Instruktion för Älgbetesinventering 2015

Transkript

1 Instruktion för Älgbetesinventering 2015 Version

2 Innehåll 1 Inledning 3 2 Bakgrund 4 3 Förklaringar och information 5 4 Syftet med inventeringen 6 5 Inventeringstidpunkt 8 6 Definitioner och begrepp 9 7 Avgränsning av inventeringsområdet Stratifiering, frivilligt men ofta effektivt Indelning i rutor Numrering och urval av rutor Identifiering av bestånd inom rutor Subsampling av bestånd inom ruta, frivilligt Förberedelse för arbete i fält 16 8 Inventeringsmoment Obligatoriska fältregistreringar på beståndsnivå Obligatoriska fältregistreringar på provyta 18 9 Tilläggsuppgifter Träslagssammansättning på beståndsnivå Skador på träd över halvhöjden inom provyta Bestämning av ståndorten på provyta Detaljerad skaderegistrering på produktionsstammar inom provyta Förenklad skaderegistrering på produktionsstammar inom provyta Extra registrering av RASE inom provyta Vinterfodertillgång på provyta Spillningsinventering på provyta Arbete i fält Uppsökning och inspektion av bestånden i ruta Förfarande vid inventering av subsamplade bestånd Icke tidigare registrerade bestånd hittas vid fältinventeringen Bestämning av provyteförband frivilligt Utläggning av provytor Provytearbete Utläggning av provytor i fält Åtgärder vid felaktig position (vid avsaknad av GPS) Spegling av provyta Subsampling på täta provytor - frivilligt Nödvändiga uppgifter för skattningar Sammanfattning 30 BILAGOR 2

3 1 Inledning I en kunskapsbaserad älgförvaltning är det viktigt att beslut vilar på ett relevant, transparent och kvalitetssäkrat underlag. Att förvalta älg kompliceras av att hänsyn måste tas till fler aspekter än de som inbegrips i själva älgstammen, till exempel skador på skog och gröda samt viltolyckor i trafiken. I en modern älgförvaltning ska olika intressen beaktas på ett väl avvägt sätt. Målet är att de positiva värdena som sammankopplas med älg i landskapet ska överskugga de negativa konsekvenserna. Skogsstyrelsen har i samråd med andra myndigheter och aktörer påbörjat ett arbete med att ta fram system för Skoglig Betesinventering (SKOBI) där inventeringsmetoder som är kvalitetssäkrade och som vilar på vetenskaplig grund samlas. Alla metoder är dock inte relevanta för samtliga älgförvaltningsområden (ÄFO) i landet. Skoglig Betesinventering underlättar ett lokalt anpassat val av relevanta inventeringsmetoder. Vissa metoder är även användbara på en mindre geografisk skala, till exempel älgskötselområde (ÄSO). Denna instruktion inbegriper de moment som ingår i Skogsstyrelsens Älgbetesinventering (Äbin). Skogsstyrelsen lägger ut den senaste instruktionen på hemsidan: 3

4 2 Bakgrund Älgens påverkan på föryngringarna främst tall och lövföryngringar har varit föremål för diskussioner mellan skogsägare och jägare under många decennier. I grunden handlar problematiken om att balansera två typer av markanvändning, skogsbruk och viltförvaltning, mot varandra för att både skogsägaren och jägaren ska kunna åtnjuta värden av det skogen producerar, vare sig det är massaved, virke, älg eller rådjur. Den svenska modellen har frångått kostnadsersättning för de skador på skog och gröda som drabbar markägaren tack vare att Sverige har livskraftiga stammar av stora hjortdjur med ett stort värde för nationen. Istället har man förhoppningen om att en redovisning av aktuell skadesituation tas på stort allvar av jägaresamfundet så att en anpassning av rådande stammar av hjortdjuren älg, rådjur, kron- och dovhjort sker på ett ansvarsfullt sätt för att såväl enskilda markägare som Sveriges möjlighet att tillvarata markens produktionsförmåga vad gäller skog. Det handlar dessutom om ett ansvarstagande gentemot hjortdjurens inverkan på den biologiska mångfalden. Det faktum att hjortdjuren har en specifik diet bidrar till försämrad rekryteringsförmåga hos vissa trädslag. Denna effekt förstärks av att markägare undviker att föryngra skog med trädslag som har en stor risk att drabbas av betesskador. Älgbetesinventering är en metod som har utvecklats sedan 1970-talet. Som en kvalitetssäkrad och vetenskapligt förankrad metod har Äbin varit i bruk sedan år Inventeringen avser att inom ett avgränsat geografiskt område skatta den totala andelen viltskadade trädstammar inom ett visst höjdintervall och ibland för ett specifikt trädslag. Metoden kan leverera information om olika typer av skador t.ex. färska vinterskador, försommarskador och äldre skador. Av tradition och relevans är metoden främst inriktad på att mäta sådana skador på produktionsträd, som har en särskilt stor negativ inverkan på virkeskvalitet. Metoden mäter också aktuell status vad gäller rekryteringsframgång hos särskilt betesbegärliga trädslag som rönn, asp, sälg och ek (RASE). Därmed försöker Äbin omhänderta betets inverkan på såväl skogsproduktion och skogens trädslagsmångfald. 4

5 3 Förklaringar och information Åtgärder som är ovillkorliga betecknas så långt som möjligt med OBLIGATORISKT. Det är viktigt att dessa följs om man avser att inventeringsdata ska ingå i den nationella databas som Skogsstyrelsen administrerar och förvaltar. Resultatrapporter kan ur databasen produceras och göras tillgängliga i bl.a. älgdata.se. Vissa moment är frivilliga, d.v.s. de behöver endast utföras om så är lämpligt eller om vissa villkor är uppfyllda. Vilka moment det rör sig om framgår i tillägget Frivilligt till rubrikerna nedan eller som underrubrik i texten. För vissa andra moment kan alternativ vara lämpliga beroende på lokala skogliga eller administrativa förhållanden. Arbetsgången är flexibel men en rekommendation som är tillräcklig för att genomföra arbetet i fält finns med som bilaga. I bilagan Statistisk information ges förklaringar till vissa begrepp, vilka modifieringar av standardrutinen som lätt kan göras och hur precisionshöjande metoder (stratifiering t.ex.) kan tillämpas i praktiken. Bilagan bör studeras. Frågor rörande statistiska spörsmål kan också diskuteras med projektgruppen. 5

