21. pansardivisionen höll stången vid Caen

Transkript

1 21. pansardivisionen höll stången vid Caen Lars Henåker, överstelöjtnant Livregementets husarer K 3 Korpral Hammel såg upp mot en stormig, regntung natthimmel. När de lågflygande flygplanen kom över Caen- området lystes hela himlen upp av facklor framför honom. Korpral Hammel tillhörde 21. pansardivisionens spaningsbataljon och hade nu sin vakttjänst strax söder om staden Caen. Larmet från den koncentrerade flygräden i närheten av Caen gjorde honom uppspelt. Nu börjar det roliga, tänkte han. En av Tysklands märkligaste pansardivisioner var 21. pansardivisionen. Förbandet blev insatt i Nordafrika och deltog i de hårdaste striderna på västfronten och förlorade huvuddelen av materiel och personal i slutstriden på östfronten Divisionen formerades under 1941 med delar från 3. pansardivisionen och den 5. lätta divisionen i Nordafrika. Divisionen, som genomförde sina första strider i Nordafrika, var jämte 15. pansardivisionen den viktigaste tyska divisionen under Nordafrikakampanjen. Fenix återuppstår I maj 1943 förstörs divisionen i Tunisien efter det att de allierade med överlägsen styrka från två håll lyckats pressa ut de tyska och italienska förbanden från Afrika. Huvuddelen av divisionens utrustning blir kvar i Tunisien och även en stor del av personalen hamnar i fångenskap. Några tusen veteraner ur divisionen kom att hamna i den nya 21. pansardivisionen Hitler beordrade att återuppstå. Divisionen återupprättas i Frankrike, Rennes, den 15 juli Förbandet återuppbyggdes av veteraner från Afrikakåren, diverse förband inom 7. arméns område i Frankrike samt från Panzerkompanie Paris samt från Brittiska trupper som går i land den 6 juni Över man landsteg på Normandies stränder denna dag. Till detta kommer ytterligare man som ingick i den gigantiska luftlandsättningen som hade skett under natten till den 6 juni. Foto: IWM 1

2 LXXXI. kårens pansarkompani. Av de tio pansar- och pansargrenadjärdivisionerna som Tyskland hade i väst 1944, bedömdes endast 21. pansardivisionen vara den som inte var redo att sättas in på östfronten. Under tidig vår 1944 var läget ändå så kritiskt att divisionen transporterades till Ungern. I april 1944 återtransporterades divisionen till Frankrike och Normandie. Utgångsgrupperingen kom att hamna på båda sidor av floden Orne som rinner genom Caen, universitetsstaden i Normandie och ut i Atlanten. Broarna över Orne och Caenkanalen kom att spela en viktig roll under invasionens första dygn. Landstigningen i Normandie den 6 juni Illustration: Samuel Svärd Franska stridsvagnar i aktion Efter Frankrikes fall 1940 beslagtog Tyskland den franska krigsmaktens utrustning. Detta då Tyskland hade otillräcklig krigsproduktion och saknade motorfordon för fortsatt krigföring. Många av de franska beslagtagna stridsvagnarna kunde inte användas i det tyska offensiva konceptet utan fick utgöra fristående förband med en mer defensiv roll. Vissa av de franska vagnarna kom att se strider under partisankriget i Jugoslavien, andra Fältmarskalk Erwin Rommel inspekterar soldater och utrustning från stormkanonbataljonen i 21. pansardivisionen. Pansarfordonen i bakgrunden är ombyggda franska stridsvagnar utrustade med 10,5 cm haubitsar. Foto: Bundesarchiv 2

