Hets mot folkgrupp kontra yttrande- och religionsfrihet

Transkript

1 Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap Rättsvetenskap D D-uppsats, 10 p. Handledare: Catharina Sitte Durling VT 2006 Hets mot folkgrupp kontra yttrande- och religionsfrihet Författare: Christian Andersson

2 SAMMANFATTNING Den 1 januari 2003 infördes sexuell läggning i lagen om hets mot folkgrupp. Den främsta anledningen till att ändringen genomfördes var p.g.a. den hetspropaganda som nynazister och andra högerextrema grupper riktade mot homosexuella som grupp. För att ett handlande skall bli straffbart skall ett uttalande eller annat meddelande som sprids hota eller uttrycka missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på bl.a. sexuell läggning. I samband med denna lagändring behövdes det i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen tilläggas sexuell läggning i den s.k. brottskatalogen. Införandet av sexuell läggning i straffbestämmelsen innebär en inskränkning i yttrandefriheten som skyddas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen samt Europakonventionen för de mänskliga fri- och rättigheterna. Regeringen ansåg att intresset att skydda homosexuella som grupp var ett ändamål som är tillåtet för inskränkningen. Regeringen anförde vidare att straffstadgandet inte hindrar en fri och saklig debatt och vederhäftig diskussion om homo- bi- och heterosexualitet i kyrkan eller andra områden i samhället. Vad gäller kyrkan och religionsfriheten är det inte straffbart att citera och diskutera t.ex. religiösa urkunder men däremot bör det inte vara tillåtet att genom religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för homosexuella som grupp, lika lite som mot andra grupper. Ett omdiskuterat fall handlade just om uttalanden inom kyrkan som föll in under bestämmelsen hets mot folkgrupp med anspelning på sexuell läggning. Pastor Åke Green fälldes i tingsrätten, friades av hovrätten och Högsta domstolen. Den främsta anledningen till att han friades i Högsta domstolen var att hans uttalanden i det religiösa sammanhanget inte uttryckte en uppmuntran till eller ett rättfärdigande av hat mot homosexuella som grupp, ett s.k. hate speech. Enligt svensk rätt hade han uttryckt missaktning för homosexuella som grupp men Europakonventionens religions- och yttrandefrihet tillät, i detta specifika fall, inte en sådan inskränkning som straffbestämmelsen utgör. I ett annat mål fälldes ett antal tilltalade i tingsrätten men friades av hovrätten. De tilltalade delade ut flygblad vars innehåll uttryckte missaktning för homosexuella som grupp. I flygbladet anförs att Nationell ungdom är upphovsman av uttalandena. Hovrätten anförde att deras agerande föll in under bestämmelsen hets mot folkgrupp men med anledning av domen mot Åke Green friades männen då innehållet i flygbladet inte uppmuntrade till eller rättfärdigade hat mot homosexuella som grupp. HD skall ta upp målet. I

3 FÖRKORTNINGAR BrB Brottsbalken ECRI Europakommissionen mot rasism och tolerans FSR Sveriges Frikyrkosamråd HD Högsta domstolen HomO - Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning HovR - Hovrätten KU - Konstitutionsutskottet RF - Regeringsformen RÅ - Riksåklagaren TF Tryckfrihetsförordningen TR - Tingsrätten YGL - Yttrandefrihetsgrundlagen II

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning Bakgrund Syfte och frågeformulering Metod och material Avgränsning Disposition Hets mot folkgrupp Bakgrund Bestämmelsens uppkomst Bestämmelsens utveckling Sexuell läggning Skäl för kriminalisering Skäl mot kriminalisering Tolkning och tillämpning Uttalande eller annat meddelande som sprids Hot eller uttryck för missaktning Folkgrupp eller annan sådan grupp av personer Yttrande- och religionsfrihet Yttrandefrihet Inledning RF TF och YGL Yttrandefrihetsbrott enligt TF och YGL Europakonventionen Kriminalisering av hets mot folkgrupp i TF och YGL Religionsfrihet RF Europakonventionen Praxis Fallet Green Bakgrund Tingsrätten Hovrätten Högsta domstolen Författarens analys och kommentar Söderhamnsfallet Bakgrund Tingsrätten Hovrätten Riksåklagarens överklagan Författarens analys och kommentar Avslutande diskussion och slutsats Källor Bilaga 1 Åke Greens predikan III

