Älgbetesinventering Uppsala län 2009 Bälinge vfo Östervåla vfo Tierp vfo Östhammar vfo

Transkript

1 Älgbetesinventering Uppsala län 2009 Bälinge vfo Östervåla vfo Tierp vfo Östhammar vfo 1

2 Älgbetesinventering i Uppland 2009 Sammanfattning Trenden med minskande älgbetesskador de senaste åren inom inventeringsområdena planade under 2008 ut och den genomsnittliga älgskadefrekvensen för tall hamnade 2008 på 5,0% färska skador års inventering visar en ökning jämfört med 2008 och den genomsnittliga älgskadefrekvensen 2009 för områdena blev 7,5 %. Se fig.1 för respektive område. Återbetningsgraden är hög (66% av färska skador) vilket kan indikera foderbrist. Skogsstyrelsen Uppsala distrikt bedömer att mängden färska skador ej får öka. Figur1 Färska stamskador i procent på tall vid inventering 2009 Vfo År Bälinge 7,8 2. Östervåla 6,4 3. Tierp 10,9 4.Östhammar 5,1 Alla vfo 7,5 Inledning Under våren och försommaren 2009 har ÄBIN (älgbetesinventering) i Uppsala län genomförts. Bild 2 på sidan 6 visar inventeringens geografiska täckning. Inventeringen har finansierats av Korsnäs, STORA- ENSO, Sveaskog, Uppsala akademiförvaltning, Uppsala stift samt Skogsstyrelsen Uppsala distrikt. Bakgrund Skogsstyrelsen arbetar för att skogens värden förvaltas i enlighet med samhällets intressen. I Svensk författningssamling (SFS 2007:1046) föreskriver regeringen följande: Myndigheten skall verka för att skog skyddas mot skador av luftföroreningar, djur och sjukdomar. Samtidigt är skogens vilda däggdjur en naturlig och viktig del i det skogliga ekosystemet (produktions-, och miljömålet ska väga lika tungt). Det svenska hjortviltet (älg, rådjur, kronvilt och dovvilt) är inte bara viktiga för ekologiska processer och den biologiska mångfalden, de bidrar även positivt till viktiga samhällsvärden som t.ex. friluftsliv, jakt, turism. Hjortviltet innebär för många markägare ett skogligt mervärde och har ett högt socialt värde för många människor. Ändrade förutsättningar Ända sedan 1970-talet har en minskning av föryngringsarealen på många håll i landet gett en obalans mellan antalet älgar och tillgänglig fodermängd (se fig.2 s.3) De risker och kostnader som orsakas av ett högt betestryck bidrar till en minskad benägenhet bland markägare att plantera tall och lövträd. På magrare marker har istället satts gran som leder till att markens produktionsförmåga inte utnyttjas fullt ut. Samtidigt innebär detta att beståndets känslighet mot stressfaktorer som t.ex. torka ökar. Då gran planteras på tallståndorter minskar dessutom skogarnas foderproduktion vilket missgynnar hjortviltets livsbetingelser. Följden av detta har blivit större skador på tallungskog eftersom mängden (arealen) tallungskog blivit mindre i förhållande till mängden älgar. Avverkningsvolymen och avverkningsareal ligger idag nära ett maximalt möjligt uttag. Det är nödvändigt att anpassa älgstammens storlek till fodertillgången så att skadorna på tallungskog inte blir orimliga samt att den biologiska mångfalden inte hotas. Hotet kan bestå i att det är en liten andel av nyckelarterna* som har möjlighet att blir träd (-bildande) p.g.a att de hålls nedbetade. Se andra stycket efter fig.2 för förklaring av begreppet nyckelarter. 2

