Att duscha eller inte duscha Äldre personers upplevelser av bostadsanpassning med duschkabin

Transkript

1 Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15hp Ht-terminen, 2011 Att duscha eller inte duscha Äldre personers upplevelser av bostadsanpassning med duschkabin To shower or not to shower Elderly s experiences of home modification with a walk-in shower Författare: Birgitta Andersson Marie Kristiansson Handledare: Margareta Lilja

2 2 SAMMANFATTNING Bostadsanpassning är en vanlig åtgärd för att personer ska kunna fortsätta att utföra dagliga aktiviteter i hemmet trots att aktivitetsförmågan försämrats efter till exempel sjukdom eller vid normalt åldrande. Syftet med studien var att undersöka äldre personers upplevelser av att erhålla duschkabin som bostadsanpassning och dess betydelse för aktivitetsutförande. Datainsamlingen gjordes genom kvalitativ intervju med semistrukturerade frågor där sex personer som fått bostadsanpassning med duschkabin det senaste året deltog. Data bearbetades med kvalitativ analys som resulterade i fyra teman: Begränsningar i aktivitetsutförande, Återta kontroll av aktiviteten, att bli självständig, Lämna över ansvaret för bostadsanpassning till andra och Förändringar i den fysiska miljön. Resultatet visade att deltagarna var nöjda eller mycket nöjda med duschkabinen de fått som bostadsanpassning. Duschkabinen möjliggjorde aktiviteten att duscha för samtliga i studien. Den känsla av otrygghet som fanns innan anpassningen var inte längre kvar. Det visade sig att förändringen i miljön även förändrade andra aktiviteter, som att tvätta och torka kläder, där det för en del blev så att de inte lägre kunde utföra dessa aktiviteter som tidigare utan fick hitta nya sätt. Studien visade också att deltagarna i studien inte själva tog ansvar och var delaktiga i processen till anpassning. En slutsats man kan dra från studien är att ett klientcentrerat arbetssätt är av betydelse för att interventionen bostadsanpassning ska bidra till ökad självständighet och minska risken för svårigheter i andra aktiviteter. Key words: client-centred, home adaptation, occupational theraphy.

3 3 ABSTRACT Home adaptation is a common intervention enabling people to continue being active in their homes, despite that their ability of activity has deteriorated after illness or because of aging. The aim of this study was to explore older peoples experiences of home adaptation with a walk-in-shower and it s effect on activity. A qualitative approach was chosen and a semi-structured interview was conducted with 6 elderly who had experienced a home adaptation with a walk-in-shower during the last year. Collected data was analysed and pesented in four themes: Limitations of activity, Recapture control of the activity, to become independent, Leave the responsibility of the home adaptation to other and Changes in the physical environment. The result of the study showed that the participants were satisfied or very satisfied with the walk-in-shower. The walk-in-shower made it possible to take a shower again for all paticipants. They didn t feel insecure any longer, as they did before the adaptation. The change in the physical environment was also effecting other activities, such as washing and drying clothes. For some it became impossible to continue to preform these activities as before, and they had to find other ways to do laundry. The study also showed that the participants didn t take responsibility or were an active part in the process of adaptation. A conclusion is that a client-centered approach is of importance to make the intervention home-adaptation contribute to independence and reduce the risk of difficulties in other activities. Key words: client-centred, home adaptation, occupational theraphy.

4 4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING 2 ABSTRACT 3 INLEDNING 5 BAKGRUND 5 Arbetsterapi och aktivitet 5 Äldre i samhället 6 Bostadsanpassning 7 Tidigare forskning 8 SYFTE 9 METOD 10 Design 10 Urval 10 Datainsamling 11 Databearbetning 12 Etiska principer 12 RESULTAT 13 Begränsningar i aktivitetsutförandet 13 Återta kontroll av aktiviteten, att bli självständig 15 Lämna över ansvaret för bostadsanpassningen till andra 16 Förändringar i den fysiska miljön 17 DISKUSSION 19 Metoddiskussion 19 Resultatdiskussion 21 Självständighet 21 Ansvar 22 Följdverkningar 23 Slutsats och fortsatta studier 24 REFERENSLISTA 26 BILAGOR 1. Informationsbrev 2. Intervjuguide

5 5 INLEDNING I vårt arbete som arbetsterapeuter inom primärvård och geriatrik är en arbetsuppgift att utföra aktivitetsbedömningar i hemmiljö för att göra en bedömning av vilka hinder som finns i miljön och även vad som behöver anpassas för att personen ska blir mer självständig i sina dagliga aktiviteter. Vi har den senaste tiden uppmärksammat att det blivit allt vanligare att en duschkabin med lågt insteg monteras istället för att en öppen duschplats iordningställs vid bostadsanpassning. Vi anser att det finns en risk att duschkabiner med lågt insteg ibland inte ger personer den ökade självständighet i utförande av aktivitet som det var tänkt, på grund av nivåskillnaden. Detta gjorde oss nyfikna och vi ville ta reda på mer om hur äldre personer upplever förändringen och den nya situationen efter bostadsanpassning med duschkabin med lågt insteg. BAKGRUND Arbetsterapi och aktivitet Människan är aktiv till sin natur och behöver ett liv med meningsfulla aktiviteter för att må bra (Kielhofner, 2007). Vad som är meningsfulla aktiviteter skiljer sig mellan individer och utgår från var och ens resurser, intressen och omgivning. Aktivitet är ett samspel mellan person, aktivitet och miljö. Balansen mellan aktiviteterna i livet kan rubbas och meningsfullheten i aktiviteten gå förlorad vid sjukdom eller förändring av förmåga av annan anledning, vilket kan leda till minskad livskvalitet (Kielhofner, 2004). Canadian Modell of Occupational Preformance (CMOP) framhåller vikten av samspel mellan individ, miljö och aktivitet. Alla delar beskrivs som viktiga för att kunna utföra aktiviteter. I modellen betonas vikten av att som arbetsterapeut möjliggöra aktivitet för individen i stället för att göra saker för individen. Genom samarbete mellan individ och arbetsterapeut skapas förutsättningar för tillfredsställande utförande av meningsfull aktivitet hos individen (Townsend, 2002). Denna studie handlar om äldre personer och deras möjlighet till aktiviteten att duscha. För att kunna utföra aktiviteten att duscha måste den fylla ett syfte och ha en mening för personen (Townsend, 2002). Att hålla sig ren tillhör de mest grundläggande aktiviteterna tillsammans med att äta och sköta toalettbesök. Bad/dusch är den aktivitet i personlig vård som ställer störst krav på individen och som vanligen är det som personer först behöver hjälp med, efter hushållsaktiviteter (Hulter Åsberg, 1990). Hjälp att duscha är ofta en inkörsport till ett ökat hjälpberoende (Zingmark, 2011), vilket i sig motiverar anpassning av dusch för att bibehålla

