Sofie Tubbin. Andning på djupet. Examensarbete 15 hp. Utbildningen i Funktionsinriktad musikterapi (FMT)

Transkript

1 Sofie Tubbin Andning på djupet Hur Funktionsinriktad musikterapi kan stimulera och bearbeta andningen Examensarbete 15 hp Utbildningen i Funktionsinriktad musikterapi (FMT) Datum: Handledare: Barbro Matsson Musikhögskolan Ingesund Arvika Tfn Fax Info@imh.kau.se

2 Sammandrag Andas är det första vi gör omedvetet, därför behöver vi inte lära oss andas. Från det första andetaget andas vi helt rätt. Senare i livet kan det gå snett i tekniken och då kan vi behöva medvetandegöra vår andning. I FMT-metoden (Funktionsinriktad musikterapi) finns redskap för att bearbeta andningen på ett effektivt och lustfyllt sätt. Lasse Hjelm (FMT-metodens grundare) betonar vikten av att andningen är inordnad i helhetsutvecklingen. För att nå optimal prestationsförmåga måste varje rörelse koordineras med andningen i en rytm. Syftet med detta examensarbete var att beskriva FMT-metoden samt göra en fördjupning i ämnet andning. Genom att beskriva musikterapi med två elever med funktionsnedsättning, visar jag på hur roligt det kan vara att arbeta med blåsinstrument och vilken glädje det ger att lära sig blåsa. Sökord: FMT-metoden, musikterapi, andning, respiration, Down syndrom, Dystrofia myotonika, blåsinstrument, flöjt

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte och frågeställningar Arbetets uppläggning/disposition Bakgrund Musikterapins historia FMT-metoden Arbetsredskap Arbetssätt Kodsystemet MUISK musik inför skolan Observation och analys FMT-kriterierna FMT och andning Andningsorganen och respirationen Fallbeskrivningar Dystrofia myotonika Anna Arbetet med Anna Down syndrom Erik Arbetet med Erik Resultat av arbetet med Anna och Erik Resultatsammanfattning och diskussion Slutsats...32 Källförteckning...33

4 1. Inledning När man arbetar med barn lär man sig hela tiden nya saker om hur vi människor fungerar. Varje barn man möter är som ett nytt kapitel. Att skapa möte med barnet på dess nivå och förstå en liten bit av barnets värld är ett mål att sträva efter. Ibland händer det att man får en större utmaning än man tycks klara av, det är då, i desperationen, nya och spännande tankar föds. Med tiden utarbetar man strategier för att möta svårigheter. Mitt sätt att hantera svårigheter i barngruppen har mer och mer blivit att använda musik. Jag har arbetat inom barnomsorgen hela mitt vuxna liv. Jag började som barnskötare på flera olika förskolor i sju år. De senaste 12 åren har jag arbetat som dagbarnvårdare, vilket inneburit att jag förutom mina egna tre barn tagit hand om 6 8 barn till i åldern 1 11 år i mitt hem. I mitt arbete har jag använt mig mycket av skapande verksamhet så som musik, rytmik, bild och teater. Mitt största fritidsintresse är att spela instrument. Jag har studerat musik ett år och ägnat mig i olika perioder åt att leda kör, barnmusik och att spela i olika sammanhang. För några år sedan började en pojke hos mig. Han hade svårigheter i kontakten med andra barn, att vara i stor barngrupp samt att hantera sina känslor. Jag planerade då musikstunderna i min barngrupp utifrån hans behov av att få och ge positiv beröring och att hantera begrepp som starkt svagt, löst hårt, stor liten osv. Jag märkte en dramatisk förändring på hans beteende vilket ledde till att jag ännu mer funderade kring att använda musik som verktyg i arbetet med barn. I mitt sökande efter litteratur och utbildningar i ämnet fastnade jag för FMT-metoden (Funktionsinriktad musikterapi). Jag valde FMTutbildningen vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika som tillhör Karlstads universitet. Jag vill tacka min handledare Barbro Matsson för allt stöd under mitt skrivande. Tack också till min praktikhandledare Margareta Ericsson och övriga lärare på FMTutbildningen, Anna och Erik (som jag fått spela med och skriva om), personal på träningsskolan och föräldrar till Anna och Erik. Sist men inte minst vill jag tacka min familj och mina vänner för att ni lyssnat. 4

5 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur man arbetar med andningen inom FMT-metoden samt beskriva hur FMT-metoden använts i arbetet med två elever på en träningsskola. För att uppfylla syftet kommer jag att använda mig av följande frågeställningar: Vilken betydelse har en väl fungerande andning? Vad finns dokumenterat om FMT-metoden och andning? Hur bearbetas andningen i FMT-metoden? Vilka effekter kan FMT få med hjälp av blåsinstrument för en elev med andningsproblematik samt en elev med normalt fungerande andning? 1.2 Arbetets uppläggning/disposition Under fyra terminer har jag praktiserat som FMT-terapeut på en träningsskola. En gång i veckan har jag träffat sex elever. Vi har spelat ihop ca 20 minuter per tillfälle. Dokumentation om arbetets upplägg, elevens medverkan och funktioner har skett efter varje session. Ungefär hälften av sessionerna har dessutom filmats. I arbetet med detta examensarbete har jag använt mig av anteckningar och filmer från två av eleverna. Samtal med barnens föräldrar, lärare och assistenter har också dokumenterats och använts. Litteratur i ämnet FMT-metoden är begränsat. Därför har material från utbildningen, s.k. block, använts till stor del när jag beskrivit metoden. En litteraturstudie har också gjorts i ämnet andning samt kring diagnoserna av de två elever jag valt att presentera. 5

