Järnåldersboplatsen på Tallåsen. RAÄ 193, Stora Kils socken, Kils kommun, Värmlands län 2016:6

Transkript

1 1 Järnåldersboplatsen på Tallåsen RAÄ 193, Stora Kils socken, Kils kommun, Värmlands län 2016:6

2 VÄRMLANDS MUSEUM Dokumentation & samlingar Box Karlstad Tel: Fax: E-post: Värmlands Museum 2

3 Järnåldersboplatsen på Tallåsen -RAÄ 193, Stora Kils socken, Kils kommun, Värmlands län Dnr Hans Olsson Dokumentation & samlingar Värmlands Museum 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning... 5 Områdesbeskrivning och fornlämningsmiljö... 5 Sammanfattning av tidigare de undersökningarna... 6 Undersökningen... 7 Syfte och frågeställningar... 7 Metod... 8 Anläggningar och fyndmaterial... 8 Stolp- och störhål... 8 Gropar Övriga anläggningar Naturvetenskapliga analyser Resultat och tolkningar Sammanfattande resultat och tolkning Sammanfattning REFERENSER TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER DOKUMENTATIONSMATERIAL Bilagor Planritningar Anläggningsbeskrivningar Profilritningar Fyndlista Makrofossilanalys Vedartsanalys

5 Inledning I augusti 2015 utfördes en arkeologisk undersökning vid Tallåsen nära Nedre Frykens strand i Kils kommun, Värmland. Undersökningen var en del i Värmlands Museums forskningsprogram som under åren fokuserar på frågor kring värmländsk järnålder. Undersökningen kom också att bli en komplettering till den som utfördes av museet senhösten 2012 och som berörde en boplats från Folkvandringstiden. Förutom personal från Värmlands Museum deltog medlemmar i Kils arkeologiska sällskap, KAS. Undersökningen möjliggjordes genom ett stipendium från Lennart J Hägglunds stiftelse. Figur 1. Topografiska kartan. Inom det rödmarkerade området skedde den arkeologiska utgrävningen. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/ Områdesbeskrivning och fornlämningsmiljö Boplatsen vid Tallåsen (RAÄ 193, Stora Kils sn) ligger på en sandig kulle med god utsikt mot Nedre Fryken vars södra strand ligger omkring 250 meter norr om boplatsen. Boplatsen påträffades vid en arkeologisk utredning I samma utredning påträffades ytterligare två förhistoriska boplatser i närheten. Drygt 70 meter mot nordnordost påträffades boplatslämningar där två anläggningar 14 C-daterats till perioden AD (RAÄ 195, Stora Kils sn). En datering som även styrks av keramik som hittades på boplatsen. Vid utredningen hittades 12 anläggningar som 5

6 tolkades tillhöra boplatsen (Forssell 2010). Omkring 260 meter sydsydväst om Tallåsen hittades också en förhistorisk boplats, ännu så länge odaterad (RAÄ 194, Stora Kils sn). På denna grävdes endast ett sökschakt, ett schakt som innehöll kulturlager innehållande rikligt med skärvsten, brända ben, lite slagg och en keramikbit (Forssell 2010). Hösten 2015 påträffades och undersöktes ett knappt 15-tal förhistoriska anläggningar som möjligen kan hänga samman med RAÄ 194. I övrigt innehåller området i närheten av Tallåsen relativt många fornlämningsmiljöer. Främst bör nämnas gravfältet vid Runnevål (RAÄ 1, Stora Kils sn). Gravfältet som ligger omkring 700 meter fågelvägen från Tallåsen, är Värmlands största med nittiotalet synliga högar och övertorvade stensättningar (FMIS). Ett tjugotal av dessa har undersökts och resultaten tyder på att gravfältet använts under lång tid, från yngre romersk järnålder till vikingatiden (Schedin 2000). Undersökningarna tyder också på att det finns ännu äldre boplatslämningar under högarna (Pettersson 1995). Högar återfinns också vid Mogården (RAÄ 47 och 48, Stora Kils sn) och Sannerud (RAÄ 12-14, Stora Kils sn). Betydligt äldre lämningar finns också, bland annat har lämningar från äldre bronsåldern påträffats invid Vikstads gamla tomt (RAÄ 191, Stora Kils sn). Sammanfattning av tidigare de undersökningarna Senhösten 2012 kom delar av boplatsen vid Tallåsen att undersökas, varvid delar av ett långhus framkom. Dessa delar bestod i stolphål, gropar och en härd. Tre 14 C-dateringar, samtliga från fynd och anläggningar inne i långhuset, daterar huset till talen. Norr om långhuset framkom också enstaka anläggningar, främst i form av olika gropar. Söder om långhuset framkom å andra sidan betydligt färre anläggningar och fynd. Fyndmaterialet, främst påträffat i och invid långhuset, var relativt rikligt. Det bestod av keramik, brända ben, en nit av järn, ett bryne, vävtyngdsfragment mm. Från anläggningar tillhörande långhuset påträffades också ett ovanligt stort makrofossilmaterial. Detta visade sig framför allt bestå i bränd råg, men också havre och skalkorn. Undersökningen 2012 visar att boplatsen vid Tallåsen har en mycket stor kunskapspotential för värmländsk järnåldersforskning. Detta av flera anledningar: En anledning är att platsen inrymmer en av de få undersökta huslämningarna från järnåldern i Värmland. Totalt har elva hus från järnåldern undersökts helt eller till delar, Tallåsen inräknat. En annan anledning är att platsen kunnat uppvisa välbevarade anläggningar som också visar sig innehålla ett rikligt fyndmaterial, bestående av såväl 6

