Instruktion för Älgbetesinventering 2016

Transkript

1 Instruktion för Älgbetesinventering 2016 VERSION

2 ÄBININSTRUKTION 2016 Innehåll 1 Inledning 3 2 Bakgrund 4 3 Målgrupp för denna instruktion 5 4 Förklaringar och information 5 5 Syftet med inventeringen 6 6 Inventeringstidpunkt 7 7 Definitioner och begrepp 8 8 Avgränsning av inventeringsområdet Stratifiering, frivilligt men ofta effektivt Indelning i rutor Numrering och urval av rutor Identifiering av bestånd inom rutor Subsampling av bestånd inom ruta, frivilligt 14 9 Inventeringsmoment Obligatoriska fältregistreringar på beståndsnivå Obligatoriska fältregistreringar på provyta Tilläggsuppgifter Träslagssammansättning på beståndsnivå Skador på träd över halvhöjden inom provyta Bestämning av ståndorten på provyta Detaljerad skaderegistrering på produktionsstammar inom provyta Förenklad skaderegistrering på produktionsstammar inom provyta RASE inom provyta Vinterfodertillgång på provyta Spillningsinventering på provyta Arbete i fält Uppsökning och inspektion av bestånden i ruta Förfarande vid inventering av subsamplade bestånd Icke tidigare registrerade bestånd hittas vid fältinventeringen Bestämning av provyteförband Tillåten effektivisering Manuell utläggning av provytor Provytearbete Provytor i fält Orienteringsfel - Åtgärder vid felaktig position Spegling av provyta Subsampling på täta provytor - frivilligt 29 BILAGOR 2

3 ÄBININSTRUKTION Inledning I en kunskapsbaserad älgförvaltning är det viktigt att beslut vilar på ett relevant, transparent och kvalitetssäkrat underlag. Att förvalta älg kompliceras av att hänsyn måste tas till fler aspekter än de som inbegrips i själva älgstammen, till exempel skador på skog och gröda samt viltolyckor i trafiken. I en modern älgförvaltning ska olika intressen beaktas på ett väl avvägt sätt. Målet är att de positiva värdena som sammankopplas med älg i landskapet ska överskugga de negativa konsekvenserna. Skogsstyrelsen har i samråd med andra myndigheter och aktörer påbörjat ett arbete med att ta fram system för Skoglig Betesinventering (SKOBI) där inventeringsmetoder som är kvalitetssäkrade och som vilar på vetenskaplig grund samlas. Alla metoder är dock inte relevanta för samtliga älgförvaltningsområden (ÄFO) i landet. Skoglig Betesinventering underlättar ett lokalt anpassat val av relevanta inventeringsmetoder. Vissa metoder är även användbara på en mindre geografisk skala, till exempel älgskötselområde (ÄSO). Denna instruktion inbegriper de moment som ingår i Skogsstyrelsens Älgbetesinventering (Äbin). Skogsstyrelsen lägger ut den senaste instruktionen på hemsidan: 3

4 ÄBININSTRUKTION Bakgrund Älgens och andra hjortdjurs påverkan på skogliga föryngringar av främst tall och lövträd har varit föremål för diskussioner mellan skogsägare och jägare under många decennier. I grunden handlar problematiken om att balansera två typer av markanvändning, skogsbruk och viltförvaltning. Både skogsägaren och jägaren ska kunna åtnjuta värden av det skogen producerar, vare sig det är råvara för skogsindustrin eller vilt. Den svenska modellen har frångått kostnadsersättning för de skador på skog och gröda som drabbar markägaren tack vare att Sverige har livskraftiga stammar av hjortdjur med ett stort värde för nationen. Istället har man förhoppningen om att en redovisning av aktuell skadesituation tas på stort allvar av jägaresamfundet så att en anpassning av rådande stammar av hjortdjuren älg, rådjur, kron- och dovhjort sker på ett ansvarsfullt sätt för att tillvarata markens skogliga produktionsförmåga. Det handlar dessutom om ett ansvarstagande gentemot hjortdjurens inverkan på den biologiska mångfalden. Det faktum att hjortdjuren har en specifik diet bidrar till försämrad rekryteringsförmåga hos vissa trädslag. Denna effekt förstärks av att markägare undviker att föryngra skog med trädslag som har en stor risk att drabbas av betesskador. Älgbetesinventering är en metod som har utvecklats sedan 1970-talet. Som en kvalitetssäkrad och vetenskapligt förankrad metod har Äbin varit i bruk sedan år Inventeringen avser att inom ett avgränsat geografiskt område skatta den totala andelen viltskadade trädstammar inom ett visst höjdintervall och ibland för ett specifikt trädslag. Metoden kan leverera information om olika typer av skador t.ex. färska vinterskador, försommarskador och äldre skador. Av tradition och relevans är metoden främst inriktad på att mäta skador som drabbar produktionsträd och som har en betydelsefull negativ inverkan på virkeskvalitet. Metoden mäter också aktuell status vad gäller rekryteringsframgång hos särskilt betesbegärliga trädslag som rönn, asp, sälg och ek (RASE). Därmed försöker Äbin omhänderta betets inverkan på såväl skogsproduktion och skogens trädslagsmångfald. 4

5 ÄBININSTRUKTION Målgrupp för denna instruktion Denna instruktion har genom åren gått från att vara operativ till att bli mer och mer ett ramverk för Äbin. I första hand är det beställaren av en Äbin som är tänkt att utforma en inventering utifrån denna instruktion. Orsaken är att det i ramverket ges en hel del möjligheter att utforma Äbin efter vad man är intresserad av att få en statistisk skattning av. Det finns med andra ord flera valmöjligheter som en beställare måste ta ställning till innan inventeringen genomförs. Det kan t.ex. handla om att registrera färska skador på björk eller att inte göra det. När väl utformningen är bestämd så uppdateras planläggnings- och fältinstruktionen som är det underlag som används operativ för att genomföra inventeringen. I föreliggande instruktion finns även lite av ett teoretiskt ramverk. Eftersom tekniken har utvecklats från det att den första instruktionen för Äbin togs fram kring år 2000 så har en hel del revideringar behövt göras. Det finns dock en del kvar att göra här. 4 Förklaringar och information Åtgärder som är ovillkorliga betecknas så långt som möjligt med OBLIGATORISKT. Det är viktigt att dessa följs om man avser att inventeringsdata ska ingå i den nationella databas som Skogsstyrelsen administrerar och förvaltar. Resultatrapporter kan ur databasen produceras och göras tillgängliga i bl.a. älgdata.se. Vissa moment är frivilliga, dvs. de behöver endast utföras om så är lämpligt eller om vissa villkor är uppfyllda. Vilka moment det rör sig om framgår i tillägget Frivilligt till rubrikerna nedan eller som underrubrik i texten. Användningen av ordet OBLIGATORISKT avser moment som vid utformning av inventeringen inte är valbara. Efter utformning av inventeringen revideras de operativa instruktionerna. Momenten i de operativa instruktionerna är endast undantagsvis valbara. För vissa andra moment kan alternativ vara lämpliga beroende på lokala skogliga eller administrativa förhållanden. Arbetsgång för planläggning och fältarbete specificeras i operativa instruktioner efter det att inventeringen utformats efter de behov som föreligger. I bilagan Statistisk information ges förklaringar till vissa begrepp, vilka modifieringar av standardrutinen som lätt kan göras och hur precisionshöjande metoder (stratifiering t.ex.) kan tillämpas i praktiken. Bilagan bör studeras. Frågor rörande statistiska spörsmål kan också diskuteras med projektgruppen. 5

