Glass var en sällsynt lyx som av många vuxna ansågs som lite farlig att äta. Den var ju så kall!

Transkript

1 1/10 Annika Rullgård tel nr mobil tel mobil tel e-post Oljonsbyn Turistvägen Orsa Eftersom jag föddes i mitten av 1940-talet, närmare bestämt 1945 i Mora, är det några saker som jag nog har gemensamt med de allra flesta som är ungefär jämngamla. Skuggor från andra världskriget var mycket närvarande. Mamma hade ranoneringskort med sig när vi gick och handlade, bananer och apelsiner var sällsynta och när helst några män var närvarande berättades minnen från beredskapstjänstgöring. Bland andra saker som många av oss som föddes på fyrtiotalet hade gemensamt under våra första år var att man bodde trångt, det vill säga ett rum och kök med vedspis i köket och förvaring av all mat i matkällaren. Tvätten lades i blöt kvällen innan själva tvättdagen inföll. Vittvätt kokades i en pannmur och det gällde att inte slösa med det varma vattnet för det skulle räcka till annan tvätt också. Varje lördag förmiddag bakade mamma kaffebröd för att vi skulle ha gott färskt bröd under helgen. Efter slakt hos mina morföräldrar och älgjakt stod mamma i timmar och dagar i köket och tillredde olika maträtter som köttbullar för att slutligen lägga maten i konserveringsglas som sedan försiktigt ställdes i konserveringsapparaten som fylldes med vatten och kokade i flera timmar. Mamma odlade ärter och morötter som också konserverades på samma sätt som köttet. Glass var en sällsynt lyx som av många vuxna ansågs som lite farlig att äta. Den var ju så kall! Frysbox/skåp, kylskåp, tvättmaskin, elspis fanns som produkter men inte hemma hos vanligt folk. Bilar fanns men inte så många, mest på grund av att de inte gick att få tag på. När pappa 1951 köpte en 1939-års DKW måste han betala 4500:- för den. Ganska mycket pengar på den tiden för en 12 år gammal bil. Pappa hade elinstallationsfirma och därför kom vi att ha tvättmaskin, elspis, kylskåp och frysbox mycket tidigare än dem som bodde runt omkring oss. Vi hade till och med en hushållsmaskin redan Flickor skulle vara snälla och lydiga medan man lekte, mest med dockor. Om vi flickor hade några framtidsplaner annat än att bli hemmafru var det som sjuksköterska eller kanske växeltelefonist. Ja, att stå i affär var också en framtidsmöjlighet fastän lite förmäten. Småskolelärare fanns förstås, fast långt bort. Redan som förskolebarn satt jag då och då i pappas knä och hjälpte honom med diverse plockarbete som hade med pappas elfirma att göra. Kom och hjälp mig, sade pappa, det här kan du göra bättre än jag för du har så små fingrar. På den tiden lagade man strykjärn och elplattor genom att byta en värmespiral och när spiralen

2 2/10 byttes måste små isolerande keramikpärlor träs på den innan den stoppades tillbaka i strykjärnet eller elplatten. Det fanns andra pillerarbeten också som pappa ville ha min hjälp med. Då och då ville pappa ha hjälp med att flytta en del tunga saker som kylskåp och elspisar. På så sätt lärde pappa mig att med hjälp av hävstänger och rullar kunde man flytta på tunga saker utan att behöva vara så stark. Nästan allt var roligt i skolan utom gymnastik men när jag gick i realskolan var det nog matematik och fysik som var allra roligast samt historia. Redan när jag var elva år skulle vi en gång skriva uppsats om vad vi ville göra som vuxna. Jag skrev att jag ville bli ingenjör. Vad mamma förväntade sig att jag skulle välja som yrke vet jag inte mer att hon någon gång nämnde lärare. Min bror hade gått på tekniskt gymnasium och i rättvisans namn ansåg jag, att jag också skulle få möjlighet att gå på tekniskt gymnasium. Mamma försökte motarbeta detta: Vad skulle jag som flicka kunna göra som ingenjör? Varför nödvändigtvis gå på tekniskt gymansium när det nu fanns ett vanligt gymnasium i Mora? Vanligt gymnasium var mer passande för en flicka, ansåg mamma. Men jag fick som jag ville. Pappa tyckte att det var roligt att jag ville gå lite i hans fotspår och jag flyttade till Stockholm och började på Tekniska Gymnasiet I på ellinjen vid Thorildsplan i Stockholm hösten Pappa kunde ha gjort vilka försakelser som helst för