Måste alla generaler vara officerare?

Transkript

1 Måste alla generaler vara officerare? Av GUNN AR DU RIETZ \ \ "130 KRIG har världen., genomlidit sedan sekelskiftet. 75 av dessa har inträffat efter Men S~erige \har gynnats av en"obruten FRED 1160 AR. Kommer förtroende\ för vår alliansfria politik och respekten för vårt totalförsvar att skänka fortsatt frihet och fred?" Krig haruppernbarligen länge varit mänskans huvudsakliga sysselsättning. Men räknar man bara i antal krig i världen under detta sekel, så framstår Europa rentav som en fredsoas - bara två små krig på Balkan, en liten långfredagskupp. i Albanien, ett spanskt inbördeskrig, ett finskt vinterkrig och, tyvärr skämmande den fredliga bilden, två världskrig av sammanlagt tio års varaktighet. I Europa tycks i alla fall bara 5,4 procent av antalet krig efter år 1900 ha utspelats! Sverige har gått alldeles fritt. All denna värdefulla statistiska kunskap kan vi hämta ur en av sex lärare vid försvarshögskolan utgiven skrift, "Fred - vårt jobb", (Larsons förlag), med förord av ÖB Stig Synnergren och slutord av rektor för försvarshögskolan generalmajor Claes Skoglund. 84, Vi erinrar oss emellertid att det finns ett iitet land som heter Belgien, som vid första världskrigets utbrott av stormakterna var garanterat neutralitet och oangriplighet och som ändå hade rustat så gott-det förmådde. Trots detta befanns det att en av garantimakterna, Kejsartyskland, hade byggt hela sin krigsplanering på att slå ut huvudangreppet västerut genom Belgien, och som bekant också genomförde operationen. Ungefär detsamma gällde Hitlertyskland våren 1940, trots att Belgien så strängt hade hållit sej till neutralitetens kravatt la.ndets ledning inte ens inför uppenbara tyska anfallsförberedelser tog kontakt med de länder, som den hoppades få hjälp ifrån.., Enbart alliansfri politik och respektingivande militärapparat garanterar varken fred eller frihet under sådana krigskatastrofer som de två världskrigen. Sveriges totalförsvar under de två världskrigen var ingalunda ur stormaktssynpunkt respektingivande. Inte heller förmådde landet att i enlighet med fromma neutralitetsdoktriner behandla bägge stormaktsallianserna lika. Tyskarna fick tämligen fritt utnyttja vårt luftrum, våra havsleder och Tidlfn

2 Det är med utgångspunkt från boken "Fred; vårt jobb", skriven av sex lärare vid jörsvarshögskouzn, som Gunnar Du Rietz ställer sin jråga i rubriken. Lärare och rektorer vid militäruniversitetet och jörsvarshögskolan är ganska tilljälliga gäster, som rimligtvis siktar på att så snart som möjligt klättra vidare på den militära bejordringsstegen, vilket medjör jara för jelaktig indoktrinering~ våra järnvägslinjer samt spärra vå~a handelsleder västerut. N öden har ingen lag. Sverige fick nöja sej med att huka sej och försöka genomleva utan att bli ockuperat. Så lär vi i likrian~e lägen komma att göra också i framtiden. Men Sveriges militärgeografiska läge gav och ger fortfarande goda utgångspunkter för en utrikespolitik, som främst syftar mot att upprätthålla landets status som icke krigförande, att även med stora offer rädda landets fred. Under andra världskriget pröy.ades aldrig den svenska krigsapparatens förmåga att bidra till regeringens- strävanden att undgå ett krigsdeltagande. Landets krigsapparat var vid krigsutbrpttet främst konstruerad för uppgiften att tillsammans med finnarna slå tillbaka ryska anfall över Karelska näset. De nordiska länderna utsattes som bekant för andra krigshot och överfall. Det är väl inte onaturligt att svenska officerare och försvarspropagandister inte särskilt ägnar &ej åt att belysa vår krigsapparats ringa betydelse för vår fred och frihet under de senaste 160 åren. Av de sex lärare vid försvarshögskolan, som står bakom "Fred - vårt jobb", är fyra officerare. Dessa officerare ägnar sej på i deras kretsar traditionellt sätt åt att söka stärka svenska folkets vilja till ekonomiska uppoffringar för militärapparaten genom att utmåla Sveriges militärpolitiska och militätgeografiska läge som farofyllt, krigsrisken i vår del av Europa som stor och hotet mot landet från stormakter med fruktansvärda vapen; redo " att under långvarigt i huvudsak konventionellt krig göra- vårt land till, huvudkrlgsskådeplats, sorn tämligen överhängande. Ur dessa hotbilder börde det svenska folkets,. civila förnuft dra, slutsatsen att k,rigsapparaten.är en ganska menings'ös del av det sven!lka totalförsvaret. ' ' I dagens läge tycks det doclc vara omöjligt att konstruera ett trovärdigt krigsfall i Europa och än mer ett trovärdigt begränsat europeiskt krig. Officerarna bakom "Fred - vårt jobb" ser emellertid risk för begränsade och, för den svenska freden farliga krig i bl a följande områden: 1;I~Hel~åvet: pär" nurne!a. en rysk flotta gör J ded ån'ierikanska sällskap. Officerarna tolkar den ryska 85'

