Redogörelse för olika delar av konferensen

Transkript

1 Rapport från International Society for Traumatic Stress Studies (ISTSS) årliga konferens i Toronto, november Per-Olof Michel och Kerstin Bergh Johannesson Sammanfattning Konferensens tema var Dissemination: Transforming Lives Through Transforming Care. Alltså, hur man ska sprida den kunskap som finns om psykotraumatologi så att den kommer människor till del. Det är ett viktigt område särskilt efter det att terroristhandlingar, jordbävningar och orkaner drabbat det civila samhället samt beroende på att många länder har personal som tjänstgör i krigsdrabbade hörn av världen. Vid konferensen fick vi lära oss att CRF neuron medierar effekten av tidiga trauman. Acute Stress Disorder (ASD) kan men behöver inte föregå PTSD. Prevalenssiffrorna för PTSD ligger i flera länder ofta högre för kvinnor. Kunskapen om vilka faktorer som påverkar risken att drabbas av svårare stressreaktioner efter potentiellt traumatiska händelser ökar. Vi är på väg mot mer evidensbaserade interventioner och behandlingar. Istället för psykologisk debriefing som grundmodell för en akut intervention efter potentiellt traumatiska händelser kommer nu Psykologisk Första Hjälp (PFH) att bli ett begrepp att bekanta sig med. Syftet med PFH är att etablera mänsklig kontakt och lämna stöd på ett inkännande och icke-påträngande sätt. Redogörelse för olika delar av konferensen Introduktionsföreläsning Konferensens introduktionsföreläsning genomfördes av Charles Nemeroff som presenterade de neurobiologiska konsekvenserna av att vara utsatt för stress tidigt i livet. Han menade att det nu finns tillräckligt bevis för att stress tidigt i livet, genom child abuse/neglect (barn som far illa eller försummas) är associerat med ökad prevalens av depression och relaterade syndrom i vuxenlivet. En av förklaringarna är att CRF (Cortico Releasing Factor, ett hormon i hypotalamus som via hypofysen bidrar till frisättningen av kortisol) -innehållande neuron blir supersensitiserade efter neonatal stress vilket leder hyperaktivitet i HPA-axeln (Hypothalamus-Pituitary-Adrenal-axis med vilket menas hypotalamus-hypofys-binjure-axeln dvs. systemet som frisätter kortisol). Allt detta talar för att förändring i CRF-neuronen medierar effekten av tidiga trauman genom att öka individens sårbarhet för depression. Dessa supersensitiserade CRF-neuron och hyperaktiviteten i HPA-axeln kan dock reverseras med antidepressiva läkemedel av typen SSRI-preparat (SSRI = Selektiva serotoninupptagshämmande preparat). Vid kronisk depression, relaterat till tidiga trauman, har psykoterapi annars en robust effekt. Evidensbaserade interventioner inom militär och polis Vid ett symposium benämnt Toward evidence based interventions in the military and the police talade Richard Bryant om att man haft vissa problem att behandla poliser med KBT (Kognitiv beteendeterapi) vilket annars är ett framgångsrikt koncept att använda på traumatiserade individer. Skälet menar man är att poliser utvecklar en speciell kognitiv stil, dock utan kunskaper, för att hantera påfrestningar. Man tränger undan obehaget eftersom man har svårt att tolerera oroande, uppskakande och plågsamma minnen. Man har därför ändrat behandlingsmodellen så att man har inalles 16 sessioner varav de åtta första ägnas åt skills training, dvs. man motiverar poliserna till att ändra inställning: att lita på andra, att förstå problemen och tala öppet om dem och samtidigt bibehålla en positiv självbild. Poliserna fick också välja vad de ville jobba med i dessa sittningar. Vanligast var att lära sig tolerera sina 1

2 obehagliga minnen, anger management och alkoholhantering. Därefter vidtog själva KBTbehandlingen. Mark Creamer från Australien berättade om hur man ändrat sitt omhändertagande av militär personal i utlandstjänst efter potentiellt traumatiska händelser. Deras principer som benämns Critical Incident Mental Health Support (CMS), bygger på information, stöd och screening, varvid dets sistnämnda är viktigast. Idéerna bakom är primärt att inte skada, att understödja normal återhämtning, självhjälp samt att vara flexibel i sina interventioner. De som genomför detta är psykologer och präster. I Fas 1. Planeringsfasen, vilken i stort sett är första dygnet, pratar men med chefer och klarar ut vad som hänt, vilka som var drabbade, planerar vad som