Sukuyhdistys * Släktförening * Family Association

Transkript

1 . 25 Jotailan jutut Sovio-Sovelius-släktens bulletin på svenska nr 25 februari 2020

2 Puheenjohtaja Ordförande Chairperson Sukuyhdistys * Släktförening * Family Association OLLI NYLANDER Martintie Raahe puheenjohtaja(at)soviosovelius.com TOIMIKUNNAT KOMMITTÉER COMMITTEES Hautainhoitotoimikunta Gravvårdskommittén Committee for Maintenance of Family Graves: hautainhoito@sovio sovelius.com, RAIJA INGERTTILÄ (PJ ORDFÖRANDE CHAIR), ANNALIISA NYLANDER, ERJA SOVIO, JOHANNA SOVIO Julkaisutoimikunta Publikationskommittén Publications Committee: Jotailan.Jutut@sovio sovelius.com RIITTA HARALA, PIA SOVIO PYHÄLÄ, PÄR HELENIUS Hallitus Styrelse the Board Varapuheenjohtaja / Rahastonhoitaja Viceordförande / Skattmästare Vice chairman / Treasurer ERKKI HARALA Mustintie Perttula rahastonhoitaja@sovio sovelius.com Jäsen Medlem Member: MARTTI SOVIO Varajäsenet Suppleanter Substitutes: Sihteeri Sekreterare Secretary EVA LINDBLAD, KIRSTI KELTIKANGAS Internet toimkunta Internet kommittén Internet Committee: internettoimikunta@sovio sovelius.com OLLI NYLANDER, PÄR HELENIUS (SUKUTIETOKANTA SLÄKTDATABAS FAMILY DATA BASE), OUTI TASALA Armas Launiksen katu 5 C Espoo sihteeri(at)sovio sovelius.com Släktföreningens konto och bank är: (IBAN) FI Nordea (BIC: NDEAFIHH) Gravvårdskommitténs konto och bank är: (IBAN) FI Nordea (BIC: NDEAFIHH) Föreningens E post: info@sovio sovelius.com Innehåll Föreningsordförandes spalt...3 Från Redaktionen...4 Sovelierna och Per Brahe, Brahestads grundares staty Bilder, minnesbilder och fragment från 1940 talet Sovio Sovelius släktens vigselrya? Sovio Sovelius släktföreningens släktmöte Släktmötesbilder Det är känslan som är orsak till jaktsport Mitt livs hobby grottdykning Bort från vardagen året med husbil i Europa Min finskhet Sovelier i södra Finland Instruktion för att uppdatera Släktdatabasen Släktens nykomlingar och avlidna JOTAILAN JUTUT 2020

3 Föreningsordförandes spalt Olli Nylander (T427) Då jag skriver detta är julhelgerna precis över och det nya året har börjat. I Släktföreningens aktivitetsrytm lever vi året efter Släktmötet. Nästa släktmöte är år 2022 och dessa "mellanår" har varit lugnare med färre aktiviteter. Men nu skulle jag vilja aktivera våra medlemmar för att nyrekrytera släktingar som ännu inte är eller tidigare har varit medlemmar. Särskilt den yngre generationen behövs för medlemskap och också i förvaltningen av föreningen. Vi, som många andra föreningar, har en "yngre generation" och till den generationen räknas nästan alla personer under pensionsåldern. Faktum är att våra aktiviteter gradvis för svinner, såvida inte nya aktiva och nya medlemmar tillkommer under de kommande åren. I dagens samhälle är föreningsaktiviteter sällan tillräckligt attraktiva för att tävla med andra fritidsaktiviteter. Men av egen erfarenhet kan jag försäkra er att de ger mycket. Och ibland är det också ganska utmanande. Vid årsskiftet publicerades en rapport med en iakttagelse, att samtidigt som användningen av sociala medier ökat, så minskar människors sociala kontakter. Vi träffar inte längre varandra eller ens kommunicerar personligen. På sociala medier är "mötet" begränsat till snabba inlägg, där vi, med antalet Gillar, mäter vår eller våra kommentarers popularitet. Släkten Sovio och föreningens medlemmar är spridda runt klotet, så vi har inte alltför ofta möjlighet till personliga möten. Ett glatt undantag är "Sovelier i Södra Finland", d.v.s. släktingar i Helsingforsområdet, som fortfarande håller regelbundna möten. Men inom föreningens och släktens krets har vi en gemensam bakgrund och historia, där vi kan bygga ännu närmare relationer. Och dessa relationer kan också fortsätta byggas mellan mötena i sociala medier. Varför inte i släktens Facebookgrupp, där det varit ganska tyst den senaste tiden... God fortsättning på det nya året och hjärtligt välkommen till nya medlemmar. Olli Översättning finska svenska: Pär Helenius JOTAILAN JUTUT 24 ISSN UTGIVARE: SOVIO SOVELIUS SUVUN SUKUYHDISTYS RY, rek. nro REDAKTION: RIITTA HARALA, chefredaktör. PIA SOVIO PYHÄLÄ, redaktör. PÄR HELENIUS, ombrytning. PÄRMENS BILD: Statyett av Per Brahe (höjd 22 cm), ägare Tuula Moilanen, som ärvde den efter sin far Paul Sovio. Statyetten är gjuten i metall enligt en modell gjord av skulptören Tauno Seppänen. Statyetten är en LC Raahe produkt. Statyettens bakgrund är en dikt av Rosa Sovelius' bror, Carl Borg, om avtäckningen av statyn av Per Brahe från 1888 (se sidan 9). Foton: Mikko Pyhälä BAKPÄRM: Pehr Brahe statyn pryds till Pekka dagarna Foto: Olli Nylander "Jotailan Jutut" är också publicerade på finska och engelska som papperstidskrift. Alla språk versioner finns också på släktföreningens internetsidor med adresserna: jutut/, sovelius.com/jotailan jutut slaktbulletin/ och jutut in english/ JOTAILA BULLETIN

4 Från redaktionen Redaktionen på Jotaila Jutut bulletinen önskar en god start på året och tackar alla som varit involverade i skapandet av denna utgåva, såsom författare, översättare, informationsgivare och fotografer, samt släktingar och familjemedlemmar som stött författandet av artiklar/berättelser, både i Finland och utomlands. Åter igen har en intressant publikation gjorts med innehåll som täcker både släktens historia och även dagliga frågor. Släktmötet i början av augusti samlade igen ett rekordantal deltagare. Vi har i detta nummer sammanställt ärenden från mötet, både i form av en fotosamling och naturligtvis från de officiella ärendena från släktmötet. Med finns också de önskade instruktionerna för uppdatering av Släktdatabasen. Kompletteringen av familje upp gifter är avgörande för att upprätthålla en databas med samma höga kvalitet, Riitta Harala (T279) som Eero Sovelius Sovio lade grunden till. Släktmötet gav en möjlighet att fräscha upp och förnya gamla relationer och också träffa nya släktingar. Kanske väcktes det också tankar om saker eller händelser, som man gärna skulle vilja dela med släktingar. Både minnen om gamla tider och skildring av aktuella händelser är lika välkomna i vår gemensamma tidskrift. Vi hoppas att ni är aktiva och kontaktar oss om dessa idéer. Idéer om historiska skildringar eller berättelser och önskemål, samt olika tips om källmaterial är också välkomna. Vi hoppas ni trivs med den lässtund detta nummer ger. Översättning finska svenska: Pär Helenius Riitta Harala Chefredaktör Pia Sovio Pyhälä Redaktör Pär Helenius Ombrytning 4 JOTAILAN JUTUT 2020

5 Sovelierna och statyn över Brahestads grundare Per Brahe Pia Sovio Pyhälä (T290) Per Brahe skrev under Brahestads grundläggningsdeklaration år Han skickade ut sina män för att hitta en lämplig hamnplats. De tittade på Hamnviken, som redan hade en stadsplan, men viken visade sig vara så pass grund att den inte mera lämpade sig som hamnplats. En ny djupare vik med en lämplig udde fanns lite norrut och byggandet av Brahestad flyttades dit. Brahe köpte dessa marker och gav den nya staden namnet Brahestad. Brahe hade alltså egna intressen där; han behövde en hamnplats för att skeppa ut råämnet potaska, som användes av kronans krutfabriker. Från en mindre såg fick man också trävaror. Bönderna tyckte inte om att man grundade Brahestad. De ville inte betala löner åt stadens borgmästare samt övriga tjänstemän. Men kustbefolkningen var intresserad av handelssjöfart och man ville inte skeppa sina varor till Uleåborg för förtullning. Greve Per Brahe den yngre ( ) målad av holländaren David Beck Generalguvernör, greve Per Brahe den yngre utvecklade Finland genom betydande reformer. Hans tid som generalguvernör i Finland ihågkoms i positiv bemär kelse och har levt kvar i uttrycket i grevens tid. Under hans tid, stärktes landets inrikespolitik genom att byråkratin moderniserades, postgången förbättrades genom grundandet av postväsendet, greven stärkte utbildningen i landet genom att grunda Åbo Akademi samt trivialskolor och småbarnsskolor, ekonomin främjades då nya städer grundades och vägnätet förbättrades. Greven konstaterar i sina rapporter till Sveriges regering att Finland har rikligt med fisk och vilt, och att det kunde löna sig att utveckla t.ex. möjligheter för gruvverksamhet. Monument blir modernt När man under 1800 talet ville förstärka nationalkänslan och betona den nationella identiteten sökte man historiska motiv och ideal för konstverk. Detta gav upphov till att bl.a. monumentalismen dvs. skulpturer blev moderna. Man ville skapa monument av betydande personligheter. I Finland och i synnerhet på vår västkust kom man ihåg Per Brahes betydelse för landet. Vid 1863 års lantdag bildades fyra politiska grupperingar vid sidan om ständerna. En av dessa var J.V. Snellmans språkpolitiska fennomanska riktning, som fick stöd, inte bara bland intellektuella och präster, utan också bland bönder. Borgarna, i synnerhet västkustens handelsborgare, visste att man inte kunde sköta sjöfart och handelskontakter utan Sverige och det svenska språket, som fortfarande var viktigt. Också i Brahestad grundades en insamlingsfond för en staty Konsul Fredrik Fredriksson Sovelius lär ha redan år 1864 föreslagit en staty till Brahestad. Han kände till att diktaren och konstkännaren Fredrik Cygnaeus året innan förslagit en staty av Per Brahe till Åbo. Insamlingen av medel igångsattes i JOTAILA BULLETIN

6 Åbo först år 1877, på förslag av en kommitté, som grundades vid ett allmänt möte. Ärendet kom upp på nytt år 1880 när Per Brahe gav staden dess namn och hästen i vapnet från sitt eget vapen. Folket förvrängde Brahes namn på finska till Raahe det hade gått tvåhundra år sedan Brahes död. Det ordnades fester på olika håll i Finland, och också i Brahestad började man på Fredrik Oscar Sovelius förslag insamla medel för en minnesstod. Statyavtäckningsfesten i Brahestad Brahestadsborna hade samlat in tillräckligt pengar för att lösa in den ursprungliga statyn. Statyn skeppades till Brahestad med fartyg och man tillverkade en sockel i rätt storlek för den av den lokala graniten från Pitkäranta. Arbetstakten för dem som skulle ordna avtäckningsfestligheterna växte. Fonden för insamling av medel för statyn och avtäckningsfesten fick hjälp av Brahestads fruntimmersföreningens statyfond. Föreningen ordnade basarer, lotterier och särskilt balerna var populära. Särskilt aktiva i fonden och i förberedelserna för avtäckningen av statyn var Varifrån skulle man få statyn? Johannes Takanen som först hade utsetts för att skapa en staty över Per Brahe i Åbo skickade inte in sitt förslag. Han var osäker på det. Då beslöt skulptören Walter Runeberg ( ) att lämna in sitt erbjudande för godkännande. På sommaren 1884 kom man överens om priset för statyn mark. Runeberg levererade en gipsmodell för gjutning från Köpenhamn till Paris. Åboborna märkte att de hade gjort en alltför stor sockel för statyn och Runeberg gjorde en förstoring av statyn. Den ursprungliga statyn såldes till Brahestad. Villkoret för köpet var att statyn i Åbo skulle avtäckas först. Åbo firade avtäckningen av sin staty den 29 maj Finland fick en egen poststämpel år Tidigare hade man haft bara ryska storfurstendömets stämpel. Också detta gav anledning att fira grundaren av Finlands postväsende. Rosas planering med lista över frågor som festkommittén skulle behandla vid sitt planeringsmöte. Pia Sovio Pyhäläs samlingar. Bild: Mikko Pyhälä. Fredrik Oscar och hans hustru Rosa Sovelius, f. Borg. Rosa hade som 15 åring skickats till ett internat Aubonne i Schweiz där hon fick lära sig särskilt värdinneskap, planering av fester samt etikett. Rosa hade nu nytta av sina studier när pengarna hade insamlats, statyn beställts och det var tid att planera avtäckningsfestligheterna. 6 JOTAILAN JUTUT 2020