5 1 Inledning 1.1 Bakgrund Det är vedertaget att i en demokrati kunna utöva sin yttrande- och religionsfrihet. Dessa friheter tillerkänns medborgare och måste respekteras av maktöverheten, staten. Att ha dessa grundläggande rättigheter, att kunna uttrycka sin åsikt och utöva sin religion, gentemot överheten hindrar bl.a. i nationen inbördes konflikter; trygghet skapas samt samhällsordning åstadkommes. Det är också vedertaget att i en demokrati få skydd mot att utsättas för brottslig handling. Minoritetsgrupper är skyddade mot att bli utsatt för brott av staten och andra grupper eller andra individer. Minoritetsgrupper är genom brottsbalkens (BrB) bestämmelse 16:8, hets mot folkgrupp, skyddade från vissa angrepp i muntlig eller skriftlig form; trygghet skapas samt samhällsordning åstadkommes. 1.2 Syfte och frågeformulering Syftet med uppsatsen är att redogöra och förklara det rättsvetenskapliga problem som uppstår då en rättighet kolliderar med skyddet mot att utsättas för brott. I detta fall handlar det om yttrande- och religionsfrihet kontra hets mot folkgrupp med fokus på sexuell läggning. Nästa syfte är att genom rättsfall analysera rättsläget i området. Fallet med Åke Green har väckt stor uppmärksamhet då kollisionen mellan dessa rättigheter och straffbestämmelsen blev föremål för prövning. Ett annat fall, Söderhamnsfallet, där denna problematik återigen skall prövas av Högsta domstolen (HD) är på gång. Med dessa syften följer en frågeställning. I vilken utsträckning har vi yttrande- och religionsfrihet tills det klassas som hets mot folkgrupp? Vad krävs för att ett uttalande skall anses vara brottsligt enligt BrB 16:8, d.v.s. vad innebär rekvisiten i stadgandet? Bör straffbestämmelsen omformuleras för att harmonisera med yttrande- och religionsfriheten? Föreligger en lagkonflikt mellan Europakonventionen (med dess yttrande- och religionsfrihet) och straffbestämmelsen? Vilken bör utgången i Söderhamnsfallet bli? 1.3 Metod och material Genom den rättsdogmatiska metoden skall uppställda syften uppnås och frågeställning besvaras genom relevant rättsligt material. För att analysera rättsläget skall lagtext, förarbeten, rättsfall och doktrin undersökas. 1

6 De relevanta lagtexter som används vid uppsatsskrivandet är den svenska grundlagen, hets mot folkgrupp enligt BrB 16:8, FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering samt Europakonventionen. Doktrinen som används utgörs av litteratur om mänskliga fri- och rättigheter och hets mot folkgrupp. Med anledning av skillnader i relevans i doktrinen kommer viss litteratur användas olika mycket. Uppsatsen fokuserar på två rättsfall. Därtill skall ett antal rättsfall redovisas översiktligt. De rättsfall arbetet koncentreras på skall genomgås djupare och analyseras noggrant. Relevansen i dessa är uppenbar då de handlar om hets mot folkgrupp med fokus på sexuell läggning. För ett så strukturellt och pedagogiskt redogörande av uppsatsen som möjligt skall författaren utifrån sin uppfattning rita upp figurer av vissa beskrivningar. 1.4 Avgränsning Uppsatsen tar sikte på brottsbestämmelsen hets mot folkgrupp samt yttrande- och religionsfrihet. Därtill skall två relevanta rättsfall analyseras. Vad gäller BrB:s stadgande skall dess uppkomst (år 1948) och utveckling (fr.o.m t.o.m. 1 januari 2003) behandlas. Författarens bedömning är att genomgången av hela bestämmelsen är nödvändig. En redogörelse för bestämmelsens bakgrund och lagtekniska konstruktion är viktig för att visa på ämnets komplexitet. Trots redogörelsen för hela stadgandet skall fokus ligga på hets med anspelning på sexuell läggning. Vidare skall arbetet behandla yttrande- och religionsfriheten. Författarens syfte är dock inte att ge en heltäckande redogörelse för dessa rättigheter. Med anledning av dessa rättigheters omfattande område skall enbart rättigheternas innebörd och möjligheter till inskränkning att redogöras. Beskrivningen skall alltså istället koncentreras på de områden som innefattar bestämmelsen hets mot folkgrupp och de aktuella rättsfallen. Beträffande den internationella aspekten skall FN mycket kortfattat nämnas, dock enbart avseende hets mot folkgrupp. Det är svensk rättstillämpning och praxis som avses med uppsatsen men då Europakonventionen innefattar en del av denna skall konventionen och begränsningar i denna också beröras i relevanta delar. 2