6 6 självständighet. När man arbetar med äldre är det särskilt viktigt att ta hänsyn till den utsatta situationen som äldre befinner sig i (Dahlin Ivanoff, Gosman-Hedström, Sonn, 2006) och hela tiden beakta det komplexa i att utföra en aktivitet. Människors aktivitetsutförande påverkas av den omgivande miljön (Kielhofner, 2007; Townsend, 2002). Miljön kan både vara hindrande och stödjande för personen. En hindrande miljö begränsar personen i sitt aktivitetsutförande och en stödjande miljö kan utveckla personens aktivitetsutförande. Vid en förändring i miljön sker också en förändring i personens aktivitetsutförande vilket kan innebära att personen inte längre kan genomföra aktiviteten som tidigare (Townsend, 2002). Äldre i samhället Allt fler äldre personer bor kvar i sitt hem istället för att flytta in på särskilt boende (Socialstyrelsen, 2011). Kvarboendeprincipen innebär att individen inte ska behöva flytta mellan olika boendeformer, i och med förändrade medicinska och/eller omvårdnadsbehov. Kvarboendeprincipen sjösattes samtidigt med ädelreformen på 90-talet och är ännu den förhärskande principen (SOU 2008:113). Socialtjänstens uppgift är att så långt det är möjligt ge insatser som möjliggör för den enskilde att bo kvar i hemmet. Insatserna kan vara i form av hemtjänst, trygghetslarm och/eller dagverksamhet (SFS 2001:453). Kommunen ansvarar även för bostadsanpassning i hemmet för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt i den egna bostaden (SFS 1992:1574). Äldres starka band till sin bostad i kombination med att alltmer tid tillbringas i hemmet vid stigande ålder gör bostaden viktig för den äldre. En anpassning måste utformas med tanke på det liv och det sammanhang som den äldre befinner sig i. Trots god utformning och nödvändighet för kvarboende kan anpassningen upplevas som ett intrång i integritet och självbestämmande (Johansson, 2008). Det finns också studier som visar att när alternativet är att flytta till annat boende är det lättare att acceptera stora ombyggnationer och förändringar i boendemiljön (McCreadie & Tinker, 2005). Det finns ingen klar definition av äldre. I olika sammanhang förekommer olika gränsdragningar (Socialstyrelsen, 2011; WHO, 2007). I den här studien har vi dragit gränsen för äldre vid 65 års ålder, eftersom ålderspensioneringen för de flesta i Sverige börjar vid 65 år.

7 7 Bostadsanpassning Bostadsanpassning innebär att den fysiska boendemiljön anpassas för att personer med aktivitetsnedsättning ska kunna bli självständiga vid aktiviteter i det dagliga livet i eget boende. När en person upplever problem att klara sina aktiviteter finns möjligheten att ansöka om bostadsanpassningsbidrag via kommunen (SFS 1992:1574). Bostadsanpassningsbidraget är ett ekonomiskt bidrag till privatperson för att åtgärda hinder i boendemiljön för att göra personen oberoende i aktivitet och i Lagen om bostadsanpassningsbidrag mm (SFS 1992:1574) finns riktlinjerna för när personer är berättigade till bidraget. Med ansökan ska bifogas ett intyg av arbetsterapeut eller annan sakkunnig angående nödvändigheten av anpassningen med hänsyn till handikappet (BFS 1992:46). Arbetsterapeuten gör en bedömning av aktivitetsnedsättningen och dess konsekvenser samt provar om hjälpmedel kan avhjälpa problemen. Kvarstår problemet trots hjälpmedel skrivs ett intyg som beskriver detta. När handläggaren för bostadsanpassningsbidrag i kommunen fått in en komplett ansökan och intyg, bedöms denna. Därefter görs kostnadsberäkningar, med eller utan offerter. Fastighetsägarens medgivande till åtgärden hämtas också in. När sedan beslut är taget skickas meddelande om beslut till den sökande som vid avslag har möjlighet att överklaga. Önskar den sökande hjälp att beställa arbetet av hantverkare, behöver fullmakt skrivas till handläggaren på kommunen. Bidraget betalas ut när åtgärden utförts, det är upp varje kommun att utforma en rutin för hur kontrollen av detta ska gå till (Boverket, 2009). Arbetsterapeuten kan vara delaktig efter genomförd anpassning för att träna in nya strategier eller arbetssätt i den nya miljön (Peterson & Lilja, 2011). I detta arbete har vi definierat självständig som att klara sig utan annan persons hjälp eller stöd. Att vara självständig och klara sig själv är viktigt för alla personer, även om det innebär viss försämring i utförandekvalitet (McCreadie & Tinker, 2005). I vissa bedömningsinstrument, exempelvis Sunnaas definieras självständig som att klara aktivitet utan stöd, hjälp av annan person eller hjälpmedel (Bathen & Vardeberg, 2001). Andra instrument såsom ADL-trappan anger att en person är självständig även när personen använder hjälpmedel (Hulter Åsberg, 1990). ADL taxonomin uppmanar bedömaren att särskilja självständighet med och självständighet utan hjälpmedel (Törnkvist & Sonn, 2011). Duschkabin med lågt insteg är en produkt som används vid bostadsanpassningar där den befintliga väggen och/eller golvet i badrummet inte har ett tätskikt enligt gällande riktlinjer (AB Svensk Våtrumskontroll, 2011). Det finns flera leverantörer och modeller av dessa