6 ÄBININSTRUKTION Syftet med inventeringen Det statistiska syftet med Äbin är att skatta antalet (eller andelen) träd inom ett givet inventeringsområde och inom ett givet höjdintervall som skadats av hjortdjur. De ungskogar som inventeras lottas ut bland samtliga ungskogar som finns inom området och som möter kravet för det höjdintervall som är definierat (till exempel 1-4 meter). I första hand inventeras tre olika typer av stamskador där man även skiljer mellan färska och äldre skador: Toppskottsbete Stambrott Barkgnag I Äbin görs även andra registreringar som har ett värde vid förvaltning av älgstammen. I princip är inte Äbin begränsad av områdets storlek, även om en minsta praktiska storlek på inventeringsområdet bör ligga på ungefär ha. I teorin finns inte heller någon övre gräns för områdets storlek, men dess värde för en lokalt baserad förvaltning minskar om inventeringsområdet är mycket större än det område där operativa beslut kring avskjutning bestäms. Om man däremot avser att fördela tilldelningen av älg till olika delområden inom älgförvaltningsområdet (till exempel beroende på att skadenivåerna antas vara olika) är det lämpligt att dela in inventeringsområdet i delområden (strata). Hur stort Äbinområdet är har ingen statistisk relevans. Resultatet gäller för området som helhet. Ur förvaltningssynpunkt bör Äbin avgränsas till det område som berörs av operativa förvaltningsbeslut. Äbin är därför i första hand lämpligt att använda på älgförvaltningsområdesnivå (ÄFO) men kan användas även för delområde eller t.ex. ett älgskötselområde (ÄSO). Upplägg och kostnad blir relativt likartad oavsett områdets storlek. Orsaken är att det ofta krävs att lika många kilometerrutor inventeras för ett litet område som ett stort för att uppnå ett statistiskt medelfel som acceptabelt. Det finns i Äbin några obligatoriska registreringar som utförs oavsett lokala förutsättningar. Dessa obligatoriska registreringar syftar till att inventeringar utförda i olika områden ska kunna jämföras mot varandra. På det sättet underlättas också kommunikation avseende t.ex. situationen i ett helt län. Det har också att göra med att leverans av inventeringsdata och resultat måste ske på ett enhetligt sätt för att kunna omhändertas på Skogsstyrelsen för att därefter göras tillgängliga på älgportalen Älgdata.se. Utöver grundläggande obligatoriska krav finns ett flertal tilläggsvariabler som kan användas för specifika behov och lokala förutsättningar. Metoden ger statistiskt säkerställda resultat med medelfelsangivelser. I dialog med intressenter arbetar Skogsstyrelsen med ytterligare utveckling och förbättring av metoden. I särskilda instruktioner behandlas en del statistiska frågor och hur urvalet av inventeringsobjekt ska ske, samt hur redovisningsarbetet sker med hjälp av databasen. 6

7 ÄBININSTRUKTION Inventeringstidpunkt I Äbin registreras betesskador som orsakats av älg och andra vilda hjortdjur inom ett visst geografiskt område. Inventering av hjortdjurens vinterbetning sker bäst på barmark under våren. Inventeringen ska genomföras så nära före lövsprickning som möjligt för att fånga in hela vinterbetet, dvs. det bete som skett efter vegetationsperiodens slut året innan fram till dess då djuren övergår från det kvistdominerade vinterbetet till sommarens bete på gröna växtdelar. Av praktiska skäl startar dock inventeringen ofta en tid före lövsprickning och skottskjutning hos tall eftersom våren i de nordliga länen ofta är kort och att registreringar efter lövsprickning blir svårare att utföra. Effekten av att inleda för tidigt blir att en del av de färska vinterskadorna inte kommer med i registreringarna. Det får till följd att vinterbetet blir en aning underskattat. Åldersbestämningen av vad som är färsk betning är också lättast att utföra i perioden strax innan skottskjutning. Inventeringen kan även förläggas till högsommaren i syfte att fånga in bete som sker på de nya skott som skjuter på våren. Detta kallas försommarskada och har i vissa områden visat sig vara mer frekvent förekommande än vinterbetet. Inventering av försommarskada bör endast utföras i områden med hög andel försommarskada eftersom det generellt är svårare att upptäcka och åldersbestämma skador och betydligt mer tidskrävande att inventera under högsommaren. Ett alternativt sätt att få en uppfattning av försommarskadans omfattning är att inventera förekomst av försommarskada som ägde rum året innan, dvs. fjolårets försommarskada. Denna skada betecknas fjolårsskada för att skilja det från försommarskada. Det enda som skiljer mellan fjolårsskada och försommarskada är hur gammal skadan är vid inventeringstidpunkten. Försommarskada gäller innevarande års bete på skjutande toppskott hos tall och fjolårsskada gäller föregående vegetationssäsong. 7

