tio forskare om utmaningar i skogen

Transkript

1 MISSADE MÅL tio forskare om utmaningar i skogen

2 Foto: Ola Jennersten

3 Förord Vi står idag inför ett antal stora utmaningar i den svenska skogen. Den biologiska mångfalden utarmas fortfarande och klimatförändringarna måste hanteras även inom skogen. Detta kombineras med en ökad konkurrens på den internationella virkesmarknaden som ställer krav på ökad effektivitet, samtidigt som behovet av icke-fossila bränslen ökar efterfrågan på biobränslen. Det svenska skogsbruket och svensk skogspolitik var tidiga med att utveckla hänsyn till naturvärden och att anta ambitiösa mål för bevarandet av biologisk mångfald. Sverige sågs då som ett globalt föredöme. Dagens svenska skogsdebatt handlar dock i stor utsträckning om att öka produktionen av skogsråvara. Det är naturligtvis önskvärt men får inte ske på bekostnad av miljömålen. Världsnaturfonden WWF ser en överhängande fara i att den ökade efterfrågan på råvara blir omsatt till en starkare position för produktionsvärden på bekostnad av naturvärden. Vi ser också en uppenbar risk att de mål man har för skogens biologiska mångfald och andra värden inte längre tas på det allvar som krävs. Den föreliggande rapporten, baserad på intervjuer med tio ledande svenska forskare, visar med all tydlighet att dagens skogsbruk och andra åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå de centrala miljömålen för svensk skogs- och miljöpolitik. Ett intensivare skogsbruk och nya metoder för ökad produktion kommer ytterligare att försvåra denna situation. Klimatförändringar skapar dessutom nya utmaningar för det svenska skogslandskapet. För Världsnaturfonden WWF är slutsatsen klar det behövs en betydligt vassare skogs- och naturvårdspolitik som tar miljömålen och Sveriges internationella förpliktelser på allvar. Viktiga åtgärder och satsningar måste bland annat innefatta att: skydda alla skyddsvärda skogar i Sverige. Tillräckliga resurser måste under det kommande decenniet ställas till förfogande för säkerställandet av dessa skogar. utveckla modeller och styrmedel för att planera och utvärdera skogsbruk och naturvård på landskapsnivå. skärpa och utveckla skogsbrukets naturhänsyn. undvika åtgärder för ökad produktion med stark negativa eller okända miljöeffekter. Intensivare skogsbruk för virkesproduktion måste kombineras med skärpta och utvecklade metoder för bättre naturhänsyn rusta skogslandskapet för klimatförändringarna. Utveckla ett skogsbruk och skogslandskapet som bättre motstår de klimatförändringar som vi vet kommer. Sprid riskerna genom att använda fler trädslag och undvik skogsbruksåtgärder som riskerar att öka skogens känslighet för störningar. Sverige och svenskt skogsbruk måste visa att man fortfarande tar skogspolitikens jämställda mål på allvar. Det brådskar att klara miljömålet! Anders Modig Naturvårdschef Världsnaturfonden WWF

4 Foto: WWF-Canon / Krista SORMUNEN Sveriges skogspolitik har två jämställda mål: skogen ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Mångfaldsmålet formuleras utförligare i Levande skogar, ett av de nationella miljökvalitetsmål som fastställdes av riksdagen Målet består av fyra komponenter: skogsmarkens värde för biologisk produktion ska skyddas, den biologiska mångfalden ska bevaras, kulturmiljövärden skall värnas liksom skogens sociala värden. Målet om bevarad biologisk mångfald innebär, att alla naturligt förekommande arter ska kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation och spridda över sina naturliga utbredningsområden. Målet ska nås till år Miljökvalitetsmålet Levande skogar ligger väl i linje med Sveriges internationella åtaganden, främst konventionen om biologisk mångfald (CBD) som Sverige har ratificerat, inklusive målet från 2002 att förlusten av biologisk mångfald signifikant ska minska till år 2010, antaget vid Världstoppmötet i Johannesburg Sverige är också bundet av liknande mål på EU-nivå. Pressen på skogen som virkesproducent har ökat under senare år, och det finns mycket som tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta. Intresset för produktionshöjande metoder, exempelvis gödsling och Inledning torvmarksdikning, växer. Ökad internationell konkurrens ger krav på ökad kostnadseffektivitet, samtidigt som behovet att ersätta kol och olja ökar efterfrågan på biobränslen. Produktionsmålet kan komma att prioriteras starkare på miljömålets bekostnad. Finns det utrymme för ett intensivare skogsbruk om vi samtidigt ska leva upp till miljömålen och våra internationella åtaganden? Vilka är riskerna, vilka är möjligheterna och utmaningarna? WWF har sökt svar på dessa viktiga frågor genom att låta intervjua tio ledande svenska skogsforskare. Forskarna har ombetts bedöma i vilken utsträckning de mål som satts upp för skogslandskapet (främst det nationella miljömålet Levande skogar ) kan nås, och vad som eventuellt ytterligare behöver göras för att nå målen. Mot bakgrund av det starkt ökande trycket på skogen som råvaruleverantör har forskarna tillfrågats om utrymmet för ytterligare intensifiering av skogsbruket. Intervjuerna har också berört effekterna av kommande klimatförändringar och hur dagens skogsbruk bör anpassas för att bäst möta klimathotet. De åtta frågorna redovisas på nästa sida. Forskarna har granskat och godkänt de skriftliga redovisningar av intervjuerna som presenteras i denna rapport. Texterna är sammanfattande referat av intervjuerna och ska alltså inte ses som exakta citat.

5 INTERVJUADE FORSKARE Sven G Nilsson, professor, lunds universitet sid 8 Bengt Gunnar Jonsson, professor, Mittuniversitetet sid 9 Oskar Kindvall, docent, Artdatabanken sid 11 Bengt Ehnström, entomolog, f d forskningsledare vid Artdatabanken sid 12 Frank Götmark, professor, Göteborgs universitet sid 12 Lena Gustafsson, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet sid 14 Christer Nilsson, professor, Umeå universitet sid 14 Mats Olsson, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet sid 16 Kristin Palmqvist, professor, Umeå universitet sid 18 Stefan Löfgren, docent, Sveriges Lantbruksuniversitet sid 18 Forskarna presenteras närmare i anslutning till respektive intervju. Intervjuer och texter av Roger Olsson, Olsson Ord & Siffror HB. ÅTTA HUVUDFRÅGOR Intervjuerna har utgått från följande åtta huvudfrågor: 1. Utifrån ditt forskningsområde, i vilken mån anser du att skogsbruket lever upp till det skogspolitiska miljömålet, miljökvalitetsmålen och de internationella åtagandena om att hejda förlusten av biologisk mångfald samt vattendirektivet? 2. Tycker du att naturhänsynen i dagens skogsbruk behöver utvecklas för att bättre nå det skogspolitiska miljömålet, miljökvalitetsmålen och de internationella åtagandena? I så fall hur? 3. Vilka traditionella och nya skogsbruksmetoder är acceptabla ur miljösynpunkt, enskilt eller i kombination med varandra: trakthyggesbruk, dikning, markberedning, GROT-uttag, stubbrytning, gödsling, intensivodling, exoter? 4. I vilken skala (bestånd, landskap, region, hela landet) bör man bedöma miljöeffekter? Hur gör man den bedömningen och avvägning mellan olika skalor, på bästa sätt? 5. Vilka möjligheter och risker ser du med ett intensifierat skogsbruk i Sverige? 6. Vilken typ av naturvårdshänsyn behöver utvecklas vid ett ev intensifierat skogsbruk för att leva upp till det skogspolitiska miljömålet, miljökvalitetsmålen, och de internationella åtagandena om att hejda förlusten av biologisk mångfald? 7. Vilka aspekter är viktiga för att skogsekosystemen ska kunna hantera ett förändrat klimat? 8. Vilken åtgärd/förändring i dagens sätt att sköta skogen bedömer du, med utgångspunkt från ditt forskningsområde, som mest angelägen? Intensifierat skogsbruk Med intensifierat skogsbruk avses skogsbruk som avser att avsevärt öka biomassauttaget genom åtgärder som kortare omloppstider, stubbrytning, gödsling, dikesrensning, åtgärder för bättre föryngring (plantering istället för naturlig föryngring) och annat plantmateriel (inkl. användning av exoter). Intervjuerna har genomförts per telefon med de åtta huvudfrågorna som utgångspunkt. En rad följdfrågor har ställts och intervjuerna har i varje enskilt fall medvetet fokuserats på respektive forskares huvudsakliga kompetensområde. 5

