«DEN MUSIKALISKA KVALITETENS IDEOLOGI»

Transkript

1 «DEN MUSIKALISKA KVALITETENS IDEOLOGI» Jan W Morthenson, kvalitetsbegrepp och musikestetik i en debatt under svenskt 1970-tal Mikael Tjernberg Uppsala Universitet Institutionen för musikvetenskap C-uppsats 2007

2

3 «DEN MUSIKALISKA KVALITETENS IDEOLOGI» Jan W Morthenson, kvalitetsbegrepp och musikestetik i en debatt under svenskt 1970-tal Mikael Tjernberg Uppsala Universitet Institutionen för musikvetenskap C-uppsats ht 2006 Handledare: Lars Berglund

4

5 ABSTRACT Mikael Tjernberg: Den musikaliska kvalitetens ideologi Jan W Morthenson, kvalitetsbegrepp och musikestetik i en debatt under svenskt 1970-tal. Uppsala Universitet: Institutionen för musikvetenskap, uppsats för 60 poäng, Året 1974 präglade starka polariseringar den svenska musikens situation. Modernister kontra traditionalister/ populister, progressiv musikrörelse kontra vad som stämplades som kommersiellt. Samma år författade tonsättaren Jan W Morthenson en essä i tidskriften Tonfallet, i vilken han redogjorde för hur de kulturella kvalitetsnormerna, enligt hans mening, blivit alltmer problematiska. Repliker levererades av så högt ansedda skandinaviska musikpersonligheter som Gunnar Bucht, Per Nørgård och Henrik Colding-Jørgensen, och debatten har med anledning härav kommit att utgöra ett högst intressant tidsdokument. I uppsatsen granskas debattens samtliga inlägg för att påvisa de olika musikestetiska idéer som var rådande i samtiden. Något som jag särskilt uppmärksammat är frågor rörande populärmusik, varom meningarna tydligt går isär: Morthenson omnämner den i hårda ordalag såsom varande en tillfällig frestelse, under det att Hans Gefors å andra sidan anser den ha djup delaktighet i den traditionskontinuitet som 1900-talets konstmusik övergivit. Den omdefiniering av de musikaliska kvalitetsbegreppen som var debattens egentliga och huvudsakliga fråga väcker inte några bifall i replikerna, men samtidigt förnekas i inget av dem heller den distansering som Morthenson åberopar den samtida komponisten och den traditionella publiken emellan.

6 FÖRORD Först och främst ett stort tack till Lars Berglund för hans allmänna råd och konstruktiva kritik samt för att han bistått mig med diverse litteratur; likaså till Jenny Bergström för hjälp med formalia och bryggande av kaffe; Per-Erik Brolinson, Gunnar Bucht och Hans Gefors för att de vänligen besvarat mina frågor och givit mig ovärderlig information; Per-Olov Broman, för att han godhjärtat låtit mig ta del av privata forskningsmanuskript. Till sist vill jag rikta det varmaste tack till mina seminariekamrater för de värdefulla kommentarer de givit mig under arbetets gång. Mikael Tjernberg, februari 2007

7 Innehåll Inledning... 1 Bakgrund... 1 Forskningsläge... 1 Syfte och frågeställningar... 3 Källmaterial... 3 Metod... 4 Disposition... 4 Biografi över Jan W Morthenson... 5 Ungdomsåren och Stockholmsstudierna... 5 Privatstudierna för Lidholm... 5 Fylkingen... 6 Elektronmusiken... 7 Den nonfigurativa visionen... 7 Metamusiken talet och framåt Morthenson som skribent Debattserien i Tonfallet Den musikaliska kvalitetens ideologi (Jan W Morthenson) Tonsättarens ställningstagande En ny, stilistisk utveckling Musikens naturliga kraftresurser Intellektets otillräcklighet (Per Nørgård) Morthensons kvalitetsbegrepp är idealiserande För vem skriver egentligen Jan W Morthenson? (Gunnar Bucht) Vad bråkar du för? (John W Blom) Kvaliteten är ofta intressebestämd (Jan W Morthenson) Jag är ej en fanatiker Musikkris vart femtionde år (Rolf Haglund) Bräckliga kvalitetsnormer Ideologernas uppvisning (Henrik Colding-Jørgensen) En fraseologisk kamp... 25

8 Musiken måste lyfta oss (Per-Erik Brolinson) Den bristande kontinuiteten Kodförtrogenhet Vart har kvalitetssansen tagit vägen? (Hans Gefors) Popen vårdar traditionen Det är inte ett nytt språk vi behöver Musiklivet är ett självklart antagonistiskt område (Jan W Morthenson) Kvalitetsbestämningarna är representativa, inte generella Om kontinuitet som argument Avslutning Appendix Anförda källor och litteratur Förkortningar Bibliografi över Morthenson Musik av Morthenson Bilaga: Den musikaliska kvalitetens ideologi Jan W Morthensons artikel i Tonfallet nummer 9, 1974.

