Mänskliga rättigheter. en introduktion

Transkript

1 Mänskliga rättigheter en introduktion

2 2 3 Detta utbildningshäfte innehåller en introduktion till de mänskliga rättigheterna. Här ges en beskrivning av bland annat begreppet mänskliga rättigheter, arbetet för de mänskliga rättigheterna inom FN, Europarådet, OSSE, EU och ILO samt mänskliga rättigheter i Sverige. I häftet finns också en ordlista över relevanta ord och begrepp. För ytterligare information se övriga utbildningshäften i serien samt regeringens webbplats för mänskliga rättigheter: www. manskligarattigheter.se eller FN:s högkommissaries webbplats Detta häfte ingår i Utrikesdepartementets och Integrations- och jämställdhetsdepartementets utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter. Övriga häften i denna serie inkluderar: FN:s konventioner om mänskliga rättigheter ILO:s arbete för de mänskliga rättigheterna Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter Mänskliga rättigheter i Sverige Producerat av Utrikesdepartementet och Integrations- och jämställdhetsdepartementet 2007 Tryck: Edita, november 2007 Formgivning: Liedgren Design Illustrationer: Tove Siri Antonsson Fler exemplar kan beställas på Mänskliga rättigheter en introduktion Vad är mänskliga rättigheter? De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten, som reglerar staters och internationella organisationers agerande och förhållandet mellan dem. De är de rättigheter som staterna genom internationella överenskommelser ska garantera den enskilda individen. Staten ska skydda individen från ingrepp i de grundläggande friheterna, från olika typer av övergrepp och tillgodose hennes grundläggande behov. Rättigheterna är alltså knutna till individen som ska kunna åtnjuta rättigheterna ensam, eller tillsammans med andra. Rättigheterna fungerar som en begränsning av statens makt över individen. Det är staten, inklusive hela den offentliga sektorn, som har ansvar för att rättigheterna främjas och skyddas. Varje rättighet för individen innebär därför en skyldighet för staten. Utgångspunkten för den svenska regeringens arbete med att skydda och främja de mänskliga rättigheterna på nationell nivå är alltså de internationella åtaganden som Sverige har gjort. Staten ska ansvara för att de mänskliga rättigheterna omsätts i praktiken. Det kan ske genom bland annat ett fungerande rättsväsende, lagstiftning, undervisning och socialt stöd. Staten är skyldig att se till att dess företrädare agerar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och måste på olika sätt hindra att företrädarna kränker rättigheterna. Staten har också viss skyldighet att se till att privata aktörer handlar i enlighet med rättigheterna. När privata aktörer bryter mot de begränsningar som staten bestämt begår de dock inte brott mot de mänskliga rättigheterna, men ofta brott mot landets lagstiftning. Den internationella humanitära rätten är, precis som de mänskliga rättigheterna, en del av folkrätten. Den humanitära rätten reglerar vad olika aktörer får och inte får göra under väpnade konflikter. De mänskliga rättigheterna är främst tillämpliga i fredstid, men också under väpnade konflikter. Under väpnade konflikter, och andra situationer av allmänt nödläge, kan undantag göras från vissa mänskliga rättigheter. Det finns dock en rad rättigheter som

3 4 5 det aldrig får göras undantag ifrån, till exempel förbudet mot tortyr och mot slaveri. Mänskliga rättigheter Mänskliga rättigheter är en del av folkrätten Mänskliga rättigheter fungerar som en begränsning av statens makt över individen Staten har ansvar för att rättigheterna främjas och skyddas Varje rättighet för individen innebär en skyldighet för staten De mänskliga rättigheternas historia Det internationella samarbetet kring de mänskliga rättigheterna utvecklades framför allt efter andra världskriget. Erfarenheterna från kriget gjorde att det växte fram en uppfattning bland länderna i Förenta nationerna, FN, att världssamfundet måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter. Främjandet av de mänskliga rättigheterna är därför ett av FN:s mål, vilket också framgår av FN:s stadga. FN är den viktigaste globala aktören när det gäller mänskliga rättigheter. Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen är ett unikt internationellt dokument och fastställer att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. I den allmänna förklaringen slås bland annat fast att rättigheterna gäller för var och en, oavsett till exempel ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning. Förutom FN-stadgan och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna har det inom FN tagits fram bindande konventioner som behandlar mänskliga rättigheter. