Innehållsförteckning

Transkript

1 EXAMENSARBETE GRUNDNIVÅ Våren 2012 Biologi En limnisk gigant Inventering och genetiska studier av europeisk mal (Silurus glanis) i nedre Helgeå Författare Jerker Jansson Handledare Jonas Dahl Stefan Palm Ola Magntorn Examinator Johan Elmberg

2 2

3 Innehållsförteckning 1. Abstract 2. Sammanfattning 3. Introduktion 4. Malens biologi 4.1 Allmänt 4.2 Morfologi 4.3 Biotopval 4.4 Reproduktion 4.5 Födosök och sinnen 5. Material och metoder 5.1 Provfiske 5.2 Genetiska analyser 6. Resultat 6.1 Malfångst 6.2 Storleksfördelning 6.3 Artfördelning 6.4 Identiska genotyper 6.5 Tillväxt för mal i nedre Helgeå 6.6 Genetisk variation 6.7 Släktskapsbestämningar 6.8 Effektiv populationsstorlek (N e ) 6.9 Skattning av andelen gener från de tre ursprungspopulationerna 7. Diskussion 7.1 Artdiversitet 7.2 Provfisket 7.3 Å-fåran: lekplats och barnkammare? 7.4 Årsyngel 7.5 Malarnas storlek 7.6 Gynnsamma förhållanden med en snabb tillväxt 7.7 Bättre fly än illa fäkta? 7.8 Nedre Helgeå-ett reglerat system 7.9 Genetisk variation 7.10 Malarnas ursprung 7.11 Ett lågt antal reproduktiva individer 7.12 Andelen gener från ursprungspopulationerna 7.13 Framtiden 8. Erkännanden 9. Bilagor 3

4 1. Abstract Wels catfish (Silurus glanis) is the greatest freshwater bony fish of Europe. It immigrated to Swedish waters during the Boreal age, about years ago, an era when the temperature was higher than nowadays and the gigantic freshwater lake, called Ancylus, covered a big part of Northern Europe. Climate changes and anthropogenic impact on the environment have together contributed to decreasing Swedish catfish populations in the last two centuries. Only four remaining natural populations can be found in Sweden, and since the 1960 s the species has presumably been extinct in the lowermost part of the river Helgeå. A conservation project was initiated shortly before the new millennium with the goal to regain a viable population with good genetic variation in lower river Helgeå. This was done by translocating and releasing a limited number of adult individuals from three of the remaining natural populations into the river. This study aims to investigate whether the conservation effort has been successful and furthermore if there is currently an established population in the lower part of the river Helgeå. The study also aims to, from a conservation perspective, give answers to some important genetic questions as effective population size, the degree of genetic variation and also assigning parentage and sibship relation between the individuals in the population. An inventory in the lower part of the river Helgeå, from Torsebro to Yngsjö, a distance of about 28 km, was carried out during twelve days in 2011 (22 nd of August to 9 th of September) with standardized hoop nets. To extract DNA, a tissue sample from the ventral fin was taken from all individuals that were collected during the inventory, which resulted in a total number of 78 captured catfishes. The genetic analyses further indicated a relatively high genetic variation in the population of river Helgeå, probably due to population admixture. However the number of adults which stands for the population s rejuvenation seems to be very low and a continued monitoring of the newly established population therefore needs to be done. Furthermore, results from this study reveal that the lower parts of the river Helgeå, as compared to other Swedish waters, seem to be very favorable habitats for the catfish, where the body growth is fast and sexual maturity appears to occur early. This study has shown that the method which was applied to regain a viable population was successful and could therefore, as a suggestion, be used for reintroductions in other waters which provide potential catfish habitats. The results can, and should, be used for the continued work to build up and protect the existing population in the lower part of the river Helgeå. This is important; because the number of individuals in the population needs to increase even more. Otherwise, the genetic diversity will probably decline which in turn can lead to negative effects of the catfish population of the lower river Helgeå. 4

5 2. Sammanfattning Malen (Silurus glanis), Europas största sötvattenslevande benfisk, invandrade till svenska vatten för ca år sedan. Det var en tid då temperaturen var högre än idag och den gigantiska Ancylussjön täckte stora delar av norra Europa. Klimatförändringar, människans utbredning och hennes miljöpåverkan har tillsammans bidragit till att arten missgynnats under de två senaste seklen. I Sverige återfinns idag endast fyra kvarvarande populationer, och i nedre Helgeå försvann arten helt under mitten av 1960-talet. Ett bevarandebiologiskt arbete startades därför vid milleniumskiftet med målet att återetablera en livskraftig population med god genetisk variation. Detta gjordes genom utsättning av adulta individer med ursprung från de tre vattensystem som än idag hyser naturliga bestånd av arten i Sverige. Målet med denna studie var att utreda huruvida utsättningarna varit lyckade och om det idag finns ett etablerat bestånd i nedre Helgeå. Vidare ämnar studien också att ur ett bevarandeperspektiv ge svar på genetiskt viktiga frågor, exempelvis den genetiskt effektiva populationsstorleken, graden av genetisk variation samt att härleda ursprunget för individerna som utgör dagens population. Därför utfördes ett riktat provfiske under sensommaren En sträcka från Torsebro till Yngsjö (28 km) inventerades under totalt 12 dygn (22 augusti - 9 september) med hjälp av standardiserade malryssjor. Ett vävnadsprov från ena bukfenan togs från samtliga malar som erhölls under provfisket, för att ur dessa sedan extrahera DNA. Ett stort antal malar (78 st.) fångades under provfisket vilket indikerar att malen idag har etablerarat ett bestånd i nedre Helgeå. De genetiska analyserna tyder på en förhållandevis hög grad av genetisk variation, vilket också kan förväntas då populationen utgörs av en korsning mellan flera distinkta populationer. Dock verkar antalet individer som ligger till grund för populationens föryngring vara väldigt lågt och det behövs därför en fortsatt övervakning av det nyetablerade beståndet. Det är av vikt att med tiden öka antalet malar i nedre Helgeå så att negativa effekter på populationens genetiska status undviks och en rekommendation är därför att fler framtida utsättningar äger rum. Vidare visar studien att nedre Helgeå är ett för malen, i svenska mått mätt, gynnsamt vattensystem där en snabb kroppstillväxt råder samt att könsmognaden infaller i tidigare ålder än hos de övriga svenska malpopulationerna. Studien visar också att den metod som användes för att återfå malen i nedre Helgå har varit framgångsrik och bör därför förslagsvis kunna tillämpas i andra vatten där malen försvunnit eller minskat i antal. 5

