rapport nr 1/2006 Ojämlikhetens pris Arbetarrörelsens Tankesmedja

Transkript

1 rapport nr 1/2006 Ojämlikhetens pris Arbetarrörelsens Tankesmedja

2 Innehåll Förord av Anne-Marie Lindgren... 3 Löner, inkomster och arbetstider... 4 Löneutvecklingen... 4 Arbetstider... 5 Inkomster... 6 Sammanfattning... 7 Hälsa... 8 Sjukdomsbilden... 8 De arbetsrelaterade hälsoproblemen Förändringar i arbetslivet Jakten på superarbetskraften? Sammanfattning Segregation De ökande klyftorna i skolan A. Skolverkets rapport B. PISA-studien C. Rädda Barnens studie D. Tidigare studier från Tankesmedjan Ett invandrarproblem? Sammanfattning A. Löner och arbetstider B. Arbetsmiljö och hälsa C. Segregation Sammanfattande slutsatser En ekonomisk bakgrund

3 Arbetslösheten är ett problem för hela den industrialiserade världen. Ekonomernas recept mot den tenderar att samlas kring åtgärder som avreglering av arbetsmarknaden, sänkta arbetskraftskostnader, större flexibilitet och vad som kallas ökade incitament att arbeta. Om man går bakom denna mer tekniska terminologi för att se vad som egentligen menas kan man sammanfatta det som mer av osäkra anställningar, fler låglönejobb, lägre arbetslöshetsersättning och lägre skattebelastning på företagen. Det måste, på olika sätt, bli billigare för företagen att anställa, det måste bli lättare att anställa folk för bara precis de timmar de behövs, och det måste bli lättare att göra sig av med folk om och när de inte längre behövs (eller orkar med). Och för att få folk att acceptera lägre betalda, och otryggare, jobb måste ersättningarna från socialförsäkringarna pressas ned, så att det blir för dyrt att vara arbetslös. Det finns från rent ekonomiska utgångspunkter en logik i detta. I en hårdnande internationell konkurrens, där länder med betydligt lägre lönenivåer kan erbjuda samma tekniska kompetens och kvalitet i sina produkter, är det inget orimligt i att diskutera om och hur produktionskostnaderna kan sänkas. Att kunna anställa folk bara exakt för den (korta) tid de behövs, eller att pressa ner åtminstone vissa löner, är förvisso ett sätt att åstadkomma sådana kostnadssänkningar. Och i ett läge med besvärande hög arbetslöshet ligger det nära till hands att ställa frågan om man genom att sänka priset på arbetskraft också kan öka efterfrågan på den. Pressar man kostnaderna för vissa typer av tjänster, där ett lägre pris kan leda till att fler personer vill köpa dem, kan denna kostnadspress naturligtvis leda till en viss ökning av jobben. Nu är lågavlönade jobb, och jobb med oreglerade och varierade arbetstider, inte självklart de mest populära. Därför blir det, återigen, logiskt att genom försämringar i de sociala trygghetssystemen öka pressen på människor att verkligen också ta sådana jobb därför att alternativet är ännu sämre. Samtidigt kan man inte undgå att notera att alla dessa åtgärder i praktiken är riktade bara mot en del av arbetsmarknaden arbetarnas och, i viss mån, de lägre tjänstemännens. Diskussionen om sänkta anställningskostnader avser sällan de mer välutbildade grupperna där är grundtemat snarast att premien för att utbilda sig eller satsa på karriärjobb måste öka, det vill säga lönerna höjas. Välutbildade grupper, där marknadens efterfrågan är god, riskerar varken ofrivilliga deltider, behovsanställningar eller ofrivilliga korttidsanställningar för dem har arbetsgivaren ett intresse av att ge sådana villkor att de stannar kvar och han slipper leta efter nya. Och detta är också grupper som har ekonomiska marginaler att skaffa sig egna försäkringar eller avtalsförsäkringar som motverkar åtstramningarna i de samhälleliga systemen. De ekonomiska teorierna handlar i praktiken inte om generella förändringar på arbetsmarknaden, utan selektiva. Vad det handlar om är att klyftorna på arbetsmarknaden måste öka, vad gäller löner, social trygghet och anställningsvillkor. Det är den kluvna amerikanska arbetsmarknaden som utgör förebilden. De ekonomiska modeller, som rekommenderar den här typen av politik, är inte oomstridda, även om de för tillfället nog kan beskrivas som huvudfåran. Internationellt finns en livaktig debatt där många ekonomer står för andra modeller, bland annat inspirerade av de nordiska välfärdsmodellerna. I Sverige syns den debatten mindre, och det är snarare statsvetare och sociologer som börjat ifrågasätta teoriernas hållfasthet. På ekonomhåll är det främst LOs och TCOs ekonomer som står för en alternativ, medan den tillträdande borgerliga regeringen lagt fram ett ekonomiskt program som helt följer huvudfåran i den ekonomiska debatten, det vill säga sänkta arbetsgivaravgifter inom vissa serviceyrken, lättare att anställa på tillfälliga jobb, sänkta ersättningar från a-kassan och i varje fall enligt mer öppenhjärtiga företrädare en press nedåt på löneutvecklingen. Syftet med denna rapport är dock inte att pröva olika ekonomiska modeller mot varandra, utan att lyfta fram den aspekt som de för dagen dominerande teorierna inte lyfter fram nämligen de sociala kostnader det för med sig om man medvetet försämrar arbetslivets villkor och därmed livsvillkoren för en ökande grupp av människor. Visst, arbetslöshet har sina sociala kostnader. Men det har slitsamma villkor i arbetslivet också och det är på intet sätt självklart att dessa kostnader minskar bara för att man byter ut arbetslöshet mot fler dåliga jobb. Vi har, i själva verket, sedan 1990-talet haft en utveckling på den svenska arbetsmarknaden, som gått i den riktning de ledande ekonomerna anvisar. Det är fortfarande begränsade grupper som på allvar känt av denna utveckling, men tendensen är ändå så pass märkbar att man kan dra vissa slutsatser just om kostnaderna för den. Ojämlikhet har ett pris, både för dem som drabbas av den och för samhället i sin helhet. Det måste naturligtvis också med i bilden, när man väljer metoder i den ekonomiska politiken. Stockholm i oktober 2006 Anne-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens Tankesmedja 3

4 Löner, inkomster och arbetstider Löneskillnader respektive inkomstskillnader är statistiskt två olika begrepp. Löner avser lön/ ersättning för utfört arbete, medan inkomster är ett vidare begrepp som innefattar även andra intäkter för den enskilde, som avkastning på kapital och sociala transfereringar som sjukersättning, a-kassa eller bostadsbidrag. Båda löne- och inkomststatistiken visar att de ekonomiska skillnaderna ökat sedan mitten av talet. Löneutvecklingen Enligt SCBs statistik var löneökningarna för tjänstemän (anställda i yrken inom TCOs och SACOs avtalsområden) procentuellt högre än för arbetare (yrken inom LOs avtalsområde) hela perioden 1997/ /2002, och likaså under perioden var ett undantag med högre löneökningar för arbetarkollektivet än för tjänstemannakollektivet, men det rubbar inte den långsiktiga bilden av växande löneskillnader mellan de två huvudgrupperna. Lönegapet har ökat från 36 till 45 procent från 1995 till 2005, eller i kronor räknat från kronor till Inom tjänstemannagrupperna är dock lönespridningen något större, sju procent, än inom arbetargrupperna, tre procent. Lönespridningen är större inom den privata sektorn än inom den offentliga, om man jämför sektorerna i sin helhet. Inom den offentliga sektorn avviker dock landstingen, där lönespridningen inom tjänstemannagrupperna är hög det är skillnaderna i lön mellan läkare och sjuksköterskor som slår igenom. LO har i rapporten Löner år 2005 jämfört löneökningarna för arbetare respektive tjänstemän inom 19 olika sektorer av arbetslivet under perioden Den enskilt högsta ökningen som drastiskt skiljer ut sig från alla andra sektorer uppvisar kategorin tjänstemän inom kreditinstitut och försäkringsbolag med hela 75 procents lönepåslag det är de kraftiga lönestegringarna bland finansmarknadens aktörer som här slår igenom. Gapet är stort till nummer 2 på listan, tjänstemän inom kommunal äldre- och handikappomsorg med 58 procents lönestegring. På delad tredjeplats kommer tjänstemän inom verkstadsindustrin och tjänstemän inom vården (i huvudsak läkare och sjuksköterskor) med 54 procent. Tjänstemän inom övriga tillverkningsindustrier har fått ökningar på procent. Den lägsta ökningen i denna sektorsjämförelse har tjänstemän inom hotell- och restaurangbranschen fått, 42 procent och det är faktiskt något lägre än påslaget för de LO-anställda, 44 procent. Den genomsnittliga procentuella ökningen för samtliga tjänstemannagrupper uppgår till 48 procent. De högsta procentuella löneökningarna för arbetare redovisas för partihandeln, 47 procent, den grafiska industrin och inom tranporter och kommunikation, 46 procent. Arbetare inom inom verkstadsindustrin har fått löneökningar med 43 procent, de flesta övriga industriarbetargrupper rör sig kring 40 procent. Lägst lönepåslag inom de 19 redovisade sektorerna har LO-anställda inom den kommunala barnomsorgen, skolan och äldre- och handikappomsorgen fått, procent. Vissa tjänstemannayrken har alltså fått något lägre lönepåslag än vissa arbetaryrken, men om man jämför löneutvecklingen för arbetare resp tjänstemän inom samma sektor visar LO-studien att tjänstemännen inom 18 av de 19 jämförda sektorerna fått större procentuella ökningar än arbetarna. Undantaget är hotell- och restaurangbranschen. I några fall är skillnaderna mycket stora: inom landstingen har tjänstemännen fått 54 procent, arbetarna 43, inom stål- och metallverken har tjänstemännen fått 53 procent, arbetarna 39, inom den kommunala äldre- och handikappomsorgen har tjänstemännen fått 58 procent, arbetarna 40. De stora skillnaderna inom vårdsektorn speglar det faktum att ökningsutrymmet till största delen gått till höjda läkar- och sjuksköterskelöner. Noteras kan också att chefslönerna inom såväl privat som offentlig sektor ökat mycket kraftigt under 1990-talet. Den offentliga sektorn kommer visserligen inte ens i närheten av de verkliga topplönerna inom det privata näringslivet (i praktiken storindustrin), men de kraftiga stegringarna inom den privata sektorn har inneburit ett tryck uppåt också på chefslönerna i den offentliga sektorn, som ökat avståndet till de vanliga tjänstemannalönerna. LO-ekonomerna, som specialstuderat löneutvecklingen inom makteliten, kommer fram till att medan chefslönerna i näringslivets ledande skikt 1980 var knappt tio gånger större än industriarbetarlönerna så är de nu femtio gånger högre. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har i en studie av företag med mer än 25 anställda ( Löneskillnader i svenskt näringsliv ) visat att den stor del av de ökande skillnaderna förklaras med ökande skillnader mellan före- 4

