Arbetarhistoria2012:1 [141]

Transkript

1 Arbetarhistoria2012:1 [141]

2 ARBETARHISTORIA 2012:1 [141] OMSLAGET: Annicka Baum, 23 år, arbetade på IKEA i Uppsala och blev 1988 LO:s miljonte kvinna. Hon firades på konferensen»kvinnor Anamma» i Borlänge. Foto: Thomas Fahlander 4 10 LEDARE 03 I landet för länge sedan... eller? 04 kristin linderoth: Könspolitik mellan kamp och samförstånd. Kommunals kongressdebatt om kvotering 10 benito peix geldart: Efter Spanien. De svenska spanienfrivilligas hemkomst NYHETER FRÅN ARAB 17 ulf jönson:»svenska partikamraterna behöva visst aldrig skämmas för min skull.» Tyskspråkiga flyktingkvinnor i ARAB:s bestånd PÅ GÅNG 25 maria stanfors & tobias karlsson: Nytt ljus på gamla könsgap 25 Lars Hansson:»Glömda bilfabriker» i Danmark och Sverige 26 fay lundh nilsson & per-olof grönberg: Lärande och kunskapsöverföring genom arbetskraftsmigration RECENSIONER 29 Magnus Nilsson: Uttömmande om modernistisk tankesmedja Johan Svedjedal, Spektrum den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur 31 m ats myrstener: Litterär geografi i förändringstid Alexandra Borg, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen NY LITTERATUR 33 Boktips 42 Något om bibliotekets nyförvärv år Bibliografi DOKUMENTET 52 Boxning i klasskampens tjänst

3 LEDARE Försöken att förbättra hushållsarbetarnas villkor är sett från ett historiskt perspektiv väldigt nya. Bilden är från Stormklockan nr I landet för länge, länge sedan eller? före jul hamnade en svensk bloggare i blåsväder. Hennes polska barnflicka hade»rymt» och på bloggen efterlyste hon sin anställda död eller levande på bästa slavägarmanér. Även om barnflickans version aldrig når offentligheten så visar detta utsattheten och de usla arbetsförhållanden som arbetare i privata hushåll konfronteras med i RUT-Sverige. Sedan 2007 finns det i Sverige möjlighet till skattereduktion för så kallade hushållsnära tjänster som skulle skapa en ny marknad, öka sysselsättningen och främja jämställdhet. Frågan om RUT-avdraget har förbättrat arbetsvillkoren inom hushållstjänster har nyligen undersökts i två rapporter av Anna Gavanas. I den första rapporten visar hon att villkoren för arbetare i den informella hushållssektorn i Sverige är under all kritik. Hon visar på exploatering, sexuella trakasserier och otrygghet för framför allt papperslösa som inte har en möjlighet att arbeta inom den vita delen av arbetsmarknaden det är skrämmande läsning. Gavanas pekar på att RUT-avdraget inte har lett till att den svarta delen av hushållstjänstesektorn ersätter den vita utan istället har lett till ökad segmentering av arbetsmarknaden. beskrivningen av arbetsvillkoren som framträder i Gavanas undersökning skiljer sig föga från dem för hushållsarbetare i andra storstäder och visar på stora likheter med hushållsarbetarnas villkor genom historien. Hembiträdeslagstiftningen infördes i Sverige så sent som Vid den tidpunkten fanns det allt färre som ville arbeta i andras hushåll. Arbetsdagen skulle sluta senast klockan 19 men enbart om det inte fanns barn i hushållet som skulle tas om hand. Hembiträdeslagstiftningen vittnar egentligen mera om under vilka förhållanden hembiträdena hade jobbat under tidigare, lagstiftningen var snarare en anpassning till praktiken. I slutet av 1940-talet exporterades den svenska hembiträdeslagstiftningen till USA som en radikal förebild vid en tidpunkt då den betraktades som urvattnad i Sverige. Att den svenska lagen kunde gå på export visar på att förutsättningarna sannolikt inte har skilt sig åt särskilt mycket och inte heller det var något nytt vid det tillfället. När tjänarinnorna organiserade sig i Sverige i början av 1900-talet gav de ut en egen tidskrift, Tjänarinnebladet. Första numret var fullt av rapporter från liknande organisationer i andra länder. Trots att