Krigsdagbok Normandie

Transkript

1 Krigsdagbok Normandie Del 2 6 juni 1944 Ingen lätt dag 6 juni 1944 Ingen lätt dag Den 5 juni hade de allierade fattat det slutgiltiga beslutet om att invasionen av Nordvästeuropa skulle inledas. Nu den 6 juni hade den stora dagen kommit: D-dagen. Angrepp i natten Med en smäll landade de första brittiska fallskärmsjägarna i det ockuperade Frankrike, klockan den 6 juni Deras glidflygplan hade tagit dem till bron över floden Orne som behövde intas till varje pris och striden inleddes omedelbart. De amerikanska luftburna styrkorna landade klockan Innan dessa landsattes hade amerikanska Pathfinders (stigfinnare), ensamma, nervösa och beväpnade med automatvapen markerat landningsplatserna. Därefter följde vågor med allierade fallskärmstrupper och glidflygplan som omedelbart började anfalla sina mål. Många Dakotaplan sköts ner i luften, och det var vanligt denna blodiga morgon att de luftburna var tvungna att inleda striden i samma ögonblick de nuddade marken. Här var improvisation nödvändig och i flera fall var det små grupper med förvirrade allierade soldater som fick lösa sina uppgifter. De luftburna tar terräng Brittiska 9. fallskärmsbataljonen intog efter en kort men intensiv strid Mervillebatteriet. Britterna blev dock både förvånade och besvikna. När de, uppjagade av striden, började leta igenom batteriet upptäckte de att pjäserna var för klena för att hota landstigningsstränderna. Brittiska soldater erövrade klockan även broarna över Orne, men de hade inte tid att slappna av.

2 Samtidigt som de förband sina sårade hörde de motorbullret från tyska pansarskyttefordon. Amerikanska 82. luftburna divisionen lyckades inta byn St. Mère-Eglise men utsattes snabbt för ursinniga tyska motanfall. Det tyska svaret låter vänta på sig De luftburna insatserna intog många viktiga mål, men framförallt förvirrade de tyskarna. Det tyska svaret var snabbt men klumpigt. Klockan var tyska 21. Pansardivisionens stridsvagnar marschfärdiga. Först klockan fick de order om framryckning. Även 12. SS pansardivisionen fick order av sin milt bakfulle chef Fritz Witt (som stannat uppe länge natten innan tillsammans med sin stab och en hel del cognac) att göra sig insatsberedda men de frustrerade SS-soldaterna var tvungna att vänta i fem timmar innan framryckningsordern gavs. När ordern väl kom hölls de tillbaka ytterligare från stränderna av ett oroligt tyskt överkommando. Men morgontimmarna var allt annat än lätta för de allierade. Felfällningar av soldater ledde till katastrofer, såsom när en hel pluton landsattes i en tysk stabsenhet och sköts ihjäl till sista man. En tysk soldat sa de kom ju inte precis för att dela ut karameller. Den 6 juni började blodigt, och blodigare skulle det bli. Mot stränderna! Landstigningsbåtarna inledde sin resa mot stränderna omkring klockan på morgonen. De föregicks av en orkan av artillerigranater som avfyrades av den allierade armadan. För de tyska soldater som befann sig i bunkrarna på stränderna var detta en mardröm. Bunkrar sprängdes av direktträffar, skakades om av tryckvågor och nere i skyddsrummen kändes artillerielden som att vara ombord på ett skepp i högsjö. För de allierade soldaterna på landstigningsbåtarna var det nästan lika oroligt. Den förberedande artillerielden mot stränderna Gold, Juno, Sword, Utah och Omaha hade varit intensiv, men skulle den räcka till? Soldaterna på landstigningsbåtarna kunde vagt se stränderna och ju närmare de kom, desto mer av taggtråd, stridsvagnshinder och bunkrar kunde de se. Många var tysta, andra bad till högre makter.