5 tag, medan skillnaderna inom ett och samma företag bara ökat marginellt. Enligt rapporten torde huvudförklaringarna vara två: Dels en större sortering av arbetskraft, det vill säga personer med högre kvalifikationer samlas i vissa typer av företag, medan andra har en högre andel anställda med lägre kompetens. Dels större variation i utfallet av lokala förhandlingar, som i sin tur också kan hänga ihop med att skillnaderna i företagens lönebetalningsförmåga har ökat. Båda dessa förklaringar är konsistenta med förändringarna i näringslivet de senaste decennierna. Inom stora delar av industrin har kunskaps- och kompetenskrav höjts, som en följd av den tekniska utvecklingen, något som innebär att man också har en större grupp anställda med kvalificerad utbildning och lägre andelar anställda för rena rutinarbeten vilket påverkar lönestrukturen. Samtidigt har ett antal företag inom den privata servicesektorn vuxit fram, som inte på samma sätt kräver personal med spetskompetens och därför ofta har högre andel rutinarbeten, och som i förhållande till industrin vanligen också har lägre lönebetalningsförmåga. Att löneskillnaderna mellan olika företag ökar är mot den bakgrunden inte förvånande. Att merparten arbetare i dag återfinns inom servicesektorn, med dess genomsnittligt sett något lägre lönebetalningsförmåga än industrin, medan tjänstemännens andel snarast ökar inom de branscher som har högst lönekapacitet, kan också vara en bidragande orsak till att löneskillnaderna mellan tjänstemanna- och arbetargrupperna ökar. Och att decentraliserade löneförhandlingar leder till större lönespridning är välbelagd, och alltså en naturlig konsekvens av att arbetsmarknadens parter på 1980-talet lämnade det centrala förhandlingssystemet Allmänt torde dessutom gälla att dagens högre arbetslöshetssiffror och därmed större möjligheter för arbetsgivaren att välja får mer av lönedämpande effekt för jobb med lägre kvalifikationskrav, där de anställda lättare kan bytas ut. Grupper som i kraft av utbildning och/eller yrkeskunskaper har en starkare position mot arbetsgivaren, och där marknadens efterfrågan ofta är god, påverkas inte lika mycket i löneutvecklingen. Arbetstider Statistiken över löneutvecklingen jämför heltidslöner, räknade på helårsbasis: den mäter alltså förändringen av löneläget för olika branscher och yrkeskategorier, men säger inte nödvändigtvis något om utvecklingen på individnivå. För den enskilde anställde bestäms löneutvecklingen inte bara av avtalade påslag (och eventuell löneglidning) utan också av den arbetade tiden. Arbetsinkomsten blir lägre för den som arbetar deltid, har timanställning eller går mellan olika tillfälliga jobb med perioder av arbetslöshet däremellan. Arbetstidens utveckling har därför också betydelse för individens löneutveckling. Arbetslöshet har blivit en vanligare erfarenhet. År 1980 hade 12 procent av alla sysselsatta varit arbetslösa någon gång under de närmast föregående åren var motsvarande siffra 18,6 procent. Andelen var allra högst i de yngsta åldersgrupperna: 37,4 procent i åldersgruppen år (33 procent 1980), och 29 procent i åldersgruppen år. Det senare är en mycket kraftig ökning från 1980, då siffran var 15,7 procent. Både bland arbetare och tjänstemän är det högre andelar som 2003 har erfarenhet av arbetslöshet än vad det var 1980, men skillnaderna är stora mellan olika yrkesgrupper, 24 procent bland arbetarna och 22 procent bland de lägre tjänstemännen har varit arbetslösa någon gång under de föregående fem åren 2003, mot 13 procent av tjänstemännen på mellannivå och 11 procent av de högre tjänstemännen. Att fler av de sysselsatta upplevt arbetslöshet har samband med det högre omvandlingstrycket på den svenska arbetsmarknaden, med personalneddragningar både inom industrin och den offentliga sektorn. Men man kan också se ett samband med den ökande andelen tillfälliga anställningar, där det ligger i sakens natur att perioder av arbete kan växla med mellan-jobb-perioder utan arbete. Andelen tillfälliga anställningar har ökat från 10 procent vid 1990-talets början till 14,5 procent år Första kvartalet 2005 fanns cirka personer i tillfälliga anställningar, cirka fler än Under samma period minskade antalet fasta anställningar med Begreppet tillfälliga anställningar rymmer en hela flora av icke-fast anställningar: projekt, vikariat, timanställning, behovsanställning, olika typer av arbetsmarknadsåtgärder och så vidare. De tillfälliga anställningarna finns i princip över hela arbetsmarknaden, men de är ojämnt fördelade mellan olika yrkeskategorier, mellan olika åldersgrupper och mellan könen. Allra vanligast är tidsbegränsade anställningarna i den yngsta åldersgruppen, år, där över hälften i dag bara har tillfällig anställning (mot litet drygt 20 procent 1982). Till en del avspeglar detta naturligtvis det faktum att många i denna grupp studerar (en andel som ökat sedan 1980-talet) och bara gör tillfälliga inhopp på arbetsmarknaden, under sommarlovet eller som helgjobb eller korta vikariat under terminerna. Den mycket kraftiga ökningen sedan 1980-talets början indikerar dock att det handlar om mer än så, och att det för ungdomen är svårare att etablera sig på arbetsmarknaden i dag. Också i den näst högsta åldersgruppen, år (där studierna 5

6 för de flesta är avklarade) är andelen i tillfälliga anställningar förhållandevis hög, 18,5 procent (mot knappt 13 vid 1980-talets början). Sambandet mellan detta och den höga andel i denna åldersgrupp som upplevt arbetslöshet förefaller tydligt. För det är, som sagt, inte självklart att man kan gå direkt från ett tillfälligt jobb till ett annat; många gånger ligger en kortare eller längre period utan arbete däremellan. I åldersgrupperna från och med 35 år är andelarna tillfälligt anställda förhållandevis låga (under 10 procent), men också där syns en viss ökning sedan 1980-talet. Andelen tillfälligt anställda är högre i kategorin arbetare än i kategorin tjänstemän, högre bland kvinnor än bland män, och högre bland utrikes födda än bland inrikesfödda. Vilket också kan uttryckas som att det är grupper med svagare position på arbetsmarknaden som står för den flexibilitet som enligt den ekonomiska debatten är nödvändig i dag. De tillfälliga anställningarna är vanligast inom LO-förbunden Transport, Hotell&Restaurang, Handels och Kommunal, det vill säga typiska serviceförbund med arbetstider som sträcker sig över hela eller större delen av dygnet, och där behovet av variation i personalstyrkan är stort. Den högre andelen arbetare i tillfälliga anställningar förklaras dock främst av att det är en hög andel av de icke- yrkesutbildade arbetarna och framför allt kvinnliga arbetare som bara har tillfälliga jobb (cirka 20 procent för både män och kvinnor), medan siffran för de facklärda arbetarna inte avviker nämnvärt från siffrorna för tjänstemännen. För de facklärda arbetarna är siffran till och med lägre än för gruppen högre tjänstemän, 11,2 respektive 16,2 procent. Den höga siffran för de högre tjänstemännen kan dock sammanfattas i beteckningen konsulter. Skillnaden mellan olika yrkeskategorier vad gäller andelen medlemmar med endast tillfällig anställning kan illustreras av följande jämförelse mellan LO- resp tjänstemannaförbund med likartad branschanknytning: LO-förbund TCO-förbund Handels 14 % HTF 7 % Kommunal 14 % Vårdförbundet 7 % SEKO 11 % Statstjänstemännen 5 % Inom kategorin tillfälliga anställningar har timoch behovsanställningarna ökat kraftigt sedan talets början och utgör nu cirka 1/3 av alla tillfälliga jobb. Det finns dock skillnader mellan arbetare och tjänstemän: inom SACO-grupperna är projekt- och objektsanställningar den vanligaste tillfälliga anställningen, medan tim- och behovsanställning är vanligare bland LO-medlemmarna, och framför allt då bland kvinnorna. Objekts- och projektanställning leder i cirka 75 procent av fallen till fast anställning, medan mindre än 1/3 av säsongs- eller behovsanställda som inom en tvåårsperiod fått fast jobb. Tim- och behovsanställning är ofta detsamma som arbete på mindre än heltid. Eftersom denna typ av anställningar är vanligast inom branscher med relativt lågt löneläge, innebär anställningsformen en ytterligare press nedåt på utgående löner. Andelen deltidsanställda minskade vid 1990-talets slut för att sedan stiga igen, om än svagt. Deltid är främst en kvinnlig anställningsform men det är, faktiskt, männen som främst står för ökningen av deltidsarbetet var det, enligt SCB, 5,3 procent av alla förvärvsarbetande män som var deltidsanställda, 7,9 procent 1998/99 och 8,5 procent För kvinnorna är motsvarande serie 34,5 procent, 28,2 och 28,9. Den minskande andelen deltider bland kvinnorna motverkas dock av att andelen timanställda ökat. Ökningen av det manliga deltidsarbetet faller så gott som uteslutande på gruppen icke-facklärda arbetare. Denna grupp uppvisar också en ökning av andelen tillfälligt anställda, och sammantaget torde det återspegla en allmänt osäkrare arbetsmarknad för gruppen. Deltid är, givetvis, för många ett faktiskt, och frivilligt, val. Men en inte obetydlig andel av de deltidsanställda önskar, men kan inte få, längre arbetstid. De ofrivilliga deltiderna minskade mellan 1997 och 2003 för att sedan återigen öka Högsta andelen ofrivilliga deltider finns inom LO-förbunden Hotell&Restaurang, Handels, Fastighets och Kommunal (kring 10 procent), det vill säga nästan exakt samma förbund som redovisar den högsta andelen tillfälligt anställda. Ökningen av de ofrivilliga deltiderna ligger till största delen inom LOs avtalsområden, och handlar så gott som uteslutande om kvinnliga arbetare, med 14 procent ofrivilliga deltider år De ofrivilliga deltiderna för kvinnliga arbetare ligger i alla åldersgrupper högre 2005 än För TCO- och SACOkvinnorna ökade de ofrivilliga deltiderna under 1990-talet, men är nu tillbaka på 1990 års nivå. Inkomster Också inkomstspridningen har ökat sedan talet. En viktig förklaring till detta är att inkomsterna av kapital har ökat, och de har ökat mest i grupper med förhållandevis goda löneinkomster av det naturliga skälet att man behöver ha ett visst löneöverskott för att kunna skaffa sig ett kapital att få avkastning på. Kapitalinkomsterna, och med det 6

