Samråd om Förvaltningsplan, Miljökvalitetsnormer, Åtgärdsprogram samt underlag i VISS.

Transkript

1 1(6) YTTRANDE Dnr Vattenmyndigheten Bottenvikens vattendistrikt Luleå Samråd om Förvaltningsplan, Miljökvalitetsnormer, Åtgärdsprogram samt underlag i VISS. Sammanfattning Kalix kommuns Samhällsbyggnadsförvaltning anser att framtagen förvaltningsplan, åtgärdsprogram, miljökonsekvensbeskrivning samt underlag i VISS utgör ett bättre underlag än tidigare underlag. Vattenmyndigheten har ett tydligare fokus på åtgärder istället för framtagande av miljöövervakningsunderlag, vilket är positivt. Det är också positivt att det har förekommit en dialog med kommuner även om det inte på långa vägar varit i tillräcklig omfattning. Kalix kommun kan dock inte hålla med om att underlaget skulle ge det underlag och den information som behövs för vårt arbete. Vi kan inte heller hålla med om att förvaltningsplanens sammanfattning av vattenförvaltningsarbetet i sin helhet är korrekt eller att framtagandet av miljökvalitetsnormerna är tydligt. Detaljerade synpunkter framgår i bilaga. För samhällsbyggnadsförvaltningen Katarina Tano VA-ingenjör

2 BILAGA Dnr (6) Allmänt om remissunderlaget Kalix kommun, anser att framtagna Förvaltningsplan, Åtgärdsprogram, Miljökonsekvensbeskrivning och underlag i VISS för perioden är betydligt mer genomarbetad och genomtänkt än för föregående förvaltningscykel. Det finns dock fortfarande stora kunskapsluckor som legat till grund för antaganden och beräkningar, vilket medför att det i många fall återigen blivit ett material där genomförbarheten kommer att bli låg. Hänsyn har inte tagits till hur kommuner är organiserade och hur deras ekonomiska förutsättningar ser ut. Inte heller verkar man ha förståelse för den stora extra arbetsbelastning detta kommer att innebära, inte bara för tillsynssidan inom kommunen men också för främst den tekniska sidan, som i många fall ska genomföra åtgärderna. Därtill kommer bristande kunskaper i hur en kommun har möjlighet och förmåga att fördela de skatteintäkter som finns tillgängliga. En annan stor brist i materialet är hur urvalet av förorenande verksamheter har behandlats. Där det i många fall till största delen är stora areella näringar eller naturligt förekommande påverkade vattenförekomster har man istället valt att sätta åtgärder på sådana verksamheter som redan i dag är hårt reglerade istället för att ta fram fler och nya åtgärder för sådana verksamheter som, om deras bidrag skulle reduceras, skulle medföra största minskningen i miljöpåverkan. Även om man vid framtagandet av underlaget till viss del har låtit kommuner vara delaktiga är materialet till största delen framtaget som en myndighetsprodukt, med liten eller ingen rimlig förankring i hur genomförandet ska vara praktiskt möjligt. Detta bidrar till att chansen att föreslagna åtgärder ska bli genomförda blir än mindre. En mer djupgående dialog med kommuner, och då med både de kommunala tillsynsutövarna likväl som de ansvariga för teknisk verksamhet, planering och fritidsverksamhet samt politiker skulle inneburit mer realistiska och genomförbara åtgärder både avseende miljönyttan som ekonomiskt. Att med utgångspunkten att bildandet av vattenråd med automatik medfört samarbeten mellan olika utövare och intressenter visar också på glappet mellan verkligheten och det önskvärda. Tanken att samordna åtgärdsprogrammen för vattenmyndigheterna och Havs- och vattenmyndigheten är väl i och för sig god, men remisserna är omfattande och remisstiden illa vald utifrån många verksamheter som har andra årsredovisningar och planeringar att genomföra denna tid. Allmänna synpunkter utifrån det kommunala perspektivet I sammanfattningen om vad som ska ske i den kommande förvaltningscykeln har det konstaterats att det krävs tydligare ansvar för kommunerna samtidigt som det krävs att mer