6 MÅLEN KOMMER INTE ATT NÅS MENAR FORSKARNA Vid intervjuerna med de tio forskarna uppvisade svaren flera gemensamma drag. Ingen av de tio forskarna bedömer att miljömålen kommer att kunna nås med dagens skogsbruk och dagens nivå på naturvårdsarbetet i skogslandskapet. En orsak som pekas ut av flera är otillräckliga arealer skyddad skogsmark. Bengt Gunnar Jonsson och Oskar Kindvall framhåller att otillräckliga reservatsarealer inte kan kompenseras med utökad generell hänsyn på den brukade skogsmarken. Andra konstaterar samtidigt att den utveckling mot bättre fungerande naturhänsyn i det brukade skogslandskapet som var tydlig under talet tycks ha stannat av. skyddade områden kan inte ersättas Bengt Ehnström varnar för en övertro på möjligheterna att restaurera biologiskt rika skogsmiljöer som ersättning för de områden vi inte förmår skydda idag. Sannolikt underskattar vi svårigheterna med att återskapa sådana miljöer, samtidigt som många skogslevande arters förmåga att sprida sig till nya områden överskattas. Mats Olsson pekar på två områden som har betydelse för skogsbrukets möjligheter att nå upp till målet att ekosystemens naturliga funktion och processer ska bevaras (och därmed för ett långsiktigt hållbart skogsbruk): hanteringen av torvmarkerna och försurningen Foto: Ola Jennersten av skogsmarken till följd av ökat uttag av biomassa. Stefan Löfgren bedömer att målet i EU:s ramdirektiv för vatten omöjligt kan nås, men ser i stort ingen anledning till oro när det gäller vattenkvalitet i skogslandskapet. De ökande halterna av humus i vattendragen kan dock komma att orsaka problem framöver. Försiktighet vid intensifiering Ingen av forskarna utesluter att skogsbruket kan intensifieras ytterligare, men samtliga poängterar också att det finns anledning till försiktighet och att det är avgörande hur en intensifiering sker. Bengt Ehnström, Oskar Kindvall med flera poängterar att det inte finns något utrymme för ytterligare areell expansion av skogsbruket om målet om bevarande av biologisk mångfald ska nås. Bland de metoder som nu aktualiseras uttrycker flera forskare tveksamhet inför främst dikning (även rensning av gamla diken) och stubbrytning, men även användning av främmande trädslag. Miljökonsekvenserna nya metoder bör under alla omständigheter undersökas noga innan de tas i bruk i stor skala.

7 Flera av forskarna ser intensifierat skogsbruk på vissa arealer som en möjlighet, förutsatt att det ger ökat utrymme för naturvårdsanpassad skötsel och större skyddade arealer på andra håll i skogslandskapet. Sven G Nilsson menar att en sådan koncentration av naturvårdsinsatserna skulle vara mer effektiv än den modell vi arbetar efter i dag. För att en sådan strategi ska fungera måste såväl virkesproduktion som naturvård i skogen planeras på landskapsnivå. stark betoning på landskapsperspektiv Samtliga forskare betonar starkt behovet av att i större utsträckning än nu arbeta i ett landskapsperspektiv, också när det gäller att bedöma effekterna av olika åtgärder och naturvårdsinsatser för den biologiska mångfalden. Mats Olsson framhåller att kunskapen om skogsekosystemen är tillräcklig för att det ska vara möjligt att utifrån lokala förutsättningar avgöra vilken skogsmark som bör användas till vad. Det som saknas är praktiskt fungerande modeller för planering och genomförande på landskapsnivå. Detta är ett problem som de flesta av forskarna pekar på. Flera uttrycker också farhågor för att intensivare produktionsmetoder, om de accepteras, kommer att tas i bruk över stora delar av skogsarealen just därför att dessa planeringsverktyg inte finns på plats. Problemen är naturligtvis särskilt stora i de delar av landet där landskapsplanering kräver samverkan mellan ett stort antal mindre skogsägare. riskspridning genom variation Forskarnas syn på hur skogsbruket och naturvården i skogen bör agera för att på bästa sätt möta kommande klimatförändringar är i stora drag mycket samstämmig. Den strategi som förordas är riskspridning genom variation på alla nivåer, från den genetiska variationen hos skogsträden till storleken på naturskyddade områden. Christer Nilsson pekar på att torvmarkernas roll som svampar i landskapet kommer att bli mer betydelsefull i ett klimat med kraftigare svängningar mellan torka och stora nederbördsmängder. Om man ser till skogens roll som kolsänka framhåller Sven G Nilsson att det sannolikt är effektivare att lämna hundraåriga skogar till fri utveckling än att anlägga högproduktiva ungskogar efter kalhuggning. Intensifierat skogsbruk kan i vissa fall vara positivt från klimatsynpunkt genom att det bidrar till minskade utsläpp av koldioxid. Det gäller inte minst gödslig och ökat uttag av klena virkesdimensioner som biobränsle. Det finns dock andra miljöaspekter på dessa metoder som måste beaktas

8 SVEN G NILSSON Professor i zooekologi, Lunds Universitet. Forskar om bland annat uthålligt brukande och biologisk mångfald i Syd- och mellansvenska skogs- och mosaiklandskap. (1) Vi når inte upp till de miljömål som finns. Det råder ingen tvekan på den punkten. (2) En viktig orsak till att vi inte når målen är den svenska modellen, som innebär att vi sprider ut insatserna för att bevara den biologiska mångfalden för mycket över skogslandskapet. Det leder bland annat till att de mest värdefulla områdena hela tiden naggas i kanten. Vi borde kraftsamla och i högre grad koncentrera insatserna till de områden där de biologiska värdena finns. De åtgärdsprogram som nu tas fram för hotade arter är inne på den linjen, men i praktiken har inte så mycket skett ännu. Detta betyder inte att den generella hänsynen är oviktig. Den behövs också. (3) Ett stort problem när det gäller skogsbrukets metoder är att man gör nästan likadant överallt. Vi borde dela in skogsmarken i olika tålighetsklasser med olika typer av skogsbruk. Kalhyggesbruket är acceptabelt i skogar som redan varit kalhuggna en eller flera gånger. I de skogar som aldrig varit kalhuggna bör vi däremot använda kontinuerliga brukningsmetoder. Jag är mycket skeptisk till dikning. Dels för att vi redan dikat så stora arealer, men också med tanke på klimathotet. Utdikning av torvmarker innebär att vi får betydande utsläpp av koldioxid. Stubbrytning finns det också anledning att vara försiktig med. Stubbar är viktiga miljöer för många skogslevande insekter, svampar och till exempel fåglar som spillkråkan. Den omrörning av marken som sker vid stubbrytning kan också få negativa konsekvenser på våtmarker och öka koldioxidavgången till luften. Det behövs en miljökonsekvensbedömning för att avgöra om metoden är acceptabel och i så fall var och hur. (4) Från vetenskaplig synpunkt är det solklart att vi måste använda ett landskapsperspektiv, både när vi bedömer konsekvenser och när vi planerar åtgärder. I praktiken finns det stora svårigheter med att arbeta i landskapskala, åtminstone i södra Sverige, eftersom det oftast kräver samverkan mellan ett stort antal markägare. (5) Vi bedriver redan ett intensivt skogsbruk över stora delar av skogsarealen. Det är alldeles tydligt vid en internationell jämförelse. Planterade granskogar i södra Sverige är helt klart ett mycket intensivt skogsbruk. Det finns ändå utrymme för intensifiering, men det krävs noggranna bedömningar av vilka marker som Foto: Ola Jennersten