6 4 Syftet med inventeringen Syftet med Äbin är att göra en statistisk skattning av hur stort antal (eller andel) av träden inom ett givet inventeringsområde och inom ett givet höjdintervall som skadats av hjortdjur. Träden i ungskogar inventeras i fält och utgör stickprov som sedan ger en representativ skadenivå för området som helhet. De ungskogar som inventeras lottas ut bland samtliga ungskogar som finns inom området och som möter det höjdintervall som är definierat (till exempel 1-4 meter). I första hand inventeras tre olika typer av stamskador, där man även skiljer mellan färska och äldre skador: Toppskottsbete Stambrott Barkgnag I Äbin görs även andra registreringar som har ett värde vid förvaltning av älgstammen. I princip är inte Äbin begränsad av områdets storlek, även om en minsta praktiska storlek på inventeringsområdet bör ligga på ungefär ha. I teorin finns inte heller någon övre gräns för områdets storlek, men dess värde för en lokalt baserad förvaltning minskar om inventeringsområdet är mycket större än det område där operativa beslut kring avskjutning bestäms. Därför bör inventeringsområde och förvaltningsområde var detsamma. Om man däremot avser att fördela tilldelningen av älg till olika delområden inom älgförvaltningsområdet (till exempel beroende på att skadenivåerna antas vara olika) är det lämpligt att dela in inventeringsområdet i delområden (strata). Hur stort Äbinområdet är har ingen statistisk relevans. Resultatet gäller för området som helhet. Ur förvaltningssynpunkt bör Äbin avgränsas till det område som berörs av operativa förvaltningsbeslut. Det är då en nackdel om det inventerade området är mycket större (eller mindre) än det område där de mest relevanta förvaltningsbesluten tas. Äbin är därför i första hand lämpligt att använda på älgförvaltningsområdesnivå (ÄFO) men kan användas även för delområde eller t.ex. ett älgskötselområde (ÄSO). Upplägg och kostnad blir likartad oavsett områdets storlek vilket kan vara svårt att förstå. Orsaken är att det ofta krävs att lika många provytor görs för ett litet område som ett stort för att uppnå ett statistiskt medelfel som acceptabelt. Det finns i Äbin några obligatoriska registreringar som utförs oavsett lokala förutsättningar. Dessa obligatoriska registreringar syftar till att inventeringar utförda i olika områden ska kunna jämföras mot varandra. På det sättet underlättas också kommunikation avseende t.ex. situationen i ett helt län. Det har också att göra med att leverans av inventeringsdata och resultat måste ske på ett enhetligt sätt för att kunna omhändertas på Skogsstyrelsen för att därefter göras tillgängliga på älgportalen Älgdata.se. Utöver grundläggande obligatoriska krav finns ett flertal tilläggsvariabler som kan användas för specifika behov och lokala förutsättningar. Metoden ger statistiskt säkerställda resultat med medelfelsangivelser. 6

7 Äbin förvaltas av Skogsstyrelsen och ingår som en basmetod bland ytterligare några andra Skogliga Betesinventeringar avsedda att tillgodose behovet av beslutsunderlag inom älgförvaltningen. Metoden är föremål för ständig utveckling och förbättring. I särskilda instruktioner behandlas en del statistiska frågor och hur urvalet av inventeringsobjekt ska ske, samt hur redovisningsarbetet sker med hjälp av databasen. 7

8 5 Inventeringstidpunkt Äbin mäter effekten av betesskador från vinterstammen av älg och andra hjortdjur inom ett visst geografiskt område. Inventering av hjortdjurens vinterbetning sker bäst på barmark under våren. Inventeringen ska genomföras så nära före lövsprickning som möjligt för att fånga in hela vinterbetet, dvs det bete som skett efter vegetationsperiodens slut året innan fram till dess då djuren övergår från det kvistdominerade vinterbetet till sommarens bete på gröna växtdelar. Av praktiska skäl startar dock inventeringen ofta en tid före lövsprickning och skottskjutning hos tall eftersom våren i de nordliga länen ofta är kort och att registreringar efter lövsprickning blir svårare att utföra. Effekten av att inleda för tidigt blir att en del av de färska vinterskadorna inte kommer med i registreringarna. Det får till följd att vinterbetet blir en aning underskattat. Åldersbestämningen av vad som är färsk betning är också lättast att utföra i perioden strax innan skottskjutning. Inventeringen kan även förläggas till högsommaren i syfte att fånga in bete som sker på de nya skott som skjuter på våren. Detta kallas försommarbete och har i vissa områden visat sig vara mer frekvent förekommande än vinterbetet. Inventering av försommarbete bör endast utföras i områden med hög andel försommarbete eftersom det är betydligt mer tidskrävande att inventera under högsommaren. 8

9 6 Definitioner och begrepp Följande definitioner tillämpas i Äbin. Alla stammar Huvudstam Produktionsstam Lämpligt löv Annat löv Beståndsmedelhöjd Höjdintervall Synonym: Höjdkriterium Trädhöjd Halvhöjd Synonym: Lägsta höjd, halvmedelhöjd, medelmaxhöjd Viltskada Synonym: Betesskada Anm.: Stamskada används ibland felaktigt synonymt men innefattar även skador som uppkommit av andra orsaker än vilt. Färsk viltskada Med alla stammar menas stammar av produktionsträdslag över halvhöjd. De är indelade i fyra kategorier; tall, gran, björk och övrigt. Alla stammar innefattar träd som kommer att röjas bort. Begreppet skiljer sig därmed från produktionsstammar. Ett begrepp som används vid ungskogstaxering och som avser produktionsträdslag lämpliga för växtplatsen och av en viss kvalitet. Begreppet har tidigare förekommit i Äbin men har ersatts med begreppet produktionsstam pga av att begreppets användning i Äbin inte innebär en kvalitetsbedömning på samma sätt som i ungskogstaxering. Se vidare under produktionsstam. En stam som bör lämnas vid röjning och som bedöms komma att producera sågtimmer i det framtida produktionsbeståndet. Produktionsstammar skiljer sig från huvudstammar genom att man vid en röjning av pragmatiska skäl lämnar kvar även stammar som inte uppfyller kvalitetsmåttet huvudstam. För definition av huvudstam/produktionsstam, lämpligt och annat löv, se även bilaga 4. Löv som är lämpligt för växtplatsen ur produktionssynpunkt Löv som inte är lämpligt för växtplatsen ur produktionssynpunkt Medelhöjd av produktionsstammar på beståndsnivå. Det höjdintervall som beståndsmedelhöjden ska ligga inom för att beståndet ska ingå i inventeringen. Det finns i dagsläget två möjliga intervall 0,5-3 meter eller 1-4 meter. Om höjdkriteriet inte är uppfyllt är det inget Äbinbestånd och ska heller inte inventeras. Med höjd avses alltid den höjd som stammen hade innan vinterperioden d v s före eventuell färsk viltskada och före innevarande års skottskjutning. Stammar som endast p.g.a. färsk viltbetning understiger lägsta inventeringshöjd ska medräknas. Halva medelhöjden av de två högsta barrstammarna på ytan. Om det bara finns en barrstam väljs denna. Om barrstammar saknas eller i lövbestånd (mer än 7/10 löv efter tänkt röjning) utgår man från befintliga lövträd. Skada på trädets stamaxel högre än 3 dm ovan mark som orsakats av ett hjortdjur (älg, rådjur, kron-, eller dovhjort). Som viltskada räknas: Toppskottsbete; Fjolårsskottet betat eller avbrutet ovanför översta grenvarvet. Toppskottsbetning av ej förvedade årsskott s.k. försommarbetning, medräknas ej. Stambrott; stammen avbruten nedanför översta grenvarvet Barkgnag; barken avgnagd på stamaxeln så att ved blivit synlig. Hit får även fejningsskada räknas. Försommarbete. Ej förvedat toppskott avbetat under vegetationsperioden. Skada som inträffat efter föregående vegetationsperiod. 9

