Bevarandeplan. Sävaråns utlopp SE

Transkript

1 Bevarandeplan Sävaråns utlopp SE Namn: Sävaråns utlopp Sitecode: SE Områdestyp: SPA Area: 821 ha Kommun: Umeå Karta: Umeå 20 K, ekonomiska kartan 20 K 6 g + 7 g + 8 g Koordinat: Fastighetsägare: Flertal privata Ytterligare skyddsform: Ingen. Utredning om reservatsbildning pågår Bevarandeplanen fastställd av Länsstyrelsen enligt 17 Förordningen om Områdesskydd (dnr: ) Versionsdatum:

2 Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra värdefullaste naturområden. När Sverige trädde in i EU blev vi också en viktig del av Natura nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura Områdena kan vara mycket olika, men gemensamt för dem är att de är ett exklusivt urval av den värdefullaste naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område skall det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området och hur naturvärdena kan bibehållas. Bevarandeplanen skall svara på frågor som: Varför är området utpekat till Natura 2000? Vilka naturvärden och arter är här viktigast sett ur ett EU-perspektiv? Hur står det till med dessa naturtyper och arter inom området? Finns några speciella hot mot området? Vilka bevarandeåtgärder är nödvändiga för att man ska uppnå syftet med området? Hur bör området skötas? Hur följer man upp att området bibehåller och utvecklar de viktigaste naturvärdena? Var går det att läsa mer om området? Mer information om Natura 2000 Mer information om Natura 2000 hittar du på: Länsstyrelsens hemsida Naturvårdsverkets hemsida eller direkt av Länsstyrelsen på telefon

3 Innehåll Karta över Sävaråns utlopp... 4 Beskrivning... 5 Ingående arter enligt fågeldirektivet... 6 Bevarandesyfte... 6 Vad kan påverka Natura 2000-området negativt?... 7 Bevarandeåtgärder med tidplan... 8 Skyddsåtgärder... 8 Skötselåtgärder... 8 Bevarandetillstånd inom området... 8 Uppföljning av bevarandemål för naturtyper... 8 Beskrivning av arter... 9 Övrigt Referenser

4 Karta över Sävaråns utlopp Bakgrundskarta ur allmänt kartmaterial från Lantmäteriet. Medgivande

5 Beskrivning Sävaråns mynning är ett drygt åtta kvadratkilometer stort område längs Sävarån, från Sävar till havet vid Skeppsvik. Det mesta av området är blöta mader, som tidvis översvämmas. I anslutning till Sävarån och omgivande våtmarker finns skogsmark som också översvämmas under våren, och som har mycket höga naturvärden bl.a. knutna till död ved av lövträd. Hela området är värdefullt för fågellivet, såväl rastande som häckande arter. På maderna häckar t.ex. trana och vadare som brushane. Även småfläckig sumphöna hörs spelande vissa år, och är möjligen häckfågel. Sångsvan och andra simfåglar rastar gärna flockvis i området under våren. Även skogarna är fågelrika, och här kan man hitta flera olika hackspettar och ugglor. Sävaråns mynning ingår geografiskt i det större Natura 2000-området Sävarån (SE ). Det omfattar hela Sävarån från mynningen i havet till källflödena 14 mil uppströms, och är avsatt för att skydda de naturtyper och arter som finns med i EU:s Habitatdirektiv. Det omfattas av en separat bevarandeplan. I området söder om Sävar är fågellivet mycket rikt men är på grund av områdets svårtillgänglighet dåligt undersökt. De sumpiga löv- och blandskogarna härbärgerar flera par spillkråka, mindre och tretåig hackspett. Tidigare förekom även den nu från Västerbotten utdöda vitryggiga hackspetten utmed nedre Sävarån. De lövrika skogsmarkerna längs Sävarån är av central betydelse för stammarna av lövberoende hackspettar i den södra länsdelen. Videsparven häckar med flera par. Bland ovanligare vadare häckar brushane och gluttsnäppa och bland rovfåglarna häckar både lärkfalk, ormvråk, bivråk, sparvhök och fiskgjuse. Även som rastlokal har området stora värden. Mest fågel brukar ses i översvämningsmarkerna vid Bergviken och Tidesviken och i de vegetationsrika vikarna vid utloppet. Bland annat rastar regelbundet stora flockar tranor, gäss och sångsvanar om våren. Mycket återstår dock fortfarande att upptäcka om detta svårtillgängliga område. Stora delar av våtmarken i de nedre delarna som är föremål för reservatsbildning är klassade som klass 1 myr i länets våtmarksinventering. Från denna inventering går det att läsa: Mer eller mindre platta kärr, öppna eller med buskskikt omger ån. Vanligen dominerar norrlandsstarr och flaskstarr. Fläckvis finns ett utvecklat bottenskikt av vitmossor. Buskskiktet utgörs av viden. Långa partier utmed ån har en lövbård, strandsumpskog. De gamla odlingsmarkerna i objektets norra del har efter upphörd hävd vuxit igen till lövsumpskogar där gråal och viden dominerar. Vattenvegetation i form av en sjöfräkenbård utmed Sävaråns strand samt sjösävvassar förekommer. Även mellan Trälhavet och Buskögern bildar sjösäven täta vassruggar. I de blötaste delarna av Bergviken växer sjöbräken i täta vassar. Mot stränderna övergår de i sumpkärr med topplösa, kråkklöver och norrlandsstarr som dominater. Degersviken är en svagt sluttande, mycket blött mjukmattekärr där sumpörter, som kråkklöver, är rikligt förekommande. Sävaråns nedre delar hyser välkända fågellokaler. Särskilt intressanta är lövsumpskogarna och de stora sumpkärren, Bergviken och Tidesviken. De stora översvämningsområdena och de unga myrarna i Sävaråns mynningsområde är utomordentliga rast- och häckningslokaler för fågel. De vidsträckta limnogena kärren och lövrika strandsumpskogarna saknar motstycke i länet. De stora översvämningsområdena i åns nedre lopp är utomordenliga rastlokaler för fåglar, här skapas också vidsträckta våtmarker och lövrika sumpskogar som saknar motsvarighet i länet. 5