9 ska användas. En del av skogsmarksarealen mellan 10 och 20 procent är i biologisk mening redan förstörd. Den har så små biologiska värden att den kan användas för intensiv virkesproduktion utan att äventyra den biologiska mångfalden, förutsatt att man samtidigt skyddar de biologiskt mest värdefulla delarna av skogslandskapet i betydligt större utsträckning än i dag. Inom forskningsprogrammet SUFOR har vi gjort en analys av en sådan brukningsmodell och visat att den är såväl ekonomiskt som biologiskt överlägsen den strategi som generellt används i dag. En förutsättning för intensivare skogsodling är naturligtvis att det inte orsakar näringsläckage eller andra miljöproblem. (6) Ju mer intensivt vi utnyttjar produktionsskogarna, desto viktigare blir det att det finns tillräckliga arealer av skyddade skogar, och att de sköts på rätt sätt. Det krävs fler stora skyddade skogsområden, i synnerhet i Syd- och Mellansverige. En skötselåtgärd som det behövs betydligt mer av är naturvårdsbränningar. (7) En viktig aspekt när det gäller skogen och klimathotet är att gamla skogar binder upp stora mängder koldioxid i biomassan. Det finns mycket som tyder på att de kanske hundraåriga skogar som vi nu skyddar i reservat i Sverige är effektivare som kolsänkor än vad skogsplanteringar är, åtminstone under ett sekel framöver. Att gödsla skogar är också ett sätt att öka bindningen av koldioxid. Att kombinera intensiv virkesproduktion på vissa arealer med rejäla reservatsavsättningar kan alltså vara en bra strategi, både från naturvårds- och klimatsynpunkt. (8) Man bör vara mycket mer rädd om de gamla träden. Det gäller inte minst lövträd, men även tall. I dag avverkas tyvärr ännu ihåliga träd och träd med innanröta, virke som hamnar i flishögarna. Det skulle inte kosta mycket att låta gammelträden och träd med olika stamskador stå kvar, men det skulle ha mycket stor betydelse för skogens biologiska mångfald. Jag vill också stryka under behovet av naturvårdsbränningar. Det behövs större arealer och det behövs också intensiva bränder. Vi måste ha så stora och väl avgränsade skogsreservat att vi kan bränna när det är torrt i skogen. *** Ask, P & Nilsson, S.G Det privata skogsbrukets landskap en studie av uthålligt brukande i Stenbrohultsområdet. Rapport från SUFOR. Niklasson, M. & Nilsson, S.G Skogsdynamik och arters bevarande bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Studentlitteratur, Lund. 320 s. Nilsson, S.G., Niklasson, M., Hedin, J., Eliasson, P. & Ljungberg, H Biodiversity and sustainable forestry in changing landscapes principles and southern Sweden as an example. Journal of Sustainable Forestry 21: Nilsson, S.G Forests in the temperate-boreal transition: natural and man-made features. Ecological Bulletins 46: Nilsson, S.G Setting conservation targets and selecting biodiversity indicators for forest landscape: species, structures or processes? In: Jonsson, B.G. & Villard, M.-A (Eds.). Setting conservation targets in forests. Cambridge University Press. BENGT GUNNAR JONSSON Professor vid institutionen för Naturvetenskap, Mittuniversitetet, Sundsvall. Forskar om faktorer som reglerar den biologiska mångfalden i det fragmenterade boreala skogslandskapet. Studier av den döda vedens dynamik, struktur och funktion ingår som en viktig del i forskningsområdet. Andra forskningsområden är skogsplanering och överlevnadsmodeller för skogskryptogamer, samt betydelsen av skyddade skogsområden för rödlistade kryptogamer. (1) De mål som finns innebär att alla naturligt förekommande arter i skogslandskapet ska leva vidare i livskraftiga populationer. Det är ett mål som vi inte kommer att nå. Orsaken är i grund och botten enkel: på 95 procent av skogsarealen har vi förändrat miljön till den grad att arter som är beroende av kvaliteter i det opåverkade skogslandskapet inte kan leva där. Om det finns någon ekologisk princip som är grundläggande och allmänt accepterad så är det att det finns ett samband mellan areal av en viss biotop och antal arter. Ett av skälen till att vi inte når målet är otillräckliga resurser för inrättande av skogsreservat. (2) Även om vi inte når målen finns det stort utrymme för åtgärder som kan förbättra situationen för den biologiska mångfalden i skogen. Det behövs mer resurser för att avsätta reservat, annars kommer vi inte att nå det arealmål som finns. Och reservaten behövs. Det är naivt att tro att vi kan bedriva kommersiellt skogsbruk på hela skogsarealen och samtidigt bevara den biologiska mångfalden. Det är oroande att den generella naturvårdshänsynen i skogsbruket inte förbättras. Skogsstyrelsens inventeringar visar att den positiva trend som rått tidigare har brutits. Här behöver man sätta in åtgärder. En faktor jag vill peka på är de frivilliga certifieringssystemen. I grund och botten tror jag på dem, men på en central punkt måste de förändras. De företag som kontrollerar att skogsägarna lever upp till certifieringens krav ska inte kontrakteras av skogsägarna själva, utan av ett fristående organ. Det är en viktig trovärdighetsfråga. (3) Det är tråkigt att det är närmast tabu att diskutera alternativ till trakthyggesbruket i Sverige. Internationellt finns ett stort intresse för kontinuerliga skötselmodeller. Allt kommer inte att bli bra om vi överger kalhyggesbruket, men jag tror att kontinuerliga skötselmodeller kan vara ett bra komplement på vissa marker. Kunskapen om vilka effekter ökat uttag av ris och grenar (GROT) får för den biologiska mångfalden är

10 begränsad. De studier som finns är gjorda i skogsmiljöer som redan är starkt påverkade av skogsbruk. Ett problem vid uttag av GROT är att det finns en tendens till att även en del grövre dimensioner lågor och liknande tas med. När det gäller stubbrytning är kunskapsunderlaget för att bedöma konsekvenserna ännu sämre. Jag tror ändå att det kan ge mer omfattande effekter än GROTuttag, eftersom det rör sig om grövre dimensioner och ett större uttag av biomassa. (4) Vi måste arbeta i ett landskapsperspektiv i högre grad än hittills, både när det gnäller att bedöma miljöeffekter av skogsbruket och när vi planerar skogsbruk och naturvårdsinsatser. Det innebär inte att vi ska sluta bedöma naturvärden på beståndsnivå. Däremot är det naivt att tro att man på lång sikt kan skydda det som finns inom en reservatsgräns oavsett vad som händer i det omgivande landskapet. Det behövs nya verktyg och samverkansformer för att vi ska kunna planera skogsbruk och naturvård i ett landskapsperspektiv i områden med många olika markägare. (5) Ser man till den areal som tagits i anspråk så finns det inte så mycket utrymme för intensifierat skogsbruk. Det är snarare så att vi borde minska den del av skogsmarken som används för virkesproduktion. Kanske finns det ytterligare möjligheter att få produktionsskogen att växa bättre genom fortsatt växtförädling det har skogsbruket varit mycket bra på hittills. Samtidigt finns det risker med allt för liten genetisk bredd hos skogsträden. (6) Intensivodling av skog på viss areal kan vara en möjlighet. Det finns en hel del marker som är så ointressanta från naturvårdssynpunkt att de skulle kunna användas för det ändamålet, förutsatt att man kan finna hållbara produktionsmetoder. I Kanada har man framgångsrikt provat att utnyttja delar av skogsarealen intensivare, för att i gengäld kunna undanta större arealer för naturvårdsändamål. Om den modellen skulle fungera i Sverige är dock tveksamt. Här kan inte staten kontrollera avverkning och virkesuttag på samma sätt. Risken är att vi får en intensifiering över stora arealer, utan något positivt utbyte för naturvården. Konstgödsel, bevattning med mera kräver också energi, vilket minskar energiutbytet. (7) Det är viktigt att slå vakt om skogsekosystemens förmåga att klara förändringar i klimatet. Vi vet att våra brukade skogar är i biologisk mening utarmade, och att det kan innebära att de är mindre robusta. Genom växtförädling och val av provenienser har vi också minskat den genetiska variationen hos våra skogsträd kraftigt. Det innebär ökad risk för exempelvis sjukdomsangrepp när miljöbetingelserna förändras. I det perspektivet är reservaten viktiga också för att bevara den genetiska variationen hos våra skogsträd. (8) Vi måste hitta metoder för att arbeta i ett landskapsperspektiv i större utsträckning än i dag. Naturvården har blivit bättre på detta, men det är ännu en bit kvar att gå. Vi behöver en ny syn på reservaten. I dag är den dominerande doktrinen att de ska lämnas orörda. Jag vill se dem som områden där vi kan odla biologisk mångfald, genom att skapa kvaliteter som saknas i det omgivande landskapet, oavsett om reservaten därigenom blir naturliga eller inte. Det innebär att vi måste tillåta oss att använda både yxa, avverkningsmaskiner och tändstickor i en del reservat. Andra ska vi, precis som i dag, lämna till fri utveckling. *** Esseen, P.-A., Ehnström, B., Ericson, L. & Sjöberg, K. 1997: Boreal forest. Ecological Bulletins 46: Jonsell, M., Nordlander, M. & Ehnström, B. 2001: Substrate associations of insects breeding in fruiting bodies of wood-decaying fungi. Ecological Bulletins 49: Ehnström, B. 2001: Leaving Dead Wood for Insects in Boreal Forests-Suggestions for the Future. Scandinavian Journal of Forest Research. Suppl. 3:

