Gränser för ekologisk hållbarhet och internationell rättvisa

Transkript

1 Gränser för ekologisk hållbarhet och internationell rättvisa Jan Otto Andersson och Ralf Eriksson Nya gränser i en gränslös epok När människan i huvudsak konsumerade det som gruppen själv producerade på det område som den förfogade över var de ekologiska gränserna för hennes verksamhet tydliga. Inom samhällena utvecklades livsformer som långt var betingade av de omgivande naturliga villkoren. Fördjupad specialisering och arbetsfördelning, allt friare utrikeshandel och allt större transnationella företag har lett till en allmän uppfattning av gränslöshet. Nya genombrott inom informationsteknologin och biologin har ytterligare närt denna känsla. För den som har kunskap och pengar står inte bara hela världen öppen. Därtill finns det nya virtuella världar att erövra, liksom ännu oprövade möjligheter att omforma naturen, så att fler kan födas, sjukdomar elimineras och människan själv förädlas. Å andra sidan har utvecklingen inneburit en ökad insikt om att gränserna för vårt handlande ändå sätts av rymdskeppet Jorden. Spegelbilden till den ökade gränslösheten för de rika har varit en skärpning av de ekonomiska och ekologiska gränserna för de fattiga. Men även de rika får allt svårare att undslippa effekterna av att naturens förmåga att förnya sig beskärs. Det som vi kallar globalisering innebär paradoxalt nog såväl ett upphävande som en accentuering av gränserna. För många står globalisering för obegränsade möjligheter. För andra visar den sig i form av allt skarpare gränser mellan rik och fattig. För den miljömedvetna är globaliseringen ett bevis på att kapitalism och konsumism - om inte redan, så mycket snart - överskridit gränserna för jordens bärförmåga. Nationsgränserna håller på att få en ny innebörd. För människor med pengar eller exceptionella färdigheter utgör nationerna enbart olika arenor som man kan välja emellan. Lönar det sig att investera i Jan Otto Andersson är professor i nationalekonomi och Ralf Eriksson ek. dr. och amanuens vid Institutionen för samhällsekonomi och statistik (ISES) vid Åbo Akademi. De samarbetar med ett forskningsprojekt om handel och hållbarhet. 13

2 Aland eller Beland? Skall jag spela proffsfotboll i Cerike eller Derike? Var skiner solen bäst och var är vattnet renast? För fattiga och förtryckta verkar det som om den egna nationens möjligheter att göra något för just dem ständigt begränsas, samtidigt som omvärldens murar mot flyktingar och emigranter blir allt högre. De stora förhoppningar som ställdes i samband med befrielsen från kolonialt förtryck har långt ifrån infriats. Den nya ekonomiska världsordning som den tredje världen krävde, hade likställdheten mellan alla stater oberoende av ekonomiskt system och oberoende av ekonomisk styrka - som ledande princip. Den nyordning, som globaliseringen innebär, har minskat de enskilda staternas valmöjligheter och har skärpt de ekonomiska skillnaderna mellan dem. Mellan 1988 och 1993 ökade ojämlikhetsmåttet gini-koefficienten för världen från 62,5 till 65,9. Forskarna i Världsbanken som gjorde beräkningen, understryker att en sådan tillväxt är mycket hög i jämförelse med vad vi tidigare upplevt nationellt och internationellt. Inkomstandelen för den fattigaste decilen minskade från 0,9 till 0,8. För den rikaste decilen ökade andelen av världsinkomsterna från 46,9 till 50,8 procent. (Milanovic 2000, s ) Vad dessa skillnader innebär kan vi få en föreställning om ifall vi tänker oss att vi alla är konsumenter av den begränsade biokapacitet som finns på jorden, och att denna kapacitet genom globaliseringen blivit möjlig att köpa för vemhelst som har pengar att göra det. Den rikaste tiondedelen kunde 1988 köpa över 50 gånger så mycket som den fattigaste av jordens avkastning. År 1993 kunde den köpa över 60 gånger så mycket per person. Eftersom förmögenheterna är ännu skevare fördelade innebär den allt friare kapitalrörligheten, att de rikaste direkt genom att köpa bioproduktiva arealer kan skaffa sig förfoganderätten över naturens avkastning i proportioner som t o m är mer ojämlika än inkomstfördelningen. Ekologiska fotavtryck som mått på hållbarhet I slutet av 1970-talet utkom en bok av Frances Moore Lappe och Joseph Collins som väckte en stor uppmärksamhet. Författarna till Food First. Beyond the Myth of Scarcity ( Mat åt alla på svenska 1978) visade hur en globalisering av jordbruket en global farm som producerar för en global supermarknad tenderade att å ena sidan skapa rikedom och lyxkonsumtion, å andra sidan utslagning, jordlöshet och svält. De rikas efterfrågan på exotiska jordbruksvaror trängde ut den lokala produktionen av baslivsmedel. Även om boken i undertiteln ville ta död på myten om att svälten var en följd av de 14

