600 dagar på östfronten

Transkript

1 s v e n s k t militä r h i s t o r i s k t biblio t e k presenterar frontsoldat på östfronten dagar på östfronten Nils Rosén var svensken som blev pansarofficer i tyska Wehrmacht Text: Lennart Westberg Nils Rosén var toppstudent från Stockholm, svensk officer och åttondelsjude. Efter Stalingrads fall 1943 anmälde han sig frivilligt till tyska Wehrmacht och överlevde 600 dagar som pansarofficer på östfronten Nils Rosén är den mest krigserfarne svenske pansarofficeren någonsin efter tjugo månaders fronttjänst mot Röda armén. Men hur kunde en omvittnat respekterad och högt begåvad svensk yrkesofficer med judiskt påbrå anmäla sig som krigsfrivillig i Tredje rikets tjänst efter den tyska katastrofen vid Stalingrad? Nils Rosén skrev noggrant ner sina erfarenheter av pansarstriderna på östfronten. Från striderna vid Modlin nära Warszawa under senhösten 1944 antecknade Rosén: Den 5 oktober 1944 kör vi vårt första anfall vid Narewbrohuvudet nära floden Wisła. Bataljonen hejdas och i en svacka väntar vi på nya order. Hela tiden ligger vi under stark eld från artilleri, granatkastare och stalinorglar. En granat slår ned tio meter framför vagnen, så fem meter bakom, varpå jag finner för gott att flytta på vagnen. Snart har ryssen åter skjutit in sig och i timmar fortsätter detta rävspel. Allt beroende på att vi klumpat ihop för många plutoner i en dalgång i främsta linjen. Till slut får min vagn en törn och vi kan inte flytta på oss. Nils Rosén med pälsmössa och hörlurar som stridsvagnschef i tornet på en Panzerkampfwagen IV/H i 3. pansardivisionen nära staden Zjitomir i Ukraina januari Till vänster om Rosén i tornet hans skytt Hans Benecke. Denna stridsvagn hade en besättning på fem man och var utrustad med den nya långa 7,5 cm kanonen och två kulsprutor MG 34. Roséns Panzer IV har en plåtbeklädnad runt tornet, Schürzen ( förkläden ), för att förhindra att sovjetiska pansargranater med riktad sprängverkan skulle detonera inne i tornet. Utrymmet mellan dessa plåtar och tornet använde besättningen för att förvara sin personliga packning m m. Stridsvagnen på fotot har nr 721 på tornet (1:a vagnen i 2:a plutonen i 7. kompaniet). De stridsvagnar som Nils Rosén personligen tjänstgjorde i som skytt, vagn-, pluton- eller kompanichef slog totalt ut sovjetiska stridsvagnar och cirka 30 pansarvärnspjäser. Nils Rosén som tysk fänrik under en kurs för pansarofficerare i Zossen nära Berlin sommaren På kragspeglarna bär Rosén de tyska pansartruppernas dödskallar, vilkas tradition går tillbaka till Fredrik den stores husarer. Modellen skiljer sig från den dödskalle, Totenkopf, som infördes i SS Jag ser bara blixtar och stjärnor, men instinktivt slänger jag mig ut. 1

2 Då tittade jag ut igen lagom för att se en andra handgranat på väg mot min öppna tornlucka. Jag klättrar ut för att undersöka skadan. Just som jag konstaterar att drivhjulet är sönderskjutet slår en granatkastarprojektil ned fem meter från mig. Som genom ett under kommer jag därifrån utan en skråma fast jag står upprätt. Nu ger jag en stridsvagn order att bogsera undan min egen och stiger som plutonchef i en ny vagn. Efter en stund ett öronbedövande brak! Jag ser bara blixtar och stjärnor, men instinktivt slänger jag mig ut. Vagnen exploderar som tur var inte men en man saknas. Jag letar och finner föraren med avskjutet huvud på sin plats i vagnen. Då jag nu bara har två vagnar kvar i plutonen ger kompanichefen mig order att gå till trossen. Jag förbinder signalisten och sedan springer vi fyra överlevande i ansatser bakåt över slätten, hela