10 Synonym: Färsk skada, Färsk stamskada Återbete Synonymt med: Färsk + gammal viltskada Gammal viltskada Synonym: Gammal skada, gammal stamskada Försommarbetning på tall Ettårigt bete Annan skada Oskadad stam Färsk toppskottsbetning och stambrott på vårt- och glasbjörk alt. björk Högsta RASE Gynnsam konkurrensstatus Synonym: God konkurrensstatus Antal RASE med gynnsam konkurrensstatus Stam som har både en färsk skada enligt ovan och en gammal skada enligt nedan. Viltskada orsakad av hjortdjur som inte är "färsk älgskada". Som stamskada räknas: Dött träd Stambrott Krökar Bajonettbildning Sprötkvist Klykbildning Mångstammighet Barkgnag ned till veden Fejningsskada Fjolårsbete, äldre försommarbete Skadan klassas som viltskada om hjortdjur bedöms som säker orsak. Vid tveksamhet klassas skadan som annan skada. Äldre skada räknas endast om den är placerad högre än 3 dm från marken. Betning av ännu ej förvedade toppskott hos tall. Indelas i två kategorier: Färsk försommarbetning: Betning av innevarande års ej förvedade toppskott Gammal försommarbetning: Betning av ej förvedade toppskott under föregående vegetationssäsong. I dagsläget finns inte en säkerställd metod för att denna typ av bete. En viltskada som tillkommit under perioden mellan föregående vegetationsperiods start fram till vinterns avslutning. Både gammal försommarbetning och färsk skada (vinterskada) innefattas i ettårigt bete. Stamskada högre än 3 dm från marken som har annan orsak än av hjortdjur eller där orsaken är osäker. Annan skada registreras endast om stammen för övrigt saknar viltskada. För annan skada görs ingen åtskillnad mellan färsk och gammal skada. I bilaga 1 återfinns en del tips om hur viltskador skiljs från andra skador. Stam utan färska viltskador, gamla viltskador eller annan skada. Färsk toppskottsbetning (något av de högst belägna skotten) och färska stambrott orsakade av hjortdjur efter den senaste vegetationsperioden. Vid flera stubbskott bedöms skador på högsta stammen i buketten. Den på provytan högsta individen av respektive trädslag i RASEgruppen, dvs rönn, asp, sälg och ek. Den högsta individen av någon av RASE-arterna (rönn, asp, sälg, ek) är minst lika hög som medelhöjden av de två högsta barr- eller produktionsstammarna inom provytan, d v s dubbla halvhöjden. Antal stammar av något av trädslagen rönn, asp, sälg och ek som har gynnsam konkurrensstatus enligt ovan. 10

11 Antal RASE Potentiellt trädbildande asp, rönn och ek/ask. Trädbildande asp, rönn och ek/ask. Spillningshög Ståndortsindex (SI) Vegetationsklass Täckningsgrad av viltfoder Äbinområde Stratum Synonym: Delområde Km-ruta Bestånd Synonym: Avdelning Nyupptäckt bestånd Antal stammar av något av trädslagen rönn, asp, sälg och ek som är högre än halvhöjden. Med potentiellt trädbildande stam avses stam i höjdintervallet dm som är så fri från skador att den bedöms ha förutsättningar att bli trädbildande. Kraftigt förbuskade individer anses ej potentiellt trädbildande. Metoden är övergiven till förmån för mätning av konkurrensstatus för RASE. Med trädbildande stam avses stam som är så fri från skador att den, bedöms kunna utvecklas till ett träd med någorlunda rak genomgående stam. Registrering sker av stammar som är 25 dm. Stammar som utgår från samma stubbe räknas som en individ. Metoden är övergiven till förmån för mätning av konkurrensstatus för RASE. Ett antal spillningskulor mer eller mindre samlade i en hög. För att få kallas spillningshög krävs ett lägsta antal spillningskulor. I Äbin har förekomst av minst tio, ej gamla och vittrade, spillningskulor på provytan varit ett krav. Mått på skogsmarkens produktionsförmåga. Den övre höjd ett bestånd uppnår vid en definierad referensålder. Referensåldern är 100 års total ålder (H100) för de flesta trädslag, men 50 års brösthöjdsålder (H50) för björk och contortatall. Ett SI (H100) för gran på exempelvis G28 betyder att granskogen idealt sett efter 100 år har en övre höjd om 28 meter. En grov indelning av markens ståndortsegenskaper. I Äbin används tre klasser lingontyp eller magrare, blåbärstyp, grästyp eller rikare. Täckningsgrad för viltfoder bedöms som till markplanet projicerad yta av inom älgens betningszon, 5-40 dm, befintligt foder för respektive viltfoderart, nämligen tall, contortatall, vårtbjörk, glasbjörk, asp, sälg/vide, rönn och övrigt foder (en, ek och ask ). Täckningsgraden anges i procent av provytans areal. Geografisk avgränsning av ett inventeringsområde för vilket man avser att presentera väntevärdesriktiga skattningar för t.ex. andel tallstammar med färska skador och andra Äbin-resultat. En geografiskt avgränsad del av ett inventeringsområde. Ett Äbinområde kan delas in i två eller flera strata. Ett stratum behöver inte gälla en geografisk uppdelning utan kan istället gälla t.ex. uppdelning på ägarförhållanden. Det är dock en ovanlig tillämpning av begreppet i Äbin varför instruktionen har valt en snävare definition tills vidare. Geografisk ruta om 1 km 2. I Äbin har praxis varit att slumpmässigt lotta ut ett antal km-rutor som ligger inom Äbinområdet (eller ett av dess stratum). Andra rutstorlekar än 1 km 2 kan dock användas Bestånd betecknar ett större antal träd eller plantor som växer tillsammans och karaktäriseras av viss enhetlighet, vanligen med avseende på ålder, trädslagsblandning m.m. Bestånd som upptäcks vid fältinventering och som inte i förväg har identifierats då man via ortofoto eller annan teknik studerat ungskogsareal inom de km-rutor som ingår i inventeringen. 11

12 Provyta Provyteförband Synonym: Taxeringsförband En cirkelyta i Äbinbestånd där fältregistrering genomförs. Cirkelytan har radien 3,5 meter (38,48 m 2 ). Avstånd mellan provytor i meter tänkt som ett kvadratiskt rutnät. Om förbandet är 100 meter motsvarar detta 1 provyta per ha. 12