6 Ingående arter enligt fågeldirektivet Sävaråns utlopp är utsett som ett särskilt skyddsområde för fåglar enligt fågeldirektivet 1 eftersom området är viktigt för flera arter som EU-länderna tillsammans pekat ut som extra skyddsvärda. Följande fågelarter skall därför värnas inom området. Följande arter ska utifrån fågeldirektivet värnas inom området. Kod Art Förekomst A002 Storlom (Gavia arctica) Häckande A072 Bivråk (Pernis apivorus) A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) A104 Järpe (Bonasa bonasia) A108 Tjäder (Tetrao urogallus) A127 Trana (Grus grus) A151 Brushane (Philomachus pugnax) A166 Grönbena (Tringa glareola) A217 Sparvuggla (Glaucidium passerinum) A222 Jorduggla (Asio flammeus) A223 Pärluggla (Aegolius funereus) A236 Spillkråka (Dryocopus martius) A241 Tretåig hackspett (Picoides tridactylus) A409 Orre (Tetrao tetrix tetrix) Bevarandesyfte Det övergripande syftet med Natura 2000-området Särvaråns utlopp är att bidra till att dessa fågelarter har en gynnsam bevarandestatus 2. Det innebär att arternas utbredning och antal inte ska minska och att deras livsmiljö är tillräckligt stor för att arterna skall kunna fortleva. För att garantera ett gynnsamt tillstånd i området har ett antal bevarandemål definierats för varje fågelart som legat till grund för utpekandet. Arter Kod Art Bevarandemål A002 Storlom (Gavia arctica) Skall finnas kvar i området. A072 Bivråk (Pernis apivorus) Skall finnas kvar i området. A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Skall finnas kvar i området. A104 Järpe (Bonasa bonasia) Skall finnas kvar i området. A108 Tjäder (Tetrao urogallus) Skall finnas kvar i området. A127 Trana (Grus grus) Skall finnas kvar i området. A151 Brushane (Philomachus pugnax) Skall finnas kvar i området. A166 Grönbena (Tringa glareola) Skall finnas kvar i området. A217 Sparvuggla (Glaucidium passerinum) Skall finnas kvar i området. 1 EU-rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar 2 Fullständiga definitioner av gynnsam bevarandestatus för arter och naturtyper finns i Naturvårdverkets handbok: Natura 2000 i Sverige handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. 6