7 den totala inkomstspridningen i landet, var som högst år 2000, beroende på de snabba börsstegringarna. Börsfallet och den lugnare utvecklingen sedan dess har gjort att kapitalinkomsterna, och därmed den totala inkomstspridningen, minskat något, men den är alltjämt högre än vid 1990-talets början. Hushållens ekonomiska standard bestäms dels av inkomsternas storlek, dels av antalet familjemedlemmar, det vill säga hur många som ska dela på inkomsterna. För att mäta detta används måttet disponibel inkomst per konsumtionsenhet, enkelt uttryckt hushållets samlade inkomster minus skatt, delat med antalet familjemedlemmar. Enligt SCBs statistik ökade denna inkomst mellan 1991 och 2003 med 6,1 procent i den lägsta decilgruppen (den tiondel av hushållen som har de lägsta inkomsterna) och med 9,1 procent i den näst lägsta. I den näst högsta decilgruppen ökade den med 16,5 procent och med 23,7 procent i den högsta, alltså den tiondel av hushållen som har de högsta inkomsterna i landet. För mellangrupperna, decilgrupperna 3 till och med 8, är skillnaderna i inkomstökning relativt små, men inkomstökningen stiger stadigt så att säga nerifrån och upp, från 10,2 procent i decilgrupp 3 till 13 procent i decilgrupp 6 och 14,1 i decilgrupp 7. Statistiken över inkomstförändringarna följer alltså samma mönster som lönestatistiken, som också visar att de högsta ökningarna gått till grupper med redan höga inkomster. Utvecklingen av framför allt kapitalinkomsterna förstärker alltså effekterna av den ojämna löneutvecklingen. Sammanfattning Löne- och inkomstspridningen har tydligt ökat sedan 1990-talets mitt. De största löneökningarna har gått till tjänstemannagrupperna, med särskilt påtagliga stegringar i de allra högsta grupperna. Det är också de grupper som har de största kapitalinkomsterna. Samtidigt har arbetsmarknaden utvecklats i riktning mot lösare anställningsvillkor som för allt fler betyder att man på helårsbasis inte kommer upp i heltidsinkomster. Denna förändring fördjupar löneskillnaderna, eftersom den är ojämnt fördelad: de mest osäkra anställningsvillkoren, och framför allt den inte frivilligt valda kortare arbetstiden, finns inom LO-grupperna inom servicesektorn och särskilt då bland kvinnor och utrikesfödda. Inom huvuddelen av löntagarkollektivet har klyftorna inte ökat mer påtagligt, även om det också här syns en tendens till större inkomstökningar i de högre inkomstskikten. Skillnaderna syns, ännu så länge åtminstone, främst i det ökade avståndet mellan de högsta respektive lägsta inkomstskikten. Utvecklingen, både av inkomster och arbetsförhållanden, följer alltså det mönster som den offentliga ekonomiska debatten rekommenderar: Ökande löneskillnader, med de största påslagen för bättre utbildade grupper med specialist- eller arbetsledarfunktioner, och mer flexibla anställningsförhållanden med större möjlighet att variera personalstyrkan över tid mest använd för grupper med lägre utbildning och mer rutinbetonade arbetsuppgifter. Teorin att detta leder till ökad tillväxt kan ju se ut att stämma, eftersom Sverige onekligen haft god ekonomisk tillväxt under den tid de här tendenserna vuxit fram även om ingen med säkerhet kan avgöra om det är de ökande klyftorna, eller något annat, som huvudsakligen förklarar tillväxten, Vad man däremot kan se är att just de här faktorerna betytt en allmänt osäkrare levnadssituation för växande grupper på arbetsmarknaden, med betydligt sämre möjligheter att påverka och överblicka sitt arbetsliv och planera sin ekonomi. Utvecklingen är särskilt märkbar inom servicebranscher med hög andel kvinnor och utrikesfödda, avser huvudsakligen arbetaryrken och primärt då jobb som inte kräver särskild yrkesutbildning. Flera tecken tyder också på att det är svårt att ta sig ur denna osäkrare arbetssituation, framför allt för personer med kortare utbildning eller personer som av exempelvis ålders- eller hälsoskäl är mindre efterfrågade av arbetsgivaren. I det avseendet är läget uppenbart bättre för de unga med god utbildning som ofta i dag måste räkna med att börja som tillfälligt anställda; de har goda möjligheter att gå vidare till mer stadigvarande och mer kvalificerade jobb. Men den längre tid det tar att etablera sig på arbetsmarknaden i dag kan givetvis påverka både livssituationen i dag och få effekter för såväl löneutveckling som pensionens storlek. Det som kanske är en önskvärd utveckling från företags- eller samhällsekonomisk utgångspunkt har med andra ord ett pris på individnivå. Som långt ifrån alltid är valfritt, och som kan innebära påtagliga inskränkningar i det egna livets möjligheter. De följande avsnitten granskar effekterna av de växande klyftorna i två avseenden, den arbetsrelaterade ohälsan och den ökande segregationen, med tonvikt på skolan. 7

8 Hälsa är i dag liksom förr klassbundet. Förr förklarades skillnaderna både av sämre näringstillgång i de kroppsarbetande klasserna, hårdare arbetsliv och sämre sanitära bostadsförhållanden. I dag är det i huvudsak olikheter i arbetsvillkor, som leder till hälsoskillnader. Det finns visserligen vissa skillnader i livsstilar, som får effekter för hälsan, men skillnaderna är inte dramatiska. I åtminstone ett fall rökning också ses som relaterade till villkoren i arbetslivet. Klasskillnaderna syns i statistiken. Av arbetare i åldersgruppen år har 42 procent helt lämnat arbetsmarknaden genom förtidspension. Motsvarande siffra för högre tjänstemän är knappt 20 procent. Av kvinnliga arbetare i åldersgruppen år lider en tredjedel av svår långvarig sjukdom, mot 11 procent av högre manliga tjänstemän. Det finns också en tydlig könsdimension, och en etnisk dimension; den arbetsrelaterade ohälsan är högre bland kvinnor än bland män, inom alla samhällsklasser, och högre bland utlandsfödda än bland svenskfödda. Men både etnicitets- och könsfaktorn är kopplad till klass: Kvinnor, och invandrare, finns i större utsträckning i underordnade positioner i arbetslivet och oftare i jobb som innebär ensidiga rörelser och/eller tunga lyft (=risk för belastningsskador) eller som är hårt styrda med hög tidspress (=risk för stressjukdomar). Det faktum att kvinnor alltjämt tar ett större ansvar för hem och familj, och det faktum att invandrare i större utsträckning finns i tillfälliga jobb, med perioder av arbetslöshet däremellan, kan också antas ha effekter för hälsan: det handlar om mer stressande livsvillkor. Sjukdomsbilden Under åren fördubblades i stort sett antalet sjukfall bland dem som finns registrerade hos försäkringskassan. De senaste åren har antalet sjukdagar minskat något, dock främst beroende på att många långtidssjukskrivna förtidspensionerats, och nivån ligger fortfarande över Hälsa 8 Antalet personer som var sjukskrivna minst 180 dagar uppgick 1996 till , för att 2003 vara uppe i Sjukskrivningstiderna tenderar också att bli längre. Sjukfallen har ökat mer för kvinnor än för män, och andelen utrikesfödda bland de långtidssjukskrivna är högre än andelen med svensk bakgrund. De vanligast orsakerna till långtidssjukskrivning i dag är sjukdomar i skelett/rörelseorgan i praktiken belastningsskador och psykiska problem (stress, utbrändhet etc). Dessa två sjukdomsgrupper svarar tillsammans för cirka 60 procent av långtidssjukskrivningarna och cirka 70 procent av de nybeviljade förtidspensionerna. Att andelen är högre bland de nybeviljade förtidspensionerna än bland de långtidssjukskrivna indikerar att det är hälsoproblem som är svåra att rehabilitera från av vilket skäl må vara osagt. I studier av självskattad hälsa är det också dessa två grupper av hälsoproblem som dominerar. I SCBs underökning av levnadsförhållandena (ULF) uppgav 19,3 procent av de svarande i 2004 år studie att de hade svår värk i nacke, axlar, skuldror, rygg eller leder. Denna siffra inrymmer relativt stora skillnader mellan olika yrkesgrupper: 25 procent av samtliga arbetare, och 23 procent av lägre tjänstemän, uppgav att de hade sådan värk, mot 15 procent av tjänstemännen på mellannivå och 12 procent av de högre tjänstemännen. Sömnproblem brukar i hälsostatistiken användas som en indikation på stressrelaterade psykiska problem. I ULF 2004 var det en fjärdedel av de tillfrågade, 24,6 procent, som uppgav att de hade besvär med sömnen. Också här möter skillnader mellan olika yrkeskategorier, fast inte lika stora som vad gäller värk: 28 procent av alla i arbetaryrken, 27 procent av de lägre tjänstemännen, 23 procent av mellantjänstemännen och 20 procent av de högre tjänstemännen. Folkhälsoenkäten 2005, som genomförs av Statens Folkhälsoinstitut visar samma mönster. Frågorna om värk redovisas dock i flera led och kan därför inte rakt av jämföras med svaren på den mer sammanfattande frågan i ULF. 10 procent av alla kvinnor och 6 procent av alla män redovisar svår värk i axlar, skuldror eller nacke. Ungefär samma andelar uppger svår värk i rygg eller höfter, eller svår värk i händer, ben eller knän. Eftersom svaren till en del torde överlappa varandra man kan ju ha värk både i axlar och rygg till exempel förefaller överensstämmelsen med SCB-studien tämligen god.

