S A M D O K S V E N S K A K U L T U R H I S T O R I S K A M U S E E R I S A M A R B E T E SAMTID. &museer. Nummer Årgång 33.

Transkript

1 S A M D O K S V E N S K A K U L T U R H I S T O R I S K A M U S E E R I S A M A R B E T E SAMTID &museer Nummer Årgång 33. Digitala världar

2 LEDARE Webbkulturer som undersökningsobjekt Av Christina Mattsson»Idag har vi en ständig tillgång till snabb och billig information. Ändå är det bara femton år sedan som Aftonbladet i augusti 1994 blev den första svenska tidning som publicerade sig på internet. På de femton år som gått sedan dess har webben blivit en central publiceringsform för så gott som alla nyhetsmedier. Både kommersiell radio/ tv och public service satsar stora summor för att göra sitt material tillgängligt på webben. Från att enbart ha varit en ny distributionsform för det innehåll som fanns i de traditionella medierna, har webbjournalistiken utvecklats till en egen genre. Det är inte teknikutvecklingen i sig som är den största förändringen utan hur den förändrar den sociala praktiken. Nya typer av innehåll utvecklas för webben med omröstningar, tester och andra former av webbjournalistik. Just interaktiviteten med publiken, som själv kan interagera med redaktionen, diskutera med andra i publiken eller bidra med innehåll genom att skicka in bilder på nyhetshändelser från mobilen, är den grundläggande skillnaden mellan nätjournalistik och de gamla medieformerna. När internet introducerades för femton år sedan var det, förutom studenter och teknikintresserade, unga förvärvsarbetande och medelålders, som skaffade sig tillgång till nätet. Internet var fortfarande inget för barn och ungdomar. Nu är situationen den omvända. Om det går trögt att lära de allra äldsta att använda nätet, så går det desto fortare nedåt i åldrarna till de allra yngsta. Idag kommer nästan alla nya internetanvändare från de yngre åldersgrupperna. Det är här som suget efter internet är störst, men så har också nästan alla unga svenskar tillgång till internet i hemmen. De unga anammar snabbt det nya. För bara några år sedan var Lunarstorm tummelplatsen för dem som gick på högstadiet och gymnasiet, men nu gäller Facebook för motsvarande åldersgrupp. Men också Facebook förlorar sina användare. Vilken 15-årig tjej vill få en vänförfrågan från pappa, var ett citat ur en TT-intervju som spreds i media under sensommaren. Bakgrunden var en granskning av demografin för Facebook, som visade att ungdomar under arton år lämnat Facebook och gått över till Bilddagboken. Bilddagboken lär ha över 250 miljoner bilder och långt över en miljon bilddagböcker. Den går hem bland de yngre användarna som ständigt tar massor av bilder med sina mobilkameror och lägger upp. Men oavsett hur mycket vi pratar om sociala medier, Bloggy, Twitter och annat, så är Facebook en gigant när det gäller svenska användare. I nätverken byggs nya gemensamma kulturella koder och nya sociala relationer, men internet är också en spridningsform för folkloristiska genrer på samma sätt som skillingtrycken var för visorna eller som fotostatkopiorna med arbetsplatsskämt fungerade för inte så länge sedan. Idag får vi med internet rörliga bilder eller bildspel att skratta oss fördärvade åt innan vi skickar materialet vidare till våra egna distributionslistor. Fortfarande skapas ny folklore för nöjes skull, men nu för webben och den kreativitet som kännetecknar all folklore finns förstås hos dem som skickar vidare. Men den stora och obesvarade frågan är hur vi bäst dokumenterar denna nya folklore och annat folkloristiskt material som sannolikt sprids bland de yngsta användarna och som vi gamlingar dessutom inte har en aning om att det finns. p Christina Mattsson är styresman för Nordiska museet och ordförande i Samdokrådet christina.mattsson@nordiskamuseet.se & Nr Årgång 33. Innehåll Webbkulturer som undersökningsobjekt 2 Christina Mattsson Notiser 3 Digital kultur på museet 4 Matilda Karlsson Ekoaffekter hur sjuttiotalet formas idag 6 Sverker Hyltén-Cavallius och Lars Kaijser Nettmøter 8 Nina Bratland Lärarnas historia på webben 10 Jim Löfgren KB samlar den svenska webben 12 Staffan Castegren Lika värde 14 Gilda Stiby Pelkonen Museum Magnus Gudmundssson Den digitala informationen och forskningsprocessen 18 Birgitta Svensson Regionen runt: nya samarbets former 19 Christine Fredriksen Pooler och projekt 21 ISSN Utges av Samdok, de svenska kulturhistoriska museernas sammanslutning för samtidsinriktad insamling, dokumentation och forskning. Samdok står för samtid, samarbete och samordning. REDAKTÖR Eva Fägerborg I redaktionen även Karin Dern ANSVARIG UTGIVARE Christina Mattsson Ordförande i Samdokrådet COPYRIGHT Text: Samdok/Nordiska museet och författarna. Bild: Respektive fotograf/bildarkiv. För framförda åsikter svarar respektive författare. För icke signerade bidrag svarar redaktören. OMSLAGSBILD Foto Mats Landin NÄSTA NUMMER Utkommer i maj 2010 FORM underhuset.com TRYCK Ljungbergs, Klippan SAMDOKSEKRETARIATET Nordiska museet Box SE Stockholm Tel Fax samdok@nordiskamuseet.se nordiskamuseet.se/samdok 2 Samtid & museer nr 2/09

3 NOtiSER "Word cloud" komponerat av Magnus Gudmundsson. Samdok och IT i repris Virtuella mötesplatser var temat för nummer av Samtid & museer och redan under arbetet med det numret var det uppenbart att IT eller snarare IKT, informations- och kommunikationsteknologi är ett ämne vi måste återkomma till. Inte minst har diskussionerna i Samdoks pooler intensifierats, med inriktning på allt från nätkulturer till digital inspelningsteknik, från bevarande av digitalt material till etiska frågor kring publicering på webben. Dessa diskussioner sammanfaller delvis med dem som förs på andra håll i kulturarvsbranschen och forskningen. I kulturarvsarbetet är bevarande, digitalisering av material och utveckling av databaser exempel på frågor som är en angelägenhet för alla och antalet konferenser, seminarier och projekt som behandlar olika aspekter av det digitala fältet har ökat markant på senare år. Bara i höst annonseras sju sammankomster i Sverige i ABM-centrums kalendarium. I kulturvetenskaplig forskning används självfallet nätet som undersökningsarena och källa. Att botanisera bland de tiotusentals resultaten av sökningar på termer som online ethnography, virtual ethnography, (inter)net ethnography eller specialbeteckningen netnography ger en glimt av omfattningen internationellt. Forskning på och om internet är också temat för Ethnologia Scandinavica 2009 (se Forskarkrönikan i detta nummer) och vid Uppsala universitet planerar redaktionen för den elektroniska tidskriften Nätverket ett nummer om nät-etnologi. Var befinner sig då Samdok och museernas samtidsutforskande verksamhet i det digitala fältet? Samdoks uppgift och utmaning är framför allt att fördjupa diskussionerna och öka kunskaperna om hur vi kan använda nätet som studie- och insamlingsfält, som verktyg i insamlingen och som resurs för kommunikation om insamling. Det handlar om att utnyttja den nya teknikens möjligheter i arbetet med Samdoks kärnfrågor, undersökningar och insamling i det samtida samhället. Den profilen ger Samdok en särställning. Nätet som studie- insamlingsfält ska ses i dubbel bemärkelse, både som sociala arenor och som specifika virtuella världar. När det gäller nätet som verktyg i insamlingen har museerna hittills huvudsakligen samlat in svar på webbfrågor om olika ämnen. Här finns således mycket att arbeta vidare med. Vi behöver utveckla och bredda insamlingsmetodiken, granska och diskutera webbmaterialets särdrag och kvaliteter. Även när det gäller nätet som resurs för kommunikation om undersökningar och insamling kan konstateras att få museer utnyttjar den potential som tekniken erbjuder. Enkät till museerna Med ambitionen att åstadkomma en nationellt täckande sammanställning över de kulturhistoriska museernas användning av digitala medier har Samdoksekretariatet utarbetat enkäten Digital kultur och digitala medier till medlemsinstitutionerna. De flesta frågorna rörde insamling och dokumentation, men för att få en bredare kartläggning fanns även frågor om inspelningsoch transkriberingsteknik, förmedling och kommunikation, bevarande, digitaliserade samlingar och databaser, etik och juridik. Vi frågade även efter museernas förebilder i digital insamling och kommunikation, egna erfarenheter att dela med sig av samt webbtips. Svaren på den omfattande enkäten är under bearbetning och resultatet publiceras i en rapport på Samdoks webbplats. Kulturpropositionen Som bekant nämndes inte Samdok i museikoordinatorns utredning SOU 2009:15, där det bland annat föreslogs att ansvarsmuseifunktionen skulle avskaffas och en ny samordningsinstans för museerna skulle inrättas. Samdoks pooler lämnade yttranden över utredningen där de poängterade vikten av samdokverksamheten. I propositionen Tid för kultur (2009/10:3) som överlämnades till riksdagen den 21 september återkommer förslaget att avskaffa ansvarsmuseifunktionen, vilket ska ske från och med den 1 januari De centrala museerna ges i uppdrag att tillsammans med kulturrådet och de regionala museerna lämna förslag till utformning av framtida samverkan. I propositionen säger man vidare att det inte finns något behov av att bygga upp den samordningsfunktion som museikoordinatorn föreslog, utan i stället bör befintliga strukturer förstärkas. Riksförbundet Sveriges museer föreslås få 1, 5 mkr för att vara samordnande och pådrivande i frågor som gäller samverkan kring bland annat utbildning, kompetensutveckling och internationellt samarbete. Vad allt detta kan få för konsekvenser för Samdok är ännu för tidigt att säga. Collectingnet och ICOM Hur gick det i Paris? Förslaget till etablerandet av en ny ICOM-kommitté om insamlingsfrågor samlade 140 namn från 27 länder i 5 världsdelar. Det sändes in i god tid för att kunna behandlas på ICOM:s möten i Paris i juni. Av någon anledning kom inte förslaget upp på dagordningen, men nu siktar vi på nästa tillfälle i december. Collectingnet fortsätter som vanligt med utgivandet av nyhetsbrevet Collectingnet Newsletter. Nummer 7 kom i oktober och nr 8 ges ut i december. Nyhetsbrevet distribueras till nätverkets medlemmar och finns även tillgängligt på Samdoks webbplats (se se/publication.asp?publicationid=4213&topme nu=143). Redaktionen välkomnar bidrag till nätverkets adress collectingnet@nordiskamuseet.se, eller till Samdoksekretariatet. Samdoks höstmöte Liksom i fjol samspelar Samdoks årliga konferens tematiskt med tidningens höstnummer. Vid höstmötet på Nordiska museet den november diskuteras museernas arbete med digitala medier under rubriken Digitalt samla, spana, spara, i en mix av inbjudna föreläsare, museipresentationer och gruppdiskussioner. Eva Fägerborg Samdoksekretariatet I detta nummer DigitALA världar»med flera olika ingångar till internet diskuteras nätet som studiefält för etnologisk forskning och musernas undersökningar, insamling av digitalt material och arbetsprocessen bakom ett stort webbprojekt. Ämnena har stor spännvidd sjuttiotalsmusik, yrkeshistoria, hemsidan för Förbundet Sveriges Dövblinda, nät-dating. Ett par artiklar reflekterar mer generellt om museer och webbens möjligheter och numret har även ett ABM-perspektiv med bidrag från KB och TAM-Arkiv. En av artiklarna i nr 1/09 följs upp i kommentaren om regionalt samarbete. Som alltid innehåller tidningen även poolernas spalter, rapporter från Samdokregistret och Norsam. p Samtid & museer nr 2/09 3