8 8 duschkabiner. Det som är gemensamt för alla är att duschkabinen, i jämförelse med vanliga duschkabiner, har ett lågt insteg på 45 mm eller 65 mm, att stödhandtag finns monterade på en eller flera väggar, golvet är halkfritt och att konstruktionen av duschdraperiet är sådan att det ligger an mot vägg och golv och därmed förhindrar att vatten kommer utanför duschkabinen (Granberg, 2011; Västia, 2011). Duschkabinen kan också kompletteras med en ramp för att kunna köra upp med rullstol eller mobil hygienstol till golvnivån. Detta kräver dock att det finns gott om utrymme framför duschkabinen för att kunna manövrera hjälpmedlen. Duschkabinerna finns i storlekar från 700 x 900 till 800 x Anpassning av badrum utgör cirka 7 % av antalet sökta bidrag i hus byggda 1995 och senare (Boverket, 2011). Kostnaderna för anpassning av badrum varierar kraftigt beroende på rummets ursprungliga standard. Det ekonomiska bidrag som beviljas vid bostadsanpassning motsvarar kostnaden för den billigaste fungerande lösningen, den så kallade skäliga kostnaden (SFS 1992:1574). Tidigare forskning Att anpassa den fysiska miljön för äldre som bor kvar i eget boende genom bostadsanpassningsbidrag och med hjälpmedel är lönsamt, både ekonomiskt och humant enligt flera studier (Arman & Lindahl, 2005; Lansley, McCreadie & Tinker, 2004; Lansley et al, 2004). Studier har gjorts där man tittat på effekten av bostadsanpassning på aktivitet- och individnivå. Dessa studier har visat på en signifikant skillnad i deltagarnas självskattade upplevelse av minskade svårigheter och ökad säkerhet i dagliga aktiviteter i samband med bostadsanpassning (Fänge & Iwarsson, 2005; Petersson, Lilja, Hammel, & Kottorp, 2008). Det finns också studier som visar att effekten av minskade svårigheter i aktivitet kvarstår ett halvår efter att bostadsanpassningen genomförts (Petersson, Kottorp, Bergström, & Lilja, 2009). I Kanada har studier gjorts som visar att bostadsanpassning förbättrar äldres funktionsförmåga och därmed aktivitetsutförandet i hemmet (Stark, 2004; Stark et al, 2009). I dessa studier ingår inte bara den fysiska förändringen av hemmiljön utan där finns också tekniska hjälpmedel med som intervention vilket gör att man inte kan säga att det är just den fysiska förändringen i miljön som lett till ökad aktivitetsförmåga. I ovan nämnda studier har olika typer av anpassningar studerats, till exempel möjlighet att ta sig in och ut ur bostaden, förflyttningsmöjligheter inomhus och personlig vård i badrum och det framgår inte exakt vilken anpassning som gjorts i badrummet. Att i samband med bostadsanpassning erbjuda

9 9 andra interventioner av arbetsterapeut och sjukgymnast under sex månader efter bostadsanpassning har visat att svårigheter att utföra aktiviteten bad/dusch minskade mer än om personerna bara fick bostadsanpassning (Gitlin, et al., 2006). Hur aktiviteten bad/dusch förändrats efter bostadsanpassning finns beskrivet i en studie av Fänge & Iwarsson (2005) där det framkommit signifikant minskat beroende vid aktiviteten dusch/bad efter bostadsanpassning men det finns också studier som inte visat någon signifikant skillnad i just oberoende i aktivitet (Petersson, et al., 2008). Att personen ska bli oberoende är syftet med bostadsanpassningen vilket gör att det är viktigt för arbetsterapeuten att kunna påvisa det vid intygsskrivningen. Det som sägs i dessa studier är att de bedömningsinstrument som finns inte är tillräckligt känsliga att mäta just beroende/oberoende med och därför är det svårt att utvärdera effekten men också identifiera behovet av bostadsanpassning med hjälp av dessa instrument. En bättre indikator på när behov av bostadsanpassning föreligger är att se till personens uppfattade svårighet att utföra en aktivitet (Johansson, Lilja, Petersson, & Borell, 2007). Det finns inte tillräckligt med studier på området vilket gör att evidensen för interventionen bostadsanpassning inte är tillräcklig (Lansley, et al., 2004). Då fler äldre bor kvar i det egna hemmet kan antas att bostadsanpassning blir en växande intervention vilket gör det viktigt att utveckla evidens på området. Därför är det viktigt med mer kunskap om bostadsanpassningar och dess effekter (Dahlin Ivanoff, et al., 2005). Petersson et al. (2008) menar att det är viktigt med kvalitativa studier för att belysa och beskriva personers erfarenheter och upplevelser vid bostadsanpassning. Vi har inte hittat någon studie som visar om anpassning med duschkabin ger minskade svårigheter, ökad säkerhet och minskat beroende eller om den skapar nya hinder. I en studie av Johansson, Borell och Lilja (2009) påtalar dock en av deltagarna att den duschkabin han fått som bostadsanpassning inte alls uppfyllde hans förväntningar. En annan studie visar också på att personer som fått bostadsanpassning ofta är nöjda med den ökade självständighet som anpassningen gett men att det fanns ett missnöje med utformningen (Arman & Lindahl, 2005). SYFTE Att undersöka äldre personers upplevelser av att erhålla duschkabin som bostadsanpassning och dess betydelse för aktivitetsutförande.

10 10 METOD Design Kvalitativ metod används för att studera upplevelser som inte kan mätas (Wallén, 1996). För att få kunskap om hur personer upplever sin situation/livsvärld måste de själva berätta om den (DePoy & Gitlin, 1999). En kvalitativ metod valdes därför och intervjuer gjordes med personer som under det senaste året själva upplevt anpassning av dusch i sin bostad. Urval Urvalskriterierna till studien var personer över 65 år, som fått duschkabin med lågt insteg som bostadsanpassning under det senaste året och bodde i eget boende samt hade förmåga att kunna berätta om sina egna upplevelser. Handläggarna för bostadsanpassningsbidrag i fyra kommuner kontaktades och de tog fram möjliga personer, totalt 19 st. För att undvika ett beroendeförhållande som kunde påverka innehållet i intervjun exkluderades en person som aktuell intervjuare hade haft en terapeutisk relation till (Kvale, 1997). Tillsammans med handläggaren gjordes också bedömningen att en annan person inte kunde berätta om sina upplevelser och exkluderades därför. Av geografiska skäl sorterades ytterligare tre personer bort och två visade sig vara avlidna. Ett informationsbrev med förfrågan om deltagande (bilaga 1) skickades ut till de potentiella deltagarna, 12 st. Telefonkontakt togs efter några dagar för att boka tid för intervju. Det var delvis svårt att få tag på deltagare för intervju, då tre inte svarade vid uppringning och två avböjde. Ytterligare en deltagare kontaktades efter rekommendation vid en intervju, så kallat nätverksurval (DePoy & Gitlin, 1999). Efter genomförda intervjuer exkluderades ytterligare två deltagare då dessa intervjuer ej spelats in utan skrevs ner i efterhand/under intervjun. Dessa har inte inkluderats i resultatet då de saknar deltagarnas egna ord. Att anteckna i stället för att spela in en intervju sållar ofrånkomligt bort information och intervjuarens förförståelse skulle kunna vinkla resultatet (Lantz, 2007). Slutligen blev det sex deltagare som inkluderades i resultatet.