att hans barn skulle få möjlighet att studera vidare efter realexamen. De tre åren på gymnasiet var fantastiska. Vi var mycket få flickor som gick på ellinjen och vi bars fram av våra klasskamrater. Under denna tid gav mig mina klasskamrater verkligen självförtroende. Matematik var roligast. Vi hade en otroligt duktig mattelärare, Stig Mattisson. Hans lektioner var rena himmelriket. De flesta andra ämnena var också intressanta. I elektronik kom jag för första gången i kontakt med vad en dator kunde vara. Vi fick lära oss om en del om grindar och åtminstone på papperet konstruera en del logiska funktioner. Och jag njöt. Efter examen 1965 blev det nätt ett halvår på Stockholms Elverk och gatubelysningsändringar inför högertrafikomläggningen men i oktober 1965 började jag på Svenska Rotormaskiner med provkörningar och beräkningar av verkningsgrad på skruvhjulskompressorer med hjälp av räknesticka. Svenska Rotormaskiner hade patent på skruvhjulskompressorer som det gällde att hela tiden förbättra för att hålla kunderna glada. Företaget hade ingen tillverkning mer än prototyper. En dag kom en av de andra som gjorde ungefär samma arbete som jag men på en annan typ av kompressor och klargjorde att nu var räknestickans tid förbi. Nu skulle beräkningarna ske med hjälp av datamaskin. Samtidigt lämnade han ett nytt underlag att använda när vi fyllde i mätvärdena ute i laboratoriet. Till att börja med fattade jag ingenting mer än att jag kände mig lite överkörd. Vi fyllde i den nya lappen och lämnade den till kollegan som med en viktig min åkte till Solna från Nacka med den. Ibland gick han omkring med några pappersremsor, paper tape, som den engelska benämningen var. Det hände till och med att jag fick

3 3/10 de remsor som hörde till mina provkörningar. Men jag fattade inte mer för det. Vad var sambandet mellan de provresultat som jag lämnat i från mig, pappersremsan och det papper som jag så småningom fick som innehöll de framräknade resultaten? Efter en tid blev det att vi åkte båda två till Solna för att lämna våra provmätningsresultat och jag såg för första gången i mitt liv en livs levande dator, en SAAB D21! Någon vinst med denna databehandling av mätvärdena fanns knappast vare sig i tid, pengar, säkerhet i beräkningar eller noggrannhet. Eftersom provresultaten ritades som kurvor var det lätt att upptäcka rena räknefel. Mätmetoderna gav inte bättre noggrannhet än att räknesticka räckte mer än väl för i kurvorna som vi ritade kunde man inte avläsa mer än tre siffrors noggrannhet. På den tid som det tog att köra till Solna enkel resa räknade man lätt fram resultaten med räknesticka. Sedan skulle resultaten hämtas också. Hanteringen medförde även att det blev fördröjningar i själva provkörningarna eftersom vi måste vänta på resulaten så länge. Tråkigare blev det också. Så gick kanske ett par månader och en vacker dag blev jag invigd i mysteriet hur mätvärden kunde bli en remsa och hur den i sin tur blev till mätresultat. Jag fick lära mig att programmera i Algol. Denna för mig stora händelse ägde rum hösten Provkörningarna fortsatte som förut men en arbetskamrat och jag fick också som uppgift att försöka med hjälp av numeriska beräkningar ta fram en skärprofil när en ny rotor skulle tillverkas. I och för sig hade varken kollegan eller jag någon kännedom om numeriska beräkningar med hjälp av datorer men när man inte vet så mycket om en sak ser man varken svårigheter eller faror. Så småningom började vi inse våra begränsningar. Hur det gick planerna att räkna fram skärprofilen vet jag inte för jag slutade på Rotormaskiner för att läsa numerisk analys och programmering på Stockholms universitet. Innan dess hade jag läst in ett betyg i matematik på kvällarna vid Stockholms Universitet. Även på universitet var det Algol som gällde. Kursen bestod av två delar. En del bestod i att räkna på noggrannhet med hjälp av exempel på räknesnurror. Samma del innehöll också olika metoder för att lösa ekvationer numeriskt med räknesnurror men i bland med hjälp av program skrivna i Algol. En av mina kurskamrater hade samma problem som jag hade haft ett par år tidigare med att förstå