3 biologiska begränsningarna, byggde resonemanget på att jord som används för ett visst ändamål inte samtidigt kan användas för ett annat. Jordens bioproduktiva kapacitet är begränsad, och om någon genom sin köpkraft styr användningen av denna kapacitet på ett bestämt sätt, berövas andra möjligheten att använda den för sina behov. Lappe och Collins begränsade sin analys till produktionen och konsumtionen av livsmedel och andra jordbruksprodukter. Mathis Wackernagel och William Rees har lanserat ett mer omfattande begrepp: det ekologiska fotavtrycket, som i princip inkluderar alla former av markanvändning. En bestämd befolknings eller ekonomis ekologiska fotavtryck är den ekologiskt produktiva land- och vattenareal av olika slag odlingsjord, betesmark, skog, osv som kontinuerligt skulle behövas 1) för att frambringa alla de energi- och materialresurser som konsumeras, och 2) för att uppta allt det avfall som släpps ut av befolkningen med rådande teknologi, varhelst i världen dessa arealer är belägna. (Wackernagel & Rees 1996, s.51-52, vår översättning). Det ekologiska fotavtrycket beräknas med hjälp av följande formel: EF = C x ba/y C står för konsumtionen av olika varor. Hur mycket spannmål, papper, olja, vägar etc konsumeras inom en ekonomi? A/Y är ett världsgenomsnitt för hur stor areal det krävs för att framställa och uppta en viss vara. Hur mycket spannmål, papper, olja, vägar etc kan produceras och absorberas per hektar odlingsjord, betesmark, skog etc? Eftersom olika arealer har olika bioproduktivitet måste man med hjälp av omvandlingstal, b, göra dem jämförbara. I Wackernagels beräkningar är bioproduktiviteten för odlingsjord 2.8, för skog 1,2, för betesmark 0,4 och för hav 0,1. Om det i genomsnitt i världen krävs en hektar odlingsmark för att producera 5 ton socker, och om konsumtionen är ton, blir det ekologiska fotavtrycket x 2,8 x 1/5, vilket blir hektar. En speciell svårighet uppkommer då man försöker beräkna det ekologiska fotavtrycket av användningen av fossila bränslen. Wackernagel menar att man skall beräkna den skogsareal som är nödvändig för att absorbera utsläppen av koldioxid. För industriländerna innebär 15

4 Tabell 1. Det ekologiska fotavtrycket för några länder detta att enbart de fossila bränslen nästan fördubblar de ekologiska fotavtrycken. Den tillgängliga biokapaciteten kan beräknas för hela världen eller ländervis. Hur många hektar biokapacitetet finns det inom ett visst lands territorium inklusive en beräknad andel av världshaven? Wackernagel har följt Brundtlandsrapportens rekommendation och avsatt 12 procent av arealen för fritt utnyttjande av andra arter än människan. Följande tabell ger exempel på de resultat man har räknat fram (Wackernagel 2000). Vi har tagit med de till befolkningsmängden eller biokapaciteten största länderna, samt de fem nordiska länderna. Befolkning miljoner 1995 Nationens EF 1000 km 2 Nationens kapacitet 1000 km 2 Genomsnittlig EFha/cap Genoms nittl. kapacitet ha/cap Ekologiskt överskott ha/cap Världen ,2 1,9-0,3 Australien ,4 12,9 3,5 Bangladesh ,6 0,2-0,3 Brasilien ,6 9,1 5,6 Kanada ,2 12,3 5,1 Kina ,4 0,6-0,8 Tyskland ,6 1,9-2,8 Egypten ,4 0,5-1,0 Etiopien ,7 0,5-0,2 Frankrike ,3 3,7-1,6 Indien ,0 0,5-0,5 Indonesien ,3 2,6 1,4 Japan ,2 0,7-3,5 Nigeria ,0 0,6-0,4 Pakistan ,9 0,4-0,5 Ryssland ,6 4,3-0,4 USA ,6 5,5-4,1 Danmark ,9 4,2-1,7 Finland ,8 9,9 4,1 Island ,0 6,8 1,9 Norge ,5 5,4-0,1 Sverige ,1 7,9 1,8 16