4 DigitALA världar Digital kultur på museet Digitala mötesplatser blir allt vanligare och allt viktigare. Hur kan de användas av museer, och hur kan digital kultur bevaras? Av Matilda Karlsson»Begreppet digitalt kulturarv har två betydelser: dels digitaliserat fysiskt kulturarv, till exempel digitala avbildningar av föremål, dels det kulturarv som utgörs av företeelser som skapats digitalt och därmed inte har någon fysisk motsvarighet. Den senare betydelsen kan innehålla sådant som digital konst och webbplatser, men också till exempel nätgemenskaper som för många kan vara lika viktiga som fysiska miljöer. Webbdokumentation och -insamling innefattar med andra ord traditionell insamling av till exempel berättelser, men också insamling av sådant som faktiskt sker och skapas på internet. Under min utbildning i museologi har jag i två uppsatser undersökt kombinationen museer och internet ur olika synvinklar. Den ena uppsatsen handlar om huruvida svenska museers webbplatser inbjuder till deltagande och/eller dialog (Karlsson 2008 a), den andra om bevarande av digitalt kulturarv och museets roll i detta (Karlsson 2008 b). I den här artikeln tar jag upp ett par av de ämnen som diskuteras mer i detalj i uppsatserna. Webb 2.0 och deltagande på museer Webben har under de senaste åren blivit allt mer inriktad på deltagande och social interaktion, något som ofta kallas webb 2.0. Till skillnad från mer traditionella webbplatser där besökaren bara kan ta del av innehållet är webb 2.0 beroende av att besökarna är användare och inte bara passiva mottagare av informationen. Besökare uppmuntras att delta och bidra, vilket kan innebära att han eller hon kan göra förändringar, skapa egna data och i allmänhet också 4 Samtid & museer nr 2/09 interagera med andra besökare. Teknik för interaktion har visserligen funnits länge på webben, men skillnaden mot tidigare ligger i att deltagandet numera sker i en mycket större skala. Tidigare i internets historia använde sig de flesta av webben på ett sätt som motsvarade TV eller tryckt text, det vill säga ett mer passivt användande. Webb 2.0-teknologier däremot utgår i större utsträckning från webbens möjligheter och egenskaper. Musei- och utställningsutvecklaren Nina Simon har tagit fram en modell över social interaktion på museer, med fem olika nivåer från låg till hög grad av deltagande ( com/2007/03/hierarchy-of-social-participation.html). Hon placerar in webb 2.0-applikationer på nivå fyra, där besökare eller snarare användare interagerar själv med innehållet, men även kan förhålla sig till och i vissa fall påverka vad andra gjort på webbplatsen. Ju fler som deltar, desto mer värde för den enskilde användaren. Ett exempel på en sådan webbfunktion är Västerbottens museums nyligen lanserade WiGo ( där besökare på internet kan lägga till information och berättelser kring kulturhistoria i Västerbottens län. På de första två nivåerna i Simons modell påverkas däremot inte besökaren av andras interaktion med föremålet eller funktionen i fråga. När det gäller museiutställningar betyder nivå ett att besökaren passivt tar in informationen som museet ger, och på nivå två befinner sig utställningar där besökaren kan interagera med innehållet på ett begränsat sätt, som i de flesta interaktiva utställningar. Till nivå tre hör innehåll där besökare inom vissa gränser kan se varandras interaktion, till exempel genom röstning på olika saker man kan se vad andra har röstat på, men det påverkar inte hur man själv röstar. På nivå fem, slutligen, är det besökarnas interaktion med varandra och den gemenskap detta skapar som är det primära inte i första hand deras interaktion med ett föremål eller en funktion. Diskussioner mellan personer hör hemma här, men också välfungerande webbforum. Nina Simon anser att museer bör sträva efter att erbjuda åtminstone några upplevelser på nivå fem, bland annat eftersom samhällsdialog bygger på det och för att kunna intressera olika typer av besökare. Simon menar också att det är just den ökade förekomsten av upplevelser på nivå tre och uppåt till exempel på internet som gör att museer inte längre bara kan fokusera på att erbjuda innehåll med ingen eller liten grad av interaktion för besökarna. Insamling av digitalt material Internet kan alltså användas av museer både för att samla in material, som kanske i vissa fall är helt digitalt, och som en mötesplats mellan museibesökare eller mellan museet och besökare. Mötesplatserna kan i sig vara värda att dokumentera som en form av kulturmiljöer. Insamling av digitala företeelser Datorer är inte längre bara verktyg, utan s ammanför också människor. Foto Matilda Karlsson.

5 DigitALA världar skiljer sig dock på vissa sätt från insamling av fysiska material. Själva urvalet av vilka digitala kulturyttringar som ska bevaras är förstås på ytan inte annorlunda än att välja ut materiellt kulturarv, något museer redan har rutiner för. Givetvis krävs att de som arbetar med urval och insamling är förtrogna med utvecklingen på webben, inte bara rent teknologiskt, för att kunna urskilja vad som kan anses vara värt att bevara. Vilka skillnader finns till exempel mellan en webbplats från 1999 och en från 2009? Och vad i detta är det som är viktigt att bevara är det utvecklingen i programmeringsspråk, i design eller hur webbplatsen upplevs av besökaren? När gränserna väl dragits för vad som ska samlas in och dokumenteras kan det alltså vara svårt att veta vilka delar av det definierade föremålet som behöver bevaras för att det även i framtiden ska fylla sitt syfte. När det gäller digitalt material är det ju innehållet, inte informationsbäraren i form av mediet, som är viktigt. Bevarande av fysiska föremål bygger i allmänhet på att det fysiska föremålet förkroppsligar föremålets mening, men i fallet digitala föremål är det oftast inte dess fysiska form som är meningsfull för en betraktare om ett antal digitala bilder lagras på en CD är det ju inte i första hand CD:n i sig som är intressant, utan dess innehåll. Unesco har sammanställt ett antal riktlinjer för digitalt bevarande, där de bland annat identifierat olika nivåer som digitala föremål kan analyseras på (Guidelines for the preservation of digital heritage, 2003). Bland annat görs där en skillnad mellan den logiska nivån, det vill säga den kod som är läsbar av en dator eller annan maskin, och den konceptuella nivån som är den som en människa förnimmer, till exempel en webbplats utseende eller struktur. Denna uppdelning kan göra det lättare att urskilja vad som ska bevaras och på vilket sätt det ska bevaras. En visualisering av hur Internet är uppbyggt av nätverk. Hämtad från Steve Jurvetsons Flickr-konto K-märkning av domäner? Ett av de problem som Unesco tar upp i ovan nämnda riktlinjer är förgänglighet: digitalt material kan mycket snabbt bli oanvändbart, raderas av upphovsrättsinnehavaren eller försvinna av andra skäl. Med andra ord riskerar mycket material att gå förlorat om de som dokumenterar avvaktar för länge med att välja ut vad som är viktigt att bevara. Det kan alltså i många fall vara bättre att samla in för säkerhets skull, även om det i allmänhet är lättare att se ett föremåls värde i efterhand än medan man befinner sig mitt i ett skeende eller en förändring. Medan jag arbetade med denna artikel illustrerades just förgängligheten genom att en blogg vars ägare avlidit togs över av reklam, vilket ledde till reaktioner från flera andra bloggare som tyckte att bloggens innehåll inte borde ha fått gå förlorat. Bland annat ansåg några att det borde finnas möjlighet att kulturminnesmärka webbdomäner (se t ex I och med att mer och mer interaktion sker via internet både mellan olika individer och mellan individer och institutioner av olika slag kommer troligen liknande diskussioner bli allt vanligare. Om insamlingen och bevarandet ska göras av museer eller av andra institutioner, och hur det ska gå till, är förstås en annan fråga. p Matilda Karlsson är museolog med särskilt intresse för webbfrågor. matilda@ritkontoret.com Referenser Guidelines for the preservation of digital heritage. Karlsson 2008 a. Svenska museer och den sociala webben: Webb 2.0 som verktyg för dialog. Umeå universitet, Institutionen för kultur- och medievetenskaper. Museologi C. VT Karlsson 2008 b. Bevarande av digitalt kulturarv en del av museets ansvar? Umeå universitet, Institutionen för kultur- och medievetenskaper. Museologi D. HT Båda uppsatserna går att ladda ner från Samtid & museer nr 2/09 5