7 Den utsmyckade menyn för festmiddagen. Pia Sovio Pyhäläs arkiv. Bild: Mikko Pyhälä. Listan över inbjudna var också färdig. Tyvärr hade skulptören Walter Runeberg blivit förhindrad att delta. Han skriver från Paris: "Paris den 10 Sept 1888 Till Bestyrelsen för uppresandet af en staty till minne af grefve Per Brahe i Brahestad. Med den hjertligaste tacksamhet har jag emottagit Bestyrelsens inbjudning att deltaga i det högtidliga aftäckandet af Per Brahes minnesstod och det under omständigheternas tvingande makt förnödgas mig att afsäga mig äran och glädjen att tillsammans med Brahestads innevånare begå en högtidlighet som för mig har ett dubbelt intresse både det nationella och det personliga, som upphofsman till monumentet. Jag anhåller att få till Bestyrelsen framföra min djupt kända tacksamhet för att det förunnats mig att äfven i Eder stad få verka för att hugfästa minnet af Brahestads ädle grund läggare och Fädernelandets högsinte, upplyste välgörare. Med största vördnad och högakting Walter Runeberg P.S. Dröjsmålet med mitt svar har förorsakats af min frånvaro från Paris, vid den ärade in bjudningens ankomst". Avtäckningen av statyn Helsingfors Dagblad skriver 13 september 1888 : "Klockan 2 e.m. intågade processionen vid tonerna af Trettiåriga krigets marsch till festplanen som var till trängsel uppfyld af folk. Handelsskolan företrädd af sin fana, elementarskolan, magistraten, de inbjudna gästerna stadsfullmäktige, handelsföreningen m.fl. tågade upp i ordnade led. Borgmästar Luoma höll festtalet på finska och skildrade Per Brahes lif och gerning hvarefter Suomi sång uppspelades. Strax derpå beträdde direktor Heikel talarestolen och framhöll på svenska Brahes betydelse för landets inre utveckling skildrade huru grefens tid varit morgonväkten till en ny dag för vårt folk. JOTAILA BULLETIN

8 Så till täckelset under tonerna af Vårt land och alla hufvuden blottades. Den aftäckta stoden hälsades med kanonsalut. Stoden reser sig vacker på en piedestal af finhuggen granit. Herr Nylander tackade på stadens vägnar samt föreslog ett lefve! för Pehr Brahes minne. Björneborgska marschen afslutade högtidligheten, under hvilken det, obehagligt nog, hällregnade hela tiden. Något senare var en festmiddag arrangerad i stadens rådhussal i hvilken deltog 70 personer. Salen var smakfullt prydd med grönt och Finlands och stadens vapen omgifna af fanor. Stadsfullmäktiges ordförande Lundberg utbragte här en toast för Hans Majestät Storfursten hvarvid kejsarhymnen uppspelades. Borgmästar Luoma talade till de inbjudna gästerna, hvarpå länets guvernör Gripenberg svarade med en skål för Brahestads framtid. Landssekreterar Hildén talade för fosterlandet, hvartill Vårt land uppspelades. Direktor Heikel frambar stadens tacksägelse till Brahe stads bestyrelse, särkildt konsul Oskar Sovelius och fru Rosa Sovelius. Flere telegram anlände från eget land samt från Walter Runeberg i Paris och fru v. Essen född Brahe i Sverige. På eft.m. var en stor folkfest föranstaltad å folkskoleplatsen, hvilken bjöd de talrika besökande på musik och förlustelser af flere slag. Slutligen vidtog kl. nio en animerad bal, som med lust och gamman fortgick till soluppgången." 1) Från statyavtäckningen skriver tidningen KAIKU i Uleåborg den 18 oktober (övers.) Vi har funderat om vi ska ännu så här sent publicera om festen såhär post festum (efter festen) eller inte. Men eftersom händelsen var så unik på dessa våra arma breddgrader så tänkte vi att det är Så avväntade man nöjda och mer eller mindre tyst under skyddet av paraplyer nämligen personer som råkade ha sådana tills stadens högste tjänsteman från brandtornet slog med sin järnslägga. Översättning ett utdrag från den finskspråkiga lokaltidningen Kaiku. Bild: Tuula Moilanens samlingar. 8 JOTAILAN JUTUT 2020

9 värt att minnas den också långt efteråt. KAIKU skriver om publikreaktionen vid direktör Heikels svenskspråkiga tal: Igen en fanfar och upp på podiet stiger handels - skolans direktör, magister Heikel, på svenska,... framförande ungefär samma tankar som den föregående talaren, men dock inte alldeles från samma österländska ståndpunkt:... alla står med bart huvud orkestern blåser sången om Vårt land, fast än det tycks inte bli något av ropen på grund av att regnet under talet hade kraftigt ökat, eller var det kanske publikens missnöje då den inte förstod språket, vilket man nog kan höra av knorrandet och inbördes diskuterandet. KAIKU skriver om folkfesten: Men visst festades det också på annat håll utan att röra vid plånboken. I den vackert upplysta folk skoleparken festade nämligen folket, som lyssnade på studenten Lewons kraftfulla tal, och genom att delta i mångahanda tävlingar osv medan stadens orkester spelade. Och som slutkanet: När festen med sitt festprogram och servering är över står han kvar den vackra statyn i självaste brons och sten som tidens tand inte kan bita i som ett minne av vår stads grundare den ädle Per Brahe. Rosa Sovelius bror Carl Borgs dikt om avtäckningen av Per Brahes staty i villan Jotailas gästbok 4). Pia Sovio Pyhäläs samlingar. Bild: Mikko Pyhälä Källor och hänvisningar: 1) Helsingfors Dagblad, 13 september ) KAIKU Sanomia Oulun kaupungista ja läänistä, 18. lokakuuta ) Ar klar om Brahes staty i Wikipedia 4) Fredrik Oscar Sovelius gula villa med högt torn. JOTAILA BULLETIN

10 Bilder, minnesbilder och fragment från 1940 talet Pia Sovio Pyhälä (T290) Teni och en katt. Under kriget var många varor, särskilt livsmedel ransonerade och köptes mot ransoneringskort. En del varor ransonerades ännu år Självförsörjning ökade, varor byttes med kortkupong. Moster Saimi fick bl.a. en korsett åt farmor mot kuponger. Kött (utom inälvor och blod) såldes mot kort. Familjen tog varje vår en gris som växte och slaktades på hösten. Aino Sankilampi och Birko Sovio. Min mor Aino Sankilampi och min far Birger Birko Sovio (T289 ) sällskapade före kriget. Mamma jobbade som servitris på Societetshuset i Kemi. Deras familjebakgrund var mycket olika. Ainos modersmål var finska och Birkos svenska. De gifte sig efter Vinterkriget och jag föddes i Torneå Pappa fick kommendering till Fortsättningskriget och kyrkoherde Johannes Strömmer döpte mig och var min gudfar. Mammas syster Saimi Jauhiainen som bodde i Uleåborg erbjöd oss skydd. Saimi ägde en liten bybutik i Uleåborg, Koskelankylä, nära Toppila hamn och cellulosafabrik. Hennes man Ville var snickare. Han var över 40 år och röd och slapp åka ut till fronten. Deras barn, Eino och Aino, var tonåringar. De hade en hund Besök hos grisen Två kor gav mjölk, också till smör. En dag låstes jag in, mörkläggningsgardinen drogs för och jag uppmanades vara snäll. Jag lyckades lyfta på gardinen och kika ut på gården. Där stod en främmande karl, grisen skrek när den drogs ut ur stian, karln sköt grisen och den lyftes upp på en bänk. Grisen tvättades med ångande vatten. Nasse hade dött och jag grät bittert. På tomten fanns vinbärbuskar samt potatis och grönsaksland. Bär och svamp plockades i skogen, lingon krossades, svamp saltades, blåbär och vinbär saftades och syltades. Stora laxar från Ule älv styckades och saltades. Vintertid värmdes Pia i kusin Ainos famn Pia plockar vinbär med Eino 10 JOTAILAN JUTUT 2020

11 både butiken och bostadshuset med kakel ugnar. En gång var jag i butiken när där inte fanns kunder, moster lutade sig mot disken, drog upp sin butiksrock och värmde sin stjärt framför den öppna kakelugnsluckan. Farbror Ville tittade in och såg att rocken fattat eld. Han rusade ögona böj efter vatten! Pappa till krigssjukhuset i Uleåborg I fjol skrev jag om pappas krigstid och om hur han kom till krigssjukhuset som var förlagt till Uleåborgs mentalsjukhus. Pappa kallade stället dårhuset. Enligt mamma vägde han vid ankomsten endast 45 kilo. Fjärrpatrullen, under pappas ledning, hade blivit omringad (i motti) av fienden men lyckades efter en vecka bryta sig ut. Pappa hade fått streptokocksmitta med reumatisk feber som följdsjukdom. Han var så öm i kroppen att man fick dra upp honom i håret i sittande ställning. Farmor flyttade bort från Uleåborg år Hon fick tjänst som föreståndarinna för Svenska elevhemmet i Borgå. Nappe (Pontus Sovio T300) och Gunvor (Cristianssen f. Sovio T310) hade dött i tuberkulos på Päivärinta sanatorium år Under Fortsättningskriget hade tyskarna sitt huvudkvarter i Uleåborg. Deras officerare tog stadshuset och hissade upp sin hakkorsfana. Stadsborna sov påklädda och förberedda för att söka skydd om det blev luftattack. Mörkläggningsgardiner var Pappa och Pia med familjen Jauhiainen Farmor Daddi, Pia, pappa Birko och mamma Aino år 1943 obligatoriska. Enligt pappa imiterade jag sirenalarmet då jag var ett år. Sovjetunionens värsta bombningar kom februari De häftigaste av dem var den 27:e då plan bombade i flera anfallsvågor. I Uleåborg förstördes 152 byggnader. Jag har en minnesbild om hur flygmaskinerna flög lågt och vi kröp i snön i ett dike, jag hängande turvis på Einos axlar eller bakom honom på hans skidor. Vi gömde oss i en lada vid järnvägen. Ett tåg stannade just där och Eino ropade: fort ut och in i skogen om flygplanen ser tåget så faller bomberna också på oss. Pappa skriver att lågorna från Uleåborg har synts till Jakobstads vattentorn. Och fortsätter: i bombningen gick alla apotek, svenska elevhemmet, Weckmanska huset och mycket annat. Men i Brahestad föll några bomber utanför stan, men stadsborna sov i Antinkangas skog och kaffepannorna puttrade i morgongryningen. Mamma och jag reser till Vexala I mars 1944 reste mamma med mig till Munsala, Vexala. Där bodde Sanna och Ester Lovis Hendriksnäs. Familjen Wangel hade sina sommarställen i Vexala skärgård men Sanna Hendriksnäs, som samma år fyllde 80 år, hörde första gången finska då mamma talade till mig. Mamma hittade rågmjöl i mjölboden. I Henriksnäs blandades råg i jästbröd. Mamma frågade om hon kunde få baka rågbröd. Hon hade kvar en surbrödskant från resan, gjorde surdegsrot och bakade finskt surbröd. Också det var nytt för Sanna och Ester. Ester Lovis var en skicklig JOTAILA BULLETIN

12 I Henriksnäs mars 1944 hade fått ett barn. Ett tåg som flyttade tyska trupper norrut stannade vid vår järnvägsövergång och lassade ut grejer, bl.a. möbler. Kvinnan släpade dem till sitt hus och grannarna glodde i fönstren. Kvinnans son växte, men lekte inte med andra barn. Det påstods att han inte lärde sig uttala r ljudet vilket var bevis på att han var en tyskunge. En tysk kom till butiken efter stängningsdags och ville köpa tändstickor. Saimi sålde dem, men var rädd att stickorna behövdes för att spränga en liten järnvägsbro nära oss. Det smällde inte. Hos Jauhiainens användes inte svordomar, men Saimi kunde säga Raato soikoon (sv. motsvarigheten döden, döden, döden!!) Jag frågade vad Raato (sv. as, kadaver ) betydde och då pekade hon på en stor harakrank på väggen. Jag trodde länge att insekten hette så. Jauhiainens var som min andra familj och mitt hem i åratal framöver. Pappa utskrevs från krigssjukhuset sommaren 1944 men blev kommenderad till Torneå och Lapplands kriget. Tyska bombplan träffade ett finskt fartyg som anlänt med transport och trupper till Torneå hamn, Röyttä. Farbror Bömmi (Tor Björn T299) fick fullträff. Bömmi hade sovit hos Jauhiainens före fartygets avgång från Toppila hamn. Pappa i civil och söker jobb och bostad Pia och Ester Lovis, med linnegarns härvor vävare och vävde av lin som hon själv odlat, stampat och spunnit. Efter Sannas död reste hon under vintrarna till Värmland i Sverige och vävde där traditionella svenska dukar. Svenskspråkiga kusttraktens vävtradition var lika, den i Sverige. Också pappa kom på permission. Han skriver hur han skrattade då han lyssnade på hur mamma och Hendriksnäsborna samtalade. Dialekten där är svår att förstå också för svenskatalande. Senare när jag tillbringade somrar hos fammo blev lokalbornas dialekt nästan som ett tredje språk för mig. Tyskarna retirerar, Lapplandskriget börjar hösten I närheten av Jauhiainens bodde en kvinna, som jobbade hos tyskarna och också Pappa grundade en möbelfirma i Kemi, hittade en bostad och vi flyttade dit. Men firman bar sig inte, fastän Lappland sönderbombats och folk förlorat sina hus och möbler. Storfirma med moderna möbler, som t.ex. utdragbara Heteka metallsängar kapade marknaden. Pappa led av sin reumatism och han skriver att hjärtat krånglar. Jag minns från Kemi hur han en gång blev riktig arg på mig. Jag lekte vid stranden med några pojkar som byggt en flotte. De lockade mig ut och segla. Pappa råkade se att jag var ute med flotten. Han rusade ner och befallde mig att hoppa i sjön. Vi var redan på ganska djupt vatten 12 JOTAILAN JUTUT 2020

