Försörjningsplan för rödingodling

Transkript

1 1 Rapport från Mål-2 projektet Nationellt center för odling av fisk i sötvatten: Försörjningsplan för rödingodling Jan Nilsson, Eva Brännäs & Lars-Ove Eriksson 1 Institutionen för Vilt, Fisk och Miljö, SLU, Umeå

2 2 Inledning. Denna rapport är till stora delar byggd på delrapporter från Professor L-O Eriksson och konsulten L. Sollen och ger en översikt av behovet av sättfisk och avelsfisk för att försörja vattenbruket i norr, kapaciteten för sättfiskproduktion samt VBCN Kälarnes roll. Finansiering av den avelsverksamhet som bedrivs vid VBCN är en viktig aspekt som beskrivs här liksom avelsprogrammens utformning. Rapporten har presenterats för VBCNs styrelse och projektet har utarbetat förslag baserade på denna rapport. 1. Behov av rom och sättfisk Det framtida och det idag kända behovet av sättfisk av röding i relation till kända och skattade expansionsplaner framgår av tabell. Den nuvarande (2012) produktionen uppskattas till 1500 ton/år. Som framgår av tabellen finns det två odlingar med stora tillstånd som har möjlighet att avsevärt expandera andelen röding inom respektive tillstånd. Den bedömning vi gör är att en sådan expansion kommer att ske inom några få år. Fullt nyttjande av odlingstillstånden kommer att ta längre tid men ton årlig produktion inom nu existerande odlingstillstånd bör vara en rimlig utveckling till Det har här inte gjorts försök att skatta vad helt nya tillstånd skulle kunna bidra med avseende rödingproduktion då det har ansetts för osäkert. 5-6 tusen ton röding motsvarar ca 8 miljoner individer av ca 700g vikt. Med ett bortfall på ca 10% innan slakt blir behovet av sättfisk ca 9 miljoner individer. Tabell 1. Behovet av sättfisk av röding i relation till idag kända och beräknade odlingsvolymer Anläggning Tillstånd ton/år Aktuell andel (%) röding Framtida andel (%) röding Antal/år Landösjön , Vattudalsfisk , Malgomaj Umlax ? 100 3, Slussfors Umlax Vojmsjön Umlax , Storuman ,

3 3 Sättfiskbehovet skulle enligt ovanstående beräkningar ligga i storleksordningen drygt 9 miljoner sättfisk per år vid fullt utbyggd produktionskapacitet i matfiskodlingarna. För att förse den framtida rödingodlingen med odlingsmaterial av god kvalitet bör avelsprogrammet för röding organiseras för att kunna ta fram 9 miljoner sättfiskar / år. För att få fram denna mängd sättfisk behövs ca 7500 kg könsmogna honor som producerar 18 milj romkorn. Överlevnad från romkorn till sättfisk antas vara 50 %. Att avelsprogrammet ska dimensioneras för 9 miljoner sättfisk innebär inte att denna volym ska nås nu men att man bör se till att inga hinder finns för en snabb ökning av produktionen. Tabell 2 ger behovet av sättfisk vid några olika totala produktionsnivåer. Tabell 2. Behov av sättfisk och avelsfisk vid några produktionsnivåer Produktion Ton/år Sättfiskbehov antal Rombehov 50% överlevnad Kg stamfisk honor Kg stamfisk hanar , , , , , ,

4 4 2. Nuvarande kapacitet Genom intervjuer med sättfiskodlarna har vi kunnat uppskatta den nuvarande kapaciteten hos dessa (Tabell5). Tabell 3. Nuvarande kapacitet För produktion av sättfisk Anläggning antal sättfisk Kälarne Omegalax Vilhelmina Sälla Lockne Totalt Vår slutsats av detta är att det knappast föreligger någon brist på sättfiskproduktionskapacitet under överskådlig tid, förutsatt att produktionen helt inriktas på sättfisk av röding. Det bör dock påpekas, att även regnbåge utgör en mycket viktig produkt från det Norrländska vattenbruket. Om en betydande del av kapaciteten utnyttjas för regnbåge kan sättfiskproduktionskapaciteten behöva utökas. 3. Avelsprogrammens utformning Röding Avelsarbetet på röding var initierat av en forskargrupp vid Umeå Universitet (numera vid Institutonen för Vilt, Fisk och Miljö, SLU) år Hela bakgrunden vad gäller upplägg och den minst sagt komplicerade finansieringen finns detaljerat beskriven av Brännäs m.fl och berörs inte vidare här. Kälarne är centralanläggning för rödingaveln. Här kläcks familjegrupperna för varje ny generation. Antalet familjer har varierat beroende på resurser men den senaste generationen (2009) kom att bestå av 125 familjer. Efter kläckning hålls familjegrupperna i skilda tråg i x-