hur ett problem kunde bli hål i några hålkort för att slutligen bli ett papper med resultat. Vi satt hemma hos mig en hösteftermiddag och när mörkret fallit hade hon lärt sig lösa dessa mysterier: Hon hade blivit invigd i elementär Algol. När våra program skulle köras skulle hålkorten läggas i en kartong i ett förster på KTH. Nästa dag kunde samma hålkort inlindade i utskriften hämtas i en annan kartong. Vi fick en inlämningsuppgift där det gällde att numeriskt lösa en ekvation. Jag skrev programmet och lade dit en slinga som gjorde det möjligt att köra mitt program flera gånger med olika testdata. Denna slinga gjorde att läraren underkände min lösning och därmed tog mina studier i numeriska metoder slut. Att sitta där och krusa en maktfullkomlig lärare som uppenbarligen levde långt från verkligheten var mer än jag kunde stå ut med.

4 4/10 Turligt nog annonserade IBM efter folk för laboratoriet ute på Lidingö i januari Jag sökte, blev kallad till intervju och fick jobbet! Där kunde läararen sitta och peta. Mitt arbete på IBM blev att rätta systemprogramfel på IBM 1130, en liten maskin som hade ett minne på 32 K 16-bitsord och 1-4 skivminnen som likande en LPskiva. Denna maskin hade tagits fram för användning för administrativa uppgifter men kom att till stor del användas för beräkningar. Programmeringsspråket var Fortran och Assembler. Dessutom fanns något som hette RPG där R stod för Report och G för Generator. Vad P betydde har jag glömt. Det var ett programmeringsspråk för att lista data, tror jag. Vi fick aldrig in några felrapporter på den kompilatorn och väl var det. Systemprogrammen var skrivna i assembler. Maskinen hade varit med ett tag och många rättelser genom åren hade gjort slut på utrymme som sparats i de mest centrala delarna plus den enklaste skivminnesrutinenför att ha plats för att implementera rättelser. Dessa program fick inte gå bortom en viss absolut adress. Mer än en gång var det nödvändigt att hitta nya kortare lösningar för att få en minnesposition eller två lediga för att kunna rätta senaste felet. Några gånger per år gav vi ut nya programversioner i samarbete med ett annat IBM-laboratorium i Bocaraton i Florida. De år som jag arbetade med att rätta systemprogramfel på IBM 1130 är nog det roligaste jag haft som programmerare. Maskinen var liten och överblickbar till sin funktion. Vi var cirka fem personer i den grupp som rättade dessa fel och tillsammans kunde vi maskinen utan och innan. Det var en mycket rudimentär assembler vilket medförde att man hade full kontroll över vad maskinen gjorde. På en del felrapporter fanns uppgifter om vad det var för verksamhet som hittat felet. En gång rapporterades ett fel från Pentagon. De klagade på att en sinusrutin gav fel värde i sjunde decimalen för vissa vinklar. Med tanke på att detta var under Vietnamkriget for vår fanatsi åt det hållet och vi räknade fram att felet blev en meter på marken från ett flygplan på mycket hög höjd. Hade månne USA bombat fel på grund av detta fel i sinusrutinen och på så sätt upptäckt denna lilla avvikelse? Under ett år av åren på IBM, 1971/72 deltog jag i ett projekt på IBM:s Centre d Etud et Reserches på Rivieran i Frankrike för att ta utveckla en datorstyrd telefonväxel. Projektet lades ner så småningom. Efter Frankrike arbetade jag i Hursley Park Laboratory i södra England under nätt ett år. Jag kommer nästan inte ihåg vad jag gjorde mer än att det var något med kommunikation. Jag kommer i alla fall ihåg att jag under tiden i England första gången kom att använda en datorbaserad ordbehandlare. Den kördes på en av IBM:s stordatorer flyttade jag till USA och började arbeta på IBM på ett ställe som heter Research Triangle Park i närheten av Raleigh, North Carolina. Jag hamnade på en avdelning som utvecklade program till en helt ny liten dator som var avsedd att användas för det då helt nya konceptet med UPC, Universal Product Code. Skivminneshantering blev som vanligt min lott. För första och enda gången under mitt liv som programmerare hittade jag ett hårdvarufel. Det första som hände när jag började arbeta hos IBM i USA var att en arbetskamrat upplyste mig om att allt måste programmeras enligt reglerna för Jacksons

