Krigsdagbok Normandie

Transkript

1 Krigsdagbok Normandie Del 6: 10 juni 1944 två slag tar sin början Den 9 juni hade det varit relativt lugnt för kanadensarna och desto mer hektiskt för britterna. Amerikanerna hade lyckats komma till Isigny, för tyskarnas del utkämpades det hårda strider på alla fronter. Tysk initiativförmåga slår fel När det tyska 914. grenadjärregementet retirerade från området norr om Isigny gjordes det med stor hastighet. Beslutet att retirera togs snabbt och det utfördes raskt. Detta var vanligt i den tyska armén som satte stolthet i sin initiativförmåga. För det mesta ledde detta till att tyska förband reagerade snabbare och var mer effektiva än de allierade styrkorna. Men i just detta fall ledde det snabba beslutet fel. Ty tyskarna glömde i sin hast att överhuvudtaget lämna kvar en försvarsstyrka i Isigny. Detta gjorde att amerikanska 29. divisionen ostört kunde inta denna viktiga stad. Amerikanerna var nu ett viktigt steg närmare att ena invasionsstränderna Utah och Omaha. Ett vitalt mål låg dock i vägen för deras ambitioner: Carentan. Slaget om Carentan inleds Staden Carentan försvarades av tyska 6. fallskärmsjägarregementet, anförda av major Friedrich August Freiherr von der Heydte. När amerikanerna närmade sig staden under eftermiddagen uppmanade de tyskarna att ge upp. on der Heydte svarade: vad skulle ni gjort i mitt läge?. Därefter inleddes en intensiv kamp mellan amerikanska och tyska soldater. I kärren omkring staden och bland Carentans små stenhus rasade nu strider där varje hus och dunge blev ett Stalingrad i miniformat, där handgranater och kpistar blev mördande effektiva. Striderna fortsatte under hela natten och en bra bit in på dagen därpå.

2 Fästningen Tilly-sur-Seulles Väster om Caen inleddes den 10 juni intensiva strider mellan brittiska styrkor och tyska Panzer-Lehr vid Tilly-sur-Seulles. Britterna hade tidigare stött på framförallt tätförband och framskjutna element ur denna pansardivision men nu när Panzer- Lehr grävt ner sig i området dagen innan var det dags för de verkliga striderna. Grenadjärerna hade det svårt att gräva värn i den stenfyllda marken och svetten rann i sommarvärmen när de hackade sig igenom jorden. Men de lyckades ändå göra området kring Tillysur-Seulles till en dödsfälla. Pansarskyttefordon skickades bakåt och diken blev till välkamouflerade skytteställningar som spydde död över de brittiska förbanden. En brittisk stridsvagnsförare avancerade över ett fält mot en by, koncentrerad på målet och skräckslagen inför varje liten dunge som alla verkade dölja tyska soldater. Först när striden, kaoset och larmet upphört släppte hans blick anfallsmålet. När han sedan reste sig ur tornet såg han fältet bakom sig täckt med döda och skadade brittiska soldater och brinnande Shermanstridsvagnar. Ökenråttor i Normandie De berömda brittiska ökenråttorna gjorde även en försiktig framstöt i området för att skapa bättre utgångspositioner för ett angrepp den 11 juni. Trots ökenråttornas stridsvana var sambandet mellan infanteri och pansar bedrövligt. Skyttesoldaterna kom på efterkälken och stridsvagnarna rullade oskyddade in i det landskap av häckar, kastanjelundar och snår som präglade Normandie. Tyskt infanteri svärmade över de brittiska stridsvagnarna och försökte kasta ner handgranater genom öppna tornluckor. Som tur var för britterna hade deras fiender få pansarvärnsvapen, så under dagen förlorades bara fyra stridsvagnar när förlusterna kunde varit mycket värre. Den bittra fejden fortsätter Striderna mellan kanadensarna vid Caen och 12. Waffen-SS pansardivisionen Hitlerjugend fortsatte även den 10 juni. Dock handlade det framförallt om mindre anfall, precis som dagen innan. SS-soldaterna slog bland annat ut ett lokalt motanfall som