3 skickades till Norge och norra Finland. En del blev ombyggda pansarvärnsvagnar och sattes in på östfronten, och några fanns kvar i Frankrike ända in under Den nya 21. pansardivisionen kom att till viss del vara utrustade med franska stridvagnar, modifierade med tysk beväpning. Skyddet och rörligheten på de modifierade franska stridsvagnarna var sämre än de allierades Sherman-stridsvagn som 1944 kom att utgöra huvudbeväpningen i de allierades pansardivisioner och fristående pansarbrigader. Uppbyggnaden av den nya 21. pansardivisionen pågick under 1943 i Frankrike och i början av 1944 var divisionen så gott som uppfylld. Divisionen kom inte att hinna uppgradera sitt pansarregemente fullt ut innan landstigningen. Inte heller fick divisionen Pantherstridsvagnar till sin andra bataljon i pansarregementet. Divisionens pansarregemente hade en pansarbataljon med tyska Panzer IV medan den andra hade enstaka Panzer IV och ett stort antal franska stridsvagnar. Divisionen kom från den 6 juni 1944 och två månader framåt att genomföra defensiva operationer i Caenområdet, delvis med föråldrad modifierade utrustning. De kommer! I veckor hade 21. spaningsbataljonen, som korpral Hammel tillhörde, övat nattetid för att vara beredd på en luftlandsättning eller landstigning i Normandie. Spaningsbataljonen hade framryckt nattetid i hela divisionens område och var väl förtrogen med terrängen. Vid vissa tillfällen övade bataljonen ända ner mot Normandies stränder. Nu hände det bataljonen hade övat för, en luftlandsättning i divisionens eget område! Under kvällen den 5 juni hade divisionens radiokompani fångat upp ett meddelande sänt i klartext som indikerade lastning av personal i glidflygplan. Efter de första rapporterna om att glidflygplan hade landat i divisionens ansvarsområde skickades rapporterna vidare till divisionschefen, generalmajor Edgar Feuchtinger. Han hade tillbringat kvällen i Paris. Runt klockan två på natten till den 6 juni får Feuchtinger meddelanden om luftlandsättning i divisionsområdet och beger sig till sin stabsplats ca 20 mil från Paris. Divisionen var samtidigt försatt i högsta beredskap och nu inväntade den utlösande ordern om att få anfalla och slå den nyss luftlandsatte motståndaren öster om floden Orne. En misslyckad general Generalmajor Edgar Feuchtinger var alltigenom en medioker general utan större kunskaper och färdigheter i pansarkrigföring. Feuchtinger, från början artillerist med erfarenheter från första världskriget, hade deltagit under fälttåget i väst 1940 och kom att leda 227. infanteridivisionens artilleriregemente på östfronten. Den 1 augusti 1943 blev han befordrad till generalmajor och dessutom hade han blivit utnämnd till chef för 21. pansardivisionen. Det fanns inget som visade på att han över huvudtaget var lämplig eller kvalificerad utan En glad Hans von Luck som har blivit befordrad till överstelöjtnant och fått riddarkorset för sina insatser i Normandie. fick sin befordran och position främst på grund av sin politiska tillhörighet och sitt kontaktnät. Under 30-talet hade han arbetat för nazistpartiet och var vän med Adolf Hitler. Efter att ha tagit full del av Paris glädje kvällen den 5 juni återvänder Feuchtinger till det kaos som nu hade uppstått i hans divisionsområde. Generalmajor Feuchtinger blev trots sin oförmåga befordrad till generallöjtnant den 20 augusti 1944 (daterad 1 augusti) och fick även riddarkorset. Han lyckades hålla sig kvar som divisionsbefälhavare. Tills slut avsattes han i januari 1945 och dömdes av militärdomstol för bland annat svartabörsaffärer. Han klarade sig undan avrättning tack vare sina kontakter ytterligare en gång. Han får anses vara en av Tysklands minst lämpade och minst framgångsrika av alla tyska pansargeneraler under hela andra världskriget. Redo för invasionen I samma stund, den 5 juni 1944, satt den 32-årige majoren Hans von Luck på sin stabsplats strax öst om Caen i den lilla byn Bellengreville och förberedde nattens övning för sitt 125. pansargrenadjärsregemente. Regementet hade endast två bataljoner, berättade von Luck för artikelförfattaren vid deras möte. 3