11 11 Tabell I: Deltagarnas karaktäristika Ålder Boende Sociala förhållanden Anna 66 år Hyreslägenhet, markplan Sammanboende Clara 79 år Bostadsrättslägenhet, trappor, 1:a våningen Ensamboende Doris 84 år Hyreslägenhet, trappor, 1:a våningen Ensamboende Elin 85 år Hyreslägenhet, trappor, 2:a våningen Ensamboende Fred 92 år Hyreslägenhet, trappor, 1:a våningen. Sammanboende Gunnar 85 år Hyreslägenhet, markplan Sammanboende Samtliga deltagare var gångare. Alla utom en använde rollator som gångstöd mer eller mindre regelbundet. Två deltagare var beroende av sin rollator inne i badrummet. En av deltagarna hade inte badkar innan anpassningen utan en duschkabin av mindre modell med högt insteg. Ingen hade hemtjänst för hjälp med personlig hygien. Namnen har fingerats. Datainsamling En kvalitativ intervju genomfördes för att belysa totalt sex personers upplevelse av bostadsanpassning med duschkabin och aktiviteten dusch (Wallén, 1996). En intervjuguide användes (bilaga 2) som hjälp för att få fram information. (DePoy & Gitlin, 1999; Trost, 2010). Att använda sig av intervjuguide med semistrukturerade frågor gör att deltagaren själv kan forma informationen, men att den som intervjuar ställer följdfrågor och riktar intervjun mot syftet utan att tappa flexibilitet och lyhördhet för det deltagaren upplevt. En provintervju genomfördes för att säkerställa lämpligheten i intervjuguiden, denna intervju togs dock inte med i analysen. Intervjuerna delades upp mellan författarna. Under en tre veckors period genomfördes samtliga intervjuer. De skedde i deltagarnas bostad, spelades in efter samtycke från deltagarna och varade mellan minuter. Transkribering av de inspelade intervjuerna gjordes av intervjuaren i nära anslutning till intervjutillfället för att underlätta förståelsen (Lantz, 2007).

12 12 Databearbetning Det transkriberade materialet lästes igenom av författarna var för sig. Reduktion av materialet konstaterades inte vara nödvändigt då materialet höll sig till ämnet och inga stora utsvävningar eller längre irrelevanta berättelser fanns med (Lantz, 2007). Analysen fortsatte sedan med att författarna markerade värdebärande meningar koder som noterades i marginalerna. Exempel på koder var miljö, delaktighet och aktivitet. Analysen skedde var för sig då författarna befann sig geografiskt långt ifrån varandra. Koderna jämfördes sedan och likheter och olikheter diskuterades mellan författarna, vilket gjorde materialet mer överblickbart och tydligt (Lantz, 2007). Analysen fortsatte sedan med att författarna, var för sig, sökte efter kategorier som skapade sammanhang mellan de olika värdebärande meningarna och som beskrev upplevelsen av anpassningen i badrummet (Lantz, 2007). Vid nästa jämförelse hade författarna, var för sig hittat fyra kategorier med liknande indelning och innehåll. De var inte ordagranna, exakt lika, men hade samma innebörd. Att båda författarnas kategorier var likartade styrker resultatets trovärdighet (Lantz, 2007). De fyra kategorierna presenterades sedan som fyra teman som svarade mot syftet: Begränsningar i aktivitetsutförandet Återta kontroll av aktiviteten, att bli självständig Lämna över ansvaret för bostadsanpassning till andra Förändringar i den fysiska miljön Arbetet fortsatte sedan med att beskriva kärnan i de olika temana och exemplifiera med belysande citat. Under detta arbete återgick författarna flera gånger till intervjumaterialet för att försäkra sig om att deltagarens mening inte gick förlorad (Lantz, 2007). Etiska principer Vid all humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning gäller de fyra huvudprinciperna: informationskravet, kravet på samtycke, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002). I denna studie delgavs deltagarna både muntligt och skriftligt syftet med studien och hur insamlat material skulle hanteras, samt om deltagarnas rätt att när som helst avbryta sin medverkan i studien utan att ange orsak. Utifrån urvalet där deltagarna skulle kunna svara för sig själva och sin upplevelse gjordes bedömningen att informerat samtycke inte behövde inhämtas från tredje person (Kvale, 1997). Avsikten hos författarna var att i de

13 13 fall deltagaren formulerade ett problem skulle det hänvisas till annan lämplig instans, för att fortsätta hålla oss neutrala. Detta blev dock inte aktuellt för någon av deltagarna. Handläggaren för bostadsanpassningsbidrag gjorde också en menlighetsprövning innan utlämnandet av personuppgifter till oss angående genomförd bostadsanpassning i enlighet med Boverkets handbok för bostadsanpassningsbidrag (Boverket, 2009). Handlingarna är offentliga, men handläggaren ska ta ställning till om individen kan lida men av att uppgifterna lämnas ut. RESULTAT Begränsningar i aktivitetsutförandet Resultatet av studien visade att samtliga deltagare som hade haft badkar hade svårt att komma i och ur badkaret. Besvären hade kommit successivt eller var av mer akut karaktär, som efter sjukdom eller operation. Det blev allt svårare för deltagarna att klara aktiviteten. Dessa begränsningar påverkade hela deras livssituation. Svårigheterna genererade oro både för deltagaren och för deras närstående. I studien framkom att andras oro i sin tur gjorde att aktivitetsutförandet begränsades hos deltagarna för att inte oroa närstående. Det som var svårt för deltagarna var att lyfta benen över badkarskanten. Det fanns även en rädsla att ramla eller att inte komma ur badkaret om man väl kom ner i det. Den deltagare som hade duschkabin med högt insteg beskrev svårigheter att kliva i och ur duschkabinen och att utrymmet i duschkabinen var trångt. Clara beskrev också hur dessa begränsningar gjorde att hon vid något tillfälle faktiskt blev kvar i badkaret längre än planerat. Det var lite jobbigare på det viset. Jag gruvade mig för de, å slänga benen över för, innan jag blev så dålig så där då höll jag faktiskt på i två timmar å komma upp ur badkaret. Många beskrev att kroppsliga svårigheter som yrsel, värk och stelhet, relaterat till ålder gjorde att aktiviteten dusch begränsades för dem. Även restriktioner efter medicinska åtgärder ledde till begränsningar i aktivitetsutförandet, som för Clara: Efter operationen så får man ju inte svänga med benen så på det viset kom jag liksom inte i badkaret. Ytterligare något som framkom var att dessa svårigheter skapar oro, rädsla och nervositet vid utförandet av aktiviteten och att deltagarnas vanor att duscha förändrades. Istället för att ha duschat/badat varje dag så blev det mer sällan. Rädslan för att ramla och oron för att det skulle hända något gjorde att behovet av stöd eller tillsyn ökade vid aktiviteten att duscha. Att