ska göras och försöker avgöra om det är någon som behöver remitteras direkt. I Fas 2. Screening- och remitteringsfasen, andra till fjärde dagen, finns tre alternativ: a) man gör ingenting, b) enkel information till grupper eller individuellt eller c) beroende vad som hänt kan man göra olika interventioner till exempel psykologisk debriefing. Fas 3. Utgör uppföljning I, andra eller tredje veckan efter händelsen. Då kollar man upp de som inte identifierats med problem alternativt att man kontaktar alla inblandade. Fas 4. Uppföljning II, 2-4 månader efter händelsen. Man kontaktar då alla inblandade och screenar igen, användande Kessler Psychological Distress Scale (K10), PTSD checklist (PCL) och Audit. Målet för omhändertagande av poliser och militärer är en så kallad Caring Organisation med Occupational Support Teams. Översatt till svenska skulle det kunna motsvaras av en omhändertagande organisation och företagshälsovård. Charles Marmar som var discussant sammanfattade detta symposium med att säga att när det gäller poliser och militärer måste målet vara att: select, train and maintain, alltså, göra urval, utbilda och bibehålla psykisk hälsa. Han menade att genom urval får man personal som är mer motståndskraftiga och som bättre kan återhämta sig efter belastning. Sådana urvalsfaktorer kan vara de med tydliga indikatorer på sårbarhet, som exempelvis personer med uttalad tidig traumatisering eller försummelse som barn som inte är psykologiskt kompenserade för detta; personer med en psykiatrisk anamnes; med neurotisk läggning eller personer med en begåvningsbegränsning. När det gäller omhändertagandet kan man använda sig av Creamers CMS; man ska vara försiktiga med psykologisk debriefing hos de med uttalade reaktioner; man ska screena och remittera samt ge KBT till dem med PTSD. Ytterligare diskussioner om tidiga interventioner gavs i ett symposium benämnt Pre and post trauma interventions: Do they make a difference? Jetly, militärpsykiater från Kanada berättade om hur man psykiskt omhändertog personal på en kanadensisk ubåt som hamnat i problem i Nordatlanten varvid en ur besättningen omkom. Förr skulle man ha genomfört psykologisk debriefing med personalen efteråt. På grund av diskussionen om psykologisk debriefing och det faktum att man menar att det kan underminera copingmekanismerna; att det kan vara för mycket för vissa och för lite för andra samt att man oftast inte frågar vad folk behöver, avstod man denna gång. Man gjorde istället på följande sätt: Steg 1 Bedömning. Man observerade de 56 överlevande, man intervjuade befälen om vad som hänt, man bedömde om någon behövde akut omhändertas och man såg till att ombesörja basala behov, som att få duscha, sova, äta, ringa hem, titta på TV. Man fick myndigheten att gå med på att de drabbade skulle få bo på hotell i England dit de överlevande fördes. Steg 2 Medicinsk undersökning och 20 minuters utbildning om normala och onormala reaktioner samt instruktioner om självhjälp. I steg 3 gav man ut skriftlig information om reaktioner. Man informerade om uppföljning efter en månad via telefon och efter 3 månader genom en personlig intervju. Man informerade 2

3 att man kunde ta kontakt, om och när man ville, under tiden. Man hängde med manskapet på hotellet och de som bedömdes ha problem hade man enskilda samtal med. Övriga insatser som gjordes var att ge råd till cheferna och att ordna ritualer kring den som omkom. Efter ett antal dagar transporterades personalen hem till Kanada. Slutsatsen var att det var ett bra system, att screening var bra och att det var bra att skicka ut ett team som bestod av psykiater, kurator, mentalsjuksköterska och präst. I samma symposium försökte kanadensaren Wayne Corneil förflytta fokus från interventioner som bygger på en medicinsk psykopatologisk modell till en modell med ett mer psykosocialt perspektiv som bygger på att stödja samhällets resurser, socialt stöd och återhämtning. Resonemangen byggdes mot en bakgrund av CBRN (Chemical, Biological, Radiological, Nuclear) hot mot samhället. Han betonade ledarskapets roll i detta sammanhang. Rädsla hos befolkningen är det största problemet i sådana situationer. Därför menade han att utmaningen är att förflytta perspektivet bort från patologi till vad som är normalt; från individuell sårbarhet till kommunal kapacitet samt från behandling till