9 Inledning Bakgrund År 1974 initierade tonsättaren Jan W Morthenson en debatt i tidsskriften Tonfallet i syfte att diskutera de kulturella kvalitetsnormer som han ansåg ha blivit alltmer problematiska. 1 Upprinnelsen bestod i publiceringen av en tvådelad artikel i nummer 9 respektive 10, och debatten fortgick sedan året ut med en omfattning som i fråga om inlägg kom att bli tio, och med repliker av framträdande skandinaviska tonsättare såsom Per Nørgård, Gunnar Bucht och Henrik Colding-Jørgensen. Morthenson var vid denna tid på intet sätt en debutant i mediala sammanhang. Hans intresse för konstkritiska och estetiska frågor hade tidigare bland annat givits uttryck i tidskriften Nutida Musik. 2 Sedermera har han på liknande sätt ventilerat åsikter och idéer i otaliga kultur- och dagstidningar, av vilka Aftonbladet och Dagens Nyheter är väl värda att nämnas, liksom Svenska Dagbladet och den debatt som där hölls åren Hans stundom snarast elitistiskt karakteriserade artiklar väcker ömsom uppskattning och ömsom förtret, men det torde icke desto mindre råda fullkomlig enighet kring hans betydelse som bidragande till det svenska kultur- och i synnerhet musiklivet. Kontinuerlig musikdebatt saknas rubricerade den framlidne tonsättaren och musikforskaren Bengt Hambræus sitt anförande i ovan nämnda SvD-debatt, och få om någon har som Morthenson på ett mer entusiastiskt och idogt sätt sökt ändra på just detta. 4 Forskningsläge Tidigare bedriven forskning kring musikdebatter är begränsad och består huvudsakligen av artiklar i diverse musiktidskrifter eller i form av opublicerade, akademiska uppsatser. Situationen är likvärdig vad Morthenson, dennes filosofi och musik beträffar; vad som i regel finns att förfoga över är kortfattade biografier och recensioner. Fallet Adorno, författad av Björn Billing, utgör emellertid ett undantag. 5 Detta arbete ger en inblick i det inflytande filosofen Theodor W Adorno har haft på det svenska musiklivet, i vilket sammanhang Morthenson tilldelas ett eget kapitel. Och 1 Tonfallet (TF) var namnet på en allmän musiktidskrift utgiven av Rikskonserter. TF avlöstes av Musik, Nutida Musik (NM) är namnet på en tidskrift om samtida musik som grundades 1957 av Sveriges Radio. NM utges sedan 1968 med fyra nummer per år av svenska sektionen av ISCM. 3 Jan W Morthenson, Den nya konstmusikens vulgarisering, SvD ( ). 4 Bengt Hambræus, Kontinuerlig musikdebatt saknas, SvD ( ). 5 Björn Billing, Fallet Adorno eller Frånvaron av estetiskt ideal som estetiskt ideal, Tonsättarens val, red. B. Billing (Ödeshög 1993). 1