3 I lllanna aktiviteten i detta innanhav som 'en ti>rberedelse till försök att öppna världshaven för den ryska flottan. Mellan den ryska eskadern och dess baser vid Svarta havet ligger emellertid den mycket trånga farleden Bosporen-Dardanellerna helt i Nato-makten Turkiets hand och med Nato-makten Grekland i " ep )Jtomordeptlig tj,ankställning, vilket f ö officerarna också: talar om. Med också Suez-kanal<m' ofarbar skulle 'alltså den ryska flottan vid kojlflikt hamna icn sä~k med enda öppning gel)o01 Medelh~vets trånga och,grunda utlopp i v~ster, förbi Gibraltar och den amerikanska ma-." '. 'rinbasen Rota vid Cadiz, med amerikanska flygbaser i Spanien och alla slags Nato-baser utefter hela Medelhavets norra strand. I ett sådant militärgeografiskt och militärpolitiskt läge i Medelhavet borde d~:n ryska eskaderns närvaro innebära antingen att Ryssland inte alls räkn,ar med ens ett begränsat krig i denna del av Europa, eller att landet är berett att sända den ryska Svarta havs-flottan till ett nytt Tsushima och därefter för ' Rysslands del helt avskriva Medelhavet. 2. östersjö-utloppen, som är den 'ryska östersjö-flottans enda väg till världshaven. Men den som behärskar Danmatk behärskar också dessa sjöleder. En erövring av Sydsverige öppnar inte öresund, som helt kan spärras från den danska vallen, det fick vi lära oss under andra världskriget. Ett "begtänsat" krig mot Sverige måste alltså i det- 86 ta hänseende bli alldeles meningslöst. Däremot behärskar Warszawapakten hela östersjöns södra strand fram till Lybeck. ' Därifrån kan alltså de danska öarna omfattande angripas över trånga vatten från öster och söder. Vinner en sådan operation framgång öppnas både Stora och Lilla Bält och öresund och kanske också Kiel-kanalen., Men något "begränsat" krig torde det inte bli fråga om och målet att kasta ut Nato ur Danmark borde snabbare kunna nås genom anfall västerut över Elbe-linjen m~t Hamburg, Bremen, Amsterdam och Rotterdam storhamnar vid världshavet. 3, Nordkalotten är också en brännpunkt mellan Nato och Warszawapakten, tror officerarna, därför att Ryssland sjöstrategiskt är instängt också i Norra Ishavet. Norge håller obetydliga. militärstyrkor i detta område, uppenbarligen inte för att,:man anser området omöjligt att försvara utan därför att man, väl stödd på tyska erfarenheter under andra världskriget, anser området "som en föga sannolik krigsskådeplats. Och så är det bekant att man genom en liten norsk styrka i området vill skapa garantier för att det blir krig mot hela Nato, om ryssarna mot förmodan försöker en kupp där. Officerarnas trägna försök att inom Europa och helst i Sveriges närhet hitta ett område, tänkbart som krigsskådeplats för ett begränsat krig helst fört utan insats av kärnvapen, Tiden

