting åt, eftersom det inte finns något material kvar av honom 31 Osgood 2006, 188n108, 203n11; Grant 1995, Grant 1995, Gowing 1992, Bispham 2010, Gowing 1992, Gowing 1992, Med urkällor menas Appianus och Cassius Dios källor eller deras källors källor. 38 Gowing 1992, Gowing 1992, Det är omöjligt att veta i vilken utsträckning och vilka passager. 40 Morgan 2000, 51; Gowing 1992, Osgood 2006, 9n25. 10

11 idag men han skulle ha varit negativt inställd till Caesar, Cicero och Livius. 42 Asinius Pollio var möjligen en källa indirekt för Cassius Dio. Lika så tror Gowing att Messalla Corvinus, en viktig person i Bellum Siculum och som där framställs på ett positivt sätt, var en källa till Cassius Dio eller Appianus, eftersom hans Commentarii gäller händelserna efter slaget vid Filippi. 43 Problemen gällande Asinius Pollio gäller också Messalla Corvinus. Appianus var inte lika hård som Cassius Dio mot triumviratets fiender och inte heller mot Marcus Antonius, till exempel lät Appianus dessa hålla tal till skillnad från Cassius Dio. En av anledningarna till sin mindre polemiska stil kan vara att hans egen tidsperiod tillät honom att vara friare om Octavianus, 44 en annan kan ha varit att han inte använde lika mycket av Octavianus försvunna självbiografi som källa. 45 Han hade en negativ syn på triumviratet som politisk konstruktion och han ansåg inte att det vore för Roms bästa att återinföra republiken. Gowing har skrivit: As a whole, Appian s triumviral narrative is neither pro-republican nor pro-augustan; it is objective and nonpartisan, and this...distinguishes his account of the triumviral period from that of Cassius Dio. 46 Han hade en negativ syn på Octavianus men det betydde inte att Appianus hade en negativ syn på monarkin som statsskick. 47 Cassius podio kunde göra samma uppdelning mellan person och ämbete, men på grund av hans pessimistiska syn på människans natur kunde han inte högakta republikanerna efter slaget vid Filippi. Han ansåg att republikanerna slogs för en förlorad sak och det ansåg han var irrationellt. 48 En liknande uppfattning om Cassius Dios och Appianus syn på de individuella personerna och styrelseskicken har tagits i beaktande i denna uppsats. De stora fördelarna med Appianus och Cassius Dio är att de själva har varit källkritiska, även om det bara är Appianus som preciserat sina källor. Cassius Dio använde sig av källkritik, men han har inte skrivit resonemangen av sina källor till kriget i Perugia. Gowing menade att de följde olika litterära traditioner. Cassius Dio hämtade mycket information från Augustus självbiografi, men han var medveten om Asinius Pollios version av triumviratstiden. Appianus hämtade antagligen information från Asinius Pollios version av triumviratstiden, men är medveten om Augustus självbiografi. 49 Båda använde sig även av flera än en enda källa, så att de båda historikerna byggde sina böcker på bedömningar utifrån flera texter skrivna under, eller en kort tid efter, triumviratstiden. Appianus har utgett sig för att vara objektiv genom sitt språk och nästan vetenskapliga historiesyn. Cassius Dio har inte samma objektivitet, utan har gett sina egna åsikter och värderingar. Han kan vara svår att förstå, eftersom han har ett tydligare ideal om det politiska styret, i vilken ingen nödvändigtvis har behövt uppnå dessa höga krav. Cassius Dio har aldrig beskrivit följarna av Sextus Pompejus som pompejaner, ett uttryck som Appianus använde flitigt, utan för sextusianer, detta kan vara för att Sextus Pompejus bedrev en mindre intressant och romantiserad politisk sak än Brutus och Cassius. Appianus har uttryckt att Sextus Pompejus, inklusive pompejanerna, tillhörde republikanerna, något som, enligt Gowing, inte är riktigt hållbart och tillhör den kritik man kan ha mot Appianus som historiker. 50 Ett mer korrekt sätt att skriva är att Sextus Pompejus och republikanerna behövde varandra för att kunna göra motstånd mot caesarerna. När Appianus har skrivit att Sextus 42 Grant 1995, 116; Mellor 1999, 50. Han var även kritisk mot Sallustius men det verkar endast ha gällt hans arkaismer. 43 Gowing 1992, Gowing 1992, Osgood 2006, 25; Mellor 1999, ; Suet. Aug. 85. Självbiografin skulle ha varit 13 böcker enligt Suetonius. Enligt Mellor hade självbiografin som mål att polemiskt försvara de anklagelser om illojala och grymma gärningar Octavianus skulle ha gjort under inbördeskrigen. Bland dessa anklagelser fanns gärningarna efter kriget i Perugia. Mellor kan inte med säkerhet säga att Octavianus självbiografin publicerades offentligt, utan den kan ha utgivits inom dennes privata sfär. 46 Gowing 1992, Gowing 1992, Gowing 1992, Gowing 1992, Gowing 1992,