6 3. Introduktion Den europeiska malen (Silurus glanis) invandrade till svenska vatten för cirka år sedan. Data från olika proxykällor, (indirekta data som kan översättas för att försöka rekonstruera en viss tids klimat) så som pollen, insekter, växtmakrofossil m.fl. tyder på att temperaturklimax, med en medeltemperatur 2ºC högre än idag, uppnåddes vid övergången från boreal till atlantisk tid (ca år sedan) (Andréasson 2006). För malen och andra värmekrävande organismer var detta en gynnsam tid på våra nordliga breddgrader. Temperaturökningen bidrog till stora mängder smältvatten från den rådande inlandsisen. Smältvattnet i kombination med nedtyngda landmassor, orsakat av den tidigare inlandsisen bildade Ancylussjön som befann sig över det som idag utgör Östersjön och stora delar av Sverige. Ancylussjön var större än någon nu existerande sjö på jorden (cirka hundra gånger så stor som Vänern) och gav malen möjlighet att vandra in från syd och sydöst (Petersson 2008). Ett flertal fossilfynd från mal har under åren påträffats både i Danmark och i Sverige. Fynden stärker invandringsteorin men visar också att arten historiskt sett varit vanligt förekommande i kustmynnande vattensystem i de sydöstra delarna av vårt land. Flera av dessa fynd har gjorts vid forntida boplatser vilket indikerar att malen troligtvis var en viktig del av kosten för dåtidens människor (Nathanson 1995). Malen är Europas största sötvattenslevande benfisk, och den återfinns i sjöar samt längs kuster med låg salinitet (<15 ), men framförallt i de större vattensystemens nedre delar (Copp et al. 2009). Som limnisk toppredator har den en betydande roll i de ekosystem där den naturligt förekommer. Malen är en opportunistisk karnivor som i jämförelse med andra sötvattenslevande rovfiskar, ex. gädda (Esox lucius) och gös (Sander lucioperca), prederar över ett bredare spektrum av organismer (Mihálik 1995). Trots stor aptit orsakar därför malen en mindre så kallad top-down-effekt än många andra rovfiskar. Med andra ord utgör inte malen någon större hämmande effekt på populationsutvecklingen för i näringskedjan lägre stående arter/grupper, vilket det annars finns risk för vid mer nischad predation (Copp et al. 2009) De senaste 200 åren har det svenska malbeståndet missgynnats med konsekvensen att arten nu finns med på ArtDatabankens rödlista, med statusen starkt hotad (Bodegård 2010). Malen är också den enda svenska fiskarten som är fredad enligt förordning om fisket, vattenbruket och fiskenäringen. Sannolikt är det flera faktorer som ligger till grund för den omfattande minskning av artens utbredning och individantal som ägt rum. Klimatet är idag kallare än vid tiden för invandringen. Människans utbredning och antropogena effekter på miljön i form av sjösänkningar, utdikningar, vattenkraftsutbyggnader samt utsläpp av diverse miljöfarliga ämnen anses dock vara den primära orsaken till malens kraftiga minskning (Nathanson 1995, 1987a). Under 1800-talets mitt fanns etablerade bestånd i Norrströms, Nyköpingsåns (Båven), Emåns, Holjeåns och Helgeåns vattensystem (Nathanson 1986). Idag finns dock endast kvarvarande malbestånd i de tre vattensystemen Emån, Helgeån och Båven, där det sistnämnda anses utgöra världens nordligaste (Nathanson 1995). Byggnationer av vattenkraftverk under början av 1900-talet samt stora utsläpp av lakvatten från framförallt Broby massafabrik under 1960-talet ledde till att det redan negativt påverkade beståndet i nedre Helgeå med största sannolikhet dog ut (Nathanson 1995). Populationen i området kring sjön Möckeln, beläget i övre Helgeå (ca 60 km uppströms nedre Helgeå) har däremot inte dött ut, trots att även denna population missgynnats av ovan nämnda faktorer. Sedan år 2001 har Länsstyrelsen i Kronobergs län utfört riktade malprovfisken i Möckeln och resultaten har under senaste tiden varit positiva, med bedömningen att beståndet är stabilt samt har en god reproduktionsframgång (Lessmark 2010). 6

7 Naturlig spridning av mal från övre till nedre delarna av Helgeå är teoretiskt möjligt, men chanserna för att detta ska kunna ske har tidigare ansetts vara små, eftersom malen efter 1960-talet ansågs vara begränsad till Möckelnområdet och alltså inte förekom på sträckan mellan Möckeln och nedre Helgeå (Nathanson 1995). De vandringshinder som vattenkraftverken utgör är också en faktor som bör hämma spridningen av mal nedströms och troligtvis var det även bygget av dessa som ledde till att malen försvann på sträckan nedströms Möckeln. Antagandet om spridning av mal från övre till nedre Helgeå är inte detsamma idag, då malfångster under 2000-talet har gjorts nedströms Möckeln i bland annat Osbysjön, beläget cirka 35 km uppströms Torsebro. Fångsterna tyder på att beståndet är på väg nedströms och kan tänkas nå nedre Helgeån inom en snar framtid (J. E. Nathanson muntligt meddelande). Stödutsättningar i nedre Helgeå har gjorts vid fem tillfällen med målet att få tillbaka en livskraftig population med hög grad av genetisk variation (Nathanson & Prestegaard 2005). För att lyckas med det senare användes individer från nedre Emån, Båven och Möckeln för utsättning, vilka fångades som juvenila och sattes ut först efter att de fått tillväxa i akvariemiljö vid Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm samt vid Fiskeriförsöksstationen i Älvkarleby. De första utsättningarna ägde rum åren då tolv malar planterades ut på sträckan mellan Torsebro och Svarta sjö. Ytterligare utsättningar gjordes åren 2003 och 2006 med totalt fyra individer (Bilaga 1 & 2). Samtliga malar märktes med så kallad PIT-tag (Passive Integrated Transponder) och fenprover för kommande DNA-analyser togs innan utsättning (Nathanson & Prestegaard 2005). Månaden innan provfisket 2011 stödutsatte stiftelsen Nordens Ark 22 malar i området (helsyskon från ett föräldrapar). Dessa malar var precis som de tidigare utsatta individerna provtagna samt märkta med PIT-tags innan utsättning skedde, vilket gjorde det möjligt att se om någon återfångst skedde under provfisket. Denna studie inleddes med ett riktat provfiske efter mal under sensommaren 2011 för att se om lyckad reproduktion ägt rum och om arten återetablerat ett bestånd i nedre Helgeå. Tanken med provfisket var också att samla in DNA från de malar som fångades för att kunna besvara, ur ett bevarande perspektiv genetiskt viktiga frågor, se nedan. Tidigare genetiska studier på mal i Sverige har utförts av Nathanson & Prestegaard (2005) samt Palm et al. (2008). Studien från år 2005 utredde specifikt den reproduktiva framgången hos de tolv föräldrafiskar som sattes ut i nedre Helgeå mellan åren I studien analyserades DNA från de utsatta individerna samt 20 stycken juvenila malar, fångade åren nedströms Hammarsjön (lokal 11, Figur 5). Resultatet påvisade att samtliga individer härstammade från de utsatta föräldrafiskarna, vilket bekräftade att lyckad reproduktion ägt rum men också att korsning mellan fiskar från de utplanterade bestånden hade skett (Nathanson & Prestegaard 2005). Detta styrkte vidare påståendet att det naturliga malbeståndet i nedre Helgeå var utdött samt att spridning från övre till nedre Helgeå troligtvis inte hade ägt rum. Eftersom de 20 avkommorna från , som analyserades av Nathanson & Prestegaard (2005) är tänkbara föräldrar till de yngre malar som erhölls under provfisket år 2011 ingår även dessa individer i analyserna som presenteras i detta arbete. Ett huvudsyfte med denna studie var att med hjälp av släktskapsanalyser ge svar på frågor rörande antalet föräldrafiskar samt könsfördelningen inom dessa. Vidare ämnade studien också ge svar på om en önskvärd genetisk variation uppnåtts. Det senare bör ses som en viktig målsättning då variationsgraden visat sig vara påfallande låg hos de svenska malbestånden i jämförelse med populationer i övriga Europa (Palm et al. 2008). Som en indikator på huruvida beståndet kan sägas vara livskraftigt ges också skattningar av den genetiskt effektiva populationsstorleken. Det procentuella genetiska bidraget från de tre utsatta ursprungsbestånden har vidare skattats för avkommorna från samt för individerna fångade under provfisket Om korsning 7