6 2. Bakgrund I Nationalencyklopedin definieras ordet musikterapi enligt följande: benämning på en rad olika behandlingsmetoder i vilka musik används för att hindra olika sjukdomstillstånd och/eller utveckla olika fysiska och psykiska funktioner (NE 2009). Lasse Hjelm framhåller att ordet terapi står för vård och behandling eller sjukvårdsbehandling och att musikterapi endast avser individuell behandling. Vidare förklarar han ordet musikterapi: musik som hjälpmedel, en musikverksamhet med utommusikaliska mål (Hjelm 2004 B.1 s. 2, 3). Världsorganisationen för musikterapi (WFMT) skriver så här: Musikterapi innebär att en utbildad musikterapeut använder sig av musik och/eller musikaliska element (ljud, rytm, melodi, harmoni) i en process avsedd att möjliggöra och främja kommunikation, relaterande, inlärning, mobilisering, uttryck och andra relevanta terapeutiska mål med syfte att tillgodose fysiska, emotionella, mentala, sociala och kognitiva behov. Musikterapi har som mål att ge individen möjlighet att utveckla resurser och/eller återerövra funktioner så att han eller hon kan uppnå bättre intra- och interpersonell integrering och förbättrad livskvalitet (Förbundet för musikterapi i Sverige 2008). 2.1 Musikterapins historia I många skrifter om musikterapi nämns bibelns berättelse om David och Saul som den äldst dokumenterade musikterapisituationen. När Kung Saul hamnade i ett tillstånd av bedrövelse kallade han på David som spelade harpa för honom vilket hade en lugnande inverkan. Sambandet mellan medicin och musik kan spåras från tidiga myter fram till vår tid. Even Ruud skriver i boken Vad är musikterapi? att man historiskt kan skilja på en magisk, en religiös och en rationell uppfattning om vad sjukdom består i. Man kan titta på vad musiken haft för betydelse i dessa olika uppfattningar (Ruud 1982 s. 58). Den magiska sjukdomsuppfattningen kännetecknas av att man inte ser en person som sjuk utan säger att det är något sjukt i personen. Detta finns fortfarande kvar hos olika naturfolk. Medicinmannen har till uppgift att finna den demon som är ansvarig för sjukdomen och vända demonens kraft mot andra objekt. Här spelar musiken en viktig roll, 6

7 hela stammen hjälps åt att med dans, sång, rytmer, klapp och stamp driva bort det sjukdomsframkallande. I den religiösa sjukdomsuppfattningen trodde man att Gud gav människan en sjukdom som ett straff för en synd eller brott mot en norm. Musiken var ett medel för att komma i kontakt med gudarna och övertala eller försona sig med dem. Det finns exempel både i mesopotamisk, egyptisk och tidig grekisk civilisation på musik som använts i religiös terapi. Mer rationella teorier kring sjukdom och hälsa formades kring 500-talet f.kr. Pythagoréerna ägnade sig i huvudsak åt matematik, medicin och musik, att finna harmoni i talen och kroppen. Musiken ansågs som den jordiska avbilden av harmonin ute i världsrymderna, sfärernas harmoni (musica mundana). Den blev ett medel att skapa harmoni mellan det fysiska och det psykiska. I Memfis byggde egyptierna ett tempel 525 f.kr. till den förste egyptiske läkaren Imhoteps ära, som också skulle fungera som sjukhus. Här skapades en miljö av rekreation med olika aktiviteter som dans, målning och konserter. Även grekerna byggde vid denna tid ett tempel, skola, bibliotek samt en teater avsedd för musikframträdande till guden Asklepios ära. Detta centrum förlades till Epidauros och blev en vallfärdsort för sjuka och en central plats för kulturella aktiviteter. Under antiken tycks musiken och medicinen varit nära förbundna med varandra, Apollon var gud både för läkarvetenskapen och för musiken. Många tankar, kring musik och människor, som råder än idag formulerades av antikens filosofer. Intrycket från antiken kan vara att musik i de flesta fall användes som en hjälp i terapin, men det förekom även musik som behandlingsmedel. Under medeltiden blev den praktiska användningen av musik i behandling mer vedertagen. Musikens mest framträdande drag under renässansen var att frammana olika stämningar, man ger även tonerna symboliska betydelser. Marsilius Ficinus ( ) försöker ge en fysisk förklaring till musikens kraft Genom de luftrörelser som tonen sätter igång, berörs kroppen. Den förädlade luften sätter luftanden, som sammanbinder kropp och själ, i svängning. Ficinus anbefallde musik i kampen mot spridningen av epidemiska sjukdomar, däribland pesten. Under kommande århundraden behåller musiken sin plats i sjukdomsförebyggande syfte och behandling av psykiska och somatiska åkommor (Ruud 1982 s ). Musikterapi i sin nuvarande form började växa fram i början av 1900-talet, då psykoterapeutisk inriktad. I Sverige nämns från mitten av 1900-talet två riktningar 7

8 pedagogisk musikterapi och klinisk musikterapi (Granberg 2007 s. 19). Efter andra världskriget i USA upptäcktes att musik var användbart i behandling och rehabilitering av skadade krigsveteraner. Sedan dess har terapiformen utvecklats inom nästan alla behandlingsområden. Under 1970-talet i Sverige fick musikterapi fäste främst inom vård och omsorg och vidgades sedan under 1980-talet att omfatta t.ex. psykvården, åldringsvården samt inom cancervården (Grönlund, Alm och Hammarlund 1999 s ). I förordet till Even Ruuds bok Varma ögonblick (2002 s. 8) beskriver Mona Hallin utvecklingen av musikterapi i norden från 70-talets specialpedagogiska inriktning vid institutioner för barn och unga med olika funktionshinder via 80-talets mer psykoterapeutiskt orienterade musikterapi. Vidare beskriver hon tre huvudriktningar i Sverige, en grundläggande specialpedagogisk inriktning vars utbildning funnits vid Sjöviks folkhögskola, en psykodynamisk inriktning som ges vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som påbyggnad till musikpedagogisk examen samt Funktionsinriktad musikterapi (FMT-metoden) vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika som tillhör Karlstads universitet samt vid det privata musikterapiinstitutet i Uppsala hölls en kort kurs i musikterapi och samma år bildades Svenska Förbundet för Musikterapi (SFM) vilket senare ombildades och heter idag Förbundet för musikterapi i Sverige (FMS) (Granberg 2000 s. 114). Utbildningen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm startade 1981 (Granberg 2007 s. 19, 20). Erling Dyreborg beskrev i boken musikterapi sin första musikterapeutiska erfarenhet. Han arbetade med musik på internatskolan Geelsgård med barn med olika funktionsnedsättningar företrädelsevis barn med polio. Året var 1959, musikterapibegreppet var fortfarande okänt. Specialläkaren på skolan fick veta att en flicka spelade med i blockflöjtsgruppen. Hon var förlamad i andningsorganen och hade stora andningssvårigheter. Läkaren drog genast slutsatsen att flöjtspelet förmodligen var förklaringen till att hennes respiration senaste tiden påtagligt hade förbättrats. Denna händelse blev en början till ett musikterapeutiskt arbete som växte fram på Greelsgård (Dyreborg 1975 s. 186). 8