5 Tabellen ger upphov till många reflektioner. Den första är att världen som helhet tycks överutnyttja de förnybara resurserna. Det ekologiska underskottet på ca 16 miljoner kvadratkilometer kan betyda olika saker erosion, skogsskövling, utfiskning, klimatförändring, minskning av antalet arter - men det indikerar att vi överskridit eller kommit mycket nära gränsen för vad som är hållbart. Om vi dessutom föreställer oss att jordens befolkning troligen kommer att öka till 10 miljarder inom de närmaste decennierna, betyder det att kapaciteten per invånare kommer att sjunka till ungefär 1 hektar, dvs till mindre än hälften av dagens ekologiska fotavtryck. De ekologiska fotavtrycken i de rika länderna i synnerhet USA, Australien och Kanada är speciellt höga. Om alla skulle konsumera på det sätt som nordamerikanarna gör skulle det krävas fem jordklot för att upprätthålla det ekologiska kapitalet. Kanske än mer skakande är att många fattiga och folkrika länder t ex Bangladesh, Kina, Egypten, Etiopien, Indien, Nigeria och Pakistan trots att de har ett litet ekologiskt fotavtryck per capita, har betydande ekologiska underskott. Deras egna ekologiska kapital räcker inte till den konsumtion de nu har. Hur skall det räcka i framtiden, med ännu flera människor och en högre konsumtionsnivå? Det råder inte ett entydigt samband mellan EF och levnadsstandard. Rysslands EF per capita är detsamma som Tysklands och Japans, trots att ryssarnas levnadsstandard är betydligt lägre. Amerikanernas EF är dubbelt så stort som tyskarnas och japanernas, trots att de har ungefär samma levnadsstandard. I USA kör man energislösande bilar och äter relativt mycket kött. Det är endast ett fåtal glestbefolkade länder som har ett ekologiskt överskott. Absolut sett finns det största överskottet i Brasilien, relativt sett i Nya Zeeland (9,4). Finland och Sverige är lyckligt lottade. Biokapaciteten i Finland är långt större än i Bangladesh, Egypten eller Etiopien, trots att Finlands befolkning endast är en bråkdel av de senares. Sveriges biokapacitet är större än t o m Pakistans eller Nigerias. Ett land som har ett ekologiskt underskott har fyra alternativ: 1) Ta ut mera biokapacitet (i regel på andra arters bekostnad), dvs manipulera det ekologiska kapitalet så att det producerar mera för just människorna; 2) Uttömma det egna ekologiska kapitalet, genom jorderosion, avskogning, uttömning av grundvattnet, utfiskning m m; 3) Importera ekologisk kapacitet från omvärlden i form av biokapacitetskrävande varor (t ex bananer, kaffe, kött) och 17

6 tjänster (t ex turism) eller genom att exportera avfall. Avfall kan exporteras formellt (t ex kärnkraftsavfall), eller helt enkelt dumpas på de globala samfälligheterna (t ex växthusgaser). 4) Minska det ekologiska fotavtrycket genom att minska totalkonsumtionen eller genom att ställa om konsumtionen från produkter som kräver mycket biomassa och energi till produkter och tjänster som kräver mycket arbete och utmärkta idéer. Internationell handel och uppfattningen av de ekologiska gränserna Ett gripande exempel på hur det kan gå för ett isolerat land som överutnyttjar sina naturtillgångar är den kortvariga högkulturen på Påskön i Stilla Havet. På grund av skogskövling och jorderosion förvandlades ön till en ofruktsam boplats. Till och med materialet för att bygga fiskebåtar tog slut. På grund av sin isolering kunde Påskökulturen inte byta till sig sådana nyttigheter som skulle ha behövts för att upprätthålla befolkningsmängden och viktiga delar av det lokala naturkapitalet. Utrikeshandel kan innebära att ett land specialiserar sig på att producera och exportera varor som inte tär på det lokala naturkapitalet. I utbyte kan landet få varor som lokalt är svåra att framställa. Handel förbättrar normalt den s k allokativa effektiviteten. Länderna specialiserar sig på sådan tillverkning i vilken de har en hög produktivitet i jämförelse med andra. Om Finland importerar socker från Kuba i utbyte mot papper, så höjs världens genomsnittsproduktivitet för både socker och papper och de ekologiska fotavtrycken minskar i motsvarande mån. Det är emellertid inte bara de absoluta skillnaderna i produktivitet som är avgörande för specialiseringen. Ett land kan tvingas att exportera till exempel grödor, trots att dess hektarproduktivitet är låg, därför att det inte kan konkurrera med andra varor. En sådan pervers specialisering höjer de ekologiska fotavtrycken, även om den totala konsumtionen inte ökar. Handel bedrivs emellertid inte för att hushålla med knappa resurser, utan för att höja inkomsterna och konsumtionen. Därför blir effekten normalt ett växande ekologiskt fotavtryck. Resurser, som inte vore värda att exploatera ifall de inte kunde säljas på världsmarknaden, blir tack vare utrikeshandeln åtråvärda och utnyttjade. Ju rikare 18