13 7 Avgränsning av inventeringsområdet Älgbetesinventeringsområdet identifieras och markeras på en översiktskarta. Fortsättningsvis kallas älgbetesinventeringsområdet enbart området. I normalfallet bör området sammanfalla med avgränsning för ett älgförvaltningsområde (ÄFO). Det finns dock stora ÄFO där området kan utgöra del av ÄFO. Den databas som lagrar Äbindata kan f n inte hantera områden som är större än ett ÄFO. Rekommendationen är därför att Äbinområdet ska vara lika stort eller mindre än ett ÄFO. 7.1 Stratifiering, frivilligt men ofta effektivt Stratifiering innebär att området indelas i delområden. En anledning kan vara att man vill försäkra sig om att få in resultat från olika delar av området som på olika sätt skiljer sig åt. Man åstadkommer detta genom att stratifiera geografiskt, d.v.s. helt enkelt låta olika delområden utgöra strata, oavsett om de skiljer sig åt eller ej vad beträffar skogliga parametrar eller i betessynpunkt. Detta medför att inventeringsresurserna bättre kan fördelas på området än annars. Tips på grunder för denna stratifiering lämnas i bilaga 2. För stratifiering utnyttjas lokalkännedom och annan information som t.ex. avdelningsregister eller administrativa gränser i förvaltningen. Gör så här Dela in området grovt i delområden (strata). De exakta gränserna dras i samband med indelning i rutor enligt nedan. Det finns sannolikt sällan grund för att använda fler än 3 4 delområden. 7.2 Indelning i rutor OBLIGATORISKT Urvalet ska göras så att man först lottar ut ett antal rutor och sedan inventerar (i princip) samtliga ungskogsbestånd inom dessa. Åtgärder 1. Hela området indelas i rutor. Grundprincipen är att rutorna är kvadratiska med sidlängden 1 km och orienterade i NS-ÖV. Annan rutstorlek är tillåten, men den ska alltid vara konstant inom varje stratum. Rutorna har alltså normalt arealen 100 ha, men den kan vara annan. 2. Rutor som i sin helhet hamnar utanför området eller i vatten, bebyggelse på stora impediment eller i naturskyddade områden där skogsbruk inte bedrivs kan strykas ur området. I GIS-miljö kan dessa typer av arealer maskas bort via olika skikt. Lottning sker på kvarvarande km-rutor. 3. Antalet rutor inom varje stratum bestäms. Varje ruta vars mittpunkt faller inom stratum räknas. Antalet behövs för skattningarna, inte direkt för urvalet. 13

14 4. Om stratifiering görs dras nu de exakta gränserna mellan strata så att de följer gränser mellan rutor (av praktiska skäl). Gränser mellan rutor kan, om det är fördelaktigt, dras längs stora vägar, vattendrag eller dylikt. Man bör då beakta önskemålet om ungefär lika stora rutor varför sådana gränsdragningar kan behöva kombineras med sammanslagning av rutor med liten landareal. Observera att man behöver spara kvarvarande antal rutor efter maskning, dvs det antal rutor som legat till grund för lottning. Detta behövs för skattning av t.ex. totalt antal stammar inom området och dess medelfel. 7.3 Numrering och urval av rutor OBLIGATORISKT För att göra urvalet av rutor behöver varje ruta ett unikt nummer. Tidigare Äbininstruktioner är här baserad på användning av ekonomiska kartblad. I dag används normalt GIS-verktyg för urvalet. Texten nedan kan användas som utgångspunkt. Åtgärder 1. Varje ruta behöver ett unikt (ordnings-)nummer: 1, 2,. Om stratifiering använts sker numrering inom varje stratum för sig. Lämpligen numreras rutorna i slumpvis ordning med hjälp av slumptal, varefter rutorna inventeras i nummerföljd. På så sätt erhålls ett slumpvis (lottat) urval. Beskrivning av själva lottningen Själva urvalet görs enklast genom att i ett kalkylprogram (t.ex. Excel) tilldela alla rutor ett slumptal mellan 0 och 1 och med många decimaler. Genom att sedan sortera rutorna i nummerordning får man enkelt en slumpmässig ordningsföljd där man väljer ut det antal rutor man behöver i denna ordningsföljd. Erfarenhetsmässigt ger ett urval om ca 55 km-rutor som alla innehåller minst ett Äbinbestånd en acceptabel noggrannhet i de skattningar man avser göra, men lokala förhållanden vad gäller skog och viltbete betyder mycket i sammanhanget. Som standard i Äbin rekommenderar Skogsstyrelsen därför målet att inom ett Äbinområde ska vara komma upp till 55 stycken km-rutor där minst ett Äbinbestånd har inventerats. Ett väsentligt högre antal ger normalt endast en marginellt ökad precision till en högre kostnad. Ett väsentligt lägre antal riskerar att ge så låg precision att resultatens värde som underlag förvaltningsbeslut kan ifrågasättas. Eftersom det både vid planering och fältarbete kan gå bort ett antal rutor p.g.a. av att inget Äbinbestånd finns i rutan måste (brutto) ett större antal rutor lottas ut, vanligtvis stycken om man vill vara säkert på att nå 55 stycken inventerade rutor OBS! Man behöver notera hur många rutor som behövs för att komma upp till det slutliga antalet inventerade rutor. Det används för att skatta hur stor andel av det totala antalet rutor i området som innehåller ungskogsareal. Om stratifiering gjorts ska rutorna fördelas på de olika stratumen. Om stratumen enbart är geografiska (för att täcka in olika delar av området) fördelas rutorna i procent efter arealerna. Om stratifiering skett på andra grunder 14

