Arkeologisk förundersökning vid Vikstad. RAÄ 194, Stora Kils socken, Kils Kommun, Värmlands län 2016:7

Transkript

1 1 Arkeologisk förundersökning vid Vikstad RAÄ 194, Stora Kils socken, Kils Kommun, Värmlands län 2016:7

2 VÄRMLANDS MUSEUM Dokumentation & samlingar Box Karlstad Tel: Fax: E-post: Värmlands Museum 2

3 Arkeologisk förundersökning vid Vikstad -RAÄ 194, Stora Kils socken, Kils kommun, Värmlands län Dnr Värmlands Museum Hans Olsson Dokumentation & samlingar 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning... 5 Historik och fornlämningsmiljö... 5 Förundersökningen... 6 Syfte och frågeställningar... 6 Metod... 7 Anläggningar och fyndmaterial... 8 Naturvetenskapliga analyser Resultat och tolkningar Jämförelse mellan A3 och tidigare undersökta anläggningar av liknande karaktär Sammanfattning REFERENSER TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER DOKUMENTATIONSMATERIAL Bilagor Karta över schakt Kartor över anläggningar Anläggningsbeskrivningar Fyndlista Makrofossilrapport Jens Heimdahl, Arkeologerna Shmm, Vedartsanalys

5 Inledning I oktober 2015 utförde personal från Värmlands Museum en arkeologisk förundersökning strax norr om Vikstad i Kil. Förundersökningen berörde en sedan tidigare känd förhistorisk boplats (RAÄ 194, Stora Kils socken), samt en nypåträffad och intilliggande fornlämning påträffad vid arkeologisk utredning samma höst. Förundersökningen föranleddes av Kils kommuns nybyggnation av bostäder med tillhörande vägar. Uppdragsgivare var Kils kommun. Figur 1. Topografiska kartan. Inom det rödmarkerade området skedde den arkeologiska utgrävningen. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/ Historik och fornlämningsmiljö Trakterna kring Kil innehåller förhållandevis många lämningar från förhistorisk tid. Fynd av trindyxor, bland annat vid sockenkyrkan och Välsätter, visar att bosättningar kan ha funnits här redan för år sedan. Spridda lösfynd från neolitikum förekommer också. Fynd av tunnackiga yxor finns från sockenkyrkan, men också från Frykstanäs. De så vanliga skafthålsyxorna, yxor från slutet av stenåldern eller bronsålderns början är också kända. Sådana yxor har till exempel påträffats vid Runnevål och Tollestad. Gravar från bronsåldern är ännu så länge inte kända i 5

6 närområdet, men boplatser från bronsåldern är kända i viss mån. I södra delen av tätorten undersöktes delar av en boplats från brons- och järnåldern (RAÄ 173, Stora Kils socken). Omkring 300 meter från den nu aktuella undersökningen påträffades och undersöktes en anläggning från äldre bronsåldern vid Vikstad under de arkeologiska undersökningar som utfördes där Anläggningen, A47, bestod av en 3,35x1,94 meter stor grop med två störhål i botten. I gropen påträffades kol, enstaka skärvsten och fragment efter åtminstone tre olika keramikkärl. Anläggningen har daterats till perioden mellan f Kr (Forssell 2015). Det är framför allt från yngre järnåldern som de flesta kända lämningarna kring Kils tätort finns. Mest känt ät gravfältet vid Runnevål (RAÄ 1, Stora Kils socken), omkring 700 meter fågelvägen från platsen för förundersökningen. Gravfältet är Värmlands största med omkring 90 synliga gravar (FMIS). Undersökningar har utförts av ett 20-tal av dessa och detta har också visat att det finns äldre boplatslämningar under gravhögarna, varav några kan vara så gamla som från neolitikum. Ungefär lika långt, fast mot sydväst, återfinns vad som idag är två gravfält (RAÄ 12 och 14, Stora Kils socken), men där äldre uppgifter talar om ett trettiotal synliga gravar sammanlagt (Djurklou 1956). Gravhögar från denna tid finns också vid Mogården (RAÄ 47 och 48, Stora Kils socken) och Rävlinge (RAÄ 4, Stora Kils socken), med flera platser. Boplatser från denna tid är också kända. Förutom nedan omnämnda boplats vid Sunnanå (RAÄ 173, Stora Kils socken), har boplatser påträffats och undersökts vid Tallåsen (RAÄ 193, Stora Kils socken) och mellan Tallåsen och Fryken (RAÄ 195, Stora Kils socken). RAÄ 195 har endast varit föremål för en mindre arkeologisk utredning, medan RAÄ 193 undersökts till en större del. På RAÄ 193 återfinns bland annat ett långhus från 500-talet. Den aktuella platsen ligger också inom det som en gång tillhört gården Sannerud, även kallad Karlslund. Sannerud är en gård som kan beläggas i skrift redan Under denna gård har sedan funnits flera mindre gårdar och torp. En av dessa var Vikstad som kan beläggas från 1619 (Ortnamnen i Värmlands län 1939). Förundersökningen Syfte och frågeställningar Syftet med förundersökningen var att fastställa de båda fornlämningarnas karaktär, datering, utbredning, sammansättning och komplexitet inom vägområdet. 6