8 ÄBININSTRUKTION Definitioner och begrepp Följande definitioner tillämpas i Äbin. Alla stammar Huvudstam Produktionsträdslag Produktionsstam Lämpligt löv Annat löv Beståndsmedelhöjd Höjdintervall Synonym: Höjdkriterium Trädhöjd Halvhöjd Synonym: Lägsta höjd, halvmedelhöjd, medelmaxhöjd Viltskada Synonym: Betesskada Anm.: Stamskada används ibland felaktigt synonymt men innefattar även skador som uppkommit av andra orsaker Med alla stammar menas stammar av produktionsträdslag över halvhöjd. De är indelade i fyra kategorier; tall, gran, björk och övrigt. Alla stammar innefattar träd som kommer att röjas bort. Begreppet skiljer sig därmed från produktionsstammar. Ett begrepp som används vid ungskogstaxering och som avser produktionsträdslag lämpliga för växtplatsen och av en viss kvalitet. Begreppet har tidigare förekommit i Äbin men har ersatts med begreppet produktionsstam pga av att begreppets användning i Äbin inte innebär en kvalitetsbedömning på samma sätt som i ungskogstaxering. Se vidare under produktionsstam. Trädslag som har ett kommersiellt värde i beståndet. Normalt räknas gran, tall, björk, lärk, contorta, m.fl. till trädslag med kommersiellt värde medan rönn, sälg sällan har ett kommersiellt värde. Asp och ek har ibland ett tydligt kommersiellt värde. En stam som bör lämnas vid röjning och som bedöms komma att producera sågtimmer eller massaved i det framtida produktionsbeståndet. Produktionsstammar skiljer sig från huvudstammar genom att man vid en röjning av pragmatiska skäl lämnar kvar även stammar som inte uppfyller kvalitetsmåttet huvudstam. För definition av huvudstam/produktionsstam, lämpligt och annat löv, se även bilaga 4. Löv som är lämpligt för växtplatsen ur produktionssynpunkt Löv som inte är lämpligt för växtplatsen ur produktionssynpunkt Medelhöjd av produktionsstammar på beståndsnivå. Det höjdintervall som beståndsmedelhöjden ska ligga inom för att beståndet ska ingå i inventeringen. Det finns i dagsläget två möjliga intervall 0,5-3 meter eller 1-4 meter. Om höjdkriteriet inte är uppfyllt är det inget Äbinbestånd och ska heller inte inventeras. Med höjd avses alltid den höjd som stammen hade innan vinterperioden d v s före eventuell färsk viltskada och före innevarande års skottskjutning. Stammar som endast p.g.a. färsk viltbetning understiger lägsta inventeringshöjd ska medräknas. Halva medelhöjden av de två högsta barrstammarna på ytan. Om det bara finns en barrstam väljs denna. Om barrstammar saknas eller i lövbestånd (mer än 7/10 löv efter tänkt röjning) utgår man från befintliga lövträd. Skada på trädets stamaxel högre än 3 dm ovan mark som orsakats av ett hjortdjur (älg, rådjur, kron-, eller dovhjort). Som viltskada räknas: Toppskottsbete; Fjolårsskottet betat eller avbrutet ovanför översta grenvarvet. Stambrott; stammen avbruten nedanför översta grenvarvet Barkgnag; barken avgnagd på stamaxeln så att ved blivit 8

9 ÄBININSTRUKTION 2016 än vilt. synlig. Hit får även fejningsskada räknas. Färsk viltskada Synonym: Färsk skada, Färsk stamskada Återbete Synonymt med: Färsk + gammal viltskada Gammal viltskada Synonym: Gammal skada, gammal stamskada Skada som inträffat under senaste vinterhalvåret, dvs. efter föregående vegetationsperiod. Stam som har både en färsk viltskada enligt ovan och en gammal viltskada enligt nedan. Ett återbetat träd har alltid en färsk viltskada i kombination med en gammal viltskada. En gammal viltskada kan vara en fjolårsskada Viltskada orsakad av hjortdjur som inte är "färsk älgskada". Som stamskada räknas: Dött träd Stambrott Krökar Bajonettbildning Sprötkvist Klykbildning Mångstammighet Barkgnag ned till veden Fejningsskada Fjolårsskada (fjolårets försommarskada) Försommarskada på tall Fjolårsskada Synonym: Gammal försommarskada/bete Ettårig viltskada Annan skada Oskadad stam Färsk toppskottsbetning och stambrott på vårt- och glasbjörk alt. björk Skadan klassas som viltskada om hjortdjur bedöms som säker orsak. Vid tveksamhet klassas skadan som annan skada. Skada räknas endast om den är placerad högre än 3 dm från marken. Betning av ännu ej förvedade toppskott hos tall. Indelas i två kategorier: Färsk försommarskada: Betesskada av innevarande års ej förvedade toppskott Fjolårsskada: Betesskada av ej förvedade toppskott under föregående års vegetationssäsong. Metod för att skilja ut fjolårsskada har ännu inte utvärderats vetenskapligt. Betning av ej förvedade toppskott under föregående vegetationssäsong, se försommarskada på tall. En viltskada som tillkommit under perioden mellan föregående vegetationsperiods start fram till vinterns avslutning. Både fjolårsskada och färsk viltskada (vinterskada) innefattas i ettårig viltskada. Stamskada högre än 3 dm från marken som har annan orsak än hjortdjur eller där orsaken är osäker. Annan skada registreras endast om stammen för övrigt saknar viltskada. För annan skada görs ingen åtskillnad mellan färsk och gammal skada. I bilaga 1 återfinns en del tips om hur viltskador skiljs från andra skador. Stam utan färska viltskador, gamla viltskador eller annan skada. Färsk toppskottsbetning (något av de högst belägna skotten) och färska stambrott orsakade av hjortdjur efter den senaste vegetationsperioden. Vid flera stubbskott bedöms skador på högsta stammen i buketten. 9

10 ÄBININSTRUKTION 2016 Högsta RASE Gynnsam konkurrensstatus Synonym: God konkurrensstatus Antal RASE med gynnsam konkurrensstatus Antal RASE Potentiellt trädbildande asp, rönn och ek/ask. Trädbildande asp, rönn och ek/ask. Spillningshög Ståndortsindex (SI) Vegetationsklass Täckningsgrad av viltfoder Äbinområde Stratum Synonym: Delområde Km-ruta Den på provytan högsta individen i RASE-gruppen, dvs. rönn, asp, sälg och ek, oavsett art. Den högsta individen av någon av RASE-arterna (rönn, asp, sälg, ek) är minst lika hög som medelhöjden av de två högsta barr- eller produktionsstammarna inom provytan, d v s dubbla halvhöjden. Antal stammar av något av trädslagen rönn, asp, sälg och ek som har gynnsam konkurrensstatus enligt ovan. Antal stammar av något av trädslagen rönn, asp, sälg och ek som är högre än halvhöjden. Med potentiellt trädbildande stam avses stam i höjdintervallet dm som är så fri från skador att den bedöms ha förutsättningar att bli trädbildande. Kraftigt förbuskade individer anses ej potentiellt trädbildande. Metoden är övergiven till förmån för mätning av konkurrensstatus för RASE. Med trädbildande stam avses stam som är så fri från skador att den, bedöms kunna utvecklas till ett träd med någorlunda rak genomgående stam. Registrering sker av stammar som är 25 dm. Stammar som utgår från samma stubbe räknas som en individ. Metoden är övergiven till förmån för mätning av konkurrensstatus för RASE. Ett antal spillningskulor mer eller mindre samlade i en hög. För att få kallas spillningshög krävs ett lägsta antal spillningskulor. I Äbin har förekomst av minst tio, ej gamla och vittrade, spillningskulor på provytan varit ett krav. Mått på skogsmarkens produktionsförmåga. Den övre höjd ett bestånd uppnår vid en definierad referensålder. Referensåldern är 100 års total ålder (H100) för de flesta trädslag, men 50 års brösthöjdsålder (H50) för björk och contortatall. Ett SI (H100) för gran på exempelvis G28 betyder att granskogen idealt sett efter 100 år har en övre höjd om 28 meter. En grov indelning av markens ståndortsegenskaper. I Äbin används tre klasser lingontyp eller magrare, blåbärstyp, grästyp eller bördigare. Täckningsgrad för viltfoder bedöms som till markplanet projicerad yta av inom älgens betningszon, 5-40 dm, befintligt foder för respektive viltfoderart, nämligen tall, contortatall, vårtbjörk, glasbjörk, asp, sälg/vide, rönn och övrigt foder (en, ek och ask ). Täckningsgraden anges i procent av provytans areal. Geografisk avgränsning av ett inventeringsområde för vilket man avser att presentera väntevärdesriktiga skattningar för t.ex. andel tallstammar med färska skador och andra Äbin-resultat. En geografiskt avgränsad del av ett inventeringsområde. Ett Äbinområde kan delas in i två eller flera strata. Ett stratum behöver inte gälla en geografisk uppdelning utan kan istället gälla t.ex. uppdelning på ägarförhållanden. Det är dock en ovanlig tillämpning av begreppet i Äbin varför instruktionen har valt en snävare definition tills vidare. Geografisk ruta om 1 km 2. I Äbin har praxis varit att slumpmässigt lotta ut ett antal km-rutor som ligger inom Äbinområdet (eller ett av 10