7 1.5 Disposition Uppsatsens disposition är upplagd på följande sätt. I kapitel 1 skall bestämmelsen hets mot folkgrupp behandlas. Kapitlet kommer att innehålla bakgrunden till straffbestämmelsens uppkomst och tillämpning samt en beskrivning av hur och varför sexuell läggning har inkluderats i lagen. I nästa kapitel skall rättigheterna yttrande- och religionsfrihet redovisas. Här kommer rättigheternas och straffbestämmelsens kontrast mot varandra att behandlas. Därefter skall, i ett eget kapitel, fallet med Åke Green beskrivas och sedan analyseras och diskuteras utifrån de fakta som framkommit i de föregående kapitlen. Nästa kapitel kommer att innehålla en redovisning av Söderhamnsfallet, vilket också skall analyseras och diskuteras av författaren. Till sist skall uppsatsen innehålla en avslutande diskussion och slutsatser. 3

8 2 Hets mot folkgrupp 2.1 Bakgrund Bestämmelsens uppkomst Den allra första lagstadgade bestämmelsen tillkom år 1948 och fördes in i strafflagen (SL) 11:7. Syftet med denna var att eliminera antisemitisk propaganda och nazisternas förföljelse och övergrepp. Bestämmelsen innebar att den som offentligen hotade, förtalade eller smädade en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, kunde dömas för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse Bestämmelsens utveckling År 1965 infördes en skärpning av straffskalan i samband med införandet av BrB. Bestämmelsen fick följande lydelse: Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Genom lagstiftning år 1970 utvidgades tillämpningsområdet med anledning av att FN:s generalförsamling (år 1965) antog en konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Syftet var att den svenska bestämmelsen skulle vara förenlig med konventionens art. 4. I denna stadgas att konventionsstaterna fördömer all propaganda som grundar sig på uppfattningar att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung försöker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form. Vidare förbinder sig staterna enligt art. 4 punkt a - c att företa åtgärder vid avskaffandet av utövandet av sådan diskriminering; bl.a. en skyldighet att kriminalisera uppmaningar till rasdiskriminering eller uppmaningar till våldshandlingar mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung. Vid dessa åtgärder skall staterna ta i beaktande de principer som stadgas i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna inklusive de i art. 5 i konventionen om avskaffandet av alla former av 1 DO 1988:1, hets mot folkgrupp ett brott!, s. 3. Se även Holmqvist, L, m.fl., Brottsbalken en kommentar, del II (13-24 kap.), 4:e uppl., 2005, s. 16:34. 4

9 rasdiskriminering. Detta innebär att principerna om yttrande- och religionsfrihet inte får inskränkas genom art Utvidgandet av bestämmelsen år 1970 skedde på tre punkter; den brottsliga handlingen (i), vilka som skulle vara skyddsföremål (ii) och offentlighetsrekvisitet (iii). (i) Förtalar eller smädar ändrades och ersattes av uttrycker missaktning. Anledningen härav var enligt departementschefen att kränkande uttalanden, som bedömdes nedsättande eller förnedrande, borde omfattas av stadgandet. Lagrådet ansåg dock att förtal och smädelser fortfarande skulle gälla p.g.a. yttrandefriheten; det vaga ordet missaktning ansågs kunna innebära en inskränkning i denna. Däremot instämde lagutskottet med departementschefens åsikt men ansåg att begreppet missaktning skulle tolkas med en viss försiktighet. Denna tolkning skulle inte inriktas på att innefatta alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande karaktär. För tillämpning av bestämmelsen skulle uttalandet behöva överskrida gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion. 3 (ii) Skyddsföremålen, brottsobjekten, i stadgandet ändrades till folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. Med ras avsågs de grupper som upptas i antropologiska rasindelningar samt folkgrupp av viss ras skulle innebära samtliga individer inom en ras liksom en bestämd del inom en ras. 4 (iii) Rekvisitet offentligen ändrades till offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten. Innan denna ändring räckte det alltså inte med att uttalandet spreds bland allmänheten genom privata samtal för att handlandet skulle vara brottsligt. Departementschefen tog hänsyn till yttrandefriheten och art. 4 i konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Det konventionen kräver, trots dess uttryck att beakta yttrandefriheten, är att minska på denna. Departementschefen ansåg dock att detta inte kunde bli aktuellt men för att samstämma med art. 4 ville han ändra begränsningen till att även införa uttalanden som direkt vänder sig till allmänheten med argumentet att vissa typer av propaganda som innebär hets mot folkgrupp kan i det fördolda uttryckas genom upprepande uttalanden och därigenom nå spridning. 5 2 Holmqvist, Brottsbalken en kommentar, del II, s. 16:35. Se även DO 1988:1, s. 3 f, BRÅ:s rapport 2001:7, hets mot folkgrupp, s. 11 f samt SOU 1981:38 s SOU 1981:38 s A a, s A a, s. 37 f. Se även prop. 1970:87 s. 62 och Holmqvist, Brottsbalken en kommentar, del II, s. 16:36 f. 5