många hushållsarbetare har bott hos sina arbetsgivare, trots svåra arbetstider och bristen på fritid, har dessa grupper organiserat sig med hjälp av kontakter inte bara utanför det egna hushållet utan också i världen. Anledningen till detta är givetvis också det faktum att många som arbetar i privata hushåll har en migrationsbakgrund, då som nu. hushållsarbetare har varit en grupp som har varit och fortfarande är kvinnodominerad. De har ansetts vara svåra att organisera och det dröjde länge innan deras arbetsvillkor reglerades det minsta. Här finns det också en paradox, de kvinnor som kämpade för kvinnors förbättrade villkor inom arbetarrörelsen har ofta varit beroende av hushållstjänster för att kunna leva för politiken, de har varit arbetsgivare åt de kvinnor de samtidigt skulle kämpa för. Historiskt sett har många hembiträden gått i spetsen för kvinnorna inom arbetarrörelsen, Minna Sillanpää, Finlands första kvinnliga minister var en av dem, tyska Emma Ihrer var en annan. När ILO under 2011 diskuterade konventionen»decent work for domestic workers» var salen fylld med människor som arbetade inom hushållssektorn. Hushållsarbete i andras hem har funnits väldigt länge, frivilligt och avlönat men också i form av tvångsarbete, till exempel som slaveri. Försöken att förbättra arbetsvillkoren är i detta långa perspektivväldigt nya och tyder på att det återstår mycket att göra. Arbetarhistoria 2012:1 3

4 Könspolitik mellan kamp och samförstånd. Kommunals kongressdebatt om kvotering 1 Varför får vissa förslag aldrig genomslag? I artikeln analyserar författaren denna fråga utifrån debatten om könskvotering inom Svenska kommunalarbetareförbundet under och 1990-talen AV KRISTIN LINDEROTH med anledning av Kommunals hundraårsjubileum 2010 kunde man i medlemstidningen Kommunalarbetaren under rubriken»kvinnorna har tagit över efter 100 år» läsa en berättelse om framgång, där kvinnliga kommunalare gått från att vara kaffekokerskor och kuttersmycken till att ha tagit över organisationen. Trots att välfärdsstatens utbyggnad medfört att medlemskåren sedan 1955 utgjorts av en ökande majoritet kvinnor som sedan 1980 legat på omkring 80 procent 2 har förbundet in på 2000-talet brottats med att kvinnors representation i beslutande organ och i ombudsmannakåren inte speglat detta. Inte förrän jubileumsåret 2010 motsvarade kvinnors andel i förbundsstyrelsen (85 procent) i princip deras andel av medlemskåren. 3 Ombudsmannakåren bestod samma år av 53 procent kvinnor och 47 procent män. 4 Kvinnors deltagande och representation har varit ett centralt och återkommande problem i Kommunals könspolitiska 5 diskussioner och har bland annat kommit till uttryck i frågor om medlemskap, utbildning, barnpassning och kvotering. I den här artikeln fokuserar jag på kvotering, ett krav som gav upphov till het debatt på förbundskongresserna 1988, 1993 och och som präglades av ett icke-genomförande. Feministiska forskare har visat att den offentliga berättelsen om den svenska jämställdhetspolitiken starkt betonar framgång, där frågan om vilka förändringar som motarbetats eller uteblivit utelämnas. 7 Det som döljs i denna berättelse är att vissa könsrelaterade normer är segare än andra. Vi måste således våga uppmärksamma både stabilitet och förändring närvi studerar könsrelationer. 8 Denna kritik ligger i linje med historikern Åsa Linderborgs varning för en historieskrivning där»[n]uet framstår både som en logisk och naturlig konsekvens av det som varit, [och] alternativa handlingsstrategier i det förflutna förringas eller förtigs». 9 Att undersöka debatten kring ett könspolitiskt krav som inte blivit verklighet och därmed synliggöra sådana alternativa handlingsstrategier är ett sätt att förstå könspolitikens villkor i det specifika sammanhanget. I samband med Kommunals hundraårsjubileum fick historikerna Ylva Waldemarson och Lars Ekdahl av förbundet uppdraget att skriva jubileumshistorik. 