5 5/10 strukturerade programmering samtidigt som han visade mig en tämligen oläslig dokumentation. Jag kände en motvilja mot detta påfund eftersom jag ansåg mig redan ha en bra struktur på mina program. Hela avdelningen skrev program enligt Jacksons idéer men ingen visste egentligen vad de höll på med. I min vånda bad jag min chef att få ett par veckor på mig och göra en ordentlig dokumentation över hur detta sätt att skriva program var implementerat just på denna dator och detta projekt. Mitt förslag accepterades och medan jag gjorde denna dokumentation kom jag underfund med hur fantastiskt bra det var med strukturerad programmering enligt Jackson. Det är tur att man kan ändra sig. Just under dessa år satsade IBM mycket på att höja kvaliteten på sin programvara. Man hade gjort analyser om hur och var det lätt uppstår fel och man hade gjort kalkyler över hur mycket det kostar att rätta ett fel medan programmen är på skrivbordsstadiet jämfört med kostnaden att rätta ett fel när det gått i produktion och alla delsteg däremellan. Inom avdelningen bildades Chief Programmer Teams som leddes av en erfaren programmerare, the Chief Programmer. Denne Chief Programmer måste ha gett klartecken innan program fick börja testköras. Inom varje grupp måste vi också sinsemellan läsa varandras källkod innan den fick lämnas till Chief Programmer. Detta arbetssätt fungerade otroligt bra och programmen innehöll avsevärt mindre fel än vad som brukade vara fallet. Genom att flera kontrollerade alla program blev det automatiskt en ordentlig kontroll av gränssnitt mellan olika program och programdelar. Gränssnitt innehåller ofta fel vilket är naturligt om man tänker efter. Arbetssättet var också ett sätt att dela med sig av erfarenheter hur olika problemställningar kunde lösas på ett bra sätt. Trots att jag tyckte att det mesta i USA, inklusive de lokaler där jag arbetade, var pest var själva arbetet som programmerare mycket givande. Jag ville i alla fall inte bo kvar på den sidan av Atlanten så jag tog min man och katt med mig och flyttade tillbaka till Sverige Väl i Sverige fick jag arbete på Stansaab. Gunnar Wedell var då vd där och honom kände jag från min IBM-tid. Chef för all programmering var Bengt Gällmo som jag också kände från IBM. När jag sökte arbete på Stansaab sades det att jag skulle arbeta med program för flygtrafikledning i Moskva men det var en sanning med modifikation. Arbetet gällde att ta fram en simulator för träning av ryska kosmonauter. Allt var mycket konfidentiellt. Datorn var en liten maskin som Stansaab utvecklat och programmeringsspråket hette Mini-Coral om jag inte missminner mig. Ibland kom det ryssar på besök i sällskap med simultantolk. Idéerna med strukturerad programmering och Chief Programmer Team hade också kommit till Sverige och hos Stansaab hamnade jag under en Chief Programmer som jag fann vara mig underlägsen och efter en del gnäll fick mitt eget Chief Programmer Team. Vi var fyra personer som fick oss tilldelade uppgiften att styra några olika mätinstrument. Nu fick jag tillfälle att omsätta det som jag lärt mig om kvalitet och strukturerad programmering alldeles efter mitt eget huvud. Visserligen blev jag

6 6/10 motarbetad av en del kolleger som egentligen inte hade något att göra med vad jag gjorde. Själva implementeringen gick som en dans. Jag fick med mig de andra i min grupp på mina idéer hur vi skulle gå tillväga och det vi gjorde tillsammans blev en succé när allt till slut skulle testas tillsammans med resten av programvaran. Men Stansaab var inte rätt plats för mig och dessutom hade jag tröttnat på själva programmeringen och därför kom jag att under ett par år arbeta som säljstöd på ett av de större datormärkena. De säljprojekt som jag nu kommer ihåg var dels en maskin för något tekniskt ändamål på dåvarande Televerket och en försäljning till RSV för administrativa ändamål. Maskinen det gällde fanns bara på papperet och kanske som någon prototyp, i så all i Frankrike för vi var där för att lära oss hur den fungerade. Men det blev ingen affär. Visserligen vann vi