9 2.2 FMT-metoden FMT är en förkortning av funktionsinriktad musikterapi: ett sätt att arbeta med musik som medel inte som mål (Hjelm 2005 s. 11). Lasse Hjelm utarbetade FMT-metoden under 15 år ( ) då han var verksam på Folke Bernadottehemmet (FBh) i Uppsala. Där arbetade han med barn och ungdomar med CP-skador, ryggmärgsskador, Down syndrom, Rett syndrom, autism, trafikskador och olika skolsvårigheter blev Lasse Hjelms arbete på FBh accepterat som en ny behandlingsform med benämningen funktionsinriktad musikterapi (Hjelm 2004 B.1 s. 1, 3). Hjelm har utarbetat en funktionsanalys som efterhand blivit ett fantastiskt observationsredskap (Hjelm 2005 s. 13) bildades musikterapiinstitutet i Uppsala och den första FMT-utbildningen med treårig kurs i musikterapi på halvfart. Samma utbildning påbörjades 1988 vid Musikhögskolan Ingesund (musikterapiinstitutet). FMT-metoden är en neuromuskulär behandlingsmetod avsedd för habilitering och rehabilitering av stora och små hjärnskador (beteendestörningar, begåvningshandikapp, funktionsnedsättningar och skolproblem). Terapiarbetet ska leda till överföringseffekter i syfte att stödja adeptens (den som får behandling) utveckling i vardagen. FMT-metoden ska ses som ett komplement till pedagogik/specialpedagogik i skolan samt habilitering/rehabilitering i vården (Hjelm 2004 B.1 s. 7). FMT-metoden hör hemma i ett utvecklingsteoretiskt sammanhang baserat på Piaget, Holle, Kylén och Ayres (Granberg 2000 s. 95). Jean Piaget var från början biolog som senare blev barnpsykolog och en inflytelserik teoretiker inom pedagogik och kunskapsteori. Han menade att de logiska strukturerna måste byggas upp gradvis, att varje utvecklingssteg är beroende av det föregående. Människans tankar och handlingar organiseras och omorganiseras (Hjelm 2004 B.5 s. 17). Britta Holle, en dansk sjukgymnast, har skrivit och föreläst om barns motoriska och perceptuella utveckling (Holle 1976 s. 8). Gunnar Kylén talar om begåvningsutveckling och begåvningsnivåer. Jean Ayres har utvecklat teorier om sinnesintegrering. På senare år har många FMT-terapeuter identifierat sig med Vygotskijs idéer om utveckling i samspel med omgivningen. FMT-metoden går ut på att återställa eller bygga upp funktioner genom att utveckla hjärnan. Enskild nivåanpassad behandling är därför ett måste (Granberg 2000 s. 95). Metoden är ickeverbal vilket innebär en samverkan utan ord. Det förekommer inga instruktioner, kommentarer eller verbalt beröm. Genom detta skapas förutsättningar för en 9

10 egen reaktion och handling utan att bli instruerad. Utgångsläget är alltid adeptens egen utvecklingsnivå vilket ger förutsättningar för en utvecklingsprocess i adeptens egen takt. Det handlar om att locka fram handlingar som leder till nya upptäckter och därmed nya erfarenheter som i sin tur är nödvändiga för en individs utveckling. Arbetet sker från kroppen till hjärnan (Hjelm 2004 B.1 s. 3). Lasse Hjelm skriver i block 9 om terapibegreppet kontra undervisning. I den enskilda terapin är det möjligt att möta individen där den befinner sig. FMT utgår från utvecklingsteoretiska principer där terapeuten skapar en stegvis stimulering av de enskilda funktionerna. Hjelm använder ofta Piagets uttryck varje utvecklingssteg möjliggöres endast av det föregående steget (Hjelm 2004 B.1 s. 12). I undervisning talas mycket om att träna och öva för att nå resultat. Ann-Britt Hellén lär ha sagt det som utvecklas sitter alltid kvar det som tränas måste alltid tränas (Hjelm 2004 B.9 s. 2 3) Arbetsredskap Metoden består av ett kodsystem med ca 20 specialkomponerade melodimodeller som är noga uttänkta för att tjäna sitt syfte (Hjelm 2004 B.1 s. 3). Terapeutens verktyg är ett akustiskt piano. Adepten får olika attribut i form av trummor, cymbaler och blåsinstrument. Eftersom trummor och cymbaler inte är bundna till toner eller ackord passar de utmärkt. Dessutom är de ställbara. Man kan arrangera dem i en mängd skiftande lägen beroende på vilken rörelse man vill åt. I huvudsak används virvel-, bas- och ramtrummor (Hjelm 2005 s ). Trumstockarna adepten får är av olika modell, tyngd och storlek. En del är specialkonstruerade för ett visst syfte, t.ex. tvärhandsklubba (som används vid tvärhandsgrepp) och dubbelklubba (används för att aktivera en passiv hand). Cymbalerna är i olika storlekar och fästa vid stativ som lätt går att vinkla åt olika håll. Blåsinstrumenten man använder är blockflöjter som är preparerade för en ton. Även ACME-instrument som härmar olika fågelläten och tågvisslor används. Stolen är ett viktigt arbetsredskap för FMT-terapeuten, den ska vara anpassad så att adepten kan sitta stadigt med fötterna i golvet (Hjelm 2004 B.9 s. 11). Det är viktigt att ha en tydlig struktur i rummet. Samma plats och samma möblering skapar trygghet. Bästa platsen är ett enkelt inrett, inte alltför stort rum med endast ett piano. Adepten placeras i fokus så att terapeuten ser hela adepten och vice versa (Hjelm 2004 B.9 s. 8). 10

11 2.2.2 Arbetssätt Vanligtvis träffar terapeuten adepten en gång i veckan ca 20 minuter. Det är viktigt att det finns en fast struktur i terapeutens agerande. Terapeuten bör vara förberedd, ha alla instrument på plats och ha läst igenom anteckningar från förra sessionen. Eftersom all fokus kommer att vara på adepten måste terapeuten kunna koderna och spela samtidigt som man observerar. Terapeuten spelar med adepten inte för! Det är adeptens tempo som gäller. Terapeuten följer, bekräftar och möter adepten på hennes/hans utvecklingsnivå. En tydlig start och avslutningssignal eller melodi skapar igenkännande och trygghet (Hjelm 2004 B.9 s. 8 9). Efter sessionen är det viktigt att ha tid för skriftlig dokumentation. Vanligt är att man filmar adepten med jämna mellanrum för att kunna observera helheten och kunna se förändringar över tid Kodsystemet Koderna är enkla melodier som spelas utan pedal och utan improvisation. De ska fungera som tydliga signaler för adepten. Lasse Hjelm som komponerat och utarbetat kodsystemet menar att det bygger på den utvecklingsteoretiska processen inspirerad av Jean Piaget. Systemet stöder alltså adepten att strukturera sig själv (Hjelm 2005 s. 191, 195). Varje kod har ett eget syfte. En speciell uppställning av instrumenten hör också till koden. En av koderna används utan instrument som välkomst- och avslutningsmelodi, även som avslappningsmusik. Sedan följer kontaktsökande koder där man vill uppnå samverkan och dialog. När man känner att man fått ett samspel kan man börja arbeta med funktionerna utifrån vad adepten är i behov av. Man arbetar med ett instrument och flera för att förstå parförhållande och få antalsförankring. Trumstockarna man använder är olika i utförandet. Allt för att stimulera handoch handledsutvecklingen. Några av koderna är särskilt användbara för barn med olika skolsvårigheter t.ex. läs- och skrivsvårigheter och olika motoriska svårigheter. Man arbetar då i läsriktningen, från vänster till höger. I dessa koder får man även igång bålrotationen (att det övre och det nedre kroppssystemet kan fungera ihop och separat). Dessutom utvecklas förmågan att kunna korsa sin egen medianlinje, kroppens tänkta mittlinje. 11