11 OSKAR KINDVALL Docent i ekologi, miljöanalytiker vid ArtDatabanken. Forskar på storskalig populationsdynamik, spridningsbiologi och modeller för sårbarhetsanalyser. (1) Miljömålen innebär i princip att vi ska bevara all biologisk mångfald i skogslandskapet. Det är högt satta mål och i dag görs inte tillräckligt för att de ska vara möjliga att nå. Vi vet i dag i grova drag hur mycket av en viss naturtyp eller livsmiljö (habitat) som måste finnas kvar i landskapet för att arter som är beroende av den miljön ska kunna överleva på sikt. Förekomsten av exempelvis gamla skogar, död ved och andra habitat som är viktiga för en stor del av de rödlistade arterna i Sveriges skogar ligger i dag långt under dessa tröskelnivåer. Det arealmål för skyddad skogsmark som finns är otillräckligt för att vi ska nå målen om bevarad biologisk mångfald i skogslandskapet. (2) Modellberäkningar som jag och Thomas Ranius gjort tyder på att vi inte kan kompensera en för liten reservatsareal med generell naturhänsyn på den brukade skogsmarken. Generell hänsyn kan visserligen förbättra situationen för vissa arter, men för det stora flertalet arter som missgynnas av skogsbruk är det helt avgörande hur stor del av skogslandskapet som är undantaget från rotationsskogsbruk. Det faktum att rödlistade arter förekommer i det brukade skogslandskapet vilket ofta är fallet betyder inte att de långsiktigt kan överleva där. De behöver skyddade områden som tillflyktsorter under perioder när miljön i det brukade landskapet blir ogynnsam. Det är ungskogsfasen som är mest kritisk. (3) De allt kortare omloppstiderna är ett stort problem, eftersom det innebär att det blir ännu mer ont om död ved och andra kvaliteter som många rödlistade arter är beroende av i det brukade skogslandskapet. (5) + (6). Någon ytterligare expansion av skogsbruket är inte möjlig om vi vill nå miljömålen, i synnerhet inte om det innebär att man tar ytterligare arealer i anspråk. Tvärtom måste skogsbruket retirera. Även om vi skulle få ett omedelbart avverkningsstopp på all skogsmark som ännu inte påverkats av rotationsskogsbruk kommer vi sannolikt att förlora arter som är beroende av stora, sammanhängande orörda skogsområden. För deras del har förändringarna redan gått för långt, och det tar för lång tid att restaurera miljöer där de skulle kunna överleva. Samtidigt hör jag till dem som tror att det som helhet vore bättre för den biologiska mångfalden om vi kunde få utrymme för större fredade arealer, även till priset av ett något högre virkesuttag på den brukade delen av skogsmarken. (7) Klimatförändringarna är en joker i leken. Sannolikt kommer en rad arter att gynnas, samtidigt som många av dem som missgynnas i dag kommer att få det ännu svårare. Vi kan förutse att många arter kommer att behöva flytta på sig för att anpassa sig till ett förändrat klimat, vilket blir svårare ju mer fragmenterat landskapet är. Att hejda fragmenteringen genom att bevara det som återstår av äldre skogar med naturskogskvaliteter är därför en bra strategi även i ett klimatperspektiv. Samtidigt kan klimatförändringarna motivera en mer flexibel naturvårdsplanering i framtiden. Vi kan behöva revidera bedömningarna av ett områdes naturvärden i takt med att förutsättningarna förändras och byta ut skyddade områden inom en given arealram. (8) Våra beräkningar visar att den mest verkningsfulla åtgärden för att bevara biologisk mångfald givet hur det faktiskt ser ut i det svenska skogslandskapet i dag är att undanta de skogsområden som ännu inte tagits i bruk för rotationsskogbruk. Det gäller inte bara skogar med dokumenterat höga naturvärden, utan i princip alla äldre bestånd hur små de än är och var de än ligger. Den slutsatsen ligger fast oavsett vilka antaganden man gör om nivån på den generella naturvårdshänsynen på brukad skogsmark. Värdet av att avsätta ett äldre bestånd blir dock högre i regioner med mycket nyckelbiotoper och många rödlistade arter jämfört med i en mer utarmad region. *** Ranius, T. & Kindvall, O. 2004: Modelling the amount of coarse woody debris produced by the new biodiversity-oriented silvicultural practices in Sweden. Biological Conservation, 119 (1):, Ranius, T & Kindvall, O. 2006: Extinction risk of wood-living model species in forest landscapes as related to forest history and conservation strategy. Landscape Ecology 21(5): Ranius T., Kindvall O., Kruys N. & Jonsson, B.G Modelling dead wood in Norway spruce stands subject to different manage-ment regimes. Forest Ecology and Management, 182 (1): Foto: Lennart Mathiasson / WWF 11

12 BENGT EHNSTRÖM Entomolog, f d forskningsledare vid Artdatabanken. Foto: Björn Cederberg (1) Generellt sett är det ganska skralt med skogsbrukets förmåga att leva upp till miljömålen. Möjligen kan man lokalt se tendenser till att utarmningen av skogens biologiska mångfald planar ut, men mer än så är det inte. Just nu hugger man som aldrig förr och det ökar naturligtvis pressen på skogen som livsmiljö. Tyvärr måste man konstatera att den glädjande trend mot ökade kunskaper och bättre naturhänsyn som vi såg under 1980-talet och i början av 1990-talet har brutits. Varför vet jag inte, men det är uppenbarligen inte samma satsning på utbildning och rådgivning i dag. (2) Det tycks ha blivit så att man arbetar efter väldigt enkla koncept när det gäller naturhänsyn i skogen. Det sparas en del högstubbar på hyggena, men det är nästan alltid bara gran. Liggande stammar lämnas sällan, och de som finns körs ofta sönder av maskinerna. Det är viktigt att ha klart för sig att högstubbar och liggande stammar i regel har olika artsammansättning av insekter. Kantzoner längs sjöar och vattendrag är ofta så smala att de bara blir verkningslösa Potemkinkulisser. Ska man peka på något positivt är det den naturvårdsbränning av skog som stora skogsägare är skyldiga att göra enligt reglerna i FSC-certifieringen. Några bolag har varit bra på det. Men ofta hänger det på intresse och engagemang hos en enskild tjänsteman, så man måste tyvärr sätta frågetecken för långsiktigheten i verksamheten. (3) Ökat uttag av GROT (grenar, ris och toppar) minskar ytterligare tillgången på död ved. Många skogslevande insekter utvecklas i klen, död ved. I synnerhet i sydöstra Sverige finns flera sällsynta arter som är beroende av att det finns döda grenar och kvistar av bland annat ek i skogen. Man behöver inte lämna allt ris, men man måste se till att en del finns kvar. Stubbrytning, som nu blivit aktuell igen, är en åtgärd som ytterligare skulle minska kapitalet av den värdefulla döda veden i skogen. (4) Det är viktigt att vi arbetar i ett landskapsperspektiv. Ett skäl till detta är att jag tror att vi överskattar många skogslevande arters förmåga att sprida sig till nya miljöer. (5) Det är ett problem att man slutavverkar allt yngre skog. Ju längre man pressar ner slutavverkningsåldern, desto färre livsrum blir det i skogslandskapet. Det hinner exempelvis inte bildas någon död ved i skogar som avverkas när de är 60 eller 70 år. Ett stort antal arter behöver äldre träd eller grov ved för sin utveckling och de får allt svårare att finna livsmiljöer. (6) Med bättre kunskap och intensivare rådgivning i naturvårdsfrågor kan det kanske finnas utrymme att öka virkesproduktionen genom bättre föryngring och skogsskötsel. Men jag tror man måste hålla sig på den areal som redan i dag är produktionsskog. När man som nu ger sig ut på marginalmarkerna sumpskogar, naturskogsrester, kantzoner och liknande äventyrar man möjligheterna att nå miljömålen. (8) I dag tycks naturvården i viss mån sätta sitt hopp till att restaurera skogsmiljöer för biologisk mångfald. Jag tror att vi grovt underskattar svårigheterna i detta. Miljön i en naturskog som fått sköta sig själv i några hundra år är oerhört komplex och våra kunskaper om hur den fungerar är ytterst begränsade. *** Esseen, P.-A., Ehnström, B., Ericson, L. & Sjöberg, K. 1997: Boreal forest. Ecological Bulletins. 46: Jonsell, M., Nordlander, M. & Ehnström, B. 2001: Substrate associations of insects breeding in fruiting bodies of wood-decaying fungi. Ecological Bulletins 49: Ehnström, B. 2001: Leaving Dead Wood for Insects in Boreal Forests-Suggestions for the Future. Scandinavian Journal of Forest Research. Suppl. 3: FRANK GÖTMARK Professor, zoologiska institutionen, Göteborgs universitet. Arbetar med naturvårdsbiologi och ekologi i bred bemärkelse, med särskild inriktning på skoglig naturvård. Forskar bland annat på effekter av skötselåtgärder i igenväxta lövskogar och har tidigare studerat utformning och urval av naturreservat. (1) Vi har inte lyckats hejda förlusterna av biologisk mångfald i skogen. Det framgår av Skogsstyrelsens senaste utvärdering av miljökvalitetsmålet Levande skogar, revisionen av rödlistan 2005 och andra dokument. Det är oroväckande att bestånden av vanliga skogsfåglar, exempelvis mesar, minskar. Det är en liknande utveckling som fågelfaunan i jordbrukslandskapet genomgått de senaste decennierna. Samtidigt tycker jag man kan säga att skogsbruket ganska länge varit inriktat på att försöka lösa problemen. Den satsning som skett på utbildning och rådgivning i naturvårdshänsyn till skogsägare sedan slutet av 1980-talet är enastående i internationellt perspektiv. 12