13 och jag var rädd, men jag hoppade och nådde bottnen med tårna. När jag vadat till stranden fick jag så grundligt av piskan att baken korvades och jag hade i veckotal svårt att sitta. Pappa slog mig för att han hade själv ont både fysiskt och psykiskt. Till slut fick pappa jobb vid Skogsstyrelsens distriktskontor i Uleåborg. Forstmästare Kaj Poppius vid Forststyrelsens huvudkontor i Helsingfors och gift med farmors syster Märta, ordnade jobbet. Vi flyttade till Uleåborg och i oktober 1945 föddes min syster Gunvor. Genom hyresnämnden fick vi ett hällrum i Koskelankylä. Där var så kallt att vattnet i ämbaret frös om man lämnade det på golvet över natten. Huset ägdes av Lasse Röök, som körde egen taxibil. Han och hans fru bodde i samma hus. Lasse hade puckelrygg. Pappa försökte få ett läkarintyg, som rekommenderade att familjen på grund av hans reuma, behövde en varmare bostad. Gunvor fick calmette vaccination i armen, men sköterskan stack nålen för djupt och Gunvor fick benröta. Armen opererades två gånger och var spjälad i ett halvt år Pia, pappa och Gunvor år 1947 med den påföljden att den förblev kortare än den andra armen. En dag kom pappa hem med en flicka med rött hår, som skulle hjälpa till som barnflicka och bo hos oss. Hon hade kommit från östgränsen till protesverkstaden, som fanns i samma hus som pappas kontor och hade varken släktingar eller bekanta i stan. Hon hade stigit på en landmina och ena benet hade kapats av vid knäet vid sprängningen. Hon fick sova bredvid mig i utdragssoffan. Jag ryste varje gång då hennes benstump rörde mig. Den tillfälliga protesen knarrade då hon steg på den. Pappa hade arbetsresor också längre bort. Forststyrelsens bil hade en skorsten, ett s.k. gengasaggregat. En gång hämtade han åt mig som maskot en skata med bruten vinge. Den fick bo i vedskjulet och jag måste mata den. När hösten kom bad pappa mig in i skjulet, tog yxan och högg av skatans huvud. Han sa att jag inte tagit hand om den. I verkligheten var det redan kallt och be svärligt för mig att sköta fågeln. En gång, när det åskade, bad pappa att jag skulle gå och köpa tobak åt honom. Jag var rädd. När blixten slog ner alldeles nära rusade han fram bakom hörnet och tog mig i famnen. Han hade följt mig i smyg. Jag skulle härdas. Mamma hade det inte så lätt heller. Fammo hade skickat till pappa njurar, som han älskade. Mamma ville överraska och gjorde en njurstuvning, men receptet var fel. Det var väl då som pappa blev arg och slängde det fina serveringsfatet, som han fått i arv, ut genom fönstret. Fammo sprättade upp gamla kläder och sydde om dem bl.a. till vackra klänningar åt Gunvor och mig. Pappa var nöjd och skrev nu ser flickorna ut som herrskapsbarn. När moster Saimi lät sy en klänning åt mig som med avsikt var lite för stor, så lär jag ha gått fram till spegeln och konstaterat moster Saimi kan nog inte sy som fammo. Pappa njöt. Nära oss i en stuga bodde en skomakare. Han gjorde åt mig kängor av ett par herrskor. Gubben hette Kaaleppi och han hade guldtänder, för han hade arbetat i Amerika. Han tuggade på tuggtobak som kallades pikanelli. Grannens barn tuggade på kåda eller beck. Båda tuggisarna hittade de från andra sidan järnvägen. Jag fick inte gå dit med dessa pionjärungar för där låg Folkets Hus. När jag var hos Kaaleppi för att prova mina kängor såg jag en stor klump på fönsterbrädet i farstun som jag trodde var beck. Jag knyckte den och lade JOTAILA BULLETIN

14 den i munnen. UUH!! det var Kaaleppis tuggtobak. Kaaleppi och mamma skrattade, men inte jag. Jag visste nu att gubben hade haft klumpen i sin bruna slemmiga mun. En gång efter ett nattregn hittade jag på byvägen en femtiomarks sedel. Mamma tvättade sedeln och klistrade den för att torka på plåtkupan ovanför spisen. När den var torr gav hon den och sade gå till butiken och köp vad du vill. Jag frestades av bärgrötspulver i påsar. Ungarna slickade det söta pulvret som godis genom att turvis stoppa sitt finger i munnen och i pulverpåsen. Jag beslöt ändå att köpa ny skördade morötter med blast, som jag tyckte om. Mamma grät när hon såg vad jag köpt. Pappa talade illa om mamma i sina brev till sin mor. Kriser förekom. I ett brev skriver han Aino har återvänt hem återställd och lugnat sig. Ibland hämtade pappa hem gamla vänner från fartyg som anlänt till Toppila hamn. Han kände dem från sin tid då han var till sjöss eller då han jobbade på stewedoringsfirman. Gästerna och pappa gjorde trollkonster och hittade kaffe och kakaoburkar o.a. från sina byxor och rockärmar. Sen spelade de schack med pappa och drack konjak. Ibland upptäckte tullen smugglingen, d.v.s. fartyget brann. Svenska och sätt Pappa hade bett att fammo skulle lära mig svenska och sätt. Jag hade tidigare besökt wanglarnas och fammos sommarställen med pappa. Nu skulle jag resa till farmor och bo hos henne. Jag fördes till Borgå på vårvintern Jag skulle börja vid Uleåborgs svenska privatskola på hösten och var tvungen att lära mig svenska ordentligt. I Borgå började jag i barn trädgården. Jag gick dit med grannens flicka. När vi återvände hem stannade vi utanför Brunbergs lakritsfabrik och väntade tills arbetarna kastade åt oss karameller och lakrits från fönstret. Från Borgå åkte vi till Helsingfors för att fira påsk med fammos bror Tusse (Gustav) Wangel och hans familj. De bodde i huset Bulevarden 10. Från fönstren hade man utsikt över en park med en kyrka. Salen var enormt stor. Jag åt med Hilda i köket. Jag kände henne från Tusses villa i skärgården. Tusses fru Rita, f. Sibelius var Jean Sibelius brorsdotter och också läkare. En kväll gick de äldre festklädda på Svenska teatern, Fyra släktled på Skadön. Sigrid Wangel håller Pia Tusse i frack, fammo och Rita i långa aftonklänningar. Fammos klänning var långärmad i ljusgrå sidencrepe med hals ringningen och bältet broderat med små glaspärlor. Rita kom och visade sig i en axelbandslös klarröd sammetsklänning och frågade om hon skulle sätta över ena axeln en girlang av tygrosor eller hellre ta en orientalisk sidensjal. Sjalen fick mera medhåll. Till frukosten fick jag rostat bröd med honung. Jag hade inte tidigare smakat på honung. Jag tyckte om smaken. På påskdagsmorgonen samlades vi i salen och jag blev uppmanad att titta efter om påskkaninen hade gömt någonting åt mig. Under en soffdyna hittade jag en honungs burk. Jag var lycklig. En gång fick jag åka till Ekenäs för att träffa faster Pipsan (Ingeborg Helenius f. Sovio T301) och hennes familj. Då träffade jag för första gången mina kusiner, av vilka Priccen (Pär Helenius T307) var den yngsta. På sommaren 1948 drunknade fammos bror Butte och hans fru May i stormen. Som vuxen återsåg jag deras yngsta dotter Beat Mari Homén, f. Wangel och nu är hennes dotter Susanne med familj mina grannar. När jag återvände hem från Borgå hade 14 JOTAILAN JUTUT 2020

15 jag glömt min finska. Det tog några dagar innan jag hittade finska ord igen. På hösten började skolan. Vi var fyra klasser i ett klassrum med bara en lärare som hette Fjalar Ahlskog. Läraren hade gula fingrar och petade sig i näsan. Vi elever måste bära in ved till klassrummets kakelugn. Vi fick inte skolmåltider utan var och en hämtade sin vägkost. Många av eleverna talade rikssvenska. De hade varit krigsbarn i Sverige. Samma höst fick vi en trerumslägenhet på Torggatan, endast fyra kvarter från skolan. Jag gick klädd i min skol dräkt med svart och gulrutig veckad kjol, svart jacka med farbror Nappes guldknappar med ankare, samt en båtmössa av kjoltyget med Finska Flottan band. Finska pojkar retade mig och ropade: Suomen lotta, Suomen lotta Jag började lägga båtmössan i skolväskan. Pappa fick ibland åka in på sjukhus, men nu till Diakonissanstaltens sjukhus, nära skolan. Jag besökte honom ofta efter skolan. Vi hade två stövare, men den äldre Tessa hade stamtavla och såldes. En gång förde jag hunden Kepsu ut på gården i mörkret. Gårdsplanen var täckt av hal is, hunden drog så att jag föll och slog huvudet, såg stjärnor, men jag lyckades hålla hårt tag i hundkopplet och fick Kepsu in tillbaka genom dörren, men svansen klämdes i dörren och började blöda. Kepsu plåstrades, men jag fick stryk. Det var i mars 1949 som jag besökte pappa på sjukhuset. Han var glad och pigg, och följde mig ut till ytterdörren. På kvällen kom en sjuksköterska hem till oss och mamma gick med henne och bad mig ta hand om systrarna. På morgonen kom kusin Eino för att hämta Kepsu till Tanta, som skötte hundar. Jag visste var hon bodde. Vi gick genom Weckmanska parken (nuv. Mannerheim parken) och jag såg att Skogsstyrelsen hade flaggan på halvstång. Jag förstod att pappa hade dött. Jag fick en ny klänning av fammo. Den var svart med små vita blommor och vit krage. Jag fick följa med när pappas kista fördes till Brahestad och lades i Wangels släktgrav. Där vilade redan farfar Tor, farbror Nappe och faster Gunvor. Tor Sovios familj har nu egen gravsten där. Fammo fortsatte att undervisa mig i svenska och sätt under sommarloven. Om jag petade ut fiskben ur munnen, så ställde hon en spegel framför mig och visade hur fiskbenen skulle plockas från munnen med gaffelspetsen och läggas på tallrikskanten, osv. Om någon berömde mitt utseende sade fammo att min panna var tyvärr för låg och jag hade brett ansikte. Mamma skickade alltid matpengar i ett Gunvor 4 år, Pia 7 år och Ingeborg 7 månader, två veckor före pappas död, den 24 mars 1949 kuvert med mig. Min kusin Bobi var ofta samtidigt ute på holmen. På grannholmarna bodde Wanglarna och också familjens vän Lalli Luomas familj. Farbror Lalli skickade till oss pengar på julen. När mamma dog 1968 fick jag ett vackert brev från honom. Jag klarade mig i skolan. Svenskan blev mitt officiella språk, men i praktiken är jag en tvåspråkig finländare. Tvåspråkigheten och erfarenheten att leva med olika familjebakgrund har hjälpt mig i livet och i arbetslivet, både hemma och utomlands. Och jag har haft nytta av barndomens etikettregler också i olika uppdrag senare i livet. Källor: Birkos brev ll sin mor åren Mamma Ainos och farmor Daddis berä elser samt egna minnen. Familjens fotoalbum. Stort tack till Åke Cederblad och Ingeborg Sovio (T296) som läste igenom översättningen. JOTAILA BULLETIN