3 misslyckades helt och framförallt resulterade i förluster som tyskarna inte gärna kunde tolerera. Bland annat ska en skadad tysk kompanichef ha försökt att förbinda sitt sönderskjutna ben som pumpade ut artärblod i sommargrönskan med bandet till sitt riddarkors, men till ingen nytta. Det tyska storanfallet? Anfallen var dock tänkta att bli större. General Geyr von Schweppenburg hade under förmiddagen placerat sig själv i ett kyrktorn i La Caine. Därifrån såg han allierat bombflyg som hamrade på 12. Waffen-SS pansardivisionens ställningar. von Schweppenburg förstod att det inte var lönt att försöka sig på det tänkta storanfallet med tre tyska pansardivisioner för att driva ut britterna och kanadensarna i havet förrän på natten. På eftermiddagen dök dock fältmarskalk Erwin Rommel upp i von Schweppenburgs stabskvarter. Han konstaterade bistert att drivmedel och ammunition var på katastrofalt låga nivåer samt att förstärkningarna från Frankrikes inland ännu inte nått fronten, detta inte minst på grund av det allierade luftherraväldet. Anfallet blev alltså aldrig av. Strax efter att Rommel lämnat platsen drabbades den av ytterligare ett bombanfall som denna gång slog rakt mot von Schweppenburgs stabsplats. En stor del av stabspersonalen dödades och generalen själv skadades. Anfallet avblåstes därför slutgiltigt. Nya planer Dock var britterna knappast nöjda. De hade tänkt inta Caen redan under D-dagen. När man misslyckats med detta hade man försökt med snabba frontalangrepp mot staden men med på tok för små styrkor. Därtill mötte britterna (som skattades högt av tyskarna till skillnad från amerikanerna) några av de mest slagkraftiga tyska förbanden i Normandie. Resultatet var ett dödläge utanför Caen där ingendera sidan var villig att ge upp och båda sidor dagligen drabbades av enorma förluster. Den 10 juni beslutade sig därför fältmarskalk Montgomery för att försöka ta Caen via en dubbel omfattning. Detta skulle snabbt visa sig lättare sagt än gjort.

4 Montys favoriter... Bland de brittiska styrkor som skulle utföra detta räknades 51. höglandsdivisionen, ett anrikt förband som bland sina segrar räknade Waterloo 1815, samt 7. pansardivisionen, de redan vid tiden legendariska ökenråttorna. Dessa skulle utgöra basen för kniptängerna kring Caen. De bägge divisionerna hade varit med förr och var dessutom utvilade och nyanlända till Normandie. Montgomery satte sådan tilltro till dessa hans favoritdivisioner att han kallade dem för sina slagmän efter slagmannen i cricket.... stöter på problem Tanken var att de skulle angripa utifrån Orne den 11 juni och sedan börja ta terräng omkring staden Caen. Fienden slängde dock grus i det brittiska maskineriet. Den 10 juni slog tyskarna ut ett störningsanfall mot de brittiska fallskärmsjägare som stridit kring Orne sedan D-dagen och tyska bataljoner angrep mot Ranville. Tyskarna tog skydd bland de allierade glidflygplan som använts för den luftburna operationen på D-dagen och i timmar rasade närstrider mellan tyskar och britter. Britterna kallade in sitt fartygsartilleri mot tyskarna som försvann i en storm av stålsplitter och rök, de överlevande fortsatte dock att angripa ända tills brittiska stridsvagnar äntrade scenen. Först då övergav tyskarna sitt anfall. Britterna kunde under natten andas ut. Men det tyska anfallet saboterade den brittiska planen. Britternas eget anfall försenades med detta redan innan det inletts. För tyskarnas del började det bli allt mer tydligt att man inte skulle kunna driva ut de allierade i havet. Man talade fortfarande om det, men när von Schweppenburgs tänkta storanfall inte utfördes rann det hela ut i sanden. Man försökte istället hålla fronten och stänga in de allierade i deras brohuvuden. Pansardivisionerna användes för att täppa igen luckor snarare än att utgöra spjutspetsen i ett storanfall. Tyskarna hade slagits med en enorm taktisk skicklighet men fick det allt svårare på den strategiska nivån.

5 Denna text är sammanställd av Per-Anders Lundström, utgivare av artikelserien Krigsmyter och styresman för Svenskt Militärthistoriskt Bibliotek (SMB) Sveriges största utgivare av militärhistoria både i digital och tryckt form. Läs gärna mer om vad SMB kan erbjuda dig som har ett militärhistoriskt intresse genom att klicka på följande länk