10 Waldemarson beskriver debatterna om kvinnors deltagande och representation som Buss 55 fick i januari 1958 kvinnliga busschaufförer. Redan i mitten av 1950-talet var Kommunals kvinnliga medlemmar i majoritet vilket inte avspeglade sig i förbundets beslutande organ eller i ombudsmannakåren. Foto ej angiven en del i Kommunals allmänna svårigheter att hålla ihop förbundet på grund av många olika inbördes intressen. 11 Jag väljer istället att fokusera specifikt på debatten om kvotering som en arena där man kan utläsa villkor för könspolitik i förbundet. Jag är inspirerad av statsvetaren Maud Eduards teori om hur den samförståndsinriktade jämställdhetsideologin, vilken är hegemonisk i förhållande till andra könspolitiska perspektiv, 12 påverkar kvinnors möjlighet att agera politiskt. 13 Eduards menar att innebörden i jämställdhetsideologin är att»[ ] en god demokrati karaktäriseras av könskomplementaritet och samarbete mellan män och kvinnor [ ]» och att kön, förstått som en maktrelation, görs till en dålig och främmande princip som hotar den demokratiska ordningen. 14 Kön får således inte komma till uttryck som en grundläggande makt- och intressekonflikt i samhället. 15 Kvoteringskravet i sin kontext Yrkande om kvotering dök upp på en Kommunalkongress första gången 1988, i en tid då frågor om kvinnors representa- 4 Arbetarhistoria 2012:1

5 Från kaffekokerska och kuttersmycke till fullvärdig medlem. Foto: John Wahlbärj Arbetarhistoria 2012:1 5

6 tion var på väg att ges allt större betydelse i den svenska politiska debatten i stort såväl som inom arbetarrörelsen. Detta kom till uttryck bland annat genom nätverket Stödstrumporna som lanserades 1992 och utredningen Varannan Damernas Utredningen innehöll förslag om könskvotering men ledde bara till allmänna politiska målsättningar. 17 Statsvetaren Katharina Tollin menar att utmärkande för perioden var att jämställdhet skulleväxa fram successivt genom en allmän integrering på alla områden, frikopplad från konkreta reformer. Ett ökat fokus på makt kopplat till kön, snarare än klass, slog igenom, samtidigt som det önskade politiska förloppet paradoxalt nog var utan intressemotsättningar och konflikter. 18 När kravet på kvotering väcktes på kongressen 1988 avvisades det av överstyrelsen som ville ge organisationen en chans till och frågan sköts på framtiden. 19 Kravet återkom i flera motioner 1993 och styrelsen föreslog då att man istället för kvotering skulle anta ett allmänt jämställdhetsprogram på nästkommande kongress, vilket blev kongressens beslut. 20 I jämställdhetsprogrammet som behandlades 1994 yrkade styrelsen för första gången på ett mätbart mål för kvinnors representation. Kvotering skulle införas vid 1997 års kongress om inte minst fyrtio procent av förtroendeuppdragen på alla nivåer innehades av kvinnor. 21 Efter en lång och hård debatt vann kritikerna återigen majoritet, trots att styrelsen nu svängt och var på den förespråkande sidan. 22 Punkt sattes därmed för Kommunals kvoteringsdebatt. Utlyftande praktiker, retoriska strategier och samförstånd Orsakerna till den låga kvinnorepresentationen förklarades i debatten dels med kvinnors hemarbete och kortare arbetslivserfarenhet, 23 dels med att kvinnorvar osäkra och främmande inför de fackliga arbetsformerna 24 och dels med tradition. I en rapport till kongressen 1993 frågade man sig»[ ] om männens relativt sett stora andel av förtroendeuppdragen kan sammanhänga med att man tidigare utgjort en större andel av medlemskåren. Så sent som 1960 var 43 procent av medlemmarna män.» 25 Att man 1993 förklarade den låga kvinnorepresentationen med att män nästan varit i majoritet under talet visar på styrkan hos traditionen som förklaring till kvinnors underordning, något som också påvisats som återkommande i andra delar av arbetarrörelsen av Johan Rydstedt och Ann-Sofie Hermansson. 