7 Metod Den fornlämning som påträffades vid utredningen hösten 2015, med A1-A9, var till största delen redan förundersökt. Återstod gjorde ett parti i norr och nordväst. På plats meddelades också att nya ledningar skulle förläggas väster om den nya väg som utredningen gjordes för, väster om A1-A9. Därför kom ett område väster om den nya fornlämningen att banas av som en del i förundersökningen. Endast en nyupptäckt anläggning påträffades vid denna breddning, A10. Resterande del av förundersökningen kom att handla om den sedan 2009 kända fornlämningen RAÄ 194. Denna upptäcktes genom ett enda schakt 2009 och fornlämningens begränsning var helt okänd. Förundersökningen kom till allra största delen att ske inom vägområdet för den väg som skulle byggas. Enda undantaget utgjordes av ett schakt, schakt 3, som grävdes i ett försök att se om de nypåträffade lämningarna hängde samman med RAÄ 194 fysiskt. Samtliga schakt har grävts med maskin. Schakten rensades med hacka och skärslev på de ytor där mörkfärgningar, skärvsten eller bränd lera kunde utgöra indikationer på lämningar. Anläggningar och schakt har mätts in med totalstation. A1-A9 var inmätta sedan utredningen i september Därför kom endast A10-A14, liksom de nya schakten att mätas in vid förundersökningen. Av de totalt 17 anläggningarna har 15 dokumenterats med handritade planritningar och sju med handritade profilritningar i skala 1:20. Kol- och jordprover har samlats in från anläggningar som vi hoppats skulle innehålla viktig information i form av makrofossiler och vedarter samt daterbart material. Flertalet av de få fynd som påträffades dokumenterades i fält och samlades inte in. Endast ett fåtal fynd som bedömdes som viktiga för förståelsen av platsen och som kan bli betydelsefullt jämförelsematerial i framtiden, samlades in. Förundersökningen dokumenterades även med fältdagbok och digitala fotografier och film. De senare på såväl anläggningar som större ytor och vyer. 7

8 Figur 2. Foto från undersökningen. Under tältet låg A2-A9. I bakgrunden syns Nedre Fryken. Foto av Hans Olsson. Anläggningar och fyndmaterial Anläggning 1 bestod av en grop, 2x0,9 meter stor och 0,12 meter djup. Gropen innehöll brun, fet kolhaltig mjäla. Gropen var grund i kanterna, men djupare på en 0,8x0,7 meter stor yta i mitten av anläggningen. Mycket av den brända lera som påträffades i anläggningen var koncentrerad till denna djupare del av anläggningen, särskilt ner mot botten. Påträffad skärvsten och kol hittades främst i den östra delen av anläggningen. Fynden bestod av 1 keramikfragment, 230 bitar av bränd lera till en vikt av 209 gram, samt 28 skärvstensfragment, de flesta små. En tolkning är att A1 ursprungligen utgjort en härd som varit placerad i den djupare delen av anläggningen. Denna har senare rakats ur, vilket lett till att det mesta av skärvstenen och kolet blivit liggande i den östra delen av anläggningen. Anläggning 2 utgjordes av en grop med ett störhål. Själva gropen var 0,25 meter i diameter men endast 0,06 meter djup och innehöll brungrå, fet kolhaltig jord. I södra delen återfanns ett störhål, 0,06 meter i diameter men hela 0,15 meter djupt. Enda fyndet utgjordes av en bit bränd lera som ej togs tillvara. Anläggningen kan ha utgjort en del av samma anläggning som A3. Anläggning 3 utgjordes av en något hästskoformad grop som också innehöll flera störhål. Anläggningen var 4,5x1,5-1,6 meter stor och mellan 8

9 0,02-0,17 meter djup. Gropen innehöll fet brun mjäla med ställvis med mycket kol, särskilt i den sydvästra delen. Centralt fanns ett djupare parti, 4x0,24-1 meter stort där djupet var som störst i sydväst. I anläggningens östra del påträffades fyra störhål, samtliga något osäkra (A3:2-A3:5). Av dessa bedöms A3:3 vara en grop, medan de andra bedöms vara störhål. Störhålens storlek varierade mellan 0,09 till 0,19 meter i diameter och 0,07-0,12 meter djupa. I A3 påträffades kraftigt fragmenterad keramik kallade F2 och F3. Det rör sig om sammanlagt 165 små fragment till en total vikt av 24 gram. I A3 påträffades även ett fyrtiotal små skärvstensfragment, främst i anläggningens centrala del. Dessutom hittades ett skal efter en bränd hasselnöt i anläggningens yta. Förekomsten av mycket kol och skärvsten talar för att det funnits en eldstad i anläggningen. Någon sådan kunde inte identifieras vid undersökningen men kan antingen förstörts genom det dike som var grävt igenom A3, eller också rakats ur redan under anläggningens användningstid. A3, med tillhörande anläggningar som A2, A4 m fl, tolkas vara lämningarna efter en enklare slags byggnad av typen hydda/vindskydd. Anläggning 4 utgjordes av ett störhål, 0,14x0,08 meter stort och 0,09 meter djupt. Anläggningen innehöll brun, fet sand med ställvis mycket kol, särskilt mot botten. Anläggningen kan liksom A2 utgjort en del av en större anläggning där även A3 ingått. Anläggning 5 utgjordes av en grop, 1,3x0,8 meter stor och 0,13 0,16 meter djup. Gropen innehöll mörkbrun till ljusbrun, delvis fet mjäla med ställvis kol. De enda fynden utgjordes av en skärvsten och något lite brända lera som ej togs tillvara. Möjligen kan det ursprungligen ha varit två gropar istället för en. Anläggning 6 utgick då den visade sig utgöra en del av A3. Anläggning 7 utgjordes av en grop, 1,49x1,14 meter stor och 0,18 meter djup. Gropen innehöll gråbrun sand med ställvis mycket kol. I S delen var gropen kraftigt urlakad med 6-7 cm sand innan ett tydligt kollager var skönjbart. I norra delen var detta kol synligt i ytan. Anläggning 8 utgjordes av ett störhål, 0,14 meter i diameter och 0,12 meter djupt. Störhålet innehöll brun, fet sandjord med ställvis kol. Det enda 9

