Stå upp för nånting! Vi ser fram emot många bidrag! 1 / 10

Transkript

1 Stå upp för nånting! Hitta det du vill säga uppmanar författaren och kolumnisten Magnus Londen dig i texten Stå upp för någonting! Har DU något att säga, något som är intressant både för dig och för din läsare? Något som handlar om stort eller smått, om världen eller din vardag. I så fall är det är det här rätt forum. Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f. utlyser kolumntävlingen Argh? - en skrivartävling för dig som har något på hjärtat i samarbete med Svenska kulturfonden. Tävlingen är öppen för finlandssvenska studerande på andra årskursen i gymnasiet och för motsvarande åldersgrupp inom yrkesutbildningen. Du deltar genom att skriva en kolumn på max tecken (inklusive mellanslag). Ämnet och infallsvinkeln för din kolumn väljer du själv och de bästa idéerna kanske du hittar i din vardag. Det viktiga är att du skriver om något som engagerar dig. Låt dig inspireras av den bifogade texten där Magnus Londen ger dig tips och råd inför skrivprocessen. Till din hjälp finns också faktatexten Kolumnen och dess kusiner och några kolumner för inspiration. En text behöver inte bara inspiration, den behöver också feedback både positiv och negativ. Låt alltså din kompis, din lärare eller någon annan som du litar på att kommentera din text och be om ärlig respons. Då du är klar med din text fyller du i dina kontaktuppgifter här och bifogar din kolumn i PDF-format. Vill du hellre använda vanlig post kan du tala med din lärare som har närmare uppgifter om till vem den ska sändas. Deadline är måndagen den 13 maj Första pris i tävlingen är en resa för två personer till en valfri nordisk huvudstad. Dessutom delar vi ut några årsprenumerationer av Språktidningen. Vinnarna utses av Jeanette Björkqvist, journalist på Hufvudstadsbladet, och Joakim Bonns från Tidningen i skolan. Vinnarna utlyses i början av höstterminen 2013 Vi ser fram emot många bidrag! 1 / 10

2 Kolumnen och dess kusiner Det finns flera olika texttyper som påminner om kolumnen. Ordlistan hjälper dig att reda ut några viktiga begrepp i sammanhanget. KOLUMN: En kolumn är en personlig spalt i en tidning. Den kan handla om många olika saker och hittas på olika ställen i en dagstidning, t.ex. på debatt-, kultur- och sportsidorna. Det gemensamma för kolumner är att de handlar om någonting aktuellt. Ibland kan de vara personliga, ibland mera analytiska, argumenterande eller t.o.m. humoristiska. KOLUMNIST: Den som skriver kolumner kallas kolumnist. Dagstidningar brukar ha utomstående kolumnister (ofta politiker, forskare, författare och andra kulturpersonligheter) som skriver regelbundet. Men också tidningens egna redaktörer skriver kolumner. KRÖNIKA: Ordet krönika har sina rötter i grekiskans khronikos som betyder hörande till tiden. Tidigare har man definierat krönikan som en text som berättar om vad som hänt i kronologisk ordning. Men i dag menar man för det mesta en personligt skriven spalt om ett aktuellt ämne, ungefär det samma som en kolumn med andra ord. Ordet krönika används ofta i denna betydelse i Sverige medan vi i Finland brukar tala om kolumner. KRÖNIKÖR: Den som skriver krönikor kallas krönikör. KÅSERI: Kåseriet är också en personligt hållen spalt i en tidning, men har som syfte att roa läsaren. Ordet kommer från franskans causer som betyder att samtala och det är också ganska vanligt att man lägger in talspråksdrag i texten när man skriver ett kåseri. Kåserier handlar ofta om någonting som skribenten själv har varit med om och behöver inte vara djupsinniga eller aktuella. Därför påminner kåseriet om BLOGGINLÄGGET som texttyp, men vanligtvis är ett kåseri längre än ett blogginlägg. KÅSÖR: Den som skriver kåserier kallas kåsör. Kåsören brukar underteckna sitt kåseri med en pseudonym istället för med sitt riktiga namn. Kolumner, krönikor och kåserier ser lite olika ut i olika tidningar, men är ungefär 3000 tecken långa, nuförtiden ofta kortare, och utformas grafiskt som avlånga spalter. Kolumner och krönikor pryds ofta av ett foto på skribenten. Detta med personligt hållna och undertecknade reflektioner har inte alltid varit en självklarhet inom journalistiken. I början av 1990-talet inträffade en stor kolumnboom som fortfarande håller i sig men som också utvecklats till nya och kortare former: som bloggar och twitter. Kåseriet som texttyp är äldre än kolumnen. 2 / 10