förberedelser. Interventioner efter akut stress Denna workshop leddes av Richard Bryant, psykolog från Australien. I den akuta fasen reagerar de allra flesta människor efter ett svårt trauma. Många återhämtar sig genom en naturlig återhämtningsprocess inom 3 6 månader. Man räknar med att ungefär 20 % av traumaexponerade utvecklar PTSD. Diagnosen ASD akut stressyndrom (Acute stress disorder ) introducerades i DSM IV, för att beskriva de akuta stressreaktioner som är förknippade med en ökad risk att utveckla kronisk PTSD. Till stora delar är diagnosen lik den för PTSD. Diagnosen sätts när personen har besvär av återupplevande, undvikande och ökad hypervigilans två dar till fyra veckor efter ett trauma. Diagnosen ASD skiljer sig från PTSD främst i kluster B där minst tre av de fem följande symptom ska ingå: känsla av bedövning, likgiltighet, eller oförmåga till känslomässig respons; minskad uppmärksamhet på omgivningen; derealisation; depersonalisation eller dissociativ glömska Dissociation kan äga rum såväl vid själva traumat som vid bedömningen. Dissociation under traumat är ett vanligt fenomen och behöver nödvändigtvis inte vara patologiskt. Symptomet innebär en begränsning av den traumatiska upplevelsen. Om dissociationen uppträder vid själva bedömningstillfället kan detta vara ett uttryck för en störning i förmågan att återerinra sig händelsen. Kluster G anger reaktioner två dagar till fyra veckor efter traumat, men dr Bryant menar att det inte finns data som underbygger detta. Reaktioner 1 2 veckor efter ett trauma kan betraktas som normalt, men man behöver också ta hänsyn till omständigheterna. Andelen av de med akuta stressyndrom som senare också utvecklar PTSD är 75 % vilket innebär att de alltså utgör en högriskgrupp. De personer som utvecklar PTSD behöver dock inte ha visat symptom på ASD. I undersökningar har det visat sig att ca 50 % med PTSD tidigare visat symptom på ASD. Det finns alltså flera vägar till PTSD. Många som inte visar symptom på initial dissociation kan ändå utveckla denna störning. Dock tycks initiala panikattacker liksom även starka hyperarousalreaktioner kunna förutsäga utveckling av PTSD. Dr Bryant ville därför understryka att kravet på en initial dissociativ reaktion kan begränsa förutsägelsen av PTSD. Mätinstrument vid akut stressyndrom Det finns olika diagnosinstrument för ASD: SCID ett instrument som dock inte är validerat enligt dr Bryant Acute Stress Disorder Interview (ASDI), ett australiensiskt instrument, utvecklat av dr Bryant och som är validerat gentemot klinisk diagnostik. Tar ca 10 min. Översättning till svenska pågår. 3

4 Stanford Acute Stress Reaction, utvecklat av Cardena, och är nu validerat Acute Stress Disorder Scale (Bryant 1997) Barn har ungefär samma utvecklingsmönster vad gäller ASD och PTSD som vuxna. Föräldrarnas reaktioner på traumat påverkar och modererar barnets reaktion. Huvudinslagen i KBT-behandling vid akuta trauman: Dr Bryant gick också igenom huvudinslagen vid KBT-behandling för akuta stressyndrom. Dessa utgörs huvudsakligen av ångesthantering, kognitiv terapi samt förlängd exponering Ångesthantering Enkel andningsteknik: att andas långsamt under 5-10 minuter. Muskelrelaxering anser dr Bryant vara bortkastad tid! Kognitiv terapi Vid behandling med kognitiv terapi är det viktigt att understryka att det inte handlar om positivt tänkande utan om en realistisk värdering av traumat och dess betydelse för individen. Det hela går ut på att förklara tankegångarna med tekniken, hjälpa patienten att hitta och identifiera automatiska tankar, hjälpa patienten att identifiera dysfunktionella antaganden/negativa uppfattningar som döljer sig bakom tankarna samt stödja patienten att utmana och modifiera dessa antaganden. Förlängd exponering Detta är en teknik som är svår för många patienter att acceptera eller orka med. Flera alternativa metoder har utvecklats, till exempel så kallad imaginal exposure, tänkt exponering. Denna metod går i korthet ut på följande: metoden och bakomliggande tankegångar förklaras; patienten berättar händelsen i presens jag ser, jag hör, jag springer, etc; ångestreaktionerna fångas upp. Det hela pågår i ca 40 minuter. Upprepade mätningar görs av patientens obehag under exponeringen. Patienten får med sig hemläxor att göras dagligen. In-vivo exposure går till som vid fobiträning. Flera skäl för att inte