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter antogs båda Andra konventioner behandlar barnets rättigheter, avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor samt förbud mot tortyr och rasdiskriminering. Det finns också en konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord och en konvention om flyktingars rättsliga ställning. Sverige har ratificerat, förbundit sig att följa, dessa konventioner 1. Vidare finns det sedan hösten 2006 två nya konventioner om mänskliga rättigheter, en om rättigheter för personer med funktionshinder och en till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden. Läs mer om de centrala konventionerna i utbildningshäftet FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Exempel på FN-dokument om mänskliga rättigheter: FN-stadgan, 1945 FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, 1948 Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, 1948 Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, 1951 Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1965 Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 1966 Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, 1966 Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, 1979 Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, 1984 Konventionen om barnets rättigheter, 1989 Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, 2006 Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, 2006 FN-dokument som behandlar de mänskliga rättigheterna 1 Sedan 1990 finns inom ramen för FN även en konvention om migrerande arbetares och deras familjers rättigheter. Endast 36 stater har i april 2007 ratificerat konventionen. Sverige avser inte att i nuläget ratificera denna konvention.

4 6 7 Regionala dokument som behandlar de mänskliga rättigheterna Inom Europarådet har det också tagits fram en rad dokument till skydd för de mänskliga rättigheterna. Europarådet bildades 1949, som en direkt följd av de grymheter som Europa och övriga världen hade mött under andra världskriget. Ett av organisationens syften var att ena Europa, men även att författa ett dokument om mänskliga rättigheter. Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, antogs redan Senare har bland annat en konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning antagits, en social stadga och en konvention respektive en stadga om rättigheter för nationella minoriteter, det vill säga nationella, etniska, religiösa eller språkliga minoriteter. På de amerikanska och afrikanska kontinenterna har det också tagits fram regionala dokument för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Läs mer om de regionala dokumenten i utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter. Exempel på regionala dokument om mänskliga rättigheter: Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, 1950 Europeiska sociala stadgan (reviderad), 1996 Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1987 Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, 1995 Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, 1992 Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, 1969 Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, 1981 Mellanstatliga avtal De olika dokumenten om mänskliga rättigheter är resultatet av förhandlingar mellan stater. Dokumenten har arbetats fram inom ramen för internationella organisationer, som FN eller Europarådet. Enskilda organisationer och andra aktörer kan vara viktiga påtryckare vad gäller beslut om att påbörja förhandlingar om ett nytt dokument och dokumentets slutliga innehåll. Det är dock viktigt att understryka att de flesta förhandlingar förs av stater och att det i regel endast är stater som kan vara parter till olika dokument om mänskliga rättigheter. Juridiskt bindande Konventioner är, till skillnad från deklarationer, rekommendationer och förklaringar, juridiskt bindande för de stater som har förbundit sig att följa dem. Det innebär att det finns en folkrättslig förpliktelse för staterna att skydda och främja konventionsrättigheterna. I vissa fall kan även en deklaration eller förklaring anses juridiskt bindande. Till exempel anses stora delar av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna vara juridiskt bindande genom sedvanerätt (se ordlista). För att en stat ska bli bunden av en konvention brukar den först underteckna och sedan ratificera konventionen. Undertecknandet kan ses som ett godkännande av texten och en signal att landet förbereder ratifikation av konventionen. Genom ratifikationen förklarar sig staten bunden av konventionens innehåll. Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament. I Sverige fattar riksdagen beslut om ratifikation. Rättigheternas karaktär Rättigheterna i bland annat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna innehåller följande: de grundläggande friheterna, t.ex. yttrandefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet, rättigheter till skydd mot övergrepp, t.ex. förbud mot slaveri och tortyr