7 världen blir desto lönsammare blir det att utnyttja ett lands naturresurser. I en värld med stora ojämlikheter i makt och förmögenhet kan utrikeshandel innebära att priserna förvrängs. Svaga och fattiga länder tvingas tävla med varandra på ett sätt som kan försämra deras terms of trade. Uländerna, som i huvudsak specialiserat sig på export av råvaror, har blivit offer för ett ojämnt utbyte genom att priserna på deras produkter har sjunkit på lång sikt. Trots att världen borde hushålla med den knappa biokapaciteten innebär denna försämring av uländernas bytesvillkor att vi får förvrängda signaler, och därför ytterligare överutnyttjar naturkapitalet. Genom att rika länder kan importera biokapacitet från fattiga uppkommer en synvilla, som vi kan kalla "det rika landets illusion". De rika länderna har möjligheter att skydda sin miljö och sitt naturliga kapital tack vare att de kan importera biokapacitet från fattigare länder. Det framstår då som om rikedom vore en förutsättning för ekologisk hållbarhet, medan fattigdom verkar att leda till miljöförstöring. Detta är ur global synvinkel en allvarlig illusion, eftersom den leder till att de rika inte bär konsekvenserna av ett ekologiskt överutnyttjande, medan de fattiga gör allt för att bli rikare, bland annat i tron att detta skall underlätta deras ekologiska problem. Det globala ekologiska fotavtrycket växer som en följd av att det ligger i så mångas intresse att tro på denna illusion. Världshandeln är en subtil mekanism genom vilken biokapacitet bevaras i de rika länderna tack vare att de kan vara nettoimportörer från länder, som rentav kan tvingas att exportera sina naturtillgångar, trots att deras naturkapital gradvis eroderar. Det är subtiliteten i denna mekanism som gör den speciellt farlig. Det finns inget enkelt sätt att upptäcka den och att mäta den. Den ekologiska imperialismen döljs av monetära slöjor, enligt vilka de värden som byts verkar vara lika stora. Detta kan leda till ekologisk förstöring inte bara i de fattigaste länderna, men även till en ekologiskt ömsesidigt ohållbar handel, i vilken alla parter på lång sikt blir förlorare. Denna slutsats är viktig även om Wackernagels beräkningar av de ekologiska fotavtrycken skulle visa sig överskatta de ekologiska underskotten. Frihandel och fria kapitalrörelser innebär att vem som helst, som är tillräckligt rik, direkt eller indirekt, kan bestämma hur världens biokapacitet används. På sätt och vis befinner vi oss i ett nollsummespel, i vilket någon måste förlora, om den som har mer köpkraft bestämmer sig för att använda de begränsade biologiska resurserna för ett konkurrerande ändamål. De som förlorar kan vara de mindre rika, 19