4 beror uppenbarligen på att det blivit allt svårare att motivera fortsatt svensk militär upprustning med risken för ett tredje varidskrig. Det måste ' komma att ta sådana former att svensk militärapparat i sammanhanget kommer att bli tämligen betydelselös. Men också ett "vanligt" krig i Europa blir alltmera osannolikt. "Till följd av den enorma militära koncentrationen i Centraleuropa och möjligheten av en upptrappning till, kärnvapennivå bedöms risken för ett kon: tinentalt storkrig som mindre sannolik än tidigare, även om Tysklands- och Berlin-problemen ahtjämt är starka friktionsmoment", skriver de själva. Men det är omöjligt att i vår del av Europa konstruera upp ett litet krig, som inte snabbt går över i storkrig, som hände med Österrikes lilla krig mot Serbien Och med hänsyn till Sveriges militärgeografiska läge blir det då civilförsvarets, befolkningsskyddets, folkförsörjllingens, eki>nomins och industrins styrka och uthållighet, som kommer att betyda allt för möjligheterna att bevara vår fred, vår frihet och våra liv. Tyvärr har statsmakterna, kanske i - ren tanklöshet, gett militärledningen en orimlig arbetsuppgift: "Vårt försvar inriktas på att ett eventuellt krig mot vårt land förs utan insats med kärnladdningar; planeringen skall dock vara sådan, att en begränsad insats av kärnladdningar inte allvarligt minskar möjligheterna till fortsatt försvar." Officerarna har rimligtvis inte ens förmått skissera vad "begränsad insats av kärnladdningar" skulle kunna innebära, än mindre hur den svenska krigsmakten skulle kunna tänkas klara den. I Vietnam har hittills kärnladdningar inte brukats, men både biologiska och kemiska vapen. I "Fred :- vårt jobb" söker man förgäves efter tecken på att författarna försökt sätta sej in i vad ' en sådan "begränsad och konventionell'" stcir~ maktskrigföring mot Sverige skulle komma att innebära för vår krigs makt och hela vårt samhälle. Inför många manifestationer från vår militära sakkunskap, det må vara i ÖB-utredningar, andra officiella publikationer och i enskildas skrifter, har vi anledning fråga oss, hur det står till med högre undervisning, forskning och vetenskaplig metodik inom de militära högskolorna och staberna. Ibland tycker vi oss se bevis på märklig indoktrinering och rentav systematisk träning att tänka fel. Gustav Andersson i Rasjön är i sina "Politiska minnen" (Tiden 1955) inne på denna fråga. Under det finska vinterkriget förekom, berättar han, mellan den svenska försvarsmakten å ena sidan och finlandskommitten, frivilligkommitten samt allehanda finska agenter å den andra det mest intima samarbete och försvarsledningen upprätthöll vid sidan av försvarsdeparte~ mentet och utrikesledningen direkta förbindelser\med den finska försvarsmakten. Huvudperson i.detta intrigspel var chef4n för försvarsstaben ;seneral Rappei som länge hade varit ledare för d,en militärjunta, som ville att Sveriges försvar skulle, förläggas till Karelsk1 ' naset. Alla förberedelser för en sådan aktion var klara inom försvarsstaben. Han fick också inför regeringen 'framlägga sina operationsplaner men fick avslag. "Sammankomsten var slut", skriver Rasjön, "och det var en rätt snopen försvarsstabschef som samlade ihop sina kartor och sin stab och återvände till de militära regionerna... " "Efter vad som framgår av am- 87

5 bassadör Hägglöfs nyckelroman Paradis tör oss, hade Rappe hållit en liknande föredragning redan på Sandlers tid. Generalens planer hade även då mött skepsis. Icke förty tilläts han fortsätta och månad efter månad sysselsätta sig själv och en stab av medarbetare för att planera vidare på samma väg, ett planerande som svårligen kunde betecknas annorlunda än som ett led j en militärpolitisk intrig. Man måste. uttala sin stora förundran över att detta skulle tillåtas. Rappe hade givetvis bort förflyttas från den nyckelställning som hani beklädde och placeras på något ko~mando, där han sakn;tt möjligheter att dirigera det försvarspolitiska. spele~. Omsider skedde även en sådan förflyttning, inenden borde ha företagits i samband med Sandlers avgång från utrikesministerposten. Inför dylika utslag av privat militärpolitik under officiell täckmantel har man skäl fråga, om det militära systemet egentligen på ett betryggande sätt är underordnat.den demokratiska statsstyrelsen." I sin bok."och regeringen satt kvar!" (Bonniers 1970) berättar Ulla Lindström om manipulationer av militäde,:lninge.n i anslutning till Wennerström~affären. Att avhjälpa de skador som överste Wennerström påstods ha vånat skulle enligt ÖB kosta 283 ; miljoner. lcronor. Wennerström var emellertid en gammalmodig spion som förrådde gamla militära hemlighe.tel;, vid avslöjandet tydligen alldeles,betydelselö~a för vårt försvar. ÖB Rapp hade hell~r.ingen framgång hos reger41gen,. V~ss,a upplysningar i "Fred - vårt jo],!?" fö:{!:filller utsända. från för- svar~b"ämjandet i Troskyldehult: "KrigsmakteI}. får också aktivt medver~a i att. försöka hålla liv i gles- bygderna genom förläggning av militära etablissemang på sådana orter. Senast aktuell är frågan om förläggningen av ett jägarförband till det inre av Lappland." "Medan storkriget till följd av risken för upptrappning till kärnladdningsnivå ter sig alltmer osannolikt, kvarstår och kanske t o m ökar möjligheten för begränsat krig, exempelvis mot Sverige." Och så finns på sidan 79 nedanstående bild, som alltså visar att Sverige till yta och konfiguration ungefär svarar mot sammanplockade Schweiz, Västtyskiand, Österrike, Belgien och Holland. Avser man att visa att stora ödemarker och hav omger Sverige, som därför blir föga sårbart i jämförelse med de tätbefolkade länderna i Kontinental-europa? Hade officerarna bakom "Fred - vårt jobb" avhållit sej från här påtalade och också andra, här förbigångna försök till privat försvarspolitik, hade skriften kunnat ge enbart värdefull upplysning om vårt totalförsvar. På två sidor ges god orientering om totalförsvarets ledning. Det finns ett intressant kapitel om vårt samhälles omvandling åren l g sysslade 72 procent av befolkningen med jordbruk, skogsbruk och fiske, 1965 bara 10 pro ~ent bodde 48 procent av befolkningen i städer och tätorter, procent. Under kapitlet om folkförsörjningen får vi bia veta att vid andra världskrigets utbrott fanns i landet hästar, nu men bl a oljeslukande traktorer och ett ständigt ökande antal självgående skördetröskor förbrukades omkring 8 miljoner ton olja, omkring l? miljoner ton och förbrukningen beräknas ha stigit till 30 miljqne.r ton. Skildringc:n av 88 Tiden