10 fyndet utgjordes av små fragment av bränd lera. Liksom A2 och A4 kan A8 ingått i en större konstruktion med A3. Anläggning 9 utgår. Del av äldre trädrot. Anläggning 10 utgjordes av en grop, 0,3x0,26 meter stor och 0,1 meter djup. Gropen innehöll brun mjäla med mycket sot och kol. Anläggning 11 utgjordes av en härd, 1,9x1,6 meter stor och 0,09 meter som djupast. Härden var skadad av två djupa plogfåror som skar tvärs genom anläggningen. I härden påträffades cirka 60 fragment av skärvsten. Anläggning 12 utgjordes av ett kulturlager, 4,8x2-3,2 meter stort och 2 till 7 cm tjockt. Kulturlagret bestod av brun, fet jord med ställvis kol, ibland som mindre fläckar, ibland mer sammanhängande områden. Närmast A11, som låg direkt intill, var andelen kol större. I A12 påträffades två mindre bitar slagg, 2 små bitar bränd lera samt en bränd sten, möjligen hårt bränd flinta. Inga av fynden togs tillvara. Anläggning 13 utgjordes av en grop, 1,2x1 m och 0,16 meter djup. Anläggningen låg dikt an mot A12 och var mestadels kraftigt urlakad. Mot botten av anläggningen syntes ett kraftigt gråbrunt kulturlager med ställvis kol. På ytan påträffades ett skärvstensfragment. I övrigt utgjordes fynden endast av ett litet keramikfragment. Anläggning 14 utgjordes av en grop med ett osäkert störhål. Själva gropen var 0,32x0,22 meter stor och 0,19 meter djup. Störhålet? Var endast 0,07 meter i diameter och 0,17 meter djupt. Naturvetenskapliga analyser Makrofossilprover, fem stycken, har analyserats av Jens Heimdahl vid Historiska museet. Fyra av dessa innehöll material som kan kopplas till äldre aktiviteter på platsen. Anläggning Provsvar A1, grop Snärjmåra, pilört, Hasselnöt, Havre, Skalkorn och obest. sädeskorn A3, hästskoformad grop Skalkorn, ärt, obest. Sädeskorn och förkolnade klumpar efter mat A7, grop Förkolnade klumpar efter mat A11, härd A13, grop Obest. sädeskorn Fyra kolprover har analyserats av Vedlab. Proverna samlades in från 10

11 anläggningarna A1, A3, A7 och A11. Anläggning Provsvar A1, grop Al, Ask, Asp, Ek, Gran och Lind A3, hästskoformad grop Asp, Ek, Hassel, Lind, Rönn/Oxel A7, grop Ek och Hassel A11, härd Al och Björk Fem prover har analyserats vid 14 C-laboratoriet i Uppsala. Prov Provsvar Kalibrerade värden, 2 sigma A1 (Ua-53226) Skalkorn BC A3 (Ua-53227) Skalkorn A7 (Ua-53228) Bränd Matklump A11 (Ua-53229) Förkolnade kvistar A13 (Ua-53230) Obestämt sädeskorn BC BC BC AD Resultat och tolkningar Resultatet av förundersökningen av RAÄ 194 visade att denna boplats aldrig berördes av arbetsföretaget. På samma gång visade förundersökningen att boplatsen är mindre än den yta som var registrerad sedan tidigare. Ett annat resultat var att de boplatslämningar som påträffades vid utredningen i september 2015 inte kan sägas höra samman med RAÄ 194 fysiskt. Schakt grävdes för att se om det fanns ett sammanhängande område med lämningar mellan RAÄ 194 och de nypåträffade. Så var inte fallet. Huvuddelen av de daterade anläggningarna har kunnat dateras till samma tidsperiod, förromersk järnålder. De visar också att anläggningarna A1 och A3 är helt samtida, medan A11 är något yngre. Dateringarna visar också på aktiviteter under yngre järnålder, då provet från A13 givit dateringen AD. Detta ger indikationer på att platsen kan ha varit brukad under större delen av järnåldern. Då de undersökta anläggningarna inte rent fysiskt har kunnat kopplas ihop med RAÄ 194, är det svårt att uttala sig om från vilken tid denna boplats är. Det troliga är att de nu undersökta och daterade anläggningarna hör samman med RAÄ 194 och utgör spåren efter aktiviteter som man valt att förlägga i boplatsens utkant. Om så varit fallet ser det ut som om RAÄ 194 bebotts under större delen av järnåldern, detta 11