12 Pompejus tillhörde republikanerna så gav man honom en politisk stämpel som han antagligen aldrig hade. 51 Sammanfattningsvis kan det sägas att segraren har skrivit historien och att Octavianus var populär, men också kunnig med att kommunicera ut sitt budskap. Det har influerat Cassius Dio och Appianus, som har haft en positiv bild på Octavianus och principatet, eftersom det var med honom som inbördeskrigen avslutades. Dock har inte Octavianus själv stått i fokus i någon av de antika källorna. Tvärtom har de två antika historikerna riktat sitt fokus mot hans antagonister, Fulvia och Lucius Antonius, dock har det inte haft enbart negativa konsekvenser för den senare. De övriga karaktärerna har ofta fått ta ett steg tillbaka, t.ex. har Marcus Antonius fått mer uppmärksamhet än Lepidus och Sextus Pompejus. Asinius Pollio, Messalla Corvinus och Octavianus har alla skrivit historia som Appianus eller Cassius Dio har kunnat ta del av. Dessa tre har också varit delaktiga under triumviratsperioden. Båda de antika historikerna har aldrig blivit betraktade som de mest kvalificerade historikerna, men de har ändå haft källkritik vilket är något positivt. De är också välbevarade vad gäller just perioden som uppsatsen behandlat. Det som finns kvar av de båda författarna är hela böcker och inte fragment vilket har underlättat. 1.5 Forskningshistorik Forskningshistoriken för kriget i Perugia kan delas upp i två traditioner. Den ena traditionen består av Syme och Osgood, som har fört tesen att kriget uppstod på grund av det stora missnöjet i Italien gällande markreformerna. Markreformerna berörde den italienska befolkningen, som motvilligt skulle överlämna stora markområden till veteranerna efter slaget vid Filippi. I praktiken innebar det att proletären skulle erhålla mark ifrån överklassen inklusive senatorer och lokalaristokrater, eftersom de ägde störst landområden i Italien. Syme har lagt fokus på likheterna mellan kriget i Perugia och Bundsförvantskrigen (år 91-88). Symes tes var att kriget i Perugia ägde rum på grund av svagt styre i Rom, så att den italienska befolkningen kunde resa sig i uppror mot huvudstaden. Syme menade att den italienska befolkningen inte endast gjorde uppror på grund av markreformen, utan även på grund av kulturella skäl och hopp om självständighet eller starkare lokalstyre. 52 Osgood har däremot inte ett fokus på krigets politiska syfte eller ideologi utan ett mer renodlat fokus på att konflikten stod mellan markägare och Octavianus soldater. 53 Appianus har angett motiv åt Lucius Antonius och har skrivit att han var en ideologiskt övertygad republikan som ville återinföra republiken och avskaffa triumviratet. Syme menade att de motiven var överdrivet idealiserande och har därför avfärdat dessa. Tyvärr har Syme inte styrkt anledningen med referenser till detta avfärdande. Symes teori har lämnat luckor rörande de framträdande individerna. Han har inte förklarat syftet rörande alliansen mellan Lucius Antonius, den italienska befolkningen och senaten. I bundsförvantskriget stod nämligen Rom och senaten eniga i kampen mot det italienska upproret. I kriget i Perugia stod en stor del av senaten och den italienska befolkningen på samma sida. 54 Enligt Syme så skulle de antoniska och republikanska styrkorna ha försökt enas i Italien innan, eller under, krigets början. Det skedde dock inte på grund av tveksamheter från Marcus Antonius. Efter belägringen av Perugia avslutats reste Marcus Antonius till Italien, för att stödja upproret och sin bror. 55 Det är alltså en skiftning i Symes syn på Marcus Antonius roll i och efter kriget, vilket han har tolkat som ett bevis för att kriget misslyckades på grund av inkompetent ledarskap. I denna uppsats har jag argumenterat för att det inte finns belägg för en 51 Gowing 1992, 201. Gowing har skrivit att det inte fanns något bevis för att Pompejus hade någon kontakt med republikanerna innan slaget vid Filippi. Efter slaget så skyddade han personer som hade ställts på proskriptionslistorna. 52 Syme 1939, Osgood 2006, Syme 1939, Syme 1939,