7 artefakter som brända ben och makrofossiler. Detta i en bygd med ett stort antal kända gravar från samma tidsperiod, inte minst gravfältet vid Runnevål. Boplatsen på Tallåsen är till delar samtida med detta gravfält och det finns anledning att misstänka att personer som bott på platsen kan vara begravda på gravfältet. Boplatsen på Tallåsen är också samtida med andra undersökta platser i länet, bland annat boplatser vid Sunnanå i Kil, vid Södra Högsäter i Gillberga, på Lurö i Vänern, vid Höglunda nära Edsvalla och fornborgen på Villkorsberget på Värmlandsnäs. Undersökningarna av boplatsen på Tallåsen frambringar därför material som gör det möjligt att sätta in den i ett större sammanhang. Undersökningen Undersökningen är en del i Värmlands Museums forskningsprogram kring bebyggelsemönster. Åren ligger fokus i arbetet på järnåldern. Syfte och frågeställningar Syftet med undersökningen var att försöka besvara frågor kring tidigare erhållna resultat och 14 C-dateringar och hur dessa resultat kan tolkas utifrån övergripande teorier kring bebyggelsemönster. Resultaten från 2012 tycks visa på en boplats med en kort historia, utan specialisthantverk, men med en klar jordbruksekonomi. Långhuset har bedömts ha kunnat vara omkring 20 meter långt, men den tidigare undersökningen kom bara att beröra ett cirka sex meter brett parti av långhuset, varför underlaget för en bedömning var otillräckligt. De tre 14 C- dateringar som finns är alla från långhuset. Dateringar från andra delar av boplatsen ansågs kunna visa på andra resultat, vilket skulle kunna ge en annan bild av platsens brukningstid. Vanligt på boplatser från järnåldern är att anläggningar i utkanten av boplatsen innehåller anläggningar och fynd från olika aktiviteter, bland annat olika slags hantverk. Därför kunde en utvidgning av undersökningen även kullkasta den bild som 2012 års undersökning gav. De direkta frågeställningarna var: Vilka dimensioner har långhuset haft? Antagandet innan undersökningen var att man skulle komma att finna långhusets norra gavel och på så sätt få en bättre kunskap om långhusets storlek och konstruktion. På så sätt skapades bättre förutsättningar till jämförelser med andra samtida hus och en bättre grund för bedömningen av långhusets storlek. Långhusets storlek är, tillsammans med andra iakttagelser från platsen, en viktig komponent i tolkningen av platsen (Artursson 2009, Göthberg 2000 och Pettersson 2006). 7

8 Finns spår efter specialisthantverk, såsom metallhantverk? Några sådana spår har inte påträffats hittills, men sådana spår borde å andra sidan inte i första hand sökas i eller i direkt anslutning till långhuset utan en bit längre bort. Specialisthantverk kan många gånger kopplas till högreståndsboplatser (Göthberg 2000 och Pettersson 2006) Finns anläggningar och/eller fynd som visar att platsen använts under andra tider än de vi redan känner till? Frågan berör om platsen bebotts under en kort tid eller inte, även det tecken på vilken social status som de boende på platsen kan ha haft (Pettersson 2006). Metod Utifrån målsättningen att finna långhusets norra del, banades ett område norr om 2012 års schakt av med maskin. Dessutom utvidgades schaktet mot nordväst i hopp om att finna anläggningar som inte direkt kunde kopplas till långhuset, men kanske till andra slags aktiviteter på boplatsen. Anläggningar och schakt har mätts in med totalstation. Ett urval av anläggningar har dokumenterats med handritade plan- och profilritningar i skala 1:20. Totalt dokumenterades 9 anläggningar i plan och 13 i profil på detta sätt. Särskilt stolp- och störhål ritades i profil, detta för att ge exempel på hur dessa kunde se olika ut. Kol- och jordprover har samlats in från anläggningar som vi hoppats skulle innehålla viktig information och daterbart material. Undersökningen har också dokumenterats med digitala fotografier och handskrivna anläggningsbeskrivningar Anläggningar och fyndmaterial Sammanlagt påträffades och undersöktes 25 anläggningar. Samtliga av dessa, utom A45, undersöktes i sin helhet. 13 av anläggningarna tolkas höra samman med det långhus som delundersöktes 2012 (A38, A42, A44, A46, A48, A50, A53-55 och A61) års anläggningar har utgjort den nordligaste delen av detta hus. 5 av anläggningarna (A47, A58-60 och A62), tolkas utgöra rester efter en hägnad. Resterande anläggningar (A43, A45, A49, A51-52 och A56-57) utgör spridda anläggningar. Stolp- och störhål Några av stolphålen påträffades i gropar. Detta gällde A38 och A50. A38 ser ut att ha legat i västra väggen av långhuset. Den södra delen av 8