10 BrB 16:8 stadgades således genom följande lydelse: Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. [Författarens kursivering] År 1982 ändrades bestämmelsen genom att föra in annan sådan grupp av personer jämte folkgrupp. Syftet härav var att införa invandrare som ett skyddsobjekt. Att hetsa invandrare i allmänhet blev alltså straffbelagt trots att gruppen kunde bestå av individer med olika raser, etniska ursprung eller religioner. 6 År 1988 skedde ännu en ändring där offentligen eller sprids bland allmänheten borttogs. Konsekvensen av detta blev att det är tillräckligt att ett uttalande eller meddelande sprids. Syftet med lagändringen var att motverka och hindra rasistiska organisationers verksamhet. 7 1 januari år 2003 trädde den senaste ändringen i kraft. Området för tillämpning utökades till att gälla hets med anspelning på sexuell läggning. För grovt brott infördes också en särskild straffskala. 8 BrB 16:8 har idag följande lydelse: Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet. 6 Holmqvist, Brottsbalken en kommentar, del II, s. 16:39. 7 A a, s. 16:40. 8 A s. 6

11 2.2 Sexuell läggning Skäl för kriminalisering I förarbetena till den senaste lagändringen angav regeringen skäl för att hets mot homosexuella som grupp skulle kriminaliseras i BrB:s och i yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) samt tryckfrihetsförordningens (TF) område för tillämpning. Syftet för detta införande var att det då inte var straffbart att uttrycka hot eller missaktning för homosexuella som grupp, trots gruppens utsatthet. Regeringen anförde att det måste föreligga ett påtagligt behov av en kriminalisering för en handling. Vidare krävs det mycket starka skäl för att en grundlagsändring skall ske och en sådan skall även göras om det föreligger ett påtagligt behov. 9 Regeringens argument för lagändringen var att det inte rådde någon tvekan om att homosexuella är en utsatt grupp i samhället. Trots det få antalet anmälda brott som har en homofobisk anknytning antogs mörkertalet vara stort, enligt säkerhetspolisen (SÄPO). Folkhälsoinstitutet hade också, sedan år 1992, följt homosexuellas situation och kunde konstatera att de ofta är utsatta för brott p.g.a. sin sexuella läggning. Brottsstatistiken omfattade dock inte hets mot homosexuella som grupp eftersom handlingar av det slaget inte var straffbara. Klart var iallafall att nationalsocialistiska och andra rasideologiska organisationer i deras propaganda ofta uttryckte en obehaglig och våldsam hets mot homosexuella som grupp. De brott som enskilda homosexuella blir utsatta för antas vara en homofobisk inställning som grundar sig i den hat- och hetspropaganda som drivs av nazistiska och högerextremistiska grupper. Regeringen uttryckte att homosexuella har en särskilt utsatt position jämfört med andra grupper eftersom de utsätts för en propaganda som det då inte fanns ett egentligt skydd emot. 10 Avgränsningen och den lagtekniska lösningen av införandet av ändringen skulle, enligt regeringen och remissinstanserna, sträcka sig till hets mot folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på sexuell läggning. Kommitténs förslag gick ut på att det nya brottet, hets mot homosexuella, skulle föras in i ett nytt stycke i lagen. 11 Enligt regeringen ansågs det dock lämpligare att föra in gruppen homosexuella bland de grupper som redan skyddades av bestämmelsen bl.a. med anledning av den praxis som redan skapats rörande brottsobjekten och därmed visa för rättstillämparen att denne skall utföra samma 9 Prop. 2001/02:59 s. 31 f. 10 A prop., s. 32 f. 11 A prop., s. 36. Se även SOU 2000:88 s