6 digitala världar Ekoaffekter hur sjuttiotalet formas idag Projektet Ekoaffekter undersöker hur samtidshistoria formas i och kring populärmusik. En viktig ingång är de transnationella sociala nätverk kring populärmusik som finns på webben. Av Sverker Hyltén-Cavallius och Lars Kaijser»I april 2009 öppnade på Nordiska museet en utställning kallad Proggens affischer. Kärnmaterialet utgjordes av samlaren Håkan Agnsäters affischer och föremål från proggrörelsen, en samling som redan tidigare funnits tillgänglig på (vid tiden för vernissagen hade dock sajten bytt namn till det internationellt mer gångbara På vernissagen fick trubaduren Jan Hammarlund och politikern Tjia Torpe ge röst åt proggen, varpå kända ansikten från och 70-talens alternativa rörelser minglade mot en fond av tidstypiska hammondtoner. I utställningen möttes flera olika intressen: En samlare som önskar att affischerna ska nå en bredare publik. Ett museum med ambitionen att skildra samtidshistorien. Affischmakare i det förflutna med ambitionen att träffsäkert, snabbt och effektivt nå ut med politiska budskap, konserter eller demonstrationer. Gör-det-själv-musiker som snickrade ihop egna elgitarrer. Och så själva affischerna och föremålen, som talat till samlaren, till museets anställda, och till utställningens besökare. Här ryms flera visioner om på vilket sätt det förflutna ska ta plats i vår tid, i vilket modus besökaren ska närma sig utställningen. En anställd på museet förklarade att hon mest av allt såg utställningen som en möjlighet till lite nostalgi för dem som var med. En annan inblandad säger att han vill att utställningen ska bli något mer än bara nostalgi, att den ska säga något om en tid som varit och om den tid vi lever i nu. Utställningens teman förmedlar ytterligare perspektiv på både dåtid och nutid; politiska affischer, kvinnorörelsen och musikrörelsen säger något om hur gränser och kategoriseringar i det förflutna dras. Forskningsprojektet Ekoaffekter Ovanstående beskrivning är en bra utgångspunkt för att presentera forskningsprojektet Ekoaffekter, påbörjat i januari 2009 och finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. I projektet följer vi nätverk som formar sjuttiotalet som ett historiskt och musikaliskt rum. Utgångspunkten står att finna i de diskussioner kring socialt minne och historieskrivning som hävdar att vi inte kan förstå hur det förflutna formas utan att också titta på de ritualer, kroppsliga praktiker och populära symbolspråk som människor använder sig av i vardagslivet. Med andra ord: historien skrivs lika mycket i klädmodets vintagestilar och populärmusikens retroklanger som i historieböckerna och museimontrarna (jfr Guffey 2006). Projektet undersöker ett antal nätverk kring musik som på olika sätt tillskrivs värdet sjuttiotal från återuppväckta rockband till retroklingande sound och noggrant kopierande tributeband (Hyltén- Cavallius 2008). Vi knyter därmed an till ett växande forskningsområde kring hur scener för populärmusik formas på och av internet (Ayers red. 2006). Internet som fält En viktig ingång i undersökningen är internet. Målet är att visa hur nätverk producerar, förvaltar och organiserar det förflutna. På internet pågår mycket av det vardagliga informations- och åsiktsutbyte som formar nätverken, och det blir således en viktig plats för att samla material. Vi har närmat oss vårt studiefält förhållandevis öppet utan att från början definiera vilka nätverk vi ska undersöka. Första steget är därför att definiera vilka dessa kan vara. Vi har särskilt letat efter debatter eller pågående diskussioner där referenser till sjuttiotalets musikaliska fält utgör en viktig ingrediens och särskilt sökt efter formuleringar som nyprogg, sjuttiotalsklanger eller sjuttiotalskänsla. När vi närmar oss communities, webbfora och hemsidor koncentrerar vi oss på hur man minns, presenterar, berättar och använder sjuttiotalet i diskussioner. Vi frågar oss också vilka återkommande diskussioner eller inlägg som förekommer. Vilka konserter, skivor, musiker, producenter, låtar hänvisar man till? Vi söker här särskilt efter påståenden som lyfts fram som sanningar. Hur markeras att något är sant, rätt eller riktigt? Personliga hågkomster och ögonvittnesskildringar tycks väga tungt. På hemsidan Proggens affischer finns till exempel möjlighet att kommentera varje affisch. Flera besökare har också gjort detta. Dessa korta inlägg präglas av igenkännande och hågkomster och skapar små berättelser kring affischerna. Vi söker som tidigare nämnts identifiera olika nätverk där musikens historia förhandlas. Skärningspunkterna i ett sådant nätverk kallar vi för noder. Enkelt kan man utrycka det så att en nod på internet motsvaras av en hemsida. Hemsidan kan då till exempel tillhöra en artist, ett skivbolag eller en arrangör. Det kan också vara hemsidor där musik och konserter recenseras eller där någon 6 Samtid & museer nr 2/09

7 digitala världar eller några tagit sig an någon särskild aspekt av sjuttiotalets musik som hyllning eller för att skapa en kunskapsbank. Att arbeta med nätet som studiefält kräver urskiljning och gränsdragningar. Nätets potential är också dess besvärjelse och möjligheten att följa länkar och infall är obegränsad. Vi har därför medvetet sökt begränsa oss till vissa sammanhang och pågående diskussioner. Det är dels avhängigt vad vi själva funnit intressant att ta del av, dels vad som var aktuellt när vi inledde vår forskning. Ett exempel är utställningen Proggens affischer med såväl Nordiska museets egen hemsida, som en särskild hemsida tillägnad affischsamlingen. Här uppenbarar sig spännande frågor om vad som händer med historieskrivningen i en virtuell utställning när den ges fysisk gestalt, och flyttas från ett auktoritetsfält (nätverken på internet) till ett annat (Nordiska museet). Analytiska ingångar För att svara på vårt syfte har vi till att börja med arbetat med tre ingångar till internet. Inledningsvis har vi fokuserat hemsidors organisation, vidare som del i sociala nätverk och slutligen som en estetik. Det första steget handlar om hur en hemsida är organiserad. Ingår den i en etablerad institutionell ram eller är den utformad av en enskild aktör? Nordiska museets hemsida ingår i en organisation som anger ramarna för hur information kan utformas, medan Proggensaffischer. se mer är resultatet av en enskild persons idé om hur sidan bör se ut. Hemsidorna är led i sociala nätverk på och utanför webben. Vi undersöker därför bland annat vilka hemsidor man länkar sig till och vilka personer och institutioner man refererar till. Går det att skönja några mönster i nätverkandet? En annan viktig fråga handlar om nätverkandets intensitet och omfattning. På hemsidor i populära communities såsom Myspace och Facebook pågår ett ständigt hejande och kortfattade uppdateringar, men mängden information per ordväxling är ganska liten. En levande hemsida kräver sitt upprätthållande, men det kan se olika ut. Här är hemsidan se ett intressant exempel. Hemsidans Under Aktuellt finner man på proggposters.se annonser om evenemang i samband med utställningen på Nordiska museet och efterlysningar. Sajten är avskalad och enkel, och ställer själva de reproducerade affischerna i fokus. På Nordiska museets hemsida ingår affischerna i marknadsföringen av pågående utställningar. Flikarna tematiseras av sådant som en besökare på sajten kan tänkas vilja ta reda på om museet, och museets logotyp återfinns på alla sidor. Nyanserna av rött, och texten Svenska trender och traditioner signalerar samtid och historia, design och hantverk m.m. På progg.se kan man också läsa om Nordiska museets progglördag bredvid andra nyheter. Sajten är sökbar efter bandnamn, och kring många band pågår kontinuerligt utbyte. Logotypen ser lite hemmagjord ut, och med underrubriken Alternativ musik i Sverige markeras både historiska och estetiska gränser som är omtvistade. upphovsman slutade uppdatera sidan redan för ett par år sedan men den lever kvar i form av forumdiskussioner och användarnas nyhetsförmedling. Genom medlemmarnas fortsatta bruk av hemsidan växer historien om sjuttiotalets musik fortfarande fram. I hemsidornas estetiska inramning har vi tittat på hur de inreds, val av färger, rubrikers typsnitt, bilder, ljudsättningar och musik. När vi väger samman dessa hemsidors estetik, text och musik kan vi också börja svara på frågan vilka historier hemsidorna ger utrymme för. Går det här att identifiera temperament, stämning eller modus på hemsidan, som också sätter ramar för berättelserna? Avslutande kommentar Internet kan figurera på många sätt i ett forskningsprojekt. Det kan vara en källa där man söker information, det kan vara en metod för att intervjua och fältarbeta och det kan vara ett fält i sig självt. Vi fokuserar det främst som ett fält, som en plats där historieskapandet pågår, även om vi också deltar i debatter och ställer frågor. Den virtuella världen utgör bara en del av vår studie. Även för den som har en egen hemsida kan den vara ett sidospår i en mycket bredare verksamhet, och betydelsen av internet blir därför en tråd i våra intervjuer och observationer. Nästa steg i vår studie är därför att följa upp internetundersökningarna med intervjuer och analyser. p Sverker Hyltén-Cavallius och Lars Kaijser är forskare och lärare vid Etnologiska avdelningen vid Stockholms universitet. sverker.hylten-cavallius@etnologi.su.se; lars.kaijser@etnologi.su.se Referenser Ayers, Michael D. red. 2006: Cybersounds. Essays on Virtual Music Culture. New York: Peter Lang. Guffey, Elizabeth E., 2006: Retro. The culture of revival. London: Reaktion. Hyltén-Cavallius, Sverker 2008: Sekunder förvandlas till år återfödelse, återklingande och återskapande i sjuttiotalsrock. Kulturella perspektiv 2008:4. Samtid & museer nr 2/09 7