6 i I I = B milj. inv. ::::: 100 milj. inv. civilförsvaret och befolkningsskydget ger besked om att deras ytveckling är en förutsättning för.att motståndsviljan ska kunna hållas uppe och krigsmakten fungera. Slutkapitlet heter "Försvarsvilja och motståndsanda", handlar om vad som ganska missvisande brukar kallas för det psykologiska försvaret. Där återfinns följande tänkvärda meningar: "De militära organen bedriver också en omfattande upplysningsverksamhet, men det kan diskuteras hur energiskt och intensivt den ska bedrivas. Det är säkerligen inte lyckat, om vi får det intrycket att det -är en speciell angelägenhet för militärerna att försvara försvarspolitiken. Det finns lika litet motivering för detta som exempelvis att skatt(!verkets tjänstemän regel~ mässigt sku1l.e framträda och motivera skattesysteldet i landet."- _ ' Skriften är, emellertid ganska rapsodisk, brister l i kon.centration och un~ derstundom. också klarhet. I för öv- rigt bra kapitel möter rätt som det är rena enf~digheter - tillagda aven osynlig hand?. Vi vågar anta att de civila lärarna på försvarshögskolan hitintills undgått att bli militärt miljöskadade. Däremot är det oroande att officerare på höga och inflytelseirika poster, i många avseenden säkert välutbildade, utvalda i hård konkurrens och utan tvivel ofta högt begåvade, i tal öch skrift så ofta inte förmår eller helt enkelt underlåter att bruka vetenskap- 89

7 lig metodik och vanlig logik. Alltför ofta påminner de om understundom också utmärkt begåvade medlemmar av de teologiska fakulteterna vid våra universitet. De brukar också ha svårt att skilja mellan tro och vetande. En rad överbefålhavares och andra militära auktoriteters decennierlånga kampanj för svenska kärnvapen överflödar av bevis på bristande verklighetssinne, oförmånga elle!;' ovilja mot att bruka vetenskapli~metqdik, bristfälliga insikter i folkpsykologi samt övertro på propaganda dch bluffspel. Trpligen finns)itet sys,ematiska fel i officersut!:>il!;lningen och' det militära vetenskapäitd~t. Alltför ~ent kommer officeren till militärunivei'sitetet. AlltrÖr länge hålls han kvar i underordnade befattningar och i starkt bei'oentie ställning. Alltför sent. får han le- dande befattningar med eget ansvar. Ofta tycks han mera utbildas till ett militärt universalverktyg än till självständig tänkare. Lärare och rektorer vid militäruniversitetet och försvarshögskolan är ganska tillfälliga gäster i sina katedrar. Ingen väntar sej att de före tillträdet till lärostolen ska ha specimerat med vetenskapliga avhandlingar, som öppet prövats av fria experter. Lärar- och rektorsposten är för dem ett steg på den militära befordringsstegenoch de siktar rimligtvis på att så snart som möjligt klättra vidare. Detta medför fara för felaktig indoktrinering. Varför är rektor vid försvarshögskolan alltid general? Och varför är ~ denna rektorspost inte en beford livsuppgift utan bara ett ringssteg? 90 'l'i4e" 1971,:;