i det ena fallet men det visade sig att försäljaren varit lite för vårdslös med uppgifter om när maskinen skulle finnas i verkligheten så det blev inget av. Prestanda var ett problem för datorerna var små och förhållandevis dyra. RFV hade en synnerligen stor datoranläggning i Sundsvall där man körde allt som rörde försäkringskassan i hela landet: Pensioner, ett stort antal bidrag som barnbidrag och förstås sjukanmälningar. Runt om i landet fanns terminaler och dessa var kopplade till stordatorerna i Sundsvall. Själva kommunikationen sköttes av ett antal smådatorer men det fanns problem med prestanda och nu gällde det att snabba upp programmen. Att snabba upp program innebar att gå igenom alla program mycket noga och försöka hitta sätt att utföra samma funktioner med mindre antal assemblerinstruktioner. Under några veckor var en arbetskamrat och jag i Sundsvall och testkörde dessa kommunikationsdatorer på nätterna för att se om mina ändringar gjorde programmen tillräckligt mycket snabbare. Ett par andra projekt som jag kom i kontakt med gällde ny utrustning på ett par banker. Åtminstone den ena banken hade haft IBM-utrustning men nu skulle det bli ett annat fabrikat. Jag blev satt till att vara projektledare. Lite av bocken som trädgårdsmästare för det gällde stordatorer och Cobol av alla programmeringsspråk. Jag hade ingen aning om Cobol men gjorde så gott jag kunde genom att hålla stenhård kontroll på att projektet framskred enligt en tidsplan. Konverteringen gick väl inte helt smärtfritt men det berodde mer på en överoptimisktisk försäljare än på min programmerargrupp. Hur det gick till slut vet jag inte för jag slutade där våren 1978 och började i stället på Statskontorets upphandlingsavdelning som handlade anskaffning av datorer för icke affärsdrivande verk. Jag fick mig tilldelat Dafa och TSV plus en del smått. För första gången i mitt datorliv kom jag ordentligt i kontakt med stora datorer men bara på avstånd. Dafa var statens datacentral där alla verk som var för små för att ha egna datorer körde sina program. Den vanligaste lösningen för datoranvändning och programmering var då i slutet av 1970-talet en stordator med terminaler kopplade till den. Beroende på var terminalerna stod rent fysiskt kopplades de in på olika sätt, koaxialkabel eller telekommunikation. Det var ett ständigt ställningskrig mellan Statskontoret och speciellt Dafa om hur många terminaler som de skulle ha. Programmerarna på Dafa ville ständigt ha fler terminaler och Statskontoret spjärnade emot för det var Statskontoret som hade ansvaret för pengarna och varje terminal kostade prestanda

7 7/10 som i sin tur var dyr. Det var åtskillga möten där Dafa och Statskontoret var på kollisionskurs men alla inblandade kunde som väl var skilja på sak och person. Libris ville också ständigt ha mer terminaler med en del lustiga episoder som följd. TSV hade hand om bilregistret och körkortsregistret. Varje län hade ett antal terminaler för att dels sköta registreringen och dels svara i telefon när allmänheten ville ha svar på frågor om bilinnehav mm. Prestanda var naturligtvis en flaskhals förutom priset. Under det allra sista året på 1970-talet gjordes en upphandling av terminaler och som ansvarig för TSV var jag projektledare. Upphandlingen gällde flera hundra terminaler och det fanns cirka fem leverantörer. Fram till denna tid hade bildskärmar haft mörk bakgrund med ljus text men nu började krav ställas på ljus bakgrund och mörk text. En del ergonomer hyste farhågor om att det skulle vara ansträngande att arbeta mot en skärm som var ljus. Datasaab hade en skärm med ljusgrön text på mörkgrön bakgrund men hade tagit fram en skärm med ljusgrön bakgrund och mörkgrön text. Nu gällde det att bestämma sig om krav skulle ställas på ljus bakgrund eller ej. Det fanns många som ville vara med och bevaka sina intressen i en så stor upphandling av terminaler. Driftledningen på TSV var förstås självskriven men till detta kom arbetstagarrepresentanter, en arbetstagarkonsult, representanter för länsstyrelserna m fl. Arbetstagarkonsulten hade oändligt många krav men det lyckades att få honom att begränsa