8 mellan bestånden har skett, så att antalet anlagsvarianter (alleler) inom populationen i nedre Helgeå är högre i jämförelse med hos de naturliga svenska bestånden, kan det vara aktuellt att använda sig av individer från nedre Helgeå för återinförande av mal i vatten där ursprungliga bestånd sedan en tid dött ut. Slutligen var en förhoppning med arbetet att de genetiska analyserna indirekt kan ge ökade kunskaper om artens reproduktionsbiologi, könskvot samt eventuellt kasta ljus över tänkbara beteendestrategier. 4. Malens biologi 4.1 Allmänt De äldsta fossila fynden av medlemmar från familjen Siluridae kommer från de yngre delarna av tidsperioden neogen (ca 23 miljoner år sedan) (Berg 1958 enligt Fishbase 2010). Idag består familjen av 12 släkten och 94 arter. Silurus är det enda släktet i Europa med de två arterna S. glanis och S. aristotelis (Ferraris 2007). Den sistnämnda arten är endemisk för Grekland och morfologiskt lik S. glanis, men har en betydligt kortare livstid och en maxstorlek på endast ca 40 cm. (Kottelat & Freyhof 2007). Fakta om malen Ordning Familj Släkte Art Maxålder Maxvikt Maxlängd Reproduktion Antal ägg Malartade fiskar (Siluriformes) Egentliga malar (Siluridae) Silurus Mal (Silurus glanis) 80 år 250 kg 500 cm Yttre befruktning. 8500/kg kroppsvikt Den europeiska malen har sitt ursprung i Asien och invandringen till Europa anses ha skett från Kaspiska havet, Svarta havet samt Aralsjön. Därefter spred arten sig vidare in till de centrala delarna av Europa via floderna Donau, Dnieper och Volga (Lever 1977 enligt Copp et al. 2009). Naturliga malbestånd återfinns idag från Tyskland i väst till västra Kazakstan och Uzbekistan i öst samt från Sverige i norr till Turkiet och norra Iran i söder (Figur 1; Greenhalgh 1999 enligt Copp et al. 2009). Malens betydande storlek samt snabba kroppstillväxt gör den till en populär sport- och matfisk. I limniska system innehar malen rollen som toppredator vilket också gör den till en uppskattad kandidat för biomanipulation av vattendrag. Omfattande antropogen spridning av mal har av de ovan nämnda anledningarna därför ägt rum de senaste decennierna (Figur 1). Den europeiska Malen eller mal som den också benämns är Europas största nu levande fiskart i limniska system, och tyngsta dokumenterade individen vägde 256,7 kg vilken fångades i floden Desna som rinner genom Ryssland och Ukraina (S. Stakenas muntligt meddelande). Med ovan nämnda individ klassificeras därför den europeiska malen som en av världens största sötvattenslevande benfiskar Figur 1. Malens förekomst. Grått visar naturlig utbredning och svart visar bestånd som planterats ut av människan. (Greenhalgh 1999 enligt Copp et al. 2009). 8

9 4.2 Morfologi Äggen kläcks under sommaren då vattnets temperatur är som högst. Larverna genomgår under de första dygnen ett utvecklingsstadium där den slutliga morfologiska formen antas vid en storlek av 2,2 2,5 cm (Mihálik 1995). De unga malarna har en enhetligt mörk kroppsfärg där intensiteten anpassas efter den rådande miljön (Figur 2). Färgen utvecklas under malens första levnadstid och når sin slutliga pigmentering efter 2-3 månader (Mihálik 1995). Ventralasidan innehar då en vit, ljusgul grundfärg som tonas till en mörkare och gråare färg mot dorsalsidan. Lateralt och dorsalt täcks malens hud av marmorliknande fläckar i svart, blått och grönt i ett kamouflerande mönster. De relativt stora bröstfenorna är belägna precis bakom gällocken och de mindre bukfenorna precis framför analöppningen. Den karaktäristiskt långa analfenan sträcker sig från analöppningen till den homocerka stjärtfenan. Ryggfenan är minst av de totalt sex fenorna och sitter i slutet på främre tredjedelen av kroppen (jfr. Figur 2). Det breda huvudet, skäggtömmarna och den långa, lateralt tillplattade kroppen är karaktäristiska kännetecken för den europeiska malen. Huvudet är dorsalt tillplattat och utgör dryga 20 % av den totala kroppslängden (Mihálik 1995). Broskförstärkta skäggtömmar med en hög täthet av smakoch doftreceptorer finns på både under- och överkäken. Det övre paret är långa (ca 11 % av den totala kroppslängden), flexibla och används taktilt samt för att lokalisera föda. Strax innanför dessa finner man de brett placerade näsborrarna (Figur 3). De två skäggtömsparen på underkäken saknar viljestyrd mobilitet och är betydligt kortare. Gapet är stort med ett tydligt underbett och både över- och underkäke pryds av tusentals små och sylvassa konformade tänder innanför de köttiga läpparna (Mihálik 1995). Malens ögon upplevs som oproportionerligt små, och då framförallt hos större individer. Kroppen saknar fjäll och har ett relativt tjockt slemskikt. Figur 2. Årsyngel med typiskt heltäckande mörk pigmentering. (Foto: Jerker Jansson) En diffus könsdimorfism yttrar sig genom att hanar i allmänhet blir större och har en mörkare kroppsfärg. För säker identifiering av kön studeras genitalpapillen under lekperioden, då honornas papill sväller upp och blir bred med rundad topp som ofta är röd, medan hanarnas är smal med en spetsigt formad topp (Horváth et al och Alp et al. 2003) Figur 3. Malens karaktäristiska skäggtömmar, stora, breda gap och långa lateralt tillplattade stjärt. Malen på bilden är 207 cm lång, med en vikt av 65-70kg och fångades i Rio Ebro, Spanien (Foto: Jerker Jansson). 9