12 överväganden vid hets mot homosexuella som vid hets mot andra grupper. 12 Regeringen och de flesta remissinstanserna ansåg vidare att brottsbeskrivningen bör avse anspelningar på sexuell läggning. På så sätt skulle inte enbart homosexuella få en speciallagstiftning utan alla människor skulle skyddas på ett likartat sätt. Begreppet sexuell läggning skulle omfatta homo- bi- och heterosexualitet Skäl mot kriminalisering Sveriges Frikyrkosamråd (FSR) var en av remissinstanserna i förslaget till lagändringen. FSR ansåg att om ändringen skulle genomföras var ett minikrav att det tydligt definierades vad som var straffbart och att det tydligt framgick att predikosituationer eller motsvarande inte omfattades av straffområdet. FSR anförde också att förslagets genomförande skulle innebära en ökad polarisering och därmed försvåra homosexuellas naturliga integrering i kyrko- och församlingsliv. 14 Vidare framkom argument mot lagen som avsåg homosexualitet som folkgrupp. Homosexuella kan, eller vill, inte anses som någon folkgrupp eller annan sådan grupp av personer. Regeringen anförde att detta argument var irrelevant då ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) uttryckte att motsvarande invändning lika gärna kunde användas gällande gruppen invandrare. Syftet med lagens formulering annan sådan grupp av personer är att gruppen skall definieras utifrån de gemensamma kännetecken som kränkningarna anspelar på Tolkning och tillämpning I stadgandet uppställs tre rekvisit som skall vara uppfyllda för möjlighet till tillämpning av lagen. För att ett brott skall anses ha skett skall handlingen ha utförts genom ett uttalande eller i annat meddelande som sprids, genom hot eller uttryck för missaktning och riktat sig mot folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning Uttalande eller i annat meddelande som sprids Med spridning avses ett överförande av budskap till andra personer utanför det helt privata området. Utformningen av stadgandet tillkom år 1988 då det innan årtalet krävdes att 12 Prop. 2001/02:59 s. 37 f. 13 A prop., s. 38 och A prop., s A prop., s

13 uttalandet skulle göras offentligen eller spridas bland allmänheten. 16 Borttagandet av detta innebar att en spridning inom en förening eller organisation eller i övrigt en begränsad krets kan anses som brottsligt. Av praxis framgår vidare att rekvisitet för spridning är uppfyllt om ett uttalande syftar till att uppfattas av en folksamling eller grupp. I vilken omfattning personerna lyssnat eller uppfattat budskapet påverkar inte ansvarsfrågan. 17 Spridning kan förutom muntligen eller skriftligen också ske genom t.ex. bilder. Enligt praxis kan bärande av vissa symboler utgöra hets mot folkgrupp Hot eller uttryck för missaktning Hot, förtal eller smädelser var de tidigare rekvisiten innan lagändringen år 1970 och avsåg vanligt språkbruk. Hot som nuvarande rekvisit avses fortfarande vara av vanligt språkbruk och omfattas således inte enbart av de handlingar som kriminaliserats genom t.ex. straffstadgandet olaga hot. På samma sätt avses missaktning andra kränkande omdömen utöver förtal och smädelser. 19 Enligt praxis faller även indirekta uttryck för missaktning inom straffansvaret. 20 Alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande karaktär omfattas inte av rekvisitet om dessa inte överskrider gränserna för en saklig kritik av vissa grupper. Det krävs att uttalanden överskrider gränsen för saklig och vederhäftig diskussion. 21 Beträffande lagens utvidgning till att även gälla sexuell läggning gör regeringen i förarbetet en ytterligare förklaring vad gäller rekvisitet missaktning och dess krav på uttalanden som överskrider gränsen för saklig och vederhäftig diskussion. Detta p.g.a. en av remissinstansernas, FSR:s, motsättning till lagutvidgningen. 22 Meningen med lagen är inte att hindra en fri och saklig debatt d.v.s. hindra resonemang och diskussioner om homo- bi- 16 Se kap NJA 1999 s Högsta domstolen konstaterade att spridning av skriftligt meddelande inte förutsätter att en viss större grupp faktiskt tagit del av meddelandet, men för att meddelandet skall anses spritt är det i princip tillräckligt att det gjorts tillgängligt för en sådan grupp. Se även prop. 2001/02:59 s NJA 1996 s Högsta domstolen ansåg att symboler som kunde kopplas till nazisternas förföljelse av folkgrupper kan utgöra hets mot folkgrupp. Se även prop. 2001/02:59 s Prop. 2001/02:59 s. 14. Se även Jareborg, N, Brotten, 3:e häftet, brotten mot allmänheten och staten, 2:a uppl., 1986, s. 133 f. 20 NJA 1982 s På en skylt föreskrevs Zigenare får ej beträda campingen vilket enligt Högsta domstolen innebar ett indirekt omdöme om zigenares kännetecken och uppträdande. Omdömet ansågs av rättstillämparen som nedsättande för folkgruppens anseende. 21 Prop. 2001/02:59 s Se kap

