MILITÄRT! I basker blå. Aktuellt om militära händelser, vapen och förband del 36. Av Lars Gyllenhaal

Transkript

1 MILITÄRT! Aktuellt om militära händelser, vapen och förband del 36 I basker blå Av Lars Gyllenhaal Vad motiverar unga svenskar att lämna sitt relativt sett väldigt trygga land och bege sig till avlägsna oroshärdar? I några fall har kanske en sång bidragit. Ballad of the Green Berets blev en enorm hit Låten om de gröna baskrarna av Vietnamveteranen Barry Sadler låg i hela fem veckor som etta på Billboardlistan. Låten har under åren dykt upp på flera språk och har även parodierats flera gånger. I Sverige dök den upp samma år som i USA, framförd av Anita Lindblom, en av 1960-talets största svenska schlagerartister. I den svenska versionen var det dock inga gröna baskrar: men i sken från en handgranat, i basker blå stod en svensk soldat sjöng Anita Lindblom melodramatiskt. Låten handlade i Sverige alltså om FN-soldater, men blev liksom i ursprungslandet en stor hit. Låten säger något om hur stort detta med FN-tjänst var. Trots att utlandsinsatser stått i Försvarsmaktens fokus efter 1900-talets slut var det mellan talet under en del år märkligt nog fler än idag som gjorde utlandsinsats. Balladens ord han kom dit, från sitt land i nord, att få slut, på krig och blod kan nog också sägas vara en sorts sammanfattning av den FN-idealism som var en av flera faktorer bakom de frivilligas beslut att anmäla sig. Personligen påverkades jag inte av Anita Lindbloms låt eftersom mina tonår inföll på 80-talet. Däremot slukade jag Farfars saker från Gaza inklusive sovsäcken som jag aldrig borde ha använt i februari. FOTO: Lars Gyllenhaal

2 låtskrivaren Barry Sadlers romaner om den romerske legionär som stötte sitt spjut i sidan på Jesus. Sadler skapade en lång bokserie som gick ut på att legionären dömts till att bli odödlig soldat, att genomlida världens alla krig. Det som verkligen påverkade mig att söka FN-tjänst var något mer personligt, minnet av min farfar. Han hann inte berätta så mycket för mig om hur det varit i Gaza på 60-talet. Men av det lilla han sade och av alla FN-saker jag ärvde av honom förstod jag att FN-tjänstgöringen påverkade honom på djupet och utvecklade honom som människa. Det var något han var stolt över. Jag ville göra samma sak. Som exempel på hur jag brann för att få bli FN-soldat kan jag nämna att jag i Ungdomsluftvärnet, den frivilliga för- Kamelposten var den svenska soldattidningen i Gazaområdet, inte ens lika stort som Öland. Gaza hyste vid denna tid omkring flyktingar. De svenska bataljonerna i Gaza med omnejd var utrustade med mycket standardutrustning för svenska skytteförband, inklusive snöblusar. Men man hade hjälmar och jeepar i amerikansk stil, vilket gav förbanden en häftigare look.

3 Min farfar Lars-Herman, som personalofficer vid UNEF HQ. En av farfars arbetskamrater i Gaza 1964 var den indiske majoren Uthaya. Fallskärmsvingarna är av brittisk modell. Denna bild från farfar hade nästan kunnat vara på skivomslaget för Balladen om den blå baskern. Tycker mig se att geväret är en Mauser.

4 Farfar har lämnat efter sig bilder som denna och ord som: Många är de vackra minnen och skönhetsvärden man har med sig hem. Oljeberget, Getsemane och den gamla stadsmuren med Damaskusporten. Bada i Döda havet var mera originellt än uppfriskande. Tjänstgöringen i Gaza på 60-talet var inte ofarlig, som denna bild av en död kamrat vittnar om. Men det farfar blev mest påverkad av var något annat: Det är flyktingproblemet och då i synnerhet flyktingbarnen i alla de läger man där nere fick tillfälle att besöka.

5 svarsorganisation jag gick med i som femtonåring, absolut ville använda min farfars FN-sovsäck från Gaza. Ingen annan sovsäck dög, inte ens när vi skulle sova i skärmskydd i februari. Hur det gick? Lyd ett gott råd: testa inte själv. Ambitionen att bli FN-soldat kvarstod dock. När jag väl gjort värnplikten (15 månader) och sökte FN-tjänst var det till Jugoslavien jag hoppades få komma. Jag sökte tjänst som stabsredaktör, alltså en sorts militär journalist. Jag hamnade på någon reservlista men blev i slutändan inte antagen. Då förstod jag inte riktigt varför men nu framstår det för mig som väldigt klokt. Jugoslavien var ingen barnlek och jag hade ingen tidigare FN-tjänst bakom mig. Inte hade jag då hunnit skriva särskilt mycket heller. Jag kan dock vara tacksam att det blev som det blev, för annars hade jag inte pluggat ryska i Moskva just 1991 och därigenom träffat min blivande hustru från Karlskrona kan jag tillägga. Studierna där blev startskottet för mitt jobb som språklärare och senare projektledare i det nya Ryssland under landets första dramatiska decennium (se tidigare artikel i denna serie). Farfars FN-basker fick ligga på hans kista vid begravningen. Han tvättade den inte efter hemkomsten så än idag kan man slå på den och få ökendammet att visa sig. Inte heller har min vilja att på något sätt bidra till försvaret försvunnit. Utlandsinsats är nu dock inte längre något jag vill göra, främst eftersom jag är småbarnsfar. Men jag fann en lösning på problemet, jag gick med i hemvärnet, som på senare år fått både en stor mängd yngre soldater (inte ovanligt med under trettio), bättre utrustning och bandvagnar. Därigenom känner jag nu att jag ändå går lite i farfars fotspår, men på hemmaplan. Militärt! Ett nyhetsbrev av mig i samarbete med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB). Denna artikelserie, tillsammans med min blogg och mina böcker är ett resultat av att det skrivs för lite på svenska om samtidens militära utveckling. Tillsammans med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek bestämde jag mig för att försöka råda bot på detta. SMB är en intresseklubb som drivs av stiftelsen Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som har till syfte att öka kunskapen om det militära kulturarvet i allmänhet och förståelsen för behovet av ett svenskt försvar i synnerhet. För att läsa mer och ansöka om medlemskap, vänligen se Det finns inga kostnader eller krav i samband med att prenumerera på nyhetsbrevet. Med vänlig hälsning Lars Gyllenhaal