11 ÄBININSTRUKTION 2016 Bestånd Synonym: Avdelning Äbinbestånd Nyupptäckt bestånd Provyta Provyteförband Synonym: Taxeringsförband dess stratum). Andra rutstorlekar än 1 km 2 kan dock användas Bestånd betecknar ett större antal träd eller plantor som växer tillsammans och karaktäriseras av viss enhetlighet, vanligen med avseende på ålder, trädslagsblandning m.m. Ett ohägnat bestånd på produktiv skogsmark som uppfyller uppsatta kriterier (>= 0,5 ha inom km-ruta, beståndsmedelhöjden är inom höjdintervall och eventuellt krav på minsta andel tall eller björk). Bestånd som upptäcks vid fältinventering och som inte i förväg har identifierats då man via ortofoto eller annan teknik studerat ungskogsareal inom de km-rutor som ingår i inventeringen. En cirkelyta i Äbinbestånd där fältregistrering genomförs. Cirkelytan har radien 3,5 meter (38,48 m 2 ). Avstånd mellan provytor i meter tänkt som ett kvadratiskt rutnät. Om förbandet är 100 meter motsvarar detta 1 provyta per ha. 11

12 ÄBININSTRUKTION Avgränsning av inventeringsområdet I normalfallet sammanfaller inventeringsområdet med avgränsningen för ett älgförvaltningsområde (ÄFO). Det finns dock stora ÄFO där området kan utgöra del av ÄFO. Den databas som lagrar Äbindata kan f n inte hantera områden som är större än ett ÄFO. Rekommendationen är därför att Äbinområdet ska vara lika stort eller mindre än ett ÄFO. Oavsett vilket så ska inventeringsområdet avgränsas geografiskt. 8.1 Stratifiering, frivilligt men ofta effektivt Stratifiering innebär att området indelas i geografiska delområden. En anledning kan vara att man vill försäkra sig om att få in resultat från olika delar av området som på olika sätt skiljer sig åt. Man åstadkommer detta genom att stratifiera geografiskt, dvs. helt enkelt låta olika delområden utgöra strata, oavsett om de skiljer sig åt eller ej vad beträffar skogliga parametrar eller i betessynpunkt. Detta medför att inventeringsresurserna bättre kan fördelas på området än annars. Tips på grunder för denna stratifiering lämnas i bilaga 2. För stratifiering utnyttjas lokalkännedom och annan information som t.ex. avdelningsregister eller administrativa gränser i förvaltningen. Gör så här om stratifiering ska användas Dela in området grovt i delområden (strata). De exakta gränserna dras i samband med indelning i rutor enligt nedan. Det finns sannolikt sällan grund för att använda fler än 3 4 delområden. 8.2 Indelning i rutor OBLIGATORISKT Urvalet ska göras så att man först lottar ut ett antal rutor och inom dessa sedan inventerar (i princip) samtliga ungskogsbestånd som uppfyller givna kriterier. Åtgärder 1. Hela området indelas i rutor. Grundprincipen är att rutorna är kvadratiska med sidlängden 1 km och orienterade i NS-ÖV. Annan rutstorlek är tillåten, men den ska alltid vara konstant inom varje stratum. Rutorna har alltså normalt arealen 100 ha, men den kan vara annan. 2. Rutor som överlappar den avgränsning som utgör inventeringsområdet kan tas bort. 3. Rutor som i sin helhet hamnar utanför området eller i vatten, bebyggelse på stora impediment eller i naturskyddade områden där skogsbruk inte bedrivs kan strykas ur området. I GIS-miljö kan dessa typer av arealer maskas bort via olika skikt. Lottning sker på kvarvarande km-rutor. 4. Antalet rutor som utgör urvalsramen inom varje område/stratum bestäms. Observera att man behöver notera kvarvarande antal rutor efter maskning, dvs. det antal rutor som legat till grund för lottning (urvalsram). Detta 12

13 ÄBININSTRUKTION 2016 behövs för skattning av t.ex. totalt antal stammar inom området och dess medelfel. 8.3 Numrering och urval av rutor OBLIGATORISKT För att göra urvalet av rutor behöver varje ruta ett unikt nummer. Tidigare Äbininstruktioner är här baserad på användning av ekonomiska kartblad. I dag används normalt GIS-verktyg för urvalet. Texten nedan kan användas som utgångspunkt. Åtgärder 1. Varje ruta behöver ett unikt (ordnings-)nummer: 1, 2,. Om stratifiering använts sker numrering inom varje stratum för sig. Lämpligen numreras rutorna i slumpvis ordning med hjälp av slumptal, varefter rutorna inventeras i nummerföljd. På så sätt erhålls ett slumpvis (lottat) representativt urval. Beskrivning av själva lottningen Själva urvalet görs enklast genom att i ett kalkylprogram (t.ex. Excel) tilldela alla rutor ett slumptal mellan 0 och 1 och med många decimaler. Genom att sedan sortera rutorna i nummerordning får man enkelt en slumpmässig ordningsföljd där man väljer ut det antal rutor man behöver i denna ordningsföljd. Erfarenhetsmässigt ger ett urval om ca 55 km-rutor som alla innehåller minst ett Äbinbestånd en acceptabel noggrannhet i de skattningar man avser göra, men lokala förhållanden vad gäller skog och viltbete betyder mycket i sammanhanget. Som standard i Äbin rekommenderar Skogsstyrelsen därför att man då inventeringen inledningsvis utformas bestämmer att man inom ett Äbinområde ska komma upp till 55 stycken km-rutor där minst ett Äbinbestånd har inventerats. Ett väsentligt högre antal ger normalt endast en marginellt ökad precision till en högre kostnad. Ett väsentligt lägre antal riskerar att ge så låg precision att resultatens värde som underlag förvaltningsbeslut kan ifrågasättas. Eftersom det både vid planering och fältarbete kan gå bort ett antal rutor p.g.a. av att inget Äbinbestånd finns i rutan måste (brutto) ett större antal rutor lottas ut, vanligtvis stycken om man vill vara säkert på att nå 55 stycken inventerade rutor. OBS! Man behöver notera hur många rutor som behövs för att komma upp till det slutliga antalet inventerade rutor. Det används för att skatta hur stor andel av det totala antalet rutor i området som innehåller ungskogsareal. Om stratifiering gjorts ska rutorna fördelas på de olika stratumen. Om stratumen enbart är geografiska (för att täcka in olika delar av området) fördelas rutorna i procent efter arealerna. Om stratifiering skett på andra grunder (effektivitetshöjande) är fördelningen svårare (Läs mer i Bilaga 1). Åtgärder 1. Om stratifiering använts bestäms för varje stratum det antal rutor att sampla. Totala antalet rutor sätts normalt till 55 vid rutstorlek 100 ha (se i annat fall 13