9 anläggningen var skadad av 2012 års grävning på platsen, den del som också innehöll ett stolphål. Anläggningen innehöll en del fynd såsom keramik (F46), lerklining (F47), brända ben (F48) och sintrad lera (F49). Dessutom påträffades fyra mindre skärvstensfragment och 14 små bitar bränd lera (5-10 mm st) som ej togs tillvara. A50 var också en grop som innehöll ett stolphål. A50 har legat i långhusets norra gavel. Anläggningen innehöll inga fynd. Däremot bestod fyllningen av fet svart sand och ställvis mycket kol. De andra stolphålen var A39, A42 och A51. A39 bedöms utifrån sin placering och storlek ha varit ett takbärande stolphål. I A39 hittades fynd i form av brända ben (50), 2 små skärvstensfragment och 1 bit bränd lera (6mm st). Skärvstenen och den brända leran togs inte tillvara. A42 utgjordes av såväl ett stolphål som ett störhål placerat i långhusets norra gavel. Förutom sot och kol innehöll anläggningarna brända ben (F51), bränd lera (F52) och keramik (F53). A51, i undersökningsområdets nordvästra del, utgjordes av ett något osäkert stolphål. Det kan röra sig om en grop. Anläggningen innehöll 2 skärvstensfragment i den övre delen, sot och kol samt fynd av brända ben (F54) ett flintsplitter (F55) och keramik (F56). Störhålen A40-42, A44, A46, A48, A54-55 och A61 tolkas alla tillhöra långhuset. A53 bedöms som ett osäkert störhål. Främst på grund av dess placering i förhållande till de andra, men också genom sin form och djup. De flesta av dessa störhål ser ut att ha varit del av långhusets västra väggkonstruktion. Några av dem, främst A55 och A61, är sannolikt delar av inre konstruktioner i långhuset. Flera av störhålen bands samman med en förekomst av små bitar bränd lera i långhusets västra del. Tydligast syntes detta mellan A38 i söder och A40 i norr. Utöver A42, som beskrivits ovan under stolphål, innehöll endast A41 några fynd. Dessa fynd bestod av två mycket små bitar bränd lera som ej togs tillvara. Resterande störhål, A47, A58-60 och A62, tolkas utgöra resterna efter en hägnad. Utifrån störhålens placering är det troligt att denna hägnad varit till för att hägna in långhuset. Att störhålen hänger samman med långhuset rent tidsmässigt är sannolikt då störhålens form, djup och innehåll liknade de som tillhörde långhuset. Endast A60 innehöll något fynd och det bestod av ett skärvstensfragment. 9

10 Figur 2. Profil av det takbärande stolphålet A39. Foto av Hans Olsson, Värmlands Museum. Gropar Förutom de gropar som innehöll stolp- eller störhål, och som beskrivits ovan, förekom ytterligare tre gropar inom undersökningsområdet. A49 var en grop i undersökningsområdets norra del. Liksom flera av de anläggningar som undersöktes i den norra delen 2012, innehöll gropen inga fynd. Däremot sot och kol. De två andra groparna låg bägge i undersökningsområdets nordvästra del. A52 innehöll sot och kol, liksom ett skärvstensfragment, medan A57 också innehöll sot och kol, men också fynd av bränd lera (F58) och brända ben (F59). Övriga anläggningar Tre anläggningar faller inte inom ramen för de andra beteckningarna. A43 och A56 beskrivs som troliga rester av kulturlager. A43 låg strax norr om långhusets norra gavel och innehöll inga fynd. A56 var en av de fyra anläggningar som påträffades i undersökningsområdets nordvästra del. Denna innehöll, förutom sot och kol, bränd lera (F57). Den sista anläggningen var A45 som var en osäker grop. Denna kan möjligen vara en ren naturbildning. Fyllningen skiljde sig från de andra genom att vara lerigare och anläggningen innehöll inga tecken på fynd eller 10