16 Sovio Sovelius släktens vigselrya? Riitta Harala (T279) När vi på sensommaren vandrade förbi Nationalmuseet från ett möte med släktföreningens styrelse och Jotailas redaktion, om nya IT verktyg i föreningen, nämnde Martti Sovio att Sovio Sovelius släktens vigselrya finns på Nationalmuseet. Martti berättade också att hans och hans hustru Pirjos vän, Stina Öman hade skrivit en avhandling år 2009, om just den ryan, då hon studerade vid Lybecker hantverksoch konstindustriskola. Jag blev intresserad av ämnet och Martti lovade att skicka mig mera information om avhandlingen. Jag frågade senare både Nationalmuseet och Musei verket om mera information om ryan, men den bästa källan för dess historia, visade sig vara Stina Ömans avhandling (Öman 2009) där hon också använt information från Nationalmuseet och Brahestad muséet. Denna artikel är baserad på Stina Ömans förträffliga verk. Vad är då en vigselrya (brudrya)? På 1700 talet började brudpar använda en vigselrya under sina fötter under vigseln i kyrkan, dels för att öka högtidligheten och dels för att skydda sig mot onda krafter. Efter bröllopet hängdes ryan upp på väggen för att ge en konkret påminnelse om bröllopsdagen. (Wikipedia) I Brahestad anser man att ryan på Nationalmuseet, är just den som använts vid köpman Baltzar Freitag ( ) och hans fru Maria Sovelius ( ) vigsel. Faktum är att ryans monogram (BF MS) tydligen är just deras initialer. Förutom monogrammet står det också år 1773 på ryan. Parets bröllopsår var dock redan 1752, så mattan kan inte ha varit deras vigselrya. deras ägo var inte känt, då avhandlingen påbörjades. Det möjliga förhållandet mellan Sucksdorffs och Baltzar och Maria Freitag framgick inte direkt, t.ex. i den första upplagan av Sovio Sovelius suku Men i sin avhandling, förklarade Stina Öman att Maria Freitag (född Sovelius) var Anna Sucksdorffs (född Lundström) farfars mormor. Anna Sucksdorff hade därför troligtvis fått vigselryan i arv. Detta anges också i den andra upplagan av Sovio Sovelius släktbok från 2009 (Sovio Sovelius Suku 2009). Även efter detta förblir ryans årtal ett mysterium. I sin avhandling har Stina Öman tittat på ryors historia i ett vidare sammanhang och kommit till slutsatsen att ryan uppenbarligen är en traditionell rya som hör till släkten, med ägarens initialer och året då ryan vävdes och inte en vigselrya. I Nationalmuseets samlingar (nummer 31009) går den under namnet "Arvsrya från Brahestad". Kvinnor från föreningen Raahen Kalevalaiset naiset ry kopierade på 1950 talet ryan som finns på Nationalmuseet. Den ursprungliga ryan är helt i bomull och har en storlek på 1,96 m x 1,56 m. Den första kopian gjordes av ullgarn med det traditionsenliga mönstret och blev färdig år Källor: Sovio Sovelius suku av Eero Sovelius Sovio (2009) Öman, S na (2009) Pikku Raahe, Raahen perinneryijyn modernisoin, Lybeckerin käsi ja taideteollisuusopisto Wikipedia Översättning finska svenska: Pär Helenius Finlands Nationalmuseum köpte ryan till sina samlingar 1931 av arkitekten V. J. och fru Anna Sucksdorff. Hur ryan kom i 16 JOTAILAN JUTUT 2020

17 . Ryan som finns på församlingslokalens vägg och ägs av Brahestads församling är gjord 1988 enligt den ursprungliga modellen av ryan. Bild: Olli Nylander JOTAILA BULLETIN

18 Sovio Sovelius släktföreningens släktmöte frihet beviljades. Olli Nylander (T427) Under behandlingen av verksamhetsplan bad man om vägledning för anmälan om förändringar i Släktdatabasen / matrikelinformation, samt även för underhåll av begravningsdata. Man föreslog att vägledningen skulle finnas med i följande Jotailan jutut bulletinen (vägledningen finns på sidorna i detta nummer). Olli Nylander, Bild: Rainer Berndes Denna gång hölls släktmötet i Helsingfors. Anmälningen till mötet var rekordstort, 33 anmälda och deltagare var nästan 70 personer med sina följeslagare/familjer. Mötet var på Original Sokos Hotel Presidentti, där vi hade utmärkta faciliteter och service. Maten förtjänade också beröm. Det ganska bullriga (och lyckliga) bröllopet i den angränsande salen var dock något störande. Innan mötet besökte vi Helsingfors centralbibliotek, Ode. Vi var så många att vi delades in i två grupper. Efter rundvandringen på Ode flyttade vi till Hotel Presidentti där vi hade vårt mötesrum reserverat. Där blev vi först serverad kaffe. Släktföreningens möte På det egentliga släktmötet gick man igenom både föreningens och gravvårdskommitténs verksamhetsrapporter och resul tat räkning, för de tre föregående åren, samt verksamhetsplan och budget för den kommande treårsperioden. En stor skillnad i ekonomin kom från Eero Sovelius Sovio testaments donation som erhölls 2017, efter arvsskatt på ,52 euro till både släktföreningen och grav vårdskommittén. Bokslutet godkändes och ansvars Styrelseledamöterna, med undantag av Susanna Sovio Veikkolainen och supp leant Maarit Sovio, hade meddelat att de fortfarande var tillgängliga. Ordföranden Olli Nylander, styrelseledamöterna Outi Tasala och Erkki Harala och suppleanten Eva Lindblad omvaldes att fortsätta under den kommande perioden. Martti Sovio valdes till ny styrelseledamot och Kirsti Keltikangas till ny suppleant. Paula Erla och Marika Mämmelä valdes som verksamhetsgranskare, med Mikko Koivusalo och Sami Sovio som suppleanter. Gravvårdskommitténs medlemmar omvaldes att fortsätta sina uppgifter, med Raija Ingerttilä som ordförande och Annaliisa Nylander, Erja Sovio och Johanna Sovio som medlemmar. Efter mötet Efter mötets slut bjöds på middag av släktföreningen. Middagen avnjöts under glad samvaro och "styrelsens kokkonst var framgångsrik". Senare på kvällen flyttade man sig till Bistro för att fortsätta vara samvaron. 18 JOTAILAN JUTUT 2020

19 Presentation av de nya styrelseledamöterna Styrelsemedlem Martti Sovio (T325) Jag heter Martti Sovio, en 66 årig pensionär. Jag föddes i Brahestad, som den Styrelsesuppleant Kirsti Keltikangas (T248) Martti Sovio i Indonesien. Bild: Martti Sovios arkiv yngsta av Jorma Sovios barn. Jag tillhör Fredrik Oscar Sovios släktgren. Min mångsidiga karriär började på Brahestads stadsbibliotek och fortsatte genom Sverige till Helsingfors. Min sista arbetsplats blev den nu nedlagda (2016) Arabia porslinsfabrik R.I.P. Jag har tidigare varit med i styrelsen som suppleant och medlem i gravvårdskommittén. Nu vågade jag bli medlem i styrelsen. HUI! Jag gillar musik, läser och joggar. Min kanske största passion är att resa med min fru Pirjo. Min introduktionsbild är från Indonesien, Siladen Island, norra Sulawesi. Vid tidpunkten för denna tidskrifts utgivning är vi på en lång ryggsäcksresa till Sydostasien med Pirjo. (Lyckligtvis kan man delta i styrelsemöten med styrelsens WhatsApp grupp nästan varifrån som helst.) Kirsti Keltikangas. Bild: Kirsti Keltikangas arkiv Jag valdes in i styrelsen, som "ny" styrelsesuppleant. Jag var kassör i föreningen när min make, Eero, var ordförande. Genom Eero hör jag till Bertil Sovios släktgren; Eeros mormor, Eija Sovio, var Bertils och Ellen Sovios andra dotter. Jag bor i Esbo, Finland, men ursprungligen kommer jag från Tavastehus. Jag arbetar som pedagogisk expert på Högskolan för elektroteknik i Aalto universitetet i Otnäs. I praktiken jobbar jag bl.a. som stöd för programledare för att utveckla olika nivåer av DI studier, göra undervisningsbedömningar för professorer i karriär och undervisa i pedagogiska kurser. På fritiden tränar, sportar och sjunger jag och tillsammans med resten av familjen tar vi hand om vår hund Lola. Vår familjs förstfödda studerar vid ett universitet i Skottland, den mellersta går in för student examen nästa vår och vår yngste son går på högstadiet i Gäddvik, Esbo. Översättning finska svenska: Pär Helenius JOTAILA BULLETIN

20 Släktmötesbilder Olli Nylander, Mikko Pyhälä, Rainer Berndes, Riitta Harala, Erkki Harala. Studiebesök i Helsingfors centralbibliotek Ode, Terassen på Ode. Bild: Riitta Harala Odes övre våning. Bild: Olli Nylander Släktmötet pågår. Bild: Rainer Berndes Mötets sekreterare Outi Tasala. Bild: Rainer Berndes Keltikangare på släktmöte. Bild: Rainer Berndes Främre raden Nina Fagerström, Sonja Fagerström, Anneli Järnefelt och Riaz Cheema. Bakre raden Sami Sovio, Marika Mämmelä och Helena Nevantaus. Bild: Rainer Berndes 20 JOTAILAN JUTUT 2020

21 . Jan Ekberg, Kirsti Keltikangas, Brita Ekberg, Eva Lindblad och Helena Nevantaus. Bild: Olli Nylander Släktmiddag. Bild: Rainer Berndes Annaliisa Nylander, Olli Nylander, Helena Nevantaus, Seppo Sovio, Martti Sovio och Pirjo Siitarinen. Bild: Mikko Pyhälä Ulla Tasala, Outi Tasala och Tuula Moilanen. Bild: Mikko Pyhälä Eva Lindblad, Anneli Järnefelt, Riaz Cheema, Sonja Fagerström och Nina Fagerström. Bild: Mikko Pyhälä I förgrunden Riitta Harala, Eero Keltikangas, Antti Keltikangas, Matti Keltikangas och Kirsti Keltikangas. Bild: Erkki Harala JOTAILA BULLETIN

22 . Helena Nevantaus, Seppo Sovio, Martti Sovio, Pirjo Siitarinen och Ulla Tasala. Bild: Rainer Berndes Sandi Sovio, Lorelei Sovio, Raya Sovio, Jacob Sovio, med ryggen åt Annina Robinson och Julius Robinson. Bild: Riitta Harala I förgrunden Kirsti Keltikangas och Erkki Harala, stående Erika och Susanna Harala, i bakgrunden Heinrich Söllner och Ulla Tillmanns. Bild: Mikko Pyhälä Konstantin och Ellen Liesz. Bild: Riitta Harala Brita Ekberg, Jan Ekberg, Pia Sovio Pyhälä och Olli Sovio. Bild: Mikko Pyhälä Rainer Berndes och Mikko Pyhälä. Bild: Catarina Berndes 22 JOTAILAN JUTUT 2020

23 . Allmän bild på Släktmiddagen. Bild: Rainer Berndes Fortsättning på Bistro Manu. Bild: Olli Nylander Anneli Tillmanns Liesz och Pia Sovio Pyhälä Bild: Mikko Pyhälä Tuula Moilanen, Susanna Harala och Aleksi Kuskelin. Bild: Riitta Harala. På Bistro Manu Jukka Kangasalusta, Andreas Robinson, Ina Maija Tillmanns, Riitta Harala, Erika Harala, Susanna Harala, Aleksi Kuskelin, Erkki Harala, Anneli Tillmanns Liesz och Pia Sovio Pyhälä. Bild: Mikko Pyhälä JOTAILA BULLETIN

24 Det är känslan som är orsak till jaktsport Rainer Berndes (T178) Erkki Harala (T279) I Finland har jakten alltid varit ett sätt att skaffa mat för familjen. Från att ha varit en näringsverksamhet, har jakten idag blivit en hobby och trots att matbutikernas köttdiskar är välfyllda, har finländarna inte förlorat draget till jaktmarkerna. Jakten som hobby, eller kanske man kunde kalla det livsstil, går ofta i arv från far till son. Två jägare, Rainer Berndes och Erkki Harala fann varandra för några år sedan vid ett släktmöte och har därefter vid olika tillfällen haft möjlighet att diskutera sin hobby. Berndes har vi jakttraditioner åtminstone från 1871 när Ludvig Berndes var disponent på Dömle bruk i Västmanland, Sverige. Mellan år jobbade Ludvig på Holmens industriella anläggningar med Motala Mekaniska verkstad vid Motala ström som ägdes av hans farbror. Wilhelm Tham T121 (Son till Gustaf Sebastian Tham och Sofia Elisabet Sovelius) var åren ingenjör vid Motala verk stad och då avancerade herrarnas intresse för jakt och vapen. Wilhelm Tham kallades 1876 till Husqvarna vapenfaktori för att utveckla rationell civilvapentillverkning. Kontakten mellan jägarna var god varvid Ludvigs son Erik, min farfar, beställde ett Husqvarna hagelgevär med dubbla pipset modell 310 Lyx tillverkningsnummer , vapen nr:1 med heltäckande scrollgravyr av vapen ekipör Clas Sandström. Vapnet provsköts Det är känslan konstaterade Rainer Berndes (v.) och Erkki Harala (h.) vid släktmötet 2019 på Hotell Presidentti, Helsingfors. Foto: Mikko Pyhälä Redaktionen bad Rainer och Erkki att berätta om sin hobby i Jotaila bulletinen, t.ex. om hur deras jakthistoria började och vad det är med jakten som lockar, vad jakten betytt för dem och vad den betyder idag. Rainer Berndes (T178) En sportskytt och jägare Jakten och sportskytte har från barndomen varit ett attraktivt intresse för mig. Min far hade vuxit upp med jakt och jag har gått i hans fotspår som han. Inom släkten Erik Berndes vapen, som nuförtiden tillhör Rainer. Foto: Rainer Berndes arkiv och levererades av Carl Tham. Detta vapen är nu i mitt vapenskåp. Från barndomen var jag med far på jakt, det var sjöfågel vid Svartå å samt hare, räv och ekorre i Sannäs. Någon gång fick jag ta vapen med när vi var i hemknutar 24 JOTAILAN JUTUT 2020