9 Också Folkhälsoenkäten visar på stora skillnader mellan olika yrkeskategorier. 13 procent av de kvinnliga arbetarna och 9 procent av de manliga uppgav således att de hade svår värk i axlar, nacke eller skuldror. Bara 4 procent av männen på lägre tjänstemannanivå hade sådan värk, och två procent av de högre tjänstemännen. 16 procent av alla kvinnor och 11 procent av alla män uppgav att de kände sig mycket eller ganska mycket stressade. 40 procent av kvinnliga arbetare, och 35 procent av kvinnor på lägre tjänstemannanivå rapporterar enligt Folkhälsoenkäten återkommande huvudvärk, mot bara 24 resp 10 procent av männen i motsvarande yrkesgrupper. Mest huvudvärk har kvinnliga egenföretagare, 44 procent (men bara 16 procent av männen). Också i Folkhälsoenkäten är skillnaderna mellan olika yrkeskategorier mindre när det gäller stress, huvudvärk, sömnproblem etc än när det gäller värk i olika delar av kroppen. LO har närmare analyserat SCBs siffror i levnadsnivåundersökningarna och i en särskild studie, Ohälsans trappa, studerat skillnaderna dels mellan olika yrkeskategorier och inom dem skillnaderna mellan olika åldersgrupper. Svår långvarig sjukdom är, i samtliga åldersgrupper, betydligt vanligare bland arbetare än bland tjänstemän. I en yngsta åldersgruppen, år, redovisade 14 procent av arbetarna sådan sjukdom, mot 6 procent i gruppen högre tjänstemän. I den äldsta åldersgruppen, år, redovisade 30 procent av arbetarna, 20 procent av tjänstemännen på låg- och mellannivå och 13 procent av de högre tjänstemännen svår långvarig sjukdom. 31 procent av alla arbetare i åldersgruppen år hade hälsoproblem lokaliserade till skelett eller rörelseorgan, därav ca hälften svåra sådana problem, mot 20 procent av tjänstemännen på lågoch mellannivå och 12 procent av de högre tjänstemännen. Skillnaderna syns faktiskt redan i den yngsta åldersgruppen, år: 12 procent av arbetarna i denna grupp har muskel- eller ledvärk, därav cirka en tredjedel svår värk, mot bara 2 procent bland de högre tjänstemännen och då handlar det bara om lindrigare besvär. Andelen med värk i kroppen är, i alla yrkeskategorier och alla åldersgrupper, högre bland kvinnor än bland män, ofta påtagligt högre. För kvinnliga arbetare och kvinnliga tjänstemän på lägre nivå är den främsta förklaringen till skillnaden att de oftare än männen finns i arbetsuppgifter med tunga lyft och/eller upprepade ensidiga rörelser. Över 40 procent av de kvinnliga arbetarna och 25 procent av de kvinnliga lägre tjänstemännen finns således, enligt SCBs arbetsmiljöundersökning 2004, i jobb som präglas av upprepade, ensidiga rörelser. Hela 51 procent av LO-kvinnorna finns i jobb som kräver tunga lyft i arbetet; motsvarande siffra för LO-männen är 38 procent. I likhet med Folkhälsoenkäten visar LO-studien inga påtagliga skillnader mellan olika yrkeskategorier och inte heller mellan olika yrkesgrupper vad gäller sådant som sömnbesvär, huvudvärk och känslor av ängslan eller oro, utan bara stora könsskillnader. 26 procent av de kvinnliga arbetarna i åldersgruppen år uppgav problem med återkommande huvudvärk eller migrän, 25 procent av kvinnliga tjänstemän på låg- eller mellannivå, och 17 procent av kvinnliga högre tjänstemän. För männen i samma åldersgrupp var siffrorna 14, 13 resp 8 procent Ohälsan är större bland invandrare än bland svenskfödda. Enligt Försäkringskassans studie Utrikesfödd och sjukskriven en framtid med förhinder (2005:24) har utrikesfödda som grupp 31 procent högre sjukfrånvaro än inrikesfödda. Det finns dock stora skillnader inom gruppen utrikesfödda. som kan relateras till ursprungsland. Invandrare från Mellanöstern, Nordafrika och Turkiet har en sjukfrånvaro som ligger 75 procent högre än inrikesföddas, medan invandrare från Nordamerika ligger under den svenska andelen. Också inom gruppen invandrare är könsskillnaderna i hälsa tydliga. Andelen sjukfall bland förvärvsarbetande (16 64 år) uppgick, enligt integrationsverkets årsbok 2005, till 28 procent för utrikesfödda kvinnor (25 procent för svenskfödda kvinnor) och 18 procent för utrikesfödda män (14 procent för svenskfödda). Försäkringskassan konstaterar att faktorerna bakom den högre ohälsan hos invandrade behöver kartläggas ytterligare, men att såväl faktorer som har att göra med förhållanden i ursprungslandet som förhållanden i Sverige spelar in. Att det finns en koppling till arbetslivets villkor är odisputabelt; invandrare finns i större utsträckning i arbetarklassyrken, yrken där riskerna för arbetsrelaterade hälsoproblem är störst, och i mindre utsträckning i de högre tjänstemannajobb, där riskerna är minst. Sambandet med arbetslivets villkor syns tydligt, om man jämför andelen sjukfall för utrikes resp inrikesfödda inom olika branscher. Integrationsverket har i sin årsbok Integration 2005 ställt samman siffror för några olika branscher: Inom industrin är andelen sjukfall 32 procent bland utrikes födda kvinnor, 24 procent bland 9

10 kvinnor med svensk bakgrund, 19 procent för utrikesfödda män och 13 procent för svenska män. Siffrorna är genomsnitt för alla personalkategorier, det vill säga både tjänstemän och arbetare. Den lägre siffran för svenska män, jämfört med invandrade, speglar alltså det faktum att svenska män i större utsträckning än invandrade återfinns i den typ av jobb där hälsoriskerna är små. Medan de höga siffrorna för utrikesfödda kvinnor avspeglar motsatsen, att de så gott som genomgående finns i underordnade positioner på verkstadsgolvet, där riskerna för hälsan är större. Inom kategorin forskning och utbildning, där de flesta jobb ligger på tjänstemannanivå och där svenskfödda och utlandsfödda anställda alltså har likartade arbetsvillkor, finns däremot inga skillnader i andelen sjukfall mellan svenskar och invandrare, däremot de vanliga skillnaderna mellan könen: för männen är andelen 10 procent för båda grupperna, för kvinnorna är det 24 för de svenskfödda och 25 för de utrikesfödda. Samma bild möter när det gäller kategorin vård och omsorg. För män är andelen sjukfall 10 procent för såväl svensk- som utlandsfödda. För svenskfödda kvinnor är andelen 27 procent och för utlandsfödda 28 procent. Män inom vården, svenskfödda likaväl som invandrade, är till dominerande del läkare, det vill säga har likartade positioner med relativt låga hälsorisker och därav följer att andelen sjukfall också blir låga. De tunga, fysiskt slitsamma jobben inom vården sköts av kvinnor, och inte minst invandrade kvinnor och det syns i de höga andelarna sjukfall. Integrationsverkets sammanställning pekar på en mycket stark koppling till arbetslivets villkor. Dock bör man väl lämna öppet för att de invandrare, som finns inom arbetaryrken kan ha en fattigare bakgrund i ursprungslandet än vad invandrade läkare och forskare har, och att det kan ha lett till sämre hälsomässiga förutsättningar i vuxenlivet, som också påverkar sjukdomsbilden. De arbetsrelaterade hälsoproblemen ökar LO har analyserat SCSs undersökningar av levnadsförhållanden från 1980 och framåt och konstaterar på grundval av denna tidsserie att värk i kroppen är ett ökande problem i arbetslivet, och att problemen går neråt i åldrarna: I åldersgruppen år uppgav 9 procent av de kvinnliga arbetarna och 5 procent av de manliga att de hade svår värk i axlar och nacke är var motsvarande siffror 15 respektive 8 procent. Av låg- och mellantjänstemän var det 5 procent av kvinnorna och 3 procent av männen som 1980 upplevde svår värk i axlar och nacke, mot 9 resp 5 procent I åldersgrupperna år var det år procent av de kvinnliga arbetarna och 9 procent av männen som angav svår värk i axlar och nacke, mot 27 respektive 19 procent år I samma åldersgrupp angav 9 procent av kvinnorna och 6 procent av männen på lägre tjänstemannajobb att de hade svår värk. För 2002 var siffrorna 13 procent för kvinnorna och 9 procent för männen. Samma ökning möter när det gäller svår värk i rygg och höfter hos kvinnlig arbetare och hos kvinnor på lägre tjänstemannanivå. För männen, såväl bland arbetare som bland lägre tjänstemän, är däremot siffrorna snarast sjunkande sedan Skillnaden kan sättas i samband med att en högre andel kvinnor än män faktiskt! har fysiskt tunga jobb: nära 60 procent av LO-kvinnorna i offentlig sektor, och drygt 50 procent inom industrin redovisar påfrestande tungt arbete mot bara 38 procent av manliga industriarbetare. För tjänstemannagrupperna är det färre än 10 procent som uppger att de har fysiskt tungt arbete var det 12 procent av LO-kvinnorna i åldersgruppen år som rapporterade sömnproblem, och 26 procent inom åldersgruppen år hade siffrorna ökat till 26 resp 39 procent. Ökningen var dock allra störst bland kvinnorna i den yngsta åldersgruppen, 16 2 år: från 10 procent 1980 till 31 procent På samma sätt hade känslor av oro och ångest ökat allra mest i den yngsta gruppen: från 12 till 27 procent. Stressen är, som konstaterats, tämligen jämnt fördelad mellan olika yrkeskategorier, och ökningen av stressrelaterade problem syns följaktligen också för tjänstemannagrupperna. - Bland låg- och mellantjänstemän var det 10 procent av kvinnorna och 9 procent av männen i åldersgruppen år som uppgav sömnbesvär 1980, mot 25 resp 23 procent procent av kvinnorna i denna ålders- och yrkesgrupp rapporterade återkommande huvudvärk 1980 mot 25 procent Sömnbesvär var vanliga, och ökande, också bland högre tjänstemän var det sju procent av kvinnliga högre tjänstemän i åldersgruppen år som rapporterade sömnbesvär, mot 27 procent för männen i samma ålders- och yrkesgrupp var siffrorna 7 resp 20 procent. Arbetssjukdomar och arbetsskador Ökningarna i självskattade hälsoproblem motsvaras av en ökning av såväl sjukskrivningar som förtidspension som följd av arbetsrelaterade sjukdomar. De anmälda arbetsskadorna minskade från slutet av 1980-talet för att åter öka från och med De 10

