Bevarandeplan. Labbetmyrlandet SE

Transkript

1 Bevarandeplan Labbetmyrlandet SE Namn: Labbetmyrlandet Sitecode: SE Områdestyp: SPA, SCI Area: 1648 ha Kommun: Sorsele kommun Ekonomiska kartorna 24G 6 7 i j, 24H 6 7 a b Mittkoordinat: Fastighetsägare: Privata, Staten (Fastighetsverket) Skyddsform: Saknas (0%) Naturvårdsförvaltare: Länsstyrelsen Västerbotten Bevarandeplanen fastställd av Länsstyrelsen enligt 17 Förordningen om Områdesskydd (dnr: ) Versionsdatum:

2 Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra värdefullaste naturområden. När Sverige trädde in i EU blev vi också en viktig del av Natura nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura Områdena kan vara mycket olika, men gemensamt för dem är att de är ett exklusivt urval av den värdefullaste naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område skall det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området. Bevarandeplanen skall svara på frågor som: Varför är området utpekat till Natura 2000? Vilka naturvärden och arter är här viktigast sett ur ett EU-perspektiv? Hur står det till med dessa naturtyper och arter inom området? Vilka bevarandeåtgärder är nödvändiga för att man ska uppnå syftet med området? Hur bör området skötas? Hur följer man upp att området bibehåller och utvecklar de viktigaste naturvärdena? Finns några speciella hot mot området? Var går det att läsa mer om området? Mer information om Natura 2000 Mer information om Natura 2000 hittar du på: Länsstyrelsens hemsida Naturvårdsverkets hemsida eller direkt av Länsstyrelsen på telefon

3 Innehåll Karta över Labbetmyrlandet... 4 Beskrivning... 5 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet... 5 Ingående arter enligt fågeldirektivet... 6 Bevarandesyfte och bevarandemål... 6 Vad kan påverka Natura 2000-området negativt?... 8 Bevarandeåtgärder med tidplan... 8 Skyddsåtgärder... 9 Skötselåtgärder... 9 Bevarandetillstånd inom området... 9 Uppföljning av bevarandemål... 9 Beskrivning av livsmiljöer... 9 Beskrivning av arter Referenser

4 Karta över Labbetmyrlandet Bakgrundskarta ur allmänt kartmaterial från Lantmäteriet. Medgivande

5 Beskrivning Labbetmyrlandet är ett stort myrområde på omkring 500 m.ö.h. i Sorsele kommun, ca tre mil nordväst om Sorsele. Det gränsar i väster till Vindelfjällens naturreservat (SE ). Hela området är mosaikartat, och det förekommer inte några riktigt stora öppna myrytor utan de avgränsas hela tiden av trädbevuxna fastmarksholmar eller av stråk med skog. Labbetmyrarna avvattnas åt sydost till Labbetbäcken, som via Rakkobäcken mynnar i sjön Storjuktan ett par mil utanför området. Myrarna är mestadels näringsrika, med brunmossor som korvskorpionmossa och guldspärrmossa som dominerande inslag, tillsammans med mer näringskrävande vitmossor. I de västra delarna finns många källflöden. Också på andra ställen förekommer källbäckar, delvis med järnockrabildning. Öppet vatten är vanligt förekommande i flarkarna, och det finns dessutom några mindre sjöar inom området. Flera bäckar med örtrika kantzoner ringlar sig fram över myrarna. De stora områdena med lösbottnar och öppna vattenytor ger utmärkta förutsättningar för ett rikt fågelliv, och de flesta av länets myrfåglar förekommer här. Även skogsmarken inom området har stort värde för fågellivet. Labbetmyrlandet är opåverkat av dikning, och liksom på de flesta andra håll använde man tidigare under 1900-talet myrarna som slåttermarker. Man kan fortfarande se spår i form av förfallna hölador och rester av hässjor. Under 2003 och 2004 genomfördes en inventering av skyddsvärda skogar på statlig mark. Labbetmyrlandets västra del ingår delvis i ett område om ca 2100 hektar som utpekats som skyddsvärt (Matsorliden, nr 2516; se Naturvårdsverkets rapport 5343). Naturvärdena är så höga att de att de enligt Länsstyrelsens bedömning inte går att förena med skogsbruk. Skogen i de östra delarna av Labbetmyrlandet är mer påverkade av skogsbruk, bl.a. förekommer en del hyggen. Labbetmyrlandet är utpekat i Natura 2000 både enligt Habitatdirektivet 1 (SCI) och Fågeldirektivet 2 (SPA). Det ingår i myrskyddsplanen för Sverige, och Natura 2000-området följer i stort sett samma avgränsning. En flyttningsled för rennäringen går genom området, och hela Labbetmyrlandet är utpekat som riksintresse för rennäringen (Rans sameby). Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet Området har utsetts till det europeiska nätverket därför att det här finns naturtyper och arter som EU-länderna tillsammans bestämt är extra viktiga att skydda och bevara. Följande naturtyper ska värnas inom området: Kod Naturtyp Areal (ha) 3160 Dystrofa sjöar och småvatten Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor 0, *Aapamyr 808 * = Särskilt prioriterad naturtyp inom Natura EU Rådets direktiv 92/43/ EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 2 EU-rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar. 5