15 (effektivitetshöjande) är fördelningen svårare (Läs mer i Bilaga 1). Åtgärder 1. Om stratifiering använts bestäms för varje stratum ett lämpligt antal rutor att sampla. Totala antalet rutor sätts normalt till 55 vid rutstorlek 100 ha (se i annat fall formel i bilaga 1). I varje stratum ska alltid minst två rutor utlottas. 2. För varje stratum dras ett slumpmässigt urval av så många rutor som man i punkt 1 bestämt för stratumet. 3. Koordinaterna (SWEREF 99 eller Rikets system RT90) för rutans mittpunkt anges. Om rutan inte är kvadratisk eller mittpunkten ligger utanför området (se avsnitt 7.2) väljs annan för rutan lämplig central punkt. 7.4 Identifiering av bestånd inom rutor OBLIGATORISKT Åtgärder För de utvalda rutorna ska samtliga bestånd som möjligen kan vara intressanta identifieras och ritas in på lämplig karta. Beståndsuppgifter från beståndsregister eller från Skogsstyrelsens databas utförda avverkningar används i första hand. Som kompletterande underlag för identifieringen kan nämnas: Databasen Faktiskt Avverka Beståndsregister Flyg- och satellitbilder (tolkning) Äldre avverkningsanmälningar (hyggeskort) Lokalkännedom Tidigare Äbinbestånd Fastighetsgränser Markanvändningskartor knn och Laserskanning kan eventuellt bli tillämpliga För rutor där inga möjliga bestånd hittas sker registrering. Samtliga värden är 0. Rutorna ska alltså vara då resultatet beräknas eftersom de säger något om hur mycket ungskog det finns i området som helhet. Notera: Endast den del av beståndet som ligger inom rutan ska inventeras. Detta bör alltså framgå av kartan. Det är viktigt att inget intressant bestånd missas. Det är uppenbart att man normalt hittar fler möjligen intressanta bestånd än vad som ingår i populationen, men det kan också vara tvärtom. Kontroll görs senare i fält, se kapitel 7 och 7.2. Åtgärd Så gott är möjligt bestäms arealerna av samtliga inom samplade rutor funna möjliga (intressanta) bestånd. Det lönar sig att göra en bra bestämning av arealen på rummet. I annat fall kan extraarbete uppstå vid fältarbetet för korrigering av 15

16 areal. GIS-verktyg ger möjlighet för noggrann arealbestämning. Notera att endast den delen av arealen som ligger inom rutans gränser avses (jämför kapitel 7.4). 7.5 Subsampling av bestånd inom ruta, frivilligt I vissa fall kan antalet intressanta bestånd inom en ruta vara så stort att det kan vara befogat att ta ett sampel av bestånden för inspektion och inventering. Praxis i Äbin är att inventera högst fyra bestånd per ruta. Är antalet funna möjligen intressanta bestånd fler än så finns anledning till s.k. subsampling som i praktiken innebär att bestånden numreras slumpvis och besöks i nummerordning tills erforderligt antal har inventerats. Åtgärd Om subsampling ska användas numreras de identifierade bestånden och numren ordnas slumpmässigt. Bestånden uppsöks sedan i fält enligt den utlottade ordningen tills fyra bestånd blivit inventerade, eller tills alla bestånd uppsökts. Eventuella resterande bestånd inspekteras (godtycklig ordning). För varje sådant bestånd avgörs om villkoren för inventering är uppfyllda eller ej, d.v.s. görs en bedömning om beståndet tillhör populationen och om så är fallet, om arealen stämmer. Om arealen avviker mer än 20 % (dock minst 0,5 ha) justeras arealen. Notera att subsampling i sig inte är obligatorisk och att beslut om subsampling egentligen tas för varje ny ruta. 7.6 Förberedelse för arbete i fält För att fältarbetet ska fungera effektivt ska fältpersonal vara utrustad med en översiktskarta för orientering till rutan samt en bra karta över rutan. Kartan bör ha en lämplig skala, t.ex. 1:10000 alternativt finnas i elektronisk form i en fältdator eller motsvarande. På kartan ska förutom gränserna för rutan även gränserna för samtliga möjliga ungskogsbestånd vara inritade samt helst också provytepunkter På kartan ska givetvis även eventuella vägar framgå. Till kartan ska även finnas dokument innehållande stratumtillhörighet hos rutan, rutans ordningsnummer samt beståndens arealer och numrering. Om subsampling skett ska naturligtvis även framgå i vilken turordning de inritade bestånden ska inspekteras. Förrättningspersonen bör studera kartan och bestämma sig för en lämplig ordning att besöka bestånden (och startpunkt) för att minimera sin gångtid mellan bestånden i rutan. Förutom sedvanlig utrustning ska förrättningsmannen medföra miniräknare och s.k. rutmall i fält. Rutmallen behövs för utläggning av provytor. Om man med handdator eller GPS lokaliserar redan utlagda provytor behövs rutmallen endast för nyupptäckta bestånd. 16

17 8 Inventeringsmoment Vid fältarbetet registreras uppgifter i de provytor som är utlagda i Äbinbestånden. Ett mindre antal uppgifter registreras också på beståndsnivå. Följande uppgifter finns i det underlag som inventeraren har med sig i fält. Inventeringsområde Stratum Rutnummer Beståndsnummer och X/Y-koordinater Beståndsareal Provytor och X/Y-koordinater Antal planerade provytor inom beståndet efter ev. arealjustering 8.1 Obligatoriska fältregistreringar på beståndsnivå De uppgifter som samlas in för beståndet är följande: Inventerare (organisation) Ny areal om den avviker från medhavd uppgift (ha, en decimal) Ståndortsindex Beståndsålder (år) Beståndsmedelhöjd (dm) Trädslagsblandning (Tall/Gran/Björk/Övrigt) i procent (heltal) Om beståndet uppfyller ÄBIN-kriteriet (Ja/Nej) Om beståndets provytor inventeras (Ja/Nej) Om beståndets verkliga areal skiljer sig från det planeringsunderlag som tagits fram behöver den som inventerar göra en korrigering. Mer om det senare i instruktionen. Beståndsmedelhöjd är viktig eftersom den avgör om höjdkriteriet är uppfyllt, dvs om beståndet ska ingå i inventeringen. Trädslagsblandningen avgör vilket provyteförband som ska väljas. Alternativa förband används för att göra inventeringen mer effektiv. Om beståndet innehåller en liten andel av det trädslag man primärt avser att redovisa resultat för (t.ex. tall) så krävs inte lika stor noggrannhet eftersom de till antalet ändå tillför marginellt till slutresultatet. Ett längre förband mellan provytorna är därför motiverat för att sänka kostnaderna. 17

18 8.2 Obligatoriska fältregistreringar på provyta På provytenivå insamlas ett antal obligatoriska uppgifter som specificeras i detta kapitel. Hur de enskilda registreringarna definieras konkret beskrivs i senare kapitel. Skador på träd över halvhöjden Totalt antal tallar Antal tallar med färska viltskador Antal av vilt helt oskadade tallar (varken gamla eller färska) Totalt antal granar (ej obligatorisk i tallområden) Antal granar med färska viltskador (ej obligatorisk i tallområden) Markägarens ambition och åtgärder Primärt föryngrat trädslag Om provytan är röjd eller inte Konkurrensstatus för RASE (rönn, asp, sälg, ek) Höjden i dm på den högsta individen för respektive trädslag av rönn, asp, sälg och ek Om den registrerade högsta individen av rönn, asp, sälg eller ek har en viltskada (färsk eller gammal) eller inte Övriga obligatoriska uppgifter Halvhöjd (dm) Ytan ligger i bestånd och inventeras (Ja/Nej). (Ytor på ej figurlagda impediment eller avvikande delar (t ex små hänsynsytor) inom beståndet ska inventeras, nollvärden) Inventeringsdatum Utöver de obligatoriska uppgifterna registreras ytterligare uppgifter som är valda efter lokala/regionala förutsättningar. Dessa tilläggsvariabler bestäms redan vid projektering av en Äbin. 18