11 senaste åren har inneburit en viss nedgång, men nivån är fortfarande högre än det tidiga 1990-talets. Merparten av anmälda arbetsskador förklaras av olycksfall i arbetet eller på väg till arbetet. Arbetsplatsolyckorna har dock sjunkit kraftigt sedan talet, och ökningen av arbetsskadorna från talets mitt beror i huvudsak på en ökning av arbetssjukdomarna. En notering i sammanhanget är dock att det som minskat är antalet arbetsolyckor som lett till sjukfrånvaro, medan antalet olycksfall utan sjukfrånvaro samtidigt ökat, för kvinnornas del tämligen kraftigt. Antalet olyckor utan sjukfrånvaro är, för kvinnornas del, faktiskt högre än andelen olycksfall som krävde sjukskrivning när den nivån låg som högst. Bland arbetssjukdomarna dominerar belastningsskadorna, och deras antal har ökat sedan 1990-talets slut. Av anmälda arbetsskador 2005 motiverades 58 procent helt eller delvis av belastningsskador. Sjukdomar med sociala och/eller organisatoriska orsaker (=psykiska diagnoser) har dock ökat relativt sett snabbare och utgjorde procent av alla anmälningar. Arbetssjukdomar är vanligare hos kvinnor än hos män; 2005 kom 46 procent av anmälningarna från män, 54 procent från kvinnor. Arbetssjukdomarna har också ökat mer bland kvinnor än bland män, något som stämmer med den bild folkhälsoenkäterna ger. Allra vanligast är arbetssjukdomarna hos LOkvinnorna, påtagligt vanligare än bland TCOs och SACOs kvinnliga medlemmar. Flest anmälda arbetsskador kommer från industrin: inom stål- och metallindustrin har man när 9 anmälda arbetsskador per anställda män, inom gruvindustrin nära 11, bilindustrin cirka 8. Lägsta andel arbetsskador har den finansiella sektorn: 1 fall per 100 anställda män. Också för kvinnorna dominerar industrijobben i anmälningar om arbetsskador, men här ligger bilindustrin högst med 22 fall per anställda. Ståloch metallindustrin har cirka 13 fall. Jobben inom äldre- och handikappomsorgen, som brukar uppfattas som fysiskt tunga med många lyft, kommer först på artonde plats med 7 fall per anställda. Om man enbart ser till antalet anmälda arbetsskador beroende på organisatoriska och sociala orsaker har dock äldre- och handikappomsorgen de högsta siffrorna, för både kvinnor och män. Förändringar i arbetslivet Det finns egentligen ingenting som säger att arbetsmiljön i rent fysisk mening skulle ha försämrats de senaste femton åren; snarare har klassiska arbetsmiljöproblem, som kemiska risker, buller, bristande skyddsanordningar etc minskat som en följd av målmedvetet miljöskyddsarbete. Däremot tyder åtskilliga forskningsstudier på att den psykosociala miljön försämrats. Det som forskarna kallar spända arbeten, har ökat betydligt, det vill säga jobb som kännetecknas av höga krav på arbetstakt och prestationer men med låg egenkontroll över arbetet från den anställdes sida. Det ökar risken för stressrelaterade sjukdomar, men har också betydelse för belastningsskadorna: med ett uppdrivet tempo utan möjlighet till pauser, och med specialiserade och föga varierade arbetsuppgifter, ökar påfrestningarna på muskler och/eller leder. LO har med utgångspunkt i SCBs arbetsmiljöundessökningar analyserat utvecklingen i arbetslivet sedan 1990-talets början i rapporten Arbetstider och arbetsmiljö: Både inom gruppen arbetare och gruppen lägre tjänstemän är det en lägre andel som 2003 uppger att de kan påverka arbetstakten än 1991; bland högre tjänstemän har däremot friheten ökat. Män har, inom alla kategorier, större möjligheter än kvinnor att påverka sin arbetstakt. Sämst möjligheter har kvinnor inom handeln och inom den offentliga sektorn, och särskilt inom offentlig sektor sjönk denna möjlighet mycket påtagligt mellan 1991 och Också för LO-kvinnorna i industrin har möjligheten kraftigt minskat, från 57 till 47 procent. Däremot har kvinnorna i offentlig sektor bättre möjligheter än kvinnorna i industrin att påverka hur arbetet ska läggas upp, 70 procent mot ca 45 procent. Betydligt högre andelar av de LO-anställda uppgav 2003 att de har bundet och ofritt arbete än 1991: 25 procent av kvinnorna (18 procent 1991), 20 procent av männen (15 procent 1991), Siffrorna för kvinnliga lägre tjänstemän är nästan identiska som för LO-männen: 20 procent uppger bundet och ofritt arbete 2003 mot 16 procent Också andelen LO-anställda som uppger att deras arbete innebär upprepade ensidiga rörelser (vilket är detsamma som rörelser som innebär risk för belastningsskador, även i de fall rörelserna i sig själva inte är tunga) har ökat sedan talets början, med cirka tre procentenheter bland både kvinnor och män. Också bland kvinnor på lägre tjänstemannanivå har andelen ökat vars arbete kräver upprepade ensidiga rörelser, med cirka 2 procentenheter möjligen en följd av datoriseringen. Oregelbunden eller obekväm arbetstid är enligt åtskilliga studier förbunden med större hälsorisker än regelbundna arbetstider under dagtid. Sedan 1990-talets början har det skett en markant ökning av der obekväma och oregelbundna arbetstiderna bland LO-grupperna, och framför allt bland kvinnorna var det 32 procent av 11

12 LO-kvinnorna som hade sådana arbetstidsvillkor, mot 49 procent Inom SACO låg andelen under tio procent och inom TCO på tolv procent, i båda fallen med mycket svaga ökningar (en till två procentenheter) sedan Som ett arbetsmiljöproblem med effekter för hälsan kan man också betrakta risken för våld eller hot om våld inte bara beroende på risken för fysiska skador utan än mer kanske för den psykiska press det kan innebära. Problemet har ökat klart sedan 1990-talets början, men det är starkt sektoriserat: det är de anställda inom servicenäringarna offentliga likaväl som privata som är mest drabbade, och kvinnorna betydligt mer än männen. 36 procent av LO-kvinnorna inom offentlig sektorn (29 procent 1991) och 18 procent inom privata servicenäringar (12 procent 1991) uppgav 2003 att de utsatts för våld eller hot om våld i sitt arbete. Inom industrin var det däremot bara några få procent, såväl bland män som kvinnor, som uppgav att de drabbats av detta, och den låga siffran var så gott som oförändrad sedan Som arbetsmiljöproblem är våld och våldshot speciellt i den meningen att det inte orsakas av vare sig maskiner, redskap, arbetsorganisation eller dålig personalledning, det vill säga sådant som arbetsgivaren ansvarar för utan av personer som tjänsterna riktar sig mot (kunderna, alltså). Problemet speglar alltså snarast ett hårdnande samhällsklimat. De förändringar av de arbetsrelaterade hälsoproblemen som syns i sjukskrivningsstatistik, statistik över anmälda arbetsskador och uppgifterna om självskattad hälsa stämmer överens med de faktiska förändringar i arbetslivet, som kan beläggas sedan 1990-talets början. Det är förändringar som beror av kraven på ökad produktivitet, av den tekniska utvecklingen, organisatoriska förändringar och, sannolikt, av förändringar i samhällslivet som i sin tur påverkar villkoren för många jobb. Den svaga utvecklingen på arbetsmarknaden får också inlåsningseffekter som kan ha effekter för hälsan: folk blir kvar för länge i jobb som börjat slita på kroppen eller psyket. Höjd arbetsproduktivitet innebär att färre personer presterar samma, eller högre, arbetsvolym som tidigare högre resultat per anställd, om man så vill. Höjd arbetsproduktivitet kan givetvis bli resultatet av tekniska förändringar som underlättar arbetet, men också av mer effektiv arbetsorganisation, högre arbetstempo och bortrensning av onödiga arbetsuppgifter. Utvecklingen inom både offentlig och privat sektor sedan 1990-talet har gått mot mer slimmade personalorganisationer, högre arbetstakt och rationaliseringar av arbetsuppgifterna, något som alltsammans ökar prestationstrycket på de anställda. I båda fallen handlar det om skärpta ekonomiska krav: industrin måste, för att behålla sin internationella konkurrenskraft, pressa sina tillverkningskostnader. Den offentliga sektorn mötte hårda besparingskrav som en följd av 90-talets ekonomiska kris; även om det ekonomiska läget förbättrats sedan dess är resurstillskotten alltjämt knappa i förhållande till de växande krav som ställs bland annat av den demografiska utvecklingen. De höjda effektivitetskraven betyder ett högre arbetstempo, där kravet på just effektivitet betyder konstant höga uppmärksamhetskrav, utan möjlighet till kortare avspänningspauser. Det betyder både större psykisk anspänning och mer ihållande fysisk belastning, en utveckling som dessutom förstärks av att arbetsuppgifterna i många yrken blivit mindre varierade genom att onödiga moment rationaliserats bort. Inom äldreomsorgen exempelvis har arbetet hårt koncentrerats på omsorgens rent fysiska sida, medan tiden för promenader och samtal med de äldre skurits ner. Den tekniska utvecklingen, framför allt datoriseringen, har fört med sig en del förbättringar i arbetsmiljön, men också en del försämringar. En del fysiskt slitsamma arbetsuppgifter har försvunnit, och många tidigare tidskrävande uppgifter hr blivit enklare och snabbare att utföra. Å andra sidan har datoriseringen tillfört ett antal nya arbetsuppgifter, och den torde också för vissa yrken ha lett till mer stillasittande arbete, med ökad risk för ensidig belastning att det är fler kvinnor på lägre tjänstemannanivå som upplever värk i axlar, nacke och skuldror skulle mycket väl kunna förklaras med större bundenhet vid datorn. Organisatoriska förändringar, i riktning mot mer specialiserade arbetsuppgifter inom både företag och myndigheter, minskar möjligheterna till interna omplaceringar, om någon av hälsoskäl skulle behöva byta arbetsuppgifter. Samtidigt innebär den svaga arbetsmarknaden att det kan vara svårt att skaffa nytt jobb. Sammantaget kan det naturligtvis leda till att människor stannar i jobb trots att man känner av belastningsskador eller stressproblem tills den dag problemen vuxit sig till en sjukskrivning. Det finns flera indikationer på att inlåsningseffekterna på den svenska arbetsmarknaden i dag är relativt starka. Enligt studier från Arbetslivsinstitutet är det över en miljon anställda som känner sig vara i fel yrke och/eller på fel arbetsplats, men inte ser det som möjligt att byta. Omkring en fjärdedel av alla långtidssjukskrivna enligt vissa studier ännu fler uppger att de skulle kunna återgå i arbete, om de hade möjlig- 12

13 het att få andra arbetsuppgifter än dem de hade när de sjukskrevs. Arbetsmiljön påverkas inte bara av interna förändringar på själva arbetsplatserna, utan också av förändringar i det omgivande samhället av betydelse för arbetsvillkoren. För anställda inom servicenäringarna framför allt den offentliga sektorn och handeln har våld eller hot om våld, som tidigare konstaterats, blivit en vanligare upplevelse. Problem med relationerna till tredje man på arbetsplatsen, som patienter, elever, klienter, är i dag en inte obetydlig anledning till arbetsskador som följd av organisatoriska eller sociala faktorer, som termen lyder. I cirka 20 procent av alla anmälningar om sådana arbetsskador (2005) angavs problem med relationerna till tredje man som en bidragande orsak (anm. upp till fem orsaksfaktorer kan anges på anmälan om arbetsskada). Problemen behöver givetvis inte handla om direkt våld, men i takt med att de sociala klyftorna ökat och att de sociala problemen på många håll blivit tyngre kan naturligtvis arbetet inom omsorg, skola och socialtjänst bli mer förslitande därför att man ställs inför svårare uppgifter (med, ofta nog, minskande personalresurser). Noteras kan att personalen vid försäkringskassorna uppvisat en ökande andel sjukskrivningar för stressrelaterade problem, något som med största sannolikhet kan förklaras med både ökande arbetselastning som följd av den allmänna ökningen av sjukskrivningarna och av en mer pressande arbetssituation i takt med att nya och hårdare krav på personalen att hålla nere sjukskrivningarna gjort kontakterna med allmänheten kärvare. Relationsproblem av skilda slag är för övrigt generellt sett en vanligare orsak till anmälda psykosociala arbetsskador än dålig arbetsorganisation och dylikt. Det kan naturligtvis också hänga ihop med att högre tempo och större prestationskrav sliter på stämningen på arbetsplatsen, och kanske gör toleransen minskar mot dem som av olika skäl har problem att hänga med i takten. Jakten på superarbetskraften? Arbetsförmåga är egentligen ett relativt begrepp. Skador eller sjukdomar kan vara mer eller mindre arbetsförhindrande, beroende på själva arbetets art. En person med kontorsarbete kan i normalfallet jobba även med en stukad fot, men undersköterskan eller skidläraren kan det inte. Vad som är arbetsförmåga bestäms alltså i skärningspunkten mellan den fysiska/psykiska förmågan och arbetslivets krav på denna förmåga. Och om de kraven ökar, betyder det att personer som i rent medicinsk mening inte är sjukare än att de skulle kunna sköta åtminstone en del arbetsuppgifter, och som för några decennier också gjorde det, av just hälsoskäl inte längre klarar de faktiska kraven i dag. I en antologi från Arbetslivsinstitutet (2005) Den höga sjukfrånvaron problem och lösningar konstaterar man i sammanfattningen Det ökade förändringstrycket i arbetslivet har lett till lägre tolerans för olikheter i prestation. Detta i kombination med arbetstagarnas upplevelse av ökade krav och mindre handlingsutrymme i arbetslivet och låg rörlighet på arbetsmarknaden ökar riskerna för stressrelaterade besvär. Problemet, konkluderar författarna, är kanske inte så mycket ökad ohälsa som att arbetslivet ställer ökade krav på friskhet. Detta lyfts också fram som en av huvudorsakerna till att sjukskrivningarna har ökat. TCO finner också ett sådant samband i en rapport kring arbetsgivares attityder till att anställa personer som, av olika skäl, varit frånvarande från arbetsmarknaden under längre tid. TCO konstaterar i denna rapport Jakten på superarbetskraften, att mer än hälften av alla arbetsgivare är negativa till att anställa sjukskrivna det är faktiskt den grupp som möter alla mest motstånd hos arbetsgivarna. Cirka 40 procent är negativa till att anställa personer över 55 år och 20 procent till att anställa arbetslösa. Man kan sammanfatta utvecklingen som att ökande krav i arbetslivet ställer större krav på fysisk och psykisk hälsa hos arbetskraften samtidigt som villkoren i arbetslivet i ökande utsträckning sliter på den fysiska och psykiska hälsan och slår ut fler ur arbetslivet. Sammanfattning Det finns inte en faktor som ensam förklarar ökningen av sjukskrivningarna sedan 1990-talets mitt, och det finns uppenbart en del skäl att se över själva regelverket. Men det går inte att komma undan att villkoren i arbetslivet spelar en central roll och det är minst lika viktigt att ta upp till diskussion, och åtgärder, som att diskutera regelverket. För det finns ett antal sammanfallande mönster, som är oroväckande: Sjukskrivningarna för belastningsskador och för stressjukdomar har ökat. Antalet anmälda arbetsskador har ökat, och det är arbetssjukdomarna, inte olyckorna, som är den huvudsakliga anledningen. Andelen förvärvsarbetande som uppger att de har problem med värk eller symptom på stress ökar. 13