6 Ingående arter enligt fågeldirektivet Labbetmyrlandet är ett mycket värdefullt område för häckande våtmarks- och skogsfåglar och följande arter som ingår i fågeldirektivet finns här. Kod Art Förekomst A409 Orre Tetrao tetrix tetrix Häckande A108 Tjäder Tetrao urogallus Häckande A104 Järpe Bonasa bonasia Häckande A127 Trana Grus grus Häckande A140 Ljungpipare Pluvialis apricaria Häckande A151 Brushane Philomachus pugnax Häckande A166 Grönbena Tringa glareola Häckande A217 Sparvuggla Glaucidium passerinum Häckande A222 Jorduggla Asio flammeus Häckande A223 Pärluggla Aegolius funereus Häckande A236 Spillkråka Dryocopus martius Häckande A217 Sparvuggla Glaucidium passerinum Häckande Bevarandesyfte och bevarandemål Det övergripande syftet med Natura 2000-området är att ingående naturtyper och arter skall ha en gynnsam bevarandestatus 3. För naturtyperna innebär detta att deras utbredning bevaras, att viktiga strukturer och funktioner för naturtypen bibehålls och att bestånden för naturtypens typiska arter bibehålls. För de arter som pekas ut i EU-direktiven innebär en gynnsam bevarandestatus att arternas utbredning och antal inte ska minska och att deras livsmiljö är tillräckligt bra och tillräckligt stor för att arterna skall kunna fortleva. För att garantera att gynnsam bevarandestatus råder har ett antal bevarandemål definierats för respektive naturtyp och art. De höga naturvärdena i Labbetmyrlandet utgörs av mosaiken mellan orörda myr- och skogsmiljöer samt de växter och djur som är knutna till dem. För att områdets naturvärden generellt ska bevaras måste området skyddas mot ingrepp som leder till att hydrologin förändras (t.ex. vägdragningar eller dikning). Det är också viktigt att skogens karaktär av naturskog, i första hand i de orörda västra delarna av området, inte förstörs. För de enskilda naturtyperna och arter finns särskilda bevarandemål enligt tabell nedan. 3 Fullständiga definitioner av gynnsam bevarandestatus för arter och naturtyper finns i Naturvårdverkets handbok. Natura 2000 i Sverige - handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. 6