14 och heterosexualitet i kyrkan eller inom andra områden i samhället. Vid prövning av om en handling, i form av ett uttalande mot t.ex. homosexuella, är straffbelagd måste också uttalandet alltid bedömas i sitt sammanhang; liksom annars vid en prövning av ett uttalande riktat mot någon annan folkgrupp. Hur meddelandet framstår vid en objektiv bedömning blir avgörande och vidare skall gärningsmannens uppsåt med uttalandet vara att hota eller uttrycka missaktning för gruppen. 23 Enligt förarbetet är det inte straffbart att endast citera och diskutera t.ex. religiösa urkunder. Det bör dock inte vara tillåtet att genom religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för homosexuella som grupp, lika lite som mot andra grupper. Det är också viktigt att göra skillnad på uttalanden som anspelar på sexuell läggning samt uttalanden som anspelar på beteenden och utryck som genom läggningen kan framträda. Uttalanden som anspelar på sexuell läggning kan antas utgöra hot eller missaktning mot hela gruppen p.g.a. läggningen medan uttalanden som anspelar på beteenden inte kan antas uttrycka hot eller missaktning mot hela gruppen som har denna läggning. Alltså skall det exempelvis vara möjligt att diskutera andra livsstilar och livsåskådningar Folkgrupp eller annan sådan grupp av personer Lagen om hets mot folkgrupp skyddar grupper. Hot eller uttryck av missaktning mot en enskild individ kan således inte falla in under brottsstadgandet. I stället kan bestämmelser om exempelvis olaga hot eller ofredande bli aktuella i dessa fall. 25 Genom stadgandet skyddas folkgrupp eller annan sådan grupp av personer när angreppet anspelar på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Att ett hot eller uttryck för missaktning direkt grundar sig i någon sådan grund är dock inte ett krav. Uttalanden som innebär kränkande beskyllningar om t.ex. mindervärda egenskaper men endast indirekt grundas på exempelvis ras faller under bestämmelsen. 26 Straffbara uttalanden är även sådana som t.ex. övervärderar eller glorifierar en ras, exempelvis den vita rasen, på ett sätt som andra raser måste anses angripna Prop. 2001/02:59 s A prop., s. 41 f. 25 A prop., s. 15 f. Se även Jareborg, Brotten, 3:e häftet, brotten mot allmänheten och staten, s A prop., s A prop., s. 16. Se även Jareborg, Brotten, 3:e häftet, brotten mot allmänheten och staten, s

15 1948 uppkom bestämmelsen med syftet att eliminera antisemitisk propaganda. Det blev förbjudet att offentligen hota, förtala eller smäda en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse 2003 utökades lagen till att gälla hets med anspelning på sexuell läggning. För grovt brott infördes också en särskild straffskala. Lagen om hets mot folkgrupp har tre rekvisit: Folkgrupp eller annan sådan grupp av personer: Grupper och dess egenskaper såsom t.ex. ras och sexuell läggning skärptes straffskalan (i): Förtalar eller smädar ändrades och ersattes av uttrycker missaktning. (ii): Brottsobjekten, i stadgandet ändrades till folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. (iii): Rekvisitet offentligen ändrades till offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten borttogs offentligen eller sprids bland allmänheten 1970 ändrades lagen på tre punkter: 1988 ändrades bestämmelsen genom att föra in annan sådan grupp av personer jämte folkgrupp. Invandrare blev skyddsobjekt. Hot eller uttryck för missaktning: hot; enligt vanligt språkbruk, uttryck för missaktning; andra kränkande omdömen utöver förtal och smädelser. Uttalanden måste överskrida gränsen för saklig och vederhäftig diskussion. Uttalande eller i annat meddelande som sprids: överförande av budskap (muntligt, skriftligt eller vissa bilder) till andra personer utanför det helt privata området. 11

16 3 Yttrande- och religionsfrihet 3.1 Yttrandefrihet Inledning Begreppet yttrandefrihet innefattar rätten att i tal, skrift, bild eller annat sätt meddela upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och känslor. 28 Reglerna som reglerar rättigheten återfinns i TF för yttranden i tryckt form, som t.ex. tidningar, flygblad, affischer och annonsblad, samt YGL för andra former av yttranden, som t.ex. radio och television. Utöver dessa lagar finns bestämmelser i regeringsformen (RF) som omfattar alla former av yttrandefrihet men främst teater, utställningar, demonstrationer och andra allmänna möten. Direkt tillämplig i Sverige är också Europakonventionen som innehåller en bestämmelse om yttrandefrihet RF RF:s regler har en stor betydelse för de yttrandeområden som inte berörs av TF eller YGL. Dessa områden är som ovan nämnts exempelvis yttrandeformer såsom teater, utställningar, demonstrationer och andra allmänna möten. 30 RF 2:1 p. 1 stadgar: Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Denna frihet är dock inte absolut. Genom RF 2:12 och 2:13 kan yttrandefriheten inskränkas. Syftet med begränsningen av yttrandefriheten anges i 2:13. Där stadgas att en begränsning får ske med hänsyn till bl.a. rikets säkerhet, allmän ordning och säkerhet, enskildes anseende eller privatlivets helgd. I övrigt skall särskilda skäl föreligga. Stycke 2 samma lagrum föreskriver att vid de inskränkningar som får ske skall särskilt beaktande tas vid vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i bl.a. politiska och religiösa angelägenheter RF 2:1 p Strömberg, H, Axberger, H-G, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s. 9 och A a, s. 9 f. 31 A a, s