14 Arbetstempo och prestationskrav i arbetslivet har ökat, liksom den andel av de förvärvsarbetande som finns i spända jobb, det vill säga jobb med höga krav och liten egenkontroll vilket i sin tur är detsamma som jobb som ökar riskerna för belastningsskador och/eller stressjukdomar. Det finns ett mönster till i detta: Arbetaryrken är betydligt mer drabbade av förändringarna än tjänstemannayrken, och yrken på lägre tjänstemannanivå mer utsatta än yrken på högre tjänstemannanivåer. Inom alla yrkeskategorier är kvinnor mer utsatta än män. Allra mest utsatta är LO-kvinnorna. Annorlunda uttryckt: de skärpningar i arbetslivets villkor, som uppenbart inträffat de senaste åren, gäller primärt anställda i underordnade positioner. Förändringarna i arbetslivet kan, förvisso, ses som ett svar på ekonomiska krav. De svarar mot de rekommendationer, som ekonomer av facket brukar lyfta fram i alla debatter om tillväxtens villkor: hög arbetsproduktivitet, specialisering och arbetsdelning, mellan individer likaväl som mellan företag, bortrationalisering av enkla och onödiga arbetsmoment, slimmade personalorganisationer vars arbetspotential ska utnyttjas maximalt. Det är, i ett övergripande ekonomiskt perspektiv, korrekta rekommendationer. Den höga tillväxt Sverige haft under senare år kan också tala för att de gett resultat. Men det finns uppenbart också ett pris, ett pris i form av ökad förslitning på den arbetskraft som ska svara för den önskade produktivitetsökningen. Priset är ojämnt fördelat. De betalas primärt av arbetarklassen, och framför allt av arbetarklassens kvinnor, i form av sämre hälsa, mer pressade livssituationer och, i slutändan, sämre ekonomi genom ökad utslagning från arbetsmarknad. Men i slutändan betalas det av oss alla, i form av ökade kostnader för just denna utslagning, vare sig den syns som sjukskrivning, förtidspension, långtidsarbetslöshet eller sjukvårdskostnader. Ojämlikheten har sina samhällsekonomiska kostnader. 14

15 Segregation Boendet har alltid varit tämligen skiktat efter social tillhörighet. På de gamla bruksorterna bodde tjänstemännen på ett håll, arbetarna på ett annat och disponenten på herrgården. Majorna i Göteborg och Söder i Stockholm var tydligt präglade av arbetarklass, Östermalm i Stockholm lika tydligt av övre medelklass. Men de flesta orter, även de större städerna, var till för några decennier inte större än att människor ur olika sociala skikt, även om de bodde i olika kvarter, delade samma offentliga rum: salutorget, varuhuset, skolan, lasarettet/sjukstugan. Och även om stadsdelarna i de största städerna hade sin tydliga sociala karaktär, var de inte fullt så homogena som man tror så här efteråt: på Söder fanns det praktvåningar i stenhusen efter de stora gatorna, på Östermalm bodde tjänstefolk, affärsbiträden och hantverkare i de enklare gårdshusen bakom de ståtliga gathusen. I dag blir stadsdelarna i de större städerna allt mer socialt enhetliga. Och städerna växer och de olika stadsdelarna bär sina egna offentliga rum där oftast bara de egna invånarna möts. Det är länge sedan nu som arbetarklassbarn och medelklassbarn möttes i storstädernas skolor eftersom de bor i skilda områden, vart och ett med sin skola. Allra längst har utvecklingen gått i Stockholm. Mycket få stadsdelar där kan i dag sägas vara socialt blandade. De administrativa enheter, som samlar ihop flera stadsdelar och som följdriktigt kallas stadsdelsområden (eller ibland SDN) kan ibland som helhet vara blandade, men det beror på att de innehåller stadsdelar av sinsemellan olika social karaktär och de har sällan särskilt mycket med varandra att göra. De har sina egna skolor, sina egna vårdcentraler och sina egna köpcentra, och invånarna lever mycket skilda vardagsliv. Mönstret är ännu inte lika utvecklat i Göteborg, men man ser tendensen. Innerstaden övergår allt mer till att bli ett område för välutbildad medelklass, samtidigt som vissa hyreshusområden i mer perifera områden i princip gamla arbetarstadsdelar är tydligt proletariserade. Malmö avviker från de två övriga så till vida som att där finns få stadsdelar som kan beskrivas som rakt igenom socialt privilegierade (men de få som gör det uppvisar samma kännetecken som motsvarande områden i Stockholm och Göteborg), men å andra sidan finns betydligt fler områden som kan beskrivas som tydligt socialt utsatta. I storstadsregionerna kan ibland skiktningen gå mellan kommuner, inte bara mellan olika kommundelar. Både Skåne och Stockholms län uppvisar tydliga skillnader mellan länets rikaste respektive fattigaste kommuner. Man kan sammanfatta det med att människors betalningsförmåga allt mer styr bosättningen, och att stadens sociala struktur därför allt mer bestäms av skillnader i människors inkomster. Och det är sannolikt också så att storstadsregionernas arbetsmarknader utvecklas i riktning mot ökande inkomstskillnader, mer kanske än andra delar av landet. I storstadsregionerna växer både den typ av jobb som brukar kallas kunskapsintensiva, som forsknings- och utvecklingsarbete, högteknologisk industri, den finansiella sektorn, specialistsjukvården, och de olika typer av servicejobb som traditionellt är relativt lågavlönade, som detaljhandel, snabbmatkedjor, tvätterier och, inte minst, omsorgsyrken i kommunal regi. Både de högavlönades och de lågavlönades arbetsmarknader växer, och med det både antalet familjer med höga inkomster och familjer med låga inkomster. Med mycket olika villkor på den bostadsmarknad, som styrs just av ekonomisk styrka. De mest attraktiva områdena som kan beskrivas som stadskärnorna och närbelägna, socialt stabila förorter (oftast men inte alltid med villabebyggelse) med goda kommunikationer befolkas av grupper med goda inkomster och stabil position på arbetsmarknaden. De minst attraktiva som kan beskrivas som hyreshusområden på relativt långt avstånd från stadskärnorna blir över åt människor med låga inkomster och svag arbetsmarknadsposition, som har få eller inga möjligheter att välja. Grupperna däremellan, som inte kan konkurrera i budgivningen om de mest attraktiva områdena och som skräms av det dåliga ryktet hos de minst attraktiva områdena, försvinner allt mer ut till kranskommunerna, där priserna ännu så länge är mer överkomliga. Och även om dessa kommuner ofta som helhet kan beskrivas som socialt blandade, är de sociala skillnaderna mellan hyreshus- respektive villaområden oftast tydlig. Det finns en tydlig etniskt dimension på segregationen: vissa storstadsförorter, i huvudsak hyreshusområden i perifera lägen, byggda på och 70- talen, har en mycket hög andel invånare med utländsk bakgrund, och inte minst en hög andel relativt nyanlända invandrare. Till en del kan det förklaras med en begriplig tendens hos nyinflyttade 15