sig till själva terminalerna och lämna bord, stolar, belysning och annat runt terminalerna därhän. Vi hade möten varannan vecka. På den tiden var det ganska vanligt att folk rökte. Jag rökte inte och när mötena pågått cirka två timmar var rökarna villiga att gå med på nästan vad som helst. Under mina år på Statskontoret började man på UD att datorisera sina arkiv och första ut var det öppna brevarkivet. Detta ärende hamnade på mitt skrivbord. Tyvärr följde UD inte Statskontorets rekommendation av leverantör med följden att införandet av den datoriserade diarieföringen blev åtminstone två år försenat. Departementens organisationsavdelning datoriserde regeringens telefonväxel under de sista åren på 1970-talet. De var kloka nog att följa Statskontorets rekommendation beträffande val av leverantör och utesluta ett anbud som var lite för djärvt i sin tekniska lösning. Ett område som stod under omvandling under de senaste åren på 1970-talet var hur man fick in data i datorerna. Fram till denna tid hade det på många håll funnits stora avdelningar där främst kvinnor enbart sysslade med att stansa pappersremsor eller hålkort från handskrivna underlag. Även som programmerare lämnade man handskrivna program för stansning till dessa kvinnoavdelningar. Mindre företag anlitade företag som åtog sig stansarbeten. På Dafa fanns en avdelning med åtskilliga kvinnor som stansade dagen lång. I och med att terminaler började dyka upp här och där gick man mer och mer över till att mata in data där de uppstod. Därmed försvann stansarbetet så småningom. Sedan 1982 har jag inte alls haft med datorer att göra mer än först min PC i slutet på 1990-talet och senare mina bärbara datorer. Prestanda var den över allt överskuggande begränsningen under den tid som jag arbetade med datorer. Att sitta

8 8/10 här och med min bärbara dator är att befinna sig i en annan värld än den datorvärld som var rådande under de år som jag hade som yrke att arbeta med själva datorerna. Min lilla bärbara dator har större primärminne än en riktigt stor stordator hade för att inte tala om de små maskiner som till största delen varit mitt arbetsfält. Skillnad i storlek på skivminnen ska man inte tala om. CPU-hastigheten har också blivit avsevärt högre. Samtidigt har priset gått ner till nivåer som för år sedan var bortom åtminstone min fantasi. Våra miniräknare är exempel på samma sak. Ibland undrar jag vad som sedan 1980 hänt med programmeringsyrket. Hur använder man idag all prestanda som nästan är gratis? Slösar man kanske med denna prestanda så att det blir dåliga systemlösningar? Slösar man bort både prestanda och pengar? Hur kommer datorer att se ut om 20 år? Vad kommer de att kosta? Hur ser kvalitetsarbetet ut inom systemering och programmering idag? I och med att det på varje skrivbord numera finns en kraftfull dator hyser jag en aning om att det blivit mer spontan programmering på bekostnad av kvalitet. När man måste boka tid för att kunna testköra sina program tänker man efter innan man sätter i gång. När jag först kom i kontakt med datorer hade jag ytterst få kvinnor som arbetskamrater. Av vad som jag läser i tidningar verkar det vara långt mellan kvinnorna även idag. Jag kan inte förstå varför. Man behöver inte vara kroppsligt stark för att syssla med programmering och systemering och någon könsdiskriminering har jag aldrig mött. Eftersom jag under den tid som jag programmerade uteslutande sysslade med underhåll av systemprogram och utveckling av systemprogramvara eller åtminstone programmering av mycket teknisk natur som simulatorn för kosmonauterna var det svårt att beskriva vad mitt arbete egentligen gick ut på när någon frågade vad jag arbetade med. Om jag, när någon frågade, talade om att jag var programmerare fick jag ofta som svar att vederbörande kände någon som också höll på med data. Att hålla på med data innebar mestadels att sitta och mata in data alternativt stansa hålkort med data. Men själva datorerna hade länge nästintill en aura av mystik över sig. Allt eftersom datorer har blivit vanligare har mystiken runt datorer gradvis försvunnit. Med intåget av en PC i varje hem har respekten