25 na, varvid jag sköt min första hare den 12 september Vi hade en gråhund vid namn Nalle som jagade älg, men kunde göra ett kort drev efter hare om den kom nära upptaget då haren gav sig på flykt. Mitt första jaktkort, samt intyg för att inneha ett hagel och kulgevär, anskaffade jag den 16 maj 1959 för att delta i märkes skjutning den 18 maj. Resultatet gav mig ett bronsmärke och detta inledde min karriär inom tävlingsskytte. Första skjutprovet för jakt på älg avlade jag 1960, och detta var inledningen till min Grundsjö jaktlag där vi har egna marker. Min första älg, en kviga fällde jag den på Klemmets skogsåker i Mjölbolsta, och den första vitsvansade hjorten (Virginiahjort) fällde jag på Stenbacka åker i Svartå den Det var en vacker 8 taggad bock, vars huvud jag konserverat som minne av lyckad jakt. En minnesrik jaktdag var den Jag blev uppringd på morgonen om att det varit stora vitsvanshjortar på åkern i Svarvarböle och jakt skulle ordnas. På morgonen var jag förhindrad att delta, men Älgjakt i Hållsnäs 1974, från vänster Veikko Tarsa, Kurt Berndes, Väinö Koivumäki, Rainer Berndes och Henry Blomqvist. Foto: Rainer Berndes arkiv. jaktperiod. Jag hade deltagit i älgjakter med far som hundförare. Jakten var ofta i skogarna kring Mjölbolsta, Svartå och Grundsjö. En minnesvärd älgjakt var möjlig på Porkala området efter att ryska arrendetiden upphörde 1956 och jakt blev tillåtet hösten Direktiven i ett sargat landskap med pansarvagnsvägar och sprängda bunkrar, var att föremål i terrängen ej får röras och observationer meddelas jaktledaren efter varje genomgånget område. Senare har jag jagat på Ramnebo och Bodatorp i Sverige, men även i flera jaktlag i Karis och Ingå Snappertuna. Jag tillhör ett eget jaktlag och är jaktledare från 1994 i Rainer Berndes och en hjort Foto: Rainer Berndes arkiv. skulle infinna mig senare. När jag kom till mötesplatsen, var jakten påbörjad och passkarlarna utställda på givna platser. Jag skulle inta sista lediga passet mot Sandviken, såg att närmaste skytt var på pass. Jag intog följande lediga pass och gjorde vapnet skjutklart. Knappt hade jag gjort mig i ordning på passet då 2 stora hjortbockar kom längs en vinterkörväg mot passet. Det gav mig tillfälle till skott mot den första bocken som gjorde ett långt språng från körvägen in i skogen och för svann. Vid skottplatsen fanns tydlig markering av hår och blod, skottet var lyckat och efter ca. 40 m fann vi hjorten, en returbock med mycket breda horn. Huvudet konserverades på Suomen Eläin JOTAILA BULLETIN

26 täyttämö och jag tillfrågade Esa Niemelä, tävlingskamrat och verksamhetsledare på Jägarnas Centralorganisation om han kunde göra en bedömning av hornkronan. Det var då det största hjorthuvudet han sett med stort utlägg. Vid trofébedömningen räcker poängantalet till silvermedalj, trots att utlägg på 68 cm, antalet taggar 9 men rätt korta. Det var en gammal returbock som mötte ödet på ett sätt som tillhör jakten. Den 6 januari 2019 fällde jag min 100:de älg, en liten älgtjur med 3 taggar och slaktvikt på 152 kg, älgen fälldes i vår hemskog på Kroggård, Karis. Kurt Berndes (T175). Foto: Rainer Berndes arkiv. Jag var Karis Jaktvårdsföreningens sekreterare och ordförande åren och representant vid Nylands Jaktvårdsdistrikt Högsta erkännande för min insats för jakten var när jag tilldelades Jägarnas centralorganisationens standar år 1980 och förtjänsttecken i guld den 30 mars i 2008 i Lahtis. För mig har det varit intressant och givande att få utöva en så innehållsrik tid av mitt liv inom jakten. Den 18 maj 2019 var det 60 år som jag med bössan i handen utövat aktiv jakt och sportskytte, men nu återstår att avveckla engagemanget med att organisera och pensionera sig med lite banskytte och jakt. Erkki Harala (T279) "Skogens son jag stolt mig kallar.." 1) Jakten går ofta hand i hand med närheten till skogen och jaktintresset i familjen. Vanligtvis drivs man till skogen redan som barn, i synnerhet om barnet har blodsband och en lämplig uppväxtmiljö. Jag har och har haft båda. Min far Alpo Harala var jägare med stort J, han skrev om jakt och var utbildad forstmästare. Som liten pojke, redan innan jag började skolan, fick jag följa med min far på tjänsteresor. Vi logerade i Skogsstyrelsens stugor, som hade en husmor med familj, och familjen hade en pojke i min ålder som blev min kamrat. Tjänstemän bodde i den s.k. spetsiga ändan av byggnaden. Under dessa resor hade vi alltid fantastiska möjligheter att fiska, samt jaga vattenfågel. Vår familj hade en Karelsk björnhund, Pokko och senare en dito som hette Peku. Båda var verkliga retrievervirtuoser. Mitt första vapen var ett luftgevär. Jag fick det av min far på min åttaårsdag. Det var väl senast då jag lärde mig grunderna för vapenhantering; ett oladdat vapen är farligast, ta bort säkringen först då du ska skjuta osv. Bytet var björktrastar och också några kråkor. Under pappas ledning fick jag också skjuta skogsfågel med hagelgevär. Mitt älgdop fick jag när pappa fällt en älg: när älgen hade stuckits, d.v.s. halspulsådern öppnats, då togs en sup av 26 JOTAILAN JUTUT 2020

27 blodet ur en liten träslev. Det var en otrolig känsla! Erkki med sitt byte tillsammans med sin far Alpo. Foto: Erkki Haralas arkiv. När jag fyllt 15 fick jag ett eget 12 kalibers hagelgevär av märket Sauer & Sohn samt ett Husqvarna kulgevär kaliber 6,5x55 som kallades både svensk mauser och Carl Gustav. Då började mitt jägarliv på allvar. Jag blev medlem i Kangasala Haviseva jaktsällskap och älgjaktlag. Jaktperioden började i augusti med sjöfågel och fortsatte i början av hösten med skogsfågel och sen med älg. Jakten då jag fällde min första älg är förstås minnesvärd. I Kangasala från Risujärvis öppning sköt jag på en 3 årig älgtjur som lade iväg i fullt språng. Mitt hjärta bultade: Träffade skottet? Ett brak? Fällde jag den? Älgen låg ett par hundra meter längre bort och hade fått hjärtslag. Vilken lättnad! Efter en stund kom mina jaktbröder till platsen. De gratulerade, jag fick en sup och min hatt en grankvist. Fantastisk känsla! I maj år 1973 hade jag en annan minnesvärd jakttur i Koilliskara, som ligger i Vongoiva ravinen. Vårjakten av björn började den 20 maj. Jaktlaget, till vilket min far Alpo och vår jaktbroder Jouko Engelberg hörde, hade vadat i snösörja och äntligen kommit fram till Peskiselkä. Vi hittade en fin fura som gav oss en ypperlig brasa för natten. Natten var klar. När jag låg där i värmen av den öppna elden på granriset och tittade på stjärnorna lät jag tankarna vika och föll i en välförtjänt sömn. Det här var riktigt liv ute i vildmarken. Efter ett par dagar hade vi kommit fram till Tyyroja stuga som var vårt mål. Där lämnade vi våra överlopps saker och styrde kosan mot björnarnas marker. Vi undersökte foten av Vongoiva fjället. Ovanför oss reste sig en brant bergstopp. Sen började det hända. Här kommer ett avsnitt ur min fars bok om älg och björnjakt ( Hirvihaukkuja ja karhunajoja ): Vi har just bestigit och nått bakstranden av en liten fjällsjö där ravinen fortsätter mot väst. Där ser vi en björn ungefär 100 meter framför oss med ryggen vänd mot oss. Men låt oss vänta att den vänder sidan till. Jag avlossade ett skott. Ögonblickligen började björnen springa emot oss. Den tog antagligen fel på riktningen varifrån skottet avlossades. Alla karlar sköt på den flera gånger. Till slut stannade den vid en björkbuske, träffades av ytterligare ett skott, hoppade några gånger och föll livlös i snön. Det var ett mäktigt slut på hans färd i ravinen under Vongoivas branta klippa. I början av 1980 talet hade min far Alpo lockat mig på älgjakt till ett område som Harri Arnkil, Jouko Engelberg och Erkki Harala i Jäppilä. Bild: Erkki Haralan arkiv. ligger mellan Jäppilä, Pieksämäki och Varkaus där Forststyrelsen hade en gammal stuga med rökbastu. Älgstammen där, på ett område av ca 2600 ha med kärrmark JOTAILA BULLETIN

28 och berg, var god och så hade vi fina hundar (två karelska björnhundar) vilket garanterade lyckade jakttillfällen och oförglömliga upplevelser. Jag fick komma med i jaktlaget. Föreningen hette Rokkavuoren Erä. Där deltog jag sedan i jakter under 30 års tid de sista fem åren som jaktledare. Min björnhundstik, min trogna Pinka gick i graven sommaren Det var en hjärt skärande och sorglig dag. Detta var slutet på en jaktepok. Eftersom min fru och jag reser mycket så har jag inte skaffat mig ny hund. Av samma orsak lämnade jag det ovannämnda älgjaktlaget i Jäppilä. Och visst är det så att jag inte heller vill lämna min fru ensam under varje veckoslut. Lördagskvällarna brukar vara festliga. Långbordet i stugan får en vit duk och därtill passande dukning, utan att förglömma snapsglas. De som har kockansvaret tillreder supén. När alla har satt sig vid bordet presenterar chefskocken kvällens meny och munskänken kvällens viner. Vi lever som kungar i skoglig anda och sjunger på finska: haukku, haukku koirilleni, paukku, paukku hirvilleni, naukku, naukku jahtimailleni, naukku, naukku veljilleni (hau, Jaktlaget efter fällningen vid elden. Bild: Erkki Haralas arkiv hau till mina hundar, pang, pang för mina älgar, skål, skål till mina jaktmarker, gutår till mina bröder). Erkki och Pinka. Bild: Riitta Harala Jag är visserligen fortfarande älgjägare och med i föreningen Hatin Erä i Längelmäki sedan över 20 år. Vi är 25 karlar som kommer från Tammerfors, Tavastehus, huvudstadsregionen och Längelmäki. Typiskt nog är vi i medeltal över 60 åriga gossar med arbetslivet, som hinder för jakten, bakom oss. Älgjakt ordnas varje veckoslut tills älgarna har fällts. Var och en deltar enligt så många procent som han på förhand angett. Jaktsäsongen för älg pågår från mitten av oktober till slutet av december. Under de senaste åren har vi haft rätt att fälla i medeltal 6 vuxna älgar och 6 kalvar. Vanligen har älgarna fällts före utgången av november månad. Skriver detta den 6 november Jaktsäsongen har förlöpt väl. Fyra veckoslut har vi jagat och alla sex kalvar och fyra av de vuxna älgarna har fällts. Vid jakt har jaktvårdsföreningens rekommendation följts enligt vilken man bör skjuta mera hondjur. Det är för att minska älgbeståndet som ju åstadkommer massiva skador i trädplanteringarna, och på vissa områden krävs betydande minskning av beståndet för att minska på olyckor och faror i trafiken. Av etiska skäl är det inte tillåtet att skjuta ko med kalv. Detta betyder att om kalven skjuts först så kan älgkon fällas sedan. Man måste emellertid ta i beaktande att älgen ofta har tvillingkalvar, sällan trillingar. Trillingar har jag aldrig sett utom i livmodern på en ko som jag fällt. Om det 28 JOTAILAN JUTUT 2020