5 8 9 samt rätten att inte bli godtyckligt frihetsberövad, rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, t.ex. rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och rätten till utbildning. Rättigheterna är universella, odelbara och samverkande Rättigheterna är alla viktiga. En rad beslut inom FN, till exempel vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993, har understrukit vikten av att se rättigheterna som ömsesidigt samverkande, odelbara och delar av samma enhet. Den markeringen har kommit som en reaktion på att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, som finns för att tillgodose de grundläggande behoven, ofta i praktiken har fått lägre prioritet än andra rättigheter. De mänskliga rättigheterna är också universella de gäller för alla människor, utan åtskillnad, över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation. Övervakning av rättigheternas efterlevnad För att övervaka staternas efterlevnad av rättigheterna finns bland annat olika övervakningsorgan. Inom FN har det till varje central konvention kopplats en övervakningskommitté. Varje kommitté består av självständiga experter. De ska övervaka staternas efterlevnad av respektive konventions rättigheter. Det innebär framförallt att kommittéerna granskar de rapporter som staterna är skyldiga att presentera med jämna mellanrum. En stat blir rapporteringsskyldig när den har ratificerat en konvention. I flera fall har kommittéerna även mandat, enligt respektive konvention eller särskilda protokoll, att utreda klagomål. De kan komma från enskilda eller stater och gälla kränkningar av konventionens rättigheter. Kommittéerna fungerar dock inte som domstolar. Deras beslut är inte bindande, utan speglar experternas åsikter och rekommendationer. Läs mer om kommittéerna under varje konvention i utbildningshäftet FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Internationella arbetsorganisationen, ILO, är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. ILO och dess organ kontrollerar efterlevnaden av ILO:s konventioner genom att granska ländernas rapporter, genom att utreda klagomål från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och genom mellanstatliga framställningar. Läs med om ILO i utbildningshäftet ILO:s arbete för mänskliga rättigheter. Det finns även regionala övervakningssystem, till exempel den domstol som är kopplad till Europakonventionen. Genom åren har domstolen i Strasbourg utarbetat en rik praxis, som närmare visar på hur konventionen ska tolkas. I utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter går det att läsa mer om domstolens arbete och något om andra regionala övervakningsmekanismer. När en stat anklagas för att inte respektera de mänskliga rättigheterna ska staten först och främst se till att rätta till det eventuella felet på nationell nivå. Det kan ske till exempel genom att ett beslut som rör en enskild individ ändras, eller att skadestånd betalas till individen. Om detta inte görs, och individen har försökt med alla inhemska rättsmedel och fört sin sak till högsta instans, kan den enskilde vända sig till något av de internationella organ som kan ta emot enskilda klagomål, till exempel Europadomstolen i Strasbourg, för att få sin sak prövad. Flera olika organisationer inom FN har en mer eller mindre uttalad uppgift att främja tillämpningen av de mänskliga rättigheterna. Om en stat systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna kan flera av FN:s övervakningskommittéer, liksom FN:s råd för de mänskliga rättigheterna och FN:s generalförsamling ta upp frågan. På så sätt får kränkningarna publicitet och uppmärksamhet och även andra länder kan trycka på för att påverka staten i fråga att stoppa kränkningarna. Effekten av att FN:s olika mekanismer, andra stater, internationell media och enskilda organisationer uppmärksammar kränkningarna ska inte underskattas. I vissa fall har också den internationella uppmärksamheten lett till att den utpekade staten utsatts för ekonomiska sanktioner. Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige Sverige har ratificerat de flesta konventioner om mänskliga rättigheter som har utarbetats inom bland annat FN och Europarådet. Sverige är därför folkrättsligt skyldigt att främja och skydda de olika rättigheterna inom lan-