16 att söka sig till landsmän, men ytterst handlar den underliggande sorteringsmekanismen ändå om pengar. Det är personer utan stora egna ekonomiska resurser, vare sig man mäter i termer av kapital eller termer av inkomster, som dominerar i dessa bostadsområden. Den genomsnittliga utbildningsnivån är som regel låg, och många har en svag position på arbetsmarknaden, med tillfälliga anställningar eller långvarig arbetslöshet. Att det blir hög dominans av invandrare i dessa bostadsområden hänger alltså samman med att invandrare, och framför allt nyanlända och/eller invandrade med låg utbildning, har en utsatt position på arbetsmarknaden, och inte många valmöjligheter när det gäller boendet. Men samma mönster går igen även i de svenskdominerade förorter som inte är så många, men som faktiskt finns som uppvisar tydliga tecken på proletarisering: det handlar om områden med låg utbildningsnivå och många med svag arbetsmarknadsposition. Det är ett uttryck för diskriminering att invandrare oftare än svenskar hamnar i de mest proletära skikten på arbets- och bostadsmarknad, men att vi har sådana proletära skikt hänger samman med förändringar i produktionslivet, som verkar i riktning mot ökande klyftor. Ibland uppfattas problemet med de socialt missgynnade bostadsområdena som ett rent arbetslöshetsproblem. Och det stämmer att förvärvsfrekvensen är extremt låg i de allra mest utsatta områdena, med motsvarande mycket höga andelar socialbidragsstagare. Men samtidigt finns, i både Stockholm och Göteborg, låglöneområden där arbetslöshet och socialbidrag inte avviker från kommunens genomsnitt, men där ohälsotalen är betydligt högre, skolresultaten betydligt lägre, avhoppen från gymnasiet fler och de ungas anknytning till arbetsmarknadens svagare. Utslagning från arbetsmarknad kan sägas göra marginaliseringsproblemen extra tydliga. Men också permanenta låglönejobb innebär ekonomisk knapphet med liten eller obefintlig rörelsemarginal, ekonomisk osäkerhet därför att låglönejobb ofta också innebär flexibla anställningar, och hälsoproblem därför att låglönejobb ofta också är jobb med slitsamma arbetsvillkor. Och att år efter år slita hårt till ett mycket magert ekonomiskt utbyte kan nog också skapa känslor av utanförskap. Nedanstående tabell visar skillnaderna mellan stadsdelsområdet/primärområdet med de högsta respektive lägsta genomsnittslönerna i Stockholm och Göteborg: Att hög andel lågutbildade i en stadsdel eller en kommun korrelerar med höga ohälsotal och hög arbetslöshet är ett genomgående mönster i samtliga storstadsregioner och alla större städer i landet. Något som illustrerar det välbelagda faktum att personer med kort utbildning dels har en svagare position på arbetsmarknaden, dels finns i yrken och arbetsuppgifter som innebär större risker för hälsan. Livsvillkoren blir mycket olika i dessa så olika områden, inte bara för de vuxna utan också för de barn som växer upp där. Det handlar om skilda materiella villkor, som slår rakt genom vardagslivet, från kläder och mat till datorer och fritidsverksamheter. Det handlar om den trygghet och självkänsla, som god ekonomi och framgång i yrkeslivet skapar, och den otrygghet och vanmakt som föds ur att inte säkert veta hur det ser ut nästa månad med vare sig jobb eller pengar. Och det handlar om mer än bara villkoren i den enskilda familjen: det handlar om de signaler, den världsbild, de möjliga framtidsbilder, som omgivningen i sin helhet förmedlar. Och som ser mycket olika ut i en omgivning där alla vuxna har god utbildning, bra jobb, ordnad ekonomi och stora valmöjligheter i livet, jämfört med en där de flesta vuxna har osäkra jobb, knappa ekonomiska resurser och små möjligheter att påverka både de egna villkoren och samhället runt omkring. Statistiken visar mycket tydliga samband mellan sådant som genomsnittliga skolbetyg, avslutade gymnasiestudier och ungdomars etablering på arbetsmarknaden å ena sidan, och de socioekonomiska kännetecknen på det område de vuxit upp i. Socialstyrelsen visar i Social rapport 2006 att det man kallar ekonomiskt aktiva ungdomar ungdomar som vare sig studerar eller förvärvsarbetar är påtagligt högre i socialt utsatta områden, att det nästan bara i dessa områden man finner ungdomar som under lång tid (definierat som två år eller mer) har försörjningsstöd och att det är svårare för ungdomar i dessa områden att varaktigt etablera sig som självförsörjande på arbetsmarknaden. Detta bör ses i sitt sammanhang med det faktum att andelen elever som saknar behörighet för gymnasiestudier, och som därför placeras på det individuella programmet, är högre i storstädernas låginkomst- och låglöneområden. Det individuella programmet är samtidigt det program som har flest avhopp, vilket i praktiken är Stadsdelsområde/ Östermalm Rinkeby Älvsborg Bergsjön primärområde (Stockholm) (Stockholm) (Göteborg) (Göteborg) Genomsnittlig förvärvsinkomst* Eftergymnasial utbildning, %** 66,0 18,9 59,8 23,1 Öppen arbetslöshet, % 3,1 6,2 2,3 8,9 Ohälsa *** 20,7 54,3 22,5 56,8 *) befolkningen år. **) andel av befolkningen år. ***) genomsnittligt antal ersättningsdagar/invånare från försäkringskassan för sjukpenning, rehabilitering eller förtidspension. 16

17 detsamma som att en lägre andel av ungdomarna från låginkomstområdena skaffar sig en avslutad gymnasieutbildning Betygsstatistiken från grundskolan visar att även om det alltid funnits vissa skillnader i resultat mellan skolor i socioekonomiskt olika områden skillnaderna mellan skolor i de socialt mest gynnade områdena och skolorna i de mest missgynnade ökar. Man kan inte säga att klyftorna generellt sett ökar i skolan, men internationella jämförelser likaväl som svenska studier av betygsstatistiken pekar åt samma håll: spännvidden mellan högst- och lägstpresterande ökar på ett sätt som tydligt kan relateras till sociala bakgrundsfaktorer. I grunden är det samma utveckling som kan ses i samhället i övrigt: spännvidden mellan högst- och lägstavlönade ökar, liksom spännvidden mellan mest respektive minst gynnade grupper på arbetsmarknaden vad gäller anställningsvillkor, arbetsmiljö etc. Mönstren förstärker varandra. Ojämlikheter i föräldrars villkor fortplantar sig som ojämlikheter in i barnens liv och kan få effekter för hela deras framtid. De ökande klyftorna i skolan: A. Skolverkets rapport Skolverket har gjort en studie av de ökande skillnaderna i grundskolan som lagts fram i rapporten Vad händer med likvärdigheten i den svenska skolan? Rapporten konstaterar, bland annat, att meritvärdena stadigt stigit för de tio procenten mest högpresterande elever, medan de under några år kring millenieskiftet sjönk mycket kraftigt för de tio procenten lägst presterande; därefter har värdena över en i denna grupp stigit något, men i långsammare takt än i den högsta decilgruppen. Eller annorlunda uttryckt, skillnaderna mellan den högsta och den lägsta decilgruppen har ökat. Rapporten konstaterar också att variationen mellan olika skolor har ökat, och att den andel av skillnaderna mellan elevresultat, som förklaras av just mellan-skolorna skillnader har ökat: Betydelsen av vilken skola en elev går på har därmed fått ökad betydelse för att förklara en elevs för väntade skolprestationer. Och det har inte självklart att göra med skolinterna faktorer (pedagogik, skolledning etc). En central förklaring till de ökande skillnaderna är enligt rapporten att den skolsegregation som kan beskrivas i socioekonomiska termer skillnaden mellan skolor för högutbildade resp lågutbildade föräldrars barn ökat. Effekterna av etnisk bakgrund har inte ökat över tiden, men elever som själva är utrikesfödda har signifikant lägre resultat än övriga elever och det slår mycket tydligt igenom i vissa storstadsskolor, där andelen utrikesfödda elever (varav många kommit till Sverige under själva skoltiden) är mycket hög. B. PISA-studien OECDs regelbundet återkommande så kallade PISA-undersökning, det vill säga en jämförande studie av skolresultaten bland 15-åringar i medlemsländerna, indikerade såväl 2000 som 2003 att skillnaderna mellan de högst respektive lägst presterande tenderade att öka i den svenska skolan, och att gruppen som hade de största svårigheterna tenderade att öka. PISA-studien görs på ett relativt litet urval elever, och Skolverket ifrågasätter hur pass representativt det är, men verkets egen studie visar ju samma mönster som PISA: skillnaden mellan högst- och lägstpresterande, ökar, och gruppen verkligt lågpresterande tenderar att öka. Skillnaderna kan förklaras i socioekonomiska snarare än pedagogiska termer. Det handlar då inte om att den svenska skolan generellt sett blivit sämre på att stötta elever med svårigheter, utan om att sociala faktorer i skolans omgivning som hög andel vuxna med låg utbildning och svag position på arbetsmarknaden, hög omflyttning i området och/eller tydliga inslag av sociala problem skapar en drastiskt annorlunda arbetssituation för skolorna. C. Rädda Barnens studie I en studie för Rädda Barnen från 2006, Lika rättigheter likvärdig utbildning? som gjorts av Jan- Eric Gustafsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, heter det: Ett annat huvudresultat i rapporten är att skolsegregationen har ökat under 1990-talet. De mått på segregation som använts är utländsk bakgrund, utbildningsmässig bakgrund i form av föräldrarnas utbildningsnivå samt skolprestation, definierat som betyg från åk 9. Pådrivande faktorer bakom ökningen av skolsegregationen är sannolikt den ökande boendesegregationen och den ökade förekomsten av individuella skolval från år Rapporten konstaterar att ökningen av skolsegregationen är i stort sett lineär med avseende på såväl utländsk bakgrund, föräldrars utbildningsnivå och skolresultat, men att ökningen är brantare för variabeln utländsk bakgrund. Enligt rapporten står en segregerad skola i motsättning till Barnkonventionen, eftersom en segregerad skola medför kvalitetsskillnader, beroende på inflytandena från omgivningen ( kamrateffekter ) som inte är förenliga med konventionens krav på lika möjligheter för alla barn till god utbildning. Rapporten pekar alltså på att det inte enbart är skolans resurser eller skolans arbetssätt, som har betydelse för skolresultaten, utan också just omgiv- 17