4 Den första bataljonen var utrustad med bepansrade pansarskyttefordon medan den andra var motoriserad till huvuddel med fordon utan splitterskydd. Mitt regemente hade ett fullgott understöd av eget artilleri. Regementet hade två understödskompanier. Ett kompani var utrustat med ombyggda franska Lorraine Schlepper (f) med 15 cm infanterihaubitsar samt ett batteri med Reihenwerfer auf Somua S303 (f), en fransk ombyggd halvbandvagn med 20 stycken 8 cm granatkastare på samma chassi. Denna fältanpassade pjäs gav en momentaneffekt likt en salvpjäs. Major von Lucks systerregementet var det 192. pansargrenadjärsregementet som var utgångsgrupperat väster om Orne floden pansargrenadjärsregementet var organiserat på samma sätt som 125. var. I början av juni 1944 hade 22. pansarregementet, nästan 100 stycken Panzer IV H, den typiska tyska medeltunga stridsvagnen som var beväpnad med en 7,5 cm stridsvagnskanon fullt kapabel till att möta samtliga allierade vagnar i Normandie. De två stridsvagnsbataljonerna ingående i 22. pansarregementet hade en något tillbakadragen utgångsgruppering för att snabbt kunna stödja och kraftsamla endera väster om eller öster om Orne. Brittiska fallskärmsoldater från 6. luftburna divisionen har tagit position runt sitt glidflygplan. Foto: IWM 88:or i stort antal Det fanns fördelar med 21. pansardivisionen också. En var den mängd 8,8 cm kanoner som fanns. De tunga pansarvärnskanonerna organiserades vid 200. pansarjägarbataljonen i två kompanier om vardera 12 stycken 8,8 cm L/71 pansarvärnskanoner. Divisionens tillförda Major Alfred Becker, befälhavare för stormkanonbataljonen i 21. pansardivisionen, såg till att division på olika sätt utnyttjade erövrade franska fordon. På bilden syns en salvpjäs byggd på en halvbandvagn (8-cm- Vielfachwerfers Panzerwerfer auf Halbkettenfahrzeug). Divisionens artilleriregemente hade ett batteri med två stycken. Foto: Bundesarchiv 4

5 arméluftvärnsbataljon hade 8,8 cm Flak-pjäser i två av sina tre batterier, 4 pjäser i varje. Dessutom fanns major Alfred Beckers 200. stormkanonvagnsbataljon med ombyggda franska stridsvagnar utrustade med 7,5 cm kanoner alternativt 10,5 cm haubitsar. Den flacka och öppna terrängen runt Caen kom att gynna divisionens alla pansarvärnssystem som på kilometeravstånd slog ut hundratals allierade stridsvagnar under den första månadens strider. 21. pansardivisionen hade totalt den 6 juni 32 stycken 8,8 cm pjäser, 16 stycken 7,5 cm pansarvärnskanoner monterade på franska stridsvagnschassin och cirka 100 stycken 7,5 cm stridsvagnskanoner ur stridsvagnsregementet. En annan av divisionens styrkor var förbandets veteraner som hade en enorm erfarenhet jämfört med en del allierade förband som kom att ställas emot dem under sommarmånaderna Även om divisionschefen för 21. pansardivisionen inte var förmögen att leda sin division hade han ändå underställda chefer med en enorm skicklighet och som kunde den mekaniserade krigföringen fullt ut. Riddarkorsutdelning i 21. pansardivisionen. Divisionschef Edgar Feuchtinger är nummer två från vänster och von Luck är nummer fyra. Mannen som tilldelas riddarkors är Willi Kurz, chef för von Lucks andra bataljon. Allt är förberett men ingenting händer! Brittiska 6. luftburna divisionen lyckades under de första timmarna natten mellan den 5 och 6 juni ta och säkra broarna över floden Orne och Caenkanalen. Broarna kom att ha operativ betydelse för att kunna bryta sig ur brohuvudet. De första timmarna den 6 juni 1944 var helt avgörande för vem som skulle kontrollera broförbindelsen. Om 125. pansargrenadjärsregementet med understöd av divisionsartilleri och stridsvagnar ur 22. pansarregementet kunde anfalla direkt under tidig morgon den 6 juni hade de lätt utrustade och delvis oorganiserade fallskärmsjägarna ur 6. luftburna divisionen knappast kunnat försvara sig utan stora förluster. Major von Luck hade satt sitt regemente i högsta beredskap och väntade nu bara på framåt!. Det fanns ingen generell tillåtelse att anfalla och inte ens generalmajor Feuchtinger, som anlände till sin stabsplats tidigt på morgonen fick tillåtelse för att anfalla. Den stora landstigningsarmadan kunde nu ses av det tyska försvaret och rapporterna strömmade in till den tyska högsta ledningsnivån. Tvekan låg fortfarande i att Hitlers egen stab och även fältmarskalk Gerd von Rundstedt, chef för de tyska styrkorna i väst, ansåg att huvudanfallet skulle komma över Pas de Calais. Kårchefen, general Erich Marcks, fattar beslut om att 21. pansardivisionen skall anfalla. Vid det laget hade momentet gått 21. pansardivisionen ur händerna och dagsljuset gjorde det möjligt för de allierade att ge flottoch flygunderstöd. Ordern från general Marcks är att divisionen skall kraftsamla öst om Orne och slå luftlandsättning. Ett sådant anfall tidigt hade kunnat lyckas med 5