12 till skillnad från den närliggande boplatsen RAÄ 193 vid Tallåsen. Dateringen av A7 till äldre stenåldern sticker verkligen ut i jämförelse med de andra. Det är också den hittills äldsta lämningen i Värmland. Anläggningen innehöll inga fynd som ger ledtrådar till om dateringen skall ses som realistisk eller inte. Gropen var mycket kraftigt urlakad, ett tydligt tecken på hög ålder. Dessutom innehöll den inte enbart kol från ek och hassel, utan även något som tolkats som resterna efter förkolnad mat. På det sätt gropen grävts kan man också utesluta att det skulle röra sig om en naturlig grop av typen gammal rotvälta. Nergrävningskanterna skiljde sig inte på något avgörande sätt från de närliggande anläggningarna. Dessa var visserligen betydligt yngre, men nergrävda i samma slags jord som A7. Sammantaget stärker detta tolkningen att gropen är resterna efter en anlagd grop och ingen naturbildning. Vid den tid då gropen grävdes ser platsen ut att ha legat på en mindre ö i Vänern med en vänervik inskjutande från norr mindre än 50 meter från gropens placering (SGU kartgenerator). Om gropen utgjort den enda lämningen i området eller inte kan kanske framtida undersökningar påvisa. Figur 3. Profilfoto av A7. Till vänster och i mitten syns hur kraftigt urlakad anläggningen var i denna del. Foto av Hans Olsson, Värmlands Museum. 12

13 Jämförelse mellan A3 och tidigare undersökta anläggningar av liknande karaktär I och omkring Kil har tidigare undersökningar kunnat dokumentera flera anläggningar som har flera gemensamma drag med A3. De aktuella undersökningarna gäller boplatser vid Sunnanå (RAÄ 173, Stora Kils sn) och vid Fagerås (RAÄ 131, Frykeruds sn). Dessa båda undersöktes av Värmlands Museum respektive Till detta kan också läggas en ensamliggande anläggning påträffad inom Vikstads gamla tomt (RAÄ 191, Stora Kils sn) som undersöktes av Värmlands Museum Vid den första platsen, Sunnanå, dokumenterades minst tre anläggningar med konstruktionsdetaljer och fynd som liknar A3. A47 var 3,5x1,5 meter stor och innehöll kol, sot, skärvsten och bränd lera. Här fanns kol från gran, förkolnade rester efter sädesslag och åkerogräs. I anläggningen fanns också bevarade rester efter en härd eller ugn. Anläggningen daterades till AD och tolkades kunna vara rester efter en större kokgrop eller torkugn. A110 var 4x1,64 meter stor och innehöll mycket kol, skärvsten, slagg och bränd lera. Här fanns kol från bland annat björk och tall och förkolnade rester efter sädesslag och åkerogräs. Anläggningen daterades till BC och tolkades som lämningarna efter ett grophus. Anläggning 140 var 3x2,2 meter stor och innehöll fynd av glättsten, keramik, avslag, brända ben, bränd lera och järnföremål. Här fanns granbarr, kol från bland annat ek, al och lönn samt förkolnade rester av åkerogräs. Anläggningen daterades till BC och tolkades som lämningarna efter ett grophus. Vid Fagerås dokumenterades den anläggning som till utseendet har störst likhet med A3. Anläggning 105 var 3,5x1,4 meter stor och innehöll fynd av keramik och skärvsten. Här fanns kol efter hägg och anläggningen tolkades som ett grophus eller vindskydd. Utanför anläggningens östra del fanns tre stolphål som tolkades höra samman med A105. Anläggningen har daterats till 370 BC - AD. Slutligen dokumenterades den ensamliggande anläggningen 47 vid Vikstad. Denna anläggning var 3,35x1,94 meter stor och innehöll stora mängder keramik. Den innehöll ställvis mycket kol och enstaka skärvstensfragment. Liksom A3 fanns här ett djupare parti i mitten och i botten återfanns två störhål. Anläggningen har daterats till BC. 13

14 Denna datering gör också att anläggningen skiljer sig från de andra eftersom dessa har daterats till järnåldern. Figur 4. Planritning över A105, RAÄ 131, Frykeruds socken. Anläggningen har daterats till 370 BC AD. Den nu daterade anläggningen A3 faller väl in i det mönster som beskrivits ovan då de flesta av dessa daterats till äldre järnåldern och har legat på boplatser från den perioden. 14

15 Sammanfattning I oktober 2015 utförde arkeologer från Värmlands Museum en arkeologisk förundersökning av en sedan tidigare känd boplats (RAÄ 194) samt förundersökning av boplatslämningar som påträffats i september samma år. Den senare innebar också att lämningarna efter de senare dokumenterades och togs bort. Förundersökningen föranleddes av ett vägbygge initierat av Kils kommun. Förundersökningen visade att RAÄ 194 inte berördes av vägbygget. Av de lämningar som berördes och som dokumenterades och togs bort, analyserades fem. Tre av dessa dateringar gav dateringar till förromersk järnålder, en till vendeltid och en till mesolitikum. Den mesolitiska anläggningen är den hittills äldsta kända i Värmland. REFERENSER Djurklou, Nils Gabriel Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi. Värmland förr och nu. Karlstad. Forssell, Ellinor Arkeologisk undersökning av RAÄ 191 i Vikstad, Kil. Rapport 2015:39. Ortnamnen i Värmlands län Del VIII. Kils härad. Uppsala. Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (FMIS). SGU kartgenerator. TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER Länsstyrelsen diarienummer: Värmlands Museums diarienummer: Län: Värmland. Landskap: Värmland. Kommun: Kil. Socken: Stora Kil. Undersökningsperiod: Arkeologisk personal: Ellinor Forssell (inmätning), Tony Jibbefors, Albin Norqvist och Hans Olsson (ansvarig). Undersökt yta: cirka 654 m 2. Inmätning: Totalstation. 15