10 4.3 Biotopval Den europeiska malen återfinns vanligtvis i näringsrika vattendrag och sjöar med god [akvatisk] växtlighet (Copp 2009). Olika mikrohabitat tycks nyttjas vid olika skeden av malens liv men generellt återfinns arten i vattendragens mer lugnflytande och djupare delar. Något som utmärker den europeiska malen är att den kan respirera genom huden via en typ av sensoriska celler. Intensiteten av hudrespirationen skiljer sig beroende på mängden tillgänglig syrgas i vattnet. Vid låga syrgashalter kan hudrespirationen utgöra 25 % av den totala tidalvolymen. Denna anpassning samt en hög koncentration av hemoglobin i blodet (30-35%) gör att arten är väldigt tolerant mot låga syrgashalter (Mihálik 1995). Detta kan tänkas vara en anpassning till ett liv i höga vattentemperaturer då arten har ett fysiologiskt temperaturoptimum vid 25-27ºC (David 2006 enligt Copp et al. 2009). Mycket tyder på att malen är revirhävdande, då den ofta har födosöksområde, reproduktionsplats samt ståndplats inom samma område. Under de första levnadsåren anses malen vara mindre mobil och den födosöker då i nära anknytning till uppväxtplatsen, oftast längs branta strandkanter med lerig mjukbotten samt intilliggande träd, buskar eller bladvass (Nathanson et al. 1987b). Där man finner våra svenska malbestånd utgörs träd- och buskvegetationen huvudsakligen av arter inom släktet Salix. Växternas rotsystem i den eroderade strandkanten är ofta blottlagda vilket genererar håligheter där de juvenila malarna kan söka skydd från predatorer (Nathanson et al. 1987b). Telemetristudier (ultraljuds- & radiopejling) av adulta malar avslöjar att de nyttjar större ytor vid födosök än vad juvenila individer gör, samt att ståndplatserna även i vuxen ålder utgörs av skyddande växtlighet, stockar eller stora stenblock, men då inte nödvändigtvis i den litorala zonen (Nathanson et al. 1987b, Carol et al. 2007). Resultat från tidigare provfisken i Möckeln har visat att de större malarna vandrar ut i de intilliggande sjöarna och att å-partierna i första hand fungerar som reproduktions- och uppväxtplatser (Lessmark 2008). Malens födointag minskar under hösten, för att sedan avstanna helt när vattentemperaturen understiger 7ºC (Omarov & Popova 1985 enligt Copp et al. 2009). Vid denna tid uppsöker malen skyddade ståndplatser där den intar ett passivt tillstånd som kan liknas vid dvala, med sänkt metabolism (Nathanson et al. 1987b). 4.4 Reproduktion I relation till övriga arter inom klassen benfiskar anses malen vara en K-strateg, då den i jämförelse med många andra fiskarter har en relativt låg produktion av ägg/kg kroppsvikt. Som kompensation för detta investerar hanen energi i yngelomvårdnad (Maitland & Campbell 1992 enligt Copp et al. 2009), vilket lönar sig då malar lever länge - vid rätt förutsättningar kan de uppnå en ålder av uppemot 80 år (Kottelat & Freyhof 2007). Malens långa livslängd och betydande storlek innebär också att honorna, trots en relativt låg produktion av ägg per kg kroppsvikt, ändå förmår att producera avsevärda mängder ägg totalt. Åldern för könsmognad skiljer sig åt mellan olika bestånd och geografiska områden, men även mellan könen. I regel blir hanar könsmogna 1-2 år tidigare än honor, vilket styrks av studier från Turkiet som visat att könsmognad för hanar infaller vid en ålder av 3-4 år och hos honor vid en ålder av 4-5 år (Alp et al. 2003). I Sverige har malar från Emån studerats och resultaten tyder på att könsmognaden infaller betydligt senare än i södra Europa, troligtvis inte förrän vid en ålder av år (Nathanson 1986). Könsmognaden och individens storlek är dock två parametrar som inte särskilt väl korrelerar med varandra. Snarare verkar den genomsnittliga vattentemperaturen vara det som påverkar gametutvecklingen och den viktigaste faktorn som styr huruvida könsmognad infaller tidigt eller 10