10 vad gäller just Adorno, så tjänar dennes mångfald av skrifter varav Inledning till musiksociologin 6 och Philosophie der neuen Musik 7 företrädesvis kan nämnas som hänvisning till musikestetik i rent generell bemärkelse. En mer nischad fördjupningshänvisning, som förvisso inte använts under arbetets gång, är Per-Erik Brolinsons och Holger Larsens Satisfactions: studier i ungdomskulturens musikestetik. 8 Denna bok är med sin svenska härkomst och populärmusikaliska inriktning ett utmärkt komplement till Adornos verk. Musikforskaren Nils L Wallins undersökning kring och 60-talets musikliv har varit av stort intresse. 9 Här målas en bild upp av hur det svenska kultursamhället under förevarande sekel kom att reformeras till följd av nya tankesätt, vilket ges ytterligare djup i form av en artikel signerad Joakim Tillman. 10 Sistnämnde undersöker brytningen mellan modernism och postmodernism, under vilket ett stort antal av de musikdebatter som varit rådande under senare hälften av talet presenteras och undergår granskning. Just polariseringen modernism och postmodernism emellan ligger centralt i mitt arbete, och är som hos Tillman likafullt ämnet i Søren Møller Sørensens Faser och förskjutningar, med den skillnaden att perspektivet hos den senare är 1970-tal. 11 Mot bakgrund av att replikerna i TF bollas mellan Sverige och Danmark har Sørensens arbete varit av stor vikt för författaren, inte minst tack vare framställningen av dessa länders dåtida relationer på musikområdet. Ovan berörda vetenskapliga undersökningar behandlar dock blott medelbart musikdebattfenomenet och är sålunda på intet sätt centrerade kring vare sig den eller direkta frågor häromkring. Uttryckligt musikdebattorienterad är däremot Petter Terenius uppsats Den nya konstmusikens vulgarisering, i vilken SvD-debatten belyses utifrån Morthensons estetiska idéer på ett sätt som frammanar mycket intressanta infallsvinklar och ingivelser till vidare forskning. 12 Dessvärre tycks Terenius tidtals hålla Morthenson om ryggen, vilket medför att objektiviteten i åskådningen av ämnet aldrig riktigt infinner sig. Biografiska uppgifter har till viss del inhämtats från Göran Bergendals 33 svenska komponister, som i och med att den utgavs 1972 är särskilt intressant eftersom den i tiden ligger nära TF-de- 6 Theodor W Adorno, Inledning till musiksociologin: tolv teoretiska föreläsningar, övers. Hartmut Apitzsch (Lund 1976). 7 Theodor W Adorno, Philosophie der neuen Musik (Tübingen 1949). 8 Per-Erik Brolinson & Holger Larsen, Satisfactions: studier I ungdomskulturens musikestetik (Stockholm 1990). 9 Nils L Wallin, Erkänn musiken!?, STM 62:1 (1980), s. 7-39; Svensk tidskrift för musikforskning (STM) är namnet på en musikvetenskaplig tidskrift som grundades 1919 av Svenska samfundet för musikforskning. STM har utkommit regelbundet sedan dess. 10 Joakim Tillman, Från De ur alla minnen fallna till High Mass, STM 83 (2001), s Søren Møller Sørensen, Faser och förskjutningar om gränsdragningar, gränsöverskridanden och det gränslösa i svensk och dansk nutida musik, Tonsättarens val, red. B. Billing (Ödeshög 1993). 12 Petter Terenius, Den nya konstmusikens vulgarisering, Uppsala universitet: Institutionen för musikvetenskap (Uppsala 1995). 2

11 Källmaterial Som primärt källmaterial för denna studie har debattinläggen i Tonfallet 1974 legat. Härutöver har jag tagit del av artiklar författade av Morthenson i otaliga publikationer, inte minst musiktidskrifterna Nutida Musik och Artes. 15 Till stor hjälp har desslikes Det virtuelle musikbibliotek varit, emedan de praktiskt tillhandahåller gamla nummer av danska musiktidskrifter för direkt läsning på Internet. 16 Boken Nonfigurative Musik har kastat ljus över Morthensons musikestetik och många av de batten. 13 Rolf Haglunds biografi över Morthenson på Grove Music Online har fungerat som en viktig och mer aktuell informationskälla, 14 vartill Nationalencyklopedin nyttjats för kompletterande uppgifter. I övrigt är tidigare forskning på området som nämnts tämligen sparsam, varför undertecknad menar att ifrågavarande studie fyller ett värdefullt syfte. Syfte och frågeställningar Morthenson anser att det är hög tid att revidera definitionen av musikalisk kvalitet. Han åberopar en distansering den samtida komponisten och den traditionella publiken emellan, som på senare tid vuxit sig oroväckande stor; den, är han övertygad om, står i vägen för den sanna, konstnärliga kvaliteten. Mitt syfte är att påvisa de musikestetiska idéer som avspeglas i debattens olika inlägg. Skiljde sig musikens situation vid tiden runt mitten av 1970-talet mot den nuvarande? Och i sådant fall: på vilket sätt? argument och ståndpunkter han genom åren förfäktat. 17 Ett urval av den musikaliska produktionen hos honom har härutöver avlyssnats och givit mig ökad förståelse av spörsmål rörande denna. Detta omfattar de tidiga verken (exempelvis Sinfonia da camera och Wechselspiel I, 1960), de som tillkom under tal (Unisoni, 1975; Stereos, 1979; Ancora, 1983; Strano och 1984, 1984) samt de, som blivit tonsatta allra senast (Estonia, 1997; Vogler, 1999; Concert for guitar and string orchestra, 2006). Verk från samtliga perioder i hans yrkesverksamma karriär har på detta sätt funnits 13 Göran Bergendal, 33 svenska komponister (Stockholm 1972). 14 Rolf Haglund, Jan W Morthenson, Grove Music Online, red. L. Macy (besökt: ) < 15 Artes: Tidskrift för litteratur, konst och musik är namnet på en kulturtidskrift som utgivits sedan 1975 av Musikaliska Akademien, Konstakademien, Svenska Akademien samt Samfundet De Nio. 16 Det virtuelle musikbibliotek profilerar sig som en resurs för studenter och forskare inom musikfakulteten. Bakom projektet står Danmarks elektroniske forskningsbibliotek. < 17 Jan W Morthenson, Nonfigurative Musik (Stockholm 1966). 3