8 de fattiga, andra levande varelser, eller, om det globala naturkapitalet förstörs, framtida generationer. Som Inge Røpke visade i en artikel i Ecological Economics (1994), finns det från ekologisk synvinkel ett argument för mindre handel, och därmed för ett ifrågasättande av frihandelsdogmen. Detta betyder emellertid inte att traditionell protektionism skulle vara en lösning. Protektionism har ofta varit ett sätt att cementera ojämlika strukturer. Ett allvarligt dilemma är att om de rika länderna skulle gå in för att minska sitt beroende av import av råvaror från de fattigare, så skulle detta skada periferiländerna ekonomiskt. Deras små exportinkomster skulle ytterligare beskäras. Hur skulle detta inverka på deras användning av naturkapitalet? Skulle de desperat försöka sälja till andra länder vars betalningsförmåga är ännu sämre? Skulle de vara tillräckligt stabila och framsynta för att kunna använda sina naturresurser på ett hållbart sätt? Periferiländerna borde emellertid samarbeta för att höja värdet av deras biokapacitet på världsmarknaden. Detta kunde hjälpa dem att finansiera sin import, samtidigt som det skulle tvinga kärnländerna att reducera sina ekologiska fotavtryck. Ett mycket obehagligt dilemma, som uppkommer som en följd av analysen, är att den kan användas mot strävan att minska ojämlikheterna i världen. Om situationen uppfattas som ett nollsummespel, kan det på nytt bli populärt att tänka i termer av Lebensraum. När de rika uppfattar att de endast kan bevara sin livsstil genom att utnyttja extern biokapacitet, samtidigt som de fattigas känsla av att bli utsugna stärks, kan det bli ännu svårare att uppnå solidariska lösningar globalt. Om föreställningen, att ekologisk hållbarhet bäst uppnås genom ekonomisk tillväxt, krossas, träder vi in i en värld i vilken vi tvingas möta ett etiskt dilemma, som ställer rättvisefrågorna på sin spets. Miljörättvisa i en gränslös och begränsad värld Det är en egenskap hos ekonomin att vi betraktar den som funktionellt god, om den producerar nyttigheter för oss. Men vi kan också betrakta ekonomin ur ett etiskt perspektiv; i vilken mån är det ekonomiska systemet etiskt gott? När vi talar om godhet eller värde i etisk mening, talar vi ofta i termer av rättvisa. Man kan emellertid skilja på olika typer av rättvisa. Vi utgår här ifrån en indelning gjord av J. O. Wilson (1992). Han skiljer mellan tre huvudformer av rättvisa; bytesrättvisa (commutative 20

9 justice), produktionsrättvisa (productive justice) och fördelnings-rättvisa (distributive justice). Figur 1 illustrerar dessa tre former: Rättvist pris i ekonomiskt byte Rättvisa Bytesrättvisa Vi skall kort diskutera dessa begrepp och koncentrera oss på deras relevans i förhållande till naturen och ekologisk hållbarhet. Begreppet bytesrättvisa härstammar från Aristoteles, som skiljde på rättvist och orättvist i samband med ekonomiskt utbyte. Det framstår inte som helt klart vad Aristoteles egentligen menade när han talar om ett rättvist pris, men det verkar att stå för ett värde, som är slags medeltal och där ingendera parten skall få oskäligt mycket (Aristoteles 1976, s.178). Fördelningsrättvisa handlar om hur rättvist produktionsresultat fördelas mellan medlemmarna i en ekonomi. Det är det rättvisebegrepp som fått mest uppmärksamhet och att tala om fördelningsrättvisa i samband med miljöproblem är ingenting nytt. Traditionella miljöekonomiska läroböcker framhåller hur miljöpolitik kan leda till orättvisor ur ett fördelningsperspektiv. Produktionsrättvisa är det rättvisebegrepp som är minst bekant för dagens västerlänningar. Det har betonats av olika heterodoxa ekonomer, t ex radikala, institutionalistiska, feministiska och ekologiska ekonomer. De betonar delaktigheten i arbetsprocessen som ett mänsk- Produktionsrättvisa Fördelningsrättvisa Okränkbarhet av kontrakt Lika möjlighet att delta i det ekonomiska systemet Möjlighet att tillfredsställa grundäggande mänskliga behov Respekt för människovärde och rättvisa Åt var och en enligt förtjänst Åt var och en enligt rang Åt var och en enligt väsentliga behov Åt var och en lika Figur 1. Tre former av samhällelig rättvisa och möjliga tolkningar av dem 21