11 sent. Detta antagande baseras på studier från kalla men för malen näringsrika vatten samt från varma och för malen näringsfattiga vatten. Malar från kalla näringsrika vatten visade sig fortfarande vara juvenila vid vikter upp till 8 kg medan könsmognad hos malar från näringsfattiga men varma vatten inföll redan vid en vikt av 2 kg (Horváth et al. 1984). Leken tar vid då vattnet uppnår en dygnsmedeltemperatur på ºC (Mohr 1957 enligt Copp et al. 2009), och då vanligtvis under kvällstimmarna eftersom vattnet vid den tiden på dygnet är som varmast (Mihálik 1995). När detta inträffar uppsöker hanen en lämplig lekplats, oftast vid branta eroderade strandkanter, med träd och buskar eller intilliggande stråk av bladvass (Horváth 1984). Denna typ av miljö med överhängande grenar och vattenbelägna rotsystem ger skydd åt avkomman från faror både ovan och under vattenytan. Djupet vid reproduktionslokalerna verkar variera mellan vattendrag men generellt sker den inom den litorala zonen på grunt vatten (40-60 cm) (Mihálik 1995). I Sverige har själva akten aldrig observerats men däremot lekförberedelser, med en hona och hane stående bredvid varandra på ett grunt område (ca 50 cm) (J. E. Nathanson muntligt meddelande). En högre vattentemperatur under sommarmånaderna samt en större mängd växtlighet återfinns i vattensystemens grundare områden, och dessa bör därför vara lämpligast som leklokaler. När antalet lämpliga leklokaler i ett vattensystem är begränsat uppstår ofta en omfattande hanhankonkurrens. I vattensystem med hög individtäthet kan våldsamma strider om de bästa lekplatserna förekomma (Planche 1987 enligt Copp et al. 2009). Studier har visat att hanar tillväxer 2-15 % snabbare än honor (Haffray et al. 1998). Skillnaden i tillväxthastighet mellan könen samt att hanar har en större maxstorlek kan tolkas som en evolutionär anpassning till den ovan nämnda hanhankonkurrensen. Reproduktionen sker generellt parvis mellan likstora individer, där endast en hane och en hona uppehåller sig vid en lekplats (Horváth et al. 1984). När hanen väl intagit en lämplig lokal börjar han, några dagar innan själva leken, att förbereda platsen. Detta görs genom att han med stjärtfenan putsar bort sand och annat bottenmaterial från området, vilket resulterar i frihängande rötter från den befintliga växtligheten. Honan anländer snart därefter och själva leken tar vid. Under parningsakten slingrar sig hanen runt honan, och genom att krama sin kropp runt hennes pressas romkornen ut, vilka han direkt befruktar med sin mjölke (Horváth et al. 1984). Beteendet upprepas flertalet gånger under en period av cirka 1,5-2 timmar (Mihálik 1995). Äggen består av en 1-2 mm tunn klibbig hinna vilket underlättar adsorption till växternas rotsystem. Detta är viktigt eftersom mortaliteten hos de ägg som faller till botten är väldigt hög (Horváth et al. 1984). När parningsakten är över lämnar honan platsen. Hanen stannar då kvar och ägnar de kommande dygnen åt föräldravård. Under det relativt korta embryostadiet som varar cirka 60 dygnsgrader (Horváth et al. 1984) genererar hanen var 3-5 minut en syrerik vattenström över äggen, genom en konstant rörelse av stjärtfenan (Greenhalgh 1999 enligt Copp et al. 2009). De nykläckta larverna är ljuskänsliga och dör i direkt solljus (Mihálik 1995), det är därför av vikt att det finns skyddande mörka håligheter i boet. Tre-fyra dagar efter kläckning blir larverna simkunniga och hanen överger då sin avkomma (Horváth et al. 1984). Under den första levnadstiden är larverna känsliga för låga vattentemperaturer, och enligt Mihálik (1995) är mortaliteten total om temperaturen understiger 13-14ºC. 4.5 Födosök och sinnen Malen har ett välutvecklat smak- och luktsinne med receptorer för sött, surt, bittert och salt. Receptorerna återfinns i munhålan, på skäggtömmarna samt i hög täthet över hela huden (Malyukina & Martemýanov 1981 enligt Copp et al. 2009). Dessa receptorer utnyttjas vid födosök genom att malen aktivt lokaliserar bytesfiskar i vattenmassorna (Pohlmann et al. 2001). Detta är möjligt tack vare de kemiska spår som alla fiskar efterlämnar. Via dessa kan malen få information om bytet gällandes identitet, distans samt vilken riktning fisken färdas (Pohlmann 2001). Malen kan 11

12 spåra byten på avstånd utgörande 55 gånger bytets storlek samt under en tidsperiod av 10 sekunder från att det blivande bytet varit på platsen (Kottelat & Freyhof 2007). Det är troligt att malen vid födosök också nyttjar de hydrodynamiska strömmar som simmande fiskstim bildar, vilka registreras hos malens sidolinje (Pohlmann 2001). Även hörseln är välutvecklad tack vare de så kallade Weberska benen som bildats genom att de främre ryggkotorna växt samman (Mihálik 1995). Med hjälp av dessa får hörselorganen direktkontakt med simblåsan, vilken då i princip fungerar som en ljudförstärkare, där vibrationer från omgivningen effektivt registreras i innerörat (Maitland & Campbell 1992 enligt Copp et al. 2009). Arten är med andra ord välanpassad till ett liv i mörker och klarar sig därför bra i brunifierade och eutrofa vattensystem. De oproportionerligt små ögonen genererar en mindre välutvecklad syn som inte verkar ha en delaktig roll i födosöksprocessen (Bruton 1996 enligt Copp et al. 2009, Pohlmann et al. 2001), detta blir tydligt när man beaktar malens dygnsaktivitet. Under dagen är malen stationär vid ståndplatsen för att på eftermiddagen börja födosöka med en aktivitetstopp under natten (Carol et al. 2007). I försök har man genom att enbart utfodra och ha mat tillgänglig under dagtid lärt malar att konsumera under dygnets ljusa tider. Men så snart fri födotillgång över hela dygnet återigen gavs gick de inom 24-timmar tillbaka till nattligt födosökande (Boujard 1995). Med detta i åtanke skulle man kunna tänka sig att de primitivt utvecklade ögonen brukas av malen för att få information om huruvida det är mörkt eller ljust, alltså dag eller natt. Direkt efter förlusten av gulesäcken påbörjar de unga malarna ett aktivt födosökande, vilket sker i större syskongrupper och där dieten mestadels utgörs av zooplankton, exempelvis hinnkräftor (Cladocera) och daphnier (Daphnia) (Horváth et al. 1984, Mihálik 1995). Då ynglen blir större övergår dieten successivt till aningen större kräftdjur, ringmaskar eller insektslarver (Horváth et al. 1984, Doǧan Bora & Gül 2004). Ganska snart, vid en storlek av 5-12cm, börjar de unga malarna äta fiskyngel av en storlek på <3,5cm (Stolyarov 1985 enligt Copp 2009). Vid dålig födotillgång i och omkring uppväxtplatsen förekommer kannibalism, där de mer utvecklade individerna prederar på de mindre utvecklade (Mihálik 1995). Malen har lätt för att anpassa dieten efter vad som finns i närområdet och prederar därför ofta över ett brett fält av organismer (Copp et al enligt Copp et al 2009). Vid en storlek av cm utgörs dieten av fisk (70-75%) och evertebrater samt groddjur (25-30%). I takt med att malen blir större ökar andelen fisk i den totala dieten, men beroende på lokala förhållanden ingår i regel också andra organismer som kräftor, fåglar och grodor (Copp et al 2009). Tillväxthastigheten för mal skiljer sig mellan olika vattensystem, i de mest extrema fallen kan längder upp till ca 48 cm uppnås redan under det första levnadsåret (Orlova 1989 enligt Copp et al. 2009). 12