3 Att jobba med kolumner Innehåll Vad vill skribenten väcka diskussion om med sin kolumn? Är den diskuterande, argumenterande eller kanske provocerande? Är den informativ, underhållande eller ironisk? Hur subjektiv/objektiv är kolumnen? Målgrupp Vänder kolumnen sig till en viss målgrupp? Hur reagerar mottagaren? Genre, språk och stil Finns det drag typiska för kolumnen? Leker skribenten med formen? Använder skribenten sig själv som utgångspunkt? Hurdan är stilnivån på språket? Använder skribenten stilistiska medel? Lockar rubriken till läsning? 3 / 10

4 1/2 Stå upp för nånting! Det viktigaste först: Var dig själv! Var modig. Stå upp för din sak! Det är din text, det är just du som skriver, så försök inte gissa dig till vad du tror att du borde skriva och vad du borde tycka. Idésamling: Var nyfiken. Lyssna på folk. Lyssna på dig själv. Håll ögonen öppna. Ofta kommer idéerna från din vanliga vardag. Läs tidningar, titta, surfa, snacka med andra. Hitta det du vill säga! Försök formulera det för dig själv i en enda mening, typ Rösträtten borde sänkas till 16 år. Börja sedan fundera på argumenten för och emot. Minns att EN bra och genomtänkt tanke är bättre än tio halvfärdiga tankar. Försök alltså inte svälja för mycket på en gång. Du kan inte rädda eller snacka ner hela världen på en gång (spara en del till nästa gång). En kolumn kan handla om stort eller smått, oftast något mitt emellan det. Du kan använda humor, självironi och en slapp stil. Men du kan också vara seriös som bara den. Huvudsaken är igen att det är DU som skriver och tycker till. Om du inte vill skriva om de stora frågorna som svälten i världen, aids eller miljöförstöring SKA DU INTE GÖRA DET. Skriv alltid om ett ämne som står dig nära. Fakta Kolla upp alla fakta. Och som du vet: Det finns mycket fler och ofta bättre källor än wikipedia. Skriv inte Det lär vara så och så om det är fakta som går att kolla upp. Försök lätta upp hårda fakta. Skriv hellre en av tre finlandssvenskar tycker så och så än 33,3 % av finlandssvenskarna tycker så och så. Lägg inte för mycket fakta med i en kolumn. När du skriver Gå rakt på sak! Börja med en miniberättelse, ett exempel ur livet, vad som helst som väcker läsarens intresse. Ta argumenten och det allmänna senare. Om du skriver om ditt privatliv, försök visa varför det också har en allmän betydelse. Börja med ditt exempel ur livet, och bygg sedan vidare till de stora sanningarna. Att göra tvärtom (att börja med det stora, allmänna och svåra) funkar sällan i en kolumn läsaren hinner somna. Nuförtiden frossar en del kolumnister i sitt privatliv. Om du gör det, se till att det är ditt liv du frossar i, inte din kompis... Och tänk två (eller kanske tre) gånger på om du vill att hela Svenskfinland ska veta allt om dig. Om svaret är ja och du har något viktigt och roligt att berätta: kör på! Argumentera för din sak (om det är en sådan kolumn). Bevisa varför du har rätt. Men ta också upp motargumenten, visa varför du tänker på ett annat sätt. Rytmen i texten är jätteviktig. Variera korta och långa meningar, liksom korta och längre stycken. Använd synonymordböcker. Upptäck språket genom att läsa andras texter. Din kolumn är en form av berättelse, jobba därför på att få storyn att gå framåt, så att den hela tiden leder vidare till nästa mening, nästa stycke. Det här är bland det viktigaste i skrivjobbet, att stryka det onödiga, men ändå så att läsaren inte i förväg kan gissa sig till exakt vad du kommer att skriva. Varje god berättelse innehåller överraskningar! 4 / 10