19 9 Tilläggsuppgifter Utöver de obligatoriska uppgifterna kan flera tilläggsuppgifter samlas in om beställaren så önskar. Det går att kombinera tilläggsuppgifter efter behov. 9.1 Träslagssammansättning på beståndsnivå Det finns möjlighet att mer detaljerat beskriva den obligatoriska uppgiften Övrigt då trädslagsammansättning beskrivs på beståndsnivå (Se 8.1). Det innebär i praktiken att tillämpning av denna tilläggsuppgift resulterar i både den obligatoriska redovisning av procentuell sammansättning av gran/tall/björk/övrigt och i vilka andelar nedanstående trädslag återfinns under övrigt. Contortatall Lämpligt löv Annat löv 9.2 Skador på träd över halvhöjden inom provyta Antal björkar med färska viltskador Totalt antal björkar Totalt antal övriga träd av produktionsträdslag Antal övriga träd av produktionsträdslag med färska viltskador 9.3 Bestämning av ståndorten på provyta Ståndortsklassning via markvegetation 9.4 Detaljerad skaderegistrering på produktionsstammar inom provyta Antal stammar med färsk viltskada Antal stammar med färskt försommarbete Antal stammar med återbete, dvs både färsk och gammal viltskada Antal stammar med gammal viltskada Antal stammar med enbart annan skada Antal stammar utan skador Dessa uppgifter samlas in för träd i bestånd där beståndsmedelhöjden för produktionsstammarna ligger inom höjdintervallet (1-4 meter alt. 0,5-3 meter). Registreringarna kan inriktas mot stammar av ett specifikt produktionsträdslag 19

20 som tall, contortatall, gran, björk, lärk, m.fl. Alternativt utförs inventeringen på de produktionsstammar som återfinns på provytan. Urvalet av produktionsstammar sker då enligt särskild instruktion (se Bilaga 4). 9.5 Förenklad skaderegistrering på produktionsstammar inom provyta Antal stammar med viltskada Antal stammar med annan skada Antal oskadade stammar 9.6 Extra registrering av RASE inom provyta För att inom inventeringsområdets ungskog skatta det totala antalet RASEstammar med gynnsam konkurrensstatus (dvs lika höga eller högre än medelhöjden av provytans två högsta barrstammar) och antalet RASE högre än halvhöjden, kan följande tilläggsparametrar användas. Antal RASE-stammar med gynnsam konkurrensstatus (ej fördelat på trädslag) Antal RASE-stammar högre än halvhöjden 9.7 Vinterfodertillgång på provyta För bestämning av såväl fodertillgång som foderkvalitet avseende vinterns utpräglade kvistbete finns möjlighet att på inventerade provytor inhämta följande uppgifter. Täckningsgrad för viltfoder av tall, contortatall, vårtbjörk, glasbjörk, asp, sälg och vide, rönn samt övrigt foder Medelhöjd för viltfoder av ovan nämnda arter Stamtäthet för viltfoder av ovan nämnda arter 9.8 Spillningsinventering på provyta Att registrera förekomst av spillningshögar inom provytan är ett sätt att följa hur ungskogen har utnyttjats senaste tiden. Det är inte en metod som skattar generell täthet i området som helhet. Det ska snarare ses som ett belastningsmått. Vissa vintrar är mer stränga än andra vilket kan leda till att djuren i större utsträckning parkerar en längre tid i ungskogen. Det kan fångas upp genom spillningsinventering. Den generella tätheten av djur i området påverkar givetvis också tätheten i ungskogen. I Äbin registreras förekomst eller ej förekomst av älgspillning inom provytan. För att förekomst ska registreras ska antalet spillningskulor uppgå till minst tio stycken. Observera att det i Äbin ges möjlighet att insamla denna uppgift även om såväl metodik vid räkning av spillningshögar som tolkning av det data som uppsamlas inte är utredd i erforderlig grad. 20

21 10 Arbete i fält 10.1 Uppsökning och inspektion av bestånden i ruta Förrättningsmannen uppsöker bestånden enligt uppgjord rutt. Bestånden inspekteras för kontroll att de uppfyller de villkor som krävs för att ingå i inventeringen. Om möjligt bedöms avgränsningen och arealen och korrigeringar är tillåtna (men ägna inte lång tid åt detta). Innan utläggningen av provytor påbörjas görs en översiktlig besiktning av beståndet för att fastställa om kraven för inventering är uppfyllda. Detta sker säkrast genom att man går igenom beståndet till en tänkt startpunkt i bortre delen av beståndet. Ungskog som uppfyller följande krav ska inventeras: Medelhöjd för produktionsstammarna ska vara inom specificerat höjdintervall. Det finns två intervall att välja på 0,5-3 meter eller 1-4 meter. Var observant på vilket intervall som gäller för aktuell inventering. Inom ett Äbinområde används endast ett intervall. Beståndsarealen ska uppgå till minst 0,5 ha. Den i förväg bestämda arealen kontrolleras. Avviker den verkliga arealen med mer än 20 % (dock minst 0,5 ha) ska ny areal anges. Finns klart avvikande delar (större än 0,5 ha) som ej ska ingå i beståndet (exempelvis p.g.a. hänsynsområden, höjd, trädslag), ska dessa figurläggas på karta och arealbestämmas varefter beståndets areal korrigeras. Normala variationer eller gradienter inom ett bestånd (som fortfarande kan utgöra en och samma behandlingsenhet) bör inte föranleda sådan delning Om ett på kartan inritat bestånd vid inspektion visar sig vara två olika bestånd, men båda tillhör den population som ska inventeras, inventeras de som ett bestånd. Om ena delen inte tillhör populationen tas den bort från beståndet och arealen justeras. Om två intill varandra liggande bestånd vid inspektion visar sig vara ett och samma bestånd ska de ändå inventeras som två separata bestånd. Även i detta fall ska kartan anses gälla. Vidare ska beståndets medelhöjd bestämmas. Detta görs genom mätning av ett antal subjektivt valda representativa produktionsstammar i det beståndsbildande skiktet. Om trädslagsblandning ska registreras görs även en bedömning av denna. Uppgifterna om medelhöjd och trädslagsblandning för hela beståndet kan givetvis justeras när de olika provytorna inventerats. Den inledande bedömningen bör givetvis vara så noggrann att sådana justeringar i efterhand inte leder till att beståndet måste förkastas eller inventeras om med annat provyteförband. Beståndets genomsnittliga ståndortsindex anges. För att bestämma ståndortsindex krävs särskild instruktion. Enklast är att även här fylla i dessa värden efter provyteinventeringen då man har bättre överblick. 21