7 Bevarandemål för habitaten Kod Naturtyp Bevarandemål 3160 Dystrofa sjöar och Arealen av naturtypen ska vara minst 33 hektar. småvatten Totalfosforhalten får högst vara X (25) µg/l (tillståndsklass 2). En naturligt lågvuxen gungflyvegetation ska täcka minst X % av sjöns kant. Sjöns närområde ska ha en ostörd hydrologi och saknar 3260 Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor avvattnande diken. Arealen av naturtypen ska vara minst 0,5 hektar och sträckan minst X kilometer (meter). Totalfosforhalten får högst vara X (25) µg /l (tillståndsklass 2). ph-värde ska minst vara X (6,2) (tillståndsklass 3). Vattenlevande organismer ska ha fria vandringsvägar senast år X. [Fotnot: Om naturligt vattenhinder finns i anslutning till det antropogena hindret behöver det inte åtgärdas. Årtal får sättas med utgångspunkt från varje enskilt objekt.] Minst X (2) av de typiska kärlväxtarterna X, Y och Z och mossorna A, B och C ska förekomma i minst X % av provytorna *Aapamyr Arealen aapamyrar ska vara minst 800 hektar. Arealen av undertypen XXX ska vara minst X hektar. Täckningsgrad för träd och buskar ska vara mindre än X %, och stamantalet ska vara mindre än X per hektar. Minst X (95) av arealen ska ha en ostörd hydrologi. I objektet ska det inte finnas diken med avvattnande effekt. Minst X av de typiska kärlväxtarterna A, B, C etc. ska förekomma i minst Y % av provytorna. [Fotnot: Arter och inventeringsmetodik bestäms i samband med basinventeringen.] Minst X av de typiska mossarterna ska förekomma i minst X % av provytorna. [Fotnot: Arter och inventeringsmetodik bestäms i samband med basinventeringen.] Myrarna skall hysa de häckande fågelarterna ljungpipare, brushane och grönbena i normala tätheter. * = Särskilt prioriterad naturtyp inom Natura Bevarandemål för arterna enligt Fågeldirektivet Kod Art Bevarandemål A409 Orre Arten skall förekomma i området. A108 Tjäder A104 Järpe A127 Trana 7

8 A140 Ljungpipare A151 Brushane A166 Grönbena A217 Sparvuggla A222 Jorduggla A223 Pärluggla A236 Spillkråka. Vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Här beskrivs endast de viktigaste hoten vi i dag känner till mot Natura 2000-områdets naturvärden. Hoten redovisas som exempel på verksamheter och faktorer som kan innebära en negativ påverkan på de naturtyper och arter som skyddas inom området. Andra hot som idag är okända kan bli aktuella i framtiden liksom mer storskaliga och diffusa hot som t.ex. klimatförändringar. Aktuella hot mot Natura 2000-området Möjliga hot på kort sikt är bland annat följande: Intensivt skogsbruk kan skada de skogliga naturvärdena och kan påverka hydrologin inom området. Detta gäller i första hand de mer orörda, västra, statligt ägda delarna av området. Dikning av myrområdena eller sumpskogarna, inklusive skyddsdikning efter avverkning. Vägbyggen, inklusive dragning av skogsbilvägar. Terrängkörning kan skada i första hand myrarna. De fjällnära ekosystemen är formade av ett kärvt klimat. En global klimatförändring med ett varmare klimat skulle kraftigt förändra vegetation och artsammansättning. Verksamheter m.m. som generellt kan påverka naturtyperna och arterna negativt Kalkning eller gödsling av skogs- eller myrmark Luftnedfall av försurande eller gödande ämnen. All form av täktverksamhet, t.ex. torvtäkt Exploatering, t.ex. för bebyggelse. Klimatförändringar. Bevarandeåtgärder med tidplan Labbetmyrlandet är ett Natura 2000-område och har det skydd enligt miljöbalken som gäller samtliga Natura 2000-områden i landet. Det innebär bl.a. att samtliga verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka Natura 2000-området med dess arter eller naturtyper negativt är tillståndspliktiga enlig 7 kap 28 a miljöbalken. 8