12 representerade i urvalet, och en god bild av musiken, tonspråket och den musikaliska utvecklingen hos honom har framträtt. Metod Replikerna i TF-debatten har ställts emot Morthensons inledande och uppföljande anföranden, varigenom olika tankesätt kring det samtida musiklivet kunnat utkristalliseras. Uppsatsen grundar sig främst på frågor av musikestetisk karaktär. Som ett led i detta har jag granskat inlägg signerade Morthenson från tiden kring debatten och ställt dem mot sådana som han författat i tidigare respektive senare skeden, för att på så vis söka utröna huruvida och i sådant fall till vilken grad han varit trogen sina då förmedlade resonemang. De bryska reaktionerna på hans debattinitierande artikelserie i TF 1974 har samtidigt på ett tydligt sätt speglat de i samtiden rådande musikestetiska motsättningarna. Disposition En biografi över Morthenson utgör studiens första kapitel, och här redogörs det för viktiga influenser och intryck från vilka man kan härleda många av de resonemang han senare förmedlat. Påföljande kapitel behandlar separat hans roll som skribent, då denna utmärks av en produktivitet som inte gärna låter sig förpassas till några bisatser. Dessa biografiska kapitel är tänkta att ledsaga den egentliga undersökningen genom att ge ökad förståelse gällande de morthensonska tankegångarna. I kapitel tre följer så samtliga inlägg i debatten kronologiskt ordnade med tillhörande, granskande kommentarer. Sammanfattande slutledningar och övergripande analyser sammanställs i kapitel fyra. Det femte och avslutande kapitlet består av listor över källor och litteratur jag använt mig av, och som ett komplement till biografin över Morthenson återfinns här även en bibliografi samt en lista över hans musikaliska verk. 4

13 Biografi över Jan W Morthenson Ungdomsåren och Stockholmsstudierna Jan Wilhelm Morthenson föddes i Örnsköldsvik den sjunde april De musikaliska studierna påbörjades tidigt. 1956, vid en ålder om sexton år, begav han sig till Stockholm för att studera komposition och musikteori för Runar Mangs (tonsättare och musikkritiker på Dagens Nyheter). Författaren Göran Bergendal skildrar denna undervisning som varande av tämligen besynnerlig art, emedan Morthenson hyste stark tilltro till de egna idéerna. 18 Föreläsningarna kom således närmast att bli musikfilosofiska samtal lärare och elev emellan. Mangs betydde mycket för Morthenson, som på senare tid beskrivit honom i hedrande ordalag såsom en av nittonhundratalets mest betydande svenska kritiker. 19 Men några lärlingsverk blev det inte. Morthenson fann det nämligen svårt att ro pågående produktion i land, vilket medförde dröjsmål om ytterligare ett antal år förrän någonting offentligt kom att framföras. Foto Christina Nygren Privatstudierna för Lidholm År 1960 fann Morthenson en ny lärare i Ingvar Lidholm. Denne hade etablerat sig som något av en titan i svenskt musikliv, inte minst till följd av sin bakgrund i Måndagsgruppen. 20 Det fanns emellertid alternativ: Karl-Birger Blomdahl också han med förflutet i nämnd diskussionsgrupp var vid tiden professor i komposition vid Musikhögskolan i Stockholm, men utgjorde av allt att döma inte ett förstahandsval för Morthenson, som sannolikt ansåg Lidholms musiksyn ligga mer i linje med den egna. 21 Det bör i sammanhanget heller inte glömmas att Lidholm sedan 1956 var kammarmusikchef på Sveriges Radio, som av eleven prisades för dess snarast unika distribuering av nyskriven konstmusik: för att de som han uttryckte det några år senare drog fram de verkligt väsentliga 18 Bergendal, 33 svenska komponister, s Jan W Morthenson, Runar Mangs, SvD ( ) 20 Måndagsgruppen, informell studie- och diskussionsgrupp kring musikestetiska frågor, bildad i Stockholm 1944; Tore Eriksson, Lidholm, Ingvar, NE (besökt ) < 21 Carlhåkan Larsén, Blomdahl, Karl-Birger, NE (besökt ) < 5