använda exponeringsterapi gavs: om patienten är utpräglat dissociativ om motivationen är låg om patienten är mycket ambivalent eller starkt undvikande om patienten har svårt att hantera ilska om patientens tänkandet i hög grad präglas av ett katastroftänkande. Prevalens av PTSD Prevalens av PTSD i olika delar av världen presenterades vid ytterligare ett seminarium. Enligt referatet har livstidsprevalensen för PTSD i USA rapporteras av Kessler et al till 6.8 % (2005). Breslau (2005) får liknande siffror, 6.2 för män och 13.0 för kvinnor oberoende typ av trauma. Misshandel och andra övergrepp gav högst utslag speciellt hos kvinnor. I Nederländerna, i en undersökning av 1108 personer, var motsvarande prevalens för PTSD 4.5 för män och 10.6 för kvinnor. I Tyskland, Australien och Canada var siffran från aktuella studier för män 1.6, 1.2 respektive 1.2%, medan motsvarande siffror för kvinnor var 5.9, 1.4 och 2.7%. Sätt att mäta, svarsfrekvens samt nationella skillnader diskuterades, speciellt de genomgående lägre prevalenssiffrorna av PTSD från Australien, trots att exponeringen för trauma var ungefär i samma storleksordning som för USA. Problematiken kring diagnosen PTSD Otillräcklighet att fånga upp effekter av tidig traumatisering diskuterades vid ytterligare ett seminarium med Bessel van der Kolk, Marylene Cloitre och Michael Scheeringa, den senare barnpsykiater från New Orleans. En arbetsgrupp av experter har bildats i USA för att söka 4

5 utveckla en ny traumadiagnostik som bättre skall fånga upp diagnosgruppen. Van der Kolk rapporterade att 3 miljoner barn i USA utsätts för allvarliga övergrepp och försummelse. Till största delen är föräldrarna, 81 %, orsaken till detta. Tidig traumatisering, före 11 års ålder, leder ofta hos dessa barn till allvarliga svårigheter att hantera affekter. 94 % av dessa barn exponeras för mer än ett trauma. De vanligaste effekterna av tidig traumatisering är koncentrationssvårigheter, svårigheter att reglera känslor, negativ självbild, somatisering, beroendeproblematik och anknytningssvårigheter. Ett förslag till ny diagnosnomenklatur utifrån detta presenterades och diskuterades. Prediktorer för PTSD Charles Marmar ledde ett annat symposium benämnt Prospective studies of biological and behavioural predictors for PTSD. Han redogjorde för en stor, långvarig prospektiv studie man håller på med i Kalifornien på polisaspiranter. Man undersökte dem vid antagningen och ska följa dem över 20 år. De resultat han presenterade sammanfattar och bekräftar en del av den kunskap man redan har på området. Faktorer före en händelse som predicerar PTSD är lägre IQ, att man varit utsatt för barndomstrauma, att det finns en familjehistoria med depression eller PTSD, personlighetsdrag med emotionell instabilitet och neuroticism (osäkerhet, ångestbenägenhet, nedstämdhet samt irrationell rädsla), om man är utsatt för arbetsrelaterad stress eller om man redan har olika PTSD symtom innan. Under en pågående traumatisk händelse är det dissociation (förändrad upplevelse av verkligheten, t.ex. att tiden går långsammare eller att man ser omvärlden i en svart-vit färgskala) och uttalade paniksymtom som ökar risken för PTSD. Efter en händelse är det sådana faktorer som till exempel andra pågående negativa livshändelser samt bristande socialt stöd som ökar risken för PTSD. Riktlinjer för tidiga insatser Huvudtemat för konferensen i Toronto var Dissemination det vill säga hur man ska sprida kunskap om psykotraumatologi för att förbättra omhändertagandet och behandlingen av drabbade människor. Jonathan Bisson från Storbritannien rekommenderade att varje land måste tillskapa Evidence based guidelines, riktlinjer för olika delar av psykotraumatologin och sprida dessa på alla möjliga sätt. I diskussionen om tidigt omhändertagande så går vetenskapen nu mer mot att man ska utgå från att människor besitter en förmåga till naturlig återhämtning, att man ska vara försiktig med påträngande interventioner och mer ägna sig åt Watchful waiting (uppmärksamt väntande), screening, praktiskt socialt stöd, uppföljning och åter screening samt remittering av dem som behöver behandling I samma symposium gick Murray Stein igenom dagens syn på farmakologisk prevention av PTSD och hur man ska sprida sådan kunskap. Frågeställning är således mot bakgrund av vad man idag vet vad som händer i hjärnan