5 Stå upp för nånting! 2/2 Att (delvis) upprepa något är ett gammalt retoriskt trick, ungefär så här: Politikerna säger att vi är för unga. De säger att vi ingenting vet. Att vi ingenting förstår. Men vad säger det om dem när man ser hur samhället ser ut i dag? Fundera på exemplet ovan och se vad tricket är. Öva dig på detta. Hitta på vad som helst för galna exempel för dig själv och låt tangenterna glöda. På nytt och på nytt. När man skriver finns det en gyllene siffra. Den siffran är tre (3). När du räknar upp något, när du vill bevisa något, när du upprepar något gör det tre gånger. Skriv: Jag vill påverka. Jag vill ryta till. Jag vill rösta. Hellre än: Jag vill påverka, jag vill vara med, jag vill ryta till, jag vill tycka till, jag vill rösta. Mer än tre blir oftast för mycket. Men kom ändå ihåg: att skriva är inte matematik, det finns inga fasta regler, så ibland kan det funka perfekt att räkna upp 77 saker. Se t.ex. på min kolumn på sidan xx i boken. Där upprepar jag massor av gånger för att skapa en effekt. Var inte blyg, var inte försiktig i onödan, argument kan spetsas till, du kan chockera om det känns rätt, en kolumn ska väcka tankar och reaktioner. Slutet. Argh. Det här är inte lätt. Men ingen panik, det finns många knep: Du kan knyta tillbaka till början. Du kan sluta med att ställa en provocerande fråga som får läsaren att haja till. Se bara till att frågan stöder det du skrivit. Att sluta med en fråga kan vara effektivt för det där frågetecknet får läsaren att stanna upp en stund. Du kan också sluta med ett tillspetsat konstaterande. Typ: Så länge jag inte har rösträtt är detta inte mitt samhälle. Och Finland är inte mitt land. Efterjobbet Ge din text till en kompis eller en vuxen, vem som helst vars smak och omdöme du litar på. Det är viktigt att personen kan tala ärligt med dig. Lyssna på feedbacken, både det positiva och negativa. Det kan vara svårt att få kritik, men kom ihåg att texten kan vinna mycket på att du lyssnar och gör förändringar. ALLA kända författare och journalister i hela världen tar emot kritik av någon annan, det är just så texter växer och blir större. Fundera på feedbacken du fått, och gör ändringar som motsvarar din stil. Glöm nu din text för någon dag. Varje text mår bra av att vila. Läs den sedan med fräscha ögon och skriv modigt om sånt som inte fungerar. Om du märker att någon mening måste läsas två gånger för att förstås är det något fel på meningen = skriv om! Om du tycker att du överdriver i din kolumn gör du det antagligen = skriv om. Om du påstår något som du inte är säker på = kolla upp och ändra om något var fel. Och till sist: när du kollat språket noga, när du t.ex. skrattar när du läser din text och du tycker den är bra då är den också bra. Och då säger jag grattis. Nu ska du lämna in texten! Magnus Londen 5 / 10

6 Ny tid, den 31 januari, 2013 De olika nivåerna Skolan försummar de begåvade eleverna rapporterar Hbl den 13 januari på sin nätsida. Enligt artikeln upplever allmänheten, lärare och forskare det här som en stor brist i det finländska skolsystemet, ett påstående som tydligen baserar sig på en av Hbl:s egna gallupar, och man zoomar sedan in på Norsens högstadium och deras nivågrupper i matematik. Jag har själv gått i Norsens högstadium och Harriet Vauhkonen var en bra matematiklärare, också för mig som aldrig var så bra på matematik, och jag förstår resonemanget som ligger till grund för Norsens nivågrupper. Samtidigt kan jag inte låta bli att reagera negativt på tanken om begåvning som grund för undervisningsarrangemangen, för det som nivåindelningen indirekt säger är ju att vissa helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som andra. Grundbulten i vår grundskola är ju just jämlikheten, kreti och pleti i samma klassrum och med samma läroplan, allt för att ge kreti och pleti samma möjlighet att lära sig och ta sig fram i livet. Denna skola handlar också om att lära sig att leva tillsammans och acceptera att folk har olika styrkor och svagheter. Någonstans är ju irritationen och otåligheten över att andra är så snabba eller långsamma med sina uppgifter en del av processen, en del av det fina med mångfalden i klassrummet. I vissa ämnen kanske man hjälper klasskamraterna medan man i andra ämnen tacksamt tar emot deras hjälp, och kanske lär vi oss att acceptera olikheter på kuppen, som en del av vardagen. Folk lär sig helt enkelt på olika sätt, och någonstans vore ju det bästa om skolan gav elever både upplevelsen av att vara smart och duktig, och av att inte förstå, tvingas kämpa och be om hjälp. Sedan är det ju det här med matematiken. Föreställ er en liknande indelning i svaga elever, medelmåttor och avancerade elever på modersmåls-, biologi- eller historielektionerna det skulle ju vara absurt. Men matematik hör till de få ämnen som framställs som en fråga om begåvning snarare än hårt arbete. Antingen är man bra på matematik och då förstår man automatiskt det matematiska språket och logiken, eller så är man dålig på matematik och då är det i princip kört. Men precis som alla kan bli bra på historia eller spanska, så kan alla bli bra på matematik. Det kommer att ta längre för vissa, men i första hand handlar det om undervisningsmetoder och inlärningsstilar, precis som det gör med läsning, men där är förväntningen att alla skall nå samma nivå, alltså är attityden en annan. De intervjuade eleverna i nämnda Hblartikel går alla i den avancerade matematikklassen och det skulle ju vara intressant att veta hur eleverna i den svagare gruppen resonerar kring nivåindelningen och den egna grupptillhörigheten. Ännu intressantare skulle det vara att veta hur nivåindelningen påverkar elevernas självbild och syn på lärande, för att inte tala om deras tilltro till den egna förmågan att lära sig och framtida studie- och yrkesval. Antonia Wulff 6 / 10