7 A222 Jorduggla (Asio flammeus) Skall finnas kvar i området. A223 Pärluggla (Aegolius funereus) Skall finnas kvar i området. A236 Spillkråka (Dryocopus martius) Skall finnas kvar i området. A241 Tretåig hackspett (Picoides tridactylus) Skall finnas kvar i området. A409 Orre (Tetrao tetrix tetrix) Skall finnas kvar i området. * = Särskilt prioriterad art eller naturtyp inom Natura Områdets största värden ligger i lämpliga lokaler för hackspettarna som är beroende av lövträd samt lämpliga rastnings och häckningsplatser för tranor och vadare. Vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Här beskrivs endast de viktigaste hoten vi i dag känner till mot Natura 2000-områdets naturvärden. Hoten redovisas som exempel på verksamheter och faktorer som kan innebära en negativ påverkan på de naturtyper och arter som skyddas inom området. Andra hot som idag är okända kan bli aktuella i framtiden liksom mer storskaliga och diffusa hot som t.ex. klimatförändringar. Aktuella hot mot Natura 2000-området Modernt skogsbruk, inklusive dragning av skogsbilvägar, markberedning och skyddsdikning, skadar de skogliga naturvärdena. Mängden död ved minskar och försämrar förutsättningarna för t ex hackspettar och ugglor. Omfattande störningar från mänskliga aktiviteter kan hota vissa känsliga häckande fågelarter, t.ex. trana, och försämra områdets funktion som rastplats. Exploatering för exempelvis sommarstugebebyggelse kan skada fåglarnas livsmiljöer. Under förutsättningen att området ombildas till naturreservat finns inga aktuella hot mot området. Om inte reservatsbildningen går som förväntat utvecklas ytterligare hot mot Sävaråns utlopp. Verksamheter m.m. som generellt kan påverka arterna negativt All form av täktverksamhet, t.ex. torvtäkt Storskalig terrängkörning. Kalkning och gödsling. Användning av kemiska bekämpningsmedel. Alla mänskliga ingrepp som innebär vandringshinder eller vattendragets naturliga flödesdynamik förändras. 7

8 Bevarandeåtgärder med tidplan Sävaråns utlopp är ett Natura 2000-område och har det skydd enligt miljöbalken som gäller samtliga Natura 2000-områden i landet. Alla verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka Natura 2000-området negativt är tillståndspliktiga enlig 7 kap 28 a miljöbalken. Länsstyrelsen arbetar med att bilda ett naturreservat av Sävaråns mynning, vilket tillsammans med områdets status som Natura 2000-område kommer att ge goda förutsättningar för att naturvärdena ska kunna bevaras även i framtiden. Naturreservatet förväntas vara klart inom ett par års tid. Skyddsåtgärder Området är på väg att skyddas som naturreservat, detta tillsammans med det skydd som Natura 2000 innebär bedöms vara tillräckligt. Skötselåtgärder För närvarande bedömer Länsstyrelsen att det inte behövs några speciella skötselåtgärder inom Sävaråns mynning för att fågellivet ska bevaras. När naturreservatet beslutats kommer en skötselplan för området att tas fram, och områdets eventuella skötsel kommer att beskrivas utförligt i den. Bevarandetillstånd inom området Samtliga Natura 2000-områden kommer att basinventeras under Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättre underlag för att bedöma bevarandetillståndet. Det kommer också att finnas en bättre grund för att fatta beslut om områdets skötsel. Nedan redovisas därför endast en preliminär bild. De flesta fågelarter som är rapporterade från Sävaråns mynning bedöms för närvarande ha gynnsamma förutsättningar inom området. Undantagen är storlom, brushane och jorduggla. Uppföljning av bevarandemål för naturtyper Det pågår för närvarande ett nationellt arbete med att utveckla uppföljningsmetoder för de olika arterna (Naturvårdsverket 2005). Bevarandeplanen kommer att kompletteras med information om hur de olika arterna ska följas upp och bedömas. 8