6 10 11 det. I Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna främst genom tre grundlagar; regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom är Europakonventionen sedan 1995 svensk lag. Även en rad andra svenska lagar och föreskrifter berör den enskildes fri- och rättigheter. Det gäller till exempel föreskrifter inom områden som hälso- och sjukvård, socialtjänst, kriminalvård och skydd mot olika former av diskriminering. Flera frågor som tillhör EU:s kompetensområde berör i allra högsta grad mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och jämställdhetspolitiken. Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige Grundlagarna Europakonventionen Olika lagar och föreskrifter (som socialtjänstlagen, utlänningslagen, föräldrabalken och rättegångsbalken) EU:s regelsystem Kontrollmekanismer i Sverige Det är staten, i första hand regeringen och dess myndigheter, som har ansvar för att de mänskliga rättigheterna främjas och skyddas i Sverige, men även kommuner och landsting, liksom domstolar, har ett ansvar. Om en person anser att ett offentligt organ har kränkt en mänsklig rättighet kan han eller hon vända sig till myndigheten som har fattat beslutet för att få det ändrat. Den främsta kontrollen för tillvaratagande av rättigheterna är dock de nationella domstolarna. Det finns också en möjlighet att vända sig till Riksdagens ombudsmän dvs. Justitieombudsmännen, (JO). JO väljs av riksdagen för att kontrollera att myndigheter och deras tjänstemän följer lagarna och andra författningar i sin verksamhet. JO gör detta genom att pröva och utreda klagomål från allmänheten, genom inspektioner hos myndigheter och andra undersökningar. Det finns också olika ombudsmän som är underställda regeringen. Justitiekanslern (JK) är regeringens högste ombudsman och ska bland annat utöva tillsyn över myndigheter och deras tjänstemän. Tillsynsverksamheten är främst inriktad på att upptäck systematiska fel i den offentliga verksamheten. Vidare finns Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Dessa ombudsmän kan på olika sätt bistå enskilda i tillvaratagandet av deras rättigheter. Det är tänkt att JämO, DO, HO och HomO ska slås ihop till en ombudsmannamyndighet. Slutligen finns också Barnombudsmannen, som främst ska företräda barns och ungas rättigheter och intressen med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). I motsats till de andra ombudsmännen kan Barnombudsmannen inte bistå enskilda angående eventuella kränkningar av barnets rättigheter. Även andra myndigheter har vissa viktiga kontrollfunktioner för efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Datainspektionen övervakar att behandlingen av personuppgifter inte medför otillbörligt intrång i den enskildes rätt till personlig integritet. Länsstyrelserna utövar bland annat tillsyn över socialtjänstens olika verksamheter för att kontrollera att dessa följer de lagar och regler som gäller. Arbetsmiljöverket har till uppgift att se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningar följs. Dessutom spelar Europadomstolen, EG-domstolen och de olika övervakningskommittéerna som är kopplade till FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter en viktig kontrollerande roll för Sverige. Kontrollmekanismer för mänskliga rättigheter i Sverige Nationella domstolar Justitieombudsmännen, JO Ombudsmännen underställda regeringen (JK, JämO, DO, HO, HomO och Barnombudsmannen) Andra myndigheter, t.ex. Datainspektionen, länsstyrelserna och Arbetsmiljöverket Europadomstolen i Strasbourg

7 12 13 EG-domstolen i Luxemburg FN:s övervakningsorgan Vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993 rekommenderades medlemsstaterna att utarbeta nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter. Regeringens första handlingsplan för mänskliga rättigheter presenterades 2002 och den andra Enligt den andra handlingsplanen som gäller perioden är det långsiktiga målet att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna samt bättre samordning av arbetet med att främja mänskliga rättigheter. Läs mer om regeringens arbete och den nationella handlingsplanen i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige. Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom FN Utöver det arbete som genomförs i övervakningskommittéerna pågår inom flera olika FN-organ och fora ständigt ett arbete, ofta av mer politisk karaktär, för att främja och skydda rättigheterna. I mars 2006 ersattes FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MR-kommissionen) av FN:s råd för mänskliga rättigheter (hädanefter MR-rådet). Till skillnad från MR-kommissionen som var underordnad FN:s ekonomiska och sociala råd, ECOSOC, lyder MR-rådet direkt under generalförsamlingen och får därmed en högre ställning än kommissionen. Syftet med MR-rådet är att periodiskt granska situationen för mänskliga rättigheter i alla stater där även rådets egna medlemmar granskas, och ta sig an akuta situationer där mänskliga rättigheter kränks. Rådet ska arbeta med förebyggande, samarbete och kapacitetsbyggnad i frågor som rör mänskliga rättigheter. De oberoende tematiska och landsspecifika specialrapportörerna som var knutna till kommissionen har behållits av MR-rådet. MR-rådet har 47 medlemmar till skillnad från MR-kommissionens 53 medlemmar, fördelade mellan de fem geografiska grupperna i FN. Medlemmarna väljs in för mellan ett till tre år för att skapa rotation. Det är länderna som är representerade i MR-rådet och delegaterna i rådet handlar således på uppdrag av sina regeringar. MR-rådet ska hålla åtminstone tre sessioner per år till skillnad från MR-kommissionen som endast träffades en gång per år. Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna är ett expertorgan med 26 medlemmar. Underkommissionen förbereder olika frågor om mänskliga rättigheter på uppdrag av rådet för de mänskliga rättigheterna. Rådet för de mänskliga rättigheterna tillsätter specialrapportörer med olika uppgifter. Det kan handla om en rapportör som ska granska en viss sakfråga, såsom tortyr (tematisk rapportör), eller situationen avseende mänskliga rättigheter i ett visst land (landsspecifik rapportör). Generalförsamlingen har sex fasta utskott där det tredje utskottet behandlar sociala, humanitära och kulturella frågor. Många av de frågor som tas upp i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna behandlas även av generalförsamlingen och vice versa. Skillnaden är dock att i rådet för mänskliga rättigheter kan endast rådets 47 medlemmar rösta medan alla FN:s medlemsländer har en röst i generalförsamlingens tredje utskott. En högkommissarie för de mänskliga rättigheterna tillsattes för första gången 1993 av FN:s generalförsamling. Högkommissarien ska främja och skydda de mänskliga rättigheterna, vara rådgivare till regeringar samt samordna aktiviteter inom FN-systemet som rör mänskliga rättigheter Exempel på viktiga fora och aktörer inom FN Övervakningskommittéer kopplade till respektive FN-konvention Generalförsamlingen FN:s råd för de mänskliga rättigheterna Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna Specialrapportörer FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna

8 14 15 Internationella brottmålsdomstolen och krigsförbrytartribunalerna Internationella brottsmålsdomstolen (ICC), med sitt säte i Haag, är den första permanenta internationella domstolen för utredning och lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Enligt Romstadgan, som ICC inrättats genom, kan domstolen endast ta upp brott om de har begåtts efter att stadgan trädde ikraft. Domstolen kan endast agera om det nationella rättsystemet inte anses ha väckt åtal mot en enskild individ på ett rimligt sätt. Exempel på sådana situationer är då det nationella rättssystemet har kollapsat, eller där det inte finns någon vilja att ställa den misstänkte inför rätta. Stater som har ratificerat Romstadgan erkänner domstolens jurisdiktion, rätt att döma, när det gäller de brott som finns nämnda i den. Innan Romstadgan trädde i kraft instiftade FN:s säkerhetsråd den Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i före detta Jugoslavien (ICTY) och den Internationella brottstribunalen för brott mot humanitär rätt i Rwanda (ICTR) i ett försök att ställa de ansvariga för bland annat folkmord och krigsförbrytelser inför rätta. Dessa båda tribunaler är dock bara tillfälliga domstolar och deras möjligheter att åtala någon är begränsade när det gäller territorium, tid och lagstiftning. bättre arbetsvillkor i hela världen, samt värna om fackliga fri- och rättigheter. ILO hade till och med juni 2007 antagit 188 konventioner och 199 rekommendationer inom arbetslivsområdet. Internationella arbetskonferensen är ILOs högsta beslutsfattande organ. Det finns flera organ inom ILO för att följa upp hur medlemsländerna uppfyller sina skyldigheter. ILO:s expertkommitté granskar medlemsstaternas rapporter och ILO:s styrelse prövar klagomål från arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer och kan tillsätta en särskild (trepartisk) granskningskommitté. Klagomål som gäller konventionerna (nr 87 och 98) om föreningsfrihet och organisations- och förhandlingsrätt behandlas först i ILO:s styrelses utskott för föreningsfriheten och sedan i ILO:s styrelse. Läs mera i utbildningshäftet ILOs arbete för mänskliga rättigheter. Exempel på viktiga fora inom ILO Internationella arbetskonferensen ILO:s styrelse Expertkommittén