3 Vi kanske tränger oss på, det här tycks vara en privat strand. Klockan landsteg brittiska 50. divisionen på Gold Beach. Efter den inledande vågen följde 8. pansarbrigaden. De tyskar som befann sig på stranden gav till stor del upp, men vid Le Hamel blossade strider upp när soldater ur tyska 352. divisionen gav eld med kulsprutor och granatkastare från bunkrar och hus. I byn La Rivière gjorde tyskarna motstånd och höll ut ända till klockan Eldgivningen från Le Hamel gjorde att brittiska chefer omdirigerade andra anfallsvågen en aning för att denna inte skulle bli utsatt för beskjutningen. Lugnet vid Utah och Gold Först på eftermiddagen gav tyskarna i Le Hamel upp. Britterna vid landstigningsplatsen Gold tillfogades under dagen omkring 400 förluster vilket ansågs rimligt för de tio kilometer inåt landet man avancerat. Även landstigningsstranden Utah Beach blev en relativt lugn historia där amerikansk trupp rensade stranden på ungefär en timme för att sedan avancera inåt land. Amerikanska soldater mötte glada fransmän och tyska soldater som i de flesta fall gav sig. Att det gick bra vid Utah hade bland annat att göra med att man landat fel, men på så vis landstigit vid en punkt av stranden som inte var lika välförsvarad som resten av kusten. Britterna vid Sword För britterna vid Sword blev striderna hårdare. De landsteg klockan och besköts genast av både kulsprutor och de fruktade tyska 8,8 cm pjäserna. Det brittiska infanteriet understöddes av stridsvagnar och landstigningsfarkosterna av attackdykare, men likväl drabbades de av stora förluster när man började springa igenom kulspruteelden mot tyskarna. I Lion-Sur-Mer låg tyska prickskyttar och lurade. Dessa sköt ihjäl alla som stack upp huvudet över skydd för länge. Där fanns även ett tyskt batteri som besköt stranden, brittiska kommandosoldater hade order om att oskadliggöra pjäserna men kom ingen vart på grund av den

4 mördande elden. Tyskarna i Lion-Sur-Mer höll ut i ytterligare två dagar innan de gav upp, trots att de besköts av fartygsartilleri. När stranden väl var intagen började en del brittiska soldater koka te istället för att avancera. Anfallet gick långsamt och man misslyckades att inta Caen som skulle erövras så snabbt som möjligt. Britterna hade även problem med de befästa ställningarna Hillman och Morris som spydde ut eld över de brittiska linjerna, och den förstnämnda nedkämpades först klockan Bara att ta stranden hade kostat britterna nära 700 man. Under eftermiddagen rapporterades det även om sammanstötningar med delar av tyska 21. pansardivisionen som samtidigt angrep de brittiska fallskärmsjägarna vid Orne. Kanadensarna vid Juno Klockan vadade kanadensiska soldater iland på Juno Beach. Från dess att kanadensarna landsteg spelade tysk kulsprute- och granatkastareld över dem. De kanadensiska förlusterna i första vågen var förödande, ett kompani maldes ner till 26 man innan de kom av stranden, ett annat fick sin styrka halverad och vattnet färgades rött av blod. Det hela såg ut att bli en massaker. Men det blev det inte, för kanadensarna hade med sig stridsvagnar. Och säckpipor. För att stärka moralen spelade säckpipeblåsare sig igenom hela landstigningen, även vid det tillfälle då kanadensiska stridsvagnar sprängde bort de tyska artilleripjäserna. När dagen ändade hade landstigningarna vid Juno eventuellt kostat de allierade så mycket som förluster, majoriteten av dessa under den första timman av strid. Men trots detta började kanadensarna genast ta terräng inåt land, kom längst av alla allierade invasionskilar och sammanlänkade med Gold, även om man inte lyckades sammanlänka med britterna vid Sword som planerat. Rangers lead the way Mellan Omaha och Utah inledde amerikanska Rangersoldater en av dagens mest våghalsiga operationer klockan De besteg den 30 meter höga klippan Pointe-du-Hoc för att inta och eliminera ett kraftigt tyskt batteri som kunde beskjuta både Utah och Omaha. Med understödseld från allierade jagare och genom en storm av