11 egentligt kulturlager. A45 är därför osäker som anläggning över huvud taget. Naturvetenskapliga analyser Makrofossilprover, fem stycken, har analyserats av Jens Heimdahl vid SHMM. Anläggning Provsvar A38, grop med stolphål Obest. Sädeskorn, skalkorn och råg A39, stolphål Obest. Sädeskorn, skalkorn och råg A42, grop med stolphål Havre och skalkorn A51, stolphål A57, grop Hamp- eller pipdån Sju kolprover har analyserats av Vedlab. Proverna samlades in från såväl stolphål som gropar. Anläggning Provsvar A38, grop med stolphål Björk och Gran A42, grop med stolphål Gran, Tall, Bark/Näver A50, grop med stolphål Björk och Tall A51, stolphål Tall A52, grop Björk och Gran A57, grop Björk och Tall A58, störhål Björk och Hassel Två prover har analyserats vid 14 C-laboratoriet i Uppsala. Medvetet har valts prover från anläggningar utanför långhuset för att på så sätt försöka ta reda på boplatsens användningstid. Långhusets ålder var säkerställd genom 2012 års mycket samstämmiga provresultat. Anläggning/Prov Provsvar Kalibrerade värden, 2 sigma A51, stolphål (Tall) (Ua-52495) AD A57, grop (Björk) (Ua52496) AD Resultat och tolkningar Målsättningen att finna långhusets norra gavel uppfylldes. Gaveln visade sig vara rak, vilket inte var alldeles ovanligt under denna tid. Beträffande långhusets dimensioner är det svårare att uttala sig. Utifrån de fakta vi har gällande bockbredd, avstånd mellan bockarna och husets bredd kan man, i jämförelse med andra samtida hus i Syd- och Mellansverige, tolka långhusets vid Tallåsen som mellan meter långt. Troligen närmare 20 än 24 meter (Göthberg 2000 och Kyhlberg 1995). Huset ser ut att ha varit 11

12 indelat i minst två rum. Ett cirka 7 meter långt rum ser ut att ha funnits i husets norra del. Detta kan man sluta sig till genom placeringen av stolphålen i A14 och A19 (2012 års undersökning). I denna norra del finns också ett antal stolphål och störhål som sannolikt är lämningarna efter inre konstruktionsdetaljer. Det skulle kunna röra sig om båsindelningar till djur, förstärkningsstolpar eller spår efter någon ombyggnation. Tolkningen av dessa stör-och stolphål är osäker. Fyndmaterialet från boplatsen är till mycket stora delar kopplat till anläggningar som ingått i långhuset. Fynd av brända ben och ett stort makrofossilmaterial, antyder, tillsammans med härdens placering (A års undersökning) att matlagning och matförvaring förekommit i den del av långhuset som undersökts och främst dess södra del. Andra tecken på förvaring i denna del av huset skulle kunna vara den järnnit som hittades i A Niten skulle kunna vara från en kista som använts till förvaring. Den brända leran i den västra vägglinjen är sannolikt spåren efter en lerklinad vägg. Då leran inte var bränd verkar det inte som om huset brunnit ner. I samma vägglinje ser det också ut som det stått en vävstol. Samtliga vävtyngdsfragment är hittade här inom en begränsad yta i denna del av långhuset. Några spår efter specialist hantverk har inte påträffats. I själva verket får man betrakta antalet anläggningar och fynd utanför långhuset som litet. De kompletterande 14 C-analyserna förstärker bilden av att boplatsen använts under en relativt kort period. Dateringen av A51 till AD öppnar upp för en diskussion kring hur förhållandet mellan RAÄ 193 och RAÄ 195 kan ha sett ut. Skulle det kunna ha varit så att boplatsen först har legat vid RAÄ 195 och att man haft viss verksamhet vid RAÄ 193. Den daterade anläggningen A51 utgjordes av ett stolphål, ett stolphål som kan ha ingått i någon enklare byggnad. Sedan har boplatsen flyttats upp till RAÄ

13 Figur 3. Planritning över förekomsten av olika slags fynd från boplatsen. Sammanfattande resultat och tolkning Utifrån frågeställningar i museets forskningsprogram är det möjligt att beskriva boplatsen på Tallåsen. Indikationer som tyder på en högreståndsboplats saknas på Tallåsen. Långhuset har inte varit ovanligt stort, inga spår efter flera byggnader påträffades, bosättningen har inte haft en lång kontinuitet, det finns inga spår efter specialisthantverk och huset har legat i ett mellanläge i terrängen och inte monumentalt placerad. Det har inte legat på den högsta 13