10 ligt behov och betydelsen av ett "anständigt arbete" snarare än av enbart lönen. Vad kan dessa rättvisebegrepp säga oss om problemet med begränsade ekologiska resurser och global gränslöshet? Är inte t ex Aristoteles idé om ett rättvist pris så hopplöst föråldrad, att den är obrukbar i dagens värld? Vi tror inte det. De enligt teorin goda egenskaper som tillskrivs marknads-systemet idag baserar sig på att det åstadkommer en etiskt acceptabel bytesrättvisa, trots att det misslyckas att åstadkomma fördelningsrättvisa. Marknaden är god därför att den ger det mesta möjliga till alla bytande parter. Den ena kan inte vinna på den andras bekostnad, förutsatt att marknaden fungerar perfekt. Detta är kanske det viktigaste argumentet för fritt fungerande marknader. Det gäller emellertid framför allt i en statisk ekonomi. I praktiken, beträffande verkliga och föränderliga ekonomier, är det viktigaste argumentet att ett fritt marknadssystem bäst främjar ekonomisk tillväxt. Men i en föränderlig värld med snabb tillväxt kan människor och nationer drabbas mycket olika. Därför brukar argumentet utgående från bytesrättvisa kombineras med ett argument om fördelningsrättvisa, som hävdar att den växande välfärden och rikedomen småningom kommer att sippra ner och på lång sikt gynna alla. Beträffande bytesrättvisan påverkar vår analys argumentet för en frimarknadsstyrd tillväxt på två olika sätt. Som vi visat, behöver byte inte vara till ömsesidig fördel, t ex för två länder, trots att en allokeringsvinst föreligger, därför att förslitningen av resursbasen inte beaktas. När resursbasen är konstant eller minskande kan vi inte heller räkna med någon nedsippringseffekt för det stora flertalet. En snarlikare liknelse är ett kedjebrev; bara de som är i början av kedjan kan vinna. Beträffande fördelningsrättvisan har Amartya Sen (1987) hävdat att den kräver överenskommelse om tre olika processer: mätning, aggregering och prioritering. 1. Hur mäter man det folk har? Skall man t ex mäta inkomst, nytta eller människors förmågor (capabilities). Sen använder ett exempel med en cykel. Köpet av cykeln är konsumtion. Cykeln har vissa värdefulla egenskaper den är t ex röd och har handbromsar och detta ger nytta på olika sätt, t ex i form av fartens tjusning. Men cykeln har enligt Sen en central egenskap: den ökar människans förmåga att röra sig, d v s kapabiliteten. För Sen är kapabilitet förmågan att 22

11 vara eller göra något den egenskap som bäst motsvarar välfärd. 2. Hur räknar man ihop eller jämför det folk har? Skall man t ex ge lika vikt åt en riks nytta av pengar som åt en fattigs? 3. Hur skall olika aspekter av välbefinnande prioriteras? Skall t ex jämlikhet i fråga om friheten att delta i bytesprocessen skattas högre än jämlikhet i fråga om slutlig inkomst? Här skall vi inte fördjupa oss i diskussionen av detta problemkomplex, men vi vill notera några allmänna synpunkter i relation till vårt tema. Först bör det upprepas att idén om marknadssystemets välgörande effekter intimt är kopplad till föreställningen om en obegränsad tillväxt. Detta innebär att fördelningsargument som fokuserar på processen d v s de fria marknaderna i stället för på slutresultatet måste förlora i trovärdighet, när man beaktar de ekologiska gränserna. Omfördel-ningskrav kan inte längre bemötas med svaret att de fattiga i framtiden också får det bättre, eftersom kakan, sedd i ett ekologiskt perspektiv, inte längre växer. 1. Idén att mäta konsumtionen i termer av ekologiska fotavtryck verkar vara förenlig med att, i stället för konsumtion eller inkomst, poängtera kapabilitet. Termen biokapacitet som används i sammanhanget ger en tydlig bild av att det är fråga om en potential. Det ekologiska fotavtrycket kan sägas ge ett mycket allmänt mått på kapabilitet. 2. Lättare än t ex nytta eller välfärd låter sig det ekologiska fotavtrycket användas för aggregering. Det principiella valet av rättvisa i tilldelningen är den lika rätten att sätta ekologiska fotavtryck. 3. Vad skall vi prioritera i en värld med minskande resurser? Skall vi preferera att se på rättvisa i termer av process eller utgående från slutresultatet? Eller för att omskriva frågan: anser vi att slutresultatet bör accepteras hurudant det än är, bara själva processen är rättvis, eller bör vi prioritera ett bestämt slutresultat? Frågan kan besvaras med att säga att ju mer vi tror att resurserna är begränsade i en absolut mening och att världshandeln kan snedvrida priserna på avkastningen av det ekologiska kapitalet, desto mindre kan vi prioritera friheten att bedriva handel på bekostnad av den slutliga tilldelningen. Eller i klartext: den globala marknadsekonomin saknar förmåga att sätta gränser för an- 23