tiden förföljda av kulsprute-, gevärs-, artilleri- och raketeld. Först efter en kilometer är vi i skydd av en kulle. Vid femtiden får vi för första gången på dagen i oss lite mat vid trossen och jag har just tvättat mig då adjutanten kommer med ordern: Rosén omedelbart fram, chefen för 2. plutonen har stupat! Nils Rosén Nils Roséns person, uppväxt och motiv återspeglar djupa och breda sympatier för Tyskland med rötter i Kaiserns tyska rike och första världskrigets epok. Rosén föddes 1921 i Eskilstuna som son till kaptenen Nils Ivar Rosén vid Svea artilleriregemente, A 1. Pappan hade tjänstgjort som krigsfrivillig officer i den kejserliga tyska armén på västfronten. Han dekorerades med järnkorset för tapperhet i fält som batterichef Nils Rosén med sin stridsvagnsbesättning under utbildning i den rumänska staden Simonesti sommaren Från vänster: Obergrefreiter Lortzing (signalist och kulspruteskytt), Gefreiter Hochsprung (laddare), Leutnant Nils Rosén (plutonchef), Unteroffizier Arnold (skytt) och Stabsgefreiter Haferkamp (förare). vid ett tyskt artilleriförband och stred även på den vita sidan under frihets- och inbördeskriget i Finland Nils Ivar Rosén föreläste senare om sina stridserfarenheter som artillerist för många generationer av svenska militärer vid bland annat Krigshögskolan i Stockholm. Sonen Nils växte upp i ett borgerligt hem som präglades av en stark, men i Sverige långt ifrån Roséns stridsvagn under krigsåren Den tyska medeltunga stridsvagnen Panzerkampfwagen IV/H (Panzer IV) var under kriget de tyska pansarkårernas arbetshäst. Panzer IV med lång 7,5 cm kanon producerades totalt i drygt exemplar. Den var mycket pålitlig. Beväpningen bestod från 1942 av den långa 7,5 cm stridsvagnskanonen L/48 och två 7,92 mm kulsprutor MG 34. Besättningen bestod av fem man: vagnchef, förare, skytt, laddare och signalist/kulspruteskytt. Topphastigheten var cirka 40 kilometer per timme. En Panzer IV var effektiv i sin genomslagskraft och träffsäkerhet på upp till meter mot en T-34. På slutet av kriget hade ett tyskt pansarregemente normalt en bataljon Panzer IV och en bataljon Panther-stridsvagnar. Under min tid som kompanichef i 6. pansarregementet bestod standardkompaniet i mitten av 1944 av kompanitrupp (två Panzer IV) och tre plutoner om vardera fem Panzer IV, antecknade Nils Rosén. 2

3 Rosén hann även med att tjänstgöra i den medeltunga vagnen Panzer III. Denna stridsvagn var 1943 föråldrad men fanns fortfarande kvar i fronttjänst. På bilden en Panzer III beväpnad med en kort 7,5 cm kanon. foto: ukrainska statsarkivet. ovanlig, sympati för sekelskiftets och första världskrigets Tyskland, särskilt dess officers- och soldatideal. Familjen Rosén var bosatt i Berlin, där pappan var direktör för ett svenskägt tryckeri. Nils gick i tysk folkskola tills de återvände till Sverige och bosatte sig i Danderyd strax norr om Stockholm. Åren vistades sonen Nils under sommarloven på ett slott i Mecklenburg hos tyska vänner till familjen. Han tog 1939 studenten med lysande betyg vid Norra Real i Stockholm och blev efter krigsskola på Karlberg yrkesofficer vid sin fars regemente, A 1. Rosén går över gränsen Den 28 februari 1943 avvek Nils Rosén under permission i Stockholm från sin tjänst vid ett utbildningsförband i Uppland. Han korsade den svensk-norska gränsen vid Charlottenberg utan både pass och tillstånd att som officer lämna landet. I ett brev till sin regementschef samma dag skrev Rosén: Jag har noga övervägt lämpligheten av mitt steg att jag avviker från regementet. Det svåra brott mot disciplinen jag härvid låter komma mig till last, försonas enligt mitt samvete av den tjänst jag skulle kunna göra den svenska krigsmakten om jag Vägnätet på östfronten blev lervälling när regnen kom, vilket skapade stora problem. Det blev svårt att få fram underhåll, eftersom både hästar och motorfordon fastnade i leran. foto: ukrainska statsarkivet. 3