Utskottet för föreningsfriheten Internationella tribunaler för folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten Internationella brottmålsdomstolen (ICC) Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i f.d. Jugoslavien (ICTY) Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i Rwanda (ICTR) Internationella arbetsorganisationen ILO Internationella arbetsorganisationen, ILO, är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. ILO har som grundläggande mål att bekämpa fattigdom och främja social rättvisa. ILO ska främja sysselsättning och Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom Europarådet Skyddet för de mänskliga rättigheterna tillhör Europarådets kärnområden. I arbetet spelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som har upprättats i enlighet med Europakonventionen, en avgörande roll. Europarådets ministerkommitté har bland annat till uppgift att övervaka att domstolens domar verkställs av staterna. Europarådets parlamentariska församling övervakar bland annat hur medlemsländerna uppfyller sina åtaganden som medlemmar av Europarådet. Främst nya medlemsländer granskas. Den europeiska kommittén för sociala rättigheter granskar hur stater uppfyller sina skyldigheter enligt den europeiska sociala stadgan. En liknande kommitté finns för att granska hur den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr, m.m. följs. Den rådgivande kommittén om tillämpningen av ramkon-

9 16 17 ventionen om skydd för nationella minoriteter övervakar hur länderna tillämpar denna konvention. Dessutom finns expertkommittén om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Den europeiska kommittén mot rasism och intolerans, ECRI, övervakar medlemsländernas arbete mot bland annat rasism och etnisk diskriminering. Läs mer i utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter. Inom Europarådet pågår också annat arbete för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Sedan 1999 finns en kommissarie för de mänskliga rättigheterna som ska främja utbildning och ökad medvetenhet om mänskliga rättigheter i Europarådets medlemsländer. Kommissarien ska också identifiera eventuella brister i lagar, regler och praxis. Det övergripande målet är att främja respekten för mänskliga rättigheter i alla medlemsländer. Exempel på viktiga fora och aktörer inom Europarådet Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg Europarådets ministerkommitté Europarådets parlamentariska församling Europeiska kommittén för sociala rättigheter Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning Rådgivande kommittén om tillämpningen av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter Expertkommittén om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk Europeiska kommittén mot rasism och intolerans, ECRI Europarådets kommissarie för de mänskliga rättigheterna Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), är det enda säkerhetspolitiska samarbetsorgan i Europa där alla europeiska stater, liksom USA, Kanada och länderna i Centralasien, deltar på lika villkor. Organisationen är främst inriktad på att förebygga konflikter, på krishantering och att bygga upp samhällen igen efter konflikter. En grundläggande princip för OSSE är att varaktig säkerhet förutsätter demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och en fungerande rättsstat. Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, ODIHR, är den institution inom OSSE som främst ansvarar för frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati. En stor del av verksamheten är inriktad på att främja förutsättningarna för demokratiska val och att stödja medlemsländernas arbete med att bygga upp och stärka demokratiska institutioner. OSSE:s högkommissarie för frågor om nationella minoriteter är inte någon övervakare av mänskliga rättigheter i traditionell mening, utan arbetar för att dämpa motsättningar i frågor som rör nationella minoriteter som annars skulle riskera att trappas upp till en konflikt. Detta hindrar inte att högkommissarien i sin verksamhet ofta arbetar med frågor om mänskliga rättigheter. OSSE:s medierepresentant har till uppgift att följa utveckling inom media och yttrandefrihet i hela OSSE-området och att stödja medlemsländernas arbete att utveckla dessa områden, men också att påtala när medlemsländerna bryter mot åtaganden om yttrandefrihet. Exempel på viktiga fora och aktörer inom OSSE ODIHR, kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter OSSE:s högkommissarie för frågor om nationella minoriteter OSSE:s medierepresentant Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom EU Flera frågor, som tillhör EU:s interna kompetensområde, berör i allra högsta grad mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och jämställdhetspolitiken. Det finns också ett särskilt dokument till skydd för mänskliga rättigheter inom EU, stadgan om de grundläggande rättigheterna, även kallad EU-stadgan. Stadgan är inte juridiskt bindande. Den avser skyldigheter