12 vändningen av resurser och att koppla resursbasen till regionalt bundna människor och andra varelser. Om vi tar idealet om produktionsrättvisa på allvar framstår den som ytterst svår att förverkliga i ett system av fria marknader och fri rätt att eftersträva tillväxt. Det förefaller omöjligt att garantera ett värdigt arbete åt alla. Detta gäller i såväl rika som fattiga länder. I i-länderna har problemet med smutsiga och monotona arbeten delvis skötts med hjälp av robotar, vilket kan ses som en överföring av belastningen på naturen. Men detta har samtidigt ökat gruppen av långtidsarbetslösa och svårsysselsatta. I de fattiga länderna har det globala marknadssystemet åstadkommit en massiv marginalisering i form av nedbrytning av traditionella kulturer och en allt råare förslumning. Hur kan man återupprätta individernas och kulturernas möjligheter att förfoga över sin egen resursbas på ett sätt som ökar deras förmåga till en hållbar utveckling? Den ovan förda diskussionen av rättvisa är, trots sin bredd, för snäv i den meningen att den bara talar om rättvisa mellan människor inom ett ekonomiskt system. Vi tror inte att det är möjligt att ge en fullständig beskrivning av miljöorättvisa utan att också se på moraliska värderingar i relation till naturen och dess olika delar. Vid sidan av de välfärdsargument som gäller människorna bör även naturen ha en direkt moralisk relevans. Det är inte helt omöjligt att granska de olika rättviseargumenten utgående från naturen eller någon del av den som moralisk aktör. De facto utgår flera argument som talar för ett begränsat jordklot inte ifrån att människan inte skulle kunna fortsätta sin exploatering av naturen, men utgående från att naturen (eller dess delar) har rättigheter eller andra egenskaper (t ex ett 'egenvärde') som gör att människan etiskt sett borde avstå från denna möjlighet. Man kan t ex, i en relativt moderat antropocentrisk version, tänka sig följande exempel på naturens rättigheter: Bytesrättvisa: Byte mellan människan och naturen skall ske så att inte ett ekosystems återhämtningsförmåga hotas. P g a irreversibilitet och osäkerhet bör en konservativ linje iakttas beträffande uttag och utsläpp. Fördelningsrättvisa: Vid utnyttjandet av naturen skall andra beståndsdelar än människan garanteras en skälig del. Man kan t ex fråga sig om Brundtlandrapportens tolvprocentskrav är skäligt med tanke på att en art anses ha rätten att förfoga över 88 % av jordens biokapacitet. Produktionsrättvisa: Djur som ingår i den agrikulturella och industriella produktionen bör få leva ett värdigt liv. 24

13 Det är givet att i den mån naturen och dess beståndsdelar blir mål snarare än medel förändras synen på människans livsrum. En mera ekocentrisk syn innebär givetvis att en mindre del av den begränsade biokapaciteten tilldelas människan. Slutsatser Med utgångspunkt i vårt tillnärmelsesätt framstår gränslösheten i dagens värld i ett ganska dystert ljus. Gränslösheten är en illusion som ytterligare bidrar till att förvärra den reella situationen för många människor och för naturen. Kan någonting göras? Hur kan vi återinföra en medvetenhet om de begränsningar som måste beaktas och som obönhörligt möter åtminstone alla dem som inte är tillräckligt rika? Eftersom en lokal eller nationell ransoneringspolitik förlorar i betydelse samtidigt som de globala resurserna utarmas, bör etiken allt mer lyftas fram på ett övernationellt plan. Vi tänker inte då på mjuka och politiskt korrekta begrepp som 'hållbar utveckling', vilka ju är förenliga med mycket olika framtidssyner. Det vore en trevlig slutsats av denna uppsats att kunna säga, att, i stället för auktoritativt bestämda yttre gränser, kan vi nu förlita oss på de inre gränser som varje fri människa sätter för sitt eget handlande. Trots att det otvivelaktigt har skett en utveckling av miljömedvetenheten är dess praktiska betydelse för utvecklingen på jorden dock en droppe i havet. Vi tror inte att moralisk utveckling kan ersätta de gränser och 'bindningen vid torvan' som fanns i den 'ännu-icke-globaliserade' världen. I stället tror vi att det är nödvändigt att bestämma gränser för vad var och en har rätt till. Ett sådant system borde ha följande allmänna drag. Rätterna skulle tillfalla var och en individ på jorden (i stället för ödeslotten skulle man få jordelotten ). De kan gälla rätten att förorena eller rätten att använda en bestämd resurs. Låt oss för korthetens skull behandla endast utsläppen av koldioxid i samband med användningen av fossila bränslen. Var och en skulle erhålla en bestämd utsläppsrätt, t ex ett halvt ton kol per år, som vi antar att är beräknad på basen av den överenskomna maximimängden för de globala årliga koldioxidutsläppen. Man skulle få bedriva handel med rätterna, men bara för ett år i taget. Skulle inte denna begränsning finnas så skulle fattiga människor sannolikt inom kort ha gjort sig av med sin jordlott för eviga tider. Fattiga som bränner lite energi och således har små utsläpp skulle kunna sälja sina utsläppsrätter och få en årlig inkomst, vars nivå 25