12 Några av koderna utvecklar hållningen, rygg, svank och nacke. Genom alla koder bearbetas kroppskontrollen och perceptionen. Dessutom organiseras rörelser och intryck. Man använder sig också av bastrumma till fötterna, för att samordna händer och fötter samt utveckla balansen. Fyra av koderna är s.k. blåskoder. I dessa koder bearbetas andningen och den auditiva perceptionen. I förlängningen påverkas röstutvecklingen, artikulationen och andningen i förhållande till övriga kroppen. Målet är att uppnå en helhetskoordination och full kroppskontroll och där spelar andningen en stor roll (Hjelm 2004 Kodblad) MUISK musik inför skolan MUISK är en anpassad musikverksamhet som riktar sig främst till sexåringar inför skolstarten. Eftersom den sker i grupp kallar man den inte terapi. De utommusikaliska målen är att stödja barnens helhetsutveckling samt stärka koordinationsförmågan och den motoriska och perceptuella utvecklingen. Förhoppningen är också att utveckla barnens fantasi och uttrycksförmåga. De musikaliska målen med verksamheten är bl.a. att skapa en positiv attityd till musik och stimulera barnens musikintresse, dessa är dock inte de primära målen. Musikstunderna innehåller sång, dans, rörelse och enkelt instrumentalspel. Övningarna bygger på utvecklingsteoretiska insikter (Hjelm 2005 s ). MUISK-verksamheten äger rum minuter en gång i veckan. Få verbala instruktioner ges. Information runt aktiviteterna kan ske genom en agerande vuxen (vanligtvis läraren i förskoleklassen) i MUISK kallad spegel. Barnen sitter i en halvcirkel och har spegeln i fokus (Hjelm 2004 B MUISK s. 3 5). Eftersom de enda instruktioner som ges är spegelns rörelser, blir barnen uppmärksamma och uppövas i avläsning, vilket i sin tur är grundläggande för läsoch skrivförmågan (Hjelm 2005 s. 144). Aktiviteterna byggs upp stegvis utifrån gruppens förutsättningar. Upplevelsen är viktigast. Begreppen rätt och fel utelämnas (Hjelm 2005 s.145). Efter gånger med MUISK kan man erbjuda enskilda observationer (sexårsobservationer) av varje barn för att upptäcka de elever som kan behöva mer stöd. När sedan barnet börjar första klass kan man erbjuda FMT för de som behöver. MUISK är utarbetat för sexåringar men fungerar även i högre åldersgrupper och i särskolan. 12

13 2.2.5 Observation och analys Lasse Hjelm menar att FMT-metodens observations och analyssystem är unikt och annorlunda. Med en definitiv verklighetsanknytning skapar sig FMT-teraputen en klar bild av adeptens funktionsnivå och kan härmed möta varje individ på dennes absoluta erfarenhetsnivå (Hjelm 2004 B.15 s. 1). För att registrera de framsteg i behandlingen som förhoppningsvis kommer, finns ett graderingssystem. Tabellen redovisar problempoäng: 0 inga problem, 1 synbart problem, 2 påtagligt problem och 3 extremt problem. Analystabellen är till för FMTterapeuten som en värderings-, planerings-, och redovisningsmodell. FMT-kriterierna, som följer nedan, är en utgångspunkt för observationerna och analyserna (Hjelm 2005 s ) FMT-kriterierna Stabilitet: en grundläggande funktion för välbefinnande. Man observerar adeptens känsla för underlaget (KFU), balans och kroppskontroll. Sidoskillnad: I många fall kan man se en påtaglig skillnad mellan kroppens två sidor, vilket kan ge individen en osäkerhet och klumpighet. Dessutom kan varseblivningen på höger respektive vänster sida befinna sig på två olika nivåer. Separata sidorörelser: handlar om att kunna utföra och kontrollera olika samtidiga rörelser på kroppens båda sidor (ex. peka i en bok med ena handen och samtidigt göra anteckningar med den andra). Bålrotation: Människokroppen kan ses som två funktionella system, det nedre (fötter, ben och bäcken) och det övre (bröstkorg, skuldror, hals, huvud och armar). Dessa två system ska kunna samarbeta men även fungera separat. Korsrörelse: innebär att kunna korsa händer och armar över medianlinjen (kroppens tänkta mittlinje). Handfunktion höger/vänster: handen avslöjar mycket om vilken mognadsnivå individen befinner sig på. Här observerar man hur adepten håller i trumstocken, vilket handgrepp som används. Handledsfunktion höger/vänster: handledens medverkan i preciserade rörelser är mycket viktig. Den är en länk mellan kroppens perifera utpost (hand/fingrar) och hjärnan. En stel 13

14 handled medför rörelser i armen, vilket man kan observera i terapisituationen. Perception: förmåga att uppfatta, urskilja, lokalisera, diskriminera och tolka allt runt omkring oss. I FMT-metoden talar man om att den auditiva perceptionen är den absolut ledande och dominerande. Örat leder ögat ögat leder handen (Hjelm 2005 s. 57). Modell/logik: här analyseras adeptens förmåga till problemlösning, hur vederbörande avläser rummet (i vårt fall utplacerade instrument). Terapeuten observerar om adepten finner en struktur utan instruktioner. Koordination hand fot: en samverkan mellan hand som får representera kroppens överdel och fot, kroppens nederdel. Många grundfunktioner är beroende av samspelet mellan hand och fot. Andning: här observeras adeptens angreppssätt på blåsinstrumenten. Med vilken kraft adepten blåser, om vederbörande kan känna in hur mycket luft som krävs för att få ton. Även munmotoriken kan avläsas, hur musklerna runt munnen fungerar. Helhetskoordination: Terapeuten observerar adeptens förmåga till samordning av rörelse och andning samt samordning av rörelse och tanke (att anpassa kroppen till kommande aktivitet, förmotorisk planering) samt förmåga att utnyttja sin balans och gravitationskänsla (Hjelm 2004 B.15 s. 3 8). Vid behov kan följande kriterier läggas till: Initiativ: Adeptens reaktion och aktivitet studeras. Om personen är passiv, tveksam eller undersökande och aktiv. Kontakt: Terapeuten observerar om adepten är iakttagande och nyfiken eller bortflyende och visar motvilja. Öga handfunktion: en följsamhet mellan öga och hand. Att adepten kan fixera målet och kontrollera rörelsen (Hjelm 2004 B.15 s ) FMT och andning I FMT-metoden betonas andningen som mycket viktig. Diafragman som delar bålen kan ses som en horisontell gränslinje mellan människans undre och övre del. Detta ger en antydan om hur viktig andningen är för människans kroppsfunktion och välbefinnande (Hjelm 2004 B.1 s. 11). Andas är det första vi gör omedvetet, därför behöver vi inte lära oss andas. Från det 14