för datorer försvunnit och ingen tänker väl särskilt mycket på hur mycket programmeringsarbete det finns inne i datorn. Efter mina år när jag rättade systemprogram är det mig en gåta att till exempel rymdfärder lyckats. Tänk, vad många fåniga programmeringsfel det måste både finnas och ha funnits i alla de program som krävs för en tur- och returresa till månen eller till en rymdstation. Mitt arbete inom datorvärlden har medfört en hel del resor förutom att jag kom att bo i Frankrike, England och USA. Alla resor men främst att jag under sammanlagt fyra år bott i andra länder har på många sätt präglat mig och fått mig att ändra mina värderingar och prioriteringar speciellt om jag jämför före och efter åren i USA. Jag har lärt mig att människorna överallt har samma behov av att få mat och att ha någonstans att bo. Alla behöver något att glädjas över, alla skrattar åt ungefär samma saker och alla har samma sorger i livet. Men jag har också sett skillnader. Det som i det ena landet är en självklarhet, kanske nästan heligt är otänkbart på ett

9 9/10 annat ställe. Jämför strålkastarna på en bil i Sverige och en i USA och jämför hur man bygger ett hus i Sverige och i andra länder både byggnadstekniskt och planmässigt. Hur krångligt är det inte att köpa eller sälja ett hus USA och England jämfört med i Sverige? Men mest har mina resor och mitt utlandsboende lärt mig att oavsett land är de allra flesta människor goda och välvilliga. Mitt arbete som programmerare gjorde att jag gifte mig med en man från USA. Vi träffades i England där vi båda var på utlandstjänstgöring för IBM:s räkning. I och med att vi gifte oss kom jag att bo i USA i två år men sedan ville jag hem. Både min man och min katt följde med. Stockholm var för mig den enda tänkbara bostadsorten. Stockholm hade de flesta arbetstillfällena för programmerare men den viktigaste anledningen var att Stockholm var hemma för mig. Efter tre år i Sverige fick jag mitt första barn Jag arbetade då på Statskontoret och jag väntade faktiskt barn när jag sökte och fick arbete på Statskontoret. Under barnledigheten för barn nummer två blev jag befodrad till avdelningsdirektör. Barn och arbete har således gått bra att kombinera trots att jag arbetade halvtid. I samband med att jag fick barn och då hamnade i en kvinnovärld upplevde jag för första gången könsdiskriminering och den verkställdes av kvinnor mot kvinnor på flera olika sätt. Tyvärr inser i bland kvinnor inte att en del typiska kvinnosysslor innehåller åtskilligt med teknik och logik. Min mor var mycket duktig att väva mattor, dukar, gardiner mm. Hon ansåg sig inte förstå sig på teknik och matematik men i vävning finns mycket som inte är annat än matematik och programmering. Efter ytterligare ett barn bestämde vi att jag skulle vara hemma på heltid med barnen något som jag inte ångrar. Vi flyttade 1986 till Orsa, grannkommun till Mora där jag växte upp. Åren gick, barnen växte upp, många runt omkring mig hade väldiga bestyr i vad jag skulle ta mig till när barnen blivit stora och flyttat. Sveriges inträde i EU medförde att jag 1999 skaffade en F-skattsedel och blev konsult inom offentlig upphandling. Mina upphandlingserfarenheter från Statskontoret kom till nytta. Min affärsidé var och är att hjälpa mindre företag när de lägger anbud vid offentliga upphandlingar. Min tekniska utbildning har också kommit till nytta i mitt konsultarbete eftersom mina kunder nästan uteslutande har varit taxiföretag och företag som utför entreprenader med grävmaskiner och liknande, det vill säga mina kunders utrustning innehåller en hel del teknik förutom att man måste förstå en del mekanik när man håller på med grävmaskiner. Skopstorlek, längden på armen och grävmaskinens vikt har en del samband att tänka på. Förutom upphandlingar har jag hjälpt mina kunder att införa kvalitetsledningssystem där många frågor av teknisk natur kommer in vad gäller bilarna/grävmaskinerna, själva utförandet, miljöhänsyn och arbetsmiljö. Med hjälp av en dator, internet och e-post går det lätt att ha kunder både när och fjärran. Utan ordbehandlingsprogram skulle jag inte kunna driva mitt företag.