26 Att orsakerna bakom den låga kvinnorepresentationen även förklarades med situationen i hemmet eller på arbetsmarknaden är inte heller unikt för Kommunal. Statsvetaren Kristina Lindholm, som studerat SSU:s kvoteringsdebatt, benämner ett sådant angreppssätt utlyftande praktiker, där problemen med kvinnorepresentationen hela tiden placeras någon annanstans än inom den egna organisationen. 27 Genomgående i debatten är styrelsens önskan om att skjuta upp hanteringen av problemet vädjade man till kongressen om»[ ] ännu en chans att förbättra kvinnorepresentationen utan tvingande bestämmelser» 28 och 1993 om att kongressen skulle ge»[ ] organisationen en chans till, och att man under den kommande perioden verkar med krafttag för att beslutande organ sammansätts så att de speglar medlemsstrukturen» föreslog man att skjuta upp frågan till 1997, om än för första gången med ett mätbart mål som utgångspunkt. SSU har framförallt använt sig av retoriska strategier för att öka kvinnors representation, det vill säga att i allmänna termer verka och tala för detta, 30 vilket även kan ses i Kom- I mitten Lillemor Arvidsson på LO:s kongress Hon var ordförande i Kommunal och ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse Foto: John Wahlbärj 6 Arbetarhistoria 2012:1

7 munals allmänna uppmaningar om»krafttag», samt i att kravet på kvotering omvandlades till framtagandet av ett allmänt jämställdhetsprogram. Det allmänna verkandet för jämställdhet ligger också i linje med hur Tollin beskrivit det politiska jämställdhetslandskapet i stort under perioden. 31 LillemorArvidsson, andre vice förbundsordförande, påpekade i debatten att kvotering i förlängningen även kunde komma att gälla män, om de skulle bli det underrepresenterade könet. 32 Detta tolkar jag som ett försök till legitimering, där man ville understryka att hela organisationen, inte bara kvinnorna, skulle komma att tjäna på en sådan bestämmelse. Att det är ett av få tillfällen i debatten där män som grupp markeras ligger i linje med vad Eduards respektive Rydstedt visat om att män som grupp sällan benämns som politisk kategori eller överordnat kollektiv, utan i huvudsak förekommer i debatten när man vill understryka att alla tjänar på jämställdhet. 33 Att kvoteringskravet var kontroversiellt och behövde legitimeras råder det ingen tvekan om. Den återkommande vädjan om en chans till vittnar om det, liksom styrelsens upprepade påpekanden om att kvotering vore ett misslyckande för en demokratisk organisation som Kommunal beskrev man det som»[ ] ett fattigdomsbevis för en demokratisk organisation som vår att behöva ta till kvotering» 34 och 1993 underströk man att kvotering inte borde behövas i Kommunal. 35 Det framstår nästan som vore kvotering ett större misslyckande för förbundet än den låga kvinnorepresentationen i sig. Eduards menar att trevanligt förekommande argument mot könskvotering är att jämställdhet ska nås med könsneutrala åtgärder, utan kollision med andra demokratiska principer, samt på frivillig väg utan tvång. 36 Lindholm har visat att även kvoteringsmotståndarna i SSU talade om kvotering som en konstlad form av demokrati som man till varje pris ville undvika. 