29 här har jag berättat i Hattis Erä historik: Älgko och trillingkalvar. Vår jaktledare Eki Alalammi bestämde att jag skulle sköta tornpasset bakom Hatinsuo som ligger på östgränsen av våra marker. Tornet hade nyligen rests och utsikten därifrån över omgivningen och det unga plantbeståndet var utmärkt. Från Lamminkangas riktning hördes att hunden skällde på älg. Tidvis avbröts skallet, men närmade sig tills det åter upphörde. Älgen var alltså i rörelse. Skallet började igen och nu mycket närmare än tidigare och med riktning mot mig. Så tystnade det igen tills en stor älgko uppenbarade sig i rask trav följd av en hund uppe på en backe mittemot. Älgen rusade ner med fart och började springa längs kanten av en aspdunge och förbi tornet på ca 50 meters avstånd. Jag fick en bra träff. Djuret gjorde en 90 graders vändning och jag träffade den andra bogen. Det var ett onödigt skott, älgen föll på mindre än 100 meters avstånd. Älgkon vägde 190 kilo. Inne i livmodern hade hon tre foster, ur vilka man kunde lätt urskilja extremiteterna, huvudet och ögonen. Jag tog dem försiktigt i förvar och lade dem i en spritflaska med stor mynning. Jag råkade ha flaskan i min gömma på stugan. Min avsikt var att ge flaskan till min dotters skola, Arkadian yhteislyseo. Men naturligtvis glömde jag flaskan och i den ligger kalvarna ännu inlagda i sprit. upp sitt vapen på väggen. Vapnet är en 9 kalibers Mauser. I regel använder jag den vid älgjakt. En långsammare och tung kula passerar nämligen bättre snår utan att ändra riktning och träffar bättre sitt mål. Alpo lämnade efter sig också andra vapen, som överfördes redan för länge sedan i mitt namn. Ett av dem är en 9 mm s soldatpistol, hans skyddskårsvapen, den berömda gubbmausern, med vilken han under kriget till glädjen för sitt kompani sköt också en älg. Min far efterlämnade ett andligt arv för vilket jag är tacksam så länge jag lever. 1) Rubriken är översatt från finska Metsän poika tahdon olla, orden som börjar 2. versen i Aleksis Kivis dikt Metsämiehen laulu, tonsatt för manskör av Jean Sibelius år Översättning finska svenska: Pia Sovio Pyhälä Största delen av mina älgar och också min fars älgar har fällts med karelska björnhundar, som är utmärkta jakthundar vid älg och björnjakt. De är läraktiga, har gott lynne och är tappra hundar för sin husse. De håller god kontakt med sin husse och simmar vid behov också längre sträckor efter villebrådet. Jag anser att jakt med hund är den ädlaste jaktformen som har bedrivits sen urminnes tider. Hunden är jägarens bästa vän. Min ärade far Alpo avlade sista gången prov i älgskytte hösten Han var då 94 år. Då han var 97 år hängde han till sist JOTAILA BULLETIN

30 Mitt livs hobby grottdykning Laura Tuominen (T328) Att vara i vattnet har alltid varit enkelt och trevligt för mig. År 1995 hade jag nått den ålder jag behövde för att genomföra den grundläggande SCUBA dykningskursen (dykning med andningsutrustning, övers. kom.). Erfarenheten var så stor att den spirande karriären, som tävlingsryttare, omedelbart lämnades. Varken det kalla oktobervädret eller det iskalla vattnet tog livet av min nybörjarentusiasm. De följande åren fortsatte min hobby med roliga dyk utflykter och jag utvecklade mina fädig heter med nya dykningskurser. Det gick Vägen till teknikdykare har varit lång (och dyr...). När erfarenheten och färdigheterna växte blev dykningarna allt djupare och dykplatserna mer utmanande. Bara att öka dykdjupet, krävs ytterligare utbildning och flera kurser. Lärdomar behövdes bland annat i användningen av olika dykgaser, i dekomprimeringsteori (det vill säga hur gaserna beter sig i män nisko krop pen när trycket i omgivningen förändras) och i undvikande av dykarsjukan. Nya och utmanande dykmiljöer, så som grottor, kräver också träning. Under kurserna lärde jag mig att navigera säkert i olika omgivningar. Mycket av kursinnehållet handlar om att förebygga obehagliga överraskningar och lösa problem. Som exempel kan nämnas dykljuset: förutom Finländskt vatten som klarast i Montola kalkstensgruva nära Pieksämäki. Bilden visar en pumpstation på 45 m djup. inte lång tid innan jag var fördjupad i den fantastiska världen med den tekniska dykningen. huvudljuset finns det två reservbelysningar. I händelse av att alla tre lamporna skulle slockna, och även alla involverade dykares lampor slocknade, övade vi som förblindade att röra oss mot grottutgången i fullständigt mörker. Snabbt räknat har jag deltagit i åtminstone ett tjugotal dykarkurser under åren. Genom skolningen och regelbunden träning 30 JOTAILAN JUTUT 2020

31 kan jag vara lugn och säker då jag dyker. Förutom att utöka mina kunskaper och färdigheter, har jag uppdaterat min dykutrustning för att uppfylla kraven i dykning. Först byttes ryggflaskan till dubbelflaska. Denna typ av dubblering av utrustningen är en grundprincip för teknikdykning. Det finns alltid en säkerhetsplan och utrustning om något går fel. Förutom din egen reservutrustning är din pardykares reservutrustning också en säkerhet. Djupa dykningar ökar behovet av andningsgas, vilket i sin tur ökar antalet dykflaskor som krävs. Dessutom kräver djupa dykningar gasblandningar, var och en optimerad för ett specifikt djupområde. Blandningarna innehåller syre, helium och kväve. Kväve och syre blir narkotiska när trycket ökar. Därför tillsättes helium till gasblandningarna och syreinnehållet reduceras när djupet ökar, så att blandningen inte blir giftig. På grund av optimeringen av gaserna, kan flera extra flaskor behövas, utöver de dubbla flaskorna på ryggen. Under långa och djupa dykningar kommer man att andas ut enorma mängder dyr andningsgas. Därför var nästa logiska uppdatering av min dykutrustning en dyk anordning med slutet system eller rebreather (återandningsapparat övers. kom.), mer känd som rebe. I principerna för teknisk dykning finns det alltid ett reserv system. Reben kan manuellt användas i halvstängt läge (en del av gasen försvinner från enheten) eller helt kopplas till den öppna kretsen, d.v.s. till de med transporterade reservgastuberna. I en normal lätt dykning har jag med mig en rebe och fyra reservtuber. För att lätt och smidigt kunna röra sig och hantera en sådan mängd utrustning, bör man ha undervattensskoter. Det är en propellerförsedd tub som är kopplad till dykaren. Med dess hjälp, rör man sig framåt, smidigt och snabbt utan överdrivet muskelarbete. Om vi dyker långt in i ett grottsystem, behöver Picknick i Norge i en stor luftficka i en grotta som heter Plura. En bröllops ceremoni hölls på samma plats i augusti. Man kan endast komma dit genom att dyka. JOTAILA BULLETIN

32 Dykutrustning anpassas till omständigheterna. Marchepied grottan i Frankrike har ett inlopp så lågt att man inte kan komma in med rebreathern på. Lösningen är att ta loss flaskorna och placera dem vid dykarens sida (naturligtvis i dubbel uppsättning). vi en reservskoter eller kanske två. Mängden av utrustning bara växer till det oändliga... Vad får mig då att gå in i vattenfyllda grottor eller ens att dyka? Dykning är en oerhört bra stressavlastare. I mitt arbete som anestesi och intensivvårdsläkare möter jag dagliga, själsligt belastande och stressande situationer, därför bör mina hobbyer vara en bra balans till mitt arbetsliv. Under dykningen snurrar inga arbetsfrågor i huvudet. Under dykningen och efter den känner man sig rent euforisk. Även att justera och underhålla dykutrustningen går också som stressleksak. Jag dyker i grottor eftersom våt sten är väldigt vacker. Känslan att flyta viktlös i en kanjon fylld med kristallklart vatten är så fin att det är omöjligt att beskriva i ord. Dessutom dyker jag mycket i gruvor där man hittar grejer, som användes i gruvarbetet och även strukturer och varierande landskap enorma gruvhallar och små, slingrande tunnlar. 32 JOTAILAN JUTUT 2020 I Finland finns klart vatten främst i gamla gruvor. I sjöar och hav tenderar sikten att vara begränsad. Hos oss finns inte naturliga grottor under vattnet, men däremot finns ute i världen många och väldigt olika grottor. Yucatán halvön i Mexiko är en grottdykares paradis. Den är fylld med labyrintliknande stalaktitgrottsystem skapade under istiden. I Frankrike, å andra sidan, finns grottor som skapats av smältvatten från bergen och de är mera raka och tunnelliknande grottor än de i Mexiko. De närmaste naturliga grottorna, från Finland räknat, finns i Sverige och Norge. Förutom dem, har jag besökt grottor, bland annat i Kroatien, Ungern, Sicilien, Ryssland, Schweiz och Spanien. Grottdykning släpper loss en liten upp täcktsresande, forskare i mig. Att som först i världen hitta nya korridorer är en fantastisk känsla. Det är inte enkelt att få tillträde till alla ställen. Sommaren 2017 undersökte vi till exempel ett grottsystem i Veggfjella i Norge. Först behövde vi båtskjuts till bergssidan, eftersom resan landvägen skulle ha tagit flera dagar. Därefter var vi tvungna att bära dyk och grottutrustningen uppför en nästan vertikal sluttning. Det tog nästan en dag. Därefter inrättade vi lägret inne i grottan vid vattenbrynet och bar in utrustningen. Vi dök i cirka 10 minuter och fortsatte sen att bära utrustningen vidare in i grottans gångar in i en omväxlande grottmiljö där vattnet rann runt våra fötter eller forsade bredvid oss. Dykning är inte således det enda vi gör. Det viktigaste är äventyret och att få uppleva nya saker. Mitt ödmjukaste tack till Antti Apunen, Lauri Marjamäki, Sami Paakkarinen och Janne Suhonen för fotona och moraliskt stöd när jag skrev denna berättelse och för de mäktiga äventyr vi upplevt tillsammans. Översättning finska svenska: Pär Helenius

33 Bort från vardagen året med husbil i Europa Salla Heron (T324), foton: Sallas arkiv 30/06/2016, Dublin Glad och spänd så beskrev min dotter Emilia sig själv ikväll, just innan hon somnade i husbilens övre bädd i kepsen (utrymmet övanför hytten), bredvid sin bror. Vi föräldrar har samma känsla. Familjen övernattade i husbilen, fastän vi fortfarande var parkerade utanför vårt hus i Dublin. I morgon börjar vårt största äventyr hittills. För ett halvt år sedan, då vi berättade för vänner och familjer om vår plan, att hyra ut vårt hus och tillbringa ett år med att resa runt i Europa i en husbil, fick vi ofta som kommentar, av de flesta: "Vad modigt", "Ni är galna!" och vi svarade bara med ett skratt. Ett år med tre barn i en husbil verkar inte som en bra idé, särskilt då vi inte har tidigare erfarenhet av husbilandet. Men jag litar på att vi efter femton års äktenskap känner varandra och våra barn så väl, för att veta att vi klarar oss i det lilla utrymmet, en husbil har. Tiden får utvisa! För ett halvtannat år sedan började planen ta form då vi satt på en restaurangmiddag med Paddy och frågade varandra: Om pengar inte var ett hinder, vad skulle vi vilja göra just nu? Vi pratade om en fullständig förändring av miljön, friheten och hur bra det skulle vara att spendera mycket tid med barnen. Ett års resa i en husbil tycktes innehålla allt detta. Först när vi vandrade hemåt vågade vi säga högt, att denna dröm kanske kunde förverkligas. I vårt arbetsliv var vi båda vid en punkt där vi behövde en paus och utrymme, innan vi gick mot nya utmaningar. Själv hade jag lämnat jobbet och var hemma med barnen. Det yngsta av våra tre barn var då bara ett halvt år. Då Paddy arbetade heltid var vi tvungna att hitta sätt att tjäna pengar för vår resa, samtidigt som jag var hemma med barnen. Under följande 18 månaderna år arbetade jag som familjedagvårdare och vi hyrde ut ett extra rum för engelskspråkiga studerande. På ett år sparade vi tillräckligt med pengar för att köpa en husbil. Bilen fick namnet "Vera" till minne av Paddys mamma. De följande sex månaderna, sparade vi en summa, som när de lades ihop med hyresintäkterna, skulle räcka för ett års löpande utgifter. Nu har vi vårt hus tömts Vår bil är tredje från vänster införför hyresgästerna, som kommer att flytta dit imorgon. Jag är tacksam att vi har kommit så här långt nu får äventyret börja! 06/07/2016, Carentan, Norra Frankrike Nu börjar jag förstå de många kommentarerna om mod. Vårt äventyr började med en trevlig bilfärjetur från Rosslare på Irland, till Cherbourg i Frankrike. Vi hade bara åkt cirka 100 kilometer före Cherbourg, när det från motorn plötsligt började höras ett konstigt ljud och farten minskade. Paddy styrde mot vägrenen på motorvägen, motorn stannade och det var omöjligt att få igång den igen. Vi grävde JOTAILA BULLETIN