14 14 bada hade heller inte samma innebörd av avkoppling längre utan framkallade en känsla av stress. Anna beskrev det så här: Det här sköna som jag kände när jag la mig i badet och jag tände ljus och den här avkopplingen som jag hade, det blev ingen avkoppling till slut, det blev bara ett stressmoment. Innan det blev aktuellt med bostadsanpassning försökte samtliga deltagarna hitta andra lösningar på sitt aktivitetsproblem. Dessa lösningar omfattade att förändra den fysiska miljön eller att prova hjälpmedel. Några av deltagarna hade fått prova badbräda för att försöka anpassa den fysiska miljön med hjälpmedel innan det blev aktuellt med bostadsanpassning. Badbrädan möjliggjorde inte aktiviteten dusch fullt ut utan det var nödvändigt med ytterligare åtgärder för att deltagaren skulle kunna duscha självständigt. Elin berättade: Jo, jag fick nog förslag på nåt sånt (badbräda), det fick jag men jag måste ju i badkaret i alla fall å det kunde jag ju inte göra med bena. Nästan alla deltagarna hittade tillfälliga lösningar i väntan på att det hindrande badkaret skulle tas bort. Dessa tillfälliga lösningar kunde vara att använda den fysiska miljön på ett annat sätt som att sitta på toalettstolen för att duscha eller stå på golvet framför badkaret som Elin beskrev: Jag fick inte upp bena sista tiden, så jag vet att en morgon så duschade jag och hade duschen bredvid mig på golvet utanför och det fick rinna ner i brunnen. Även om dessa tillfälliga lösningar gjorde att deltagarna kunde genomföra aktiviteten, fast på ett annat sätt, så innebar det att det ett merarbete i vardagen. Följden av de tillfälliga lösningarna blev extra arbete i form av städning och torkning av duschvatten som stänkt och blött ner i badrummet, Anna beskrev det så här: Men det är ju bara det att då blev det ju mera. Det blev blött i hela badrummet. De tillfälliga lösningarna på miljöproblemet var just tillfälliga. Deltagarna var tvungna att göra något för att åter ta kontrollen över aktiviteten dusch och kunna hålla sig ren. På olika sätt ordnade deltagarna i denna studie så att deras badrumsmiljö anpassades så att de återigen kunde duscha.

15 15 Återta kontroll av aktiviteten, att bli självständig Resultatet visade att den nya miljön efter anpassningen i badrummet i vissa fall krävde en period av inlärning och träning kring hur aktiviteten skulle genomföras, hur man skulle sätta händerna, ta sig i/ur duschkabinen och var flaskor och tvättlappar skulle placeras, som för Anna. Första tiden hade jag ju hjälp, men det var innan jag blivit van och hittat var jag skulle sätta händerna och hur jag skulle ta mig in och ut. Bostadsanpassningen var inte alltid användarvänlig för deltagarna direkt utan behövde ibland justeras. Ibland behövde ett nytt beteende tränas in med stöd av arbetsterapeut eller med närstående. Andra duschplatser behövde kompletteras med hjälpmedel som arbetsterapeuten förskrev, till exempel en duschpall till Elin: Det (duschpallen) var nog behövligt för jag känner det, i början så tyckte jag att det går väl bra jag håller i mig i den här slån som är å så vidare jag kan ju inte stå själv heller utan jag måste hålla i någonting. Så det var nog nödvändigt och ha en stol, det var det Resultatet visade också att deltagarnas aktivitetsutförande inte enbart var relaterat till fysisk förmåga att kunna klara av aktiviteten att duscha. Det framkom också känslomässiga aspekter som var viktiga för att kunna duscha. Dessa känslor var förknippade med att inte vara beroende av någon annan utan kunna klara sig själv, som man hade kunnat göra tidigare. Här berättade Anna: För mig är det väldigt viktigt att kunna klara mig själv, och det har varit så hela livet, så det är ju bara så. Det här att behöva ta in hjälp från andra människor jag har väldigt svårt för det. Alla deltagarna var nöjda och klarade att duscha självständigt efter anpassningen med duschkabin. De beskrev hur de kunde duscha utan att vara beroende av andra personer som hjälpte till. Flera nämnde att de inte behövde vänta på någon vid ett bokat klockslag, utan att de nu hade friheten att duscha när de ville: Rätt som det är, - nu tar jag och duschar annars hade jag ju varit bunden av deras tider, berättar Clara. Alla uttryckte nöjdhet i varierande ordalag såsom trygghet, minskad oro och minskad rädsla. Flera beskrev också att de inte längre var rädda för att göra sig illa i samband med att duscha, något de tidigare hade känt när badkaret var kvar. Doris berättade: Jag känner mig tryggare nu, när jag är i duschen, jag är inte rädd att jag ramlar omkull.