37 Hur kan man då förklara dessa utlyftande praktiker, retoriska strategier och den ovilja som omgärdade kvoteringskravet och medförde att det sköts på framtiden föratt sedan begravas? Svaret finns i den omfördelning av makt från män till kvinnor som kvotering skulle innebära. Tilltron till jämställdheten som framgångssaga oberoende av konkreta reformer som finns i de upprepadevädjandena om en chans till är starkt kopplad till synen på jämställdhet som ett samförståndsprojekt där intressemotsättningar inte får artikuleras. Istället ska den snedfördelning av makt som är skapad av traditionen vittra bort av sig själv. Denna tolkning stärks av att även de som motionerade om kvotering 1988 menade att det skulle ta tid att nå rättvis representation och att»[i]ngen man som idag har en post ska [...] behöva lämna sitt uppdrag» 38 samt av de röster i debatten som talade om att själva ordet kvotering fick det att krypa i kroppen och det var liktydigt med [ ] en mur mellan killaroch tjejeri Kommunal». 39 Vid ett tillfälle talade ett ombud rakt ut om att han var rädd att de unga killarna skulle tvingas lämna plats åt kvinnorna. 40 Samtidigt kan man i debatten också skönja en mer konfrontativ inställning som utmanar samförståndsandan, som till exempel när styrelsen 1994 fastslog:»låt oss utgå från att vi lyckas denna gång. Men det innebäratt män måste flytta på sig till förmån för kvinnor», 41 eller när ett ombud tröttnat på argumenten om nödvändigheten i att gå efter meriter 42 och påpekade att»[d]et finns en form av kvotering som jag har speciellt svårt för, och det är den inkvotering av män som vi i alla år har ägnat oss åt. Fast då kallar man det att man väljer efter kompetensen förstås.» 43 Att kvinnors anspråk på makt och representation i den egna rörelsen varit mer kontroversiella än krav som gällt kvinnors villkor i det»det finns en form av kvotering som jag har speciellt svårt för, och det är den inkvotering av män som vi i alla år har ägnat oss åt. Fast då kallar man det att man väljer efter kompetensen förstås», sade ett ombud på Kommunals kongress Bilden: Göran Persson träffar representanter för LO-förbund inför valrörelsen. Foto Öiwind Berggren Arbetarhistoria 2012:1 7

8 omgivande samhället, samt att kvinnors medverkan i politiken villkorats med att kvinnors intressen inte öppet ställts mot mäns intressen har även visats av bland andra Hermansson och historikern Gunnel Karlsson försökte styrelsen avdramatisera kvoteringsfrågan genom att jämföra kön med annan representativitet:»vi kvoterar i vår organisation väderstreck [ ]. Vi kvoterar yrkesgrupper. Vi kvoterar när vi säger att den och den ska ha en representant. Egentligen borde det inte vara värre att kvotera kön.» 45 Trots ansatsen att neutralisera könskvotering visar det lilla ordet»egentligen» att det ändå var fråga om något annat än representation från olika landsdelar. Här menar jag att Waldemarson underskattar det specifika i debatten om just kvinnors representation, som hon förstår som en del i den större frågan om Kommunals svårigheter att i allmänhet balansera krav från olika medlemsgrupper. 46 Som Eduards har påpekat är kvinnor inte vilket kollektiv som helst. Förväntningarna om harmoni mellan könen är betydligt större än när det gäller andra grupper, till exempel gamla och unga eller svenskar och invandrare. 47 Att resultatet av Kommunals kvoteringsdebatt inte blev kvotering utan att ett jämställdhetsprogram visar även detta på den oerhörda sprängkraft frågan hade, då kravet på kvotering ensamt kunde driva fram ett helt program för jämställdhet i en organisation som tidigare inte haft något sådant. Könspolitikens villkor De könspolitiska villkor som omgärdar Kommunals kvoteringsdebatt utmärks av en stark koppling till jämställdhetsideologins betoning av framgång och samförstånd. Möjligheten att bedriva könspolitik som konkret syftar till att utjämna maktskillnader mellan kvinnor och män begränsas av en rädsla för att artikulera en konflikt mellan könen. Detta innebär att det återkommande kravet på kvotering i den egna organisationen aldrig tillåts bli verklighet, då det utmanar en av könspolitikens segare strukturer. Samtidigt ifrågasätts dessa ramar kontinuerligt, då kravet manifesterar uppfattningen om att omfördelning av makt från män till