5 tyska handgranater lyckades amerikanerna ta sig upp. Där uppe mötte de tyska soldater och en bitter strid inleddes om batteriet. Efter timmar av närstrid lyckades amerikanerna rensa ut tyskarna efter att ha förlorat tre fjärdedelar av den egna styrkan. De blev dock bestörta när de sökte igenom batteriet. Kanonerna fanns inte där, de hade inte hunnit installeras. Anfallet mot Omaha inleds Klockan angrep allierat bombflyg landstigningsstranden Omaha Beach och strax därefter landsteg infanteriet. Stranden hölls av ett regemente ur tyska 716. divisionen och bataljoner ur 352. divisionen. När en av tyskarna såg ut över den allierade landstigningsarmadan trodde han att amerikanerna skämtade med honom, inte kunde de på allvar angripa så starka positioner som de vid Omaha rakt på? På landstigningsbåtarna var dock det enda amerikanerna kunde se ett inferno av eld och rök som steg upp ifrån deras anfallsmål, detta gjorde att många intalade sig att motståndet skulle vara glest. Bloody Omaha När ramperna fälldes ner på landstigningsbåtarna öppnade det tyska artilleriet eld och därefter började kulsprutorna ryta. Amerikanskt infanteri störtade iland och började vada framåt. De hade omkring 200 meter vattentäckt strand och lera att ta sig över. Många tog sig inte ens av landstigningsbåtarna utan stupade med en gång. Många av de skadade drunknade och en del plutoner kunde inte ta sig ur båtarna då ramperna blockerades av lik. Sjukvårdare försökte hjälpa de sårade men sköts ner, ingenjörssoldater försökte spränga upp en väg för de stridsvagnar som kom iland men exploderade själva i moln av eld och rök. Att första vågen inte kom av stranden ledde till att andra vågen var tvungen att kasta sig av landstigningsbåtarna längre ut i vattnet än planerat. Det som möte soldaterna i den andra vågen var ett rent blodbad och många drabbades av panik vilket ledde till att hela skyttegrupper blev stillastående och vägrade röra sig framåt. Det förekom att amerikanska befäl fick använda sig av vapenhot för att få sina soldater att anfalla.

6 Så många döda, så många döda Dödläget på stranden bröts först vid klockan när delar av amerikanska 116. och 115. regementena ur 29. divisionen lyckades röja väg vid Les Moulins. Förlusterna var gräsliga medan man halkade fram längs stranden i kulregnet men kring hade man lyckats ta sig en bit inåt land och luckrat upp striderna en aning. Det 16. regementet ur 1. divisionen lyckades ungefär samtidigt inta en tysk stödpunkt vid Saint-Laurent-sur-Mer. Klockan rammade amerikanska landstigningsfartyg hindren på stranden och kunde på så vis släppa av sina soldater närmare skydd. Andra tog efter och med ens underlättades inskeppningen av trupperna. Man fortsatte att arbeta sig in i tyskarnas försvar där adrenalinrusiga arga unga amerikanska soldater vid några tillfällen sköt krigsfångar. Allteftersom tyska moståndsnästen föll kom fler amerikaner iland och till började man få upp farten tillräckligt för att på allvar börja ta terräng inåt land. Klockan rapporterades det att stranden var säker för band- och hjulgående fordon. Priset hade dock varit högt. Omkring amerikaner hade stupat eller sårats på stranden. När mörkret föll den 6 juni var stränderna i de allierades händer, soldaterna började gräva ner sig och äta. På tysk sida rådde oordning och förvirring. Landstigningarna hade skett och inte slagits tillbaka! Klockan gjordes en tam insats av Luftwaffe och i övrigt var det tyst. Men under natten skedde något som skulle plåga de brittiska och kanadensiska styrkorna de kommande dagarna. Enheter ur 12. SS pansardivisionen Hitlerjugend rullade in i Caen. Führerns elit hade anlänt. Denna text är sammanställd av Per-Anders Lundström, utgivare av artikelserien Krigsmyter och styresman för Svenskt Militärthistoriskt Bibliotek (SMB) Sveriges största utgivare av militärhistoria både i digital och tryckt form. Läs gärna mer om vad SMB kan erbjuda dig som har ett militärhistoriskt intresse genom att klicka på följande länk