10 18 19 gentemot medborgarna som ska respekteras av unionens institutioner, organ och medlemsländerna när de tillämpar EG-rätten. Europeiska rådet beslutade 2003 att mandatet för det europeiska centrumet i Wien för övervakning av rasism och främlingsfientlighet ska utvidgas så att centrumet blir en byrå för grundläggande rättigheter. EUMC har haft som främsta uppdrag att förse EU och medlemsstaterna med information om bland annat rasism och etnisk diskriminering. Sedan den 1 mars 2007 finns EU:s byrå för grundläggande rättigheter. Den oberoende byrån ska fungera som EU:s allmänna sakkunskapsorgan i frågor som rör grundläggande rättigheter. Byrån ska stödja unionen och medlemsstaterna att mer ingående och omfattande än hittills beakta de grundläggande rättigheterna. En annan viktig uppgift för byrån är att samla in, analysera och sprida information om de grundläggande rättigheterna inom unionens rättsliga tillämpningsområde. Det är dock en uppgift för Europarådet att bevaka hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i de enskilda medlemsländer. Byrån ska även årligen skriva och publicera en rapport om hur väl de grundläggande rättigheterna beaktas inom EU. Byrån ska också ha ett nära samarbete med enskilda organisationer och för detta samarbete inrättas ett särskilt organ, en samverkansplattform för grundläggande rättigheter. Byrån behandlar inte klagomål från enskilda angående eventuella kränkningar av de grundläggande rättigheterna av något av EU:s organ eller av någon medlemsstat. Europeiska ombudsmannen inrättades genom Maastrichtfördraget för att undersöka klagomål om att EU:s institutioner och organ inte följer de akter som styr institutionernas och organens verksamhet. De ärenden ombudsmannen oftast undersöker gäller frågor som otillbörlig försening, vägran att lämna information, diskriminering och maktmissbruk. Inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik drivs arbete för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna världen över. Inom EU samordnas medlemsländernas gemensamma agerande i FN och andra internationella fora. Mänskliga rättigheter tas även regelbundet upp vid de olika politiska dialoger som EU håller med länder som till exempel Iran och Kina. En rad verktyg har tagits fram för att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna. Bland annat finns riktlinjer i en rad frågor, till exempel för arbetet mot dödsstraffet och mot tortyr. Sedan 2005 finns också en representant för frågor om mänskliga rättigheter med placering hos europeiska rådets generalsekreterare och höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessutom ska främjandet av de mänskliga rättigheterna vara en väsentlig del av utvecklingspolitiken. För mer information se regeringens skrivelse 2003/04:20 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Exempel på viktiga fora och aktörer inom EU Byrån för grundläggande rättigheter Europeiska ombudsmannen Europeiska rådets generalsekreterare och höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken Andra viktiga aktörer i arbetet för de mänskliga rättigheterna Det finns andra viktiga aktörer, som arbetar för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Runt om i världen finns till exempel olika typer av nationella institutioner som arbetar för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Det kan till exempel vara nationella kommissioner eller ombudsmän. Olika enskilda organisationer spelar också en viktig roll bland annat som påtryckare. Enskilda organisationer är fristående från staterna och arbetar på olika sätt. Både internationella och nationella organisationer har en viktig roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Många arbetar för att direkt påverka regeringar och internationella organisationer. Arbetet som görs av lokala organisationer är ofta av stor betydelse för utvecklingen i enskilda länder. Många enskilda organisationer är pådrivande för beslut om nya normer och riktlinjer och för bättre övervakning. En rad enskilda organisationer deltog till exempel aktivt i utarbetandet av FN:s konvention om barnets rättigheter och konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Enskilda organisationer skriver också ofta egna parallellrapporter, som de skickar till FN:s övervakningskommittéer när kommittéerna ska granska en rapport från en regering om hur en konvention efterlevs i det landet.