14 skulle var beroende av hur häftigt de välbärgade bjuder över varandra för att t.ex. få resa eller bo på ett mera energislösande sätt. Inkomstfördelningen skulle på detta sätt bli mer rättvis och de rika skulle få starkare incitament att utveckla alternativa energiformer och att minska t.ex. resandet. Ett problem med individuella rätter är att utsläppen ökar om befolkningen växer. En tänkbar lösning är att inte dela ut nya rätter, utan att låta de ursprungliga gå i arv. När någon föds får den en andel av föräldrarnas rätter, och när någon dör överförs rätten på bröstarvingarna (eller om sådana saknas enligt testamente). Det betyder att barn i stora familjer eller med föräldrar som lever länge i framtiden får nöja sig med mindre utsläppsrätter. Detta borde bidra till att begränsa befolkningsökningen. Vi kunde spinna vidare på denna tanke, men det väsentliga torde redan framgå. Det är fråga om att: 1) sätta ett tak på resursutnyttjandet, 2) privatisera eller dela upp allmänningar, genom att dela ut individuella nyttjanderätter, samt 3) använda marknaden som en del av ransoneringssystemet. Men denna bild leder naturligt in på frågan om hur övervakningen skall ske utan att vi hamnar i ett totalitärt samhälle? Vi föreställer oss att det finns tekniska förutsättningar för en 'human kontroll'. De som slösar mest med jordens resurser använder sig nästan uteslutande av elektroniska kort. Det borde därför inte vara tekniskt omöjligt att registrera t ex bränsleuppköpen på ett sådant kort. Förvisso påminner ett samhälle där dylikt sker om ett storebrorssamhälle där ungefär allting om människorna registreras. Men detta innebär kanske inte en avgörande förändring i förhållande till nuläget. Uppgifterna skulle nu bara brukas för att styra utnyttjandet av de sista allmänningarna. 26

15 Litteratur Andersson, J. O. och M. Lindroth (2000) Ecologically unsustainable trade. Ecological economics. (forthcoming). Aristotle (1976) Nicomachean Ethics (Translated by J. A. K. Thomson.) London, Penguin Books. Edward-Jones, G., B. Davies och S. Hussain (2000) Ecological economics. An introduction. Oxford, Blackwell. Frankena, W. K. (1979) Ethics and the Environment, ss I Ethics and Problems of the 21st Century (red. Goodpaster, K. E. och K. M. Sayre). Lappé, F. M. och Collins, J. (1978) Mat åt alla, Askild & Kärnekull, Stockholm. Milanovic, B. (2000) How Great is World Inequality? WIDER angle, August 2000, The United Nations University Røpke, I. (1994) Trade, development and sustainability a critical assessment of the 'free trade dogma'. Ecological Economics 9, p Sen, A. (1987) On Ethics and Economics. Oxford, Basil Blackwell. Wackernagel, M. & Rees, W. (1996) Our Ecological Footprint. New Society Publishers Wackernagel, M. (2000) Importing Carrying Capacity: How Global Trade Enables Nations and the World to Accumulate an Ecological Debt. (Contribution to Prof. Kenneth Watt's Encyclopedia on Human Ecology, Transaction Publishers, Rutgers, New Jersey) Wilson, J. O. (1992) Socio-economic justice i Real Life Economics (red. P. Ekins and M. Max-Neef), ss London, Routledge. 27

16 28