13 5. Material och metoder 5.1 Provfiske Provfisket utfördes av Jonas Dahl, Biosfärkontoret, Kristianstad, Patrick Nilsson, Naturbruksgymnasiet, Osby samt av mig Jerker Jansson, Högskolan, Kristianstad. Till provfisket användes en typ av parryssja (Figur 4), en metod som utvecklats av länsstyrelserna i Kronoberg och Kalmar, för att på ett effektivt och skonsamt sätt fånga mal. Denna typ av parryssja är idag standardiserad för provfiske efter mal i svenska vatten. Ryssjan bestod av två stycken tre meter långa fångststrutar, vilka i sin tur bestod av tre fångstgårdar, med en minskande storlek inåt ryssjan. En åtta meter lång ledarm länkade samman de båda fångststrutarna och den totala längden för en parryssja blev således 14 meter. Ryssjans cirkelformade ingångsöppning var 50 cm i diameter och maskstorleken varierade från 18 mm på ledarmen och 10 mm vid den innersta fångstgården (längst ut, ifrån ledarmen). Totalt länkades 25 stycken parryssjor samman och mellan varje parryssja blev det cirka en meter länklina vilket utgjorde en totallängd av cirka 375 meter, plastdunkar i var ände användes för utmärkning av den totala ryssjan. Då inte ryssjorna fiskade förvarades dessa i totalt fem murarbaljor. Figur 4. Ena delen av den typ av parryssja som användes vid provfisket. Ledarmen förbinder ytterligare en ryssja vilken har ingångsöppningen i riktning mot ryssjan på bildens ingångsöppning. Bilden visar också de tre fångstgårdarna (Foto: Olof Lessmark) Provfisket ägde rum under tidsperioden 22 augusti - 9 september år 2011 under totalt 12 dygn och på lika många lokaler. Lokalerna som provfiskades var belägna inom den del av Helgeå som sträcker sig från Torsebro till Yngsjö (Figur 5). Valet av lokaler baserades på de habitatkrav malen vanligtvis har, d.v.s. platser vilka ofta är belägna intill och under överhängande träd och buskar (oftast salixväxter). Denna miljö skapar skyddande ståndplatser under dagtid då malen är inaktiv i sitt födosökande. Genom att placera ryssjorna intill dessa tänkbara ståndplatser var tanken att malen skulle hitta ryssjan då den färdades till och från sitt nattliga födosökande. Ryssjorna lades ut på förmiddagen med båtens för placerad mot strömmens färdriktning, för att sedan sträcka ut ryssjorna över den valda sträckan genom att driva nedströms. Vittjning gjordes morgonen därpå genom att börja med den ryssja som utsättningen avslutades med och även då stå med båtens för placerad mot strömmens färdriktning för att sedan med handkraft dra sig uppströms till den sista ryssjan. Positionen för den totala ryssjans start och slutpunkt noterades med hjälp av GPS. Vattentemperaturen mättes under förmiddagen och det rådande vattendjupet kontrollerades med handlod vid både start och slut för samtliga lokaler. 13

14 All fångad fisk noterades och artbestämdes i ett fångstprotokoll. Alla arter förutom mal återutsattes direkt medan malarna förvarades i baljor för kommande vägning, mätning och provtagning. När alla 25 parryssjor vittjats placerades malarna en och en i ett kar med en del benzokainlösning utspädd med cirka tio delar vatten. När malarna ansågs vara bedövade (efter ca sek beroende på individens storlek) avlästes eventuella PIT-tagmärkta individer (med PIT-tag-avläsare) samt att längd, vikt (påse och karpsäck användes för skonsam vägning; våg: Electro Samson 25kg/20gr) och fenprov (för DNA-analys) från ena bukfenan togs (mer info om fenproven nedan). Ett relativt mått sattes till fångst per ansträngning, där en ansträngning motsvarar en parryssja per natt. Med detta mått är det möjligt att jämföra nedre Helgeås malbestånd med andra provfiskade vattendrag (Dahl 2012). Kordinater 1. Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Start: N , E Stopp: N , E Figur 5. Samtliga tolv provfiskade lokaler, där 1-10 är belägna uppströms Hammarsjön och lokal 11, 12 är belägna nedströms Hammarsjön. Lokal 10 visas som orientering bilderna emellan. Siffrorna för varje lokal används sedan i resultatdelen som vägledning. 12. Start: N , E Stopp: N , E