13 kommunikation mellan Marcus Antonius och Lucius Antonius, vilket skulle leda till att den förra inte misslyckades, eftersom han inte deltog i, eller ens ville ha kriget Syme och Osgood är undantagen som bekräftar regeln. Absolut flest forskare har lagt sitt fokus på Lucius Antonius och Fulvia som individuella karaktärer snarare än markfördelningen i Italien. Man kan inte sammanfatta all historisk forskning utan att generalisera, men de absolut flesta beskrivningar beskrivs på mindre än en sida upp till fyra sidor. I denna forskningstradition har Lucius Antonius förhållande till Marcus Antonius samt Fulvia en mer framträdande roll. Framförallt brukar fokus riktas på Lucius Antonius och Fulvia vars samarbete ledde fram till krigets början. Mycket av forskningen rörande kriget i Perugia har ägt rum, för att Fulvia har hamnat i fokus ur ett genusperspektiv. Många forskare har beskrivit henne som en politisk aktiv kvinna i antikens Rom. Denna forskning menar att Fulvia trädde över en traditionell norm, som kvinnor inte brukade göra i det romerska samhället. Detta genusperspektiv har skapat fler böcker och artiklar än nästan all annan forskning rörande kriget i Perugia tillsammans. Ofta har forskningen haft ett genusperspektiv med ett fokus på Fulvia, men inte på övriga karaktärer, så att mycket av forskningen rörande kriget i Perugia har varit biografisk. 56 I de fall där kriget i Perugia inte har ett genusperspektiv eller är en biografi om Fulvia beskrivs både hon och Lucius Antonius som aktiva parter mot en passiv Octavianus. De beskrivs agera i Marcus Antonius namn, utan att få något stöd från honom. När kriget utbröt sökte de stöd från generalerna Calenus, Pollio och Ventidius som befann sig i norra Italien eller kring Alperna. Marcus Antonius hjälpte inte Fulvia och Lucius Antonius, utan reste till Rom försent. Marcus Antonius försenade resa från Alexandria till Italien brukar i forskningen förklaras antingen som ett medvetet beslutet från Marcus Antonius eller att han var av olika anledningar var förhindrad att hjälpa dem. I forskningen bygger det medvetna beslutet ofta på politik. Detta kan röra sig bland annat om att Marcus Antonius genuint stödde triumviratet, att han inte ville skada sitt rykte bland veteranerna i Italien eller att han väntade på att utnyttja situationen vid rätt tillfälle. 57 Den forskningen som har trott att han förhindrades brukar förklara anledningen med att Marcus Antonius inte kunde resa på grund av oroligheter i Syrien, att han inte ville lämna sin älskarinna Kleopatra eller att det var vinter så att han inte kunde resa ifrån Alexandria. I vissa fall tas inte detta upp alls. 58 Det finns flera anledningar till att den andra traditionen har fått en stor genomslagskraft inom forskningen. För det första så är de antika källorna skrivna så att dessa två karaktärer drev konflikten framåt snarare än den politiska och sociala situationen. För det andra bygger mycket av den senare forskningen på den äldre, som inte var strukturorienterad på samma sätt. För det tredje är det oundvikligt att ta upp det faktum att Lucius Antonius och Fulvia var bror respektive hustru till Marcus Antonius. Det ska påpekas att ingen av forskarna förnekar att det fanns en konflikt rörande markreformerna i Italien eller att Syme och Osgood har åsidosatt Lucius Antonius och Fulvia. Det som skiljer de två traditionerna åt är om det i grunden var en konflikt mellan personer och familjer eller klasser. I denna uppsats kommer båda två skolorna att kritiseras. Denna uppsats har problematiserat dessa två forskningstraditioner, eftersom markreformen till omfånget var mindre än vad Cassius Dio och Appianus har skrivit. Syme och Osgood har tagit en passage vardera från Cassius Dio respektive Appianus som bokstavlig. Denna uppsats har i kapitel 2.2 Markreformen kritiserat de antika källornas beskrivning av markreformen, vilket också har lett till en kritik av den traditionen. Den andra traditionen har fått ännu mer kritik, eftersom de antika källornas beskrivning av Lucius Antonius och Fulvia har varit långt ifrån trovärdiga. Lucius Antonius har av Appianus 56 Huzar 1971, 26; Clark 1981, 51; Delia 1991, ; Weeda 2010, 25, ; Bauman 1992, 83 89; Babcock 1965, 1 32; D Ambra 2007, 148; Virlouvet 1994, 75 81; Dixon 2001, Gabba 1971, ; Pelling 1996, 14 16; Huzar 1971, ; Welch 2012, 223. Welch har skrivit att anledningen till att Marcus Antonius inte kunde resa var för att han inte hade en flotta stark nog att utmana Ahenobarbus i Ioniska havet. Hon hävdar också att Marcus Antonius väntade för att resa till Italien vid rätt tillfälle. 58 Gowing 1992, 78 86; Weigel 1992, 80 82; Bosworth 1972, 470; Broughton 1952, ,