14 punkten i landskapet, men inte heller på den lägsta punkten. Genom fynd av makrofossiler och brända ben kan man sluta sig till att boplatsen utgjort en bondgård, vare sig särskilt rik eller särskilt fattig. Fynden av makrofossiler har varit ovanligt rika för en värmländsk boplats och beläggen för rågodling mycket tidiga. En invändning mot denna bild av boplatsen skulle kunna vara att inte hela boplatsen har undersökts. Detta är riktigt, men utifrån vad vi vet om platsen och i jämförelse med samtida platser, känns resultaten ändå tillförlitliga. På boplatser med lång platskontinuitet finns dateringar som spänner över lång tid. Där brukar det också finnas ett stort antal anläggningar i boplatsens utkant, exempelvis många härdar och gropar. Vid Tallåsen har en härd påträffats och spår efter kanske 1-2 stycken till och dateringarna tyder på en kort brukningstid. Ett resultat som också är tydligt är att en så stor andel av fynden kan knytas till själva huslämningen. Vid tidigare boplatsundersökningar i Värmland har fyndmaterialet i regel varit litet. Å andra sidan har man sällan haft möjligheter att undersöka just huslämningarna. Sannolikt är förklaringen till det ringa fyndmaterialet att man inte haft möjligheter att undersöka huslämningarna i sig. Sammanfattning I augusti 2015 utförde arkeologer från Värmlands Museum, tillsammans med medlemmar i Kils arkeologiska sällskap, en arkeologisk forskningsundersökning av en boplatslämning vid Tallåsen i Kil. Undersökningen var en del i museets forskningsprogram och kom främst att beröra delar av ett långhus från AD. Denna huslämning hade delvis undersökts 2012 och 2015 års undersökning var en komplettering till denna. Förutom att den norra gaveln av långhuset påträffades och undersöktes, framkom även enstaka anläggningar utanför själva långhuset. Dessa lämningar bestod delvis av enstaka gropar och delvis av störhål som sannolikt är resterna efter en hägnad som hägnat in gårdstunet där långhuset legat. 14

15 REFERENSER Artursson, Magnus Bebyggelse och samhällsstruktur. Södra och mellersta Skandinavien under senneolitikum och bronsålder f.kr. GOTARC serie B. Gothenburg Archaeological Thesis No 52. Lund. Forssell, Ellinor Särskild arkeologisk utredning vid Runnevål och Skommita klack. Rapport 2010:100. Göthberg, Hans Uppland under slutet av yngre bronsålder till tidig medeltid. Occasional Papers in Archaeology 25. Uppsala. Kyhlberg Ola (et. al.). Hus och gård i det förurbana samhället. Riksantikvarieämbetet Avd. för arkeologiska undersökningar Pettersson, Maria Djurhållning och betesdrift. Djur, människor och landskap i Västra Östergötland under yngre bronsålder och äldre järnålder. Linköping. Pettersson, Susanne Värmländsk järnålder gravkronologi och boplatsproblematik. Värmland förr och nu Karlstad. Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (FMIS). Schedin, Pernilla Möten med Värmland- om kontakter under järnåldern. Gotarc Gothenburg archaeological theses series B No 14. TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER Länsstyrelsen diarienummer: Värmlands Museums diarienummer: Län: Värmland. Landskap: Värmland. Kommun: Kil. Socken: Stora Kil. Undersökningsperiod: Arkeologisk personal: Ellinor Forssell, Hans Olsson (ansvarig) och Björn Wallbom. Kils arkeologiska sällskap: Anette Adolfsson, Göran Hall, Bengt Nilsson Hans Olsson och Janne Persson (grävmaskin). Undersökt yta: cirka 262m 2. Inmätning: Totalstation. Makrofossilanalys: Jens Heimdahl, SHMM. 15

16 14 C-analys: Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet. Vedartsanalys: Vedlab, Glava. Godkänd av Länsstyrelsen: DOKUMENTATIONSMATERIAL Handskrivna anläggningsbeskrivningar, handritade plan- och profilritningar i skala 1:20, digitala fotografier och inmätningar. 16

17 Bilagor Planritningar Planritning över schakt och anläggningar Till höger 2012 års schakt. 17

18 Planritning över husdelen på boplatsen. 18

19 Anläggningsbeskrivningar Anlnr anltyp 38 Grop med stolphål Anläggningar Storlek Fyllning Fynd och djup 0,54x0,46 m (N-S) och 0,3 m dj Brun sand med kolinslag F46-49 Övrigt I Ö delen stolphål, skadat av 2012 års schakt. Fynd av 4 skärvstensfragment och 14 bitar bränd lera, 5-10 mm stora som ej togs tillvara. 39 Stolphål 0,52x0,44 m (Ö-V) och 0,39 m dj Brun sand med kolinslag Totalundersökt F50 Skadat i Ö delen av 2012 års schakt. Fynd av 2 skärvstensfragment och 1 bit bränd lera, 6 mm st. Ej tillvaratagen. 40 Stolp/störhål 0,11 m diam och 0,13 m dj 41 Stolp/störhål 0,11 m diam och 0,18 m dj 42 Grop med stolpoch störhål 0,5x0,2-0,3 m (Ö- V) och 0,3 m dj 43 Kulturlagerrest? 0,28 m diam och 0,03 m dj 44 Stolp/störhål 0,09 m diam och 0,13 m dj 45 Grop? 0,6x0,55 m (N-S) och 0,16 m dj 46 Stolpp/störhål 0,1 m diam och 0,13 m dj Brungrå sand Brungrå sand Gråsvart humös sand med sot och kol Gråfläckig sand Brungrå sand med lite kolinslag Gråfläckig siltig sand Brungrå sand med lite kolinslag F små bitar av bränd lera, ej tillvaratagna. Gropen innehöll ett stolphål och ett störhål. Totalundersökt Naturlig bildning? 19