16 Makrofossilanalys: Jens Heimdahl, Historiska museet. 14 C-analys: Uppsala universitet. Vedartsanalys: Vedlab, Glava. Godkänd av Länsstyrelsen: DOKUMENTATIONSMATERIAL Handskrivna anläggningsbeskrivningar och handritade plan- och profilritningar i skala 1:20. Digitala fotografier och film och digital inmätning av schakt och anläggningar samt vissa fynd. 16

17 Bilagor Karta över schakt Karta över undersökningsområdet. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

18 Kartor över anläggningar Karta över A1-A10. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

19 Karta över A11-A14. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

20 Karta över A3 med intilliggande anläggningar. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

21 Anläggningsbeskrivningar Anlnr anltyp 1 Grop 2x0,9 m (NÖ-SV) och 0,12 m dj 2 Grop med störhål 3 Hästskoformad grop Anläggningar Storlek och Fyllning Fynd Övrigt djup 0,25 m diam och 0,06 m dj 4,5x1,5-1,6 m (ÖNÖ- VSV) och 0,02-0,17 m dj 4 Störhål 0,14x0,08 m (N-S) och 0,09 m dj 5 Grop 1,3x0,8 m (Ö-V) och 0,13 0,16 m dj 6 UTGÅR 7 Grop 1,49x1,14 m (NV-SÖ) och 0,18 m dj 8 Störhål 0,14 m diam och 0,12 m dj 9 UTGÅR 10 Grop 0,3x0,26 m (Ö-V) och 0,1 m dj 11 Härd 1,9x1,6 m (Ö-V) och 0,09 m dj Brun, fet F4 kolhaltig mjäla och F5 Brungrå fet kolinblandad jord Fet, brun mjäla med ställvis mkt kol Brun, fet sandjord med ställvis kol. Mörkbrunljusbrun delvis fet mjäla m ställvis kol Gråbrun sand med ställvis mycket kol Brun, fet sandjord med ställvis kol. Brun mjäla med mycket sot och kol F2 och F3 Totalundersökt. Skadad av dike i Ö. Centralt var gropen djupare på en 0,8x0,7 m st yta. Här återfanns mkt av den brända leran mot botten. Totalundersökt. I S delen fanns ett störhål, 0,06 m diam och totalt 0,15 m dj. Totalundersökt. Djupt dike tvärs över. En djupare del centralt. Djupast i SV. Totalundersökt. Kol särskilt mot botten Ö delen snittad. Kan ha varit två intill varandra liggande gropar. Totalundersökt. Kraftigt urlakad i S delen Totalundersökt. Totalundersökt. Totalundersökt. Skadad av två djupa plogfåror. 21

22 Anlnr anltyp 12 Kulturlager 4,8x2-3,2 mn (ÖSÖ- VNV) och 0,02-0,07 m dj 13 Grop 1,2x1 m (Ö-V) och 0,16 m dj 14 Grop, med störhål? Anläggningar Storlek och Fyllning Fynd Övrigt djup 0,32x0,22 m (N-S) och 0,19 m dj Brun, fet jord med ställvis kol Gråbrun mjäla med ställvis kol F6 Totalundersökt. Totalundersökt. Snittad. Störhålet något osäkert, 0,07 m diam och 0,17 m dj. Fyndlista Fnr Sakord Material Kontext Antal 1 Bränd lera Antal fragment Lera Lösfynd 1 1 Möjligen del av ett större föremål. Platt på ena sidan. 2 Kärl Keramik A3,V del 3 Kärl Keramik A3, Ö del Övrigt_fynd Magringskorn/mm Vikt/g Mkt fragmenterade. Minst två olika kärl Mkt fragmenterade. Från minst två kärl 1, Kärl Keramik A1 1 1 Spjälkad 3,5 1 5 Bränd lera Lera A Ej tillvaratagna Kärl Keramik A Spjälkad 0,5 0,