22 10.2 Förfarande vid inventering av subsamplade bestånd Om det finns många bestånd inom en ruta kan man i samband med urvalet av bestånd bestämma att endast en del av dem ska inventeras. Urvalet av dessa bestånd sker genom subsampling på följande sätt: 1. Samtliga bestånd som antas tillhöra populationen ritas in på kartan och numreras (ska alltid göras). Numren ordnas sedan slumpmässigt genom lottning. Dessa uppgifter förs in på blankett R. 2. Vid fältinventeringen uppsöks och inspekteras bestånden i den ordningen som lottningen resulterat i. De bestånd som uppfyller villkoren inventeras tills man inventerat minst 4 stycken bestånd eller uppsökt alla bestånd. Resten av bestånden uppsöks (nu i godtycklig ordning) och inspekteras. För varje bestånd måste avgöras om villkoren för inventering är uppfyllda eller ej, d.v.s. en bedömning görs om beståndet tillhör populationen och om den angivna arealen på kartan stämmer. Om arealen avviker mer än 20 % (dock minst 0,5 ha) görs en justering av den angivna arealen. 3. Bestånd som inventeras registreras på normalt sätt på de olika fältblanketterna. Uppgifterna för de bestånd som enbart besöks för kontroll registreras på blanketten för subsamplade bestånd Icke tidigare registrerade bestånd hittas vid fältinventeringen Det kan inträffa att man vid fältinventeringen upptäcker bestånd som uppfyller villkoren men som inte registrerats vid flygtolkningen. Att utelämna nyupptäckta bestånd innebär en felkälla till resultatet. Om Skogsstyrelsens gängse arbetssätt att i förväg söka ut ungskogar via avverkningsdatabas och granskning av satellitbild och flygfoto tillämpas är erfarenheten att antalet nyupptäckta bestånd är så få till antalet att man kan bortse från denna felkälla. Frivillig åtgärd Bestånd som uppfyller villkoren och som upptäcks först vid fältinventeringen ska inventeras som vilka andra bestånd som helst. Dock krävs här den extra uppgiften att bestämma och registrera beståndets areal (behövs för 10.4 nedan) och koordinater samt de frivilliga uppgifterna ägare eller ägarkategori. Nyupptäckt bestånd tilldelas första lediga löpnummer. Uppgifterna registreras på en tom blankett. Arealuppgiften registreras i rutan för ny areal. Anm. 1. Det är inte lätt att kombinera åtgärden ovan med subsampling av bestånd (se avsnitt 10.2). Se Special: Subsampling av bestånd. Därför inventeras alla nyupptäckta bestånd. Anm. 2. Det kan vara en grannlaga uppgift att fördela arbetet vid t.ex. flygbildstolkningen gentemot det i fält. En mycket noggrann flygbildstolkning medför ett effektivt fältarbete, men det kostar. 22

23 10.4 Bestämning av provyteförband frivilligt Utgångspunkten i Äbin är ett provyteförband på 80 meter. Om man primärt vill ha uppgifter om skador på ett trädslag (t ex tall) kan man effektivisera inventeringen genom att använda tätare förband i bestånd där andelen av detta trädslag är hög och glesare förband i bestånd där denna andel är låg. Förbandet kan därför bestämmas av andelen av det trädslag man önskar uppgift om (t.ex. tall). Alltså, om syftet är att skatta antal skadade tallar är det mer kostnadseffektivt att få en säker skattning i de bestånd som har potential att få stort inflytande på slutresultatet, dvs talltäta bestånd. Det då viktigt att man kan välja ett förband på plats i beståndet. Förbandet ska vara ett och samma inom beståndet. Vid användande av fältapplikation kan förbandet och provytornas läge bestämmas automatiskt när trädslagsfördelningen och beståndets areal anges. I annat fall bestäms förbandet enligt följande: Om andelen tall är mindre än 30 % väljs förbandet 130 meter (0.6 provyta per ha). Om beståndets areal (delen inom rutan) överstiger 10.2 ha väljs n=6 provytor. Förbandet beräknas då enligt formeln nedan. Är arealen mindre än 1.2 ha läggs en provyta ut (förbandet noteras då som 0). Om andelen tall ligger mellan 30 och 70 % väljs förbandet 95 meter (1.1 provytor per ha). Om beståndets areal (delen inom rutan) överstiger 10,9ha väljs n 12 provytor. Förbandet beräknas enligt formeln nedan. Är arealen mindre än 1 ha läggs en provyta ut (förbandet noteras som 0). Om andelen tall överstiger 70 % väljs förbandet 80 meter (1.56 provytor per ha). Om beståndets areal (delen inom rutan) överstiger 9.6 ha väljs n 15 provytor. Förbandet beräknas enligt formeln nedan. Är arealen mindre än 0.64 ha läggs en provyta ut (förbandet noteras som 0). I de fall beståndsarealen överstiger de givna arealerna beräknas förbandet F enligt formeln F 100 a / n där a är beståndsarealen i ha och n är antalet provytor (6, 12 eller 15). Man får då förbandet i meter. Avrundning får ske till närmsta 5 meter. Vid förband över 150 meter kan avrundning till närmsta 10-tal meter göras. Ex. med a 19 och n 15 blir F , vilket ger förbandet F 115 meter. Förbandet noteras på Basblankett B om sådan används Utläggning av provytor De bestånd som uppfyller kriterierna ska inventeras med cirkulära provytor. Provyteradien 3,5 meter används. Provytecentra ska som standard läggas ut i ett kvadratiskt förband. Andra principer för val av provytecentra kan accepteras, så länge utläggningen sker objektivt och den areal varje yta representerar överensstämmer med standardmetoden. Med fältapplikation erhålls ett 23