20 Anlnr anltyp 47 Stolp/störhål 0,2 m diam och 0,24 m dj 48 Stolp/störhål 0,08 m diam och 0,16 m dj 49 Grop 0,6x0,4 m (NÖ-SV) och 0,12 m dj 50 Grop med stolphål Anläggningar Storlek Fyllning Fynd och djup 0,44x0,25 m (NÖ-SV) och 0,16 m dj 51 Stolphål 0,4x0,3 m (N-S) och 0,22 m dj Brungrå sand Brungrå sand Gråbrun sand med inslag av sot och kol Fet svart sand Gråbrun F54- sand med 56 sot och kol. Övrigt Del av hägnad? Skålad botten. I SV delen ett stolphål, 0,12 m diam och 0,16 m dj. Fynd av 2 skärvstensfragment i toppen. 52 Grop 0,22 m diam och 0,12 m dj 53 Stolp/störhål? 0,14x0,09 m (ÖL-V) och 0,11 m dj Gråsvart humös sand med sot och kol i ytan Brungrå sand Fynd av 1 skärvstensfragment. Osäker anläggning. Oval form och inga fynd, tillsammans med placering gör det osäkert. 54 Stolp/störhål 0,18x0,08-0,11 m (Ö-V) och 0,25 m dj Brungrå sand med något kol Två anläggningar. I Ö 0,08 m diam och 0,24 m dj och i V 0,11 m diam och 0,25 m dj. 55 Stolp/störhål 0,12 m diam och 0,14 m dj 56 Kulturlagerrest 0,2x0,17 m (Ö-V) Brungrå sand med visst kolinslag Gråbrun humös F57 20

21 Anlnr anltyp Anläggningar Storlek Fyllning Fynd och djup och 0,04-0,06 m dj 57 Grop 0,35 m diam och 0,22 m dj 58 Störhål 0,1 m diam och 0,12 m dj 59 Störhål 0,08 m diam och 0,08 m dj 60 Störhål 0,12x0,1 m (Ö-V) och 0,12 m dj 61 Stolp/störhål 0,1 m diam och 0,13 m dj 62 Störhål 0,09m diam och 0,18 m dj sand med inslag av sot och kol Gråbrun sand med sot och kol Brungrå sand med något kol Brungrå sand med lera mot botten Brungrå sand Brungrå sand Brungrå sand F58-59 Övrigt Totalundersökt Del av hägnad? I skärvsten i botten. Del av hägnad? Del av hägnad? 21

22 Profilritningar Profilritningar från 2015 års undersökning. 22

23 Fyndlista Fyndlista Fnr Sakord Godstyp Material Kontext Antal Antal fragment Del 46 Kärl Keramik A Mynning och buk 47 Lerklining Lera A Brända ben 49 Sintrad lera 50 Brända ben 51 Brända ben 52 Bränd lera Ben A Lera A Övrigt_fynd Ben A Mycket små fragment Ben A Mycket små fragment Lera A Kärl Keramik A Brända ben Ben A Splitter Flinta A Kan ev. vara del av mikrospån 56 Kärl Keramik A Något osäker. Kan vara bränd lera. 57 Bränd lera 58 Bränd lera 59 Brända ben Lera A Ej tillvaratagen Lera A Ben A

24 Makrofossilanalys Makroskopisk analys av jordprover från Tallåsen, Stora Kil sn, RAÄ 193 Teknisk rapport Jens Heimdahl, Arkeologerna Shmm, Bakgrund och syfte Under den arkeologiska undersökningen av Tallåsen, Stora Kils sn, RAÄ 193, Värmland 2015, togs två jordprover samt tre fyndkoncentrationer av förkolnade sädeskärnor för analys av makroskopiskt innehåll med fokus på växtrester. Den undersökta lämningen utgörs av ett långhus ( AD) som undersöktes 2012 då stora mängder skalkorn och råg påträffades. Den aktuella undersökningen hade som mål att finna den norra gaveln av huset och datera anläggningar i detta. Frågeställningarna inför analysen är allmänt hållna och syftar till att undersöka huruvida det makroskopiska materialet kan bidra till den arkeologiska tolkningen av platsen. Metod och källkritik Provtagningen genomfördes av arkeologen under utgrävningen och de två jordproverna innehöll torrvolymer om ca 3 liter jord per prov. Varje prov förpreparerades av arkeologen genom flotation enligt metod beskriven av Wasylikowa (1986) och våtsiktades med 0,25 mm maskvidd innan de skickades för analys. Inför analysen våtsiktades proverna ytterligare. Identifieringen av materialet skedde under ett stereomikroskop med gångers förstoring. I samband med bestämningarna utnyttjades litteratur (främst Jacomet 1987 och Cappers m.fl. 2012) samt referenssamlingar av recenta fröer. Den makroskopiska analysen har främst behandlat växtmakrofossil (som inte är ved eller träkol), men även puppor, smältor, ben mm har eftersökts och kvantifierats. Samtliga prover innehöll spår av förna i form av levande rottrådar och daggmaskkokonger, och det är tydligt att den provtagna jorden utgör en del av en aktiv biologisk horisont där material av mindre fraktioner kontinuerligt kan ha omlagrats till nutid. Bevarandegraden är låg och graden av postdepositionellt inblandat material tillföljd av bioturbation finns där i form av en modernare fröbank. Även den oförkolnade fröbanken kan dock i vissa fall innehålla spår av en äldre fröbank (i synnerhet om dessa fröer är motståndskraftiga mot nedbrytning), men då detta inte kunnat säkerställas har endast det förkolnade materialet i dessa prover räknats som tillhörande de 24