14 punkterna. 22 Härom förefaller det nära till hands att anta, att Lidholms delaktighet i etern i mycket utgjorde den styrka som Morthenson tillskrev SR. Den entusiasm som måste ha varit förhärskande inför de stundande studierna är på intet sätt svår att föreställa sig. Att Morthenson som elev fordrade särskild uppmärksamhet kom det oaktat snart att visa sig lika sant under Lidholm som det varit under Mangs. Detta återigen enligt Bergendal, 23 som vidare håller för sannolikt att musikens teori och elementa har Lidholms tålamod att tacka sin införing på dagordningen. Att betrakta som gesällprovet för den nyvunne läromästaren är den tresatsiga symfonin Sinfonia da camera (1960). Den musikaliska stil som här ges uttryck är modern, med en uppenbar anknytning till 1950-talets konstmusikaliska, seriella karakteristika. Instrumentbehandlingen är delikat; klangliga nyanser lyfts fram medelst ett högst sinnrikt arrangemang. Tonvikten ligger i tonalitetens fullkomliga upplösning, något som hos Morthenson under kommande sekel och framöver drivs längre än hos i stort sett någon dessförinnan eller därefter. 24 Fylkingen Samma år ingick Morthenson medlemskap i Fylkingen, vars ambition att understödja nutida, svensk konstmusik klingar enharmoniskt med de intressen han själv alltid bevakat. 25 Samfundet kom att fungera som en grogrund för hans musikestetik, och dess inriktning skulle över tid alltmer komma att anges av honom. För övriga medlemmar av Fylkingen uruppfördes en decemberkväll år 1960 hans solocellostycke Wechselspiel I. Kort, intensivt och späckat med idéer ansågs verket mycket märkligt; många menade det rent av vara obegripligt. 26 I synnerhet instrumentbehandlingen fick publiken att höja på ögonbrynen, då Morthenson skrev musik för det gamla instrumentet på ett sätt som fick det att frambringa klanger som föreföll vara helt nya. Fortfarande som något av en recentior i Fylkingen hade den tjugoårige tonsättaren med sitt personliga tonspråk tagit ett stort steg framåt på ett sätt som fick det att osa av självsäkerhet och musikalisk mognad, och som kom att garantera honom en plats i svensk musikhistorieskrivning. 22 Jan W Morthenson, Concert go home!, NM 1967/68:3 4, s Bergendal, 33 svenska komponister, s Haglund, Jan W Morthenson, Grove Music Online. 25 Fylkingen, namnet på en musikförening i Stockholm som bildades år 1933 på initiativ av Ingemar Liljefors; Fylkingen, NE (besökt ) < 26 Bergendal, 33 svenska komponister, s

15 Elektronmusiken De år som härpå följde utmärktes av ett stort antal resor och intryck som måste ha varit högst betydelsefulla för Morthenson studerade han för den tyske tonsättaren Gottfried Michael Köenig, som vid tiden var knuten till den högaktade elektronmusikstudion i Köln. 27 Ett par år senare begav han sig till den i lika hög grad respekterade elektronmusikstudio som inrättats i Milano, i samband med vilket han skrev sitt första så kallade tapestycke. Elektroakustisk bearbetning av korta fraser insjungna av sopranen Cathy Barberians var utgångspunkten som resulterade i detta högst egenartade stycke musik: Chains-Mirrors var också året för Morthensons bevistande av sommarkurserna i Darmstadt. Han gavs här det gyllene tillfället att stifta bekantskap med tonsättaren, musikteoretikern och tillika Adorno-eleven Heinz-Klaus Metzger, som utan tvekan inneburit avsevärt för Morthensons tänkande om och kring musik. För boken Nonfigurative Musik, som i denna uppsats mer genomgående delgivits utrymme under rubriken Den nonfigurativa visionen, skrev Metzger bland annat ett långt och uttömmande företal. Morthenson anslöt sig år 1967 till elektronmusikstudion i Stockholm, i vilket sammanhang han skrev tapestycket Neutron Star. Inspiration till titeln liksom musiken hämtade han från naturvetenskapen, 28 något som inte var ovanligt för konstmusiken vid tiden; framför allt de stora framsteg som gjordes på astronomins område utmejslade Blomdahls Forma feritonans (1961) och Hambræus Nebulosa (1969) som två belysande exempel på detta. 29 Neutron Star har med tiden kommit att bli ett av Morthensons mest spelade elektroakustiska verk. Den nonfigurativa visionen De musikfilosofiska tankar som Morthenson under 1960-talet gav uttryck för i allehanda opus och massmediala forum sammanfördes i allt väsentligt år 1966 i publikationen Nonfigurative Musik, som gavs ut på tyska i syfte att nå ut till det musikvetenskapligt viktiga avantgardet i Västtyskland. 30 Detta bokverk har sin utgångspunkt i behovet av förnyelse gällande musikens innersta villkor. I en artikel som låg förlaga till boken uttryckte han det ett par år härförinnan som följer: Genom att ersätta sekvenseringar och treklanger med kvintoler, aleatorik, stora septimor och clusters anser man sig ha etablerat en ny musik. I själva verket är detta lika betydelselöst och fjärran från allt vad termen radikalism borde innebära som greppet 27 Haglund, Jan W Morthenson, Grove Music Online. 28 Jan W Morthenson, Epsilon Eridani, NM 1967/68:3 4, s Morthenson har även låtit sig inspireras av naturvetenskapen i verk såsom Epsilon Eridani (1967) och Ionosphères (1969). 29 Billing, Fallet Adorno, s Terenius, Konstmusikens vulgarisering, s. 5. 7

