Publicerat med tillstånd Flickan jag älskar heter Milena Text Per Nilsson Bild Pija Lindenbaum Alfabeta 1998

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Publicerat med tillstånd Flickan jag älskar heter Milena Text Per Nilsson Bild Pija Lindenbaum Alfabeta 1998"

Oliver Åberg
för 5 år sedan
Visningar:

1 . Milena går i min klass. Hennes ögon är två svarta solar. Men hennes ögon ser mej inte. Jag finns inte för henne. Och det är det jag vill, mest av allt i världen: Jag vill finnas för Milena. 11

2 Det var i söndags, det var på eftermiddagen, och jag satt på mitt rum och tänkte på Milena när mamma ropade från köket: David, kan du gå ut en runda med Busan? Hon behöver komma ut och kissa. Nej, jag hinner inte, ropade jag. Vi har oäprov på tisdag. Öland och Gotland. Äh... Visby och ähh... Bornholm... eller Borgholm, menar jag. Och sånt. Jag har massor att läsa... Jaha, sa mamma. Det var sant men ändå inte. Jo, vi skulle ha oä-prov på tisdag. Men nej, jag hade inte tänkt läsa om Öland och Gotland nu, inte alls, inte ett enda dugg. Jag ville bara sitta och tänka på Milena. Tankarna på Milena gjorde mej varm och kall. Som vanligt. Och nu hade jag bestämt mej: Innan den här veckan var slut skulle jag prata med Milena. Jag skulle få henne att se mej. På något sätt. Men hur...? Rafs rafs rafs på min dörr och jag måste öppna och där satt Busan förstås och glodde på mej 12 med förväntansfulla ögon. Nej, sa jag och satte mej på huk framför henne, jag har inte tid att gå ut med dej nu. Det sa jag ju. Du får gå ut med mamma. Jag måste tänka. Busan förstod. Busan förstår allt. Hon gav mej en slick på näsan och lomade iväg. Och strax därefter hörde jag mamma smälla igen ytterdörren och det var bra för jag behövde vara ifred och tänka. Jag hade en idé, jag gjorde upp en plan, jag tänkte: Om jag kan göra henne glad, om jag kan få henne att skratta, då kommer hon att se mej. Milena, med ögon som två svarta solar. 14

3 Måndag Idag ska jag få Milena att skratta, tänkte jag hela vägen till skolan. Eller åtminstone att le. Krille väntade som vanligt på mej vid däckgungorna. Hej! ropade han och kom rusande fram till mej. Såg du...? Hej hej hej, sa jag och fortsatte förbi honom. Han följde mej och pratade och pratade om någonting som hänt under helgen. Men jag lyssnade inte, jag hade huvudet fullt av Milenatankar. Fast när det blev rast efter matten behövde jag Krille. Då drog jag honom med mej bort mot 15 det hörnet av skolgården där Milena stod och pratade tjejprat med några andra tjejer i klassen. Jag parkerade Krille ett par meter ifrån dem. Vill du höra en Rolig Historia? frågade jag med ganska hög röst. Visst. Men varför skriker du? sa Krille. Jag skriker väl inte, sa jag och började berätta. Och medan jag berättade märkte jag hur flickorna tystnade och började lyssna på mej. Bra, tänkte jag. Allt går enligt planen. Det jag berättade var min pappas favorit-roliga-historia. Den går så här: Jo det var precis innan påsk och en man och hans fru kom in i en skoaffär, och mannen skulle köpa ett par nya skor, och han provade massor av skor och till slut hittade han ett par som han ville ha, och så köpte han de skorna, och när han hade betalat och var på väg ut genom dörren sa expediten: Trevlig helg! Då sa mannen: Nej, det är ingen älg, det är min fru. När jag berättat färdigt blev det alldeles tyst. Först. Sedan gav Krille till ett gapskratt och gick 16