5 5 hallen tills individerna uppnår en för märkning tillräcklig storlek. Märkning utförs vid 8-9 månaders ålder som individmärkning med sk PIT-märken. Av den senaste generationen (2009) märktes ca individer. Efter märkning blandas familjegrupperna och det skapas flera replikerade avelsbesättningar. Den egentliga avelsbesättningen hålls fortsättningsvis kvar i kälarne men av säkerhetsskäl och för att få in mer mätdata placeras replikat (reservbesättningar) ut vid andra odlingar. Man har fram till nu ansett att det funnits behov av två reservbesättningar per generation. Den nya vattenledningen som ger Kälarneanläggningen tillgång till kallt sommarvatten medför genom minskad risk för dödlighet pga hög vattentemperatur att en (1) reservbesättning är tillräckligt. Förutom att vara reserver vid eventuella missöden används även de utplacerade besättningarna som romproducenter. Huvuddelen av den rom som kommer från avelsprogrammets röding är den som tas från reservbesättningarna. När behovet av reservbesättningar minskar kan särskilda romproducerande besättningar bildas och placeras hos odlare. Skillnaden mellan en reservbesättning och en romproducerande besättning är att på den senare ställs mindre krav beträffande genetisk sammansättning. Avelsvärderingar baseras på återkommande mätningar av fiskens prestanda. Dessa värderingar är basen för urval av föräldraindivider i nästa generation. En ny generation har hittills tillskapats vart fjärde år. Nu planeras för att avelsprogrammet ska ha två parallella årsklasser med två års mellanrum. Detta skulle ge en jämnare romproduktion men även bidra till riskspridning. När avelsprogrammet fördelas på två årsklasser kan antalet familjer per årsklass hållas lägre. Exempelvis skulle nuvarande 120 familjer i 2009 års avelsgeneration ersättas med ca 60 familjer vardera 2013 och 2015 utan att det sker några förluster av genetisk variation. sammanfattning: förändringar av rödingavelprogrammet kommer att ske enl. följande: - två parallella årsklasser av avelsfisk skapas (2013 och 2015) - endast en reservbesättning i form av replikerad avelsbesättning behövs i framtiden - särskilda romproducerande besättningar skapas Regnbåge Kälarne och SLU har i uppdrag att återskapa ett avelsprogram för regnbåge. Två årsklasser (20011, 2012) bestående av helsyskongrupper har bildats utifrån den regnbåge som fanns kvar från det gamla avelsprogrammet Gloria. Fortsättningsvis kommer ansträngningar att

6 6 göras för att addera mer genetisk variation. Avsikten är att på några års sikt åstadkomma ett avelsprogram liknande det på röding. Rödingavelsprogrammets finansiering Det samhälleliga intresset för rödingodling ffa som en möjlighet för Norrlands inland växte under 2000-talets första årtionde och öppnade för ett mera långsiktigt åtagande från statens sida och en långsiktig överenskommelse gjordes Den nuvarande modellen för driften av aveln bygger på att aveln initialt finanseras helt av staten (via SLU), men att i takt med att näringen växer ska dess andel av finanseringen öka, så att ansvaret så småningom tas över helt av denna (Fig 1). Detta enligt en överenskommelse mellan dåvarande Jordbruksdepartementet (Statssekreterare Magnus Kindbom) och SLU (Prof Lars-Ove Eriksson). Statens bidrag sattes initialt till 3 milj kr/år (varav 50% direkt till uppfödningskostnader och 50% till utvärderings- och forskningsinsatser) och utgjorde grunden för omstruktureringen av huvudmannaskapet för dåvarande Fiskförsöksstatonen i Kälarne till Vattenbrukscentrum Norr AB (SVB) Finansieringsmodell avelsprogram Tänkbar modell för samfinansiering av avelsprogram (jfr. T.ex skogforsk) 100% Statlig andel 50% X 10% år 3 Näringens andel 5 År 10 År 15 År Fig 1. Nuvarande finansieringsmodell för rödingaveln Modellens funktion upprätthålls genom