i samband med att en individ är utsatt för en traumatisk händelse, om det på farmakologisk väg går att förhindra PTSD? Det finns en stark teoretisk bakgrund så tillvida att man menar att katekolaminerna (hormoner) noradrenalin och adrenalin bidrar till inlagringen av traumatiska minnen i amygdala (mandelkärnan - ansamling av neuron viktiga för emotionellt laddade minnen). Man borde då teoretisk kunna reducera effekten av denna inlagring med hjälp av betablockerande läkemedel. Roger Pitman har i små studier dessutom påvisat eventuellt positiva sådana effekter. Det stora problemet är dock att genomföra bra sådana studier. Idag finns än så länge inte evidens för att rekommendera användning av läkemedel i preventivt syfte. Chris Brewin diskuterade hur man kan sprida kunskap om var man kan få hjälp efter en händelse som drabbat många. Hans exempel var från de under 2005 inträffade terrorattackerna mot bussar och tunnelbanan i London. För det första är det svårt att räkna ut hur många som kan ha drabbats av PTSD efter denna typ av händelser. Man utgick från två 5

6 studier (Butler et al. in press; och Gidron 2002) som visat på frekvenser om 18 % respektive 28 % som drabbats av PTSD efter terroristattacker. Man räknade sedan ut hur många som kunde ha varit aktuella och kom fram till cirka resenärer. Man tog då den högsta siffran 28 % vilket ger individer som eventuellt skulle behöva hjälp efteråt. Hur ska man komma i kontakt med dem? Först ordande man ett centralt screening-team bestående av två mentalsjuksköterskor, en psykolog samt en administratör. Detta team fick tag på individer genom att gå igenom listor på alla skadade, listor på vittnen hos polisen, man ringde runt till sjukhus och primärvården och gav telefonnummer som man kunde höra av sig till och man drev igenom massmediakampanjer med samma information. Man använde sig av ett screeninginstrument benämnt TSQ 10 (som vi tyvärr inte är närmare bekanta med) som mäter travel phopia efter terroristattacker och depression med två items (frågor i frågeformulär). Om man hade fyra poäng eller mer av tio möjliga på denna enkät blev man uppringd eller tillsändes ett brev, varefter man gjorde en mer detaljerad bedömning. För övrigt menade Brewin att man i screeningssammanhang, för att fånga upp signaler på depression, kunde nöja sig med endast ett item: Är du nedstämd?. Vid telefonuppföljningen, i samband med en grundligare bedömning, frågade man efter alkoholanvändning, depression, traumatisk sorg samt PTSD symtom. Man fattade sedan beslut om remiss. Antalet remitterade uppgick vid tidpunkten för konferensen till 204 men man räknade med att man skulle få några hundra till. Psykologisk första hjälp En av de nyare delarna inom psykotraumatologin, efter diskussionen om psykologisk debriefingens vara eller icke vara, är införandet av Psychological First Aid (Psykologisk Första Hjälp, PFH), som ett anpassat sätt att möta traumatiserade individer. Vid konferensen presenterades detta koncept av Patricia Watson och Melissa Brymer, båda involverade i utvecklingen av detsamma. Manualen beskriver vad som ska göras, åt vem, av vem, när och vart. De betonade att den personal som ska genomföra detta måste vara medveten om vad som väntar dem. Alla passar inte och några bör istället ägna sig åt senare behandling i stället. Sättet att möta drabbade individer måste vara flexibelt; man möter de behov som finns och man gör det man kan göra och skaffar sedan ytterligare hjälp vid behov. Styrkan med PFHkonceptet är flerfaldigt: det är evidence informed (dess olika delar är evidensbaserade men hela konceptet är ännu inte vetenskapligt testat); bygger på olika moduler; innebär informationsinsamling; man använder konkreta exempel; ramverket kan vidareutvecklas; det uppmärksammar kulturella faktorers betydelse; man använder handouts (delar ut skriftlig information) eftersom man kanske bara kan prata med någon i tio minuter. Vad är det som gör trauman traumatiska? What makes trauma traumatic? var frågan på ett symposium. I de diagnostiska kriterierna i DSM-IV gällande PTSD, står under Kriterium A(1) att: personen upplevde, bevittnade eller konfronterades med en händelse eller en serie händelser som innebar död, allvarlig skada, (eller hot om detta), eller ett hot mot egen eller andras fysiska integritet. Kriterium A(2) lyder: personen reagerade med intensiv rädsla, hjälplöshet eller skräck. Detta är objektiva kriterier och definitioner är viktiga enligt Chris Brewin men vi måste också värdera den subjektiva upplevelsen mer. Han anknöt till Freuds gamla definition av trauma som ett sår som tränger igenom den psykiska huden. Ett psykiskt trauma innebär ofta att individen inte längre kan se sig själv som kompetent eller kapabel som person. Upplevelsen av egen hjälplöshet är stark. Den minnen man har om traumat lagras ofta i bildbaserade minnessystem snarare än verbala minnessystem. 6