10 10/10 Min far var som jag tidigare nämnt elektriker och egenföretagare. Han föddes 1909 på en liten bondgård i en by en mil utanför Mora. Han måste ha varit en av de första från den byn som efter folkskolan inte fortsatte som man gjort generationer före honom, nämligen som jordbrukare kombinerat med skogsbruk och kolning. Min far hade en hunger efter vidare utbildning och tog kurser i matematik och ellära på Hermods och han lyckades även att få gå ett år på ett läroverk i Karlskoga. Genom sin envishet och sin begåvning fick han behörighet att utföra elinstallationer. Min far tyckte mycket om matematik och åtskilliga barn från grannfamiljerna kom till honom för att få hjälp med sin läxor i räkning och matematik. Min bror kom att välja en teknisk utbildning på ellinjen på tekniskt gymnasium vilket även jag gjorde. Jag har fyra barn som alla är vuxna. Den äldsta, en son, har disputerat i matematik, nummer två, också en son, är civilingenjör inom elektro, nummer tre, en dotter, är elektriker och nummer fyra, min andra dotter, har just blivit antagen till forskarutbildning i partikelfysik. Min fars intresse för matematik och teknik har verkligen gått i arv i flera generationer. Jag brukar tänka på hur min far fick lov att kämpa för att bli behörig elektriker, en bedrift som jag finner vida överträffa det arbete som det innebär att idag disputera i matematik. Jag förringar inte min sons doktorsexamen men han har studerat i medvind. Hade min far haft medvind från omgivningen och ekonomiskt när han var ung hade han kunnat nå samma utbildning och jag aktar honom för det han uppnådde. Min examen från Tekniska Gymnasiet I 1965 har gett mig ett intressant, omväxlande och utvecklande yrkesliv. Anmärkningsvärt är, att jag, med min examen från tekniskt gymansium, har under mitt yrkesliv inom programmering enbart haft arbetskamrater med universitetsutbildning eller examen från KTH. För det mesta har jag varit ensam kvinna i sällskapet. Min löneutveckling har följt mina arbetskamraters. Detta tycker jag visar att det absolut inte förkommer någon könsdiskriminering inom IT-världen. Ja, så är det pensionen som väntar. Nu tar jag dagen som den kommer. Ibland får jag fortfarande något upphandlingsuppdrag men annars använder jag mycket av min tid till att driva en del djurskyddsärenden, mest hemlösa katter som jag omplacerar. Allt emellanåt vill någon ha hjälp med att skriva någon framställan till kommunen, ha sällskap som stöd hos den ena eller andra myndigheten mm. Senaste exemplet är att en person som har ett stort antal draghundar härom dagen kom och ville ha hjälp att utforma en ansökan till kommunen om att få ha så många hundar. Personen i fråga och handläggaren hade kommit på kant med varandra. Tillsammans skisserade vi grunderna i ett kvalitetsledningssystem som förhoppningsvis duger åt de kommunala handläggarna. Med den träning som jag i mitt yrke fått i att uttrycka mig och söka information har jag kommit att här på landsbygden bli ett komplement till de andras kunnande i sina mer handfasta yrken. Annika Rullgård