4 Bevakning och kontroll av de bakre linjerna fick stor betydelse i kriget på östfronten eftersom det bakom de främre linjerna pågick ett partisankrig. Genom att den sovjetiska infrastrukturen var bristfällig kom trafikknutpunkter att få stor betydelse för truppförflyttningar och underhålltjänsten. foto: ukrainska statsarkivet. kommer tillbaka välutbildad och med den självsäkerhet som endast skapas när man omsatt sina teorier i praktiken. Både i Oslo och Berlin vägrade Nils Rosén att låta sig värvas till Waffen-SS, trots att detta var den enda möjlighet som erbjöds skandinaviska frivilliga att ingå i de tyska markstyrkorna: Jag deklarerade i SS-Hauptamt att jag inte ville bli politisk officer. Rosén förklarade att han endast ville tjänstgöra i Heer, den reguljära tyska armén. Med stöd av sin fars tyska officerskamrater lyckades Rosén den 28 april 1943 få tjänst som officer i de tyska pansartrupperna: I Amerika hade jag släkt på både mödernet och fädernet varför jag begärde mig till östfronten. Efter utbildning i Neuruppin och Zossen nära Berlin kommenderades Rosén i september 1943 till 6.pansarregementet, som ingick i 3. pansardivisionen i Ukraina. Rosén skildrar hur hans allra första strid, på grund av oerfarenhet, lika gärna kunde ha blivit hans sista: For över Breslau-Krakau till Lemberg mot fronten i Ryssland med order att anmäla mig vid 6. pansarregementet i Poltava. Den 5 november 1943 blev jag skytt i en stridsvagnsbesättning på en 5 cm kanon i Panzer III under Oberfeldwebel Jäkle. Den 9 november: första striden höll på att gå illa femtio meter framför en sovjetisk 4,5 cm pansarvärnskanon. Pjäsen sköt tre skott men som genom ett under träffade endast ett. Det var mitt fel att Ivan överhuvudtaget kom till skott. Jag såg honom besätta pjäsen, tryckte på avtryckaren men fick inte i väg skottet eftersom jag inte visste att jag måste beordra osäkra till laddaren! Trots att vår förare inte kunde höra vagnchefens order över den sönderskjutna interntelefonen, visste han vad han skulle göra, ökade farten och krossade på eget bevåg pjäsen. Vår enda skada: en sönderskjuten signalistlucka och lätt splitter i huvudet på signalisten. Nya strider Genom slaget vid Kursk sommaren 1943 gick det tyska initiativet på östfronten för alltid förlorat till Röda armén. Redan den 4 januari 1944 överskred sovjetiska trupper den gamla 3. pansardivisonen 3. pansardivisionen tillhör de ursprungliga tre pansardivisionerna som sattes upp Divisionen deltog sedan i Polenfälttåget I Frankrike 1940 ingick divisionen i armégrupp B som anföll Nederländerna och Belgien inledningsvis, för att senare under juni bli underställd pansargrupp von Kliest. Divisionen omorganiserades inför operation Barbarossa 1941 (anfallet mot Sovjetunionen) och tappade 5. pansarregementet, som försvann till Afrika. När anfallet mot Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941 tillhörde divisionen pansargrupp Guderian. Divisionen stred resten av kriget på östfronten och deltog bland annat i slaget om Moskva 1941, sommaroffensiven i Kaukasus 1942, slaget om Kursk sommaren 1943, striderna vid Tjerkassy 1944 och anfallen vid Budapest Divisionen skickade i väg en pansarbataljon våren 1943 för att utrustas med Pantherstridsvagnar men bataljonen återvände till divisionen först i slutet av december Pantherbataljonen deltog nämligen i slaget om Normandie sommaren 1944 som en del av pansardivisionen Lehr. 4