17 Förutsättningar till begränsningen av yttrandefriheten anges i 2:12. Begränsningar får endast göras om ändamålet är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och inskränkningen får aldrig sträcka sig så långt än vad det är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen. Till sist får inte en inskränkning göras enbart på grund av bl.a. politisk eller religiös åskådning TF och YGL Enligt TF 1:1 är tryckfriheten en rättighet för varje svensk medborgare. Syftet med rättigheten stadgas i samma lagrum st. 2 och anges vara säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Denna frihet skall alltså säkra spridningen av åsikter och information. Vidare anges i samma stycke att säkerställandet av meningsutbytet och den allsidiga informationen fritt genom tankar och åsikter kan uttryckas i skrift, men detta skall genomföras med ett iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet. Tryckfriheten är således i viss utsträckning inskränkt. 33 Begränsningar av tryckfriheten får endast ske genom regler stadgade i grundlagen. 34 Detta innebär att en begränsning av tryckfriheten inte enbart får ske genom vanlig lag. TF är en exklusiv process- och strafflag. 35 TF utgör förebilden för YGL och bygger därmed på TF:s principer. Vid tolkningen av YGL fungerar TF som rättskälla. 36 Precis som i TF fastslår portalparagrafen i YGL dess syfte. Enligt YGL 1:1 tillförsäkrar lagen att medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och får endast begränsas om stöd finns i YGL Yttrandefrihetsbrott enligt TF och YGL Som ovan nämnts kan TF och YGL inskränkas genom stöd i respektive lag. Dessa inskränkningar (som måste ha stöd av RF 2:12 och 13) 38 uttrycks i brottsbeskrivningar som innebär att ett visst yttrande, enligt TF eller YGL, kan vara brottsligt. Otillåtna yttranden finns uppräknade och beskrivna i TF:s s.k. brottskatalog, TF 7:4 och gäller för de yttranden som omfattas av TF. 39 Dessa brott måste också, enligt nyss nämnda lagrum, vara straffbara 32 Strömberg, H, Axberger, H-G, Yttrandefrihetsrätt, s A a, s. 15 f. 34 TF 1:3. Se vidare kap Strömberg, s A a, s. 121 ff. 37 A a, s Se kap Se kap för vilka yttranden som regleras i respektive grundlag. 13

18 enligt allmän lag vilket innebär att gärningarna skall vara kriminaliserade som brott (i BrB). Detta är kravet på dubbel kriminalisering. Syftet härav är att det skall vara svårare att utvidga straffbarheten i yttranden. 40 Yttranden som omfattas av YGL kan också utgöra yttrandefrihetsbrott. YGL har dock ingen egen brottskatalog utan hänvisar istället genom YGL 5:1 till TF 7:4. 41 I de områden där TF inte stadgar straffrättsliga regler skall straffbestämmelser enligt allmän lag gälla, enligt TF 14:5. Vad gäller påföljdsbestämning vid yttrandefrihetsbrott hänvisas detta till straffbestämmelsen i allmän lag. Enligt TF 7:6 skall påföljd av brott som avses i 4 och 5 bestämmas utifrån vad som stadgas i allmän lag även om brottet är ett yttrandefrihetsbrott. Exempelvis skall påföljden för ett tryckfrihetsbrott, hets mot folkgrupp, enligt TF 7:4 p. 11 bli det straff som stadgas i BrB 16:8. 42 Enligt YGL 11:1 st. 2 gäller, precis som i TF, att det som inte regleras i YGL behandlas enligt allmän lag. Detta innebär att YGL skall utfyllas med straffrättsliga regler vad gäller straffoch påföljdsbestämning. 43 För att yttrandefriheten skall respekteras stadgas den s.k. instruktionen i TF 1:4 och YGL 1:5. Enligt denna skall den som dömer över missbruk av yttrande- och tryckfriheten eller vakar över friheternas efterlevnad ha i åtanke att rätten till yttrande utgör grunden för ett fritt samhälle. Vid bedömandet skall uppmärksamheten ligga på syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla Europakonventionen Europarådets församling beslutade år 1949 att låta europeiska regeringar utforma en konvention som skulle innefatta garantier för individen gällande mänskliga rättigheter. Konventionen skulle grundas på den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna som ett år tidigare hade antagits av FN:s generalförsamling. Deklarationen var inte rättsligt bindande så därför ville Europarådet genom den skapta konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna förordna ett förpliktande till konventionsstaterna att följa denna Strömberg, s. 65 f. Se även SOU 2000:88 s Strömberg, s A a, s. 65 och 72. Se även SOU 2000:88 s Strömberg, s Prop. 2001/02:59 s. 41. Se även Strömberg, s. 72 f och Danelius, H, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis En kommentar till, 2:a uppl., 2002, s