13 Den generella hänsynen har förbättrats mellan ca 1985 och 2000, enligt en undersökning jag gjort ihop med Riksskogtaxeringen Att det ändå går sakta är inte bara skogsbrukets fel. Brist på personal för rådgivning till skogsägare och otillräckliga anslag för reservat är begränsande faktorer. Dessutom är skogslandskapet ett trögt system. Det tar tid att förbättra förutsättningarna för missgynnade arter. (2) Vi behöver utveckla den landskapsekologiska planeringen. Vi vet i dag att den lokala biologiska mångfalden är starkt kopplad till kvaliteter i det omgivande landskapet: ju större täthet av värdekärnor i landskapet, desto större mångfald lokalt per ytenhet. Det är också viktigt att forskare i högre grad än hittills går samman och presenterar sina resultat på ett sätt som blir mer entydigt och användbart för politiker och praktiker. I dag är det vetenskapliga faktaunderlaget för naturvård i skogen ganska splittrat. Jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter satsa rejält på utbildning och rådgivning till skogsägare. Det är visserligen kostsamt, men det finns en viktig demokratisk poäng med arbetsmetoder som syftar till att få människor med sig genom att förmedla kunskap. Det utesluter inte kontroll och övervakning av att gällande lagar och regler följs. (3) Att stubbrytningen aktualiseras igen tycker jag är allvarligt. Stubbar är i många fall biologiskt rika miljöer. Det gäller till exempel gamla stubbar av ek och ädellöv, som kan hysa större biologisk mångfald än hela kullfallna stammar av andra träd. Jag skulle vilja se en mindre ensidig satsning på barrträd och istället återbeskogning med lövträd i betydligt större utsträckning än vad som sker idag. Det skulle vara positivt från miljösynpunkt på flera sätt. Ett problem med uttaget av GROT är att askan från skogsbränslen bara återförs till skogsmarken på några få procent av arealen. Skogsstyrelsens rekommendationer på detta område tillämpas uppenbarligen inte. (4) Vi behöver ägna mer uppmärksamhet åt effekter på landskapsnivå. Det är också viktigt att ha med tidsskalan i bilden. Situationen för arter och artgrupper i skogslandskapet i dag kan i många fall bara förstås i ett historiskt perspektiv. (5) Det finns vissa möjligheter med ett intensivare skogsbruk. Ökad produktion på delar av arealen skulle kunna ge utrymme för mer naturhänsyn på andra delar. En förutsättning för att detta ska vara acceptabelt är att det begränsas till relativt små arealer. När det gäller lövved skulle man kunna öka produktionen genom odling av till exempel hybridasp. Rätt skött kan också björk ge mycket hög avkastning och kombineras med andra trädslag. Å andra sidan vore det önskvärt att naturlig föryngring används i större utsträckning än nu, vilket talar mot ett mer plantageliknande skogsbruk. Foto: Ola Jennersten (6) En viktig åtgärd är att bibehålla eller öka lövandelen i bestånden i samband med gallringar. Eftersom det inte finns någon anmälningsplikt för gallringsavverkningar är det svårt att nå skogsägare med rådgivning om detta. (7) Att risken för stormfällningar, framför allt i granskog, ökar om klimatet blir fuktigare och vi får mindre tjälad mark vintertid är ganska säkert. Det är ännu ett argument för att vi bör satsa mer på lövträd och lövskog inför framtiden. Trakthyggesbruket kan få ökande problem med föryngringen om klimatet blir varmare och med mer extrema torrperioder. Redan idag innebär torrår problem med att skogsplantor dör på hyggen, och det problemet kan komma att förvärras, beroende på hur nederbörden fördelas under året framgent. (8) Några viktiga saker är att vi klarar att skydda nyckelbiotoperna från avverkning samt att vi sköter dem (visst virkesuttag är sannolikt ofta möjligt) att det certifierade skogsbruket lever upp till sitt åtagande att undanta fem procent av skogsmarken för naturvårdsändamål. att de evighetsträd som sparas vid slutavverkningar verkligen får stå kvar också på lång sikt. att rådgivningen till skogsägare i naturvårdsfrågor fortsätter med hög ambitionsnivå, vilket kräver personal och resurser. *** Nordén, B., Ryberg, M., Götmark, F., & Olausson, B., Relative importance of coarse and fine woody debris for the diversity of wood-inhabiting fungi in temperate broadleaf forests. Biological Conservation 117: 1-10 Nordén, B., Götmark, F., Tönnberg, M., & Ryberg, M., Dead wood in seminatural temperate broadleaf woodland: contribution of coarse and fine dead wood, attached dead wood and stumps. Forest Ecology and Management 194: Nordén, B., Paltto, H., Götmark, F. & Wallin, K Indicators of biodiversity, what do they indicate? Lessons fo conservation of cryptogams in oak-rich forest. Biological Conservation 135: Se också referenslista: pdf. 13

14 LENA GUSTAFSSON Professor i naturvårdsbiologi, Sveriges Lantbruksuniversitet. Forskar om biologisk mångfald i skog, bland annat med inriktning på hur olika skogsbruksmetoder påverkar flora och fauna och hur naturvårdsåtgärder bör utformas för att bäst bevara den biologiska mångfalden. (1) Ett svar på frågan i vilken mån skogsbruket lever upp till miljömålen är att hänvisa till de officiella utvärderingarna. Både Skogsstyrelsen och Miljömålsrådet gör bedömningen att miljömålet Levande skogar inte kommer att nås. Men svaret beror också på hur man tolkar målet. En tolkning som är mycket generös för skogsbrukets del är att alla arter ska finnas kvar i landet. Det bör vi kunna klara med nuvarande ambitionsnivå. Däremot kommer vi säkert att få se lokala utdöenden och vikande populationer av många arter. (2) Jag tror att den modell vi arbetar efter i Sverige med generell hänsyn i den brukade skogen och skyddade områden av olika storlek är bra, av flera skäl. Den efterliknar dynamiken och strukturen i det orörda skogslandskapet bättre än strategier som exempelvis bara satsar på stora skyddade områden eller generell hänsyn. Med variation i skala och åtgärder ökar också möjligheterna att tillgodose de skiftande miljökraven hos skogens alla tusentals arter. Jag tror dessutom det är bra för naturvårdens förankring i samhället att alla skogsägare arbetar med naturvårdshänsyn på sin mark. Tillsammans med andra forskare har jag studerat kostnadseffektivitet i olika typer av naturvårdsåtgärder i skogen. Alla strategier har sina fördelar och vad som är kostnadseffektivt beror i hög grad på vilka mål man har. En åtgärd som generellt sett är kostnadseffektiv är avsättning av nyckelbiotoper. (3) Vilka skogsbruksmetoder som kan accepteras är en avvägningsfråga. För att kunna göra avvägningar mellan produktion och miljö behöver vi i flera fall bättre kunskap än den vi har i dag. Det behövs miljökonsekvensanalyser av åtgärder som dikning, stubbrytning och användning av främmande trädslag innan vi kan ta ställning till dem. (4) I vilken skala uppföljningen av våra miljömål ska ske är en politisk fråga. (5) Dagens rekordhöga avverkningsnivå kommer att få effekter på skogens biologiska mångfald. De återstående gammelskogarna försvinner i allt snabbare takt och det kommer att drabba en lång rad arter som är beroende av sådana skogar. (7) Kommande klimatförändringar innebär en stor osäkerhet för bevarandearbetet. Även av det skälet tror jag det är en bra strategi att arbeta med åtgärder i olika skalor och utspridda över hela skogslandskapet. Det underlättar för arter att sprida sig till nya områden när miljöförhållandena förändras. Kanske vore det en god idé att försöka skapa stora reservat som rymmer en gradient från låg till hög höjd, där arter skulle kunna flytta sig uppåt när klimatet blir varmare. Det skulle gå att göra genom att reservat i fjällnära skog förlängs ner i låglandet. (8) En förutsättning för att den svenska modellen ska fungera är att det finns en långsiktighet i de frivilliga avsättningarna. I dag finns det i allmänhet inga garantier eller bindande åtaganden. Det är en svaghet och ett problem som är mycket angeläget att lösa. *** Gustafsson, L. 2002: Presence and abundance of red-listed plant species in Swedish forests. Conservation Biology 16: Gustafsson, L. Appelgren, L., Jonsson, F., Nordin, U., Persson, A. & Weslien, J. 2003: High occurrence of red-listed bryophytes and lichens in mature managed forests in boreal Sweden. Basic and Applied Ecology 5: Perhans, K., Gustafsson, L., Jonsson, F., Nordin, U. & Weibull, H. 2007: Bryophytes and lichens in different types of forest set-asides in boreal Sweden. Forest Ecology and Management 242: CHRISTER NILSSON Professor, inst. för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet. Forskar om de rinnande vattnens ekologi med särskilt fokus på faktorer som påverkar biologisk mångfald i strandnära landskap. (1) Man kunde förvänta sig att de ambitiösa miljömålen skulle ha resulterat i ett påtagligt förändrat skogsbruk, så att förändringarna blev synliga ute i skogslandskapet. Jag tycker inte man kan se några sådana tendenser. Jag ser nya jättehyggen, brutala vägdragningar och nya dikningsföretag. Samtidigt vill jag markera att jag inte gjort några vetenskapliga analyser av den areella utbredningen av denna exploatering och i vilken mån den är förenlig med miljömålen. (2) Naturhänsynen handlar om modifieringar av sättet att exploatera skogen. Jag skulle vilja se mer av försök 14