9 Beskrivning av arter A002 Storlom (Gavia arctica). Storlommen föredrar medelstora eller stora, klara och näringsfattiga sjöar med gles växtlighet och god tillgång på öar och holmar att bygga bo på. Reglering av sjöar omöjliggör oftast framgångsrik häckning genom att vattenståndet varierar för mycket. I fjälltrakterna och i norra Lappland häckar storlommen i myr- och fjällsjöar. Storlommen flyttar mot sydost i augusti och september för att övervintra vid Svarta havet och Kaspiska havet. Ett mindre antal storlommar övervintrar i norra Europa, främst i Nordsjön och Östersjön. Det svenska beståndet har nyligen uppskattats till ca par. Storlom är ej rödlistad i Sverige. A072 Bivråk (Pernis apivorus) Bivråken bygger risbon i höga löv- eller barrträd. De föredrar skog med högre andel lövträd än vad som är vanligt i genomsnittsskogen. På försommaren jagar bivråksparet huvudsakligen småfågelungar och grodor men även evertebrater så som snäckor, maskar samt humlelarver och puppor. När bivråksungarna kläckts föds de nästan uteslutande upp på larver och puppor från sociala bin och getingar. Hot mot arten är att lövandelen i skogarna minskar, skogsbryn och gläntor växer igen och att sumpskogspartier dikas då dessa åtgärder medför försämrad tillgång till insekter, tättingar och grodor. Användande av bekämpningsmedel mot insekter påverkar också tillgången på föda för bivråken negativt. A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus). Fiskgjusen är en flyttfågel som flyttar mellan Sverige och Västafrika. Fiskgjusen är helt beroende av tillgång till öppet vatten inom sitt hemområde eftersom födan nästan uteslutande består av fisk. Försurning av sjöar och vattendrag kan medföra sämre födotillgång samt en ökad exponering för giftiga metaller. Fiskgjusen kan jaga upp till ett par mil från boplatsen. Fiskgjusen är beroende av lämpliga träd för sitt bobygge. Det stora risboet byggs vanligen i toppen av en kraftig plattoppad tall med utsikt över omgivningen. Fiskgjusen är ofta störningskänslig vid boplatsen. Brist på lämpliga boträd och störning runt befintliga boträd påverkar häckningsframgången negativt. På 1970-talet var arten exponerad för klorerade kolväten vilket orsakade en ökad fosterdödlighet och sönderruvning av ägg på grund av skalförtunning. Exponeringen för detta miljögift har minskat sedan dess men nya ännu inte helt kända miljögifter utgör ett framtida hot mot våra rovfåglar. A104 Järpe (Bonasa bonasia). Järpen vill ha tät skog med föryngring av främst gran och med inblandning av al, björk och asp. Hög markfuktighet och förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Lövträdsandelen i reviret bör överstiga 10%. En viktig och begränsande vinterföda är alknoppar, alhängen samt björkknoppar. I omedelbar anknytning till födan krävs dessutom skydd i form av grantätningar. Förekomsten av skydd verkar i många aspekter vara en nyckelfråga och arten förekommer framför allt i täta skogsbestånd med själföryngring av gran. Gallring och röjning i dessa bestånd medför nästan undantagslöst att järpen försvinner. Viktigt är också att lövträdsandelen samt andelen skogliga våtmarker höjs i våra svenska skogar. Järpen är mycket stationär året om inom sitt revir (25 50 ha). När ett par har etablerat sig på en plats stannar de där så länge biotopen är intakt. Liksom för övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad och användning av insekticider bör därför undvikas. 9