14 ÄBININSTRUKTION 2016 formel i bilaga 1). I varje stratum ska alltid minst två rutor utlottas. 2. För varje stratum dras ett slumpmässigt urval av så många rutor som man i punkt 1 bestämt för stratumet. 3. Koordinaterna (SWEREF 99) för rutans mittpunkt anges. 8.4 Identifiering av bestånd inom rutor OBLIGATORISKT Åtgärder För de utvalda rutorna ska samtliga bestånd som möjligen kan vara intressanta identifieras och ritas in på lämplig karta. Beståndsuppgifter från beståndsregister eller från Skogsstyrelsens databas utförda avverkningar används i första hand. Som kompletterande underlag för identifieringen kan nämnas: Databasen Faktiskt Avverka Beståndsregister Flyg- och satellitbilder (tolkning) Äldre avverkningsanmälningar (hyggeskort) Lokalkännedom Tidigare Äbinbestånd Fastighetsgränser Markanvändningskartor knn och Laserskanning kan eventuellt bli tillämpliga För rutor där inga möjliga bestånd hittas sker registrering. Samtliga värden är 0. Rutorna ska alltså finnas med då resultatet beräknas eftersom de säger något om hur mycket ungskog det finns i området som helhet. Notera: Endast den del av beståndet som ligger inom rutan ska inventeras. Detta bör alltså framgå av kartan. Det är viktigt att inget intressant bestånd missas. Det är uppenbart att man normalt hittar fler möjligen intressanta bestånd än vad som ingår i populationen, men det kan också vara tvärtom. Kontroll görs senare i fält, se kapitel 8 och 8.2. Åtgärd Så gott är möjligt bestäms arealerna av samtliga inom samplade rutor funna möjliga (intressanta) bestånd. Det lönar sig att göra en bra bestämning av arealen på rummet. I annat fall kan extraarbete uppstå vid fältarbetet för korrigering av areal. GIS-verktyg ger möjlighet för noggrann arealbestämning (Se särskild instruktion för planläggning). 8.5 Subsampling av bestånd inom ruta, frivilligt I vissa fall kan antalet intressanta bestånd inom en ruta vara så stort att det kan vara befogat att ta ett sampel av bestånden för inspektion och inventering. Praxis i Äbin är att inventera högst fem bestånd per ruta. Är antalet funna möjligen intressanta bestånd fler än så finns anledning till s.k. subsampling som i praktiken 14

15 ÄBININSTRUKTION 2016 innebär att bestånden numreras slumpvis och besöks i nummerordning tills erforderligt antal har inventerats. Tidigare (innan 2016) har man tillämpat gränsen fyra bestånd. Men, för att öka antalet inventerade provytor i Götaland, som har legat lite lägre i antal än övriga regioner, så har gränsen ändrats från fyra till fem bestånd per km-ruta, vilket gäller för Äbin i hela Sverige Åtgärd Om subsampling ska användas numreras de identifierade bestånden och numren ordnas slumpmässigt. Bestånden uppsöks sedan i fält enligt den utlottade ordningen tills fem bestånd blivit inventerade, eller tills alla bestånd uppsökts. Eventuella resterande bestånd inspekteras (godtycklig ordning). För varje sådant bestånd avgörs om villkoren för inventering är uppfyllda eller ej, dvs. görs en bedömning om beståndet tillhör populationen och om så är fallet, om arealen stämmer. Om arealen avviker mer än 20 % (dock minst 0,5 ha) justeras arealen. Notera att subsampling i sig inte är obligatorisk och att beslut om subsampling egentligen tas för varje ny ruta. 9 Inventeringsmoment Vid fältarbetet registreras uppgifter i planlagda provytor i Äbinbestånden. Ett mindre antal uppgifter registreras också på beståndsnivå. Följande uppgifter finns i det underlag som inventeraren har med sig i fält. Inventeringsområde (t.ex. ÄFO) Stratum Nummer på ruta (km-ruta) Beståndsnummer och centrumkoordinat Beståndsareal Provytor á 38,48 m 2 och centrumkoordinat 9.1 Obligatoriska fältregistreringar på beståndsnivå De uppgifter som samlas in för beståndet är följande: Inventerare (organisation) Korrekt areal om den avviker från medhavd uppgift (ha, en decimal) Ståndortsindex (T eller G) Beståndsålder (år) Beståndsmedelhöjd för produktionsstammar (dm) 15

16 ÄBININSTRUKTION 2016 Trädslagsblandning (Tall/Gran/Björk/Övrigt) i procent (heltal) Om beståndet uppfyller Äbinkriterierna (Ja/Nej) Om beståndets provytor inventeras (Ja/Nej) Om beståndets verkliga areal skiljer sig från det planeringsunderlag som tagits fram behöver den som inventerar göra en korrigering. Mer om det senare i instruktionen. Beståndsmedelhöjd gäller produktionsstammar och avgör om höjdkriteriet är uppfyllt, dvs. om beståndet ska ingå i inventeringen. 9.2 Obligatoriska fältregistreringar på provyta På provytenivå insamlas ett antal obligatoriska uppgifter som specificeras i detta kapitel. Hur de enskilda registreringarna definieras konkret beskrivs i senare kapitel och specifikt i fältinstruktionen. Skador på träd över halvhöjden Totalt antal tallar Antal tallar med färska viltskador Antal av vilt helt oskadade tallar (varken gamla eller färska skador orsakade av vilt. Annan skada kan dock förekomma) Totalt antal granar (ej obligatorisk i tallområden) Antal granar med färska viltskador (ej obligatorisk i tallområden) Markägarens ambition och åtgärder Primärt föryngrat trädslag Om provytan är röjd eller inte (obs! registreras för varje provyta) Konkurrensstatus för RASE (rönn, asp, sälg, ek) Höjden i dm på den högsta individen för respektive trädslag av rönn, asp, sälg och ek Om den registrerade högsta individen av rönn, asp, sälg eller ek har en viltskada (färsk eller gammal) eller inte Övriga obligatoriska uppgifter Halvhöjd (dm) Ytan ligger i Äbinbestånd och inventeras (Ja/Nej). (Ytor på ej figurlagda impediment eller avvikande delar (t ex små hänsynsytor) inom beståndet ska inventeras, nollvärden) 16