15 5.2 Genetiska analyser Samtliga genetiska analyser i denna studie är utförda av Stefan Palm, Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm och av mig Jerker Jansson, Högskolan Kristianstad. Ursprungsanalysen med hjälp av genetiska data omfattar totalt 114 individer. Av dessa blev 16 utplanterade i nedre Helgeå under åren , medan 20 fångades på lokal 11 under åren Resterande 78 malar fångades och provtogs på lokalerna 1-12 (Figur 5) under provfisket 2011 (Bilaga 1). För att förenkla redovisningen av de genetiska resultaten delas avkommorna in i två separata grupper där malar fångade under åren kallas G1 (grupp 1), medan malar fångade under år 2011 kallas G2 (grupp 2). Vävnadsprov i form av en fenbit med en storlek på ca 2-5mm 2 insamlades i fält, provet klipptes från bukfenans mjukdelar för att åstadkomma så lindrig åverkan som möjligt. Samtliga malar återutsattes efter provtagning. Fenproverna förvarades i etanolfyllda (96 %) eppendorfrör fram till det att DNA:t extraherades. Individerna i G1 är fenklippta av Sven-Erik Magnusson, Biosfärkontoret, Kristianstad och individerna i G2 är fenklippta av Jonas Dahl, Biosfärkontoret, Kristianstad. Totalt tio genmarkörer (s.k. mikrosatelliter) analyserades för att mäta graden av genetisk variation (i de 114 fenprover som ingår i denna studie), men också för att ge svar åt studiens övriga frågor. Samma mikrosatelliter användes som för tidigare genetiska studier av mal i Sverige samt vid studier från andra länder i Europa (Triantafyllidis et al. 2002, Nathanson & Prestegaard 2005, Palm et al. 2008). De loci som studerades var: s3-10, s1-40a, s3-3, s6-95, s3-81, s7f, s3-25, s7-159, s7e och s1-154a. DNA-extrahering, PCR- amplifiering samt genetisk tolkning av genmarkörerna utfördes av Tore Prestegaard, Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm. Flera analysmetoder och program har brukats för att besvara studiens genetiska frågeställningar. Programmet FSTAT (Goudet 1995) har använts till att skatta mängden genetisk variation (totala antalet anlagsvarianter/alleler och heterozygositet) hos nedre Helgeås malpopulation samt graden av avvikelse från de genotypproportioner som anges av Hardy Weinbergs lag. Detta har gjorts separat för grupperna G1 & G2, men också totalt med båda grupperna kombinerade. En jämförelse vad gäller graden av genetisk variation har även gjorts med övriga malpopulationer i Sverige (Palm et al. 2008, Palm et al. in prep). Avvikelser från förväntade genotypfrekvenser enligt Hardy-Weinbergs lag (perfekt H-W: F IS = 0) testades med ett randomiseringstest i programmet FSTAT. Individernas samtliga alleler för vart och ett av tio loci som studerades blandades slumpmässigt 1000 gånger/locus till nya genotyper inom respektive stickprov. För varje randomisering (omblandning) räknade programmet sedan ut ett F IS - värde, vilket gav en nollfördelning för F IS. Programmet räknade slutligen ut hur stor andel av den permuterade fördelningen som var mer avvikande (från F IS = 0) jämfört med det observerade F IS (vilket utgör P-värdet) För att skatta släktskapet mellan enskilda individer samt utreda antalet föräldrar användes programmet COLONY 2.0 (Wang 2004, Jones & Wang 2009). Den statistiska metod som används i detta program har många fördelar vid släktskapsanalyser; den analyserar släktskap över ett helt pedigree (släktträd), vilket innebär att syskon- och föräldraskap analyseras samtidigt istället för var för sig. Detta tillvägagångssätt underlättar skapandet av s.k. familjekluster, d.v.s. grupper av individer som anses vara nära släkt (medan individer i olika kluster anses mindre besläktade). COLONY beräknar även föräldra- avkomma- samt hel- och halvsyskonrelationer mellan par av individer, inklusive sannolikheten för dessa relationer. För varje enskild avkomma ges dessutom information om de mest sannolika föräldrarna, vilka kan bestå av kända och/eller okända genotyper. 15

16 En skattning av den genetiskt effektiva populationsstorleken (N e ) genereras också av COLONY baserad på andelen sannolika hel- och halvsyskonpar i det analyserade provet. I denna studie har N e även skattats med en alternativ metod, baserad på storleken av det eventuella överskottet av heterozygoter bland avkomman (Pudovkin et al. 1996, Luikart & Cornuet 1999) (även denna metod skattas av COLONY). Vid ett lågt antal föräldrar i en population förväntas frekvensen av anlagsvarianter (alleler) bland de hanliga och honliga könscellerna bli något olika tack vare slumpen, vilket leder till ett överskott av heterozygota genotyper i avkomman jämfört med vad som förväntats enligt Hardy-Weinbergs lag. Då det tycks vara ett välgrundat antagande att malbeståndet i nedre Helgeå varit utdött sedan talet fokuserades till en början släktskapsanalyserna med COLONY på avkommorna i G1, eftersom dessa fiskar med hög sannolikhet kan antas vara direkta avkommor från de tolv utsatta individerna under åren (Bilaga 1). Föräldraskapet för avkommorna i G1 har vid ett tidigare tillfälle analyserats av Nathanson & Prestegaard (2005) men då användes en enklare analysmetod som inte kunde bestämma det mest sannolika föräldraparet, utan endast samtliga möjliga föräldrakorsningar. I nästa steg analyserades fiskarna i G2 med ett utökat antal tänkbara kända föräldrar; de tolv utplanterade individerna från åren , en individ utplanterad år 2003 (fångad längs kusten utanför Bergkvara, Kalmars län med genetiskt ursprung från populationen i nedre Emån), tre utplanterade individer från Båven 2006, samtliga individer i G1 och slutligen den största individen (96 cm) från G2 (Bilaga 1). För nedre Helgeå är antalet föräldrafiskar till den analyserade avkomman i hög grad okänt (i synnerhet för G2) och det råder osäkerhet kring hur stor andel av de kända potentiella föräldrarna som ens bidragit med någon avkomma. Analyserna med COLONY anpassades till ovan nämnda osäkerheter. Sannolikheten att föräldrarna till individerna i G1 och G2 utgjordes av kända/studerade genotyper varierades stegvis mellan % (0, 10, 50, 90, 100 %). Varje sannolikhetsvärde (procentsats) analyserades dessutom med två oberoende replikat där olika initiala slumptal angavs, för att erhålla vetskap om graden av säkerhet/osäkerhet i analyserna (vilket rekommenderas av programmets upphovsmän). På så vis kunde information om stabila/osäkra släktskapsrelationer identifieras och fokus kunde därefter läggas på de mer tillförlitliga resultaten. Från de erhållna resultaten från G1 respektive G2 skapades korsningstabeller för att kunna överskåda skillnader och likheter mellan de olika analyserna (skilda ingångsvärden), med avseende på antalet och identiteten hos föräldrarna, inklusive könsfördelning och antal avkommor för varje föräldrakorsning. Utifrån de skattade släktskapsrelationerna mellan individerna, har andelen gener från de tre ursprungsbestånden - Båven, Möckeln och nedre Emån skattats för avkomman fångad under olika tidsperioder ( samt 2011). Dessa beräkningar baserades på de båda analyserade replikaten med COLONY (olika slumptal) där det antogs med 100 % sannolikhet att föräldrarnas genotyper funnits representerade (detta antagande är nödvändigvis inte sanningen, men resultatet förväntas ändå ge en rättvis bild vad gäller föräldrarnas genetiska ursprung). Dessa skattningar baserade på släktskapsanalyser, jämfördes därefter med motsvarande och oberoende skattningar från en alternativ metod (programmet LEADMIX; Wang 2003). Den sistnämnda metoden är baserad endast på den relativa förekomsten av olika anlagsvarianter (alleler) i ursprungspopulationerna och hos avkomman. Ett 95% konfidensintervall anges också med programmet LEADMIX. Detta anger osäkerheten i skattningen av andelen gener i populationen och görs gällande enbart då stickprovet är slumpmässigt insamlat (d.v.s. att alla malar i populationen haft samma sannolikhet att bli provtagna). Andelen gener från de tre ovan nämnda ursprungspopulationerna skattades också, där 16