34 fram vår franska ordbok och efter många samtal och en lång väntan, kom den räddande flakbilen. Nu är vi på gården till en bilverkstad i en liten stad, som heter Carentan och efter flera timmars nervös väntan, har vi just fått reda på att bränslepumpen har gått sönder och att en ny måste beställas ända från Tyskland. Tur i oturen är att den vänliga ägaren av bilverkstaden lånar oss en bil under tiden vi väntar på husbilsreparationen. Vi har nu bokat en stuga på en campingplats i Normandie. En överraskande start på resan! 01/08/2016, Disneyland, Paris Det gick två soliga veckor vid havet i Normandie innan vi fick informationen, att 24/08/2016, Cascades du Sautadet, Södra Frankrike Vädret är så varmt nu att vi inte nattade (stanna för natten), om det inte fanns en simbassäng, älv, sjö eller hav i närheten. Temperaturen inne i husbilen är under dagen nästan densamma som utanför, ofta över trettio grader, så att avkylning i vatten är livsviktigt för oss. Den hetaste tiden på dagen är då man lagar mat inne i husbilen, eftersom gasspisen ytterligare höjer temperaturen i bilen! Vi har stannat på en verkligt vacker plats. Husbilsplatserna ligger i den skuggiga skogen bredvid älven. Vattnet är rent och klart och längs älven har det bildats en stenig led där man kan flyta med strömmen hundratals meter. Vår gummibåt var i flitig användning. Sexåringen Conor har lärt sig simma, inte för att vi lärde honom, utan för att vi till bringat större delen av vår tid i vattnet 20/09/2016, Pineda de Mar, Catalonia, Spanien Vi firar min födelsedag på en trevlig campingplats vid havet. Det är fortfarande varmt nog att simma varje dag. Höjdpunkter på vår rutt hit från södra Frankrike var fästningen Carcassonne, det bergiga Andorra och Barcelona. Schweitziska Alperna. Från den här restaurangen är det mäktig utsikt. husbilen var i skick igen. Vi hämtade den i Carentan och efter att ha tillbringat några dagar på den berömda Utah stranden, körde vi direkt till Disneyland nära Paris. Tre dagar här har varit minnesvärda jag kan inte säga vem som har haft roligare, barnen eller föräldrarna! Husbilsskolan har varit i nästan igång en månad nu och den ger en välkommen rytm till våra dagar. På morgnarna tar Paddy ut Joshua i några timmar, så att jag kan hålla skola med Emilia och Conor. Det är inte alltid lätt. Nu när husbilsskolans nyhetsbehag har försvunnit är det utmanande att motivera barnen till böckerna, medan solen skiner ute och det alltid finns nya platser att utforska. Därför har vi börjat göra skoluppgifter medan vi kör de dagar vi flyttar från plats till plats. Det lyckas eftersom sittplatserna med bilbälten för mig och barnen finns runt bordet. Jag blev positivt överraskad över hur mycket man får till stånd på en timme när man kan fo 34 JOTAILAN JUTUT 2020

35 kusera på undervisningen med endast två barn! Conor lär sig att läsa, och jag skriver berättelser till honom om de platser vi har besökt. Han läser dem gärna, särskilt om det finns berömda fotbollsspelare i berättelserna! Jag gillar själv att studera det iriska språket med Emilia. Lyckligtvis innehåller den iriska boken en CD, som vi ofta lyssnar på i framsätet på husbilen. Jag har beslutat att inte ta stress med skolgången. Enligt barnens lärare är det viktigaste att vi hänger med i matematik och det iriska språket och läser mycket böcker. Barnen lär sig en hel del historia, geografi, biologi och mycket annat genom att utforska den ständigt föränderliga miljön. Vi har också lärt oss att några timmars bilresa för tre barn räcker, de dagar vi åker vidare. Lyckligtvis har vi inte bråttom någonstans! 18/10/2016 Vilassar De Mar, Spanien Efter månader av värme och torka upplevde vi, för tre dagar sedan, en annan sida av Spanien. Vi träffade en av våra vänner, som bor i närheten och körde genom underfart under motorvägen till stranden där många bilar var parkerade. Vi lämnade husbilen på parkeringsplatsen på stranden och gick till restaurangen för lunch med vår vän. Då vi lämnade restaurangen började det regna kraftigt. Vi bestämde att jag skulle vänta på restaurangen med pojkarna och Paddy, Emilia och vår vän skulle hämta husbilen från stranden. Jag väntade länge i restaurangen och ösregnet blev bara värre. Vi hade bara en mobiltelefon, så jag kunde inte ringa och fråga varför de tog så lång tid på sig. Restaurangen stängde och jag gick tillbaka till stranden med pojkarna. Regnet hade ökat till åsk storm, och då jag kom till stranden såg jag att det bildats en stark ström, som rusade genom underfarten ut till havet, mellan mig och husbilen. Nu förstod jag varför husbilen fortfarande var på stranden: den enda vägen ut var underfarten, som nu var fylld med vatten. Paddy viftade åt mig på andra sidan strömmen och jag insåg att vi var tvungna att söka en annan väg till stranden. Äntligen fann vi varandra. Paddy hade hittat en annan undergång att vada igenom. Vi bar pojkarna genom det midjehöga leriga vattnet till husbilen. Jag och pojkarna var kalla och trötta, men lyckligtvis annars i gott skick. Andra bilister hade kört sina bilar från stranden så snart regnet började, eftersom lokalbefolkningen visste att underfarten ofta fylldes med vatten. Nu var vår bil den enda som var fast på stranden. Till vår lättnad märkte vi att översvämningsvattnet inte kom närmare husbilen och vi tillbringade en trevlig kväll med vår vän. Nästa dag hörde vi att stranden hade varit en av de säkraste platserna att parkera i hela staden, eftersom vattnet som rann ner från bergen hade förvandlat vägarna till älvar, som fört bilar med strömmen! En dödlig olycka inträffade när en bil kraschade genom en underfart ut i havet. Vi tillbringade tre dagar på stranden innan brandkåren fick vattnet pumpat ur underfarten. Lyckligtvis hittade vi en annan undergång där vi kunde gå och köpa mat i den lokala Lidl butiken! Härefter följer vi noga väderrapporterna. 22/11/2016 Sagres, Portugal Under de senaste veckorna har vi njutit av Jul i Spanien JOTAILA BULLETIN

36 det vackra Portugal, som är ett husbilsparadis, särskilt denna tid på året: massor av gratis ställplatser i natursköna omgivningar, tysta och lugna. Vår väg hit, gick längs norra Spanien från Vilassar De Mar till San Sebastian, där vi trivdes en hel vecka och njöt av Spaniens bästa Tapasmat. Vi firade Halloweenkvällen i Bilbao med att leka traditionella Halloween lekar. Sedan började ett veckolångt regn, när vi I Alhambra. fortsatte mot Portugal. Den veckan prövades allas tålamod och nerver att leva i en husbil med tre barn blir snabbt tålamodsprövande i det ihärdiga ösregnet. Jag hade många gånger undrat över om det var nödvändigt att ta med alla våra legoklossar på resan, men under den regniga veckan var de en verklig livräddare. Solen dök upp igen när vi anlände till Portugal. Här vid "Världens ände" har vi besökt Seglings och Navigationsskolan där Columbus, Da Gama och många andra upptäcktsresande inföprskaffat sig sina färdigheter. När man ser ut över havet från dessa klippor kan man bara beundra deras mod att segla ut mot det okända. 16/03/2017 Montopoli, Italien Vi har precis tillbringat två och en halv månad i vår väns fritidshus i Nerja, nära Malaga. Där firade vi jul och nyår på ett spansk finsk irländskt sätt och familj och vänner besökte oss. Vi åkte omkring i området nära Nerja och Malaga Alhambra fästning var verkligen imponerande och vi besökte den två gånger. I mitten av februari fortsatte vi vår resa mot Italien. Vi stannade i Monaco och för undrade oss över dyra bilar och yachter och mötte till och med en lokal polis, som tydligt var av den åsikten att vår 20 åriga husbil inte hörde dit. Vi hade stannat några minuter längs vägen, men visste inte att vi var nära det berömda Monte Carlo kasinot. Polisen i sina vita handskar var var snabbt utanför fönstret och ville veta en mängd saker, inklusive vårt yrke och vår religion. Då han hörde att vi var på väg till Italien, rådde han oss att köra direkt dit utan att stanna! Vi hittade denna trevliga campingplats i Montopoli och firade Conors födelsedag här genom att äta Montopoli pizza. I morgon är Irlands nationaldag, St.Patrick's Day, och världens minsta parad är planerad: parad runt husbilen. 06/05/2017, Gardasjön, Italien Att åka husbil i Italien har varit ett enda äventyr! Två månader här har känts som en djupdykning ner i historien. Massor av vackra byggnader och vacker natur, vänliga människor och utsökt mat. En av höjdpunkterna var, när vi blev bekanta med en lokal familj på en husbils ställplats och blev inbjudna att äta traditionell italiensk mat. Klättring upp till Vesuvius, äventyr i Venedig och Rom var också oförglömliga upplevelser. Idag körde vi till Gardasjön utan att planera någonting på förhand och hittade en parkeringsplats precis vid sjön. Utsikten genom vår framruta är en finare sjöutsikt än från månget hotellrum. Husbil när det är som bäst! Men som värst att köra i Italien har varit vägar fulla av djupa gropar och kratrar, en 36 JOTAILAN JUTUT 2020

37 motorväg blockerad av betongvallar, mitten på landsbygden, som tvingat oss ut på slingrande bergsvägar för att hitta en nattanplats. Jag kommer aldrig att glömma den gången vi körde genom en medeltida by och vägen smalnade och smalnade tills vi blev fast mellan två stenmurar. Det var lång väg att backa tillbaka till en så bred plats att vi kunde vända! Många gånger har Paddy varit tvungen att med ögonmått bestämma om vi kan passa under ytterligare en medeltida stenbro, då inga höjdmått finns synliga. Men ändå, när vi åker vidare verkar två månader för kort tid fdör att uppleva Italien. Här skulle finnas mycket att se för flera år! 20/06/2017 Umeå, Sverige Vi har kört genom Sverige med rekordfart i det här skedet på resan vill vi komma snabbt fram. Destinationen är Vasa, där vi skall tillbringa ett år med mina föräldrar innan vi återvänder till Irland. När resans slut närmar sig, funderar jag på det gångna året. Gav resan det vi hade hoppats på? Landskapen har förändrats mycket under hela året, och avståndet från den välkända omgivningen och tryggheten har klargjort tankarna och hjälpt till att kunna planera för framtiden. Vi hoppades på mycken gemenskap och tid tillsammans, som en familj och har tillbringat ett år med lugna morgnar, dagar och kvällar tillsammans. Vi är alla överens om att den här resan lönade sig att göra just för de sakerna. Vår familjs gemenskap är ännu större nu än tidigare, och vår identitet är tydligare: vi vet vad som är viktigt för oss. För Paddy och mig har det varit en av de bästa upplevelserna i våra liv att vara fri, att bestämma var vi skall dricka vårt morgonkaffe nästa dag. Naturligtvis har resan också åtföljts av sin egen typ av stress. Jag har levande minnen av den natten då navigatorn inte fungerade, vi åkte vilse i kullarna i Italien, toalettkasetten var full och skvalpade över och barnen grälade, var hungriga och trötta. Att tvätta och torka fem människors tvätt utan egen tvättmaskin var också utmanande. Vi hängde vår tvätt för att torka på alla möjliga platser, inklusive en stor reklamskylt vid vägen. Men mest saknade vi närheten till släkten, vännerna och nyheter från samhället. Annars skulle vi ha kunnat fortsätta med husbilslivet mycket längre. 20/11/2019 Ballincollig, Cork, Irland Jag blir ofta tillfrågad om vad jag tycker att våra barn fick ut av vårt europeiska år. Emilia, nu elva år gammal, säger att hennes självförtroende växte och att hon blev djärvare eftersom hon såg så många olika platser och lärde känna olika människor från olika länder. Både Emilias och Conors lärare säger att oavsett, vilket ämne som kommer upp i klassrummet, har våra barn en viss erfarenhet av det och berikar sina diskussioner med berättelser från olika länder. Även om resan har många fördelar, håller jag med Amelia Earhart, som sa: "Adventure is worthwhile in itself'" ( "Äventyret är värdefullt i sig) Vår rutt. 15 länder, 360 nätter (117 husbils ställplatser, 112 campingplatser, 119 fritidsbostäder, 9 naturcamping, 2 på vänners gård, 1 bilfärja) Översättning finska svenska: Pär Helenius JOTAILA BULLETIN