15 att rehabilitera skogen att reparera skador av ingrepp i det förflutna. Det kan vara sådant som att lägga igen gamla diken eller byta trädslag. Det kan också handla om att tillföra grov ved (av barrträd) till vattendrag. Det är en viktig struktur som skogsbruket nästan helt avlägsnat, till men för vattenhushållningen och livet i vattnen. Varför ska vi acceptera att leva med effekterna av gamla misstag? (3) Ingen brukningsmetod är acceptabel i obegränsad omfattning, medan de allra flesta är acceptabla i någon omfattning. Vad som är acceptabelt är också beroende av vilken effekt eller konsekvens man studerar. Alla ingrepp och åtgärder kan orsaka lokala utdöenden. Jag är skeptisk till dikning och gödsling, som kan ge betydande negativa effekter, inte bara lokalt. Förändringar i avrinning och vattenkvalitet kan också påverka det omgivande landskapet. (4) Bedömningar av naturvårdseffekter görs oftast på beståndsnivå. Man borde intressera sig mer för vad som sker på landskapsnivå. Ett exempel som jag studerat är effekterna på markfloran av Pinus contorta-bestånd. Contortatallen fäller mycket mer barr än vanlig tall, och man skulle därför förvänta sig att växtligheten på marken var artfattigare i contorta-bestånd. När vi jämförde bestånd för bestånd fann vi ingen sådan effekt. På landskapsnivå visade det sig däremot att omkring 30 procent av arterna kärlväxter och lavar hade försvunnit i contorta-skogarna. (5) Risken med ytterligare intensifiering av skogsbruket är att skogen blir utarmad på både arter och näring. Att utnyttja vissa arealer intensivt för virkesproduktion för att minska trycket på andra områden är jag också tveksam till. Jag är inte säker på att den strategin kommer att fungera. Risken är att vi får en intensifiering över hela arealen. Ökad gödsling kan också ge effekter på omkringliggande områden. Jag tror mer på att utveckla den nuvarande modellen med naturhänsyn och undantagna områden av olika storlek. Den har trots allt mer gemensamt med skogens naturliga dynamik. (6) Det behövs ett nytt synsätt på vattnet i skogslandskapet och på de skogsområden som präglas av god tillgång på vatten. En mycket stor del av skogens biologiska mångfald är koncentrerad till områden längs vattendrag och till utströmningsområden (områden med rörligt grundvatten, till exempel i bergssluttningar). Nästan alla skogslandskapets arter finns i dessa områden, och de är viktiga även för många djurarter som delvis lever i andra skogsmiljöer. Det rör sig om en ganska liten del av skogsarealen omkring 10 procent men det är samtidigt områden med hög virkesproduktion. Naturvårds- och exploateringsintressena kolliderar alltså. Istället för att skydda dessa områden har man dikat ut dem, i många fall med dåligt resultat vad gäller virkesproduktionen. Detta är inte bara allvarligt för skogens biologiska mångfald, det är också en mycket riskabel strategi med tanke på kommande klimatförändringar. Jag vill generellt avråda från dikning och anser att man bör lägga igen gamla diken och kröka till vattendrag som rätats ut och rensats. Det utesluter inte virkesproduktion på fuktig skogsmark, förutsatt att vi accepterar blandskogsbestånd. Det finns trädslag som växer bra på fuktig mark Det är bättre att söka en marknad för sådant virke än att försöka göra om skogsmarken så att den passar de trädslag som är ekonomiskt gångbara i dag. (7) Vi behöver en riskspridningsstrategi för att möta väntade klimatförändringar. Den pågående förenklingen och homogeniseringen av skogen exempelvis med bestånd av ett enda trädslag bör bytas i sin motsats. Det viktiga är att bevara variation och mångformighet. I ett mer dramatiskt klimat med torrperioder och plötsliga störtregn behöver vi ännu mer än tidigare våtmarkerna som svampar i landskapet för att jämna ut avrinningen och förhindra erosion. (8) Det behövs ett paradigmskifte när det gäller vattnet i skogen. Istället för att dika ut bör vi försöka behålla vattnet så länge som möjligt i skogen. Vi kan behöva utveckla olika brukningsmetoder för blöta och torra skogar. Ett exempel är föryngringsmetoder som inte kräver skyddsdikning. Skogsbruket måste bli bättre på att lämna buffertzoner längs vattendrag och zonerna måste generellt bli bredare. *** Nilsson, C. 2007: Syntes av vattenanknutna värden. Underlag för utvärdering av miljömålet Levande skogar. PM, Skogsstyrelsen. Se vidare referenslista i denna källa Nilsson, C., F. Lepori, B. Malmqvist, E. Törnlund, N. Hjerdt, J.M. Helfield, D. Palm, J. Östergren, R. Jansson, E. Brännäs & H. Lundqvist Forecasting environmental responses to restoration of rivers used as log floatways: an interdisciplinary challenge. Ecosystems 8: Nilsson, C., Engelmark, O., Cory, J., Forsslund, A. & Carlborg, E Differences in litter cover and understorey flora between stands of introduced lodgepole pine and native Scots pine in Sweden. Forest Ecology and Management (under tryckning). Foto: Lennart Mathiasson / WWF 15

16 MATS OLSSON Professor i skoglig marklära, Sveriges Lantbruksuniversitet. Programchef för LUSTRA, ett forskningsprogram med syfte att föreslå strategier för hur Sverige kan anpassa sin markanvändning för att på bästa sätt bidra till att nettotillförseln av växthusgaser till atmosfären minskar. (1) Miljömålet innebär att ekosystemens naturliga funktion och processer ska bevaras. Jag tycker att skogsbruket försöker leva upp till det målet, men det finns två områden där vi har problem med hållbarheten. Det ena är hanteringen av torvmarkerna i skogen. Den andra är den försurning av skogsmarken som orsakas av uttaget av biomassa. Ett problem är att det inte bara finns en konflikt mellan miljö- och produktionsmål, utan också mellan olika miljömål. Det som är bra för att nå klimatmålet är inte alltid bra för skogens biologiska mångfald. Jag saknar en diskussion om hur man ska hantera sådana konflikter. (2) Det viktigaste är att omsätta de olika målen för skogen i en spatiell planering - att bestämma vilken skogsmark som ska användas till vad, med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna. I grunden vet vi tillräckligt om hur skogsekosystemet fungerar för att kunna göra sådana avvägningar. Det som saknas är paktiskt fungerande modeller för planering och genomförande. (3) Frågan är i vilken utsträckning olika metoder är acceptabla och på vilka marker de bör användas. Svaret beror i hög grad på hur vi prioriterar mellan olika mål, vilket är en politisk fråga. Från klimatsynpunkt är uttag av GROT positivt. Koldioxidbalansen 1 är bättre än för de flesta andra biobränslen. Det är dock viktigt att askåterföringen fungerar, så att man kompenserar för näringsförlusterna. Stubbrytning är också troligen positivt från klimatsynpunkt, men här saknas det kunskap. Stubbrytning innebär sannolikt att en del av det gamla kol som ligger bundet i marken frigörs, men vi vet inte hur mycket. Omkring hälften av markens kolförråd finns här, så det kan ha stor betydelse. Det finns också andra aspekter att ta hänsyn till. Stubbrutna marker är i stort sett förstörda för rekreationsändamål. Gödsling är troligen den skogliga åtgärd som har störst positiv effekt när det gäller växthusgaserna. Det gäller på de flesta marker, med undantag för sådana som har stort kväveförråd och hög grundvattennivå. 16