17 ÄBININSTRUKTION 2016 Inventeringsdatum Utöver de obligatoriska uppgifterna registreras ytterligare uppgifter som är valda efter lokala/regionala förutsättningar. Dessa tilläggsvariabler bestäms redan vid utformning av en Äbin. 17

18 ÄBININSTRUKTION Tilläggsuppgifter Utöver de obligatoriska uppgifterna kan flera tilläggsuppgifter samlas in om beställaren önskar. Det går att kombinera tilläggsuppgifter efter behov Träslagssammansättning på beståndsnivå Det finns möjlighet att mer detaljerat beskriva den obligatoriska uppgiften Övrigt då trädslagsammansättning beskrivs på beståndsnivå (Se 9.1). Det innebär i praktiken att tillämpning av denna tilläggsuppgift resulterar i både den obligatoriska redovisning av procentuell sammansättning av gran/tall/björk/övrigt och i vilka andelar nedanstående trädslag återfinns under övrigt. Contortatall Lämpligt löv Annat löv 10.2 Skador på träd över halvhöjden inom provyta Antal björkar med färska viltskador Totalt antal björkar Totalt antal övriga träd av produktionsträdslag Antal övriga träd av produktionsträdslag med färska viltskador 10.3 Bestämning av ståndorten på provyta Ståndortsklassning via markvegetation 10.4 Detaljerad skaderegistrering på produktionsstammar inom provyta har färsk viltskada men inte fjolårsskada eller äldre är återbetade efter fjolårsskada är återbetade efter äldre viltskada, dvs. har både färsk och gammal viltskada (dock ej fjolårsskada) har fjolårsskada (försommarskada från föregående år) men saknar färsk viltskada har äldre (ej fjolårsskada) viltskada men inte färsk sakar viltskada men har annan skada 18

19 ÄBININSTRUKTION 2016 har en helt oskadad stamaxel Ja Fjolårsskada? Ja Återbetad efter fjolårsskada Färsk viltskada? Nej Gammal viltskada? Ja Nej Återbetad efter gammal viltskada Bara färsk viltskada Fjolårsskada? Ja Fjolårsskada Nej Ja Nej Ja Bara gammal viltskada Äldre viltskada? Nej Annan skada (Ej viltskada) START Skadad? Nej Helt oskadad Figur 8. En enskild produktionsstam av tall kan bara hamna i en av sju kategorier. Dessa uppgifter samlas in för träd i bestånd där beståndsmedelhöjden för produktionsstammarna ligger inom höjdintervallet (1-4 meter alt. 0,5-3 meter). Registreringarna kan inriktas mot stammar av ett specifikt produktionsträdslag som tall, contortatall, gran, björk, lärk, m.fl. Alternativt utförs inventeringen på de produktionsstammar som återfinns på provytan. Urvalet av produktionsstammar sker då enligt särskild instruktion (se Bilaga 4) Förenklad skaderegistrering på produktionsstammar inom provyta Antal stammar med viltskada Antal stammar med annan skada Antal oskadade stammar 19

20 ÄBININSTRUKTION 2016 Ja Viltskadad Viltskada? Ja Nej Annan skada (Ej viltskada) START Skadad? Nej Helt oskadad Figur 10. En enskild produktionsstam av övriga trädslag kan bara hamna i en av tre kategorier RASE inom provyta För att inom inventeringsområdets ungskog skatta det totala antalet RASEstammar med gynnsam konkurrensstatus (dvs. lika höga eller högre än medelhöjden av provytans två högsta barrstammar) och antalet RASE högre än halvhöjden, kan följande tilläggsparametrar användas. Antal RASE-stammar med gynnsam konkurrensstatus (ej fördelat på trädslag) Antal RASE-stammar högre än halvhöjden Det är också möjligt att registrera högsta rase oavsett trädslag. Högsta RASE-stammen oavsett vilket av trädslagen rönn, asp, sälg eller ek Vinterfodertillgång på provyta För bestämning av såväl fodertillgång som foderkvalitet avseende vinterns utpräglade kvistbete finns möjlighet att på inventerade provytor inhämta följande uppgifter. Täckningsgrad för viltfoder av tall, contortatall, vårtbjörk, glasbjörk, asp, sälg och vide, rönn samt övrigt foder Medelhöjd för viltfoder av ovan nämnda arter Stamtäthet för viltfoder av ovan nämnda arter 10.8 Spillningsinventering på provyta Att registrera förekomst av spillningshögar inom provytan är ett sätt att följa hur ungskogen har utnyttjats senaste tiden. Det är inte en metod som skattar generell 20

21 ÄBININSTRUKTION 2016 täthet i området som helhet. Det ska snarare ses som ett belastningsmått. Vissa vintrar är mer stränga än andra vilket kan leda till att djuren i större utsträckning parkerar en längre tid i ungskogen. Det kan fångas upp genom spillningsinventering. Den generella tätheten av djur i området påverkar givetvis också tätheten i ungskogen. I Äbin registreras förekomst eller ej förekomst av älgspillning inom provytan. För att förekomst ska registreras ska antalet spillningskulor uppgå till minst tio stycken. Observera att det i Äbin ges möjlighet att insamla denna uppgift även om såväl metodik vid räkning av spillningshögar som tolkning av det data som uppsamlas inte är utredd i erforderlig grad. 21