3 3(6) medel och resurser avsätts för genomförandet. Detta anser Kalix kommun är något man borde insett mycket tidigare. Den kommunala verksamhetsplaneringen innebär ofta att budgeteringar sker för flera år framåt. Mycket av den verksamhet som berör vatten kräver olika typer av tillstånd från olika myndigheter, och planeringstiden för genomförande är oftast flera år. Att först nu påtala att det saknas tillräckliga resurser hos kommunerna för genomförande innebär att det i princip är omöjligt att uppfylla åtgärdsprogrammet redan innan det är fastställt. Det saknas dessutom möjlighet att hinna rekrytera kompetent personal för att driva frågorna, lika väl som det saknas tillgång på kompetenta personer att rekrytera. Även här är det en fråga inte bara för tillsynssidan hos kommunen, utan även för den tekniska verksamheten. Det framhålls att det ökade engagemanget i befintliga vattenråd är positivt och att det i förlängningen borde leda till att man kan ställa ökade krav på åtgärder via politiker, speciellt via de utsedda vattenpolitiker som finns i länet. Tyvärr har man här helt bortsett från det faktum att även om många vattenråd är aktiva, så är den aktiviteten sällan riktad mot de åtgärder som berör den kommunala verksamheten. Det är snarare så att det i många fall är starkaste intresse bland fiske- och rekreationsförespråkare, där en stor del av åtgärderna hamnar hos Trafikverket, skogsägare eller vattenföretag. Att tro att bara för att kommuner är representerade i vattenråd kommer det att leda till kommunalpolitiska beslut är fel. Man har dessutom helt missat att de som är utsedda som vattenpolitiker inte med självklarhet ingår i en nämnd för just dessa frågor. I förvaltningsplanen nämns att fler finansieringsmöjligheter måste bli möjliga och att myndigheter måste samarbeta för att söka finansiering, och det är väl i och för sig bra, men var kommer kommunerna in här? Det inte är ju inte myndighetssidan hos kommunen som kommer att genomföra några åtgärder. I stället påtalas att det behövs ökade resurser för tillsyn och prövning för att öka kontrollen av förorenande verksamheter, men utan pengar till den övriga kommunala verksamheten kommer ändå inga åtgärder till stånd. För att ytterligare utöka arbetsbördan på kommunerna vill vattenmyndigheten under kommande förvaltningsperiod utveckla den återrapportering som idag sker årligen för att, som man säger, få veta mer. Det skulle bara innebära mer administration för kommunen, och kvaliteten på svaren riskerar att bli sämre i brist av tid. Miljöövervakning Det konstateras att det i dag finns stora brister i den miljöövervakning av vatten som sker. Provtagningen av biologiska parametrar är bristfällig och för få vattenförekomster provtas. Samtidigt har HaV arbetat på ett regeringsuppdrag om vattenanknuten recipientkontroll där man utrett olika möjligheter till hur denna miljöövervakning ska kunna ökas. Man konstaterar att det innebär ökade kostnader för tillsynssidan, men hur finansieringen av den faktiska provtagningen ska ske är inte klar. Olika förslag läggs fram. Förvaltningsplanen bör i detta fall revideras till att harmoniera med utkomsten av detta förslag så att det inte bara blir krav på mer miljöövervakning för verksamheter som redan gör detta, utan även för de verksamheter som idag inte har några krav på recipientkontroll. Med ökad miljöövervakning kommer även ett behov att öka kunskapsnivån inom området både på myndighets- och verksamhetsnivå, eftersom felkällorna är många. I många fall