38 Min finskhet Lucas Sovio (T283), Kalle Cederblad (297) och Vilmar Cederblad (T298) Bilderna: Lucas Sovios och Kalle och Vilmar Cederblads arkiv Sovio Sovelius släktingar har i årtionden bosatt sig permanent eller tillfälligt utanför Finland. Just nu är det många släktingar som bor utomlands som har aktiv kontakt med sina släktingar i Finland. Många av dem har till exempel en förälder med finskt ursprung eller de är barn till finska för äldrar födda utomlands och gifta med en utlänning. Vi bad några av våra släktmedlemmar, som har vuxit upp i en utländsk kultur att berätta vad Finland, finskhet och finska rötter betyder för dem. Lucas Sovio (T283) Jag föddes i en liten stad i British Columbia, där jag lärde mig älska att vistas utomhus, älska tystnaden och ensamhe Lucas, Tatjana och Lorelei Sovio. ten i berg och skogar. Min far, Olli Sovio, uppfost rade min bror, syster och mig att njuta av långa skidturer i terrängen, en vedeldad bastu och att rulla sig i snön vid bastubadet. Jag tror att, även om vi inte kan tala finska, har vi ärvt den tysta, stoiska blygheten i vår familj. Efter gymnasiet tjänade jag i marinen i många år medan jag studerade vid Vancouver University. Min tanke var att följa farfar Matti Sovios fotspår. Jag hade en nostalgisk vision om honom att segla från Brahestad ut på världens hav. Jag hade en brinnande önskan att få uppleva äventyr på de stora haven som han. Eftersom Universitetet i British Columbia inte erbjöd möjligheten att studera finska, koncentrerade jag mig på att studera tyska, delvis på grund av att min farfars mor Ellen, var född i Tyskland och det fanns möjlighet att studera tyska på universitet. Jag minns att min mormor berättade hur hon tyckte om att lyssna på Ellen när hon välkomnade gäster från Tyskland till Brahe stad och pratade med sitt vackra modersmål. Mina föräldrar uppmuntrade mig att utforska världen bredare och jag fick tillfälle att tillbringa ett år som utbytesstudent i Tyskland. Det var en underbar upplevelse, som öppnade en ny koppling till den europeiska kulturen, mina rötter och mina släktingar, till vilka jag fortfarande känner ett starkt band. Tack vare mitt finska medborgarskap och mitt pass kunde jag arbeta ytterligare ett år i Europa och träffa min bror och föräldrar på Finlandialoppet i Finland. Efter att ha anslutit mig till den kanadensiska polisen, träffade jag min fru, Tatjana, som av en slump är tysk. Hon gick med på att lämna sitt hemland så att vi kunde bygga våra liv i Kanada. Vi har nu en härlig liten dotter Lorelei (som har kanadensisk, tysk och finsk nationalitet) och vi är bosatta i en liten stad vid namn Golden i Klippiga Bergen i norra Kanada. Jag tror att min finskhets blygsamhet och orädsla för arbete, har fördjupat min in tällning till livet. Även om jag är mycket stolt kanadensare, finns där en finsk del, som i sig gjorde mig till den, jag nu är. När jag tittar på Kanadas spel mot Finland i internationella hockeytävlingar är jag aldrig säker på vilket lag jag borde hålla på och jag 38 JOTAILAN JUTUT 2020

39 blir konstigt förvirrad, glatt besviken över att se någondera av dem förlora. Kalle Cederblad (297) och Vilmar Cederblad (T298) Kalle och Vilmar Cederblad är födda i Göte borg och bott där hela sitt liv. Kalle är lärare och Vilmar psykolog. Mor Ingeborg Sovio (T296) är finlandssvensk och fil. kand., far Åke Cederblad rikssvenske och dipl.ing. Familjens hemspråk är svenska. Kalle Cederblad Finländsk kultur har inte så mycket direkt betydelse i mitt liv. Visst hejar jag på Finland i ishockey och kan bli nostalgisk när jag hör finsk musik som mamma spelade när vi var barn men annars tar inte Finland så mycket plats i min vardag. Däremot har jag alltid velat lära mig finska och gör små försök ibland genom att titta på finska filmer och serier med svensk text. Det jag framförallt fått med mig är en förståelse för det som ibland kallas mellanförskap på svenska, att både tillhöra och inte tillhöra. Även om min mor talar svenska och har bott i Sverige jättelänge känner hon sig ändå inte som svensk och den finlandssvenska identiteten är viktig för henne. Det har gett mig en förståelse för att identitet och tillhörighet inte bara har med språket att göra utan med kultur, sociala koder och platsen man växte upp att göra. Att få en insikt i detta har varit till nytta för mig i mitt arbete som svensk lärare för invandrare där jag hjälper människor med språket men där processen att göra sig hemma i en ny kultur egentligen är mycket mer omfattande och komplicerad. Vilmar Cederblad Jag är stolt över att ha ett delvis annat ursprung och berättade gärna om det och lyfter gärna fram seder och t.ex. mat från Finland. På arbetsplatser och skola har det nästan alltid funnits andra med finskt eller finlandssvenskt ursprung och då brukar vi prata om det och känna lite samhörighet. Egentligen vet jag nu inte så jättemycket om Finland, kan t.ex. inte finska och har varit väldigt lite i Finland, men det känns fint ändå att uppmärksamma och hålla lite liv i den identiteten. Några gånger har jag bjudit kollegor på annorlunda mat från Finland t.ex. karelska piroger och memma. Sedan tycker jag det är spännande att titta på vårt släktträd och att höra och läsa historier om t.ex. mina morföräldrar, som jag aldrig har träffat. Några gånger har jag försökt läsa in mig på Finlands historia men tyvärr har jag dåligt minne för faktakunskaper och glömmer snabbt. Och det är väl lite typiskt, till vardags tänker jag inte jättemycket på mitt ursprung. Jag tycker att det skulle vara roligt att ta med mig några traditioner från Finland genom hela livet. Då tänker jag kanske mest på mat kring julen och så kommer jag alltid att heja på Finland när det är ishockey på TV! Kalle Cederblad och Charlotta Grimfjord Cederblad samt sonen Henry Cederblad. Vilmar Sovio Cederblad och hans fru Stina Eldh, med barnen Joar och Olle Eldh. JOTAILA BULLETIN

40 Sovelier i södra Finland 2019 Riitta Harala (T279) Släktingar, bosatta i Södra Finland, brukar ordna sammankomster med olika teman under året. Detta år, 2019, blev det endast ett möte. Ellen Thesleffs utställning i HAM Sovelierna i Södra Finland träffades igen den 4 maj 2019 i Helsingfors konstmuseum vid HAM Tennispalatset för att se en utställning av Ellen Thesleff ( ) med titeln Ellen Thesleff Jag målar som en Gud. Thesleff var en av landets första symbolister och expressionister och en erkänd konstnär under sin livstid. Hon var en kosmopolit som var som hemma såväl i Finland, i Paris som i Florens. Det var 13 Sovelier från Söder och gästande Olli Nylander och Eva Lindblad, som var i Helsingfors för att bekanta sig med platsen för sommarens släktmöte och delta i ett av föreningens styrelsemöten. Efter utställningen flyttade man sig till en bistro i samma byggnad för att diskutera utställningen och utbyta nyheter. Översättning finska svenska: Pär Helenius Från vänster Antti Keltikangas, Henrik Löflund, Kirsti Keltikangas, Eero Keltikangas, Tuula Moilanen, Erkki Harala, Riitta Harala, Helena Nevantaus, Olli Nylander, Mikko Pyhälä, Pia Sovio Pyhälä, Eva Lindblad, Jan Ekberg och Brita Ekberg. Bild: Outi Tasala Från vänster Antti Keltikangas, Mikko Pyhälä, Riitta Harala, Tuula Moilanen, Erkki Harala och Eva Lindblad. Bild: Outi Tasala Kirsti Keltikangas, Pia Sovio Pyhälä och Olli Nylander Bild: Outi Tasala 40 JOTAILAN JUTUT 2020

41 Instruktion för att uppdatera och komplettera Släktdatabasen Riitta Harala (T279) och Pär Helenius (T307) Eero Sovelius Sovio gjorde en gång ett enormt arbete med mycken hjälp av släktingar, vänner och arkiv och fick till stånd Sovio Sovelius släktmatrikel, vars första utgåva kom ut 1999 och en uppdaterad version Arbetet med att digitalisera släktboken startades 2009 och ännu januari 2015 gjordes den sista namnkontrollen. Släktinformation har sedan dess gjorts tillgänglig för familjemedlemmar och släktforskare via släktens webbplats. Informationen i släktdatabasen har uppdaterats när ny eller ändrad information blivit tillgänglig från släktingar och släktforskare. Denna information kan aldrig bli helt full ständig och vi vill därför påminna er om vikten av att uppdatera informationen för kommande generationer. Om du loggat in och vill meddela ändringar i släkten, finns det en länk på sovelius.com/släktdatabasen Sv "Gör en ändringsanmälan eller tillägg till Släktdatabasen", som för dig till ovanstående blankett. Släktdatabasen kan läsas av alla medlemmar i släktföreningen och även till exempel av styrelsen godkända släktforskare. Du måste ha ett användar ID och lösenord för Bild av sidomenyn då du ännu inte är inloggad Om du vill tillhandahålla ny information och inte är intresserad av att bläddra och utforska informationen, som redan finns i Släktdatabasen, kan du ge informationen via menyn på hemsidan sovelius.com/kontakt, Beställ produkter Sv, med hjälp av formuläret "Gör en ändrings anmälan eller tillägg till Släktdatabasen". Detta kan du göra utan användarnamn och lösenord. Bild av sidomenyn då du är inloggad att få åtkomst till sidorna Släktdatabasen på föreningens webbplats. Om du inte redan har ett användar ID kan du få det genom att fylla i formuläret högst upp på hemsidan via länken "Anslut till gruppen, Medlemsvillkor Sv". Släktdatabassidorna låter dig se och bläddra i Släktdatabasen. 41 JOTAILAN JUTUT 2020

42 Du kan dock inte själv uppdatera informationen i databasen. Informationen skickar du med hjälp av formuläret ovan till administratören för Släktdatabasen, som för in ändringarna via ett släktforsknings prog ram. Om du redan har ett användarnamn men har glömt/tappat ditt lösenord, kan du logga in med ditt användarnamn och klicka på "Lost Password" för att återställa ditt lösenord. Detta är möjligt endast för dem som redan anhållit och fått sitt användar ID. Uppgifter till Släktdatabasen Uppgifter för ändring Namn (så fullständiga som möjligt. Också kvinnas flicknamn) Det tabellnummer som användes i Släktboken (Txxx), Om det finns Födelsetid och plats Dödsdatum och plats Faders och/eller moders släktnamn (även moderns flicknamn) Annan information som skall ändras som länkas ihop med personerna på fotot (kom ihåg att skriva ut personernas namn) Om du inte vill eller kan använda släktens hemsida för att få din information till Släktdatabasen kan du också skicka e post till adressen: muutos.sukukantaan(at)sovio sovelius.com eller direkt till Par.Helenius(at)pp2.inet.fi Vid problem kan du kontakta administ ratören för hemsidan per e post via ad res sen Par.Helenius(at)pp2.inet.fi Översättning finska svenska: Pär Helenius Nya person (uppgifter så utförligt som möjligt) Alla förnamn (efter namnet som personen använder * t.ex. Kalle*) Släktnamn (alla i ordning: Släktnamn vid födseln, senare släktnamn vid giftet i den ordning man haft) Födelsedatum och plats Vigsel, datum och plats Skilsmässa, datum och plats Svärföräldrar, namn, Födelsedatum och plats (även flicknamn) Titel, arbetsuppgift, e.d. Dödsdatum och plats Kort (eller lång) lista över karriären (tänk på de efterkommande, som vill läsa om 100 år) Barn (och samma uppgifter för dem) Man får också skicka personfotografier 42 JOTAILAN JUTUT 2020

43 Släktens nykomlingar och avlidna Bortgångna släktingar Cheema Riaz Ahmed (T198) född i Pakistan, avled i Stockholm Fagerström Harri Juhani (T194) född i Helsingfors, avled i Åbo Nya i släkten Sarianne Inkeri Kuokka och Jussi Petteri Heinonen (T236a) har fått en dotter , som fått namnet Lili Jasmine Heinonen. Anu och Antti Tuominen (T329) har fått en son , som fick namnet Noel Oliver Tuominen. Tytti Marianna och Oskari Mikael Pentikäinen (T411a) fick en son till, den , som fick namnet Erkko Oiva Pentikäinen. Storebror Urho Valdemar Pentikäinen är född den Anmälningar om födelsedagar (50, 60, 70, 80, 90 årsdagar) det år som dskri en utkommer, kan göras av jubilaren själv eller av hans/hennes närstående med vederbörandes llåtelse. Till anmälan är det önskvärt a bifoga e foto av jubilaren. JOTAILA BULLETIN

44 Pehr Brahen (Pekka ) statyn smyckades under Pekkadagarna ISSN