3 Skog viltbalansen enligt Skogsstyrelsen Skogsstyrelsen bedömer att frekvensen färska älgbetesskador på tall över tiden inte bör överstiga 4% sett till större områden. Med större områden menas vfo eller större (vfo= viltförvaltningsområde). Vidare skall älgstammen vara i balans med fodertillgången vintertid. Trädbildning av asp, rönn och sälg bör öka. Föryngring ska kunna utföras med ett för ståndorten lämpligt trädslag. I första hand menas här föryngring av tall. Figur 2. Relationen mellan tillgänglig foderareal och antalet skjutna älgar. Foderareal per skjuten älg (ha/ind) Minskat virkesvärde Älgen betar vintertid yngre tall i höjden 1-4 meter. Betningen leder genom barkgnag, stambrott och toppskottsbetning till stamskador som begränsar rotstockens framtida användbarhet som sågtimmer. En hög älgskadenivå kan avsevärt minska värdet på det talltimmer som kan avverkas i framtiden. Man kan också säga att vi begränsar den framtida användningen och handlingsfriheten av virket/trädet. En hård älgbetning av årsskotten hämmar också tillväxten i ungskogen. Skadorna ger ekonomiska förluster för den enskilde skogsägaren, men påverkar även ekonomin för hela länet och sammantaget exportvärdet för Sverige. Nyckelarter Asp, rönn och sälg är nyckelarter i skogsekosystemet och är ur biologisk synvinkel mycket viktiga. Många av de arter som vi idag klassar som utrotningshotade är knutna till dessa lövträd. Framför allt äldre och grövre lövträd fungerar som värdar för fåglar, mossor, insekter och diverse olika lavar. En hård betning av de unga lövträden kan på sikt bidra till att den biologiska mångfalden inte kan säkras. Foderproducerande åtgärder Om viltvårdsåtgärder för hjortvilt kan sägas att de generellt skapar förutsättningar för fler arter men också fler individer av en eller flera arter. Då fler individer av exempelvis älg finns ökar även risken lokalt (per automatik) för mer betesskador. I dagsläget uppstår merparten av det foder som är tillgängligt för älgen genom skogsbruk. Om foderskapande åtgärder genomförs kan de bidra till minskade älgbetesskador under förutsättning att åtgärderna inte följs av en ökande älgstam. Vid ökat foderutbud är det troligt att återbetets del av de färska skadorna minskar samt att den totala procenten färska skador minskar. I sammanhanget är det viktigt att särskilja på tillgängligt/prefererat foder under sommar-, respektive vinterhalvår. Viltförvaltning För att bedriva en seriös och långsiktigt hållbar viltförvaltning måste beslutsunderlag i form av kännedom om frekvensen betesskador finnas. Mängden skador är i huvudsak beroende av antalet hjortvilt per ytenhet samt mängden tillgängligt foder. Sett i ett skadeperspektiv innebär detta i sin tur att antalet älgar samt tilldelade älgar (avskjutning) kommer att behöva variera mellan olika områden och också mellan åren. Ett 3

4 syfte med ÄBIN är att resultaten från inventeringen ska fungera som ett av flera beslutsunderlag vid adaptiv förvaltning av den aktuella älgstammen. Allmänt om inventeringen Inventeringen ger en översiktlig bild av älgbetningen i varje inventeringsområde. Den lokala variationen i betning kan vara stor inom ett inventeringsområde. Naturligt har vi även en variation i skadenivå mellan åren (s.k. årsmån). Vi ser ett visst samband mellan hårda vintrar (stort snödjup som ligger länge) och en högre skadefrekvens. Inventeringen bör användas tillsammans med information från älgobs, avskjutningsstatistik, flyginventering, spillningsinventering, lokala älgbetesinventeringar (s.k. lokal ÄBIN), viltolycksstatistik samt fodertillgång m.m. ÄBIN - material och metod Metoden är framtagen genom ett samarbete mellan Sveriges Lantbruksuniversitet och dåvarande Skogsvårdsorganisationen. Genom att på ett enhetligt sätt inventera betesskadorna är de framtagna ÄBINresultaten jämförbara mellan olika delar av länet/landet. Metoden har efter utvärdering reviderats. Fältarbetet är utfört av Skogskonsulenter på Skogsstyrelsens Uppsala distrikt. Innan inventeringens start genomgick dessa en utbildning i metoden. Som extra kvalitetssäkring utförde inventerarna en dags gemensamt arbete/kalibrering vid inventeringens början. Vid fältarbetet har handdatorer med GPS mottagare använts för positionering av provytor. Förarbete, koordinering av fältarbetet samt bearbetning av materialet har gjorts av Matts Rolander. Inventeringsområden Länet har indelats i fyra inventeringsområden som sammanfaller med gränserna för fyra Vfo (viltförvaltningsområden). Dessa är 1.Bälinge vfo, 2.Östervåla vfo, 3.Tierp vfo samt 4.Östhammar vfo. Både privatägd mark och storskogsbrukets marker har inventerats. Se bild 2 sid. 6 för områdesindelning. Figur 3 Inventeringsområdenas storlek, antal inventerade provytor samt antal ungskogar INVENTERINGS OMRÅDE TOTAL AREAL HA ANTAL PROVYTOR ANTAL UNGSKOGAR 1 Bälinge vfo Östervåla vfo Tierp vfo Östhammar Totalt Urval Varje inventeringsområde har delats upp i rutor med sidolängd 1 x 1 km (km-rutor). Med information från storskogsbrukets indelningsregister och satellitbildstolkning har runt 75 rutor/inventeringsområde slumpmässigt lottats ut (geografiskt systematiskt). De privata ungskogarna har lottats ut utifrån avverkningsanmälningar. Det har även tillämpats en stratifiering. Syftet med att stratifiera är att kunna beräkna skadefrekvenser per ägare. Skadenivåerna för resp. ägare blir däremot oftast osäkra p.g.a. ett litet statistiskt underlag. Inom de lottade km-rutorna har ungskog med över 2/10 tall och med en medelhöjd mellan 1 4 meter inventerats. Bestånden inventeras med cirkulära provytor. Provyteradien är 3.5 meter (38.5 m 2 ). 4