kvinnor vore inte bara eftersträvansvärt utan också en reell möjlighet. Därigenom befinner sig Kommunals kvoteringsdebatt mellan kamp och samförstånd. Mina resultat sammanfaller i stort med den tidigare forskning som beskrivit en ovilja mot att se kön som en politisk relation, och ett motstånd mot organisering kring kön inom arbe- NOTER KÖNSPOLITIK MELLAN KAMP OCH SAMFÖRSTÅND 1 Artikeln är en utveckling av min masteruppsats»mellan kamp och samförstånd den könspolitiska debatten i Svenska Kommunalarbetareförbundet », framlagd vid Centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet VT Ylva Waldemarson, Mellan individ och kollektiv: Kommunal , Stockholm 2010, s Waldemarson 2010, s 36. 4»Kvinnorna har tagit över efter 100 år». Hämtat från Hämtat 18 januari I likhet med Kristina Lindholm, SSU och könspolitikens gränser , Linköping 2008, s 16 använder jag begreppet könspolitik, då jämställdhet är ett modernt begrepp som inte nödvändigtvis kan appliceras på historiska förhållanden. Jämställdhet är ett av flera möjliga könspolitiska förhållningssätt. I likhet med Lindholm förstår jag könspolitik helt enkelt som de politiska förhållandena mellan könen. Ett könspolitiskt krav blir i Kommunals fall ett krav som innefattar målsättningar om minskad ojämlikhet på grund av kön. 6 När överstyrelsen avskaffades 1993 bestämde man sig för att ha årliga kongresser, därav kongresser både 1993 och Maud Eduards, Förbjuden handling: om kvinnors organisering och feministisk teori, Malmö 2002, s ; Katharina Tollin, Sida vid sida: en studie av jämställdhetspolitikens genealogi , Stockholm 2011, s Eduards 2002, s Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs , Stockholm, [2001] 2002, s Lars Ekdahl, Välfärdssamhällets spegel. Kommunal , Stockholm 2010; Waldemarson Waldemarson Paulina de los Reyes & Diana Mulinari, Intersektionalitet: kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, Malmö 2005, s Eduards Eduards 2002, s Eduards 2002, s Lindholm 2008, s 163; Tollin 2011, s Tollin 2011, s Tollin Behandling av motion Q:3, Kongressprotokoll, Svenska kommunalarbetareför bundets 17:e ordinarie kongress 1988, s Behandling av motionerna M:1-M:4, Kongressprotokoll, Svenska kommunalarbetarförbundets 18:e ordinarie kongress, 1993, s Jämställdhet. Vår framtid. Kommunals handlingsprogram för jämställdhet. Svenska Kommunalarbetareförbundets 19:e ordinarie kongress, 1994, s Behandling av jämställdhetsprogram och motion M:1, Kongressprotokoll, Svenska kommunalarbetareförbundets 19:e ordinarie kongress, 1994, s Av var och en Handlingsprogram för 90-talet om demokrati, organisation och verksamhet i förbundet. Svenska kommunalarbetarförbundets 17:e ordinarie kongress, 1988, s 73; Jämställdhet 1994, s Jämställdhet 1994, s Kvinnorna i Kommunal. En rapport om kvinnorepresentationen. Svenska kommunalarbetareförbundets 18:e ordinarie kongress, 1993, s Johan Rydstedt, Nya förhållningssätt i den fackliga jämställdhetspolitiken? En studie av LO:s Klass och kön-serie , examensarbete för kandidatexamen, Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, VT 2005; Ann-Sofie Hermansson, Arbetarrörelsen och feminismen, Samtal om rättvisa, Stockholm Lindholm Utlåtande över motion Q:3, Kongressprotokoll, Svenska kommunalarbetareförbundets 17:e ordinarie kongress, 1988, s Utlåtande över motionerna M:1-M:4, 8 Arbetarhistoria 2012:1

