Mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter i Sverige

Transkript

1 Mänskliga rättigheter Mänskliga rättigheter i Sverige

2 2 3 Detta utbildningshäfte innehåller information om mänskliga rättigheter i Sverige. Här ges en beskrivning av hur internationella förpliktelser införlivas i svensk rätt, vilka lagar och föreskrifter som innehåller skydd för de mänskliga rättigheterna, vilka kontrollmekanismer som finns och information om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna. Se även övriga utbildningshäften i serien och regeringens webbplats för mänskliga rättigheter: eller FN:s högkommissaries webbplats Detta häfte ingår i Utrikesdepartementets och Integrations- och jämställdhetsdepartementets utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter. Övriga häften i denna serie är: Mänskliga rättigheter en introduktion (med ordlista) FN:s konventioner om mänskliga rättigheter ILO:s arbete för de mänskliga rättigheterna Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter Mänskliga rättigheter i Sverige Sverige har ratificerat, förbundit sig att följa, de flesta konventioner om de mänskliga rättigheterna som utarbetats inom ramen för bland annat FN och Europarådet. Sverige är därför enligt folkrätten skyldigt att främja och skydda de olika rättigheterna inom landet. Det är staten, i första hand regeringen och dess myndigheter, som har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige. Men förpliktelserna vilar på hela den offentliga förvaltningen. Kommuner, landsting och domstolar har därför också ett ansvar. Skyddet för de mänskliga rättigheterna i Sverige Förverkligandet av de mänskliga rättigheterna handlar ofta om ifall regeringen har gjort tillräckligt genom lagstiftning, utbildning, socialt stöd m.m. för att tillgodose rättigheterna. För att garantera efterlevnaden av rättigheterna måste staten slå fast vilka skyldigheter och restriktioner för olika aktörer som gäller i samhället och givetvis beivra kränkningar av rättigheterna. De mänskliga rättigheterna återspeglas i stora delar av det svenska rättsystemet utan att det uttryckligen står så. Ofta märks det inte att skyddet för mänskliga rättigheter har påverkat lagens utformning. Skyddet för rättigheterna finns i våra grundlagar, i lagar och föreskrifter och även i EG-rätten. Grundlagarna Producerat av Utrikesdepartementet och Integrations- och jämställdhetsdepartementet 2007 Tryck: Edita, november 2007 Formgivning: Liedgren Design Illustrationer: Tove Siri Antonsson Fler exemplar kan beställas på I Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna bland annat genom tre grundlagar: regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen innehåller detaljerade regler om skyddet för yttrandefriheten i tryckta skrifter respektive i andra medier, som TV och radio. Tryckfriheten har varit grundlagsskyddad sedan 1700-talet. I regeringsformens första kapitel slås fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare ska det allmänna särskilt trygga rätten

3 4 5 till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet. Här har rättigheterna fått karaktären av målstadganden, alltså något som det allmänna kontinuerligt ska sträva efter att uppfylla. De ger inte möjlighet för en enskild att väcka talan mot staten för bristande uppfyllelse av målen. Samtidigt har rättigheterna givits en framträdande plats i grundlagen. Det visar att de är av stor vikt för den offentliga förvaltningen. Regeringsformens andra kapitel innehåller en rättighetskatalog, där varje medborgare garanteras ett antal centrala rättigheter som yttrande-, förenings- och religionsfrihet liksom skydd för den fysiska integriteten, till exempel förbud mot tortyr och dödsstraff. Vidare står det att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han eller hon med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet. Det finns också förbud mot lagar som diskriminerar någon på grund av kön. Rätten att kostnadsfritt få grundläggande utbildning i allmän skola är ett annat exempel på en grundlagsskyddad rättighet. Begränsningar av fri- och rättigheterna måste ha stöd i lag. De får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Begränsningen får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som är en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte heller göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Vissa fri- och rättigheter, till exempel religionsfriheten och förbudet mot dödsstraff och tortyr, är absoluta. Det betyder att de inte kan inskränkas. För att dessa fri- och rättigheter ska kunna begränsas krävs grundlagsändringar. Rättighetsregleringen i regeringsformens kapitel 2 riktar sig i första hand till riksdag, regering och myndigheter i deras normgivning. Dessa får inte stifta lagar och andra föreskrifter som inkräktar på de skyddade fri- och rättigheterna. Skyddet gäller också i förhållande till myndigheternas rättstillämpande verksamhet. Avsikten med denna reglering är att enskilda inte ska kunna grunda sina anspråk direkt på regeringsformens regler och hänvisa till dem inför domstol. Bestämmelserna kan ändå indirekt komma under domstolsprövning genom bestämmelsen i 11 kap. 14 regeringsformen. Domstolar eller andra offentliga organ får nämligen inte använda sig av en föreskrift om den till exempel strider mot någon bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning. Har föreskriften beslutats av riksdag eller regering krävs att felet är uppenbart. En parlamentarisk kommitté gör för närvarande en samlad översyn av regeringsformen. Kommitténs arbete ska framför allt inriktas på att stärka och fördjupa den svenska folkstyrelsen, att öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt och att höja valdeltagandet. Arbetet ska vara slutfört senast den 31 december Lagar och föreskrifter Även föreskrifter på andra nivåer i det svenska rättssystemet har praktisk betydelse för den enskildes fri- och rättigheter. Detta gäller en rad olika lagar och föreskrifter som rör till exempel hälso- och sjukvård, socialtjänst, socialförsäkringar, kriminalvård, skydd mot olika former av diskriminering, skola, arbetsrätt och rättegången i tvistemål och brottmål. Internationella förpliktelser i svensk rätt Internationella överenskommelser, traktater, blir i inte automatiskt en del av svensk rätt. Traktater som ingåtts av Sverige måste på något sätt införlivas med svensk rätt för att bli gällande inför svenska domstolar och myndigheter. Två metoder används främst för att införliva internationella överenskommelser: inkorporering och transformering. Inkorporering innebär att det i lag bestäms att den internationella överenskommelsen ska gälla som svensk lag. Metoden kan endast användas om överenskommelsen är skriven på ett sådant sätt att den kan tillämpas enligt sin ordalydelse. På området mänskliga rättigheter har den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, inkorporerats. Lagen trädde i kraft den 1 januari Transformering innebär att texten till en överenskommelse översätts till svenska och sedan tas in i en svensk författning, eller att överenskommelsen omarbetas till svensk författningstext. Till exempel har flera av FN:s barn-