4 kanske det till och med måste innebära att nya föreskrifter tas fram då det även omfattar råvatten (till dricksvattenförsörjning), åtgärdsuppföljning, datalagring nationellt och enhetlig identifiering av vattenförekomst. 4(6) Avloppsreningsverk En av de påverkanskällor som återkommande finns med i både förvaltningsplanen och åtgärdsprogrammet är kommunala avloppsreningsverk. Beskrivningen av reningsverken som förorenande ger en missvisande bild av verkligheten, då dessa de facto renar utsläpp från tätorten. Med den definitionen skulle man i större utsträckning möjliggöra verksamma åtgärder eftersom man då skulle minska källorna till föroreningarna. Reningsverken i sig skapar inte miljöproblem, de bidrar till att minska miljöproblemen som staden och dess innevånare skapar. Synsättet innebär att uppströmsåtgärder som innebär utbyte av produkter och förorenande ämnen skulle införas i VISS, vilka i många fall skulle ge bättre utväxling som åtgärd än att belägga ett reningsverk med ökade krav på rening där processer och teknik i dag saknas. Det skulle även bidra till ett ökat tryck på producenterna av dessa till att ta fram mer miljövänliga produkter, vilket säkerligen också skulle bidra till ökad forskning för mindre miljöbelastande produktion. Samma synsätt finns även i EU-direktivet Rening av avloppsvatten från tätbebyggelse där man utgår ifrån att tätbebyggelsen utgör problemet. Direktivet om prioriterade farliga ämnen betonar också betydelsen av åtgärder vid källan. Det är dessutom viktigt att betona att avloppsreningsverk varken tillverkar farliga ämnen eller alstrar föroreningar, vilket omöjliggör att man kan identifiera vilka kemiska ämnen som släpps ut, lika lite som man kan införa reningstekniker för dessa. Kravet på ökad tillsyn av reningsverk är inte tillämpbart på anläggningar >2000 pe som är tillståndspliktiga. Att via tillsynen införa ökade krav på rening och andra åtgärder förutsätter att verksamheten omprövas, vilket är en kostsam process. För anmälningspliktig verksamhet ska eventuella krav via tillsynen vägas mot kostnader, effektivitet och miljönyttan. Avloppsledningsnätet En åtgärd riktad till kommuner innefattar ökad tillsyn och ökade krav på åtgärder på det kommunala avloppsledningsnätet. Detta är krav som inte är samordnade med den befintliga lagstiftning och de föreskrifter som gäller. Speciellt bräddningar på ledningsnätet yfts fram som en stor källa till övergödning. Åtgärden måste omformuleras till att istället bestå i underhålls- och åtgärdsarbeten. Ett systematiskt och riskbaserat arbete kan leda till ett kostnadseffektivt underhåll som kan minska onödiga utsläpp både från ledningsnät och reningsverk. Att kräva ett fullständigt slutet ledningsnät är orimligt både kostnadsmässigt och funktionsmässigt, och att införa kontroll vid varje möjlig bräddpunkt skulle kosta miljontals kronor till ingen nytta. Vattenmyndigheten har dessutom fel i att all bräddning beror på åldern på ledningsnätet. I många städer är det inte alls de älsta ledningarna som kan läcka. Inläckage kan förekomma

5 pga otäta ledningar, läckande dricksvattenledningar och dagvatteninkopplingar, och bräddning kan ske för att förhindra källaröversvämningar. I många fall är det inte heller den kommunala delen av ledningen som är undermålig, de ledningar som är enskilda fastighetsägares ansvar kan vara orsaken till höga vattenflöden. Dessa berörs inte alls av åtgärden, vilket minskar dess effekt. 5(6) Övergödning Det viktigaste när det gäller övergödning är att källorna till övergödningen kartläggs i större utsträckning. I underlaget till åtgärdsprogram finns stora brister i just detta. Kostnader och åtgärder hamnar därför på fel verksamhet, och statusnormer kommer inte att uppnås. Det måste även i större utsträckning utredas om interna näringsbelastningar förekommer och i hur stor del det förekommer naturliga retentioner. Det är tydligt att de största påverkanskällorna till övergödning är skogsbruk, jordbruk och myrmarker. Det är därför märkligt att de åtgärder som man fokuserat på är andra källor. Att lägga åtgärder på de största källorna, även om åtgärderna är små, borde ge den största effekten för vattenmiljön. Åtgärder som rör dagvattenhantering är också något som ska ses över. I många fall är innehållet i dagvatten okänt, och åtgärderna obeprövade. De kan också ta stora ytor i anspråk med liten effekt som resultat. Vattenmyndigheten har även definierat dagvatten som alla typer av dagvatten, medan kommunen endast har ansvar för dagvatten i urban miljö. Det innebär att åtgärden i många fall ligger på fel åtgärdsgenomförare. Kravet på ökad rening av fosfor till 0,1 mgp/l i utsläppt avloppsvatten är en annan åtgärd som måste ändras. Det är inte tekniskt möjligt till rimliga kostnader och energiåtgång. Dessutom kan man ifrågasätta effekten av den åtgärden i jämförelse med åtgärder mot större påverkanskällor. Enskilda avlopp är också bidragande till utsläpp av fosfor, men även här är kostnaderna för åtgärder ofta vida överstigande miljönyttan. I detta fall måste någon form av differentiering till där man i stor utsträckning kan göra bedömningar utifrån fastighetsvärden, befolkningstäthet, övriga näringspåverkande källor och vattenstatus, för att inte det i förlängningen ska innebära att Norrlands inland och glesbygd helt ska avfolkas. Man måste också vänta in de nya föreskrifterna från HaV gällande enskilda avlopp så att eventuella krav harmonierar. Underlaget i VISS I förvaltningsplanen säga att VISS ska ge överblick och inspirera till ytterligare åtgärder där behov finnes. För att detta någonsin ska bli möjligt måste mycket förändras. För det första måste det bli mycket enklare att komma åt och hitta information i VISS. Det är inte en självklarhet i dagsläget. Dessutom måste allt inlagt material kvalitetssäkras till en betydligt högre nivå än i nuläget. Av alla de åtgärder som finns inlagda är många schablonmässigt inlagda för alla vattenförekomster utan urskiljning vilket gör att trovärdigheten blir liten.