17 Foto: Thomas Öberg Gödslade skogar binder mer koldioxid, samtidigt som vi ökar produktionen av trä som kan ersätta andra och från klimatsynpunkt sämre material. Samtidigt får man inte glömma att gödsling har andra negativa effekter. När det gäller dikning och skogsbruk på torvmark blir bilden mer och mer komplex. För det första tömmer sådant skogsbruk marken på kväve, vilket innebär att det inte är långsiktigt hållbart. För det andra släpper sådant skogsbruk ut mer koldioxid än vad som binds, vilket alltså är negativt från klimatsynpunkt. Men här måste man också väga in hur virket används. Om vi använder träet för att ersätta byggnadsmaterial som exempelvis betong och bränner virket när byggnaden tjänat ut blir effekten över hela livscykeln positiv från klimatsynpunkt. Om vi däremot använder träråvara för papperstillverkning eller som bränsle blir nettot negativt. Man måste också hålla i minnet att skog på torvmark inte bara har betydelse för virkesproduktion och koldioxidbalans. Den har också betydelse för skogens vattenbalans. Fuktiga skogar är också viktiga för den biologiska mångfalden. (4) Skalproblemet är intressant, inte minst om man tar in klimataspekten i bilden. De åtgärder vi gör för att bevara biologisk mångfald har oftast lokal effekt. Åtgärder för att motverka klimatförändringar har effekt i den globala skalan. Sveriges bidrag till utsläppen och den svenska skogens roll som kolsänka är mycket små i det globala perspektivet. Hur gör man avvägningar mellan dessa båda skalor? Se också svar på fråga 2. Planeringen av hur skogslandskapet utnyttjas måste ske på landskapsnivå. När det gäller torvmarker bör vi använda avrinningsområden som avgränsning. (5) Från klimatsynpunkt ligger möjligheterna i att använda skogen som kolsänka och att utnyttja biobränslen för att ersätta fossila bränslen men det finns också risker. Ju mer biomassa vi tar ut ur skogen, desto mer försuras marken. 2 Vi kan också räkna med att kommande klimatförändringar ökar tillväxten och därmed ger ytterligare markförsurning. En förutsättning för att skogsbruket ska vara långsiktigt hållbart är att vi inte tömmer marken på näringsämnen. (6) Se fråga 2. (7) En viktig aspekt är vad som kommer att hända med grundvattenytan i skogsmarken vid ett förändrat klimat. Det har betydelse för trädslagsvalet. En del av de marker i södra Sverige som i dag lämpar sig för gran kommer troligen att bli torrare och därmed bättre lämpade för tall framöver. Det kommer också att gå att producera lövvirke längre norrut än i dag. Jag föreställer mig att risken för frostskador kommer att öka, i och med att växtperioden kommer att börja tidigare på våren. Det är i då fall något man måste ta hänsyn till vid val av proveniens. Klimatförändringarna kan leda till att en del torvmarker torkar ut, i synnerhet i södra och östra Sverige. Det kommer att innebära att naturskyddade myrar, där vi inte odlar skog, blir stora koldioxidkällor. I Norrlands inland kan klimatet bli fuktigare och i då fall måste vi dika intensivare om vi vill upprätthålla virkesproduktion på torvmarkerna. (8) Se fråga 1 och 2. Det räcker inte att göra en avvägning mellan produktionsmål och miljömål. Målbilden är mycket mer komplex än så, och vi måste göra avvägningarna ute i skogen genom planering i landskapsskala och en utvecklad ståndortsanpassning. Det handlar om hur vi bör använda varje stycke skogsmark för att på bästa sätt nå de mål samhället har satt upp. *** von Arnold K., Weslien, P., Nilsson., Svensson B.H. & Klemedtsson L Fluxes of CO2, CH4 and N2O from drained coniferous forests on organic soils. Forest Ecology and Management, 210, Ericsson E., Gillespie A., Gustavsson L., Langvall O., Olsson M., Sathre R., & Stendahl, J High forest production and forest product substitution - best for the climate. Translation from LUSTRA Annual Report Holmgren, K., Eriksson, E., Olsson, O.,Olsson, M., Hillring, B. & Parikka, M Biofuels and climate neutrality-system analysis of produktion and utulisation. Elforsk rapport 07:35. 1) Koldioxidbalansen är förhållandet mellan de koldioxidutsläpp som framställning av ett bränsle generar och de utsläppsminskningar som det kan ge genom att ersätta fossil och olja. För hyggesavfall, GROT, är koldioxidbalansen omkring 1 på 10: att minska koldixidusläppen med 10 ton genom att ersätta olja med biobränsle från GROT kostar ett ton koldioxid i produktion och transporter. 2) De växande träden tar upp kalcium, natrium, magnesium och andra basiska, positiva joner ur marken. Det innebär att överskottet av sura vätejoner blir större - marken försuras. I en naturskog upprätthålls balansen av att de basiska jonerna återförs till marken när träden dör och bryts ned. Om biomassan däremot tas ut blir resultatet långsiktigt markförsurning och brist på näringsämnen som träden behöver. Foto: Lennart Mathiasson / WWF 17

18 KRISTIN PALMQVIST Professor och prefekt vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå Universitet. Forskar om överlevnad och tillväxt hos lavar av olika funktionella grupper. Representerar Formas i SkogForsks styrelse. (1) Den skogliga forskningen kan inte leverera ett entydigt svar på frågan hur väl skogsbruket lever upp till miljömålen, vilket naturligtvis är ett problem. Att forskarna inte är överens kan användas som argument för att negligera miljöaspekterna. Det som bekymrar mig är att det finns ett starkt fokus på att öka virkesproduktionen just nu, samtidigt som miljön hamnar allt mer i bakgrunden. Det utvecklas ny teknik och nya metoder utan att miljökraven finns med från början. (2) Jag tror det är viktigt att vi tydligare än hittills gör klart för oss varför vi ska skydda skogar och ta miljöhänsyn i skogen. I viss mån har vi använt rödlistade arter som gisslan för att skydda skogar som vi vill ha kvar. Men lavar exempelvis trivs inte alltid bäst i trollens och huldrans skogar. Det går till och med att odla lavar. Om vi kan rädda arterna på det sättet ska vi sluta skydda gammelskogar då? Jag tror vi ska lägga större vikt vid vad skogarna betyder för oss människor. Det handlar om vilket landskap vi vill leva i och lämna efter oss till kommande generationer. (3) Vi bör vara särskilt försiktiga med metoder som påverkar marken, exempelvis GROT-uttag, radikal markberedning och stubbrytning. Vi vet alldeles för lite om kolet kretslopp, om vad som sker i skogsmarken och hur olika ingrepp påverkar den viktiga mykorrhizan och andra markorganismer. Mycket av det kol som tillförs marken från växternas fotosyntes och förnanedfall förs ut i närbelägna vatten, och har stor betydelse för ekologin i sjöar och vattendrag. Detta är relativt ny kunskap och vi har ingen aning om vilka konsekvenser radikala förändringar i skogsmarken kan få för kolets kretslopp. (4) Miljöekologisk teori säger oss att effekterna av olika ingrepp och åtgärder måste utvärderas på landskapsnivå. Det är inte tillräckligt att extrapolera utifrån de effekter vi kan se på beståndsnivå, eller dra slutsatser från forskning på ännu mindre skalor. (5) En möjlighet med intensivare skogsbruk på delar av arealen är att vi kan minska trycket på andra delar. Risken är förstås att om vissa skogsägare kan öka produktionen på sin mark så vill andra också göra det, och då försvinner den fördelen. Det finns också andra uppenbara risker med ett intensivare skogsbruk. Vi får ett jordbruk i skogen med allt vad det innebär. Börjar vi arbeta med stora plantageliknande, ensartade bestånd är sannolikheten för sjukdomsangrepp inom en omloppstid nästan 100 procent. Det kommer att bli nödvändigt att använda kemisk bekämpning. Intensivare gödsling kommer att förändra markfloran. Även om vi lyckas förhindra läckage av själva gödselmedlen kan förändringar i kolets kretslopp ge effekter i sjöar och vattendrag, (6) Det är viktigt att tillämpa den naturvårdsbiologiska kunskap som finns om behovet av spridningskorridorer, andel lämplig biotop i landskapet etc. (7) Vi måste vara mycket, mycket försiktiga när vi väljer provenienser. Ett varmare klimat under våra långa och mörka vintrar kan innebära allvarliga problem för våra skogsträd. Det finns inte så mycket forskning kring detta, men vi vet att granen kan andas ihjäl sig under sådana förhållanden. Trädet använder mer energi när det är varmt, men vinterdagarnas solljus räcker inte för att fotosyntesen ska hinna producera det de behöver. Vi vet inte vilka provenienser vi bör använda. En rimlig riskspridningsstrategi är att blanda träd av olika genetiskt ursprung i bestånden. (8) Det är viktigt att lyfta fram det mänskliga perspektivet, att lägga större vikt vid skogens andra värden än som råvaruproducent. (Se fråga 2). *** Palmqvist K Tansley review No 117. Carbon economy in lichens New Phytologist. 148: Commissioned review. Palmqvist K, Dahlman L, Valladares F, Tehler A, Sancho LG, Mattsson J-E CO2 exchange and thallus nitrogen across 75 contrasting lichen associations from different climate zones. Oecologia 133: Gaio-Oliveira G, Dahlman L, Máguas C, Palmqvist K Growth in relation to microclimatic conditions and physiological characteristics of four Lobaria pulmonaria populations in two contrasting habitats. Ecography 27: STEFAN LÖFGREN Docent, Institutionen för miljöanalys, Sveriges Lantbruksuniversitet. Forskar på vatten i skogslandskapet i ett system- och landskapsperspektiv, med inriktning på såväl markkemi som biologiska faktorer. Foto: Lars Arvidsson (1) Det är lätt att konstatera att vi inte når arealmålet inom miljömålet Levande skogar. Målet i EU:s vattendirektiv, att våra vatten ska ha god ekologisk status, kan vi omöjligt nå till år Här är det dock ett problem att bedömningsgrunderna inte 18