5 En vanlig motståndare till Rosén var den sovjetiska T-34:an. Vagnen var utrustat med en 7,62 cm kanon. T-34/76 hade en väldigt stor nackdel och det var att vagnchefen var även skytt i vagnen. Besättningen bestod av fyra man, förare, radiooperatör, laddare samt vagnchef/ skytt till skillnad från tyskarna som hade fem man där vagnchefen var vagnchef och inget annat. foto: ukrainska statsarkivet polsk-ryska gränsen vid Zjitomir. Under tiden januari maj 1944 stred Rosén som skytt och vagnchef i Ukraina: På väg bakåt såg vi en dag lastbilar och folk framför oss på vägen. Vi gladde oss åt att äntligen träffa på egna trupper. På några hundra meters håll kommenderade jag dock halt och tittade i kikaren och se: det var ryssar. Vi anföll utmed järnvägen och plötsligt small det. Jag skällde på skytten för Jag var alldeles för nonchalant för att på allvar kalkylera med ryssar bakom de egna linjerna Röda Armén som motståndare Nils Roséns respekt för den Röda arméns kvalitéer och förmåga till nytänkande från framgår också av hans anteckningar: Bara för en av våra motståndare hade vi vid fronten respekt, och det var ryssen. Hans soldater gick ofta till anfall utan hänsyn till förluster, rakt fram som fjällämlar. Det var inte enbart vodka och kommissariernas pådrivningsmedel som drev den ryska ångvälten. Kommunistisk fanatism, motståndskraft och hårdhet spelade en betydande roll. Sent på eftermiddagen samma dag som vi intagit en stor rysk by 1944 höll ännu ett hus stånd. Därifrån sköts det oavbrutet och när vi for förbi på gatan kastades pansarhandgranater. Det var den ryske bataljonchefen med sin stab som inte ville ge upp striden förrän vi rökt ut honom med eldkastare. Ett sådant föredöme av en chef måste alla, vän som fiende, beundra! Ofta hade Röda armén kvinnlig personal som exempelvis prickskyttar. När jag en inspekterade en av våra poster susade en kula två centimeter förbi mitt huvud, tydligen hade prickskytten väntat på att en officer skulle dyka upp. 5 att han avfyrat kanonen utan order. Han svarade: Det har jag inte. Då tittade jag ut igen lagom för att se en andra handgranat på väg mot min öppna tornlucka. Jag hann bara hoppas att den inte skulle hamna i huvudet på mig så slog den ned i kartfordralet på luckkanten och exploderade. Kartfordralet såg jag aldrig mer. Ryssen som kastat handgranaten låg bara några meter från vagnen på andra sidan banvallen En natt då jag var på väg fram till stridslinjen i motorcykel med sidvagn såg jag några gestalter vid sidan av vägen. Jag var alldeles för nonchalant för att på allvar kalkylera med ryssar bakom de egna linjerna och dessutom låg det lik på vägen som det inte var särskilt roligt att åka över. Då vi hunnit i jämnhöjd med skuggfigurerna öppnade de eld med kulsprutepistoler. Det var inte min förtjänst att vi kom fram till bataljonen Den 7 maj 1944 befordrades Rosén till plutonchef med fem Panzerkampfwagen IV under sitt befäl. Roséns pansarregemente undgick att dras in i Röda arméns storoffensiv i augusti 1944, då stora delar av Armégrupp Sydukraina slogs sönder mellan floderna Dnestr och Prut, och kunde retirera genom Ungern för att utrustas med nya stridsvagnar vid pansardepån i Neuruppin: Jag beordrades till östfronten via Poltava hösten 1943 och lämnade Sovjetunionen över Bender i Bessarabien sensommaren 1944 signifikativt för hela äventyret!, antecknade Nils Rosén som kunde Karl XII:s historia. slut del 1