5 Följande faktorer har registrerats vid inventeringen: Totalt antal tallar, granar samt björkar. Antal stammar med färsk stamskada orsakad av älg. Definitionen på färsk stamskada orsakad av älg är: Toppskottsbetning, stambrott eller barkgnag orsakade älg efter den senaste vegetationsperioden. Se bild 1. Endast skador som med säkerhet har orsakats av älg noteras. Antal stammar/trädslag uppdelat på färska älgskador, färska älgskador på tidigare skadade stammar, enbart gamla älgskador, stamskador av osäkert ursprung eller annan orsak än älg samt oskadade stammar. Antal trädbildande (> 2.5 meter) respektive potentiellt trädbildande ( meter) aspar, rönnar och ekar fördelat på antal med/utan färsk toppskottsbetning av älg. Bild 1. Exempel på skadetyper som registreras Toppskottsbetning Toppbrott och stamgnag Stamgnag Resultat I bild 2 s. 6, figur 4, 5 s.7 och 6 s.7 redovisas resultatet. I bilaga 1, 2, 3 och 4 visas respektive inventeringsområdes resultat. Skogstyrelsen redovisar resultaten vid lokala jaktsamråd, till viltvårdsnämnd och Länsstyrelsen som därigenom erhåller underlag för tilldelning av älgar samt vid beredning av skötselplaner, vid information till markägare, förvaltare, till massmedia. 5

6 Bild 2 Inventeringsområden samt skadefrekvens 2009 i Uppsala län Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 6

7 Figur 4 och 5 Färska stamskador i procent på tall vid inventering Figur 4 Vfo Bälinge ej inv. 7,8 2. Östervåla 4,0 6,4 3. Tierp 7,6 10,9 4.Östhammar 4,0 5,1 Alla vfo 5,0 7,5 Figur 5 Figur 6. Andel av tallstammar med olika skador. INV. OMRÅDE FÄRSK SKADA + ÅTERBETAT PÅ SAMMA INDIVID % FÄRSK ÄLGSKA-DA (ENBART NYBETAD) % FÄRSK + GAMMAL ÄLGSKAD A PÅ SAMMA INDIVID % ENBART GAMMAL ÄLGSKAD A % STAMSKADA EJ SÄKER ÄLGSKADA EL. ANNAN ORSAK, % OSKADADE % ÅTERBET NINGS- GRAD % 1 Bälinge 7,8 2,4 5,4 44,0 2,6 45,6 69,2 2 Österv. 6,4 1,9 4,5 45,0 3,4 45,3 70,3 3 Tierp 10,9 4,8 6,1 43,9 0,7 44,5 56,0 4 Östh. 5,1 1,6 3,5 33,1 2,4 59,4 68,6 Genomsnitt för invent. 7,5 2,6 4,9 41,5 2,3 48,7 66,0 Stamskadorna är i huvudsak orsakade av älg. De skador som inte med säkerhet kan identifieras som orsakade av älg, klassas som annan orsak, dvs. i detta antal ligger sannolikt också en del gamla betesskador. En del av de gamla skadorna kan vara svåra att upptäcka och undgår inventeraren. 7