7 Frågan är såleds om man kan få PTSD även om A(2) inte är uppfyllt? Frågan borde istället vara hur individen ser ut innan: om individen är psykologiskt dåligt integrerad; har en neurokognitiv sårbarhet; upplevt tidigare hjälplöshet eller fått en extrem aktivering av amygdala. Eve Carlson presenterade ett alternativ till DSM-IV modellen. Hon menade att man skulle fokusera mer på situationen före, under och efter traumat. Man vet ju redan att de som har en sårbarhet med sig från början, har tidigare traumatiska upplevelser med sig, har en psykisk störning innan, saknar socialt stöd före eller är utsatt för mycket stress innan, att dessa individer är mer sårbara. Under tiden traumat pågår vet man att de som dissocierar eller drabbas av starka panikkänslor får mer problem. Vidare vet man att bristande socialt stöd eller negativa livshändelser som inträffar efter traumat påverkar utfallet till det sämre. Enligt Arieh Shalev, benämns traumatiska händelser för traumatiska först efter händelsen, vilket också påverkar människorna. Han menade att en stressfull händelse blir traumatisk först när den är emotionellt och personligt meningsfull, kognitivt inkongruent (till exempel grotesk och overklig) för den enskilde; när man förlorar känslan av kontroll och inte har någon valmöjlighet; när man känner sig hjälplös och när den påverkar personliga band och nätverk. Ett trauma måste ses i detta sammanhang och om dessa faktorer föreligger ökar risken för att individer utvecklar PTSD. Mark Creamer belyste de kulturella skillnader man kan finna i frekvens av PTSD. Sådana skillnader kan bero på olika saker: Trauman ser olika ut; kulturskillnader kan eventuellt påverka hur människor upplever sig vara drabbade eller återhämtningen; man har olika tillgång till vård; man värderar kanske händelser olika i olika kulturer; eller så kan kunskapsnivåerna vara olika. Å andra sidan, i delar av världen där folk får uppleva många traumatiska händelser behöver inte frekvensen PTSD var ökad. Exempelvis är inte frekvensen PTSD högre på Nordirland än i andra europeiska länder. Det kan bero på att människor ändrar sina förväntningar och sin bild av verkligheten, till exempel att varje dag man klarat sig och överlevt betraktas som en seger. Man menar att det är pre- och posttraumafaktorer snarare än själva traumat som har huvudsaklig inverkan på om man ska utveckla PTSD eller inte. Det finns också en risk att vi fokuserar för mycket på individen istället för att se i vilken kontext individen som drabbas befinner sig i. Om man upplever sig vara en del i en rättvis värld eller håller på med något som kan betraktas som moraliskt bra är det mycket bättre med mindre risk för allvarligare psykiska konsekvenser. Varför använder man sig inte av evidensbaserade terapiformer? I en av de avslutande plenumföreläsningarna tog Edna Foa, professor i klinisk psykologi från USA och en förgrundsgestalt inom traumaforskningen, upp frågan: varför det är så att individer fortfarande i stor utsträckning behandlas för PTSD med andra metoder än de evidensbaserade behandlingsmetoder (Evidence Based Treatments, EBT) i form av KBT, EMDR-terapi och SSRI-preparat, som visat sig vara effektiva? Hindren kan vara dels en professionell kultur som inte stödjer EBT eller att terapeuter är dåligt utbildade och inte gillar manualer? För att komma till rätta med detta behövs: - att forskare skriver och rapporterar om sina fynd samt utbildar andra - att man bedriver politisk lobbyverksamhet så att samhället tillskapar utbildningsprogram och bara betalar för EBT; - att man ökar kunskapsnivån i befolkningen så att de med PTSD kräver EBT. - Ett djärvt antagande som hon framkastade var att man eventuellt kan sätta sitt hopp till att man i framtiden kan behandla PTSD via Internet, något som redan förekommer på sina håll. 7