8 digitala världar Nettmøter Internetts store nedslagsfelt øker mulighetene for at nye kjærester og venner skal kunne møtes. Men kjærlighetsjakten omtales også som blottstillende og risikofyllt. Det kommer fram i en ny undersøkelse ved Norsk Telemuseum. Anonymitet og åpenhet er sentrale temaer. Av Nina Bratland»Nettsteder som tilbyr kontakttjenester reklamerer med stor aktivitet og viser fram bilder av nye medlemmer. Samtidig formidles regler for anonymitet og advarsler om farer ved å gi ut for mye personlig informasjon. Jeg viser her noen hovedtrekk i hvordan nettdatere selv forholder seg til anonymitet og åpenhet. Undersøkelsen er basert på intervjuer med 19 personer som alle har erfaring med kontaktsøking på internett. I intervjuene ble forholdet til de to begrepene anonymitet og åpenhet ofte framstilt som en prosess, en utviklingshistorie med forskjellig innhold og forskjellig utviklingskurve for de forskjellige personene. Grovt sett kunne jeg kjenne igjen to typer anonyme startfaser: En engstelig anonym og en utforskende anonym. Jeg fikk fortellinger om nettaktiviteter som hadde ulike utgangspunkt. Men når historiene fortsatte, ble de mer samstemt. Alle hadde beveget seg mot større grad av åpenhet. Engstelig anonym start De som fortalte om en engstelig anonym startfase hadde kort erfaring, de hadde begynt sin aktivitet som nett-datere på et tidspunkt da dette var blitt et omfattende fenomen som kunne virke uoversiktlig og ukontrollerbart. De var redde for det ukjente i dobbel forstand. Det ukjente mediet og de ukjente menneskene. I miljøet de kom fra var nett-dating en uvanlig måte å finne en kjæreste på. Aktiviteten ble motsetningsfylt, defensiv og samtidig full av spenning positivt avventende. Møter med mange vanlige mennesker dempet imidlertid nervøsiteten. Da Eva (50) begynte å lete etter en kjæreste på nett, var det med mange motforstillinger. Blant hennes venner var det ikke helt stuerent å treffe noen på den måten. Men det å møte så mye ålreite folk... eller ålreite menn, for det er jo det det er snakk om, det gjorde at usikkerheten forsvant. Utforskende anonym start En utforskende anonym startfase var vanlig for de med lengre erfaring, gjerne fra 1990-tallet, før de spesialkonstruerte nettstedene ble utvikla. Kontaktsøkende virksomhet krevde da en offensiv, oppsøkende innstilling. Informanter med dette utgangspunket hadde interesse for underholdning, spenning og testing av identiteter. Anonymitet ble brukt til andre ting enn å søke beskyttelse. Men den uforpliktende leken ble mindre interessant etter hvert. Timo (39) og Martine (27) hadde også gått fra full anonymitet til det de beskrev som en mer komfortabel åpenhet. Men her var det lite nervøsitet å spore i startfasen. Timo var åpen for å leke seg og teste ulike identiteter. Men etter hvert trivdes han dårlig med ustabiliteten i det, og ble mer opptatt av å snakke med folk og møtes. Martine så på anonymitet som en del av spillereglene og noe som ga gode retrettmuligheter. Overgangen fra Spray til Sukker ble et generasjonsskifte når det gjalt åpenhet. Hun fortalte om det i positive vendinger, og satte det inn i et historisk perspektiv: På Sukker så var folk mye mer åpne. De aller fleste hadde konkrete portretter og åpenheten var veldig stor... det skjedde veldig mye fra 2003 til Anonyme samtaler En liten gruppe foretrakk en kommunikasjonsform jeg best kan beskrive som kun anonym. Samtaler og nære nettvennskap eksisterte på betingelse av denne kontaktformen. En nødvendig avstand til konkrete personopplysninger og en frihet fra blikkontakt. Men anonymiteten på ett område bidro til åpenhet på et annet. Psykiater Finn Skårderud mener at samtaler på nett kan være et tillegg og et alternativ til den tradisjonelle samtaleterapien. Han er spesielt opptatt av spiseforstyrrelser og skam, en følelse nært knytta til blikket. Når det er et problem å snakke med mennesker ansikt til ansikt, blir det nødvendig å finne andre løsninger. Jeg vet ikke om de aktuelle informantene søkte hjelp i et behandlingsapparat, men de søkte i hvert fall venner i et skriftlig nettfellesskap. Lars (40) hadde en helt spesiell positiv opplevelse med å kommunisere anonymt på nett: Noen 8 Samtid & museer nr 2/09

9 digitala världar Med lysende neon, varmt og flørtende, ønskes publikum velkommen til utstillingen om nettdating ved Norsk Telemuseum. Foto Norsk Telemuseum. av de det var artigst å prate med, var de som var ærlige i sin kommunikasjon og om sine følelser, men ikke var helt åpne om hvem de faktisk var. Han tenkte det var lettere å være helt åpen når du ikke forbindes med en navngitt person. Erika (46) hadde utvikla et nettvennskap over flere år. De starta i et diskusjonsforum og gikk over til epost. Anonymitet var en forutsetning for begge,...vi vet jo en hel masse, men den informasjonen vi gir om oss sjøl den er kontrollert. Jeg kan snakke om ting uten at andre folk eller andre historier blir blanda inn. Et av samtidens prøverom Sosiolog Richard Sennett har også vært opptatt av nærhet og avstand i kommunikasjon mellom mennesker (1977, 1992). Han mener at vi i vår tid har en tendens til å søke personlig mening i det som burde være upersonlig. Det intime har tvunget seg fram som resultat av en lang historisk prosess. Samfunnet har mista sin siviliserte væremåte: den aktivitet som beskytter folk for hverandre og likevel tillater dem å ha glede av hverandres selskap (1992:14). Å bære maske er kjernen i den siviliserte væremåten. Sennet viser til rollespillets og teaterets funksjon på 1700-tallet, den gang folk knyttet sosiale bånd i kraft av sosial distanse. Intimitet skaper en forventning, sier Sennet. Når relasjoner er nære, forventes det også at de er varme. Men jo nærmere folk kommer hverandre, jo mer smertelig og krevende blir forholdet mellom dem. Den siviliserte væremåten fungerte som en beskyttelse fra å oppleve hverandre som en byrde. Sennett strevde med et tap og så ikke lyst på situasjonen. Hans historiske framstilling er overbevisende, men etter å ha hørt mange fortellinger fra folk som snakker sammen på internett, vet jeg at vi har fått mye tilbake. Sennet fikk også øye på en mulighet. Han skrev The Fall of Public Man tjue år før internett kom i vanlig bruk, men hadde interessante synspunkter på annen elektronisk kommunikasjon. Han beskrev radio og tv som effektive virkemidler for å gjøre alle deltakere og alle temaer private. Men han så også at disse mediene ga en mulighet til å observere sosiale begivenheter fra en tilbaketrukket, privat posisjon. Utvikling av interaktive medier har ikke bare utvida denne muligheten, men skapt en ny virkelighet. Med internett kan nettdatere og andre føre sin egen siviliserte kommunikasjon ved å forvalte anonymitet og åpenhet etter egne behov. Teknologien er med på å skape en form for prøverom, et sted i bevisstheten der Sennets gamle teater sto. Et rom og en vilje til å teste ut forskjellige måter å møte andre mennesker på. Prøve og forkaste, uten å bli sett. Blande seg inn i diskusjoner, sprite opp seksuelle fantasier, oppdage at noen har de samme erfaringene som deg, gjøre avtaler man kanskje ellers ikke ville ha fått. Finne venner, finne kjærester. Både maskene og scenebelysninga fungerer og det blir knytta sosiale bånd i kraft av både sosial distanse og nærhet. Nettdatere på utstilling 15.oktober 2009 åpnet Norsk Telemuseum utstillingen Nettdating: Følelser i flyt. Her presenterer vi noen av informantenes historier gjennom en lydinstallasjon. Ved hjelp av mobiltelefon kan publikum også laste opp sin egen profil til en digital tavle, og laste ned andres. Et mulig datingsted. Utstillingen har en egen blogg, og publikums holdninger til og erfaringer fra nettdating presenteres kontinuerlig. Bloggen er tilgjengelig både via museets nettsider og i utstillingen. p Nina Bratland är kulturhistoriker vid Norsk Telemuseum nina.bratland@telemuseum.no Referenser Bratland, Nina 2009: Nettmøter. Mellom anonymitet og åpenhet. I: På sporet av den tapte samtid. Oslo: Norsk kulturråd og Fagbokforlaget. Sennet, Richard 1977: The Fall of Public Man. New York: W.W. Norton & Company. Sennet, Richard 1977/1992: Intimitetstyrraniet. Oslo: Cappelen. Skårderud, Finn 2003: Sh@me in Cyberspace. Relationships Without Faces: The E-media and Eating Disorders. I: European Eating Disorders Review 11. s Samtid & museer nr 2/09 9

10 digitala världar Lärarnas historia på webben TAM-Arkiv har i ett nytt projekt arbetat med presentation av en hel yrkeskårs historia på webben. Förutom att stärka yrkesidentitet och främja ny forskning har syftet varit att vinna kunskaper om digitalisering och pröva nya sätt att synliggöra arkiv. Av Jim Löfgren»Att starta ett projekt som detta reser en rad frågor kring målgrupp, syfte, urval och presentation liksom tekniska metoder och dokument-metadata. Medan vi beträtt en väg att nå ut med arkiv som av allt att döma har framtiden för sig har vi även lärt mycket om ett projekts risker. Beställare av Lärarnas historia är våra medlemmar lärarorganisationerna och Stiftelsen SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärarförening). Projektet har haft en styrgrupp, en relativt liten projektgrupp, en referensgrupp av forskare och representanter för beställarna samt en avnämargrupp med lärare. Vi har diskuterat med kollegor som drivit liknande projekt, gjort IT-förstudier och valt en konsult för IT-utveckling. I projektet har kontinuerligt förts diskussioner kring innehåll och inriktning. Arbetsprototyp till webbplatsen Lärarnas historia Webbplatsen Hur skulle webbplatsen se ut? Vi önskade en dokumentdatabas, i likhet med ABM-samarbetet Stockholmskällan, men ville också presentera dokumenten via artikeltexter, inspirerade av t.ex. Centrum för Näringslivshistoria med sin A rlas historia. En successiv process i möte med ämnet och målgruppen ledde fram till vår egen webbstruktur. Tematiska ingångar med korta texter leder vidare till ett 60-tal fördjupande artiklar med relaterade dokument. Tidslinjer skapar förståelse för hur nu och då berör varandra. Man kan fritt söka dokument (till en början ca 600 st.) efter olika kriterier, bl.a. ämnesord. Dokumenten relateras även till TAM-Arkivs arkivförteckningar. Ämnesorden bildar en egen ingångsstruktur som knyter samman både dokument och texter. Förstasidan kommer till viss del att vara föränderlig. Med flera ingångar till materialet undviks en statisk presentation till förmån för besökares olika beteenden. Dokumenten kan sökas efter olika avgränsningar och ämnesord Dokumenten Ett centralt arbete har varit att identifiera lämpliga dokument bakom abstrakta serierubriker och stumma arkiv volymer. Därtill ska dokumenten beskrivas genom metadata, skannas och registreras. Detta är ett arbete vars komplexitet och tidsåtgång knappast kan underskattas. En person hinner kanske producera 5 10 dokument per dag. Vilka är kriterierna för ett relevant dokument? Kan det belysa de ämnesområden vi specificerat och behandlat i artiklarna? Är det intressant för målgruppen och lätt att läsa på webben? Med arkivpedagogiska ambitioner måste vi presentera dokumenten i dess historiska kontext. Personal i projektet måste ha eller tillägna sig vissa kunskaper i ämnet. Alternativet är mängdskanning med begränsad beskrivning, där materialet bedöms vara intressant nog och varje enskilt dokument i princip bara ges ett id-nummer. Vissa typer av handlingar har varit tacksammare att undersöka, som t.ex. kongresshandlingar, skrivelser och viss korrespondens. Särskilt intressanta är insamlade lärarminnen och en del personarkiv. Organisationstidningarna är en rik och lättillgänglig källa, som med sin tidsfärg utgör en bra pedagogisk resurs för webbsidan. Texterna Vi har anlitat externa skribenter, ofta forskare, för att beskriva lärargrupper och skolformernas utveckling under drygt hundra år, lärarnas roll och villkor, organisationer och förgrundsgestalter. Webbartiklarna skulle vara mer journalistiska än akademiska, något som ibland visade sig svårt att kombinera med den fördjupning våra ämnen ändå kräver. Lösningen blev att en sakkunnig redak- 10 Samtid & museer nr 2/09