9 tarrörelsen. Könspolitiska strävanden har byggt på att en intressemotsättning mellan könen inte fått artikuleras och kontroversiella könspolitiska frågor har på olika sätt placerats utanför arbetarrörelsens organisationer. Det som utmärker Kommunal i relation till andra rörelseorganisationer är förbundets stora kvinnomajoritet. Vid en första anblick skulle man kunna tro att denna kvinnomajoritet i sig skulle medföra en rättvis fördelning av makt och uppdrag i förbundet, vilket också kommit till uttryck i förbundets egen självförståelse när styrelsen påpekat att kvotering inte borde behövas i Kommunal. Min undersökning visar dock att så intevarit fallet. Med utgångspunkt i Eduards teori om att kvinnor som agerar som kollektiv blir ett hot mot den rådande könsordningen kan man tänka sig att Kommunals stora kvinnodominans och förbundets fokus på att förbättra villkoren för arbetarkvinnor redan utgör ett så stort avsteg från en»normal» ordning att det därför skulle bli för utmanande att också tillämpa kvotering. Att Kommunal inte valt att kalla sig ett feministiskt förbund, trots att andra delar av arbetarrörelsen under senare halvan av 1990-talet fattat sådana kongressbeslut, 48 skulle kunna stärka denna hypotes. En förklaring till oviljan mot att se kön som en politisk relation i arbetarrörelsen, som återkommer i tidigare forskning, är att detta hotat vad som formulerats som ett gemensamt klassintresse. 49 Waldemarson menar att»klass mötte kön» när Kommunal skulle förhålla sig till kvinnors krav på representation. 50 Jag har dock i mitt material inte kunnat se att en klassgemenskap använts som ett argument mot kvotering, snarare har klassretoriken varit frånvarande i debatten. Jag har på annat håll visat att klasskampsretorik förekommit i debatten om ett annat könspolitiskt krav i Kommunal, det på arbetstidsförkortning, från de ombud som förespråkat en sådan reform. I arbetstidsdebatten har klassanalysen alltså snarare förstärkt ett könspolitiskt krav, medan klasstrukturer, manifesterade i samförståndsanda och ekonomiskt ansvar, satt gränserna för förbundets ställningstagande i arbetstidsfrågan. 51 Jag har inte heller kunnat se att socialism och jämlikhet mellan könen skulle ha konstruerats i motsats till varandra i Kommunals debatt, på det sätt som tidigare forskning har hävdat skulle ha skett systematiskt i andra delar av arbetarrörelsen. 52 När Kommunals förbundsledning 1993, parallellt med kvoteringsdebatten, ville stryka ordet socialism i målsättningsparagrafen och istället skriva in jämställdhet betonade flera ombud vikten av att ha med båda målsättningarna, vilket också blev beslutet. 53 Kongressprotokoll, Svenska kommunalarbetarförbundets 18:e ordinarie kongress, 1993, s Lindholm 2008, s Tollin Behandling av motion Q:3 1988, s Eduards 2002; Rydstedt 2005, s Utlåtande över motion Q:3 1988, s Utlåtande över motionerna M:1-M:4 1993, s Eduards 2002, s Lindholm 2008, s Motion Q:3, sekt 16, avd. 1 Stockholm, Kongressprotokoll, Svenska kommunalarbetareförbundets 17:e ordinarie kongress, 1988, s Behandling av jämställdhetsprogram och motion M:1 1994, s Behandling av jämställdhetsprogram och motion M:1 1994, s Jämställdhet 1994, s Behandling av jämställdhetsprogram och motion M:1 1994, s Behandling av jämställdhetsprogram och motion M:1 1994, s Hermansson 1993, s 41 42; Gunnel Karlsson, Från broderskap till systerskap: det socialdemokratiska kvinnoförbundets kamp för inflytande och makt i SAP, Lund 1996, s Behandling av jämställdhetsprogram, Kongressprotokoll, Svenska kommunalarbetareförbundets 19:e ordinarie kongress, 1994, s Waldemarson Eduards 2002, s Lindholm 2008, s Se t.ex. Yvonne Hirdman, Med kluven tunga: LO och genusordningen, Atlas 1998; Karlsson 1996; Ylva Waldemarson, Kvinnor och klass en paradoxal skapelseberättelse: LO:s kvinnoråd och makten att benämna , Stockholms universitet, Historiska institutionen 2000; Hermansson 1993; Rydstedt Waldemarson 2010, s Linderoth Se t.ex. Hermansson 1993; Hirdman 1998; Karlsson 1996; Lindholm Behandling av motionerna A:3 A:5, Kongressprotokoll, Svenska kommunalarbetarförbundets 18:e ordinarie kongress 1993, s ABSTRACT BETWEEN STRUGGLE AND AGREEMENT Until the beginning of the 21st century women were under-represented in the Swedish Municipal