15 första andetaget andas vi helt rätt. Senare i livet kan det gå snett i tekniken och då kan vi medvetandegöra vår andning. När vi bearbetar vår andning söker vi oss tillbaka till den andning vi hade vid födseln. Andningen påverkas av stress, oro, ångest, nervositet och olika sinnesupplevelser. Även dålig kroppshållning kan ha negativ inverkan på hur vi andas (Hjelm 2004 B.3 s. 23). Andningen och rösten är nära förbundna med varandra och därför kan rösten avslöja mycket av människans förhållande till sig själv (Hjelm 2004 B.3 s. 27). Rösten som tar sitt stöd från diafragman betyder också mycket för helheten. Rösten förmedlar mycket av personlighet och karaktär. Kroppsspråket och det talade språket är ytterst beroende av varandra (Hjelm 2004 B.1 s. 11). Hjelm skriver om att inordna andningen i helhetsutvecklingen och organisera andningen i helhetskoordinationen med hjälp av olika blåsinstrument (Hjelm 2004 B.1 s. 3). För att nå optimal prestationsförmåga, bör varje rörelse koordineras med andningen i en speciell rytm. Andningen ska anpassa sig smidigt till kroppens rörelser (Hjelm 2004 B.3 s. 24). Lasse Hjelm återkommer ofta till vikten av en bra sittställning. Han har myntat begreppet känsla för underlaget och gett det förkortningen KFU. Att ha fötterna stadigt i golvet, känna sittknölarna mot stolen och ha en balanserad hållning är grunderna i KFU. Vinsten med detta är bl.a. att andningen och rösten får bra stöd (Hjelm 2004 B.5 s. 4). Han har också noterat att många skolbarn har dålig andnings-koordination, något som kan få konsekvenser för skolarbetet (Hjelm 2004 B MUISK s. 7). 2.3 Andningsorganen och respirationen Andningens primära uppgift är att förse kroppens celler med syre samt föra bort koldioxid. Avstängning av luftvägarna innebär alltid ett livshotande tillstånd. Hjärnan kan inte vara utan syre mer än ett par minuter utan att obotliga skador uppstår (Sonesson 2001 s. 293). Respirationssystemet består av övre och nedre luftvägarna, lungkretsloppet, lungsäck, bröstkorgens ben och andningsmusklerna. Till övre luftvägar räknas näshåla, bihålor och svalg. Nedre luftvägarna består av struphuvud, luftstrupe, luftrör och lungblåsor (Henriksson, Rasmusson 2003 s ). Alla levande celler i kroppen absorberar syre och producerar koldioxid. Denna process kallas respiration. I vila andas vi omkring en halv liter luft per andetag. Minutvolymen blir 15

16 alltså 6 7 liter luft (Sonesson 2001 s ). Inandningen åstadkoms genom att brösthålan utvidgas med muskelkraft. Eftersom lungvolymen ökar och lufttrycket sjunker sugs då luft in genom luftvägarna till lungorna. När inandningsmusklerna sedan slappnar av får vi en utandning. Normalt talar vi på utandningen. Inandningsfasen görs då mycket kortare och utandningfasen förlängs och styrs av ett komplicerat muskelarbete (i kontrast till viloandning) (Lindblad 1992 s. 14). Vävnadernas och lungornas syreupptagning och koldioxidproduktion balanseras genom autoreglering (genom de biokemiska regleringsmekanismer som styr syrets och koldioxidets transport i blodet). Vid större förändringar i detta system kopplas olika centra i hjärnan in och olika reflexmekanismer utlöses. I förlängda märgen finns ett respirationscentrum som avger nervimpulser till inandningsmusklerna. I hjärnstammen regleras andningsdjupet. När man viljemässigt styr andningen deltar storhjärnsbarken i regleringen av respirationscentrum. Eftersom respirationscentrum är en del av det s.k. retikulära aktiveringssystemet (RAS) i hjärnstammen påverkas andningsfrekvens och andningsdjup även av emotionella händelser (Sonesson 2001 s. 310). Barn med skolsvårigheter t.ex. ADHD har ofta dålig kroppshållning och koncentrationsstörningar. Bristen hos personer med ADHD är funktionen i de nervbanor i hjärnan som har med styrning och reglering av hjärnans aktiviteter att göra. Beteendet styrs av nervbanor som förbinder vakenhetscentrum i hjärnstammen (RAS) med andra delar i hjärnan som minnesfunktion, känsloupplevelse, motivation m.m. (Duvner 2002 s. 21). Våra starka känslor är påtagligt förbundna med uttryck för aktiviteter i det autonoma nervsystemet. När vi upplever något som engagerar våra starka känslor, rodnar eller bleknar vi, hjärtat slår snabbare och andningen blir djupare och mer frekvent (Larsson 2000 s. 224). Andningsmusklerna är tvärstrimmiga skelettmuskler och är därmed beroende av nervstimulering från CNS (centrala nervsystemet) för att dra ihop sig. Uteblir stimuleringen slutar andningsmusklerna att fungera och andningen upphör. Andningscentrum styr andningen både med hjälp av insamlad information från olika sensoriska receptorer samt information från andra delar av CNS. Sensoriska receptorer i skelettmuskler och kring leder stimulerar andningscentrum vid rörelser. Genom tryckkänsliga receptorer ger massage av skelettmuskulatur ökad andning. Sträckreceptorer i lungorna rapporterar lungornas tänjningsgrad till andningscentrum, som i sin tur kan avbryta en djupandning (Henriksson, Rasmusson 2003 s ). Talet och sången är självklart beroende av andningen, men även rörelsen om den ska 16

17 vara effektiv. Andningen är en länk mellan kropp och psyke. En blockerad andning hindrar energin i kroppen att flöda fritt (Grönlund, Alm, Hammarlund 1999 s ). Nedsatt andning kan förstärka kognitiva funktionshinder (Brådvik 2008). Det som kan störa andningen är bl.a. en dålig kroppshållning som kan bero på muskelsvaghet i kroppen och trötthet. Även psykiska problem som stress oro och ångest påverkar andningen och kroppshållningen (Malmström 2003). Magproblem, buksmärtor samt olika luftrörssjukdomar t.ex. astma och KOL (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom) gör också att andningen försämras (Tunsäter 2009). 17