16 att i ett porträtt låta ögon och mun byta plats. Långtgående variationer, deformeringar, nysammanställningar och aldrig så nitiska collagemetoder leder aldrig till annat än modifieringar. Vad vi i den nuvarande återvändsgränden måste genomdriva är [ ] möjligheter för helt andra förutsättningar för det kompositoriska tänkandet. 31 Den nonfigurativa musiken fungerar alltså som en reaktion mot och på sätt och vis en tänkbar räddning undan det förhärskande musikaliska krisförhållandet, som enligt Morthenson konkret består i att västerländsk musik alltid skapas runtom eller åtminstone på något vis bygger på en vokal utgångspunkt. Instrumentalmusik är i detta likafullt som kör- och andra former av vokalt avpassade musikverk inbegripet. Tonsättandets väg anvisas med andra ord ofrånkomligt av element som låser konsten i förfalskade kvalitetsbegrepp, vilket Morthenson anser utgöra ett stort bekymmer, och vidare inte desto mindre alarmerande då det ingalunda är något som blott rör gamla tiders musik, utan på samma sätt genomsyrar musik härrörande från senare århundraden såväl som den i samtiden. 32 Det dilemma som här målas upp tycks gå hand i hand med Morthensons vision om de våldsamma krafter som finns inneboende i musiken, och om hur dessa hålls tillbaka då de inte tillåts fritt spelrum. I detta fall har musiken beskaffats med osynliga handbojor i och med den obligatoriska, vokala utgångspunkten. Denna utgör emellertid blott toppen av det isberg av musikaliska parametrar som han behandlar i sin icke-figurativa musikfilosofi; såväl rytm, takt, klang och faktiskt så gott som samtliga musikaliska dimensioner är föremål för tankarna. En konstyttring som vare sig föreställer, handlar om eller överhuvudtaget uttrycker något så kan den nonfigurativa musiken helt kortfattat preciseras. Det kan förefalla svårt att få grepp om hur en sådan ambition skulle kunna omsättas i klang. Så kallad absolut musik är det ju på intet vis frågan om; nej, detta är vad Morthenson kallar för musik i sig, och tankarna är betydligt mer radikala. Man skymtar ledstjärnan Adorno, som i Inledning till musiksociologin (ursprungligen utgiven 1962) menade att musik är nonfigurativ, och kan inte entydigt identifieras med några moment i den yttre världen. 33 Teorin i konkret praktik lät inte minst karaktäriseras av laborering med statiska klangfält och ett aldrig så sällsamt bruk av oktavintervall, varvid mikrotonala förskjutningar bidrog till att producera svaga oscilleringar. Särskilt tydliga prov på detta skapande ger verken Coloratura III och Antiphonia (1963). 34 På senare tid har idealen givits spelrum i Morthensons statiska bildkonst Silence XX (1988) för laserprojektion och tonband utgör ett utmärkt exempel under det att han i 31 Jan W Morthenson, Nonfigurativ musik, NM 1963/64:7, s Gunnar Bucht, Nonfigurative Musik [recension], STM 49 (1967), s Adorno, Inledning till musiksociologin, s Billing, Fallet Adorno, s