11 DigitALA världar En småskollärarinna berättar om sin yrkesgärning som började Från SAF:s (Sveriges Allmänna Folkskollärarförbund) arkiv, TAM-Arkiv. tör i nära samarbete med oss skrivit lätta och enhetliga ingångstexter utifrån ett nu och då-perspektiv, med högaktuella skolfrågor som utgångspunkt. Där kan besökaren stanna, prova att söka på dokument, eller läsa vidare. En annan erfarenhet är att vi jobbade med parallella spår, ett där artiklar skrevs av skribenterna, ett annat där vi själva gick igenom arkiv. I efterhand kunde det bli svårt att finna lämpliga källdokument till varje artikel. När teman och större historiska frågor strukturerats i vår redaktion kunde vi mer fokuserat söka dokument. Tidslinjerna med milstolpar visade sig också framkomliga att arbeta med. Metadata Beskrivningar av information är en nyckelfråga för arkiv och metadata har varit föremål för mycket diskussion i projektet, då våra arkiv inte har beskrivningar av enskilda dokument, endast serier och volymer. Vi kunde inte genast lösa alla komplexa frågor kring digital arkivering utan valde en pragmatisk väg. Arkivredovisningen följer redan standarderna ISAD(G) och EAD/EAC för att beskriva arkivbildare och arkivstruktur ned till volymnivå. För beskrivning på dokumentnivå har vi använt ett begränsat urval av elementen i Dublin Core för att göra TAM-Arkivs typiska arkivdokument sökbara på webbplatsen. Arbetet med metadata har resulterat i ett dussintal databasfält för att beskriva ett dokument. Ett av dessa metadata är ämnesorden. Ett knappt hundratal övergripande ämnesord i två nivåer utkristalliserades. Vi fann detta vara en lämplig avgränsning, då fler ord kan bli mycket krävande att förvalta och använda. Publiceringssystem Varje webbplats av någon omfattning behöver ett publiceringssystem. Vi behövde också någon form av dokumentdatabas. Ett möjligt val var EPiServer och Share- Point, en helhetslösning att växa med. Nackdelar var dyra licenser och driftskostnader och att vara i händerna på programleverantörerna. Valet föll i stället på Open Source med sin fria programvara. Det kanske största webbsystemet Drupal mötte våra behov och skulle även ersätta en separat databaslösning. Vi behövde hjälp med utveckling, men genom detta val samt med egen kompetens har vi minst halverat projektets och TAM- Arkivs fortsatta IT-kostnader. Drupal har olika komplexitetsgrad för redaktörer, administratörer och utvecklare. Efter en instruktion kan de flesta skapa och redigera artiklar och registrera dokument. Framtid Lansering och marknadsföring av Lärarnas historia är beräknad till februari Under 2010 kommer webbplatsen att byggas på för att sedan gå in i en förvaltningsfas. I nätets informationsmyller gäller det att föra ut sitt innehåll där det eftersöks, som t.ex. Wikipedia. Det kan även ske i samordning med andra kulturarvsinstitutioner och vi kommer att titta på K-Samsök. Webbplatser utvecklas även genom användarnas delaktighet. En möjlighet vore att samla in lärarberättelser, i linje med TAM-Arkivs yrkesdokumentationer. Sammanfattning och råd Med denna plattform för presentation av arkiv har TAM-Arkiv vunnit erfarenheter inför det fortsatta arbetet med digitalisering. Det har varit ett resurskrävande men spännande projekt, som vi är övertygade om ger vinster på sikt. I vår till största del medlemsfinansierade organisation är det en nödvändighet att visa arkivens värde. Vår webbplats hoppas vi har möjligheten att appellera inte bara till en stor yrkesgrupp utan även till forskare och en intresserad allmänhet. Våra råd till liknande projekt är: ha tydliga projektroller för att kunna avgränsa och arbeta realistiskt; definiera målgruppen; gör en första inventering av arkivdokument; ha viss egen IT-kompetens; använd Open Source; börja litet men skalbart; dubblera minst uppskattad budget, bemanning och tid för ett första projekt; dokumentera metoder och IT-system. Projektorganisationen har ibland varit krävande att hantera, med många röster och intressen, mycket beroende på att vi ville lägga kvalitet och trovärdighet i behandlingen av det stora ämnet, en samhällsbärande yrkesgrupps historia. Ett annat arbetssätt vore att projektanställa några ämneskunniga personer, gärna med journalistisk erfarenhet, som arbetar i närkontakt med arkivmaterialet. Kanske måste också dokumenten kunna få tala för sig själva. Vilka dokument som ska tala och till vem, den frågan kommer man inte ifrån. p Jim Löfgren är arkivarie och projektledare vid TAM-Arkiv jim.lofgren@tam-arkiv.se Samtid & museer nr 2/09 11

12 digitala världar KB samlar den svenska webben Att samla kulturarv handlar inte bara om de höga verken, diktsamlingarna och de lärda essäerna. Det mesta kanske snarare kan kallas lättviktigt skräp. Det märks inte minst när KB samlar in svenska webbsidor. Men vet man verkligen vad som är skräp? Och om man vet det i dag, vet man det då för alla tider? Av Staffan Castegren»År 1661 tillkom den första lagen om pliktleveranser till KB. Den har varit mycket effektiv i att samla upp det tryckta kulturarvet. KB har i princip allt. På 1600-talet var det i första hand en censurlag. I dag är det snarare press och allmänhet som kan stötas av att KB har rasistiskt eller pornografiskt material. Men även detta ingår i kulturarvet och ger sin bild av tiden då det producerades och omfattas av KB:s uppdrag att samla, bevara och tillgängliggöra. Att samla i en ny tid Nu har vi en motsvarande pliktlag för ljud och rörliga bilder. Men i mitten av 1990-talet insåg man på KB att mycket av det svenska kulturarvet får sin enda publicering på internet. Detta aktualiserade frågan om KB:s uppdrag att samla och bevara i en ny tid. På den tiden var naturligtvis datormognaden lägre och inte många insåg i vilken oerhörd grad internet skulle komma att förändra samhället. År 1997 gjorde KB som första nationalbibliotek i världen en insamling av det egna landets webbplatser. I första hand samlas i princip alla webbsidor från domänen.se. Men svenska sidor finns även på andra domäner, inte minst.nu. Sanningen är att det existerar fler nationsdomäner (ca 300) än nationer och överallt kan det finnas svenska sidor. Med hjälp av IP-adresser kan man slå fast var en webbserver står rent geografiskt och detta hjälper till vid urvalet. En miljard objekt KB:s webbarkiv har två delar, en för de stora svepen som görs två gånger per år, och en för de dagliga insamlingarna av dagstidningarnas webbupplagor. Webbarkivet är KB:s i särklass största samling med över en miljard objekt som tillsammans upptar ca 50 Terabyte minne. Genom detta arbete finns alltså hittills över tio år av svensk webbhistoria samlad på KB. Det är en viktig källa för den som vill studera det svenska samhället och IT-teknologins framväxt och mognad i landet. Insamling av material på webben sker vanligtvis med en automatisk programvara, som på KB kallas webbrobot. Det är i praktiken det enda sättet om mängden material inte är mycket liten. Skillnaden är dock stor mellan en webbrobot och en webbläsare med en levande användare som kan interagera. En webbläsare har flera miljoner rader programkod, medan en webbrobot bara har en bråkdel av den funktionaliteten. Detta påverkar naturligtvis insamlingen på olika sätt. Den svåra interaktiviteten En söksida för en databas är ett oöverstigligt hinder för en webbrobot. Den kan ju inte skriva in sökord. Allt som ligger bakom den första sidan går därför förlorat. Det gäller för övrigt all interaktivitet. Ett annat problem är länkar i Java-script och Flash. I dag klarar inte en webbrobot dem, även om det kanske kan bli möjligt i framtiden. Många webbplatser presenterar dessutom olika material till olika användare beroende på webbläsare, språk, geografisk placering, vad man visat intresse för vid tidigare besök med mera. Vilken bild av webben är den rätta i ett sådant fall? Webben är inte längre en samling statiska dokument utan något mycket mer komplext. Användandet av webbrobotar är som sagt den enda framkomliga vägen. Dock måste man vara medveten om att en hel del går förlorat. Även om förbättringar kan göras, kommer knappast situationen att förändras på något avgörande sätt. Den tekniska utvecklingen går snarare mot en ökad interaktivitet, skript-tekniker, klient-program med mera. Magnetband eller hårddisk? Allt som samlas in lagras på magnetband som hanteras av en bandrobot. Detta system byggdes upp för 7 8 år sedan. Valet gjordes därför att då var priserna på hårddiskkapacitet mycket högre än i dag. Då, i början av projektet, anade man inte heller hur mycket data som webbinsamlingen skulle generera. Systemet fungerar bra, men har vissa nackdelar. Främst är det den långa tiden för tillgängliggörandet. Filerna måste ju hämtas av bandroboten. Nu har utvecklingen vad gäller teknik och pris gjort att det kan vara dags att lägga upp en kopia av hela arkivet helt på disk för snabbt åtkomst. Då kan 12 Samtid & museer nr 2/09