7 7 a) ett forsknings- och samarbetsavtal mellan SLU och VBCN som ger VBCN rättigheterna till allt kommersiellt nyttjande av de genetiska framstegen i aveln mot att VBCN svarar för att inhämta och till SLU vidarebefordra näringens motfinansiering, samt b) ett licensavtal mellan VBCN och näringens organsation för rödingodling, Fiskodlare I Norr (FIN). Licensavtalet ger FINs medlemmar exklusiv rätt till nyttjande av avelsframsteget i odling mot att man återför medel via en slaktavgift (snarare Slutproduktavgift ) om 0,4 kr/kg producerad röding. Den kommersiella produktionen av röding var 2011 ungefär 1100 ton, vilket i form av slaktavgiftsintäkter skulle motsvara ungefär 30% av de direkta uppfödningskostnaderna i avelsprogrammet. Ett möjligt break-even skulle, med nuvarande utvecklingstakt på produktionen, ev. kunna nås omkring (Fig 2) Tänkbar utveckling av näringens insats till rödingaveln År Volym ton Bidrag slaktavg Adm (20%) VBCN Åter Till Staten (SLU) Tabell 4. Tänkbar utveckling av näringens bidrag till rödingaveln fram till 2017 Den nuvarande modellen har ett antal svagheter. Det har till exempel visat sig att samhällets mål om en snabbt expanderande rödingodlingsnäring inte nödvändigtvis delas av de inom fiskodlingen som genom ensamrätt till odlingsmaterialet i Licensavtalet ser en unik möjlighet att utveckla just sina företag. Man ser dessutom kanske inte fördelarna med att VBCN skulle få en alltför betydande roll och dominans på marknaden. FINs synsätt har gynnats av en del tillkortakommande vad gäller VBCN:s (Kälarnestationens) möjligheter att under säkra förhållanden kunna hålla och producera större mängder rom och sättfisk, särskilt av röding. Begränsningen vad gäller röding har främst berott på för höga vattentemperaturer i Kälarne under sommaren, vilka legat farligt nära artens trivsel- och

8 8 toleransnivåer, samt också har stört de fysiologiska processerna vid lekmognaden. Detta har bl.a. inneburit att reservbesättningar och avsevärda mängder stamfisk behövt placeras externt, i praktiken hos ett par av FINs medlemsföretag. De ömsesidiga ersättningsformerna när det gäller värderingen av odlarnas direkta tillgång av en högklassig romtäkt i sina egna odlingar kontra kostnaderna för att föda upp och hålla stamfisk åt VBCN är fortfarande föremål för diskussioner mellan VBCN och FIN. En mycket avsevärd förbättring när det gäller VBCN.s egna möjligheter att hålla och producera röding har erhållits genom att en sk kallvattenledning nu dragits från Ånnsjöns djupa bottenvatten till anläggningen. Denna innebär att temperaturen nu kan hållas väl under 15 o C under sommaren och några grader över fryspunkten under vintern. Det kommer dock att fodras ganska avsevärda investeringar vid VBCN för att kapaciteten vid avelstatonen skall kunna utnyttas optimalt. SLU:s forskare och har med viss oro sett på utvecklingen och på VBCNs svaga ställning på marknaden. Man har därför sett anledning att se över hur den framtida strategin vad gäller inriktning, organisation och kapacitet skall utformas för att statens och det allmännas intresse skall kunna tillgodoses. 4. VBCN:s roll Avtal och andra överenskommelser som påverkar VBCN:s möjligheter - Enligt avtal mellan SLU och VBCN äger VBCN de kommersiella rättigheterna till de genetiska framstegen i avelsprogrammet mot att VBCN inhämtar och till SLU vidarebefordrar näringens del i finansieringen. - Enligt avtal mellan VBCN och Fiskodlare i Norr ek för (FIN) har godkända medlemmar i FIN exklusiv rätt till nyttjande av avelsframstegen i sina respektive odlingar mot att de betalar en slutproduktavgift på 40 öre per kg producerad röding av stammen Arctic Superior. Avgiften bidrar till avelsprogrammets och därmed till VBCN s finansiering. - Reservbesättningar av stamfisk finns idag hos två ev. tre större producenterna. Stamfiskarnas rom nyttjas för att ta fram sättfisk för produktionen. VBCN äger rommen. Ett pris på 0,50 kr per ögonpunktat romkorn gäller för närvarande för rom som nyttjas i produktionen. - Intäkter för VBCN från denna rom kvittas för närvarande mot kostnaden för att hålla reservbesättningar av stamfisk hos respektive berörd odlare. Intäkterna för den sålda rommen bidrar därmed i praktiken inte till VBCN s långsiktiga finansiering.