22 ÄBININSTRUKTION Arbete i fält 11.1 Uppsökning och inspektion av bestånden i ruta En specifik fältinstruktion finns som beskriver fältarbetet i detalj. Detta kapitel ger mer en övergripande beskrivning. Förrättningsmannen uppsöker bestånden enligt uppgjord rutt. Bestånden inspekteras för kontroll att de uppfyller de villkor som krävs för att ingå i inventeringen. Om möjligt bedöms avgränsningen och arealen och korrigeringar är tillåtna. En översiktlig besiktning av beståndet görs för att fastställa om kraven för inventering är uppfyllda. Detta sker säkrast genom att man går igenom beståndet till en tänkt startpunkt i bortre delen av beståndet. Ungskog som uppfyller följande krav ska inventeras: Medelhöjd för produktionsstammarna ska vara inom specificerat höjdintervall. Det finns två intervall att välja på 0,5-3 meter eller 1-4 meter. Var observant på vilket intervall som gäller för aktuell inventering. Inom ett Äbinområde används endast ett intervall. Beståndsarealen ska uppgå till minst 0,5 ha. Det gäller den areal av beståndet som ligger inom km-rutan. Beståndet ska vara på produktiv skogsmark och vara ohägnat. Den i förväg bestämda arealen kontrolleras. Avviker den verkliga arealen med mer än 20 % (dock minst 0,5 ha) ska korrekt areal anges. Finns klart avvikande delar (större än 0,5 ha) som ej ska ingå i beståndet (exempelvis p.g.a. hänsynsområden, höjd, trädslag), ska dessa figurläggas på karta och arealbestämmas varefter beståndets areal korrigeras. Normala variationer eller gradienter inom ett bestånd (som fortfarande kan utgöra en och samma behandlingsenhet) bör inte föranleda sådan delning. Om ett på kartan inritat bestånd vid inspektion visar sig vara två olika bestånd, men båda tillhör den population som ska inventeras, inventeras de som ett bestånd. Om ena delen inte tillhör populationen tas den bort från beståndet och arealen justeras. Om två intill varandra liggande bestånd vid inspektion visar sig vara ett och samma bestånd ska de ändå inventeras som två separata bestånd. Även i detta fall ska kartan anses gälla. Vidare ska beståndets medelhöjd bestämmas. Detta görs genom mätning av ett antal subjektivt valda representativa produktionsstammar i det beståndsbildande skiktet. Om trädslagsblandning ska registreras görs även en bedömning av denna. Uppgifterna om medelhöjd och trädslagsblandning för hela beståndet kan givetvis justeras när de olika provytorna inventerats. Den inledande bedömningen bör 22

23 ÄBININSTRUKTION 2016 givetvis vara så noggrann att sådana justeringar i efterhand inte leder till att beståndet måste förkastas eller inventeras om med annat provyteförband. Beståndets genomsnittliga ståndortsindex anges. För att bestämma ståndortsindex krävs särskild instruktion. Enklast är att även här fylla i dessa värden efter provyteinventeringen då man har bättre överblick Förfarande vid inventering av subsamplade bestånd Om det finns många bestånd inom en ruta kan man i samband med urvalet av bestånd bestämma att endast en del av dem ska inventeras vilket beskrivs under kapitel Icke tidigare registrerade bestånd hittas vid fältinventeringen Det kan inträffa att man vid fältinventeringen upptäcker bestånd som uppfyller villkoren men som inte registrerats vid förarbetet. Att utelämna nyupptäckta bestånd innebär en felkälla till resultatet. Nyupptäckta bestånd ska därför inventeras. Åtgärd vid nyupptäckt bestånd Bestånd som uppfyller villkoren och som upptäcks först vid fältinventeringen ska inventeras som vilka andra bestånd som helst. Dock krävs här den extra uppgiften att bestämma och registrera beståndets areal (behövs för 11.4 nedan) och koordinater. Nyupptäckt bestånd tilldelas första lediga löpnummer. Anm. 1. Det är inte lätt att kombinera åtgärden ovan med subsampling av bestånd (se avsnitt 11.2). Se Special: Subsampling av bestånd. Därför inventeras alla nyupptäckta bestånd. Anm. 2. Det kan vara en grannlaga uppgift att fördela arbetet vid t.ex. flygbildstolkningen gentemot det i fält. En noggrann flygbildstolkning medför ett effektivt fältarbete som gör förarbetet kostnadseffektivt Bestämning av provyteförband Utgångspunkten i Äbin är ett provyteförband på 80 meter, dvs. ungefär 1,5 provyta per hektar. Mer än 15 provytor i ett och samma bestånd behövs dock inte göras. Följande formel används för att räkna ut antal provytor (N) i ett bestånd med en viss areal: n provytor min 15, Area hektar 2 F Area anges i hektar. F är förband och anges i meter. Är arealen mindre än 0.64 ha läggs en provyta ut. 23

24 ÄBININSTRUKTION metersförband används till dess att beståndsarealen uppgår till 10 hektar eller mer. Med följande formel beräknas det förband som ska användas. F max( 80,100 Area/15) 11.5 Tillåten effektivisering Om man primärt vill ha uppgifter om skador på ett trädslag (t.ex. tall) kan man effektivisera inventeringen genom att använda tätare förband i bestånd där andelen av detta trädslag är hög och glesare förband i bestånd där denna andel är låg. Förbandet kan därför bestämmas av andelen av det trädslag man önskar uppgift om (t.ex. tall). Alltså, om syftet är att skatta antal skadade tallar är det mer kostnadseffektivt att få en säker skattning i de bestånd som har potential att få stort inflytande på slutresultatet, dvs. talltäta bestånd. Det då viktigt att man kan välja ett förband på plats i beståndet. Förbandet ska vara ett och samma inom beståndet. Vid användande av fältapplikation kan förbandet och provytornas läge bestämmas automatiskt när trädslagsfördelningen och beståndets areal anges. I annat fall bestäms förbandet enligt följande: Om andelen tall är mindre än 30 % väljs förbandet 130 meter (0.6 provyta per ha). Om beståndets areal (delen inom rutan) överstiger 10.2 ha väljs n=6 provytor. Förbandet beräknas då enligt formeln nedan. Är arealen mindre än 1.2 ha läggs en provyta ut (förbandet noteras då som 0). Om andelen tall ligger mellan 30 och 70 % väljs förbandet 95 meter (1.1 provytor per ha). Om beståndets areal (delen inom rutan) överstiger 10,9ha väljs n 12 provytor. Förbandet beräknas enligt formeln nedan. Är arealen mindre än 1 ha läggs en provyta ut (förbandet noteras som 0). Om andelen tall överstiger 70 % väljs förbandet 80 meter (1.56 provytor per ha). Om beståndets areal (delen inom rutan) överstiger 9.6 ha väljs n 15 provytor. Förbandet beräknas enligt formeln nedan. Är arealen mindre än 0.64 ha läggs en provyta ut (förbandet noteras som 0). I de fall beståndsarealen överstiger de givna arealerna beräknas förbandet F enligt formeln F 100 a / n där a är beståndsarealen i ha och n är antalet provytor (6, 12 eller 15). Man får då förbandet i meter. Avrundning får ske till närmsta 5 meter. Vid förband över 150 meter kan avrundning till närmsta 10-tal meter göras. Ex. med a 19 och n 15 blir F , vilket ger förbandet F 115 meter. 24