9 Skyddsåtgärder Området omfattas av myrskyddsplan för Sverige, vilket innebär att myrarna i området på sikt skall skyddas. För närvarande är det arbetet inte påbörjat. Skogsmarkerna i områdets västra del, som idag ägs av Fastighetsverket, behöver enligt Länsstyrelsens åsikt skyddas mot skogsbruk för att naturvärdena i området ska kunna bevaras. Diskussioner kommer att föras med Fastighetsverket under Skötselåtgärder Inga skötselåtgärder behövs för närvarande för att naturvärdena ska bevaras inom området. Se även skötselplanen för det blivande naturreservatet. Bevarandetillstånd inom området Samtliga Natura 2000-områden kommer att basinventeras under Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättre underlag för att bedöma bevarandetillståndet. Det kommer också att finnas en bättre grund för att fatta beslut om områdets skötsel. Nedan redovisas därför endast en preliminär bedömning av de ingående naturtypernas och arternas bevarandestatus. Bevarandestatusen för Labbetmyrlandet bedöms vara gynnsamt med avseende på kvalitet hos naturtyperna, eftersom myrarna är opåverkade från dikning. Underlag saknas för att bedöma tillståndet för fågelarterna, men eftersom myrarna och skogsmarken i västra delen av området är orörda är antagligen statusen bra. Uppföljning av bevarandemål Det pågår för närvarande en nationellt arbete för att utveckla uppföljningsmetoder för de olika arterna och naturtyperna (Naturvårdsverket 2005). Uppföljning och övervakning av naturtyper och arter på områdesnivå kommer att preciseras efter att information samlats in i samband med basinventering. Bevarandeplanen kommer inom kort att kunna kompletteras om hur uppföljningen ska gå till och bedömas. Beskrivning av livsmiljöer 3130, Dystrofa sjöar och småvatten. Naturliga sjöar och vattensamlingar med vatten som är brunfärgat av torv eller humus. Sjöarna ligger ofta i anslutning till myrmarker, omges i regel av gungflyn och har ett lågt ph-värde, ofta ph 3 6. De är utpräglat näringsfattiga. Till karaktärsarterna hör dvärgbläddra, vitag, gäddnate, dvärgigelknopp, vitmossor, nordnäckros, flaskstarr, trådstarr och sileshår. Sjötypen är ofta naturligt fisktom, vilket är en förutsättning för fåglar som svarthakedopping och alfågel. För att livsmiljön ska bevaras krävs att även gungflyn och strandskogar som omger sjön är intakta, och att hydrologin är opåverkad, bl.a. med naturliga 9

10 vattenståndsfluktuationer. Sjötypen Dystrofa sjöar är mycket vanlig i Sverige särskilt i boreal region men är ovanlig i merparten av övriga EU. 3260, Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor. Olika typer av älvar, åar eller bäckar som har en vegetation med olika flytbladsväxter (med t.ex. karaktärsarter som nate, möjor, slingor, lånkar, näckrosor) eller med näckmossa. Vattendragen ska inte vara nämnvärt fragmenterade med definitiva vandringshinder för fisk och andra organismer, och de får inte heller vara övergödda. Reglering för vattenkraft förstör vattendragens naturliga variationer i vattenstånd, och innebär ofta.vandringshinder. Omgivningarna kan vara skog men också mader eller annan öppen mark. På finkorniga jordar och om vattendraget får meandra fritt är de stränderna karaktäriserade av omväxlande erosions- och sedimentationspartier, med regelbundet blottlagd jord och branta strandbrinkar. Ett extensivt jordbruk, särskilt med bete eller slåtter, ger bra förutsättning för gynnsam bevarandestatus Aapamyrar. Aapamyrar är myrkomplex som domineras av kärr i de centrala delarna. Hydrotopografiska myrtyper som strängflarkkärr och olika typer av blandmyrar räknas också hit. Andra myrtyper som kan ingå i dessa komplex är nordliga mossar av rostvitmossa-typ, topogena och soligena kärr, backkärr och sumpskog. Aapamyren är nordlig och också bäst utbildad i norra Sverige. Karaktärsarter för aapamyren är nordkråkbär, dvärgbjörk, tuvsäv, tuvull, flaskstarr, trådstarr, rundstarr, strängstarr, vitstarr, kallgräs, blåtåtel, hjortron och en stor mängd vit- och brunmossor. Aapamyrar är ett särskilt prioriterat habitat inom Natura Beskrivning av arter A104 Järpe (Bonasa bonasia). Järpen vill ha tät skog med föryngring av främst gran och med inblandning av al, björk och asp. Hög markfuktighet och förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Lövträdsandelen i reviret bör överstiga 10%. En viktig och begränsande vinterföda är alknoppar, alhängen samt björkknoppar. I omedelbar anknytning till födan krävs dessutom skydd i form av grantätningar. Förekomsten av skydd verkar vara en nyckelfråga och arten förekommer framför allt i täta skogsbestånd med själföryngring av gran. Gallring och röjning i dessa bestånd medför nästan undantagslöst att järpen försvinner. Viktigt är också att lövträdsandelen samt andelen skogliga våtmarker höjs i våra svenska skogar. Järpen är mycket stationär året om inom sitt revir (25 50 ha). När ett par har etablerat sig på en plats stannar de där så länge biotopen är intakt. Liksom för övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. A108 Tjäder (Tetrao urogallus). Tjädern är Europas största hönsfågel. Den har en vidsträckt utbredning inom hela den borela regionen i Europa och Asien. Den utnyttjar flera olika miljöer under året, och samtliga dessa måste finnas inom rimligt avstånd från varandra. Vintertid behöver tjädern äldre talldominerad skog där den äter tallbarr och tallskott. Under våren äter hönorna mycket tuvull och efter kläckningen är insektsrika våtmarker en mycket viktig miljö för kycklingarna. Sommartid äter arten mycket blåbärsris och förekommer i de flesta typer av bärrik skog. Sammanfattningsvis kan man säga att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden med en stor rikedom av skog i olika successionsstadier samt en rik tillgång på våtmarker av olika slag (sumpskog, kärr och mossar). De enskilda fåglarna 10