23 Makrofossilrapport Makroskopisk analys av jordprover från Vikstad, Stora Kils sn, intill RAÄ 194 Teknisk rapport Jens Heimdahl, Arkeologerna Shmm, Bakgrund och syfte Under den arkeologiska förundersökningen av lämningarna vid Vikstad, Stora Kil socken, intill boplatsen RAÄ 194, Värmland hösten 2015; togs fem jordprover för analys av makroskopiskt innehåll med fokus på växtrester. De undersökta anläggningarna kan höra samman med den intilliggande boplatsen som ännu så länge är odaterad, men arkeologiskt verkar det inte vara direkt fysiskt sammanhängande. De provtagna anläggningarna består av tre gropar, en ränna och en härd. Frågeställningarna inför analysen är allmänt hållna och syftar till att undersöka huruvida det makroskopiska materialet kan bidra till den arkeologiska tolkningen av platsen. Vilka aktiviteter ser vi spår av, vilka funktioner har enskilda anläggningar haft, är lämningarna karaktärsistiska för någon särskild period eller lämningstyp? Metod och källkritik Provtagningen genomfördes av arkeologen under utgrävningen och proverna innehöll torrvolymer om ca 3 liter jord per prov. Varje prov förpreparerades av arkeologen genom flotation enligt metod beskriven av Wasylikowa (1986) och våtsiktades med 0,25 mm maskvidd innan de skickades för analys. Inför analysen våtsiktades proverna ytterligare. Identifieringen av materialet skedde under ett stereomikroskop med gångers förstoring. I samband med bestämningarna utnyttjades litteratur (främst Jacomet 1987 och Cappers m.fl. 2012) samt referenssamlingar av recenta fröer. Den makroskopiska analysen har främst behandlat växtmakrofossil (som inte är ved eller träkol), men även puppor, smältor, ben mm har eftersökts och kvantifierats. Samtliga prover innehöll spår av förna i form av levande rottrådar och daggmaskkokonger, och det är tydligt att den provtagna jorden utgör en del av en aktiv biologisk horisont där material av mindre fraktioner kontinuerligt kan ha omlagrats till nutid. Bevarandegraden är låg och graden av postdepositionellt inblandat material tillföljd av bioturbation finns där i form av en modernare fröbank. Även den oförkolnade fröbanken kan dock i vissa fall innehålla spår av en äldre fröbank (i synnerhet om dessa fröer är motståndskraftiga mot nedbrytning), men då detta inte kunnat säkerställas har endast det förkolnade materialet i dessa prover räknats som tillhörande de 23

24 arkeologiska kontexterna. Alla växtrester som utsätts för brand eller hetta bevaras inte genom förkolning, detta gäller framförallt fröer med stort fettinnehåll eller ömtålig struktur (t.ex. flockblomstriga växter). Fröer och frukter som bevaras genom förkolning har ofta en liten kvot i förhållandet yta/volym (ex. sädeskorn) eller hårda skal (ex. mållor). Av detta följer att växtmaterialet som bevarats genom förkolning bara representerar en liten del av de växter som ursprungligen utsatts för hetta/brand. Analysresultat I bifogade resultattabell har en del av materialet (det som inte är fröer och frukter) kvantifierats enligt en grov relativ skala om 1-3 punkter, där 1 punkt innebär förekomst av enstaka (ca 1-5) fragment i hela provet. 2 punkter innebär att materialet är vanligt att det i stort sett hittas i alla genomletningar av de subsamplingar som görs. 3 punkter innebär att materialet är så vanligt att de tillhör de dominerande materialen i provet och man hittar det var man än tittar. Allt material i tabellen är förkolnat. Stora Kil Vikstad A Sammanhang Grop Ränna Grop Härd Grop Ogräs Träkol Vedartade växter Kvistfragment/knopp Granbarr Ötartade växter Örtartat fragment Övrigt Förkolnade klumpar Snärjmåra Galium aparine 7 Pliört Persicaria laphatifolium 1 Ins Hasselnöt Corylus avelana 4 Havre Avena spp. 2 Odlat Obestämt sädeskorn Cerealiea (indet.) Skalkorn Hordeum vulgare ssp. vulgare 1 1 Ärt Pisum sativum 1 Diskussion De enskilda anläggningarnas inbördes relationer är okänd, och därför diskuteras de här var för sig. På ett generellt plan kan dock konstateras att platsen har boplatskarakär i så måtto att den är rik på spår av matlagning, och att de vegetabilier som påträffats är av olika slag (säd, baljväxter, nötter samt klumpar efter bränd mat). Ur dateringssynpunkt så är lämningarna efter granbarr och havre intressanta. Havren förekommer i Värmland sparsamt under äldre järnålder, men blir riktigt vanlig under yngre järnålder (Gabrowski 2011). Granen blir vanlig i området kring Kristi födelse (Giesecke 2004). Om detta är representativt för lämningen så pekar det mot att den är från yngre järnåldern eller senare. 24

25 A1, grop Det makrofossila innehållet i denna grop karaktäriserades av härdrester från en matlagningsplats, med rester av säd och nötter. Åkerogräsen i materialet visar att säden inte har varit särskilt väl siktad. Tillsammans med övrigt fyndmaterial i gropen, bränd lera, keramik och skärvsten utgör lämningen antingen någon form av in situ kokgrop, eller rester från en kokgrop eller ugnskonstruktion av något slag. A3, svagt hästskoformad ränna Innehållet liknar A1, men rester av förkolnad säd, förkolnade klumpar och träkol som visar på härdrester efter en matlagningsanläggning spishärd eller kokgrop. Liksom i A1 förekom keramikfragment och skärvsten. A7, grop Bland de makroskopiska resterna från denna grop fanns nästan bara träkol, men även en enstaka förkolnad klump som kan utgöra spår av bränd mat. A11, härd Det förkolnade materialet i denna härd utgjordes främst av träkol, samt en stor mängd ris. När ris förekommer i härdar brukar de mer sällan vara spår av kokgropar, utan rester av bål av annat slag. A13, grop Även i denna grop påträffades ett förkolnat sädeskorn, dock hårt bränt och fragmenterat vilket försvårade identifiering. Uppenbarligen utgör resterna i gropen delar av en matlagningsanläggning en spishärd eller kokgrop som sannolikt omlagrats i gropen. Referenser Cappers, R. T. J., Bekker, R. M. & Jans, J. E. A., 2012: Digital Seed Atlas of the Netherlands, (2 nd edition). Groningen Institute of Archaeology. Groningen Grabowski, R., 2011: Changes in cereal cultivation during the Iron Age in southern Sweden: a compilation and interpretation of the archaeobotanical material. Vegetation History and Archaeobotany 20(5): Giesecke, T., 2004: The Holocene spread of Spruce in Scandinavia. Uppsala universitet. Uppsala Jacomet, S., 1987: Prähistorische Getreidefunde. Eine Anleitung zur Bestimmung prähistorischer Gersten und Weizen Funde. Botanisches Institut der Universität Abteilung Pflanzensystematik und Geobotanik. Basel. Wasylikowa, K., 1986: Analysis of fossil fruits and seeds. I Berglund, B. E. (ed.): Handbook of Holocene Palaeoecology and Palaeohydrology. John Wiley & Sons Ltd