16 16 De var alla tacksamma för hjälpen de fått. Flera beskrev uttryckligen hur aktiviteten att duscha blev till glädje igen. Lämna över ansvaret för bostadsanpassningen till andra Innan badrumsmiljön anpassades och förändrades för att bli mer ändamålsenlig och möjliggöra dusch igen, så skulle deltagarna ta sig igenom bostadsanpassningsprocessen. Det som för deltagarna kanske bara var ett papper att fylla i, men som involverar så många fler. Det sätt på vilket deltagarna tog ansvar för bostadsanpassningen förändrades över tid från det att behovet uppmärksammats till dess att anpassningen var utförd. Det var antingen deltagarna själva, anhöriga eller sjukvårdspersonal som startade processen med bostadsanpassning. Deltagarna i vår studie hade inte känt sig delaktiga eller kunnat påverka hela eller delar av processen som förändrat deras badrumsmiljö. De beskrev hur andra tog ansvar för att bostadsanpassningen blev av och på vilket sätt den utfördes. Några hade själva tagit initiativ och även påbörjat åtgärder för att förändra den hindrande badrumsmiljön, som att ta bort badkaret för att kunna duscha direkt på golvet eller göra en marknadsundersökning kring utbudet av duschkabiner innan de fick reda på att det fanns möjlighet att få bostadsanpassningsbidrag. Clara sa: Jag tänkte väl först köpa en, men då fick jag reda på att det där kunde jag få hjälp till Flera var inte aktiva vid själva ansökan utan lämnade över ansvaret till någon annan, ofta arbetsterapeuten som skrev de papper som behövdes. Även om några gjorde ansökan själva så lämnade samtliga, efter att ansökan skickats in, över ansvaret till handläggaren att ordna med intagning av offerter och att ha kontakten med hantverkarna. Clara beskrev den fortsatta processen så här: Å, då ordnade dom så att en dag, rätt som det var, bara kom dom med den där och ställde upp den. Ingen av deltagarna beskrev att de hade haft möjlighet att välja hur anpassningen skulle genomföras. Ingen uttryckte dock en önskan om att vara mer delaktig utan de var tacksamma för den hjälp de fått. Deltagarna i vår studie hade inte så god kunskap om bostadsanpassningsbidraget och att det var ett ekonomiskt bidrag till enskild person för att kunna vidta förändringar i sin boendemiljö för att bli mer självständig i aktivitetsutförandet. Påverka? Ja, jag vet inte det fanns ju faktiskt inte mer än ett alternativ, sa Anna.

17 17 Alla beskrev att valmöjligheterna till förändringar i badrumsmiljön var begränsade. Deltagarna hade bara en önskan och det var att få bort det hindrande badkaret, och i ett fall den hindrande duschkabinen med högt insteg, för att möjliggöra aktiviteten att duscha självständigt. Ingen av deltagarna hade fått förslag om att iordningställa en duschplats istället för en duschkabin. Den uppfattning deltagarna i vår studie hade, var att det endast fanns ett alternativ att utföra anpassning på. Fred uttryckte det på följande sätt: Men hur det var så rekommenderade dom den här.det fanns ju inte mer än ett alternativ man får ta emot det som går att erbjuda. Ingen av deltagarna sa att de tillfrågats om de hade egna synpunkter på hur anpassningen skulle utföras. Några av deltagarna hade andra tankar på hur det skulle kunna ha sett ut i deras badrum. En deltagare hade sedan tidigare planerat förändringar i badrummet som fick läggas åt sidan och en av deltagarna hade en synpunkt på storleken på duschkabinen. De flesta deltagarna i vår studie bodde i hyreslägenheter där man normalt inte påverkar utformningen av bostaden eller själv genomför åtgärder utan det var fastighetsägaren som ansvarade för lägenheten. I ett fall var det just bostadsbolaget som ägde lägenheten som hade uttalade regler för hur anpassningen skulle utformas. Förändringar i den fysiska miljön Resultatet visade att förändringen i den fysiska miljön i hemmet då duschkabinen var installerad hade betydelse för deltagarnas vardagsliv på ett sätt som de inte hade tänkt sig. De flesta deltagarna hade inte sett en duschkabin med lågt insteg innan bostadsanpassningen och kunde därför inte föreställa sig hur det skulle komma att se ut. Den upplevelse som beskrevs var att duschkabinen tog mer utrymme i anspråk i badrummet än vad badkaret gjorde, vilket var något som deltagarna inte räknat med. Anna uttryckte det så här: Vi hade trott att.det ju inte skulle bli så här stor.att det skulle vara en fyrkantig duschkabin och nu blev det en avlång efter hela väggen. Deltagarna beskrev att det var trångt i badrummet som helhet och att de hade fått ta bort vissa saker för att duschkabinen skulle få plats. De flesta klarade sig i dagsläget utan rollator inne i badrummet men det uttrycktes en farhåga att det inte skulle gå att använda rollator i badrummet då utrymmet var för litet. Gunnar, som använde sin rollator på natten sa så här: Dörren är det nog rätt storlek på men det är för trångt därinne men så har vi ju toalettstolen alldeles innanför också de är nog för krångligt å, å, flytta runt på den (rollatorn) där inne.nä, den lämnar jag utför.

18 18 Även utrymmet inne i duschkabinen upplevdes som trångt av de flesta. Det upplevdes svårt att vända och röra sig i utrymmet, någon till och med backade ut efteråt. Det framgår också att badrummets storlek hade betydelse då det i gamla, ofta trånga badrum blir ännu trängre med en stor duschkabin i. Deltagarna hade svårt att få plats med nödvändiga hjälpmedel såsom duschstol. Deltagarna beskrev också att det saknades hyllor för att ställa ifrån sig tvål och schampo på inne i duschkabinen. De hade löst problemet på olika sätt, både genom att ställa sakerna på golvet, att ha en pall eller hylla utanför duschkabinen eller att använda stödhandtaget som finns inbyggt i duschkabinen som avställningsyta. Clara sa så här: Det är ingen hylla inuti så att jag kan ha nå där men.duschflaskan å sånt där kan jag ställa på den där stången som man håller i. Förändringen av den fysiska miljön innebar också att vissa aktiviteter såsom att tvätta och torka kläder hade försvårats eller till och med omöjliggjorts efter anpassningen. Flera beskriver hur de inte längre hade någonstans att hänga tvätten då den torkställning de hade över badkaret inte kunde vara kvar efter anpassningen. Fred beskrev: Det är nästan omöjligt att kunna hänga kläder där vi hade ju en sån där ställning man fällde ut över badkaret Resultatet visade också att deltagarna hade förändrat sitt aktivitetsutförande på så sätt att de nu avstod aktiviteter som de tidigare hade genomfört, aktiviteter som deltagarna inte längre utförde på grund av bostadsanpassningen. Elin använde inte längre sin tvättmaskin för att hon var rädd att den inte fungerade som den skulle efter att den installerats på ett annat sätt efter anpassningen. Jo, å sen så satte dom in ström genom köket till tvättmaskinen och jag är lite rädd för den krånglade lite i början så nu har jag gjort så att jag tar en kasse och så drar jag den nerför trappan och så sitter jag där nere (i tvättstugan) och så har jag rollatorn och kör kassen på tillbaka, å sen drar jag den uppför om jag orkar det eller också kommer det någon och hjälper mig Ytterligare en förändring i deltagarnas aktivitetsutförande var att vissa aktiviteter inte kunde göras på samma sätt som tidigare. Några deltagare beskrev att det blivit besvärligare att städa, både för att det var trångt under duschkabinen och att golvytan var skrovlig. Andra hade hjälp av anhöriga att städa och hade därför inte tänkt så mycket på hur städningen hade förändrats från innan anpassningen. Doris sa: Ett problem är ju att man ska krypa in och torka under hela den där.