24 punktmönster av positioner med rätt förband för det aktuella beståndet Provytorna läggs ut med centrum motsvarande de erhållna positionerna. Om fältapplikation saknas används medhavd karta över beståndet för utläggning av provytor. Arbetsgången är följande: 1. En startpunkt S bestäms, subjektivt efter det att beståndet besiktats. Startpunkten ska vara lätt igenkännlig både på kartan och i naturen och ligga i anslutning till beståndet. Den får även ligga inne i beståndet om så är lämpligt. Startpunkten dokumenteras. 2. Från startpunkten S lottas provytornas lägen. Från S ska man förflytta sig först ett antal meter åt öster (eller väster) och sedan ett antal meter åt norr (eller söder). Förflyttningen bestäms på följande sätt: a. Först bestämmer förrättningsmannen om första förflyttningarna ska ske åt öster eller väster och åt norr eller söder. Om startpunkten ligger sydväst om beståndet är det lämpligt att gå i riktning öster-norr. Om startpunkten ligger nordost är det lämpligare att gå i riktning västersöder. b. Antag riktningen är öster-norr. Antalet meter åt öster bestäms genom att multiplicera förbandet med ett slumptal (mellan 0 och 1). Antag t.ex. att förbandet är 80 meter och att det erhållna slumptalet är 0,3519. Vi får då 80 0, , så första biten blir 28 meter åt öster. Nästa slumptal blir 0,7734 vilket gör 80 0, meter åt norr. Läget för första provytecentrum ligger då alltså 28 meter öster och 62 meter norr om startpunkten S. Första provytecentrum kan hamna utanför beståndet, men det gör inget. Det är i så fall en punkt i mönstret som inte ger en provyta. c. Första provytecentrum markeras på kartan och med hjälp av rutmallen (i exemplet för förbandet 80 meter) framgår alla övriga provytecentra. Den första punkten är en skärning på rutmallen. Orienteringen av rutmallen ska vara NS-ÖV. d. Med hjälp av markeringarna på kartan avgörs vilka provytecentra som faktiskt faller inom beståndet (och inom rutan). Detta görs alltså innan provytorna uppsöks. Vid tveksamhet (markering exakt på gränsen) lottas (krona, klave). Notera att det är centrums läge som avgör om en provyta ska inventeras eller ej. e. Antalet provytor kan genom denna lottning bli något fler eller färre än vad som var idealt. Det spelar ingen roll. Alla ytor inom beståndet ska inventeras. Dock ska alltid minst en provyta hamna inom beståndet, så om detta inte blivit fallet görs lottningen om. Det sistnämnda kan speciellt komma att inträffa om endast en liten del av ett bestånd hamnat innanför rutans gränser, vilket kan leda till att många lottningar kan krävas, varför ett undantag: 24

25 Undantag. För små bestånd (normalt delar av bestånd som hamnat precis innanför rutans gränser), och som bara ska innehålla en provyta, tillåts att rutmallen läggs slumpmässigt över kartan upprepade gånger tills en skärningspunkt hamnat inom den del av beståndet som ska inventeras. Riktning och avstånd från startpunkten bestäms då med hjälp av den inritade skärningspunkten på kartan (inte av en utlottning som beskrivits ovan). 25

26 11 Provytearbete 11.1 Utläggning av provytor i fält De provytor som konstaterats ligga innanför beståndsgränserna (och inom rutan) uppsöks i lämplig ordning. Handdator med GPS-mottagare rekommenderas. Som alternativ till handdator kan kompass, karta och trådmätare (eller kalibrerad steglängd) användas. Det är viktigt att provytecentrum uppsöks objektivt och märks ut tillfälligt med sticka eller motsvarande medan ytan inventeras. Provyta som hamnar på impediment eller inom avvikande del som ej uppfyller villkoren för inventering (ej tillhör populationen) hoppas över endast om den avvikande delen är figurlagd på kartan och dess areal alltså inte ingår i beståndsarealen. I annat fall ska provytan läggas ut och inventeras. Normalt finns då inget att registrera. Se vidare anmärkning nedan Åtgärder vid felaktig position (vid avsaknad av GPS) Särskilt vid kompassgång inträffar det att förrättningsmannen inte befinner sig där han/hon enligt kartan borde befinna sig. Läget för en provyta verkar hamna fel. Om kartmaterialet är bristfälligt eller om terrängen är intetsägande är det givetvis svårt att konstatera en eventuell felgång. Men i de fall man har konstaterat felgång gäller följande instruktion som i stort följer den som gäller för inventeringsrutinen för Indelningspaketet. Om förrättningsmannens position inte förefaller stämma enligt kartan följs strikta regler för korrektion. I princip kan sägas att det är kartan som gäller. Regler: 1. Om provytecentrum som ska ligga i beståndet hamnat utanför speglas provytecentrum in i beståndet. Detta innebär att man lägger det korrekta centrum lika långt in i beståndet som det felaktiga hamnat utanför och det korrekta läggs i riktning vinkelrätt mot beståndsgränsen från det felaktiga. Om förrättningsmannen tycker att detta nya centrum ändå ligger fel görs korrektion efter det att provytan inventerats. Fortsatt utläggning av provytor sker sedan med förflyttning från det korrekta läget. Undantag görs om felet är mycket stort, då punkt 3 nedan tillämpas. Se också anmärkning nedan. 2. Om provytecentrum hamnar inom beståndet med måttligt fel läggs ytan där den hamnat och korrektion sker efter registreringar på provytan. Inventeringen fortsätter sedan med förflyttning från det korrigerade läget. Med måttligt fel menas ett avstånd som är mindre än 30 meter (bedömning) från den uppfattade korrekta positionen. 3. Om provytecentrum hamnar inom beståndet och felet är stort, d.v.s. läget är minst 30 meter från den bedömt korrekta positionen sker korrigering av provytans läge före registreringar. Den korrekta positionen uppsöks så att åtminstone sista 30 metrarna sker genom kompassgång och trådmätning 26

27 (kalibrerad steglängd). Inventeringen fortsätter sedan med registreringar på provytan. Anmärkning. Eftersom det i den föreliggande inventeringen kan råda tveksamhet beträffande beståndsgränser kan punkt 1 kräva ytterligare förklaring. Beståndsavgränsningen är gjord i flygbild i vilken man kan missa t.ex. en gräns mellan ren granungskog och ungskog med tall eller en gräns mellan ungskogar i olika höjdskikt. Vad som är utanför bestånd kan därför verka svårt att avgöra. I detta läge ska det dock anses vara kartan som gäller. Det på kartan inritade beståndet är det faktiska beståndet, för vilket arealen är bestämd. Skulle nu en provyta (centrum) hamna i skog i det inritade beståndet men i skog som inte tillhör populationen registreras provytan som en vanlig provyta, men samtliga registreringar har värdet 0 (0 tallar, 0 skadade tallar etc.). Korrigeringar av flygbildstolkningen kan vara gjorda i samband med den inledande besiktningen av beståndet, och i så fall gäller dessa uppgifter Spegling av provyta Provytecentrum hamnar alltid inom eller på gränsen av bestånd (ibland efter spegling av provytecentrum). Däremot kan en del av den cirkulära provytan ligga i sällsynta fall hamna utanför beståndet. Den ofta förekommande metoden att flytta in provytan leder till "bias", och ska undvikas. I stället används metoden med spegling. Spegling innebär att den delen av provytan som ligger utanför beståndet speglas in i beståndet, d.v.s. provytan viks i beståndsgränsen och läggs ner i beståndet. Inventering sker i den nedvikta delen (en gång till), som alltså har formen av ett cirkelsegment. Speglingen kan göras visuellt eller, säkrare, genom att ett speglingscentrum upprättas. Detta speglingscentrum ska ligga lika långt från beståndsgränsen som det ordinarie centrumet och vinkelrätt mot gränsen fast på andra sidan gränsen. Den del av beståndet som ligger inom 3.5 meter från spegelcentrumet inventeras en gång till. Utjämnad rak beståndsgräns Provytecentrum Spegelytcentrum Yta i inventerat bestånd Provyta som delvis har hamnat utanför beståndsgräns Faktisk beståndsgräns 27