19 är riktigt bra utformade. I stort ser jag ingen anledning till oro när det gäller vattnet i skogslandskapet. De problem som finns är lokala och framför allt kopplade till avverknings- och kalhyggesfasen. Ett relativt nyupptäckt fenomen är att halterna av humus ökar i vatten i skogs- och myrlandskap, framför allt i södra Skandinavien. Det kan påverka den biologiska mångfalden i vattendrag, men också ställa till problem i dricksvattentäkter. Vi vet inte i vilken mån de ökade humushalterna orsakas av ökad intensitet eller andra förändringar i skogsbruket. (2) Vi behöver utveckla vår syn på naturreservaten och hur de bör förvaltas. I dag har vi ett för ensidigt fokus på att skogen ska lämnas åt fri utveckling. I stora delar av landet är skogen mer eller mindre kulturpåverkad, och vi kommer inte att kunna bevara den biologiska mångfalden om vi låter all skog i reservaten utvecklas mot naturskog. Det handlar ju också om att se till att vi har skogar som är attraktiva för människor att vistas i. Samma resonemang kan föras om vattnet i skogslandskapet. En mycket stor del av våra vattendrag är kulturpåverkade och det är inte alltid den bästa strategin att försöka återskapa ett naturtillstånd. När det gäller naturhänsynen i skogsbruket måste vi vara mer aktsamma om alla små, våta miljöer i skogslandskapet utströmningsområden, små bäckar, surdrag och liknande. Vi ska röra om så lite som möjligt i marken i sådana områden, vi ska undvika körskador och de ska inte gödslas. Mycket kan åstadkommas genom bättre planering. Bättre utbildning av entreprenörer och högre kompetens hos dem som upphandlar avverkningsuppdrag är en nyckelfaktor här. Foto: Lennart Mathiasson / WWF (3) I mitt perspektiv sker den mest omfattande påverkan på skogen i samband med avverkning, markberedning och plantering, och den påverkan ökar när skogsbruket intensifieras. Det är av stor betydelse hur de här åtgärderna utförs, och att skogsbruket blir bättre på att värna de våta områdena. Ska vi fortsätta att producera virke på fuktiga marker måste vi hålla gamla diken öppna. När och hur det ska göras är en teknisk fråga. Problem uppstår främst i de större uppsamlingsdikena, där det finns en större biologisk mångfald. Vi vet inte tillräckligt för att kunna bedöma effekterna av stubbrytning. Det innebär en kraftig störning i humus- och mårlagret, men å andra sidan sker den bara fläckvis. Allvarligare är troligen att stubbrytning innebär att vi tar bort ytterligare 30 procent av trädets biomassa. Det innebär helt klart markförsurning och förändringar i markens näringsbalans. (4) Vi måste bedöma miljöeffekterna på landskapsnivå. Vi kan inte räkna med att arter alltid ska finnas på samma ställe i landskapet. När det gäller vattendragen kan tillfällig uttorkning slå ut den biologiska mångfalden helt. Det är normalt. När vattnet kommer tillbaka återkoloniseras miljön. I dag arbetar vi mycket på objekt- och beståndsnivå, av praktiska skäl. I stora delar av landet skulle det kräva samverkan mellan ett stort antal markägare för att planera skogsbruk och naturvård på landskapsnivå. (5) + (6) All form av intensifiering ökar riskerna för negativa effekter. Samtidigt kan man säga att vi lärt oss väldigt mycket om hur vi ska göra för att undvika eller begränsa negativa effekter vid olika skogsbruksåtgäder. Förutsatt att vi tillämpar den kunskapen och blir ännu bättre än i dag på att ta hänsyn tror jag att vi generellt kan öka intensiteten i virkesproduktionen. Det är bättre att höja intensiteten i produktionsskogen än att låta skogsbruket expandera areellt. Jag tycker det vore rätt beklämmande om vi inte lyckas bevara det lilla som återstår av kontinuitetskogar alltså skogar som inte varit kalhuggna. Jag ser inga problem med att vi skulle avsätta små arealer för intensivodling av skog i Sverige. Det blir i princip ett jordbruk med träd som gröda, och jag tror att det främst skulle komma ifråga på övergiven jordbruksmark. Det viktiga är att vi har en balans när det gäller intensiteten i skogslandskapet som helhet. Det måste finnas skyddade områden och de stora arealerna bör vara väl skötta kulturskogar med fungerande naturhänsyn. (7) Det bästa vi kan göra är att inte satsa allt på ett kort, att försöka sprida riskerna. Vi bör slå vakt om den genetiska variationen hos skogsträden och öka inslaget av lövträd i skogen. Det senare är viktigt också av rent estetiska skäl. (8) Se svaret på fråga 2. Ökad försiktighet när det gäller små vattendrag och våtmarker i skogslandskapet är viktigt. Man behöver inte alltid avstå från att avverka, men man ska se till att inte stöka till i marken. *** Löfgren, S. 2003: Urvatten, naturvatten och kulturvatten. Skog & Forskning 3:24-30 Löfgren, S., Goedkoop, W., Kahlert, M., Johansson, M. & Bergengren, J Övervakning och klassificering av skogsvattendrag i enlighet med EU:s ramdirektiv för vatten exempel från Emån och Öreälven. Skogsstyrelsen rapport , 30 sidor. Ring E., Löfgren S., Sandin L., Högbom L. & Goedkoop W Skogsbruk och vatten En kunskapsöversikt. Skogforsk Ring E., Löfgren S., Sandin L., Högbom L., Goedkoop W. & Bergkvist, I Skogsbruk med hänsyn till vatten en handledning från Skogforsk. 19

20 Produktion: Odelius #4218, Foto omslag: WWF-Canon / Mauri Rautkari Världsnaturfonden WWF är med sina närmare fem miljoner supportrar en av världens ledande natur- och miljöorganisationer. WWF arbetar för att hejda förstörelsen av jordens naturliga livsmiljöer och bygga en framtid där människor lever i harmoni med naturen genom att: bevara världens biologiska mångfald verka för att förnybara naturresurser används på ett hållbart sätt minska föroreningar och ohållbar konsumtion. Världsnaturfonden WWF Ulriksdals Slott Solna Tel Fax info@wwf.se plusgiro bankgiro