17 rollen som tonsättare från år 1968 lämnat dem bakom sig, till förmån för de motsvarande metamusikaliska. 35 Det var inte desto mindre den nonfigurativa musiken som bidrog till att etablera honom internationellt. Nonfigurative Musik är ett unikt exempel på ett musikestetiskt verk av svensk härkomst, i vilken en till synes helt nykonstruerad musikteori formulerats. Man frågar sig härom naturligtvis, varför boken inte beretts mer utrymme och uppmärksamhet. Det är en olycklig omständighet, om vilket ett tydligt prov inte minst står att finna i den till dags dato frapperande frånvaron av en svensk utgåva. Metamusiken Det sena 1960-talet var en mycket kreativ och nydanande period i Morthensons liv. Det tydligaste exemplet står att finna i utvecklingen av vad han givit benämningen metamusik. Detta har ingenting att göra med den term med samma namn som anknyter till och i många avseenden sammanfattar tonsättaren och matematikern Iannis Xenakis konstsyn. 36 Ej heller ska det förväxlas med den antimodernistiska metamusik som vid tiden intresserade många danska tonsättare. 37 Hos Morthenson kan innebörden elementärt preciseras som musik om musik, med en bakomliggande tanke som syftar till att låta musiken kommentera eller, om man så vill, reflektera över sig själv. I denna metamusik utlöses hos lyssnaren speciella associationer, som emellertid inte synes lämpa sig i det givna sammanhanget. Lyssnarreflexerna fullföljs aldrig, och musiken ter sig sålunda förvirrad och ambivalent. Men till skillnad från den nonfigurativa musiken, som definieras av sin satsteknik, så är metamusiken konceptuell, och premisserna framgår inte direkt i den klingande produkten. Som ett exempel på hur den ändå kan låta sig beskrivas (i detta fall: musik om folkmusik) är ett uttalande från Morthenson en verkbeskrivning av Ancora (1983) passande: Kompositionstekniskt består Ancora av aspekter på absorberande av folkmusikfragmenten alltifrån solo mot brusartad bakgrund till nästan enstämmigt unisono. Gentemot den melodibärande stämman förhåller sig övriga stämmor på många olika sätt: homofont, kontrapunktiskt, klangligt, dynamiskt, tonalt störande, avvisande, bekräftande, likgiltigt oförstående. Harmoniken pendlar mellan tonalitet och buller men bygger huvudsakligen på mikrointervall. Formen är sluten det saknas utvägar. Motiv utvecklas 35 Lennart Reimers, Jan W Morthenson och hans musik, Musikrevy 1988:8, s Metamusik, NE (besökt ) < 37 Sørensen, Faser och förskjutningar, s

18 inte utan cirkulerar runt magnetiska centraltoner. Endast i ett fall avslutas ett citat. 38 Ett komponerande av metamusik påbörjades och fortlöpte parallellt med den elektroakustiska verksamheten. Ett av de tidigast utgivna verken i denna stil var Decadenza I (1968), vari Morthenson lät musiken kommentera kyrkomusik. Ett par år senare följde musikaliska kommentarer över begravningsmusik i Farewell (1970) och över stråkmusik i Senza (1970). 39 Vad som brukar anses synnerligen representativt för den metamusikaliska filosofin hos Morthenson är dock Alla Marcia (1973), vars avsikt bland annat är att åskådliggöra det våldsamma i militärmusiken. Men en förmodan om att metamusiken i vissa hänseenden även fungerar som ett samhällskritiskt medel känns välfunnet, och verket syftar då på samma gång till att blottlägga det samhälleliga våldet. Metamusiken har alltsedan tiden omkring 1968 spelat en aktiv och viktig del i Morthensons tonsättarroll talet och framåt Den radikala musikestetiken, den elektroakustiska produktionen, idén om den nonfigurativa jämte metabetingade musiken samt den ständigt upprepade, massmediala närvaron är samtliga exempel på omständigheter som vid slutet av 1960-talet bidragit till att etablera Morthenson som en av de mest framträdande musikpersonligheterna på den svenska konstmusikscenen. Det var på så sätt väntat att han skulle kunna komma att inta en del inflytelserika poster i olika musikaliska föreningar och samfund, vilket alldeles riktigt blev realitet inom kort, men med ett besked som varit desto svårare att förutse. Han valdes att sitta i styrelsen för EMS 40 år 1973 och blev ordförande för den svenska sektionen av ISCM året därpå; förärades han en position som vice president för det internationella ISCM-rådet samt ordförandeskapet i Fylkingen. I takt med denna alltmer tongivande ställning i svenskt, modernistiskt konstmusikliv blev Morthenson en likaledes alltmer eftertraktad kompositions- och musikteorilärare. Han kom följaktligen att snart bedriva undervisning i olika sammanhang, och tonsättare som exempelvis David Swärd (f. 1958) och Bo Rydberg (f. 1960) har båda ett förflutet som elever för honom. Det kan vad den senare vidkommer nämnas, att han som ett led i sin ettåriga utbildning i 38 Jan W Morthenson, Ancora, Ancora 1984 Strano, Phono Suecia CD 26 (1988), s Hans-Gunnar Peterson: Morthenson, Jan W, STIM/Svensk Musik, red. K. Heurling (besökt ) < 40 Stiftelsen Elektro-akustisk Musik I Sverige (EMS) är namnet på en elektronmusikstudio i Stockholm, om vars inrättande beslut togs 1964 av Sveriges Radio på Karl-Birger Blomdahls initiativ. År 1968 stod studion klar. 41 International Society for Contemporary Music (ISCM) är namnet på en internationell stiftelse grundad 1922 i syfte att ge samtida musik ett internationellt forum. ISCM har sitt huvudsäte i London och cirka 40 nationella, självständiga sektioner. 10