14 fått en beskrivning som republikan, vilket det inte finns några bevis för att han faktiskt var. Cassius Dio kan inte ses som trovärdig när han har beskrivit Lucius Antonius personliga ambitioner och äregirighet, eftersom han genomgående har haft en människosyn där människan strävar efter makt. 1.6 Introduktion till kriget i Perugia Situationen innan kriget Sammansvärjning mot Caesar bestod av 60 senatorer och flera av dem var patricier, varav många räknade med att få framträdande roller efter mordet. 59 Octavianus började efter mordet på Caesar sin politiska karriär, men trots att han och Marcus Antonius först stod på samma sida hamnade de snart i konflikt med varandra. Marcus Antonius var vid den tiden mäktigast i Rom. Han hamnade dock i öppen strid med senaten, vilket slutade med slaget vid Mutina. Octavianus stod vid det tillfället på senatens sida, men insåg att de egentligen stödde Caesarmördarna Brutus och Cassius. Octavianus, Marcus Antonius och Lepidus, tidigare konsul och magister equitum åt Caesar, bildade därför det andra triumviratet, för att kunna besegra sina motståndare. De besegrade Caesarmördarna i två strider vid Filippi i vilka både Brutus och Cassius dog. Octavianus var sjuk under slaget, vilket ledde till att Marcus Antonius fick äran för segern. Marcus Antonius blev på grund av slagets omfång i antal soldater återigen den mäktigaste personen i Rom, men skillnaden mellan hans och Octavianus ställning som Caesars legitima arvtagare hade minskat. 60 Slaget vid Filippi var en stor seger för den caesariska falangen, men de hade flera problem. Det största problemet var dock inte maktkampen över styret i Rom utan de strukturella problem som hade eskalerat efter mordet på Caesar. Innan slaget vid Filippi hade Octavianus och Marcus Antonius lovat veteranerna mark i Italien och en summa pengar. 61 Detta har jag skrivit om i kapitlet kallat Markreformen. Lepidus, Octavianus och Marcus Antonius hade träffats i Bononia år 43, för att de skulle kunna välja ut 18 städer vars mark veteranerna från tidigare krig skulle erhålla. Lepidus, Octavianus och Marcus Antonius hade genom Lex Titia lagstadgat triumviratet samt konfiskeringen av mark. Lex Titia innebar att de som förlorade mark på grund av konfiskeringen inte skulle få ersättning. 62 Roms östra provinser hade exploaterats av Crassus och Brutus, för att samla in pengar till sina legionärer. Italien hade exploaterats mellan åren Exploateringen hade gjorts av senaten innan slaget vid Mutina, men också av triumviratet i form av proskriptioner. 63 Proskriptionerna var ett sätt för triumviratet att framförallt samla in pengar, men också för att förgöra politiska fiender. Appianus har skrivit att omkring 300 senatorer och 2000 riddare skrevs upp på proskriptionslistan. 64 Cassius Dio har inte angett en siffra. Plutarkos har däremot skrivit olika siffror i olika böcker men mellan 200 och 300 senatorer ska ha skrivits upp på listorna. 65 Den konfiskerade marken såldes på auktion till underpriser, eftersom pengar var viktigare än mark vid det tillfället. En radikal omfördelningen av mark skedde alltså två gånger 59 Goldsworthy 2006, 563, Syme 1939, , Cass. Dio , Cassius Dio har skrivit att Octavianus år 43 lovat 2000 sestertier för en tjänstgörande soldat, medan Marcus Antonius lovat 400 sestertier. 62 Osgood 2006, 108; App. BC Appianus har skrivit att , eller 28 legioner, var tjänstgörande efter slaget vid Filippi. Osgood har tagit siffran från Brunt. 63 App. BC. 4.5; Cass. Dio App. BC Plut. Cic. 46.2; Plut. Bru. 27.6; Plut. Ant. 20.1; Syme 1939, 191n3. I Plutarkos bok om Cicero var det fler än 200 personer. I hans bok om Brutus 200 personer. I hans bok om Marcus Antonius 300 personer. Plutarkos har inte uttryckligen skrivit senatorer, men det råder en konsensus inom forskningen att siffrorna i praktiken bara var senatorer. Det var alltså betydligt fler än personer som skrevs upp på proskriptionslistorna. Proskriptionerna innebar inte nödvändigtvis att en person blev mördad. Det fanns personer som togs bort ifrån proskriptionslistorna eller flydde landet. 14