13 digitala världar En bandrobot av den typ som används i KB:s webbarkiv. Foto Anders Rooth. också bandroboten med vidhängande system bli ett säkerhetsarkiv. Ett annat problem i bevarandet är att det finns ett stort antal olika filformat i arkivet. KB har startat ett projekt tillsammans med LDB-centrum i Boden kring hur man säkrar tillgången till ålderdomliga format. Negativ politisk inverkan Det största hindret för tillgängligheten är dock inte tekniskt utan juridiskt och politiskt. Enligt en förordning från regeringen som reglerar verksamheten, särskilt med avseende på personuppgiftslagen, får vi endast ge tillgång till materialet i våra egna lokaler. Därför har webbarkivet ganska få användare, vilket har haft en negativ inverkan på arbetet. Användarna är ju de som kan tala om vad som saknas och vad som är ofullständigt. De är en viktig faktor i kvalitets- och utvecklingsarbetet. KB var tidigt ute med att samla den svenska webben, men andra har hunnit i kapp och kanske förbi i vissa avseenden. Internet Archives på adressen har det som KB skulle önska. Arkivet är helt diskbaserat och fritt tillgängligt på webben. De har gjort vad myndigheter sällan vågar: lagt ut allt och tagit tag i frågor om personskydd och upphovsrätt efterhand som de kommit in. De är kända i branschen för en hög servicegrad när det gäller att ta bort material som enskilda människor finner kränkande. KB näst bäst? KB har av naturliga skäl världens mest kompletta samling av svenskt webbmaterial. Men om nu Internet Archives och andra aktörer lyckas bättre med tillgängliggörandet, varför ska KB fortsätta att satsa resurser på något som kanske ändå bara blir näst bäst? Om Google Books lyckas skanna in hela världslitteraturen, vad har då nationalbiblioteken för roll? Sådana frågor diskuteras nu inom hela ABM-sektorn och jag ska inte gå närmare in på dem här. För KB:s del är uppgiften klar: vi ska samla, bevara och tillgängliggöra nationens minne. Det är ett demokratiskt uppdrag vi har från Sveriges riksdag och min tro är att detta borgar för en annan långsiktighet än om vår huvudman skulle vara en bolagsstyrelse, hur idealistisk och välmenande den än vore. En osannolik mängd skräp En annan fråga som diskuteras är kvalitets aspekten. Ska verkligen allt sparas? Som jag nämnde tidigare har pliktlagen varit effektiv i att samla upp det tryckta kulturarvet. Men för tryckt material finns en viss (kanske inte alltid så stor) kvalitetssäkring eftersom det faktiskt är förenat med både kostnader och möda att ge ut en bok, en tidning eller till och med ett enkelt reklamblad. Att detta inte gäller på internet i samma utsträckning kan man snabbt konstatera när man surfar runt en stund. Ska man verkligen spara denna osannolika mängd skräp? På medeltiden trodde man att det var kungasagorna, ättelängderna och de sirligt präntade historieböckerna som var värda att spara. I dag intresserar sig historikerna snarare för kyrkböcker och rättegångsprotokoll. Hur ska man kunna veta vad som är värdefullt om 500 år? KB:s uppdrag Det känsliga materialet som jag nämnde tidigare utgör en ganska liten del i KB:s bok- och tidningsmagasin. Ute på internet däremot väger framförallt pornografin, med även rasismen och de personliga påhoppen tungt i det samlade materialet. Är det verkligen rimligt att vi fyller våra servrar med sådana webbsidor? Av två skäl svarar KB ja på den frågan. Ett skäl är av teknisk art; det är helt enkelt lättare att samla allt än att vara selektiv. Men visst går ett sådant problem att lösa. Det andra skälet är dock oändligt mycket viktigare. Det handlar om KB:s uppdrag: Om vi skulle börja bedöma och censurera material vare sig det sker utifrån politiska, moraliska, kvalitetsmässiga eller andra kriterier skulle vi öppna en dörr som kanske kan bli svår att stänga igen. p Staffan Castegren är kommunikatör vid Kungliga biblioteket. staffan.castegren@kb.se Samtid & museer nr 2/09 13

14 digitala världar Lika värde Av Gilda Stiby Pelkonen»Gemensamma frågor för poolens undersökning är: Vilka ideal kan man utläsa ur informationen på hemsidorna? Vilka roller speglas? Kan man utläsa någon hierarkisk ordning? På vilket sätt kan man uppfatta maktförhållanden? Vilken självbild förmedlas? är ett organ för Förbundet Sveriges Dövblinda (FSDB), ett litet intressepolitiskt riksförbund med tolv regionala föreningar samt självstyrande sektioner för barn/ungdom och föräldrar. Hemsidan är tillgänglig för personer med dövblindhet genom punktskriftsdisplay, där allt som visas på skärmen kan läsas med punktskrift. Synskadade kan både använda denna och via talsyntes få texten på skärmen uppläst. Verksamhetsområde och innehåll Förbundets syfte är att vara en partipolitiskt obunden intresseorganisation för landets dövblinda. FSDB ska utgå från principen om alla människors lika värde, arbeta för dövblindas rätt till full delaktighet och jämlikhet på alla områden i samhället. FSDB ska också arbeta för att bryta den isolering som kan följa av funktionshindret dövblindhet samt främja kontakter såväl mellan dövblinda som mellan dövblinda och andra människor. Hemsidans innehåll speglar ganska väl förbundets ideal att vara en aktiverande kamratförening parallellt med det intressepolitiska arbetet. Nyckelord som ofta återkommer är kommunikation, kontakt, barn, ungdom, föräldrar, vuxet vardagsliv, aktiviteter, samhällsservice m.m. Förutom nyheter, föreningsinformation, information om dövblindhet, om samhällets stöd, material och tidningar finns länkar direkt till sektionerna Dövblind Ungdom DBU och Hur presenterar sig samhällsinstitutioner på nätet och hur förhåller de sig till sina målgrupper? Detta undersöks i ett gemensamt projekt inom poolen för Samhälle och politik. Poolen har valt ett antal hemsidor som studieobjekt: Polisen, Vägverket, Kungahuset, Landstinget Dalarna, Arbetsförmedlingens Avstamp, Svenska kyrkan och den här redovisade hemsidan Förbundet Sveriges Dövblinda. till Föräldrarådets hemsidor. Här finns också flera personliga berättelser om och av personer med dövblindhet berättelser att känna igen sig i, berättelser för att skapa förståelse för funktionshindret, (fsdb.se/foraldraradet/vi berättar). Kommunikation En viktig och kommunikationshistoriskt intressant länk på hemsidan är Träffpunkt 44 (TP44) och TP Nova. Den senare är en diskussionsgruppserver som är framtagen av FSDBs medlemmar. Eftersom möjligheter till kommunikation alltid varit centralt för personer med det komplicerade funktionshindret dövblindhet, kan man förstå att datatekniken tidigt väckte stort intresse. I början av 1990-talet startades sju BBS:er (Bulletin Board System) runt om i Sverige. Det är elektroniska konferenssystem speciellt anpassade för funktionshindrade människor. TP44 är Stockholms BBS. Fram till 1991 förekom inget betydande samarbete mellan dessa gruppservrar, men en önskan om samordning fanns. Hjälpmedelinstitutet, HI, gick in i ett projekt som skulle utveckla styrning och samordning av dessa elektroniska postoch konferenssystem. Målet var att säkra tillgången till kommunikation till så låg kostnad som möjligt för personer med funktionshinder gav HI i uppdrag åt FSDB att ha ansvar för sammankoppling av BBS:erna till ett kommunikationsnät som fick namnet Fruktträdet. Man kan förstå att detta fick stor social betydelse för många personer med dövblindhet. Nätet erbjöd möjligheter till direkt kommunikation med andra utan mellanhänder (tolk), eller som någon uttryckte det ett ställe där mitt inre får tala först. Sedan dess har man kunnat delta i olika typer av möten fria diskussions- och umgängesmöten som Fritt forum, Sakna, sakna, sakna eller Nattuggleklubben, intressemöten som t ex Vitlöksälskarnas tillhåll, Handikapp-politisk debatt eller Cyberspace och science fiction. Även möten för personliga kontakter, användarmöten rörande tekniken, informationsmöten med nyhetsförmedling, väder, tidtabeller, sport m.m. samt administrativa föreningsmöten. Systemet och kontaktnätet har gradvis vuxit och utvecklats. TP Nova är en teknisk vidareutveckling med syfte att göra Internet mer tillgängligt för personer med dövblindhet (fsdb.se/tp44 och TP Nova). Tilltal och målgrupper Layouten är ren och enkel med få bilder. Omfånget är greppbart, några hundra sidor plus nyttiga länkar som alla fung- 14 Samtid & museer nr 2/09

15 digitala världar erade! Språket är neutralt, faktamässigt, och oftast inte värderande. Hemsidan kan uppfattas som uppmuntrande/aktiverande för personer med dövblindhet och informerande för övriga användare. Vilken roll får då mottagaren? Personer med dövblindhet uppmuntras på olika sätt till agerande och positivt tänkande och att lyfta fram och stärka det som faktiskt fungerar och det man är bra på. (fsdb./dövblinda/gästskribenter/lena Göransson - Livsomställningar och strategier vid dövblindhet). Denna hemsida företräder inte makten, men hänvisar ofta till makten, lagstiftningen, som ska stå på den funktionshindrades sida. Läser man under fliken FSDB i media får man upprepade bevis för att personer med dövblindhet, trots lagar och regler, ofta hamnar i underläge i vardagen. Utebliven tolk vid viktiga möten, färdtjänst som inte fungerar m.m. Hemsidan vill å andra sida stärka självkänslan hos personer med dövblindhet genom goda råd och förståelse kring hur svårigheter kan överbryggas. Tilltalet till ej funktionshindrade är instruerande och ibland tillrättavisande. Man får intrycket att formuleringarna baseras på erfarenheter av okunskap och brister i bemötande. Ett exempel: Hjälp till med säkerhetsbältet om det inte är en person som är van att klara sådant själv. De flesta personer med dövblindhet är inte rörelsehindrade och de kan ta mycket illa vid sig om någon till exempel försöker lyfta dem. Gör inte det! (fsdb. se/dövblindhet/råd och tips/ råd och tips för färdtjänstpersonal) Perspektivet på den funktionshindrade användaren av hemsidan speglar behovet av stöd i en svår livssituation. Perspektivet på den ej funktionshindrade användaren är det servicegivande samhället med personer som inte förväntas veta mycket om dövblindhet. Även personer i dövblindas närhet som familj, vänner, skola som kanske inte till fullo förstår vidden av funktionshindrets påverkan fysiskt och psykiskt. Ett fåtal bilder förekommer på hemsidorna. Här två händer som samtalar med teckenspråk som uppfattas i handflatan. Foto Peter Kosmetschke, ur Synskadades Museums arkiv. Dubbla roller Att handikappet kan skapa problematiskt dubbla roller speglas också här och var i texter som till exempel vid råd till färdtjänstpersonalen vid ankomst: Lämna aldrig en person med dövblindhet stående utan att ha något att hålla sig i. Övertyga dig om att personen får hjälp innan du åker. Tänk på att inte överbeskydda. Personer med dövblindhet och gravt syn/hörselskadade som reser med färdtjänst utan ledsagare kan mycket väl ta vara på sig själva. (fsdb.se/dövblindhet/råd och tips/ råd och tips för färdtjänstpersonal) Ur ett hierarkiskt perspektiv ger hemsidorna en stark känsla av att rättvise- och jämställdhetssträvanden genomsyrar förbundet. Fördelningen barn, ungdom, kvinna, man, förälder, som förekommer i texterna är förvånansvärt jämn. Invandrare förekommer några gånger och med tanke på hur liten den företrädda gruppen är kan detta anses väga ganska jämnt. Självstyrande sektioner för föräldrar och barn/ungdom kan också ses som ett uttryck för hur viktiga dessa grupper är. Styrelsen bestod vid genomgången till övervägande del av kvinnor. Hemsidorna beskriver ett funktionshinder där man ofta är beroende av omgivningen. Där vardagssituationer kan skapa stress och där strategier behövs för att bli så självständig som möjligt. Den självbild som träder fram är dubbel. Hur klarar man att upprätthålla en bra självbild när lagstiftningens mål kan vara långt borta i vardagen och man ofta blir påmind om sitt handikapp i situationer av vanmakt? Trots det kan man utläsa stolthet i presentationen av den egna gruppen. Helt tydligt framkommer att idealet handlar om att kunna leva ett aktivt och jämlikt liv i samhället trots funktionshindret. p Gilda Stiby Pelkonen är ansvarig vid Synskadades Museum i Stockholm gilda.stiby@srf.se Samtid & museer nr 2/09 15