25 arkeologiska kontexterna. Alla växtrester som utsätts för brand eller hetta bevaras inte genom förkolning, detta gäller framförallt fröer med stort fettinnehåll eller ömtålig struktur (t.ex. flockblomstriga växter). Fröer och frukter som bevaras genom förkolning har ofta en liten kvot i förhållandet yta/volym (ex. sädeskorn) eller hårda skal (ex. mållor). Av detta följer att växtmaterialet som bevarats genom förkolning bara representerar en liten del av de växter som ursprungligen utsatts för hetta/brand. Analysresultat I bifogade resultattabell har en del av materialet (det som inte är fröer och frukter) kvantifierats enligt en grov relativ skala om 1-3 punkter, där 1 punkt innebär förekomst av enstaka (ca 1-5) fragment i hela provet. 2 punkter innebär att materialet är vanligt att det i stort sett hittas i alla genomletningar av de subsamplingar som görs. 3 punkter innebär att materialet är så vanligt att de tillhör de dominerande materialen i provet och man hittar det var man än tittar. Tallåsen A Sammanhang Hus Kontext Grop med väggstolpe Stolphål takbärare Grop med två stolphål Grop utanför huset Grop nära 51 Volym/l Fynd vid utgr 3 3 Vedartade växter Träkol Ogräs Hamp-/Pipdån Galeopsis tetrahit/bifida 1 Havre Avena spp. 1 Obestämt sädeskorn Cerealiea (indet.) 3 2 Odlat Korn (ospec.) Hordeum vulgare Skalkorn Hordeum vulgare ssp. vulgare Råg Secale cereale 1 1 Diskussion Det makroskopiska materialet i groparna och stolphålen från huset innehåller i likhet med materialet från 2012 en stor mängd säd, främst skalkorn vilket är förväntat från denna period. Kornets användning var främst som inslag i maten, som gröt samt till ölbryggning. Även råg och havre påträffades, men i så liten mängd att det också kan röra sig om orenheter i kornskörden. (När det gäller havre så kan det också vara fråga åkerogräset flyghavre). Materialet är så rikt i denna del av huset att det leder till slutsatsen att matlagning ägt rum nära husets norrände. 25

26 De två groparna, ett 20-tal meter utanför huset innehöll nästan bara träkol. I grop A57 påträffades också förkolnat frö av hamp- eller pipdån, ett allmänt förekommande ogräs. Referenser Cappers, R. T. J., Bekker, R. M. & Jans, J. E. A., 2012: Digital Seed Atlas of the Netherlands, (2 nd edition). Groningen Institute of Archaeology. Groningen Jacomet, S., 1987: Prähistorische Getreidefunde. Eine Anleitung zur Bestimmung prähistorischer Gersten und Weizen Funde. Botanisches Institut der Universität Abteilung Pflanzensystematik und Geobotanik. Basel. Wasylikowa, K., 1986: Analysis of fossil fruits and seeds. I Berglund, B. E. (ed.): Handbook of Holocene Palaeoecology and Palaeohydrology. John Wiley & Sons Ltd

27 Vedartsanalys VEDLAB Vedanatomilabbet Vedlab rapport 1571 Vedartsanalyser på material från Värmland, Eskilsäter sn. Raä 223 och Stora Kils sn. Raä 193. Adress: Telefon: Bankgiro: Organisationsnr: Kattås 0570/ GLAVA E-post: 27

28 VEDLAB Vedanatomilabbet Vedlab rapport Vedartsanalyser på material från Värmland, Eskilsäter sn. Raä 223 och Stora Kils sn. Raä 193. Uppdragsgivare: Hans Olsson/Värmlands museum Arbetet omfattar nio kolprov från två olika undersökningar. Proverna innehåller kol från sex olika trädslag, al, asp, björk, gran, hassel och tall. Båda proverna från Eskilsäter bör ge tillförlitliga dateringar utan hög egenålder. Bland proverna från Stora Kils sn. är fyra från gropar med stolphål/störhål. Materialet i dessa är blandat och det är tveksamt om något av kolet representerar själva stolparna/störarna. Troligare är att kolet kommer från omgivande aktiviteter. Det gäller förstås också de övriga proverna från gropar. Dateringarna från undersökningen blir därför mer svårtolkade. Tall och gran kan ge hög egenålder vid datering. Analysresultat Eskilsäter sn. Raä 223. Anl. ID Anläggnings- Typ Provmängd Analyserad mängd Trädslag 12 Härd 0,7g 0,6g 17 bitar Björk 3 bitar Bark/Näver 14 bitar 17 Härd 297g 35g 51 bitar Al 6 bitar Asp 18 bitar Björk 21 bitar Tall 3 bitar Bark/Näver 3 bitar Utplockat för 14 C-dat. Björk 50mg Bark/Näv er 45mg Asp 70mg Övrigt Analysresultat Stora Kils sn. Raä 193. Anl. ID Anläggningstyp 38 Grop med väggstolpe Provmängd Analyserad mängd Trädslag 4,4g 4,3g 11 bitar Björk 3 bitar Gran 8 bitar Utplockat för 14 C-dat. Björk 53mg Gran 89mg Övrigt 28

