Den försvunna staden

Transkript

1 mat på bordet Nå, ska du inte bjuda mig på något? undrade almandern medan han värmde sina händer vid elden. Det är kallt och ödsligt ute i skogen, ska jag säga! Jag har vandrat runt i två dagar, utan att se någon annan stuga än den här. Rian tryckte grytan hårt mot bröstet och makade sig försiktigt närmare spisen. Almandern vände på huvudet och tittade på honom. De gröna ögonen glänste och glittrade och Rian vände snabbt bort blicken. Du behöver inte vara rädd! sa den. Än har jag inte skadat något människobarn. Jag har bara te på torkade örter att bjuda på, stammade Rian. Farfar Sedan kom han inte längre, för plötsligt kände han sig alldeles övertygad om att någonting förfärligt hänt med farfar. Han snörvlade. farfar har gått ner till byn för att skaffa mat

2 Har din farfar gått ner i dalen? I så fall lär han få det svårt att ta sig tillbaka. Det gick en lavin nerför bergsluttningen i förrgår kväll, och stigen är helt försvunnen. I förrgår kväll! Då borde farfar ha varit framme i byn. Suttit som bäst på värdshuset, tänkte Rian lättad. Kanske hade han till och med haft en tallrik stuvning framför sig! Rians mage drog ihop sig av hunger. Här ska du se, sa almandern. Ge mig grytan! Han placerade den på spisen, och grävde i sin väska. Ett stort stycke kött och ett par rejäla rotknölar fann snart väg ner i grytan, och en underbar doft spred sig genom rummet. 24

3 Medan almandern arbetade vid elden kröp Rian ihop på sin säng som stod i hörnet vid spisen. Lukten av mat gjorde honom svag av hunger, och tankarna flög vingligt hit och dit i hans huvud. Han hade aldrig hört talas om någon som verkligen mött en almander. Det var ju många hundra år sedan de försvann. Hur kunde det komma sig att det stod en i stugan nu? Var de på väg tillbaka, för att åter ta makten över Skråbergen? Men det fanns ingenting hotfullt i den varelse som knutit diskhandduken som förkläde kring midjan, och nu rörde i grytan med den stora träsleven. Fast Rian kände sig ändå inte säker. Han sneglade försiktigt och vände snabbt bort blicken varje gång almandern såg på honom. Vad heter du, pojk? sa almandern när han ställde fram ett par trätallrikar på bordet. Rian. Mitt namn är Elien. Kom och ät! 26 27

4 Rian satte sig på sin stol. Köttgrytan var kryddad med något han inte kände igen, men han tyckte att den var det godaste han någonsin ätit. När tallriken var tom fyllde Elien den på nytt med flera stora slevar. Jag trodde att alla almandrar var försvunna, sa Rian mellan två skedtag. Jag trodde att ni hade trollat er själva döda. Elien skrattade hest. Så det är vad människorna säger! Tja, helt fel är det väl inte. Men inte så enkelt heller. Nog måste väl din farfar ha berättat vad som hände? Ja, sa Rian osäkert. Han har berättat. Är det sant Han vågade inte fortsätta, men Elien verkade förstå. Är det sant att vi äter barn och skrämmer vettet ur folk? sa han med en road fnysning. Nej. Men alla rykten är bra, som håller människorna borta från bergen. Vinslor och marvargar är inte att leka med, om man inte är skolad i trolldom. Din farfar måste vara en modig man, som vågat flytta upp i våra berg! Och mer kunnig än människor brukar vara. Du menar sa Rian häpet. Nä, farfar kan inget om trolldom. Här finns inga vinslor och marvargar längre

5 Elien lutade sig tillbaka. Ett leende spred sig över hans ansikte. Då lyckades vi alltså, sa han. Då var det nästan värt det. Vad var det som hände? undrade Rian nyfiket. En dag var ju alla almandrar bara försvunna, och ingen visste varför. Han skrapade det sista från tallriken och slickade noga av skeden. Så här mätt kunde han inte minnas när han var senast. Vinslorna och marvargarna blev fler och fler, sa Elien. Och vårt släkte blev färre och färre. Också han hade ätit färdigt, och satt och lekte med sin sked. Nu la han den ifrån sig och fortsatte närmast högtidligt: Vi visste att det var dags för oss att göra det vi kom till världen för. Innan det blev för sent och vi var för få. Vi förstod att det var dags för det som ingen tidigare vågat vi måste läsa Skuggans förbannelse. 30