16 digitala världar Museum 3.0 Av Magnus Gudmundsson»Museets webbplats har i samarbete med museet, stadsbiblioteket, den lokala högskolan och hembygdsrörelsen en webb 3.0-applikation där man kan bläddra sig igenom stadens historia dels i korta drag, dels via fördjupningstexter och länktips. Museets databaser är tillgängliga. Föremålen är fotograferade i 3D. En kartbild ger en geografisk koppling till föremålet, t.ex. var personer relaterade till det bott eller verkat. Till varje post finns möjlighet att själv kommentera, diskutera eller bidra med egna funderingar. En gång i veckan kan eleverna chatta med ansvarig intendent eller annan expertis. På två månader har klassen utformat fem webbutställningar och sju virtuella vandringar i staden. Eleverna har ökat sin kunskap och känt en delaktighet i närmiljö och historia. Museet i sin tur har ökat kunskapen om och tillfört en mängd reflektioner och diskussioner kring de egna och andra museers samlingar, och på det sättet både spridit, reproducerat, omformulerat och förnyat kunskapen kring historiskt och samtida kulturarv. Ett år senare invigs en fysisk utställning på museet som bygger på två av de webbutställningar som skolklassen gjort. En av de virtuella vandringarna har utvecklats till att finnas i museets bärbara mediaspelare, och en annan har inspirerat till ett mindre dokumentationsprojekt. 1.0, 2.0, 3.0 Ovan skisserade scenario är en vision, kanske inte helt omöjlig att realisera. Förutsättningarna finns där, men museerna kanske måste tänka lite annorlunda. Många museer arbetar utifrån ett slags producent/konsument-förhållande. Museerna är en fysisk plats där kultur konsumeras och en del utställningar har Tänk dig följande scenario. En gymnasieklass i får i uppdrag att gå in på det lokala museets webbplats och skapa en webbutställning eller en virtuell vandring kring stadens industriella utveckling med fokus på sociala relationer mellan verkliga och fiktiva personer, kopplat till reella händelser i stadens historia. Uppgiften ska beröra tidsspannet från 1920 fram till idag. inslag av interaktion. Museerna står som garant för innehållet och för att det som berättas är så objektivt rätt som möjligt, eller för att rätt perspektiv brukas. Det är ett 1.0-perspektiv som även kännetecknar många museiwebbplatser. Webben är en anslagstavla för att berätta om pågående eller kommande utställningar, öppettider, kontaktuppgifter osv. Lägger man till ett 2.0-perspektiv handlar det om interaktivitet. Användaren kan bidra till innehållet, ha kontroll över sin egen information. Sociala medier så som Facebook, Twitter och bilddelningssajten Flickr är exempel på 2.0. Mer om museum 2.0 nedan. I ett 3.0-perspektiv förs innehållsansvaret ytterligare till brukaren. Ett exempel är Playstation-spelet Little Big Planet där spelaren själv blir delaktig i skapandet av spel eller innehållet i spelen. Man kan själv bygga banor, t.ex. som kopior av sitt hem, eller väg till jobbet. Banorna görs tillgängliga för andra spelare via spelkonsolens nätkoppling. Överfört till museivärlden är museimaterialet, kopplat till individens egna erfarenheter, funderingar eller kompetens, öppet för personligt utformade specialutställningar eller ny form av dokumentationsarbete. Det blir tillgängligt för andra att vidare använda eller vidare utveckla. WiGo och Blobgects Både i Sverige och internationellt finns exempel på museum 2.0, eller i alla fall där det är under utveckling. På vbm. se har Västerbottens länsmuseum en ovanligt fyllig webbplats. Länken Vi vidgar oss på webben visar en medveten satsning. Moderna webbtekniker och sociala medier används kopplat till specialwebbplatser för t.ex. byggnadsvård, skolan, länets historia och samlingarna. Lite nyskapande är applikationen WiGo där webbtekniken Wikipedia kopplas till kartfunktionen GoogleMaps. Arkivuppgifter kopplas till en geografisk plats, och brukaren kan själv lägga in berättelser om kända eller okända platser. I skrivande stund har drygt besökt WiGo, och innehållet är rätt så sparsmakat. Med ett engagerat arbete från museets sida kan det bli mycket framgångsrikt. Västerbottens museum har blivit museum 2.0. Blobgects är ett engelsk-amerikanskt projekt där man studerat hur föremålsdatabaser kan fungera utifrån 2.0 (Srinivasan m.fl. 2009). När projektets fokusgrupper fick möjlighet att själva kategorisera och kommentera skapades en interaktivitet med materialet vilket gör att ny kunskap kan tillföras eller nya perspektiv kan läggas på befintliga samlingar. Fokusgrupperna i projektet bestod av museologistudenter med ett stort mått av förkunskaper. Studenterna efterfrågade dock handledning för att interaktionen med museimaterialet skulle bli meningsfull. Även fördjupningsmaterial 16 Samtid & museer nr 2/09

17 DigitALA världar och ytterligare expertkunskap efterfrågades. Det förvånade projektledarna att objektbeskrivningarna och fotona inte erbjöd tillräcklig information för att få studenterna att reflektera. Ett aktivt arbete med klassificering, sökmotoroptimering och kontextualisering från museernas sida krävs således för att det ska bli användbart. Då sätter man även själva ramarna för hur interaktionen ska se ut. Ny museiprofession Information, genom webb och andra tekniska lösningar når ut till en stor grupp brukare. Genom 2.0 eller 3.0 tillåts informationen att tolkas, förändras, omformuleras eller kommenteras. Jag ska inte påstå att grunden för hur information sprids och tas tillvara har förändrats, men formerna kan sägas vara nya. Ska museerna arbeta på det här sättet? Ska man öppna upp samlingarna, föra samman databaser, låta icke-professionella ta del av och kommentera och till och med själva bidra till samlingarna, och på det sättet släppa viss kontroll över innehållet? Jag ser inget som motsäger det. Museum 3.0 kan bli verklighet redan idag och det kan vi tacka dels teknikutvecklingen för, dels de många Sesamoch Access-projekt som genomförts de två senaste decennierna. Digitaltmuseum.se är också ett steg. Ökat fokus på webben kan också tolkas ligga i linje med det offentliga uppdrag museerna har. Flera museer har t.ex. i sina regleringsbrev formuleringen att man ska utveckla och förmedla kunskap om och upplevelser av kulturarvet och härigenom ge perspektiv på samhällsutvecklingen. Och i ett av delmålen finns förtydligat en ökad tillgänglighet till samlingarna (jfr Ekonomistyrningsverket, esv.se). Däremot behöver många museer se över den inre verksamheten för att möjliggöra en utveckling mot 3.0. Det föder tanken på ytterligare en museiprofession, 3.0-intendenten. Den bygger vidare på en professionsdefinition som filosofen Hilde S. Hein menar skapar samband, att fylla luckor mellan händelser eller fenomen, och det sker på en abstrakt och semiotisk nivå (Hein 2000: ix). 3.0-intendenten kan informationsteknologi och har också en kompetens att samla kunskap in i museernas samlingar och arkiv. Det är en kompetens vi t.ex. finner i universitetens abmutbildningar. 3.0 stämmer väl in i ett begrepp kallat den nya museologin där museerna inte bara verkar som samlare av materiell och immateriell kultur utan också har en folkbildande funktion och ett samhällsperspektiverande uppdrag. Både insamling och den utåtriktade verksamheten får då i grund och botten en politisk, ideologisk eller en estetisk dimension. För Samdok är detta ingen ny tanke, men den kan utvecklas via ett 3.0-tänkande. Finns det då några risker med museum 3.0? Risken att tappa kontrollen över innehållet är stor och måste tas med i grunddiskussionerna. Även de uteslutningsmekanismer 3.0 kan föra med sig är viktiga att fundera kring. Alla har inte förmåga att ta till sig ny teknik eller vill inte förhålla sig till museerna på ett 3.0-vis. Dock kommer 3.0 inte att ersätta utan komplettera nuvarande verksamhet. Möjligheterna att nå nya målgrupper, att vidga museibegreppet (om man nu vill det) är stora och det är min övertygelse att museerna har allt att vinna på att tänka museum 3.0. p Magnus Gudmundsson är fil.dr i etnologi, verksam vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola. magnus.gudmundsson@mah.se. Referenser Hein, Hilde S. 2000: The Museum in Transition. A Philosophical Perspective. Washington: Smithsonian Books. Srinivasan, Ramesh, Robin Boast, Katherine M. Becvar & Jonathan Furner 2009: Blobgects. Digital Museum Catalogs and Diverse User Communities. Journal of the American Society for Informations Science and Technology, 60(4): Ett tag cloud eller word cloud används ofta i bloggar eller andra webb 2.0-lösningar för att visa nyckelord eller hur innehållet är kategoriserat. Orden i bilden sammanfattar ett stycke i artikeln, skapat med Wordle ( Komposition Magnus Gudmundsson. Samtid & museer nr 2/09 17