11 rör sig normalt inom ett område i storleken 25 km2. Tupparna är starkt traditionsbundna till speciella lekplatser. Det svenska beståndet har uppskattats till par vid 1990-talets mitt. A409 Orre (Tetrao tetrix tetrix). Orren är de öppna markernas skogshöna. Den häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. Björkknoppar är en viktig födokälla under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, med bl.a. blåbärsblom som en viktig komponent. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen km2. Utvecklingen är negativ för orren.???? Försvinnandet av skogsbete och skogsbränder har lett till att skogen blivit tätare och därigenom allt sämre som födosöksmiljö. Lövträdsandelen (främst björk) är också för låg i dagens skogar. Framöver behövs skötsel av öppna marker i hela landskapsavsnitt. Inägor och jordbruksmark i skogsbygder, mossar och myrar liksom andra öppna eller halvöppna biotopelement bör skötas på ett sådant sätt att de även fortsättningsvis hålls öppna. A127 Trana (Grus grus). Tranan har ett brett habitatval gällande häckningsplatser. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt av insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Tranan övervintrar i Sydvästeuropa, främst i Spanien, men även i Portugal, Nordafrika och Frankrike. Under höstflyttningen är ungarna beroende av föräldrarnas vägledning. Innan könsmognaden, vid 3 6 års ålder, samlas ofta ungtranorna i stora flockar som drar omkring. För närvarande finns inget hot mot arten i Sverige. I det spanska övervintringsområdet finns däremot vissa hot, bl.a. avveckling av korkeksodlingar. A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria). I norra Sverige är Ljungpiparen en karaktärsart på fjällhed och på större, trädlösa myrar. De kräver stora sammanhängande, öppna områden med låg och gärna något gles växtlighet. Är den öppna arealen mer än 30 ha uppträder arten tämligen regelbundet, men det är först när den sammanhängande arealen öppen mark överstiger 90 ha som arten finns på alla mossar. Ljungpiparen övervintrar huvudsakligen i västra och sydvästra Europa. Under flyttningen och i övervintringsområdet uppehåller sig ljungpiparen på öppna jordbruksområden. Det ljungpiparbestånd som finns i södra Sverige är hotat bland annat på grund av fortlöpande igenväxningen av öppna marker. Det nordliga beståndet är betydligt starkare. Hoten är mindre och utgörs främst av planer på storskalig torvbrytning. A151 Brushane (Philomachus pugnax). Brushanen behöver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av våta myrmarker, framför allt relativt lågväxta, fuktiga till blöta gräs- och starrängar. Under sommaren lever de mest av evertebrater så som skalbaggar och tvåvingar. Senare under året går de över till att äta mer och mer växtfrö. Hannarna spelar på gemensamma platser, företrädesvis på låga upphöjningar i terrängen. Det skandinaviska beståndet övervintrar främst i Afrika söder om Sahara (Sahelzonen). Hot mot arten finns både hos oss här i Sverige och i övervintringsområdena. Hot som bör nämnas är: fragmentering av lämpliga häckningsmiljöer brushanen har relativt stora arealkrav, storskalig torvutvinning i Norrlands inland, dikning av myrmark, ökande halter av olika miljögifter i marin miljö, särskilt på rastplatserna längs Europas kuster, samt biocidanvändning på 11