17 de utsatta individerna delades upp i utsatta t.o.m. år 2000 samt utsatta t.o.m. år Nordens Ark är ej inkluderade (Bilaga 1). Denna skattning för utsatta fiskar gjordes manuellt genom vetskapen om ursprunget och som en jämförelse mot andelen gener hos avkomman i G1 och G2. Slutligen genomfördes en faktoriell korrespondensanalys på individnivå med programmet GENETIX (Belkhir et al. 2001). Syftet med denna analys var att, på ett överskådligt vis, grafiskt illustrera hur avkommorna inom G1 och G2 genetiskt liknar/skiljer sig, sinsemellan samt i förhållande till de utsatta malarna från åren Resultat 6.1 Malfångst Provfisket skedde på ett djup som varierade mellan 1,4 5,2 meter (Tabell 1), medeldjup = 2,3 meter. Totalt fångades 78 malar, med en stor spridning av fångst över de tolv lokalerna, där fångst per ansträngning varierade mellan 0,04-0,56 individer (Tabell 1). Totalt över samtliga 12 lokaler blev fångsten per ansträngning 0,26 individer. Den lokal som genererade det lägsta antalet malar var lokal 12 (närmast kusten) och det största antalet, 14 malar, erhölls på lokal 3 (Figur 5). Ingen PIT-tagmärkt individ erhölls och detta trots att fisket ägde rum på några av de lokaler där Nordens Ark satte ut 22 stycken malar månaden innan provfisket tog vid. Tabell 1. Djup, start och djup, slut är djupet där ryssjorna började samt slutade, N är = det totala antalet malar som fångades på varje enskild lokal och fångst per ansträngning är antalet fångade malar dividerat på antalet parryssjor (25 st.) och dygn. Lokal Datum Vattentemp ºC Djup, start (m) Djup, slut (m) (N) Mal/ansträngning /8 19 2,1 4,2 2 0, /8 18 2,1 5,2 2 0, /8 19 1,7 1,7 14 0, /8 19 2,1 2,2 7 0, /8-1/9 15 1,7 2,1 11 0, /9 15 2,3 2,3 2 0, /8 15 1,5 1,7 5 0, /8 18 3,0 1,7 5 0, /9 16 1,7 2,4 12 0, /9 16 1,4 1,7 13 0, /9 16 2,7 3,1 4 0, /9 17 1,8 1,9 1 0,04 Under provfiskets totalt tolv dygn förekom relativt stora temperaturskillnader, med en fluktuation på 4 ºC. De första fyra fältdagarna var temperaturen som högst och temperaturen låg stabilt på ºC. Temperaturen föll sedan under andra veckan och den lägsta vattentemperaturen (15ºC) uppmättes mellan dag sex och åtta, därifrån steg den sedan för att under resterande delen av provfisket inte understiga 16ºC (Figur 6). 17

18 Figur 6. Variation i vattentemperatur under de datum provfisket ägde rum. Temperaturen mättes på ca 30 cm vattendjup 6.2 Storleksfördelning De erhållna malarnas totala kroppslängd varierade mellan 9,7 cm 96,0 cm, men majoriteten utgjordes av unga malar 45 cm (Figur 7). Figur 7. Längdfördelningen hos de fångade malarna, visandes 2-3 relativt distinkta generationer ( 10 cm, 20 och cm). 18

19 6.3 Artfördelning Förutom mal som utgjorde ca 8 % av det totala antalet fångade fiskar erhölls 16 övriga fiskarter (Figur 8), 4 signalkräftor samt flera levande exemplar av den, precis som malen, starkt hotade tjockskaliga målarmusslan (på lokal 11; Figur 5). Två arter representerar 67 % av det totala antalet fångade fiskar. Dessa var björkna (Abramis bjoerkna) som dominerade fångsten med sina 352 individer och ål (Anguilla anguilla) med totalt 287 individer. Även för nedre Helgeå mer ovanliga arter så som flodnejonöga (Lampetra fluviatilis), sandkrypare (Gobio gobio) och karp (Cyprinus carpio) fångades, dock i bara enstaka exemplar (Figur8). Figur 8. Totalt fångades 954 individer fördelat över två klasser, benfiskar (Osteichthyes) och rundmunnar (Cyclostomata). Hela 17 arter erhölls under provfiskets 12 dygn. Bortsett från fiskar fångades också fyra signalkräftor (Pacifastacus leniusculus) och tjockskalig målarmussla (Unio crassus). 6.4 Identiska genotyper Ett antal malar från både G1 och G2 hade exakt samma genotyp för de tio mikrosatelliter som analyserats (Tabell 2). Vid en initial analys med COLONY hamnade, som en konsekvens av detta också dessa ovan nämnda individer i samma familjegrupper. Att individerna som analyserats erhållit identiska genotyper kan, med undantag för identiska tvillingar, bero på att samma individ provtagits vid fler än ett tillfälle eller att antalet genmarkörer är begränsat och/eller graden av genetisk variation i populationen är låg. 19

20 Tabell 2. Grupper av provtagna individer med identiska genotyper för de tio genmarkörer som analyserats (vilka är avgränsade inom vågräta linjer). Grupp 1 Grupp 2 Individ Datum Längd (cm) Individ Datum Längd (cm) G1: G2: G1: G2: ,3 G1: ,5 G2: ,1 G1: G2: ,4 G1: ,5 G2: G1: ,5 G2: ,5 G1: ,5 G2: G1: G2: ,3 G1: G1: G1: G1: G1: G1: G1: G1: För att undersöka möjligheten att det rörde sig om olika individer som av slumpen råkat erhålla samma genotyp, beräknades sannolikheten att få två identiska genotyper utifrån föräldrarnas genotyper (skattade enligt COLONY) under antagande om oberoende Mendelsk nedärvning för de studerade mikrosatelliterna. Individernas längd vid de olika fångsttillfällena samt fångstlokalerna granskades också för att ge ytterligare säkerhet för huruvida det rörde sig om återfångst/er eller ej. Totalt 13 fall av återfångst och upprepad provtagning av samma individ hade med stor sannolikhet ägt rum (tio fall i G1 och tre fall i G2; Tabell 3). De 98 analyserade fenproverna (G1 + G2) tycks med andra ord ha erhållits från endast 85 individer (10 st. från och 75 st. från 2011). Individ G2:5 och G2:56 (rödmarkerade i Tabell 3) hade visserligen samma genotyp men då längden för G2:5 var 19,1 cm och längden för G2:56 var 10,4 cm rör det sig med största sannolikhet inte om en och samma individ. Noterbart är även att sannolikheten för att av slumpen erhålla två identiska genotyper för individerna G2:5 och G2:56 (utifrån de föräldragenotyper som förslagits av COLONY) var den högsta i Tabell 3. 20