10 A108 Tjäder (Tetrao urogallus). Tjädern är Europas största hönsfågel. Den har en vidsträckt utbredning inom hela den borela regionen i Europa och Asien. Den utnyttjar flera olika miljöer under året, och samtliga dessa måste finnas inom rinligt avstånd från varandra. Vintertid behöver tjädern äldre talldominerad skog där den äter tallbarr och tallskott. Under våren äter hönorna mycket tuvull och efter kläckningen är insektsrika våtmarker en mycket viktig miljö för kycklingarna. Sommartid äter arten mycket blåbärsris och förekommer i de flesta typer av bärrik skog. Den utnyttjar också fjällbjörkskogen sommartid. Sammanfattningsvis kan man säga att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden med en stor rikedom av skog av olika åldrar samt en rik tillgång på våtmarker av olika slag (sumpskog, kärr och mossar). De enskilda fåglarna rör sig normalt inom ett område i storleken 25 km 2. Tupparna är starkt traditionsbundna till speciella lekplatser. Det svenska beståndet har uppskattats till par vid 1990-talets mitt. A127 Trana (Grus grus). Tranan har ett brett habitatval gällande häckningsplatser. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt av insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Tranan övervintrar i Sydvästeuropa, främst i Spanien, men även i Portugal, Nordafrika och Frankrike. Under höstflyttningen är ungarna beroende av föräldrarnas vägledning. Innan könsmognaden, vid 3 6 års ålder, samlas ofta ungtranorna i stora flockar som drar omkring. För närvarande finns inget hot mot arten i Sverige. I det spanska övervintringsområdet finns däremot vissa hot, bl.a. avveckling av korkeksodlingar. A151 Brushane (Philomachus pugnax). Brushanen behöver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av våta myrmarker, framför allt relativt lågväxta, fuktiga till blöta gräs- och starrängar. Under sommaren lever de mest av evertebrater så som skalbaggar och tvåvingar. Senare under året går de över till att äta mer och mer frön, under vintern bl.a. spill på risfälten. Det skandinaviska beståndet övervintrar främst i Afrika söder om Sahara (Sahelzonen). Hannarna spelar på gemensamma arenor, företrädesvis på låga upphöjningar i terrängen. Hot mot arten finns både hos oss här i Sverige och i övervintringsområdena. Särskilt bör man nämna fragmentering av lämpliga häckningsmiljöer brushanen har relativt stora arealkrav, storskalig torvutvinning i Norrlands inland, dikning av myrmark, ökande halter av olika miljögifter i marin miljö (särskilt på rastplatserna) samt biocidanvändning på övervintringsområdena. Brushanen har minskat kraftigt i åtminstone södra Sverige och på delar av kontinenten under det senaste årtiondet. Trenden A166 Grönbena (Tringa glareola). Grönbenan livnär sig på smådjur. De behöver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna myrar. De kräver också tillgång på öppet vatten och dyiga stränder för födosök. Arten är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. Grönbenan övervintrar främst i tropiska Afrika. I Norrland kan beståndet ha missgynnats av att hävden på raningar och silängar upphört. Dikning av myrmark runt om i landet leder till igenväxning av myrmark och därmed försämrade förhållanden för grönbenan. Det norrländska beståndet kan lokalt komma att hotas av storskalig torvbrytning. Man beräknar det svenska beståndet till mellan och par. 10

11 A217 Sparvuggla (Glaucidium passerinum). Den optimala häckningsmiljön för sparvugglan är gammal, flerskiktad grandominerad blandskog med rik förekomst av grova lövträd (främst asp, björk och al). Den är dock flexibel i sitt val av häckningsplats och förekommer likaväl i naturskogsbestånd som i områden med en blandning av rena produktionsbestånd och hyggen, så länge lämpliga boträd i form av gamla bohål från större hackspett eller tretåig hackspett finns att tillgå. Tillgången till bohål är en viktig faktor för artens utveckling och framgång. Tillgången på lämplig föda i form av gnagare och småfåglar är också avgörande för artens framgång. Arten jagar över arealer i storleksordningen 1,5 km 2. Sparvugglan är i huvudsak en stannfågel. A222 Jorduggla (Asio flammeus). Jordugglan är knuten till öppna marker. Boet består av en grund urgröpning, och göms på marken i högt gräs eller i högre vegetation i närheten av en buske. Jordugglans föda utgörs nästan enbart av smågnagare, främst sork. Den finns huvudsakligen i Norrlands inland, och häckar regelbundet upp i fjällbjörk- och videzonen. Myrar, gräsmarker och hedar är viktiga jakt- och häckningsmiljöer för jordugglan. Öppna diken med tät vegetation och liknande biotoper med hög sorktäthet erbjuder häckningsmöjligheter för jordugglan, och bör lämnas orörda i jordbrukslandskapet. Antalet jordugglor har minskat i Sverige, troligen huvudsakligen på grund av uteblivna sorktoppar. Det svenska beståndet flyttar i oktober november till västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. De återkommer till Sverige från mitten av mars mitten av maj. A223 Pärluggla (Aegolius funereus). För en god häckningsframgång hos pärlugglan krävs höga gnagartätheter, eftersom de främst livnär sig på sork men även skogsmöss, näbbmöss och småfåglar. De mycket svaga smågnagartopparna i Norrland har lett till att pärlugglan minskat. Pärlugglan häckar helst i tät granskog men även i barr- och lövblandskogar innehållande tall, björk och asp. Ofta påträffas den i gränsområden till hyggen och inägor samt kring större myrar, förmodligen därför att bytestillgången är högre i dessa marker än inne i den täta skogen. Pärlugglan är beroende av god tillgång på trädhåligheter, något som är vanligt i naturskogar men sällsynt i brukade bestånd. Arten häckar helst i hål av spillkråka, men kan hålla till godo med naturliga håligheter och hål av större hackspett. Pärlugglan häckar dessutom gärna i holk. A236 Spillkråka (Dryocopus martius). Spillkråkan livnär sig på vedlevande insekter och myror. De födosöker ofta lågt i träd, på stubbar m.m., gärna i rotrötad gran. Spillkråkan häckar i grova aspar eller tallar. Tillgången på lämpliga boträd är dålig i stora delar av Norrland där skogsbruket är intensivt och tillväxten låg. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Spillkråkan är en nyckelart i boreala och nemoboreala skogsekosystem då den årligen producerar ett antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva förmår mejsla ut sina bon. Spillkråkan är en stannfågel som rör sig över stora arealer. Det största hotet mot spillkråkan är skogsbruket som skapar skogar med minskad lövandel, mer homogena bestånd och minskad medelålder i bestånden med minskad tillgång till lämpliga boträd som påföljd. 11