29 42 Grop med stolphål i gavel 50 Grop med stolphål 4,8g 3,2g 9 bitar Gran 2 bitar Tall 5 bitar Bark/Näver 2 bitar 0,7g 0,2g 8 bitar Björk 5 bitar Tall 3 bitar Gran 70mg Tall 21mg Björk 88mg Tall 67mg 51 Grop 10,4g 7,0g 30 bitar Tall 30 bitar Tall 187mg 52 Grop 4,3g 2,8g 16 bitar Björk 3 bitar Gran 13 bitar Björk 164mg 57 Grop 0,7g 0,4g 12 bitar Björk 9 bitar Tall 3 bitar Björk 44mg 58 Störhål 0,2g 0,2g 7 bitar Björk 1 bit Hassel 6 bitar Hassel 29mg Erik Danielsson/VEDLAB Kattås GLAVA Tfn: 0570/ E-post: vedlab@telia.com 29

30 De här trädslagen förekom i materialet Art Latin Max ålder Al Alnus sp. 120 år Klibbalen är starkt knuten till Gråal Alnus incana vattendrag. Gråalen är mer Klibbal Alnus anpassningsbar glutinosa Asp Björk Glasbjörk Vårtbjörk Populus tremula Betula sp. Betula pubescens Betula pendula Växtmiljö Egenskaper och användning Övrigt 120 år Inte så kräsen vad gäller jordmån 300 år Glasbjörken är knuten till fuktig mark gärna i närhet till vattendrag. Vårtbjörken är anspråkslös och trivs på torr näringsfattig mark. Båda arterna är ljuskrävande. Gran Picea abies 350 år Trivs på näringsrika jordar. Tål beskuggning bra och konkurrerar därför lätt ut andra arter Hassel Tall Corylus avellana Pinus silvestris 60 år Ganska krävande på jordmån. Vill gärna ha ljus men tål beskuggning tex i ekskog 400 år Anspråkslös men trivs på näringsrika jordar. Den är dock ljuskrävande och blev snabbt utkonkurrerad från de godare jordarna när granen kom Motståndskraftigt mot fukt. Brinner lugnt och ger mycket glöd. Lätt och porös ved. Lätt att klyva. Tålig mot röta. Stängselstolpar, båtar takspån Stark och seg ved. Redskap, asklut, träkol. Ger mycket glöd. Lätt och lös men ganska seg ved. Ofta rakvuxen. Ganska motståndskraftig mot röta. Stolpar golvbrädor störar lieskaft, korgar Bildar lätt långa raka sega spön som använts till korgar och tunnband Stark och hållbar. Konstruktionsvirke, stolpar, pålar, båtbygge, kärl (ej för mat) takspån, tjärbloss, träkol, tjärbränning Uppgifter om maximal ålder, växtmiljö, användning mm är hämtade ur: Holmåsen, Ingmar Träd och buskar. Lund Gunnarsson, Allan Träden och människan. Kristianstad Mossberg, Bo m.fl. Den nordiska floran. Brepol, Turnhout Klibbalen kom söderifrån ca 5000 f.kr. Gråalen vandrar in norrifrån ett par tusen år senare För lövtäckt och barkbröd. Glasbjörk bildar även underarten Fjällbjörk. Förutom veden har nävern haft stor betydelse som råmaterial till slöjd. Bark till taktäckning. Granbarr till kreatursfoder Vanligt träd på lövängar Underbarken till nödmjöl, årsskott kokades för C- vitaminerna. Även som kreatursfoder Vedartsanalysen görs genom att studera snitt- eller brottytor genom mikroskop. Jag har använt stereolupp Carl Zeiss Jena, Technival 2 och stereomikroskop Leitz Metalux II med upp till 625 gångers förstoring. Mikroskopfoton är tagna med Nikon Coolpix Referenslitteratur för vedartsbestämningen har i huvudsak varit Schweingruber F.H. Microscopic Wood Anatomy 3 rd edition och Anatomy of European woods 1990 samt Mork E. Vedanatomi Dessutom har jag använt min egen referenssamling av förkolnade och färska vedprover. 30