7 Hbl Flimmersinnet För drygt en vecka sedan blev min Iphone stulen. Jag grävde fram en reliktelefon från 2003 och hankar mig nu fram med den. Då jag måste sms:ar eller ringer jag, annars ligger den i väskan. Det konstiga är hur annorlunda det är, hur ett sätt att förhålla mig till världen fattas mig. Men lugn, detta ska inte bli en text om att teknik är av ondo och att vi bör tillbringa mindre tid online och mer tid i det så kallade verkliga livet. Poängen att väl den gränsen inte längre finns, att livet online är lika verkligt som resten av livet. En vanlig morgon med min telefon: Den väcker mig kvart över sju och meddelar samtidigt om någon velat mig något under nattens gång. I hissen kollar jag vad som hänt på Facebook och Twitter. Medan jag väntar på bussen spelar jag Wordfeud och slöscrollar genom Tumblr och Instagram. På bussen gillar jag statusuppdateringar och retweetar fyndigheter. Om jag ser något kul knäpper och postar jag en bild, om jag är extratrött gnäller jag om det, om någon länkar till en intressant artikel skummar jag genom den, ett ord här, ett halvt stycke där. Men sedan min Iphone försvann ser mina morgnar annorlunda ut. Jag sminkar mig i hissen och tänker halva tankar. Jag halkar fram i årets första snö och gräms över att jag inte kan posta en bild på mina fotspår. Och i morse då jag sprang till bussen insåg jag plötsligt att jag funderade på vad jag skulle vilja tweeta just nu, och huruvida det skulle rymmas på 140 tecken eller inte. Herregud. Nu tänker ni kanske att jag är en internetberoende stackare, men i själva verkat tillbringar jag inte speciellt mycket tid med att surfa online. Det intressanta är behovet av ständig tillgång till detta flimrande, kollektiva sinne. Att det jag ser inte är synligt innan andras klick validerat det. Att en fest inte är rolig innan vi fotat varann och gillat varandras bilder. Och min krympande förmåga att tänka tankar till slut, att uppleva något och tyst i mig själv formulera dess betydelse. Verkligheten online är verklig. De drömmar, kärlekar och rädslor vi behandlar där är lika sanna som de vi artikulerar med våra stämband. De vänner vars ord vi kommenterar på en skärm är samma människor vi kramar. Poängen är inte att sociala media distanserar oss från det verkliga livet, utan att det förändrar det. Förändrar oss. Minskar avstånd, gör oss snabbare, modigare, roligare, rakare. Men också får oss att tänka 140 tecken långa tankar. Gör så att händelser känns overkliga innan vi dokumenterat och fått omedelbar feedback på dem. Uppmanar oss att ögna genom, fästa en halv sekunds uppmärksamhet här och en halv där. Lär oss att relationer kan kvantifieras och gör oss beroende av siffrorna som mäter dem. Nu hoppas ni kanske att jag beslutat mig för att inte köpa någon ny smarttelefon? Men nej, då denna text publiceras vilar en ny Iphone redan i min hand. Vad det betyder vet jag inte riktigt. Dela, retweeta, gilla eller kommentera gärna om ni har någon aning. Monica Ålgars är skribent och doktor i psykologi 7 / 10