6 Många åtgärder är inlagda med bristande underlag i om åtgärden har funktion och vad den kostar, och i många fall finns det bara bristfälligt dataunderlag för de bedömningar som är gjorda. VISS som helhet ska tas bort från åtgärdsprogrammet av den orsaken, och det som finns inlagt där får på inga vis bli binande. Det känns dessutom märkligt att en databas i ständig förändring skulle kunna utgöra juridisk grund för beslut. 6(6) Dricksvattenskydd Åtgärden om inrättande av vattenskyddsområden riktas enbart till kommunerna, men ska även omfatta länsstyrelserna då båda har möjlighet att besluta om detta. Det är för små kommuner ofta absolut nödvändigt att besluten tas av länsstyrelsen då det kan saknas både kompetens och vilja hos en kommun att ta dessa beslut. Ofta tar handläggningen av ärendena orimligt lång tid då länsstyrelsen både saknar resurser för handläggning av vattenskyddsområdesansökningar och dessutom inte prioriterar frågan. Ansökan om inrättande av vattenskyddsområden sägs gå för långsamt, och det är förvisso sant. Vad man dock inte tar upp är alla orsaker till detta. Det är inte enbart beroende på långa handläggningstider hos myndigheterna. I takt med att kunskapen om hur föroreningar kan spridas och uppstå har regelverket för vad en ansökan ska innehålla förändrats. I Naturvårdsverkets handbok om vattenskyddsområden räknas upp vad som ska ingå i ansökan. Detta kräver både ökade resurser och kompetens hos kommunerna som ska ta fram underlaget, resurser som i många fall i dag inte finns. Eftersom arbetet är så omfattande och de flesta kommuner har ett antal vattentäkter krävs ofta att konsulter kan anlitas. Detta kostar också pengar. Om det finns motstående intressen i området kan markinlösen bli nödvändig, och detta kostar också pengar. Och så vidare. Att tidssätta när arbetet ska vara färdigt blir då en utopi, då det finns för många faktorer som kan både försena och fördyra. Om åtgärden ska vara rimlig att genomföra måste det tillföras resurser både hos kommun och länsstyrelse samtidigt som det måste finnas tydliga regelverk som underlättar vid konflikter och motstående intressen. Åtgärder som berör dricksvattenskydd kan och ska finansieras av kommunens va-taxa, detsamma gäller all kontroll av råvatten med avseende på dricksvattenproduktion. Men vataxan kan inte bli hur hög som helst. Om kostnaderna för vattenskyddsområden blir för stora kommer någon annan finansiering att behövas för att slutföra arbetet. Vattenskyddsområden på andra grunder och vattenundersökningar utifrån behov av miljöövervakning kan inte finansieras av va-taxan, detta enligt 30 vattentjänstlagen. Man måste alltså särskilja vari åtgärdens grund ligger och hur den ska finansieras. Kostnader De flesta kostnader som presenteras i underlaget är otydliga och behöver förtydligas. Det är också märkligt att kostnaderna för styrmedel överstiger kostnaderna för fysiska åtgärder, man undrar vad som inte inkluderats i dessa beräkningar. I många fall har schabloner använts vilket gör det svårt att bedöma om en åtgärd är rimlig eller inte, det gör det dessutom omöjligt att bedöma hur det ska finansieras.