25 ÄBININSTRUKTION Manuell utläggning av provytor De bestånd som uppfyller kriterierna ska inventeras med cirkulära provytor. Provyteradien 3,5 meter används. Provytecentra ska som standard läggas ut i ett kvadratiskt förband. Andra principer för val av provytecentra kan accepteras, så länge utläggningen sker objektivt och den areal varje yta representerar överensstämmer med standardmetoden. Med fältapplikation erhålls ett punktmönster av positioner med rätt förband för det aktuella beståndet Provytorna läggs ut med centrum motsvarande de erhållna positionerna. Om fältapplikation saknas används medhavd karta över beståndet för utläggning av provytor. Arbetsgången är följande: 1. En startpunkt S bestäms, subjektivt efter det att beståndet besiktats. Startpunkten ska vara lätt igenkännlig både på kartan och i naturen och ligga i anslutning till beståndet. Den får även ligga inne i beståndet om så är lämpligt. Startpunkten dokumenteras. 2. Från startpunkten S lottas provytornas lägen. Från S ska man förflytta sig först ett antal meter åt öster (eller väster) och sedan ett antal meter åt norr (eller söder). Förflyttningen bestäms på följande sätt: a. Först bestämmer förrättningsmannen om första förflyttningarna ska ske åt öster eller väster och åt norr eller söder. Om startpunkten ligger sydväst om beståndet är det lämpligt att gå i riktning öster-norr. Om startpunkten ligger nordost är det lämpligare att gå i riktning västersöder. b. Antag riktningen är öster-norr. Antalet meter åt öster bestäms genom att multiplicera förbandet med ett slumptal (mellan 0 och 1). Antag t.ex. att förbandet är 80 meter och att det erhållna slumptalet är 0,3519. Vi får då 80 0, , så första biten blir 28 meter åt öster. Nästa slumptal blir 0,7734 vilket gör 80 0, meter åt norr. Läget för första provytecentrum ligger då alltså 28 meter öster och 62 meter norr om startpunkten S. Första provytecentrum kan hamna utanför beståndet, men det gör inget. Det är i så fall en punkt i mönstret som inte ger en provyta. c. Första provytecentrum markeras på kartan och med hjälp av rutmallen (i exemplet för förbandet 80 meter) framgår alla övriga provytecentra. Den första punkten är en skärning på rutmallen. Orienteringen av rutmallen ska vara NS-ÖV. d. Med hjälp av markeringarna på kartan avgörs vilka provytecentra som faktiskt faller inom beståndet (och inom rutan). Detta görs alltså innan provytorna uppsöks. Vid tveksamhet (markering exakt på gränsen) lottas (krona, klave). Notera att det är centrums läge som avgör om en provyta ska inventeras eller ej. e. Antalet provytor kan genom denna lottning bli något fler eller färre än vad som var idealt. Det spelar ingen roll. Alla ytor inom beståndet ska inventeras. Dock ska alltid minst en provyta hamna inom beståndet, så 25

26 ÄBININSTRUKTION 2016 om detta inte blivit fallet görs lottningen om. Det sistnämnda kan speciellt komma att inträffa om endast en liten del av ett bestånd hamnat innanför rutans gränser, vilket kan leda till att många lottningar kan krävas, varför ett undantag: Undantag. För små bestånd (normalt delar av bestånd som hamnat precis innanför rutans gränser), och som bara ska innehålla en provyta, tillåts att rutmallen läggs slumpmässigt över kartan upprepade gånger tills en skärningspunkt hamnat inom den del av beståndet som ska inventeras. Riktning och avstånd från startpunkten bestäms då med hjälp av den inritade skärningspunkten på kartan (inte av en utlottning som beskrivits ovan). 26

27 ÄBININSTRUKTION Provytearbete I detta avsnitt beskrivs endast vissa moment och principer vid provytearbete. En särskild fältinstruktion ska användas för fältarbetet Provytor i fält De provytor som konstaterats ligga innanför beståndsgränserna (och inom rutan) uppsöks i lämplig ordning. Det är viktigt att provytecentrum uppsöks objektivt och märks ut tillfälligt med sticka eller motsvarande medan ytan inventeras. Provyta som hamnar på impediment eller inom avvikande del som ej uppfyller villkoren för inventering (ej tillhör populationen) hoppas över endast om den avvikande delen är figurlagd på kartan och dess areal alltså inte ingår i beståndsarealen. I annat fall ska provytan läggas ut och inventeras. Normalt finns då inget att registrera, dvs. antal stammar är t.ex. 0. Se vidare anmärkning nedan Orienteringsfel - Åtgärder vid felaktig position Ett orienteringsfel innebär att man inte är på den plats där man ska vara enligt kartan. Orienteringsfelet kan vara mer eller mindre stort. Om kartmaterialet är bristfälligt eller om terrängen är intetsägande är det givetvis svårt att konstatera ett eventuellt orienteringsfel. Men i de fall man har konstaterat orienteringsfel gäller följande instruktion som i stort följer den som gäller för inventeringsrutinen för Indelningspaketet. Om förrättningsmannens position inte förefaller stämma enligt kartan följs strikta regler för korrektion. I princip kan sägas att det är kartan som gäller. Regler: 1. Om provytecentrum som ska ligga i beståndet hamnat utanför speglas provytecentrum in i beståndet. Detta innebär att man lägger det korrekta centrum lika långt in i beståndet som det felaktiga hamnat utanför och det korrekta läggs i riktning vinkelrätt mot beståndsgränsen från det felaktiga. Om förrättningsmannen tycker att detta nya centrum ändå ligger fel görs korrektion efter det att provytan inventerats. Fortsatt utläggning av provytor sker sedan med förflyttning från det korrekta läget. Undantag görs om felet är mycket stort, då punkt 3 nedan tillämpas. 2. Om provytecentrum hamnar inom beståndet med måttligt fel läggs ytan där den hamnat och korrektion sker efter registreringar på provytan. Inventeringen fortsätter sedan med förflyttning från det korrigerade läget. Med måttligt fel menas ett avstånd som är mindre än 30 meter (bedömning) från den uppfattade korrekta positionen. 3. Om provytecentrum hamnar inom beståndet och felet är stort, dvs. läget är minst 30 meter från den bedömt korrekta positionen sker korrigering av provytans läge före registreringar. Den korrekta positionen uppsöks så att åtminstone sista 30 metrarna sker genom kompassgång och trådmätning 27

28 ÄBININSTRUKTION 2016 (kalibrerad steglängd). Inventeringen fortsätter sedan med registreringar på provytan Spegling av provyta Provytecentrum hamnar alltid inom eller på gränsen av bestånd (ibland efter spegling av provytecentrum). Däremot kan en del av den cirkulära provytan i sällsynta fall hamna utanför beståndet. Den ofta förekommande metoden att flytta in provytan leder till "bias", och ska undvikas. I stället används metoden med spegling. Spegling innebär att den delen av provytan som ligger utanför beståndet speglas in i beståndet, dvs. provytan viks i beståndsgränsen och läggs ner i beståndet. Inventering sker i den nedvikta delen (en gång till), som alltså har formen av ett cirkelsegment. Speglingen kan göras visuellt eller, säkrare, genom att ett speglingscentrum upprättas. Detta speglingscentrum ska ligga lika långt från beståndsgränsen som det ordinarie centrumet och vinkelrätt mot gränsen fast på andra sidan gränsen. Den del av beståndet som ligger inom 3.5 meter från spegelcentrumet inventeras en gång till. Figur 10. En yta som delvis hamnat utanför beståndet speglas in genom att den del som hamnat utanför viks in i beståndet. Den del som överlappar räknas två ggr. 28