8 1/2 Tjejerna på radio Extrem Radio Extrem är inte lam. Den har udd, den är - ibland plumpt, ibland oförskämt, ibland inte alls - rolig. Som bra radio ska vara, tycker jag. You cannot please them all, sa redan Mae West, men det kan finnas en ton, en udd som man känner igen och då även gilla sånt man hatar: till exempel att man med gott humör finner sig lyssna på de mest sublima och ibland direkt usla dravel om precis vad som helst - som till exempel den stora frågan (riktigt uselt iscensatt sen i sketcher med det manliga programledarparet) om vad man ska göra om man märker att kompisen har skit mellan tänderna och borde på något sätt utan att såra kompisen få det sagt... men där sitter jag vid ratten i min bil och drar på mun i alla fall. Men o nej, detta dravel inbegriper inte tampongkaktusen: den var och är vedervärdig och inget blev heller bättre av att höra radioredaktörerna som intervjuades i Hbl i söndags ( ) ursäkta sig med att ett hektiskt tempo i sändningen och att tvånget att vara utåtriktad gör att det ibland slinker med grodor. Frågan om varför det när en flicka eller kvinna gör ett uttalande i sak det i alla fall är fittan vi på något sätt framför allt ska fästa uppmärksamheten på (detta som ju den svenska näthatsdebatten satt fingret på nästan precis samtidigt) berördes inte alls. Liksom förstås det att fast det är jobbigt att vara skärpt och tänka på vad man säger till hundra procent hela tiden i sändning det är ingenting mot, ens jämförbart med, det skit den som blivit lidande får ta och hon har har i n t e privilegiet att höras i etern under sändning. Grubblar man alls över vilken överslagsposition man har? Att först säga vad man vill (groda eller inte) offentligt i sändning och sen e f t e r sändning ringa upp personen och be om ursäkt p r i v a t: man är rösten alla hör i radio, det man säger till flickan på telefon efteråt hörs ingenannanstans. Men detta ska ändå inte handla om sexismen eller kvinnosynen på radio Extrem: ärligt talat vet jag inte själv om det är så ämnet ska tacklas eller om man kommer någon vart med en sån debatt och ärligt talat tycker jag inte att radio Extrem - jag menar programmen jag lyssnar på, både det bra och dåliga och jag lyssnar rätt mycket på radio Extrem - är särskilt grabbiga. Till sina ämnen alltså och om man alltså med grabbig menar det som ordet på riktigt betyder: kommer från grabb, pojke, man och att då snacket i etern skulle kretsa kring detta grabb, pojke stämmer ju inte. Det handlar mest om allt mellan himmel och jord dvs ganska könsneutrala saker: sånt alltså som tjejer skulle kunna prata om med minst lika mycket slöhumor och glimten i ögat. Men problemen börjar när man (som en av redaktörerna i Hbl-intervjun faktiskt gör) börjar likställa grabbigt med rättframhet, humor, glad respektlöshet. Förlåt mig, men när och hur har dessa blivit manliga egenskaper? Här tycker jag i alla fall vi rör oss vid det som är pudelns kärna och det är väldigt konkret men har blivit ett tydligt problem med radio Extrem och något jag själv som trogen lyssnare börjat fästa mig vid redan innan den nu pågående diskussionen: det ÄR så gott som bara grabbar som hörs i etern. Nej, det var inte alltid så men det har blivit väldigt tydligt på sistone: åtta gånger av tio när jag knäpper på radion vid de mest olika tidpunkter på dygnet är det grabbar som håller låda. OM allt från hur hemskt det är med med kråkor i näsan på kompisen, om vikten av att läsa youtubekommentarer för att de är så bra, om om Bryan Adams är bra eller inte etc. 8 / 10