18 3. Fallbeskrivningar Jag har valt att beskriva två av adepterna som jag arbetat med under min praktiktid. De har två helt olika diagnoser. Den första adepten jag beskriver har diagnosen Dystrofia myotonika. I den diagnosen ingår andningsstörningar av varierande slag. Den andra adeptens diagnos är Down syndrom. Han har inga synbara problem med andningen. Min avsikt är att beskriva arbetet med dessa två samt hur vi arbetat med andningen och övriga funktioner. 3.1 Dystrofia myotonika Dystrofia myotonika, DM 1, är en ärftlig neuromuskulär sjukdom (Solders 2008). Det är den vanligaste muskeldystrofin hos vuxna i Europa. I Sverige är prevalenstalen (antalet människor som får sjukdomen) mycket geografiskt varierande. Den sjuka genen uttrycks starkast i hjärta, hjärna och skelettmuskler. Sjukdomens svårighetsgrad är mycket varierande, den kliniska debuten kan ske när som helst i livet. I lindriga fall är det lätt att missa diagnosen (Brådvik 2008). Muskelsvagheten är i början tydligast i ansikte, hals, händer och fötter. Försvagad ansiktsmuskulatur ger utslätad mimik, hängande ögonlock och käke. Om tugg- och svalgmuskulaturen är påverkad kan förmågan att tugga och svälja bli nedsatt, även dregling förekommer. Muskelsvaghet i läppar, tunga och gom kan bidra till problem att äta och ge talsvårigheter. Halsmusklerna som böjer huvudet framåt och nedåt är också något som försvagas tidigt. I händerna märks det till en början i småmuskler och underarmsmuskler som böjer fingrarna. I fötterna påverkas först de underbensmuskler som lyfter foten vid gång och de muskler som sträcker upp tårna. Med tiden ökar muskelsvagheten i svårighetsgrad och utbredning. Den påverkar även magen. Diarré, förstoppning och buksmärtor är vanliga. Detta kan i sin tur påverka andningen (Solders 2008). Övriga andningsstörningar som hypoventilation och apnéer kan bidra till dagtrötthet. Hypoventilation innebär att mängden koldioxid i blodet ökar på grund av minskat intag av syrgas. Apnéer är korta andningsuppehåll. Mental påverkan är vanlig och i regel påverkas hjärtat. 18

19 Sjukdom hos modern medför tidigare debut både av myotoni (ofrivillig ökning av muskeltonus) och muskelsvaghet samt större intellektuell påverkan. För sjuka kvinnor är risken störst att få barn med den svårare formen av DM 1 (25 30%). Risken är ca 10% om kvinnan är anlagsbärare. Sjuka män riskerar mycket sällan att få barn med DM 1 (Brådvik 2008). 3.2 Anna Anna som går på en träningsskola var nio år första gången vi träffades. Hon har en svår form av Dystrofia myotonika. Sin diagnos fick hon när hon var några månader gammal. I skolan sitter Anna mest i rullstol. Hon gåtränar regelbundet med hjälp av rullator. Hemma använder hon bara rullstolen ute. Inne kryper hon mest. Hon har ortoser (stödskenor) på fötterna och en bit upp på underbenet. Runt bålen har hon en stel korsett. Armarna använder hon mycket. Hon kör rullstolen och tar sig från rullstol till stol. Anna har nyligen lärt sig cykla på en trehjuling. Hon tar då hjälp av armarna för att trycka ner benet. Hon har även lärt sig simma med hjälp av armdynor. I den varma bassängen kan hon ta sig fram under, och över vattnet utan simdynor. Hon klotter-ritar och kan klippa med en sax. I skolan arbetar man med att hon ska känna igen ord. De kopplar en bild till ett skrivet ord. Prioriteringen ligger i skolan på hennes fysiska välbefinnande och att bibehålla muskelstyrkan. Hon har svag mimik och svaga läppmuskler. Hon pratar gärna och mycket, dock ganska otydligt. Anna får den mesta näringen genom sondmatning via en peg (knapp) på magen. Hon äter och dricker lite och kan tugga och svälja, men i små mängder. Mitt intryck av Anna är att hon är pratglad och har motivation för det mesta. Hon är mycket musikalisk, tonsäker och rytmisk. Hon sjunger gärna och trallar med i koderna under musikterapin. Hon kan också vara envis och säga ifrån om hon inte vill. En ängslig sida har jag också sett hos henne. Under renoveringen av särskolan var hon mycket orolig. Dagarna tillbringar hon förmiddagar på träningsskolan och eftermiddagar på fritidshemmet i samma lokaler. Var fjärde helg vistas hon på kortidshem. 19

20 3.3 Arbetet med Anna Första gången jag träffade Anna var under ett besök på skolan i september När vi började med musikterapi veckan efter hade jag en bild av hur jag ville arbeta med henne. Jag hade noterat att musklerna runt munnen var svaga. Hon ville gärna prata med mig när jag var på besök men jag hade svårt att förstå vad hon sa. Därför bestämde jag mig för att använda blåsinstrument mycket från början. Jag ville också få igång benen och fötterna och utveckla stabiliteten och hållningen. Anna var med på noterna från första stund. Hon började spela på trumman som stod framför henne på en gång. Vi bytte trumstockar några gånger och spelade på virvel, cymbal och ramtrumma. När hon fick en flöjt, såg hon först lite trevande ut, blåste några gånger innan hon fick ljud i den. Läpparna slöt inte riktigt tätt runt flöjten. Andra gången vi träffades ställde jag fram både trumma och cymbaler för att se om hon uppfattade alla attribut. Hon spelade då bara på trumman. Hon höll armarna högt i spänt läge. Detta var något jag funderade på följande veckor. Jag testade olika lägen på instrumenten för att få henne att slappna av. Redan andra gången fick hon starkare ton i flöjterna. Jag försökte ha två blåspass per gång de veckor som följde, och tonen blev stadigare för varje gång. Jag noterade tidigt att höger hand dominerade. Den var mest aktiv och uthållig. Hon ville gärna hjälpa vänster med högerhanden. Femte gången började vi arbeta med två attribut. Hon spelade många slag på det ena attributet innan hon bytte till nästa. Målet var att få ett slag på varje attribut. Att få begrepp om två olika ting och en rytm i spelet. Armarna var fortfarande antingen spända i en båge eller slappa i knäet. Sjätte gången vi träffades tog jag av henne skenor och skor. Jag placerade en trumma under fötterna för att hon skulle få känna vibrationerna från trumman. Vi spelade en stund på olika attribut. När jag tog bort trummorna för att arbeta med blåset började hon lyfta benet hon hade på trumman. Hon drog i benet med båda händer och jag bekräftade med pianot. Vanligtvis använder vi bastrumma med pedal när vi arbetar med fötterna, men eftersom Anna var så svag i fotlederna tyckte jag detta var ett bra sätt för henne. Det bästa av allt var att hon kom på det själv. Vi använde oss sedan varje vecka av denna metod och hon var alltid motiverad trots den stora ansträngningen. Hennes vänstra ben var starkast. Runt tionde gången började hållningen av armarna se riktigt bra ut. För det mesta såg det bekvämt ut. Hon började också säga ifrån när hon inte orkade eller ville mer. Då sa hon 20