11 20 21 Ordlista Deklaration En deklaration är en politisk förklaring av stater och/eller internationella organisationer. En deklaration kan behandla olika frågor, till exempel mänskliga rättigheter. Till skillnad från konventioner (se konvention) är deklarationer oftast inte juridiskt bindande, utan slår fast en politisk vilja. Innehållet i en deklaration kan utgöra sedvanerätt (se sedvanerätt). Deklarationer tas oftast fram inom olika internationella organisationer som FN, Europarådet och OSSE. Folkrätt Folkrätten reglerar staters och internationella organisationers agerande och förhållandet mellan dem. Regler om mänskliga rättigheter, havsrätt, humanitär rätt, diplomati är exempel på områden inom folkrätten. Förklaring Se deklaration Inkorporering Inkorporering innebär att det i lag slås fast att en viss internationell överenskommelse ska gälla som svensk lag. Överenskommelsens ursprungliga text, på ett eller flera språk, är då grunden för den praktiska tillämpningen. (Jämför med transformering) Jurisdiktion Det geografiska och juridiska område som en domstol har rätt och möjlighet att döma inom. Konvention En konvention är en juridiskt bindande överenskommelse, ett avtal, mellan stater och/eller internationella organisationer. Den kan behandla olika frågor, till exempel mänskliga rättigheter. Konventioner utarbetas ofta inom ramen för olika internationella organisationer som FN och Europarådet. Det finns flera konventioner om de mänskliga rättigheterna. Normgivning Utfärdande av generella bindande regler. Protokoll, fakultativt protokoll eller tilläggsprotokoll För att komplettera, eller förändra, innehållet i en konvention (se konvention) utarbetas protokoll. De kallas fakultativa (frivilliga) protokoll eller tilläggsprotokoll. Dessa har samma juridiska status som en konvention. Ratificera Genom ratifikation förklarar sig ett land slutligt bundet av en konvention. Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament. I Sverige fattar riksdagen detta beslut, om konventionen kräver ändring av svensk lag eller är av större vikt. När ett land ratificerat konventionen är staten juridiskt bunden av konventionens innehåll. (se underteckna) Reservation En reservation är ett ensidigt meddelande från en stat om att den kommer att utesluta eller ändra tillämpningen av vissa delar i en konvention. Reservationer görs vanligtvis i samband med ratifikation. Reservationer får inte strida mot konventionens ändamål och syfte. Resolution En resolution är ett beslut i en viss fråga i en internationell organisation som FN och Europarådet.

12 22 Sedvanerätt Sedvanerätt är oskrivna internationella regler som uppstår över tiden genom staters praxis. De accepteras som bindande av staterna.. Traktat Traktat är en överenskommelse mellan stater och/eller internationell organisation. Traktat är samma sak som en konvention. Transformering Transformering innebär att en internationell överenskommelse översätts till svenska och sedan tas in i en svensk lag, eller att överenskommelsen arbetas om till svensk lagtext. (Jämför med inkorporering) Underteckna För att visa ett lands vilja att bli bundet av en konvention (se konvention) undertecknar företrädare för regeringen konventionen. Genom undertecknandet åtar sig staten att inte agera i strid med konventionens syfte. Undertecknandet är ofta ett första steg mot ratifikation (se ratificera).

13 Utrikesdepartementet Integrations- och jämställdhetsdepartementet