26 Vedartsanalys VEDLAB Vedanatomilabbet Vedlab rapport 1596 Vedartsanalyser på material från Värmland, St. Kil sn. Vikstad. Adress: Telefon: Bankgiro: Organisationsnr: Kattås 0570/ GLAVA E-post: 26

27 VEDLAB Vedanatomilabbet Vedlab rapport Vedartsanalyser på material från Värmland, St. Kil sn. Vikstad. Uppdragsgivare: Hans Olsson/Värmlands museum Arbetet omfattar tre kolprov från undersökningar av boplatslämningar. Proverna innehåller kol från sju trädslag; al, asp, björk, ek, hassel, lind och rönn eller oxel. Underlaget är inte så stort men de ingående trädslagen antyder ett öppet och kulturpåverkat landskap. Alla tre proverna kommer att kunna ge tillförlitliga dateringar utan hög egenålder. För A3 gäller att asp kommer från påse märkt V och hassel från påse märkt SV. Analysresultat Anl. ID Anläggningstyp Provmängd Analyserad mängd 3 38,6g 10,4g 25 bitar Trädslag Asp 1 bit Ek 1 bit Hassel 2 bitar Lind 14 bitar Rönn/Oxel 7 bitar 7 1,5g 0,8g 7 bitar Ek 5 bitar Hassel 2 bitar 11 Härd 10,5g 7,8g 6 bitar Al 1 bit Björk 5 bitar Utplockat för 14 C-dat. Asp 114mg Hassel 369mg Hassel 87mg Al 218mg Övrigt Erik Danielsson/VEDLAB Kattås GLAVA Tfn: 0570/ E-post: vedlab@telia.com 27

28 De här trädslagen förekom i materialet Art Latin Max ålder Al Alnus sp. 120 år Klibbalen är starkt knuten till Gråal Alnus incana vattendrag. Gråalen är mer Klibbal Alnus anpassningsbar glutinosa Asp Björk Glasbjörk Vårtbjörk Ek Populus tremula Betula sp. Betula pubescens Betula pendula Quercus robur Växtmiljö Egenskaper och användning Övrigt 120 år Inte så kräsen vad gäller jordmån 300 år Glasbjörken är knuten till fuktig mark gärna i närhet till vattendrag. Vårtbjörken är anspråkslös och trivs på torr näringsfattig mark. Båda arterna är ljuskrävande år Växer bäst på lerhaltiga mulljordar men klarar också mager och stenig mark. Vill ha ljus, skapar själv en ganska luftig miljö med rik undervegetation med tex hassel. Gran Picea abies 350 år Trivs på näringsrika jordar. Tål beskuggning bra och konkurrerar därför lätt ut andra arter Hassel Corylus avellana 60 år Ganska krävande på jordmån. Vill gärna ha ljus men tål beskuggning tex i ekskog Lind Tilia cordata 800 år Näringsrika, väl dränerade, gärna steniga marker Skuggtålig. Sorbus Rönn Oxel Sorbus sp. Sorbus aucuparia Sorbus intermedia 120 år Anspråkslös vad gäller jordmån men ljuskrävande Motståndskraftigt mot fukt. Brinner lugnt och ger mycket glöd. Lätt och porös ved. Lätt att klyva. Tålig mot röta. Stängselstolpar, båtar takspån Stark och seg ved. Redskap, asklut, träkol. Ger mycket glöd. Hård och motståndskraftig mot väta. Båtbygge, stängselstolp, stolpar, plogar, fat. Energirik ved ger mycket glöd. Lätt och lös men ganska seg ved. Ofta rakvuxen. Ganska motståndskraftig mot röta. Stolpar golvbrädor störar lieskaft, korgar Bildar lätt långa raka sega spön som använts till korgar och tunnband Lätt och mjuk ved. Hård och stark men känslig för röta. Räfspinnar, lieorv, yxskaft, skidor Uppgifter om maximal ålder, växtmiljö, användning mm är hämtade ur: Holmåsen, Ingmar Träd och buskar. Lund Gunnarsson, Allan Träden och människan. Kristianstad Mossberg, Bo m.fl. Den nordiska floran. Brepol, Turnhout Klibbalen kom söderifrån ca 5000 f.kr. Gråalen vandrar in norrifrån ett par tusen år senare För lövtäckt och barkbröd. Glasbjörk bildar även underarten Fjällbjörk. Förutom veden har nävern haft stor betydelse som råmaterial till slöjd. Ekollonen har använts som grisfoder. Trädet har ofta ansetts som heligt och kopplat till bla Tor. Man talar ofta om 1000-års ekar men de är sällan över 500 år. Bark till taktäckning. Granbarr till kreatursfoder Vanligt träd på lövängar Innerbarken eller bastet användes till korgar och rep Bark kvistar och löv till kreatursfoder. Bär till sylt mm Rönn och oxel går ej att skilja med vedartsanalys. Oxeln växer upp till Värmlands- Upplandsgränsen. Vedartsanalysen görs genom att studera snitt- eller brottytor genom mikroskop. Jag har använt stereolupp Carl Zeiss Jena, Technival 2 och stereomikroskop Leitz Metalux II med upp till 625 gångers förstoring. Mikroskopfoton är tagna med Nikon Coolpix Referenslitteratur för vedartsbestämningen har i huvudsak varit Schweingruber F.H. Microscopic Wood Anatomy 3 rd edition och Anatomy of European woods 1990 samt Mork E. Vedanatomi Dessutom har jag använt min egen referenssamling av förkolnade och färska vedprover. 28