19 elektroakustisk musik i EMS:s regi åren fick assistera Morthenson i arbetet med de elektroakustiska verken 1984 och Strano. 42 Under och 90-talet har ett flertal kompositioner tillfogats Morthensons verkkatalog. Författaren vill bland mångfalden av dessa framhålla Energia I (1984), Paraphonia (1987) och Exit (1991) som särskilt beaktansvärda. Det har av honom genom åren komponerats musik i ett stort antal olikartade stilar: Encores (1962/1973) är skriven för orgel; Slutord (1982) tillägnat Linköpings kyrkas 750-årsjubileum för blandad kör a capella; Intra (1993) för gitarr och saxofon. Bilden av en oerhört strävsam konstnär träder onekligen fram om man härtill lägger hans rika produktion av bild- och videokonst. Som framgår har han provat på åtskilligt, och detta blir inte desto mindre uppenbart då man ögnar igenom hans musikkatalog (för verklista: se appendix). 42 Göran Bergendal, Bo Rydberg och länkarna, STIM/Svensk Musik, red. K. Heurling (besökt ) < 11

20 Morthenson som skribent Estetikstudierna för konsthistorikern Teddy Brunius torde med största sannolikhet ha varit betydande för den intellektuella hållning som kommit att förknippas med Morthenson. Denna vidareutbildning, som dessutom omfattade musikvetenskap och litteraturhistoria, bedrevs vid Uppsala universitet mellan år 1960 till och med mitten av 60-talet. Grundvalen för hans musikideologi formades troligen här. Begreppet musik i sig, det vill säga en ren musik i avsaknad av varje utommusikalisk belastning, blev ett högsta mål; ett yttersta kriterium för musikalisk kvalitet. Detta är något som genom åren avspeglat sig med all önskvärd tydlighet i hans debattinlägg och olika skrifter. Brunius i all ära; den klarast lysande ledstjärnan är ändå en annan. Den radikala musikestetik och allmänna ideologi som kommit att företrädas av Morthenson har nämligen lika fullt som tveklöst stått under det starkaste inflytande av musikfilosofen Adorno. Alltsedan han genom förmedling av sin lärare Metzger kom i kontakt med denne tyske musikfilosof har mången av förebildens resonemang kunnat spåras i svenskens motsvarande, och på så sätt kan en hel del paralleller dras mellan deras respektive tankar. En av dessa Adornos föreställningar ligger till exempel i betraktandet av tonsättaren som ensam och utlämnad åt att försvara värden hotade av ett samhälle märkt av masskulturens utbredning; detta går tydligt igen hos Morthenson, inte minst i 1974 års TF. 43 Morthensons massmediala debut ägde rum redan under det begynnande 1960-talet. Valet av arena var musiktidskriften Nutida Musik, som i nummer lät publicera hans artiklar Arbetsbok, Coloratura II och Det absolut musikaliska. 44 NM har alltsedan dess varit ett forum som han flitigt figurerat i, och tidskriften skulle med fördel kunna betraktas som något av hans hemmaplan. Med en särskilt fruktbar tyngdpunkt under det 1960-tal då Göran Fant var tidningens huvudredaktör och Morthenson tillsammans med Metzger satt i dess redaktion har här till dags dato ett drygt fyrtiotal av honom komponerade artiklar återgivits i tryck i de mest skiftande av sammanhang. 45 Andra kulturorienterade tidskrifter i vilka hans texter vid ett flertal tillfällen förekommit är Tonfallet och Artes. Värt att nämnas utöver detta är debuten på 43 Billing, Fallet Adorno, s Jan W Morthenson, NM 1962/63:8. 45 Billing, Fallet Adorno, s