9 Tjejerna på radio Extrem 2/2 Också när det är blanduppsättning 2+1 i studion har tjejen (ja det är väldigt sällan två tjejer och en kille) för det mest rollen som sidekick. Så också, tyvärr, i det annars fullständigt lysande Succémorgon: det är Ted, det är Janne - och det är Hanna. Hanna är ny förstås, började vid årsskiftet och blir småningom varmare i skorna men upplägget är klockrent: Ted och Janne för snacket, Hanna flikar in och kommenterar (har rollen av det som för några år sen i en motsvarande show på finska radio X helt enkelt kallades för aamunainen, morgonkvinnan ) - och kanske var det också signifikativt att det var är just tjejen i uppsättningen som varit utbytbar. Sen när det då nångång är bara tjejernas tur får jag ibland en känslan av att det ska vara något slags flickradio : intimitet och sex och relationer, flicksaker, helt enkelt. Eller så, då (som också sägs i Hbl-intervjun) ska de stå för Allvaret - milda makter! Jo, jo det det låter fint och djupt men vad man egentligen säger är att tjejer har mindre lättsinne och humor samtidigt som man då aningslöst går in i det förlegade mönstret att tjejerna är till för att lugna ner pojkarna, återföra de vilda till dagordningen... som nåt slags morsor vilket ju är bara otidsenligt och outhärdligt: som om tjejer inte hade hur mycket vilt och outrageous i sig själva. I Hbl finns en figur av könsfördelningen på kanalen och får andelen 60 procent killar och 40 procent tjejer. Men ser man till andelen programledare i etern - dvs de röster som faktiskt hörs i radio (på webbredaktionen är tjejerna av nån anledning i stor majoritet) så är förhållandet långt skevare: kring 25 procent tjejer mot 75 procent killar. Kom igen, Extrem. Det finns inga bortförklaringar. Att flickor inte vill eller kan... nänä, det förslår inte här. Bara att ge dem chansen: också Ted och Janne och Kjell började någonstans. Vilket Kjell (som jag är ett stort fan av annars) beskriver i HBL: hur han för många år sedan blev upplockad av två äldre manliga extremredaktörer som gav honom utrymme att utvecklas i radio. För man blir ju inte färdig, man hittar inte sin profil och röst på några veckor eller månader. Det har tagit och ska få ta tid. Det tänker jag på när jag lyssnar på den ena usla grabben efter den andra (som sagt, långt ifrån alla programledare är briljanta). Men nu handlar det mindre om feminism än om rättvisa och public service år Rättvisa är inte 25/75 men 50/50, inget annat. Det bra i saken är att den inte tarvar nåt vidare snack: bara att åtgärda - och så fort som möjligt, tack. Monika Fagerholm 9 / 10

10 Är du pk? Hur ofta har vi inte fått höra att det är så pk att tycka och säga vissa saker. Ofta, och oftare verkar det bli - i varje fall på basis av hur näthatsdiskussionerna ser ut och uppfattas. Sebastian Bergholm kommenterar. Själva begreppet pk är problematiskt och det har sökt sig in i samhällsdiskussionen och förblivit rätt okommenterat. Ofta låter det som om feminister, vänsterdebattörer, kulturskribenter säger något just för att vara politiskt korrekta. Det är, vågar jag påstå, ett allvarligt missförstånd. Det kan förstås hända att det finns de som säger saker för att vara pk. I det finns något korrupt. Om man till exempel talar för kvinnors rättigheter eller antirasistiskt för att man vill positionera sig på ett politiskt korrekt sätt, ja då gör man det inte för att man ser problem i kvinnors och invandrares samhälleliga status eller motsvarande. Man gör det kanske för att själv verka vara en viss sorts människa och man stämplas då heller inte som rasist, kvinnohatare med mera. Kanske stävar man efter egna fördelar. Att rätta sig efter det politiskt korrekta är en form av opportunism. Ändå tror jag att det är få av i synnerhet de flitiga debattörerna som gör såhär, som försöker gömma sig inne i den kollektiva pkmoralen. Istället talar man om antirasism, kvinnohat eftersom man ser en samhällelig eller mänsklig orättvisa som man vill diskutera och förändra. I själva verket är de ljudliga rösterna om det politiskt korrekta en strategi för att rikta uppmärksamheten från de verkliga frågorna som debattörer lägger fram på den offentliga agendan. Plötsligt börjar man diskutera huruvida det som sägs är pk och hur detta pk hindrar folk från att våga uttrycka sig. Rätten till att vara t.ex. främlingsfientlig (eller sig själv) som hotas här. Den rätten finns ju redan i yttrandefriheten men nuförtiden vill folk uppenbarligen inte ha något att göra med de reaktioner som ens åsikter föder. Med andra ord - de vill få vara rasister och ifred. Det betyder att inte stå för det man säger, vilket är en perversion på vad yttrandefrihet innebär. Det man inte diskuterar är orättvisan. Jag tänker mig att talet om pk är en medveten strategi från vissa håll som rotat sig i våra offentliga diskussioner och helt enligt strategin börjat uppfattas som något som sätter gränser för folks frihet att tycka vad de vill om vad som helst. Men vi människor står aldrig i skuld till den kollektiva moralen, vi är aldrig tvungna att tycka som man förväntas tycka. Säger vårt samvete oss att en orättvisa är förhanden, ja då är vi ansvariga för det vi ser; rasism, kvinnohat... Det finns inget pk som tvingar oss till något alls. Men det finns mängder av situationer som gör det. Sebastian Bergholm 10 / 10