29 VEDLAB Vedanatomilabbet Vedlab rapport 1609 Vedartsanalyser på material från Värmland, St Kil sn, Vikstad. Komplettering. Adress: Telefon: Bankgiro: Organisationsnr: Kattås 0570/ GLAVA E-post: 29

30 VEDLAB Vedanatomilabbet Vedlab rapport Vedartsanalyser på material från Värmland, St Kil sn, Vikstad. Komplettering. Uppdragsgivare: Hans Olsson/Värmlands Museum Arbetet omfattar ett kolprov från en undersökning av boplatslämningar. Tidigare har tre kolprov från platsen analyserats och redovisats i Vedlab rapport Provet som nu undersöktes innehåller kol från sex trädslag, al, ask, asp, ek, gran och lind. Även vid de tidigare analyserna förekom förhållandevis många trädslag i proverna. Det utplockade aspkolet kommer att kunna ge en tillförlitlig datering utan hög egenålder. Analysresultat Anl. ID Anläggningstyp Provmängd Analyserad mängd Trädslag 1 2,2g 1,3g 15 bitar Al 1 bit Ask 6 bitar Asp 1 bit Ek 3 bitar Gran 3 bitar Lind 1 bit Utplockat för 14 C-dat. Asp 25mg Övrigt Erik Danielsson/VEDLAB Kattås GLAVA Tfn: 0570/ E-post: vedlab@telia.com 30

31 De här trädslagen förekom i materialet Art Latin Max ålder Al Alnus sp. 120 år Klibbalen är starkt knuten till Gråal Alnus incana vattendrag. Gråalen är mer Klibbal Alnus anpassningsbar glutinosa Ask Asp Ek Fraxinus excelsior Populus tremula Quercus robur Växtmiljö Egenskaper och användning Övrigt 250 år Näringsrik jord, solig växtplats. 120 år Inte så kräsen vad gäller jordmån år Växer bäst på lerhaltiga mulljordar men klarar också mager och stenig mark. Vill ha ljus, skapar själv en ganska luftig miljö med rik undervegetation med tex hassel. Gran Picea abies 350 år Trivs på näringsrika jordar. Tål beskuggning bra och konkurrerar därför lätt ut andra arter Lind Tilia cordata 800 år Näringsrika, väl dränerade, gärna steniga marker Skuggtålig. Motståndskraftigt mot fukt. Brinner lugnt och ger mycket glöd. Hård, elastisk och seg. Hjulaxlar, redskap Lätt och porös ved. Lätt att klyva. Tålig mot röta. Stängselstolpar, båtar takspån Hård och motståndskraftig mot väta. Båtbygge, stängselstolp, stolpar, plogar, fat. Energirik ved ger mycket glöd. Lätt och lös men ganska seg ved. Ofta rakvuxen. Ganska motståndskraftig mot röta. Stolpar golvbrädor störar lieskaft, korgar Lätt och mjuk ved. Uppgifter om maximal ålder, växtmiljö, användning mm är hämtade ur: Holmåsen, Ingmar Träd och buskar. Lund Gunnarsson, Allan Träden och människan. Kristianstad Mossberg, Bo m.fl. Den nordiska floran. Brepol, Turnhout Klibbalen kom söderifrån ca 5000 f.kr. Gråalen vandrar in norrifrån ett par tusen år senare Viktigt för lövtäckt. Yggdrasil var en ask. Mycket folktro knutet till asken. För lövtäckt och barkbröd. Ekollonen har använts som grisfoder. Trädet har ofta ansetts som heligt och kopplat till bla Tor. Man talar ofta om 1000-års ekar men de är sällan över 500 år. Bark till taktäckning. Granbarr till kreatursfoder Innerbarken eller bastet användes till korgar och rep Vedartsanalysen görs genom att studera snitt- eller brottytor genom mikroskop. Jag har använt stereolupp Carl Zeiss Jena, Technival 2 och stereomikroskop Leitz Metalux II med upp till 625 gångers förstoring. Mikroskopfoton är tagna med Nikon Coolpix Referenslitteratur för vedartsbestämningen har i huvudsak varit Schweingruber F.H. Microscopic Wood Anatomy 3 rd edition och Anatomy of European woods 1990 samt Mork E. Vedanatomi Dessutom har jag använt min egen referenssamling av förkolnade och färska vedprover. 31