18 ningens influenser: Det har visat sig att sammansättningen av kamratgruppen har stor betydelse för utvecklingen av kunskaper och färdigheter och menar att den pedagogiska forskningen, som mest fokuserat på läraren och undervisningens uppläggning, borde vidgas. D. Tidigare studier från tankesmedjan Detta mönster syns i de studier av betygsutvecklingen i storstadsregionernas skolor som tankesmedjan Idé&Tendens (numera Arbetarrörelsens tankesmedja) gjort (Flum? Nej, segregation, oktober 2005): skillnaderna mellan högst- och lägstpresterande skolor ökar Skolorna med de högsta betygsgenomsnitten finns genomgående i områden med mycket gynnsamma sociala förutsättningar medan skolorna med de lägsta genomsnitten alla finns i socialt missgynnade områden. Den tydliga boendesegregationen i de tre storstäderna gör att olika skolor också får klart olika social prägel, och därför utgör också storstadsskolorna ett användbart underlag för studier av hur social bakgrund påverkar skolans genomsnittliga resultat. Tankesmedjans studie grupperar skolorna efter upptagningsområdets sociala karakteristika, mätt som andelen högutbildade invånare, andelen arbetslösa, andelen socialbidragstagare och ohälsotalets storlek. Områden som i samtliga fyra variabler avviker positivt från kommunens genomsnitt har definierats som socialt gynnade, medan områden som avviker negativt definierats som socialt underprivilegierade. Utvecklingen av genomsnittsresultaten för skolorna i de gynnade områdena har sedan jämförts med resultatutvecklingen i de mindre gynnade. Mönstret är sammanfallande. Resultaten stiger, ibland mycket kraftigt, i skolor i socialt gynnade områden, medan de ligger stilla eller sjunker i socialt mindre gynnade. Mest allvarligt är kanske att andelen elever, som inte klarar behörigheten för gymnasiestudier stadigt ökar i de missgynnade områdenas skolor, något som påtagligt ökar risken för stora problem i det fortsatta arbetslivet. (Skolor i områden som varken kan definieras som gynnade eller missgynnade (dvs har blandade positiva och negativa värden i de fyra använda variablerna) visar på det hela taget stabila resultat eller svagt stigande resultat på nivåer kring eller strax över kommunens genomsnitt.) I Stockholm ökade genomsnittsresultatet i årskurs 9 för gruppen gynnade skolor från 220,0 år 1998 till 239,5.år 2004 Andelen gymnasiebehöriga var oförändrad, 96 procent. För gruppen socialt missgynnade ökade genomsnittsresultatet från 182,8 till 184,7, en förändring inom slumpmarginalen. Andelen gymnasiebehöriga sjönk från 80,7 till 74,8. I Göteborg ökade genomsnittsresultaten i de gynnade områdens skolor under perioden från 221,2 till 227,8. I gruppen underprivilegierade skolor sjönk genomsnittet från 179,4 till 171,5. Andelen gymnasiebehöriga i de gynnade områdenas skolor sjönk svagt från 95,6 till 94,5 medan den i de missgynnade områdena rasade från redan låga 79 procent till 70,8. I Malmö ökade genomsnittsresultatet för de socialt gynnade skolorna från 210,3 till 223,7, med oförändrad andel behöriga för gymnasiestudier, 94,4. För de socialt missgynnade skolorna sjönk genomsnittsresultatet från 176,7 till 163,9, och andelen elever som hade behörighet för gymnasiestudier sjönk från 73 till 57,9 procent. Malmö kommun har satsat mycket, såväl inom som utom skolan, på att förbättra situationen i de mest utsatta områdena, bland annat genom extra resurstilldelning till de skolor som uppvisat de svagaste resultaten. Det har också fått viss effekt: vårterminen 2006 hade andelen behöriga till gymnasiet i gruppen missgynnade skolor ökat något från 57,9 procent 2004 till 59,3 procent. Tendensen är dock inte enhetlig: för ett par av skolorna inom gruppen har andelen behöriga tvärtom sjunkit. Det visar på det inte minst oroande i utvecklingen: trots mycket stora satsningar under senare år både i själva skolorna och i området runt omkring, är framstegen begränsade. För skolornas del handlar det både om större ekonomiska satsningar som om pedagogiska/organisatoriska förändringar, där man följer rekommendationerna från forskningen: tydligt uppsatta mål och tydliga regler i skolan, satsning på läsutveckling och språkträning, läxhjälp, viss ämnesundervisning eller viss form av stöd på det egna modersmålet, systematiska föräldrakontakter och så vidare. Satsningarna ska inte kallas resultatlösa, men förändringarna är likväl relativt små. Det är i och för sig möjligt att vi ännu inte sett den fulla effekten av dem utan att den kommer först om några år; betygen i nian är ju resultatet av just nio års skolgång, och de elever som nu går ut grundskolan har ju bara berörts av de nya satsningarna under en mindre del av skoltiden. Det bör också påpekas att vissa skolor faktiskt lyckats bryta sin negativa utveckling, exempelvis Rinkebyskolan och Solbergaskolan i Stockholm, liksom flera skolor i Botkyrka, en kommun i Stockholms län med hög andel lågutbildade och hög andel utrikes födda. Dock är avståndet till skolorna i de mest gynnade områdena fortfarande mycket stort. Det förefaller också som att de elever som mest dragit nytta av satsningarna är de som redan från början haft de relativt sett bättre förutsättningarna; betygen har i dessa skolor ökat mycket kraftigt för den grupp elever som verkligen klarar godkänt i alla ämnen, samtidigt som den andel elever som verkligen gör detta bara ökat svagt. 18

19 Detta, i kombination med de kraftigt försämrade resultaten i vissa andra socialt missgynnade skolor, gör att man måste ställa frågan om det finns andra faktorer i samhällsutvecklingen utanför skolan, som drar åt motsatt håll och med det motverkar skolans satsningar. Det sannolika svaret på den frågan är ja de negativa effekterna av segregationen, med dess samband med utvecklingen på arbetsmarknaden, påverkar många elever på ett sätt som i sin tur också påverkar deras skolgång. Ett invandrarproblem? De mycket låga genomsnitten i vissa storstadsskolor förklaras många gånger med att det är skolor med hög andel elever med invandrarbakgrund, och framför allt elever som själva är utrikes födda; skolproblemen blir därmed till en språk- och integrationsfråga. Oförnekligt finns en etnisk dimension, eller möjligen språklig dimension, på skolresultaten i invandrartäta områden. Elever med utländsk når, genomsnittligt sett, lägre resultat än elever med svensk bakgrund, och skillnaden är markerad när det gäller elever som själva är utrikesfödda. Och givetvis spelar det roll för bedömningen av läget i skolor med mycket låga betygsgenomsnitt (under 180) att andelen utrikesfödda elever är mycket hög: i, exempelvis, Bergsjöskolan i Göteborg var andelen i årskurs 9 vårterminen procent, i Hammarkullskolan i samma kommun 65 procent, i Gårdsten 69 procent, i Bredbyskolan i Stockholm 54 procent, i Rågsvedsskolan 58 procent, i Rosengårdsskolan i Malmö 54 procent, i Kroksbäcksskolan 50 procent, i Sofielundsskolan 48 procent. Men det spelar också roll att föräldrautbildningsnivån vid alla de nämnda skolorna är mycket låg skolverkets siffror innebär, statistiskt sett, att cirka en tredjedel av föräldrarna, eller mer, inte har gymnasieutbildning utan endast obligatorisk skola, som i många fall är betydligt kortare än den svenska grundskolans nio år. För föräldrars utbildning spelar roll, i dubbel bemärkelse. Den har betydelse för attityden till skola och utbildning, och med det för skolresultaten. Den styr för föräldrarnas möjligheter på arbetsmarknaden och svag arbetsmarknadsanknytning hos föräldrarna, och hos den vuxna omgivningen, spelar också roll attityden till skolan och det meningsfulla i att plugga. Områden med dessa karakteristika hög andel lågutbildade i den vuxna befolkningen, och siffror som visar på låg arbetsmarknadsanknytning (högre arbetslöshet än genomsnittet, höga ohälsotal, hög andel med försörjningsstöd) visar genomgående svaga skolresultat, långt under riksgenomsnittet, även när huvuddelen av eleverna har svensk bakgrund. Betygsvärdena ligger oftast enheter över de invandrartäta skolorna i liknande områden, eftersom svenskfödda elever trots allt har en viss språkbonus men det är ändå samma mönster av stillastående låga resultat, med höga andelar ickebehöriga för gymnasiet. Man kan jämföra det med de i och för sig få skolorna med en relativt hög andel elever med utländsk bakgrund, kring 30 procent, men med en likaså hög siffra för den genomsnittliga föräldrautbildningsnivån. De skolorna uppvisar genomsnittsresultat som ligger högt över riksgenomsnittet. Resultaten är visserligen något litet lägre än för skolor med samma nivå på föräldrars utbildning men med lägre andel elever med utländsk bakgrund, vilket återigen visar att svenska elever har en viss språkbonus men det visar framför allt att oavsett etnisk bakgrund spelar föräldrarnas utbildning och sociala situation stor roll. Och, återigen, att skolproblemen i de socialt marginaliserade förorterna är att se som ett ojämlikhetens pris. 19

20 A. Löner och arbetstider Lönespridningen har ökat sedan 1990-talet. Spännvidden mellan den högst resp lägst avlönade tiondelen har ökat, och generellt sett har lönegapet mellan arbetargruppen och tjänstemannagruppen vuxit, från 36 procent 1995 till 43 procent Andelen tillfälliga anställningar har ökat, och de tillfälliga anställningarna har dessutom skiftat karaktär. Vid 1980-talets slut var de dominerande formerna vikariat eller projektanställning, medan den dominerande formen 2005 var timeller behovsanställning över 30 procent av de tillfälliga jobben hör till den kategorin. Det finns dock tydliga skillnader mellan olika yrkeskategorier: behovs- och timanställningarna är vanligast bland LO-medlemmarna men så gott som obefintliga bland SACO-grupperna, där de tillfälliga jobben oftast handlar om objekts- eller projektanställningar, det vill säga anställningsformer som på ett annat sätt gör det möjligt att överblicka både anställningstid, arbetstid och inkomster. Andelen tillfälliga anställningar är vanligast i branscher med relativt lågt löneläge, som detaljhandeln, restaurangbranschen och äldreomsorgen. Eftersom tillfälliga anställningar i stor utsträckning är tim- eller behovsanställningar, dvs anställningar på mindre än full tid, förstärks låglöneproblemet. Grupper med svag position på arbetsmarknaden icke-facklärda arbetare, ungdomar, invandrare är överrepresenterade bland dem som endast har tillfälliga anställningar. Ungdomar, även välutbildade unga, börjar i dag i stor utsträckning sitt yrkesliv med tillfälliga anställningar; etableringen på arbetsmarknaden skjuts upp, och i slutändan kan det påverka pensionens storlek. B. Arbetsmiljö och hälsa Sammanfattning 20 Pressen i arbetslivet har tydligt ökat sedan talet, inom både privat och offentlig sektor. Slimmade personalorganisationer och högre tempo ställer större krav på både fysisk och psykisk hälsa, samtidigt som dessa villkor hårdare sliter på både den fysiska och psykiska hälsan. Den samlade effekten av det blir att arbetslivet slår ut fler än tidigare, samtidigt som det blir svårare för den som drabbats av hälsoproblem även mindre sådana får svårare att komma tillbaka. Andelen anställda som anger att deras arbete innebär upprepade ensidiga rörelser har ökat. Att andelen anställda, som anger att de har värk i kroppen, ökat sedan 1980-talet har ett klart samband med detta, men också det högre tempot med färre möjligheter till avspänning under kortare perioder under arbetsdagen kan bidra till detta. Ökningen är störst inom arbetargrupperna, och framför allt för kvinnliga arbetare, men märkbar också för kvinnliga lägre tjänstemän. Värk i kroppen är ett tecken på felaktig belastning. De ökande siffrorna för värk, som visar sig i olika studier av självskattad hälsa, har sin motsvarighet i ökande sjukskrivningar för sjukdomar i skelett- eller rörelseorgan. Andelen anställda som anser att deras arbete är bundet och ofritt, med små eller inga möjligheter att påverka, har ökat, framför allt bland kvinnliga arbetare. Sådana arbetsvillkor det forskarna kallar spända jobb har ett tydligt samband med stressjukdomar Sjukskrivningarna för psykiska besvär och stressrelaterade sjukdomar har ökat. Ökningen av såväl den fysiska som psykiska pressen är mest märkbar inom arbetarkollektivet, och framför allt bland kvinnliga arbetare, även om ökad psykisk press märks över så gott som hela arbetsmarknaden C. Segregation Storstadsregionernas sociala struktur bestäms i allt större utsträckning av människors inkomster. Bostadsområdena i de mer attraktiva stadsdelarna reserveras för människor med goda inkomster. De mindre attraktiva områdena ofta i perifera lägen med längre arbetsresor som följd blir den enda möjligheten för människor med låga inkomster och svag position på arbetsmarknaden. Segregationen beskrivs många gånger som etnisk, men den etniska segregationen förklaras i mycket av ekonomiska faktorer. Arbetslösheten framför allt bland relativt nyanlända är högre än bland svenskfödda, och invandrare finns oftare i