12 övervintringsområdena i Västafrika. Brushanen har minskat kraftigt i södra Sverige och på åtminstone delar av kontinenten under det senaste årtiondet. A166 Grönbena (Tringa glareola). Grönbenan livnär sig på smådjur. De behöver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna myrar. De kräver också tillgång på öppet vatten och dyiga stränder för födosök. Arten är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. Grönbenan övervintrar främst i tropiska Afrika. I Norrland kan beståndet ha missgynnats av minskad hävd av raningar och silängar. Dikning av myrmark runt om i landet leder till igenväxning av myrmark och därmed försämrade förhållanden för grönbenan. Det norrländska beståndet kan lokalt hotas av storskalig torvbrytning. Man har uppskattat att det finns par grönbena i Sverige. A217 Sparvuggla (Glaucidium passerinum). Den optimala häckningsmiljön för sparvugglan är gammal, flerskiktad grandominerad blandskog med rik förekomst av grova lövträd (främst asp, björk och al). Den är dock flexibel i sitt val av häckningsplats och förekommer likaväl i naturskogsbestånd som i områden med en blandning av rena produktionsbestånd och hyggen, så länge lämpliga boträd i form av gamla bohål från större hackspett eller tretåig hackspett finns att tillgå. Tillgången på lämplig föda i form av gnagare och småfåglar är också avgörande för artens framgång. Arten jagar över arealer i storleksordningen 1,5 km 2. Sparvugglan är i huvudsak en stannfågel. A222 Jorduggla (Asio flammeus). Jordugglan är knuten till öppna marker. Boet består av en grund urgröpning, och göms på marken i högt gräs eller i högre vegetation i närheten av en buske. Jordugglans föda utgörs nästan enbart av smågnagare, främst sork. Våtmarker, gamla betesmarker, ängsmarker och hedar är viktiga jakt- och häckningsmiljöer för jordugglan. Öppna diken med tät vegetation och liknande biotoper med hög sorktäthet erbjuder häckningsmöjligheter för jordugglan, och bör i möjligaste mån lämnas orörda i jordbrukslandskapet. Det svenska beståndet flyttar i oktober november till västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. De återkommer till Sverige från mitten av mars mitten av maj. A223 Pärluggla (Aegolius funereus). För en god häckningsframgång hos pärlugglan krävs höga gnagartätheter, eftersom de främst livnär sig på sork men även skogsmöss, näbbmöss och småfåglar. De mycket svaga smågnagartopparna i Norrland har lett till att pärlugglan minskat. Pärlugglan häckar helst i tät granskog men även i barr- och lövblandskogar innehållande tall, björk och asp. Ofta påträffas den i gränsområden till hyggen och inägor samt kring större myrar, förmodligen därför att bytestillgången är högre i dessa marker än inne i den täta skogen. Pärlugglan är beroende av god tillgång på trädhåligheter, något som är vanligt i naturskogar men sällsynt i brukade bestånd. Arten häckar helst i hål av spillkråka, men kan hålla till godo med naturliga håligheter och hål av större hackspett. Pärlugglan häckar dessutom gärna i holk. A236 Spillkråka (Dryocopus martius). Spillkråkan livnär sig på vedlevande insekter och myror. De födosöker ofta lågt i träd, på stubbar m.m., gärna i rotrötad gran. Spillkråkan häckar i grova aspar eller tallar. Tillgången på lämpliga boträd är dålig i stora delar av Norrland där skogsbruket är intensivt och tillväxten låg. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 12

13 40 cm för tall. Spillkråkan är en nyckelart i boreala och nemoboreala skogsekosystem då den årligen producerar ett antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva förmår mejsla ut sina bon. Spillkråkan är en stannfågel som rör sig över stora arealer. Det största hotet mot spillkråkan är skogsbruket som skapar skogar med minskad lövandel, mer homogena bestånd och minskad medelålder i bestånden med minskad tillgång till lämpliga boträd som påföljd. Eftersom spillkråkan i stor utsträckning livnär sig på hästmyror missgynnas den av stubbrytning och GROT-uttag. Referenser Naturvårdsverket Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. Naturvårdsverket Skyddsvärd skog på statlig mark. Jämtlands och Västerbottens län. Rapport Naturvårdsverket Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Rapport Länsstyrelsen i Västerbottens län Katalog över våtmarker Storuman och Sorsele kommuner. Våtmarker i Västerbottens län, bilaga 1B. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Meddelande 1:1993. (Sid ) 13