15 under denna tid. En gång innan slaget vid Filippi, som skedde genom proskriptioner och ytterligare en gång efter slaget vid Filippi. 66 Triumviratet införde också höga skatter på rika kvinnor, vilket var impopulärt. 67 Appianus har skrivit att Marcus Antonius reste österut, för att inhämta skattepengar medan Octavianus reste till Italien för att börja fördela mark till veteranerna. Han har sagt att Marcus Antonius gav amnesti till alla städer som tidigare hade stöttat Brutus och Cassius, men att han i gengäld satte höga skatter. 68 Appianus har beskrivit Marcus Antonius som en ihärdig och arbetsam person. Han besökte flera av de östra provinserna, administrerade dessa, visade nåd mot befolkningen och avsatte tyranner. 69 Han besökte slutligen Kleopatra och blev förälskad. Appianus har uttryckt att hans arbetsmoral sjönk snabbt efter att han träffade henne. De reste tillsammans till Alexandria under vintern år 42/41, enligt Appianus. Där förblev han passiv i cirka två år. 70 Appianus har inte skrivit om Marcus Antonius handlingar mellan kapitel 11 och 55, i vilka hela kriget i Perugia innefattas Sammanfattning av kriget Octavianus hade rest till Italien ett par månader efter slaget vid Filippi. Han hade tidigare varit sjuk, vilket hade lett till förseningar och hans inflytande var därför svagt i början av året, eftersom han inte aktivt närvarade vid slaget vid Filippi. Octavianus hade som uppgift att genomföra en markreform till de veteraner han hade lett till Italien. I Italien fanns problem rörande markreformen, en dålig ekonomi och allmänt missnöje mot triumviratet. Marcus Antonius bror, Lucius Antonius, var konsul år 41 och hade i början av året en väldigt lyckad period med bland annat ett firande av ett triumftåg. Octavianus ville beslagta mark från framförallt från den civila befolkningen, eftersom triumviratet hade lovat Roms veteraner mark. Lucius Antonius motsatte sig detta. På grund av det känsliga läget i Italien eskalerade konflikten mellan Octavianus och Lucius Antonius. Veteranerna stödde, antagligen motvilligt eftersom de var krigströtta, Octavianus. Italien delades i två läger, men vilka som stödde Lucius Antonius är däremot oklart. Marcus Antonius, som vid krigets början befann sig i Egypten, senaten, delar av de landägande klassen, fältherrar lojala till Marcus Antonius och vissa städer kan ha stöttat Lucius Antonius, men det har varit osäkert till vilken grad. Kriget i Perugia började under senhösten eller vintern år 41. Lucius Antonius erövrade Rom och höll staden en kort tid, efter det marscherade han norrut. Han blev dock omringad av Octavianus och hans fältherrar (Agrippa och Salvidienus). Lucius Antonius ansåg sig då tvungen att marschera till Perugia, som hade en bra skyddsmur och förnödenheter. Octavianus belägrade staden, vilket ledde till en svår svält och att Lucius Antonius överlämnade sig själv och armén till honom. Octavianus benådade Lucius Antonius, men staden brändes. Octavianus kan också ha bestraffat en grupp riddare och senatorer eller Perugias lokalaristokrati. Appianus och Cassius Dio har skilt sig på den viktiga punkten. Konflikten fortsatte sedan mellan Marcus Antonius och Octavianus under år Fulvia, Marcus Antonius fru och mor till deras barn, hade ställt sig på Lucius Antonius sida. Hon fick skulden för krigets början och hennes död ledde, enligt Appianus och Cassius Dio, sedermera till en fred mellan Marcus Antonius och Octavianus. Detta är dock orimligt och tas upp i uppsatsen. Även Marcus Antonius tidigare prokurator Manius hade en aktiv roll i upptrappningen av konflikten, men endast hos Appianus. Det finns inte mycket information om Manius, så det finns ingen bakgrund om honom. Han har en roll som katalysator. Fulvia och Lucius Antonius dog år Cass. Dio App. BC App. BC App. BC App. BC Cass. Dio , App. BC Cass. Dio 48.28, App. BC. 5.22, 5.29, 5.52, 5.62,