4 6 7 konventions bestämmelser arbetats in i svensk lagstiftning som föräldrabalken, socialtjänstlagen och utlänningslagen. Överensstämmer bestämmelserna i en internationell överenskommelse med gällande svensk rätt krävs inte någon särskild transformering eller inkorporering. Så var fallet med FN-konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som Sverige ratificerade Internationella åtaganden som inte har införlivats i svensk rätt kan inte ligga till grund för en dom i svensk domstol. Domstolarna och andra rättstillämpare ska dock, enligt en numera vedertagen princip, så kallad fördragskonform tolkning, tillämpa den svenska rätten så att den i det enskilda fallet inte strider mot någon konvention om mänskliga rättigheter som är bindande för Sverige. Internationella förpliktelser i svensk rätt Transformering Inkorporering Fördragskonform tolkning Europakonventionen Europakonventionen är svensk lag (SFS 1994:1219) sedan Då infördes också i regeringsformen en bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Lagar som tillkommit innan konventionen inkorporerades ska tolkas i enlighet med konventionen och den praxis som finns. Läs mer om Europakonventionen i utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter. EU:s regelsystem Flera frågor, som tillhör EU:s interna kompetensområde, berör i allra högsta grad mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och jämställdhetspolitiken. Det finns också ett särskilt dokument till skydd för mänskliga rättigheter inom EU, stadgan om de grundläggande rättigheterna, även kallad EU-stadgan. Stadgan är inte juridiskt bindande. Den avser skyldigheter gentemot medborgarna som ska respekteras av unionens institutioner, organ och medlemsländerna när de tillämpar EG-rätten. De mänskliga rättigheterna utgör en del av de allmänna rättsprinciper som EG-domstolen har att säkerställa. Läs mer om EU och de mänskliga rättigheterna i utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter. Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige Grundlagarna Olika lagar och föreskrifter (som socialtjänstlagen, utlänningslagen, föräldrabalken, skollagen och rättegångsbalken) Europakonventionen, som sedan 1995 är svensk lag EU:s regelsystem Kontrollmekanismer Nationella kontrollmekanismer Om en person anser att en myndighet har kränkt en mänsklig rättighet kan den berörda personen vända sig till myndigheten som fattade beslutet för att begära att få beslutet ändrat. Den främsta kontrollen för tillvaratagande av rättigheterna är dock domstolarna. Det finns också en möjlighet att vända sig till Riksdagens ombudsmän, dvs. Justitieombudsmannen (JO), som är valda av riksdagen, för att anmärka på att en myndighet, eller något annat offentligt organ, har agerat i strid med lagen. Det finns också ombudsmän som är underställda regeringen. Justitiekanslern (JK) är regeringens högste ombudsman och har bland annat till uppgift att utöva tillsyn över myndigheter och deras tjänstemän. Justitiekanslerns verksamhet är främst inriktad på att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten. Dessutom finns Jämställdhetsombudsmannen (JämO),