21 nej och tog inte emot stockarna. Vi fortsatte på den nya terminen med blås och lade till ACME-instrument. Hon spelade fortfarande flera slag på varje attribut när jag ställde fram trumma och cymbal. Handgreppet var löst och hon använde helst höger hand. Vi använde oss mycket av kontraster, starkt svagt, litet stort osv. Jag höjde stolen baktill för att förbättra hållningen, och lade olika material under fötterna för att ge så mycket känselintryck som möjligt (ärtpåse, trumma mm.). När vi kom fram till maj 2008 och hade spelat ca 20 gånger påbörjades renovering av särskolans lokaler. Anna var mycket ängslig och orolig. Lärarna sa att hon höll för öronen hela dagarna och gillade inte ljudet av borrmaskinerna. Denna gång när allt var kaos för Anna hände så mycket i terapirummet. Hon blev lugn så fort hon kom in och trots att de borrade i rummet bredvid, såg jag ingen reaktion hos henne. Dessutom spelade hon för första gången ett slag på varje attribut. Jag ställde fram tre instrument och hon hittade genast logiken i denna uppställning och såg alla. Efteråt var hon trött. Under höstterminen arbetade vi på som tidigare. Jag introducerade läsriktningskoden med tre instrument. Hon hade svårt att korsa fokuslinjen med vänsterhanden. När hon spelade med vänsterhanden bytte hon till högerhanden för att kunna slå på cymbalen längst åt höger. Fötterna och benen blev mer och mer aktiva. Den 25:e sessionen släppte hon taget och spelade bara med benen och fötterna utan att hjälpa till med händerna. Jag lade också till en cymbal vid högerhanden och hon spelade växelspel fottrumma cymbal. Hon fick även ett ACME-instrument och spelade med blås och fottrumma samtidigt. I slutet av höstterminen utökade vi koderna mer och använde upp till fem instrument. Hon har även fått spela en blåskod där vi använder oss av åtta flöjter. 3.4 Down syndrom Den förste som beskrev Down syndrom var en engelsk läkare i vid namn John Langdon Down Varje år föds barn med Down syndrom. Det finns ca 5000 personer med detta syndrom i Sverige. Vid Down syndrom finns det 47 kromosomer istället för 46 i alla kroppens celler. Det finns olika varianter, men i de flesta fall är det kromosompar 21 som har en extra 21

22 kromosom (Bakk, Grunevald 2004 s. 61). Det finns flera karakteristiska drag hos personer med Down syndrom. De har ett platt ansikte med en liten näsa och nedtryckt näsrygg, snedställda ögonspringor med mongolveck, små lågt sittande öron och fyrfingerfåra tvärs över handflatan. Detta gör att man ofta misstänker Down syndrom redan vid födseln. Ju äldre kvinnan är desto större är sannolikheten att få ett barn med syndromet (Bjerregård Larsen 2009). Olika slags missbildningar är vanliga. Ungefär hälften har hjärtfel. Syn- och hörselproblem är relativt vanliga samt missbildningar i mag- och tarmkanalen. Överrörlighet i halskotpelaren och sköldkörtelstörningar kan förekomma. De har också en allmänt slapp muskulatur och försenad motorisk utveckling. Ofta är de kortare till växten. Immunförsvaret är försämrat. Därför är det vanligt med luftvägsinfektioner (Bakk och Grunevald 2004 s. 61). Down syndrom är den största orsaken till utvecklingsstörning. Den intellektuella nivån varierar kraftigt. De flesta bedöms ha en svår utvecklingsförsening (50 60%), många är lätt utvecklingsförsenade (35 40%) och en liten grupp har inte någon utvecklingsstörning alls. Miljön spelar en stor roll för utvecklingen hos dessa personer. I förskoleåldern har de oftast en allvarligt försenad språkutveckling, dessutom har de svårigheter med talfunktionen rent motoriskt. Det har visat sig fungera mycket bra att komplettera med visuella tecken. Många lär sig läsa och skriva. Utvecklingen hos barn med Down syndrom kännetecknas av instabilitet, de kan plötsligt förlora förmågor de tidigare haft (Riddersporre 2003 s ). Den sociala förmågan varierar, men de är överlag mer känsliga än andra i medmänskliga relationer. Depression kan förekomma hos både barn och vuxna (Bakk och Grunevald 2004 s. 62). Lasse Hjelm har skrivit en del om hur FMT-terapeuten kan bearbeta utvecklingen hos personer med Down syndrom. I arbetet med Down syndrom inriktar sig FMT-terapeuten främst på stabil kroppskontroll och känsla för underlaget (KFU). Förutsättningar för ett stabilt sittande är att sittknölarna och muskelmassan där omkring är utvecklade. Därför lägger terapeuten stor vikt vid sittandet och att fötterna har en stadig kontakt med golvet. Personer med Down syndrom drar gärna in fötterna under kroppen. I ett tidigt skede påbörjas också bearbetning av bålrotationen som är en mycket viktig faktor i utvecklingsprocessen. Lasse Hjelm betonar vikten av att uppmärksamma och understödja bålrotationen. Han menar att den är en av våra mest påtagliga detaljer i 22