18 FORSKARKRÖNIKA Den digitala informationen och forskningsprocessen Av Birgitta Svensson Världens största samtalsarena är numera internet. Där ges inte bara vidsträckt information om det mesta, denna arena ger också människor möjlighet att knyta sig samman med andra i skydd av anonymitet eller åtminstone uttrycka personliga åsikter utan att konfronteras ansikte mot ansikte med andra. Att kommunicera i cyberspace har blivit något vardagligt för de flesta människor. Därmed har också ett forskningsmaterial skapats för etnologer, som kräver en djupare diskussion om hur vi utvecklar våra metoder. Vad betyder till exempel bruket av internet för teoriutvecklingen inom ämnet och hur påverkar det forskningsprocessen? Informationen som förmedlas via den nya tekniken blir inte automatiskt kunskap. Den måste tolkas och sättas in i ett sammanhang för att bli användbar och det är dessa processer som diskuteras livligt i vetenskapssamhället idag. När kulturarvets föremål, bilder och texter digitaliseras, betyder det inte bara att kulturarvet tillgängliggörs för ett vidare bruk, det leder också till att nya sammanhang skapas ett sådant är forskningsfältet för digitalt kulturarv. Den etnologiska tidskriften Ethnologia Scandinavica har därför valt att i 2009 års utgåva låta företrädare för ämnet i de nordiska länderna diskutera hur detta nya fält kan problematiseras och beforskas. Museiprofessioner och metodutveckling Dagny Stuedahl diskuterar i en artikel vad det betyder för etnologisk metodutveckling. Hur påverkas forskningsprocessen for dialogue av is now användningen the Internet, where people have av the digitala Communicating in cyberspace has become an everyday reality for most people. The world s biggest arena opportunity to establish new interpersonal relations. But the information communicated via the new technology och does not det automatically nya become sättet knowledge. att kom- It tekniker must be interpreted and placed in a context if it is to be used, and it is these processes that are the subject municera? Kanske kommer hela den of lively discussion in the scientific community today. How they affect a researcher s theoretical and methodological digitala approach to them världen is the focus of this att year s skänka komplexa issue of Ethnologia Scandinavica. Apart from this, the articles also discuss politics and populism, and what etnologin urban social ett movements nytt mean sätt in global att analysera processes of relationen mellan det förflutnas och samti- democracy and for citizenship in civilized societies. dens kategorier såväl vad gäller föremål som relationer mellan människor. En diskussion om vad som sker mellan kulturarvsinstitutionernas praktik och den digitala kulturens teorier håller på att ta form. Den visar hur dokumentation, registrering och arkivering liksom den sociala kommunikationen har utvecklats i åtskilliga digitala former. Frågan är om detta Printed in Sweden innebär att museiprofessionen Grahns Tryckeri, Lund 2009 ISSN utvecklas till att vara tolkande snarare än legitimerande. På internet diskuteras också djupare livsfrågor såsom frivillig barnlöshet. Tove I. Fjell granskar i en jämförande studie över förhållandena i Storbritannien, USA och Norge, på vilka kulturella grunder sådana frågor presenteras. Studien vilar bland annat på en grundlig genomgång av flera diskussionsforum. På internet skapas sociala nätverk och samhörigheter baserade på en intressegemenskap, utan geografisk närhet. Fjell hävdar att dessa webbaserade nätverk är lika verkliga för dess deltagare som fysiskt konkreta möten. Utgör cyberspace en möjlighet att fritt välja hur vi vill presentera oss själva, undrar Ann-Charlotte Palmgren när hon studerar hur kroppen framställs i samtida bloggar. Hon visar vilka teoretiska och metodologiska aspekter som kan läggas på bruket av internet i forskning- Ethnologia Scandinavica 2009 Ethnologia Scandinavica A JOURNAL FOR NORDIC ETHNOLOGY 2009 ES-Omslag.indd en. Finns det skillnader i hur den verkliga och den virtuella kroppen framställs i de dagböcker som människor publicerar på internet? Mödrar spelar dataspel och forskaren finns på nätet Vad händer när vi överskrider våra ämnens gränser? Jessica Enevold och Charlotte Hagström visar utifrån var sin ämnestillhörighet att det samtida samhällets problem och möjligheter då blir bättre analyserade. Utifrån ett synsätt som betonar den vardagliga praktiken i spelandet baserar de sin forskning på datorspelande mödrar. Till skillnad från Fjell betonar de vikten av att skilja mellan det verkliga livet och spelets cybervärld. Heli Niskanen bedriver internetetnologi, vilket betyder att forskaren befinner 18 Samtid & museer nr 2/09

19 FORSKARKRÖNIKA sig på nätet, betonar hon, och studerar vad som händer i realtid och inte bara spar dokument som hämtats på nätet. Själv använder hon sig emellertid just av det sistnämnda textbaserade materialet i sin forskning om dagböcker online. Hon understryker vikten av att skilja på de olika former av material som nätet erbjuder. Online diaries och de diskussionsforum som behandlas i Tove Fjells artikel är alls inte samma typ av material. På samma sätt skiljer sig givetvis spel, hemsidor etcetera från dagböcker och diskussionsforum. En ny fältarbets- och insamlingsmetod Vi använder oss alla idag av internet i vår forskning och Morten Krogh Petersen diskuterar vad åtskiljandet av det virtuella och det verkliga betyder i den etnografiska forskningen. Han menar att vi borde lämna det traditionella fältarbetstänkandet där man samlar i fält och sedan beger sig hem för att analysera det insamlade. I stället vill han betona den kommunikativa aspekten och förordar därför en cirkulär flödesmodell, där tekniken möjliggör att etnografen och informanten kan interagera på distans. Den kommunikativa metoden har Niklas Hansson använt när han undersökt Gothenburg Social Forum som en kulturell process. Det är IT som möjliggör den spridning som är så betydelsefull både för skapandet av den organisatoriska ramen som rörelsens innehåll, menar han, och betonar hur olika aktörer i nätverket mobiliseras för att tillsammans möjliggöra kommunikation. p Birgitta Svensson är professor vid Nordiska museet och Stockholms universitet och ordförande i Nordiska museets och Samdoks forskningsråd samt ledamot av Samdokrådet. birgitta.svensson@nordiskamuseet.se Kommentar Regionen runt: nya samarbets former Kommentar till Eivind Claessons artikel "Ett maritimt kulturarv" i Samtid & museer nr Av Christine Fredriksen regionen Västra Götaland prövas olika I samverkansformer i museernas kulturarvsarbete, för att täcka in både det regionala och det lokala. Med bildande av regionala museer ska båda aspekter finnas i vårt dagliga arbete. I Västra Götaland har de lokala orternas betydelse varit stor, men en regional identitet kan också urskiljas. Att knyta samman platser och lokalhistorisk särprägel med ett regionalt perspektiv ställer ofta krav på en samverkan mellan många aktörer som museer, länsstyrelse, kommuner, hembygdsföreningar och ideella föreningar. En utvecklingsplan för regionens maritima och industriella kulturarv har nyligen antagits. I planen finns förslag till arbetsformer och tematiseringar för hur de maritima och industrihistoriska miljöerna ska kunna utvecklas i lärandeprocesser och i kommunikation med föreningar, skolor och bildningsförbund. Här betonas bland annat de s.k. mjuka frågorna: att lyfta fram och dokumentera berättelser om människor, föremål och platser och att i samarbete med universitet och högskolor dokumentera och bevara erfarenheter och minnen. I detta kulturarvsarbete tillför ett etnologiskt arbetssätt och perspektiv nya dimensioner till platser och orter. Frågan är då hur projekt som pendlar mellan studier av den regionala identiteten och av lokalhistorien kan utvecklas, och hur dessa projekt kan bli av intresse också för en bred allmänhet. Och hur kan ett sådant arbete komma att omfatta också utkantsområdena i en region, som de inre skogsbygderna i Dalsland? Ett spännande projekt, där vi arbetar på detta sätt, är samarbetet mellan länsstyrelsens kulturmiljöenhet, den etnologiska verksamheten vid Bohusläns museum och hembygdsföreningar om dokumentation av muntliga traditioner kring sjömärken (se Samtid & Museer nr ). Detta arbete är i startfasen och några hembygdsföreningar är engagerade i att fundera över arbetsformerna. Vintern 2009 fick den västsvenska intresseföreningen Industrihistoria i Väst (en regional förening till Industrihistoriskt Forum) information om stora varsel vid Håfreströms bruk i Åsensbruk i Dalsland. Ett intresse väcktes om att dokumentera strukturomvandlingen i pappers- och massaindustrin i Västsverige och att initiera en samverkan mellan föreningen, institutioner och museer. Tanken var att samla in ett muntligt material om yrkeslivet på Håfreströms bruk och att göra dokumentationer som anknöt till orten. Efter en studieresa till Åsensbruk i föreningens regi skissade vi på hur en dokumentation skulle kunna ske relativt snabbt och innan nedläggningen var helt genomförd i juni Den första Samtid & museer nr 2/09 19

20 KOMMENTAR Håfreströms bruk. Lisette Forsberg gör en omläggning av en pall med pappersark. Det innebär att man blåser tryckluft mellan arken för att lättare kunna ta bort felaktiga ark och jämna till pallen så att kanterna blir raka och snygga. Foto Björn Ohlsson mars etappen är avslutad; några av föreningens medlemmar sammanställde brukets historia och etnologen Björn Ohlsson vid Göteborgs universitet producerade en bok om arbetsplatsen och människorna där (Håfreström Människorna och arbetet på bruket). Detta arbete och tryckning av boken bekostades helt av bruket. Boken delades ut till gravölet, en fest som de fackliga organisationerna anordnade den sista arbetsdagen för alla anställda. Dessa givande samarbeten har fyllts på med en inventering av Vargöns (Vänersborg) nu nerlagda pappersindustri av Lars Bergström, byggnadsantikvarie i Västarvet, som gett ett intressant regionalt perspektiv på branschen. Samarbetena fortsätter under det närmaste året med bl. a. dokumentationer kring arbetslöshet på flera orter. Industrihistoriskt Nätverk Västra Götaland omfattar både kommunala och regionala museer. Nätverket har beslutat att satsa på ett större tematiskt projekt med arbetsnamnet Var 1900-talet Barnens Århundrade? (med utgångspunkt i Ellen Keys framtidsvisioner). Initiativet kommer från Stadsmuseet i Göteborg, där Marie Nyberg säger... också barnomsorgen var en del av det industriella samhället inte bara anläggningarna eller arbetets teknik. Projektet blir ett spännande prov på en större samordning av idéer, kompetenser och inte minst olika förvaltningsekonomier. Stadsmuseet och Västarvets verksamhet för vandringsutställningar Utställningen kommer ska arbeta med utställningsproduktionen och Innovatum Kunskapens Hus i Trollhättan med de pedagogiska insatserna. Vidare kommer vi att arbeta med en publikation och seminarier kring temat. Dokumentation och insamling lyfts fram; Borås Museer har en spännande samling föremål från tidig kommunal barnomsorg på 1950-talet, när kvinnorna behövdes i textilindustrin, Bohusläns museum visar en insamling om skärgårdsbarnen och planerar en samtidsstudie i den mångkulturella stadsdelen Dalaberg i Uddevalla, Stadsmuseet gör en etnologisk undersökning i anslutning till förvärvade föremål från populära förskolan och lekplatsen Plikta i Slottsskogen och från östra regiondelen finns intervjuer med barn och ungdomar som Annette Rosengren, Nordiska museet, har genomfört. Arbetet startar nu och ska landa i en mångfald regionala verksamheter p Christine Fredriksen är etnolog vid Bohusläns museum/västarvet christine.fredriksen@vgregion.se 20 Samtid & museer nr 2/09