5 8 9 Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO), Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) och Barnombudsmannen. Med undantag av Barnombudsmannen kan dessa ombudsmän genom sina skilda mandat på olika sätt bistå enskilda i tillvaratagandet av deras rättigheter. Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen på ett generellt plan. Regeringen avser att föreslå att de olika diskrimineringslagarna samordnas till en gemensam lagstiftning och att JämO, HO, DO och HomO slås samman till en myndighet. Den nya lagstiftningen planeras kunna träda i kraft Flera andra myndigheter kontrollerar genom sin tillsynsverksamhet efterlevnaden av vissa av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Som exempel kan nämnas länsstyrelserna, Datainspektionen och Skolverket. Länsstyrelserna utövar bland annat tillsyn över hur socialtjänsten i kommunerna genomför en rad rättigheter inom det sociala området. Datainspektionen övervakar hur rätten till privatliv efterlevs genom sin tillsyn över behandlingen av personuppgifter. Skolverket kontrollerar bland annat hur skolorna lever upp till kraven i skollagen och rätten till utbildning. Internationella kontrollmekanismer Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg kan pröva frågor som rör tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen. Domstolen har behandlat en rad fall där svenska medborgare ansett sig ha fått sina rättigheter kränkta av svenska myndigheter och domstolar. I utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter går det att läsa mer om domstolens arbete. Även EG-domstolen i Luxemburg har en kontrollerande funktion när det är fråga om en EG-rättslig skyldighet som rör mänskliga rättigheter. I utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter går det att läsa mer om EG-domstolens arbete. Dessutom finns övervakningsorgan, som är kopplade till FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter. Läs mer om dessa i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter en introduktion och i utbildningshäftet FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Internationella arbetsorganisationen, ILO, främjar sysselsättning och bättre arbetsvillkor och värnar om fackliga fri- och rättigheter i hela världen. Läs mera om övervakningen av ILO:s konventioner i utbildningshäftet ILO:s arbete för mänskliga rättigheter. Kontrollmekanismer för mänskliga rättigheter i Sverige Nationella domstolar Justitiekanslern Justitieombudsmännen, JO Ombudsmännen underställda regeringen (JK, JämO, DO, HO, HomO och Barnombudsmannen) Flera av tillsynsmyndigheterna, tex. länsstyrelserna, Datainspektionen och Skolverket Europadomstolen i Strasbourg EG-domstolen i Luxemburg FN:s övervakningsorgan ILO:s övervakningsmekanismer En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna För att främja och skydda mänskliga rättigheter behövs en väl fungerande lagstiftning, men även andra åtgärder, till exempel utbildning och information. Bland annat mot bakgrund av detta presenterade regeringen i januari 2002 skrivelsen En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83). Denna handlingsplan, som gällde perioden , har följts upp och utvärderats. Eftersom erfarenheterna från arbetet med handlingsplanen var övervägande positiva har en ny handlingsplan tagits fram. Genom skrivelsen En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2005/06:95) tar regeringen ett samlat grepp om frågor om mänskliga rättigheter. Regeringens långsiktiga mål är att säkerställa full

6 10 11 respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. För att uppnå målet är det viktigt att regelbundet se över vilka problem som kan finnas när det gäller skyddet för olika rättigheter. Det är också centralt att höja kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna. Dessutom är det angeläget att arbetet med att skydda och främja de mänskliga rättigheterna drivs samordnat och strategiskt. Skrivelsen innehåller en handlingsplan för de mänskliga rättigheterna för perioden (del I) och en kartläggning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige 2005 (del II). Fokus i handlingsplanen ligger på skydd mot diskriminering. Andra frågor som tas upp är bl.a. funktionshindrades rättigheter, barnets rättigheter, nationella minoriteter och urfolket samerna, mäns våld mot kvinnor inklusive frågor om hedersrelaterat våld och människohandel, rätten till arbete, bostad, hälsa och utbildning, rättsstatliga frågor samt asyl- och migrationsfrågor. Vidare presenteras en rad åtgärder för att öka kunskapen och informationen om mänskliga rättigheter, både inom utbildningsväsendet, inom den offentliga sektorn och hos allmänheten. Slutligen behandlas organisationen av arbetet för de mänskliga rättigheterna, metoder och frågan om uppföljning och utvärdering av handlingsplanen. Delegationen består av en ordförande och tio ledamöter med olika typer av kompetens inom området mänskliga rättigheter. Delegationen har ett sekretariat och en grupp experter knutna till sitt arbete. Delegationens uppdrag ska slutredovisas till regeringen senast den 31 mars Viktiga aktörer Regeringen och dess myndigheter, kommuner, landsting och domstolar har, som redan nämnts, ett ansvar för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna i Sverige. Men det finns också flera andra aktörer som spelar en viktig roll i arbetet. Det handlar till exempel om enskilda organisationer som arbetar med informations- och utbildningsinsatser när det gäller mänskliga rättigheter. Sådana organisationer fungerar också ofta som påtryckare och opinionsbildare. Andra viktiga nationella aktörer är universiteten och högskolorna, riksdagspartierna och arbetsmarknadens parter. Delegationen för mänskliga rättigheter När den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna lades fram inrättade regeringen också en Delegation för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02). Delegationen ska stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige (dir. 2006:27). Detta innebär att den ska: stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten, utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter, samt lämna förslag på hur stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.

7 Utrikesdepartementet Integrations- och jämställdhetsdepartementet