19 Konventionen trädde i kraft och ratificerades av bl.a. Sverige den 3 september Sverige inkorporerade denna i svensk lag den 1 januari Samtidigt infördes i RF 2:23 en bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Europakonventionen. 47 Konventionen behandlar rätten till bl.a. religionsfrihet 48 (art. 9) och yttrandefrihet (art. 10). Art. 10 stadgar: 1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions-, eller biografföretag. 2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet. Generellt skall spridande och mottagande av idéer och information i både muntlig och skriftlig form, såsom opinionsyttringar, tidningar, radio och television etc, vara fritt. 49 Yttrandefriheten, enligt art. 10, innebär att staten, genom den s.k. negativa förpliktelsen, skall avstå från att hindra eller bestraffa spridning av tankar och idéer. Artikeln kräver också, genom positiv förpliktelse, att staten tillser att rätten att sprida tankar och idéer skyddas mot ingrepp från enskilda personer eller institutioner. 50 Yttrandefriheten enligt konventionen är inte absolut. Kraven för att en inskränkning skall kunna åstadkommas föreskrivs i art Av detta följer att en inskränkning skall vara angiven i lag (i), tillgodose något av bl.a. följande ändamål: statens säkerhet, den allmänna 46 Bernitz, U, Kjellgren, A, Europarättens grunder, 1:a uppl., 1999, s Danelius, H, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis En kommentar till, s. 41 f. 48 Angående religionsfriheten; se kap Danelius, H, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis En kommentar till, s A a, s

20 säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skyddande av hälsa och moral etc (ii) och vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av dessa ändamål (iii). 51 När det gäller (i) och (ii) är det oftast inga problem att avgöra om inskränkning är godtagbart. Däremot (iii) och huruvida nödvändig skall tolkas har väckt svårigheter. Europadomstolens praxis har dock visat att begreppet inte skall tolkas bokstavligt men att det måste finnas ett angeläget samhälleligt behov. Om ett sådant behov existerar har varje konventionsstat en viss frihet att själv ta ställning till om en inskränkning är behövlig ( margin of appreciation ). Vidare måste det föreligga en rimlig proportion mellan de behov staten önskar tillgodose och den inskränkning som görs i enskildes rättigheter. Det är Europadomstolens uppgift att avgöra om en stat har passerat vad som fritt kan begränsas i yttrandefriheten. 52 Ett ingrepp i yttrandefriheten får alltså ske om (i) och (ii) är uppfyllda samt om ingreppet är av angeläget samhälleligt behov för att tillgodose något av (ii) uppräknade ändamål. Den nationella domstolen anses vara bäst att avgöra om begränsningen är ett angeläget behov i samhället. Denna frihet är stor när det rör den t.ex. den nationella säkerheten och moralfrågor såsom abort och sexualitet. Europadomstolen vill helst inte underkänna ett ställningstagande på t.ex. dessa frågor som gjorts på nationell nivå eftersom domstolen ofta valt att grunda sina beslut på en europeisk standard. Enhetlig uppfattning i konventionsstaterna finns sällan i dessa frågor. I dessa fall anses Europadomstolen ha antytt att staterna enskilt får avgöra var gränsen för inskränkning av t.ex. yttrandefriheten får gå Kriminalisering av hets mot folkgrupp i TF och YGL Hets mot folkgrupp anses vara ett brott mot allmän ordning. En inskränkning av yttranderätten har kunnat genomföras av den anledningen (RF 2:13). Det är vanligare med brottsmål där handlingar begåtts i de medier som omfattas av YGL än av TF. 54 I förarbetena till lagändringen i bestämmelsen hets mot folkgrupp vid införandet av sexuell läggning diskuterades behovet av att föra in motsvarande kriminalisering inom TF och YGL. De starka skäl som förelåg för en kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp behövdes vägas mot intresset att bibehålla största möjliga yttrande- och tryckfrihet. Regeringen liksom flera av remissinstanserna ansåg att begränsningarna i yttrandefriheten skulle vara så få och tydliga så möjligt och eftersom dessa friheter är grundpelare i ett 51 Danelius, H, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis En kommentar till, s. 307 f. 52 Danelius, H, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., 1993, s A a, s. 57 och Andersson, J, Yttrandefrihetens dilemma, 2004, s. 38. Se även Strömberg, s