23 helhetsutvecklingen (Hjelm 2005 s. 97). Perceptionen är också en mycket viktig faktor i utvecklingsprocessen. För att kunna bearbeta signaler utifrån måste man kunna uppfatta, urskilja, lokalisera och diskriminera stimuli för att kunna välja ut, uttyda och tolka signalens betydelse. I FMT-metoden betonas den auditiva perceptionen, vilket ständigt bearbetas med ständiga byten och flyttningar av instrument. Både hos vuxna och hos barn med Down syndrom är handen ofta sent utvecklad vilket är mycket intressant ur FMT:s synvinkel. Det finns alltså en stor möjlighet till funktionshöjning, särskilt med tanke på att handrörelser påverkar uppdateringen av hjärnan. I FMT-metoden får adepten ständigt arbeta med olika attribut (specialklubbor i olika utförande) i handen och får därmed många intryck från handen till hjärnan. I terapirummet möter adepten en struktur att avläsa, det FMT-terapeuten kallar modell/logik. Att utveckla förmågan att avläsa attributen och deras förhållande till varandra leder till utveckling av ett logiskt tänkande och därmed logiskt handlande. Ett inskränkt rörelsemönster är typiskt för individer med Down syndrom. Genom att grundlägga en mångfaldig rörelserepertoar ges ett underlag för den intellektuella utvecklingen. På grund av muskelslapphet i tungan har ofta personer med Down syndrom öppen mun och tungan förefaller förstorad. Att arbeta med FMT:s blåsinstrument har fallit ut bra. Muskulaturen runt munnen aktiveras, vilket borde påverka muskler runt munnen och tungan (Hjelm 2005 s ). 3.5 Erik Erik var nästan åtta år första gången vi träffades. Hans diagnos är Down syndrom. Han tillbringar dagarna på en träningsskola och en del eftermiddagar är han på ett vanligt fritids, där han har en assistent. Erik är glad, sprallig och mycket bestämd. Han vet vad han vill och är envis. Lärarna säger att han är arbetsvillig när han är motiverad. Erik tecknar med händerna och talar korta meningar. Han har bildminne på några skrivna ord t.ex. kompisarnas namn. Han formar bokstäver med pennan och kan skriva sitt namn. I skolan arbetar lärarna med att Erik ska kunna formulera meningar med hjälp av tal och tecken. Han har överböjliga leder och vill gärna sitta skräddare dvs. med benen under sig. 23

24 3.6 Arbetet med Erik Erik och jag började spela ihop i januari Första gången hade jag glömt att täcka över trummorna vi inte skulle använda. Han blev jätteglad när han fick se alla attribut och ville ha alla trummor. Jag märkte från början att han gärna ville göra på sitt sätt. Jag började med att ställa upp grunduppställningen, en virvel och två cymbaler för att se vilka han valde att spela på. Han spelade ostrukturerat på alla instrument. Vi bytte trumstockar med olika tjocklek flera gånger. Flöjt prövade vi också och det såg han ut att tycka om. Han ville inte sluta så vi spelade en blåskod till med flöjt mot slutet. Han fick ett ACMEinstrument som låter som en kråka men ville inte pröva att blåsa i den. Andra gången vi träffades var han lite mer avvaktande. Han fick en trumma och en cymbal åt gången. Han spelade snabbt och tystnade gång på gång. Erik verkade osäker på hur han skulle spela, såg frågande ut och sa så efter varje spelomgång. Jag satte fram en ramtrumma men han sa tydligt ifrån att han inte ville. Vi spelade flöjt och jag gav honom kråkan även denna gång, han testade och skrattade. Vi skojade lite och då vågade han mer och mer. När jag började spela avslutningskoden vinkade han och sa hej då. Tredje gången visade han ett plåster på höger hand, han hade fått ett litet sår. Hela höger arm hängde slappt och han rörde den inte på hela sessionen. Vi hade trots detta en bra samverkan. Han spelade koder med ett attribut och två, allt med vänster hand. Han stod upp och växlade mellan två attribut. Fjärde gången var handen återställd och vi arbetade med både höger och vänster sida. Jag hade ännu inte observerat vilken hand som var dominant. Jag noterade att denna gång dominerade höger. Första gången jag träffade honom tyckte jag vänster var dominant. Mitt i passet gick han och tog på sig stövlarna och jackan. Jag tog fram en flöjt och då kom han tillbaka till mig. Femte gången testade han medvetet vad jag bekräftade. Han spelade lite på fönsterbrädet, lite på trumman, på golvet, osv. Jag bekräftade bara slag på trumman. Det kändes som en kul lek. Denna gång började han kasta trumstockarna. Detta höll i sig i några veckor. Jag rådfrågade min handledare om hur jag skulle hantera detta. Hon sa att det är vanligt att personer med Down syndrom kastar trumstockarna i FMT. Jag fick rådet att arbeta mycket med bollar och ladda med många trumstockar och ge nya vartefter han kastade. 24

25 Följande åtta gånger var genomgående mycket kast av stockar. Han sa ofta nej tack när han inte ville spela på det jag ställde fram och uthålligheten var kort. Trots det kan jag konstatera framsteg. Han fick ett mer strukturerat växelspel mellan en trumma och en cymbal, med ett slag på varje. Han fick bollar i olika storlekar och form som han studsade på trumman och jag bekräftade studsen. Vi skrattade mycket, framförallt under blåspassen. Han kastade blåsinstrumenten också några gånger, men eftersom han gärna ville blåsa hände det inte många gånger. Han flyttade hela tiden instrumenten nära sig och ville gärna dra upp benen under kroppen. Han stabiliserade sig genom att hålla i stolen med den hand som han inte spelade med. Jag prövade att sätta honom på golvet och det fungerade några gånger. Nionde gången testade vi bastrumman vilket han gillade. När jag spelade avslutningskoden lade han sig bakom pianot med huvudet i bastrumman. Erik började mer och mer röra sig i rummet och pilla på andra saker och jag hade svårt att få kontakt. Därför beslöt jag att ha med en vuxen i rummet ett tag. Vi hade nu kommit fram till oktober och trettonde gången. Erik hade med sig en vikarie och denna gång blev det en stor förändring. Han satt på stolen hela tiden och ville nog visa vikarien, som han inte kände så väl, vad han kunde. Erik kastade inga stockar den här sessionen och detta höll i sig följande gånger. Nu följde en period när han lyssnade intensivt och spelade starkt svagt, lång kort ton på blåsinstrumenten. Även vid trummorna och cymbalen testade han starkt svagt. Han fick först tjocka trumstockar sedan tunna. Jag arbetade mycket med kontraster. Jag försökte ge honom olika sittställningar. Jag höjde stolen baktill, han satt på en luftkudde korta stunder och fick ärtpåsar och andra underlägg under fötterna. I november började han spela koden med en virveltrumma och två cymbaler. Tanken är att adepten ska spela nära kroppen, på en virveltrumma och ut åt sidorna, på två cymbaler. Det blev många slag på varje instrument. Han hade svårt att spela samtidigt med båda händerna. Vi spelade också en kod med två cymbaler. Han fick stå upp och jag flyttade isär cymbalerna mer och mer så han fick gå och springa mellan. I en av blåskoderna, där man växlar mellan två ACME-instrument, höll han i båda och växlade själv. Hitintills hade jag gett honom ett i taget. Jag noterade också denna gång att han lyssnade in och anpassade luftmängden när han blåste i flöjterna. Första gången vi träffades efter jullovet var han lite avvaktande. Efter en stund kom han igång och fick två attribut, sedan tre. Med höger hand fungerade spelet bra men han hade svårare att spela med vänster hand. Han ville fortfarande ha allt tätt intill sig och stabiliserade kroppen på olika sätt. 25