4 fram till Helena. Trevlig helg, sa han och bugade framför henne. Nej, det är ingen älg, det är bara Helena. Och Helena gav till ett tjut och började jaga honom över skolgården. Hon är längst i klassen. Fastän hon går omkring och är kutryggig så är hon ett halvt huvud längre än alla andra. Jag kastade en försiktig blick på Milena. Inget skratt. Inget leende. Inte ens skuggan av ett leende. Och nu ringde det in. Efter rasten hade vi gympa. Vi spelade innebandy och jag missade två frilägen för att jag tänkte på Milena. Jag måste göra-något-roligt nu när jag misslyckades med att berätta-något-roligt, tänkte jag. Hallå! David! Vad sysslar du med? Stå inte och sov! ropade Krille när bollen studsade förbi mej för tredje gången. Och jag rusade efter motståndarbacken för nu hade jag fått en ny idé. 17 David, vad sysslar du med? frågade Krille igen när vi klädde oss efter duschningen. Du tar ju byxorna bak-och-fram. Jag vet, nickade jag. Sedan tog jag på mej skjortan bak-och-fram också och Krille fick hjälpa mej att knäppa knapparna på ryggen. De andra killarna glodde. Jag vill se när du tar på dej skorna bak-ochfram, sa Fredrik. Nej, det kunde jag förstås inte, men alla andra kläder hade jag bak-och-fram när vi gick ut ur omklädningsrummet. Så här hade jag tänkt: Jag skulle ställa mej nära tjejerna, och då skulle någon av dem komma fram till mej och fråga: Varför har du alla kläderna bak-och-fram? och då skulle jag säga: Du vet väl inte vilket håll jag är på väg åt och så skulle jag gå därifrån baklänges. Då skulle alla skratta. Milena skulle också skratta. Så var min plan. Så här gick det: Innan jag kom fram till tjejer- 18

5 na, innan någon hann upptäcka mej ens, kom Inger som är urgammal och lärare i sexan fram till mej. Hon var rastvakt tydligen, och hon la en hand på min axel och sa: Vad är det här för trams! Gå och ta på dej kläderna ordentligt, och raska på för det ringer strax in. Hon var sur som en gammal ättiksgurka som vanligt. Men jag lufsade iallafall tillbaka till omklädningsrummet, och när jag tagit på mej kläderna rätt så hade nästa lektion redan börjat och jag kom försent. Har du vänt kläderna eller har du snurrat huvudet ett halvt varv? frågade Fredrik när han fick syn på mej i dörröppningen. Då skrattade alla killarna och några av tjejerna. Och dagen gick, det var en alldeles vanlig skolmåndag med svenska och musik efter lunch, och när alla andra satt och sjöng någon hitlåt från topplistan medan söta musikfröken kom- 20 pade på gitarr, satt jag tyst och tänkte: Det här är sista timmen. Nu slutar vi. Jag har misslyckats. Nej, tänkte jag. Är jag en feg liten råtta, eller? Ska jag ge upp så lätt? Nej! Så när det ringt ut och alla trängdes vid jackorna gick jag rakt fram till Milena som stod och packade ner något i sin ryggsäck. Hej, sa jag. Hon tittade upp, såg på mej och väntade. Såg du filmen i lördags? frågade jag snabbt. Den som gick på teve, visst var den... Nej, sa Milena och vände sej mot ryggsäcken igen. Jag stod kvar och stirrade på henne och kände att mitt ansikte fastnat i en grimas som skulle föreställa ett leende. Jag såg på Milenas hår. Som ett kolsvart gnistrande vattenfall föll det över hennes smala axlar. När hon tittade upp vände jag mej snabbt bort, tog min ryggsäck och gick hemåt. 21

6 På kvällen satt jag på mitt rum och funderade. David, kan du gå ut en runda med Busan? ropade mamma. Jag hinner inte, ropade jag. Oä-prov. Jag måste plugga. Det har jag ju sagt. Ja, tänkte jag och nickade för mej själv. Det är kanske det jag ska göra. Milena är duktig i skolan, hon har alltid bra på proven. Och hon är all varlig. Det var ingen bra idé att försöka få henne att skratta. Duktig ska jag vara istället. Kunna alla svaren. Ha alla rätt. Så ska jag få Milena att se mej, tänkte jag och slog upp oäboken. Milena, med hår som ett gnistrande vattenfall. 22

Relevanta dokument

- Tack, sa jag och gick och satte mig på en ledig plats bredvid en tjej längst fram som luktade parfym.

- Tack, sa jag och gick och satte mig på en ledig plats bredvid en tjej längst fram som luktade parfym. A4 Varför just jag? När jag kom in i klassrummet kände jag att det här var helt fel. Alla tittade på mig. Jag blev stående i dörröppningen medan kvinnan framme vid tavlan började prata. - Åh, hej! Det