19 19 Duschkabinens placering gjorde också att det inte gick att öppna fönstret i badrummet som tidigare då duschkabinens väggar utgjorde ett hinder och att det inte gick att gå ända fram till fönstret. Fred beskrev det så här: Det är besvärligt vid fönstret det blev som ett utrymme som vi inte kommer åt.om det var för att fönstret skulle gå att öppna.men det går ändå bara att ställa på glänt. Trots en del negativa upplevelser så var det de positiva som övervägde. Alla deltagarna beskrev att de var nöjda eller mycket nöjda med duschkabinen. De såg anpassningen som helt nödvändig för att de skulle kunna bo kvar i sin bostad och var mycket tacksamma för den hjälp de fått av alla inblandade. Anna och Gunnar sa så här: Jag är väldigt nöjd med duschkabinen. Så jag är väldigt glad för den har duschkabinen jag är helt nöjd med situationen. Ingen av deltagarna hade för avsikt att göra ytterligare förändringar i badrumsmiljön. DISKUSSION Metoddiskussion Våra studier har varit tidskrävande, men också engagerande, vilket även konstaterats i andra studier med kvalitativ design (Iwarsson, 2005). Vid studier av vardagen krävs tid för att den personliga kontakten med deltagarna ska utvecklas vilket är nödvändigt i den typen av undersökning för att få relevant och värdefull information. Flera av studierna vi läst framhåller att det är viktigt att utgå från personens behov och förutsättningar vid bostadsanpassning. Att miljön spelar en avgörande roll är självklart när det gäller bostadsanpassningar och dessa komponenter finns representerade i den teoretiska bakgrunden i denna studie. Att vi valde att göra en kvalitativ studie där vi intervjuade sex personer som fått bostadsanpassning i form av duschkabin med lågt insteg var för att belysa deras upplevelser av detta, då det finns få tidigare studier inom detta område (Petersson, et al., 2008). Innan intervjun startade berättade vi om oss själv, vilket syftet med intervjun var och hur materialet skulle användas. För att skapa ett samspel med deltagarna är det enligt Lantz (2007) viktigt med en inramning av intervjun, vilket vi upplever att vi lyckats med i samtliga intervjuer. Som oerfarna intervjuare upplevde vi en osäkerhet i intervjun. En svårighet vi kände var att eventuellt ställa ledande frågor, eller frågor som på annat sättet värderar deltagarens ord,

20 20 istället för att få deltagarna att berätta mer om sina upplevelser (Lantz, 2007). I efterhand, vid transkriberingen, upptäcktes mer tydligt vilka följdfrågor som skulle ha varit lämpliga att ställa för att få berättelsen att utvecklas mera. Exempel på sådana frågor: berätta mer, hur gör du då? eller kan du utveckla det? Vi anser ändå att materialet blev rikt på upplevelser som svarade mot syftet. För att säkerställa den kvalitativa intervjun användes en intervjuguide vilket var positivt, då intervjuerna utan att vara alltför styrda ändå kom att innehålla likartad information. Användandet av intervjuguide och gemensamt förarbete gjorde att frågorna under intervjuerna blev så lika som möjligt. Vi nöjde oss att ta med de sex inspelade intervjuerna trots att det kan tyckas vara ett litet antal. Någon nedre gräns för antalet deltagare vid kvalitativa studier, där man söker efter upplevelser, finns inte utan det är istället innehållet i materialet som är avgörande (Kvale, 1997). Materialet i samtliga intervjuer var likartat och bedömning gjordes att en mättnad i materialet hade uppnåtts. Den begränsade tid vi hade till förfogande gjorde dessutom att vi inte kunde söka efter fler deltagare. Vi hade kunnat göra ytterligare en intervju med deltagarna i vår studie. Det skulle troligen ha gett en fördjupad information från deltagarna då de skulle ha varit mer förberedda på ämnet och kommit underfund med ytterligare aspekter efter den inledande intervjun (Lantz, 2007). Vi hade förväntat oss upplevelser där deltagarna inte var nöjda med anpassningen, eller deltagare som hade större svårigheter att klara aktiviteten dusch trots anpassningen, vilket vi inte gjorde. Nästan samtliga deltagare är pigga och jämförelsevis rörliga och inte i behov av hjälp i dagliga aktiviteter. Detta kan ha påverkat resultatet vilket även finns noterat i andra studier (McCreadie & Tinker, 2005; Petersson, et al., 2008; Stark, et al., 2009) och är något som läsaren ska beakta. För att få ett större urval hade vi kunnat välja att ha längre tid som gått sedan anpassningen gjordes i våra urvalskriterier men vi befarade då att deltagarnas minne av hur det varit innan anpassning skulle ha bleknat och inte blivit lika rikt illustrerat som nu. I efterhand tror vi dock att det minne som eventuellt bleknat hos deltagarna var kring detaljer om vad som hände när, i vilken ordning och med vem, samt själva formalian, och inte deras tidigare aktivitetsförmåga och upplevelser.

21 21 Databearbetningen gjordes till en början av författarna var för sig vilket var arbetsamt, men mynnade så småningom ut i gemensamma kategorier, vilket tyder på trovärdighet i resultatet (Lantz, 2007). Resultatdiskussion Självständighet Syftet med vår studie var att undersöka äldre personers upplevelser av att erhålla duschkabin som bostadsanpassning och dess betydelse för aktivitetsutförandet. Deltagarna hade fått bostadsanpassningen för att de inte längre kunde använda sitt badkar. Syftet med anpassningen var att deltagarna skulle bli självständiga. Alla deltagarna i studien blev självständiga efter anpassningen något som även är andemeningen i lagen om bostadsanpassningsbidrag mm (1992:1574). Det framkom också att anpassningen av dusch är så mycket mer i form av ökad trygghet och känsla av minskad oro och rädsla. Dessa konsekvenser är minst lika viktiga som faktisk självständighet för att kunna fungera optimalt i sin vardag (Petersson, et al., 2008). I den arbetsterapeutiska modellen CMOP visar man på att aktivitetsutförandet är beroende och påverkas av flera aspekter som personens känslomässiga förhållande till aktiviteten. För att fånga alla aspekter framhåller man i CMOP vikten av att arbeta klientcentrerat (Townsend, 2002). Det finns även studier som visar på att ett klientcentrerat arbetssätt är att föredra vid bostadsanpassningar (Stark, 2004; Stark, Landsbaum, Palmer, Somervill, & Morris, 2009). Att arbeta klientcentrerat som arbetsterapeut innebär bland annat att underlätta för patienten att fatta beslut runt den egna personen och vilka förändringar som behöver göras när vardagslivet, av olika anledningar inte fungerar som tidigare (Townsend, 2002). Anmärkningsvärt är att flera av deltagarna inte har provat badbräda då det klart framgår av Boverkets handbok (2009) att hjälpmedel ska provas innan anpassning blir aktuell. Enligt vår erfarenhet så kan en badbräda göra en person helt självständig vid bad/dusch med badkaret kvar. Ett dilemma för arbetsterapeuten kan vara när personen redan vid första besöket bestämt sig för vad de vill, nämligen att ta bort badkaret, medan vi vill att de i första hand provar badbräda. Det är viktigt att arbetsterapeuten gör en utförlig utredning av aktivitetsförmåga och uppmanar personen att prova samtliga andra möjligheter till självständighet innan ansökan om bostadsanpassningsbidrag görs, detta anser vi skulle underlättas av ett klientcentrerat förhållningssätt hos arbetsterapeuten (Townsend, 2002).