8 Vid tolkning av tabellen måste det noteras att inventeringen omfattar ungskogar i höjdintervallet 1-4 meter. Flertalet inventerade bestånd har alltså flera år i beteshöjd kvar vilket gör att ackumulerade skadorna i de kommande gallringsskogarna blir högre än de siffror som redovisats. Hur olika mål och eller resultat ger olika älgskadefrekvens. Låt oss anta att en markägare/förvaltare har ett mål som lyder: När ungskogen växer ur älgbeteshöjd skall minst 70 % av gagnvirkesstammarna vara obetade/oskadade. För att bevaka skadeutvecklingen görs årliga inventeringar där mängden färska skador (s:a endast färska + färska på redan betad) noteras. Samma förvaltare har satt 4 % som ett riktvärde för hur hög den årliga skadefrekvensen max bör vara för att målet skall nås. Han/hon uppskattar tiden då ungskogen befinner sig i beteshöjd till cirka 15 år. Återbetningsgraden (andelen återbete av den totala andelen färska skador) sätts till 50 % vilket motsvarar genomsnittet för de senaste 7 årens inventeringar. Med dessa förutsättningar kommer 70 % av stammarna att vara oskadade och 30 % att vara skadade när ungskogen uppnått älgsäker höjd. Målet har m.a.o.förutsättningar att nås. Om vi istället räknar med 6,25 % färska skador (genomsnittet för de två sista årens Äbin i C-län) så kommer fördelningen att vara 53 % oskadade och 47 % skadade när ungskogen är ur älgbeteshöjd. Målet nås inte. Slutligen räknar vi med 2 % som årligt riktvärde för andelen färska skador vilket då gör att andelen oskadade stammar blir 85 % och de skadade stammarna hamnar på 15 %. Målet nås men är det realistiskt? (författarens kommentar). Ett förslag för att kunna jämföra olika mål inom sektorn är att dessa (målen) antingen definieras som andel (%) skadade stammar alternativt antal stammar per hektar. På så sätt blir målen jämförbara. Diskussion För att komma till rätta med de generellt höga skadenivåerna måste alla intressenter bidra med vad som är möjligt utifrån deras perspektiv. Representationen vid de lokala samråden på viltförvaltningsområdesnivå måste beaktas. Länsstyrelsen och viltvårdsnämnden bör ha tillgång till betestrycksinventeringar som visar skadefrekvenser som orsakats av den vinterstam som skall förvaltas hösten efter. Här har självklart alla relevanta inventeringar en plats. Skogsstyrelsen ser som sagt ett gemensamt ansvar i att minska älgbetesskadorna. Några exempel för att uppnå detta skulle kunna vara att : Skogsbolag/förvaltare oftare representerar vid lokala samråd utbildar i viltanpassad skogsskötsel och lägger ut försök på egna marker. så långt möjligt planterar tall på tallståndorter. Jägarna bjuder in till dialog sätter sig in i markägarens situation. Jägareförbundet verkar för samarbete med markägare, förvaltare, Skogsstyrelsen. verkar för att information på viltförvaltningsområdesnivå tillgängliggörs och synkroniseras med andra inventeringar (ex:vis ÄBIN). Utvecklar metoder inom viltvården som inte ökar betesskadorna. 8

9 Skogsstyrelsen genomför ÄBIN samt redovisar resultaten vid lokala jaktsamråd, till viltvårdsnämnd och Länsstyrelsen som därigenom erhåller underlag för tilldelning av älgar samt vid beredning av skötselplaner. genomför information till markägare/förvaltare och till massmedia. verkar för att skogssektorn i länet (så långt möjligt) har samsyn i vad som är rimliga skadenivåer. utbildar markägare genom rådgivning m.m. utvecklar och samarbetar med andra intressenter vad gäller viltanpassad skogsskötsel. Med denna typ av skogsskötsel menas skogliga åtgärder som minskar betesskador. För ytterligare information kontakta: Matts Rolander, tel , matts.rolander@skogsstyrelsen.se 9

10 Bil. 1 Bälinge vfo (område 1), betestrycksinventering 2009 Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 10

11 Bil. 2 Östervåla vfo (område 2), betestrycksinventering 2009 Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 11

12 Bil. 3 Tierp vfo (område 3), betestrycksinventering 2009 Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 12

13 Bil. 4 Östhammar vfo (område 4), betestrycksinventering 2009 Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 13

14 14