12 A241 Tretåig hackspett (Picoides tridactylus). Tretåig hackspett behöver tillgång till lämpliga häckningsmiljöer i form av skog med ett stort inslag av döda eller döende träd. I Sverige hittar man den idag huvudsakligen i norra halvan av Sverige, i olikåldriga naturgranskogar med kontinuerlig förekomst av barkborreangripna träd och högstubbar och ofta i sumpskogar. Arten kan även förekomma i flera andra skogstyper så länge det finns rikt med vedlevande insekter. Den förekommer också i fjällbjörkskog, men i ganska lägre tätheter. Häckningsreviret är i storleksordningen ha. Arten är specialist på barkborrar och är mer rörlig än många andra hackspettar för att kunna utnyttja massförekomster i samband med bränder, stormfällen och liknande skador på skog. En undersökning av svenska och schweiziska tretåig hackspettsrevir visar att mängden lämpligt substrat måste överstiga m 3 /ha eller utgöra cirka 5% av den stående biomassan inom en areal av cirka 100 ha. A409 Orre (Tetrao tetrix tetrix). Orren är de öppna markernas skogshöna. Den häckar på hedar och mossar samt i anslutning till kalhyggen och brandfält. Den är också ganska vanlig i fjällbjörkskog. men går inte upp på kalfjället. Björkknoppar är en viktig födokälla under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, med bl.a. blåbärsblom som en viktig komponent. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen km 2. Utvecklingen är negativ för orren. Försvinnandet av skogsbete och skogsbränder har lett till att skogen blivit tätare och därigenom allt sämre som födosöksmiljö. Lövträdsandelen (främst björk) är också för låg i dagens skogar. Framöver behövs skötsel av öppna marker i hela landskapsavsnitt. Övrigt Hela Sävarån med utlopp är upptaget som ett riksintresse för naturvården i Västerbottens län (NRO 24073). Dessutom ingår hela SPA-området i Umeå kommuns översiktliga naturinventering som utfördes 1999, där klassas området till högsta värdeklass (klass 1). Största delen av det som utgör Natura 2000-områdetet Sävaråns utlopp finns även medtagen i länets våtmarksinventering som ett myrkomplex i klass 1. I skogsvårdsstyrelsens nyckelbiotopinventering har tre nyckelbiotoper och tre områden med naturvärden påträffats inom områdets avgränsningar. 12

13 Referenser Länsstyrelsen Västerbottens. Riksintresse för naturvård. Meddelande 4:2001. Redaktör Eva Mikaelsson Länsstyrelsen Västerbotten. Våtmarksinventeringen (VMI) 1988, Katalog över våtmarker bilaga 3 till Våtmarker i Västerbottens län. Meddelande 1:1993 Naturvårdsverket Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Rapport Naturvårdsverkets art- och naturtypsvisa vägledningar för Natura Naturvårdsverkets webbplats, Naturvårdsverket Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd 2003:9. Umeå kommun, miljökontoret Översiktlig naturinventering Umeå Kommun. Utförd av Henrik Sporrong 13