6 Brittiska kommandosoldater från 1. kommandobrigaden (Special Service) möter upp med soldater från 6. luftburna divisionen den 6 juni Foto: IWM förödande konsekvenser för den brittisk-kanadensiska delen av landstigningen. Nya order försenar anfallet När den tyska 7. armén inser vidden av landstigningen ges en ny order till 21. Pansardivisionen att anfalla väst om Caen in i 192. pansargrenadjärregementets område. Endast en stridsgrupp under major von Lucks ledning skulle fortsätta mot broarna österifrån. Denna kontraorder och det allierade flygtrycket gjorde att omgrupperingen av förband från östra sidan av floden Orne till den västra kostade flera timmar. Major von Lucks stridsgrupp kom att bestå av hans andra pansargrenadjärsbataljon, major Beckers pansarjägarbataljon, 21. pansardivisionens spaningsbataljon och en pluton 8,8 cm pansarvärnskanoner. Ordern var fortfarande att nå broarna över Orne och Caen genom att slå luftlandsättningsbrohuvudet. Den uppgiften kom att bli allt för svår, reaktionen var för sen och det brittiska motståndet började ta form. Endast en liten styrka ur divisionen lyckades ta sig fram och ner mot landstigningsstranden för att kunna konstatera att det inte gick att försvara terrängen och därefter drog sig tillbaka till nya försvarspositioner. Slutord 21:a pansardivisionen var unik i sin utformning. Divisionen kom, utan att vara uppfylld och organiserad enligt den tyska standarden, ändå att strida med fruktad effektivitet. Divisionen kom tidigt att strida sida vid sida med 12. SS pansardivision Hitlerjugend från de första dagarna i juni där ömsesidig respekt skapades mellan Waffen SS-förbanden och Wehrmacht-förbanden. Under de första 24 timmarna av landstigningen i Normandie misslyckades fältmarskalk Montgomery med att inta staden Caen vilket var ett viktigt operativt mål för de allierade. Detta misslyckande kan till del tillskrivas 21. pansardivisionen och dess materiel och personal. Det skulle ta nästan två månader av hårda strider innan Caen skulle falla i de allierades händer. Under dessa månader var förlustsiffrorna för 21. pansardivisionen katastrofala. Divisionen var en av de tyska divisionerna i Normandie med högst förlustsiffror. Av nästan man förlorades nästan man i döda, skadade, saknade och tillfångatagna under slaget om Normandie. Även om divisionen fick ersättningspersonal under de varma månaderna i Normandie kom divisionen inte upp i full styrka. 6