22 22 Handläggaren för bostadsanpassningsbidrag gör en kontroll av att anpassningen genomförts, eventuellt via telefon med personen. Detta innebär att handläggaren inte ser hur anpassningen utförts och kan därmed inte heller bilda sig en uppfattning om hur det fungerar i praktiken, hur självständig personen blivit. Detaljer som att ha någonstans att hänga handduken eller att det finns någonstans att ställa ifrån sig tvålflaskor kanske inte framkommer som ett problem. Uppföljning kan komma många veckor efter slutförd anpassning, då handläggaren inväntar faktura från entreprenören för att veta att arbetet är genomfört. Arbetsterapeuten bör uppmana personen att själv ta kontakt med sin arbetsterapeut direkt efter anpassningen för uppföljning och eventuell komplettering med hjälpmedel eller träning av nytt aktivitetsutförande så att självständighet och minskat beroende uppnås. Ansvar Alla deltagarna lämnade över ansvaret för anpassningen, på det ena eller andra sättet till arbetsterapeuten eller handläggaren. Det skulle dock kunna vara så att det är arbetsterapeuterna som tar över ansvaret utan att riktigt tänka sig för. Skulle vi som arbetsterapeuter kunna bli bättre på att beskriva hur processen för bostadsanpassning ser ut och att det i första hand är ett ekonomiskt bidrag och inte en åtgärd som beviljas (Boverket, 2009). Att det är svårt för deltagarna att känna till handläggningsprocessen för bostadsanpassningsärenden finns beskrivet i studier från Sverige (Johansson, et al., 2009), medan det i studier från Kanada finns rapporterat att personerna hade god kännedom om förfaringssättet vid bostadsanpassning. Vi vet inte hur det är uppbyggt i Kanada men det som studier från Kanada även har kommit fram till är att klientcentrering är en viktig del för att uppnå bra resultat med intervention bostadsanpassning (Johansson, et al., 2009; Stark, et al., 2009). Klientcentreringen kan även ha varit en bidragande orsak till personernas goda kännedom om bostadsanpassningsprocessen. Ett förslag för att förbättra personernas möjlighet till ansvarstagande kan vara ett informationsblad från kommunen som beskriver processen för bostadsanpassningsbidraget vilket kan lämnas till de sökande både av handläggare och av arbetsterapeut. Vi vet att informationsbroschyrer som kan lämnas till sökande och andra berörda, exempelvis till närstående, finns i en del kommuner. Att ta sig fram genom systemet är i princip omöjlighet utan att veta hur processen är utformad och det i sin tur leder till att personerna inte heller kan ta ansvar för sin del i processen.

23 23 Det faktum att det för den sökande är en kostnadsfri åtgärd kan göra att förväntningarna hos de sökande är lägre och kraven mindre. Vår studie visar att personerna tar emot det som erbjuds i form av beviljat bidrag och den lösning som föreslås från kommunen. Följdverkningar Vissa aktiviteter försvårades eller omöjliggjordes efter anpassningen. Att ha en helhetssyn vid intygsskrivning är viktigt så att man inte möjliggör visst aktivitetsutförande medan annan tas bort (Johansson, et al, 2009). I vår studie belystes detta av att deltagarna beskrev ökade svårigheter med att sköta klädtvätt. Ändrar man på ett ställe i miljön får det konsekvenser även för andra aktiviteter. Detta förstärker argumentet att som arbetsterapeut arbeta klientcentrerat samt att göra utredningar som beaktar helheten och det sammanhang personen befinner sig i. Andra studier visar också på att personer som får bostadsanpassning ofta är nöjda med den ökade självständighet som anpassningen gav men att det finns ett missnöje med utformningen (Arman & Lindahl, 2005). I vårt resultat kan detta skönjas då flera inte önskvärda konsekvenser i andra aktiviteter noterats efter anpassningen. Ingen av deltagarna hade fått förslag om att iordningställa en duschplats istället för en duschkabin. En öppen duschplats skulle kunna ha undanröjt svårigheten att till exempel hänga tvätt. Om deltagarna hade varit medvetna om att det i första hand är ett ekonomiskt bidrag kan vi tänka oss att de eventuellt skulle ha använt pengarna till att göra en öppen duschplats, som oftast är en dyrare lösning, trots att det kräver att personen betalar mellanskillnaden själv. Bor man i hyresrätt är förutsättningarna andra då man normalt inte lägger egna pengar på bostadens underhåll. Bor personen i egen villa eller bostadsrätt kan det vara mer motiverat. Vi kan se fördelar med en öppen duschplats, till exempel för att kunna gå med rollator fram till duschstol och att kunna använda duschstol på hjul om det behovet skulle uppstå. Det finns även möjlighet att lösa problemet som uppstod för deltagarna i vår studie med att torka tvätt genom att duschplatsen även kan användas för att hänga upp kläder på tork. Deltagarna uppgav att det inte gjorts någon uppföljning av vare sig arbetsterapeuten eller handläggaren. Vi kan tänka oss att det beror på att de har ansvar för olika delar av processen. Dessutom var det individen själv som ansökte om bostadsanpassningsbidrag och vi som arbetsterapeuter har ingen vetskap om vilken åtgärd som vidtas eller när anpassningen är klar, därmed är det svårt att planera in uppföljningsbesöket.