Workers' Union (Kommunal), even though they formed a majority of eligible employees since th 1950s. Demands for affirmative action were intended to address this problem. Affirmative action was discussed at Kommunal s congresses between 1988 and 1994 but was never realized. In the debate women s lack of representation was attributed to tradition, and thus to factors external to the organization. The solutions presented are rhetorical, such as a general emphasis on the importance of equal representation. The faith in gender equality as a success story independent of concrete reforms is connected to an emphasis on consensus between men and women, characteristic of Swedish gender equality ideology. Conflicts of interests are not to be articulated. Instead, the unequal distribution of power is expected to wither away by itself. The demand for affirmative action challenges this ideology, by proposing an immediate redistribution of power. A possible reason for the sensitivity to the demand could be that as an organization of which 80 percent were women, Kommunal was in any case seen to be a deviation from what is perceived to be the normal order of things. To adopt affirmative action would thus have been too controversial. KRISTIN LINDEROTH är verksam vid Centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet. Arbetarhistoria 2012:1 9

10 Efter Spanien. De svenska spanienfrivilligas hemkomst * Över 500 svenskar deltog i de Internationella brigadernas kamp under spanska inbördeskriget. Till skillnad från de flesta frivilliga från andra länder, hade de svenska frivillliga stöd när de återvände hem, men de blev också övervakade av säkerhetspolisen. Författaren analyserar situationen efter hemkomsten till Sverige. AV BENITO PEIX GELDART de drygt 500 svenska Spanienkämparnas bidrag till den spanska Republikens krigsinsats och därmed till den internationella antifascistiska kampen har länge uppmärksammats i svensk historisk forskning. 1 I Spanien har det däremot skrivits förvånansvärt litet om ämnet. En artikel i en militärtidskrift är nästan det enda som finns. 2 I denna artikel vill jag belysa Spanienkämparnas hemkomst efter avslutat uppdrag i Spanien: dels ligger fokus på hur de mottogs i Sverige av myndigheter och folk, dels på deras insatser i den antifascistiska kampen under de åren som följde. Några var nämligen aktiva i sammanhanget, inte minst genom direkt deltagande i andra världskriget. Några grundläggande fakta Antalet svenska Spanienfrivilliga beräknas idag till cirka 530 till 540, flertalet av dem medlemmar i kommunistiska partier 10 Arbetarhistoria 2012:1

11 Spanienfrivilliga återvänder till Sverige 7 december Från vänster: Okänd, Bengt Segersson, Sten Uden, Henning Lindgren, Herbert Blom, okänd, Sven Wernström, Arne Larsson, okänd, Sören Gustavsson, två okända, C.G. Hjärpe, okänd. Foto ej angiven och organisationer. 3 De hittills publicerade namnlistorna innehåller dock endast 501 namn, 4 och en norsk publikation anger deras antal till Av dem fanns det några som kämpade i anarkosyndikalistiska enheter eller partisangrupper. 6 Utöver de drygt 150 kommunister från Bertil Lundviks listor, fanns det minst 8 medlemmar i Socialistiska partiet och minst 10 syndikalister från SAC. Antalet socialdemokrater är ovisst, endast 7 känner man till med säkerhet. 7 Det fanns också frivilliga som inte var politiskt organiserade och till och med en och annan borgare och adelsman, även om över 95 procent tillhörde arbetarklassen. Medelåldern var 28 år. 8 Geografiskt sett kom de från hela landet, fast två femtedelar var bördiga i antingen Stockholm eller Göteborg. Enligt beräkningar dog cirka en tredjedel i strid eller i de spanska rebellernas fängelser. Minst fyra frivilliga var kommissarier inom Internationella brigaden, sex uppnådde graden som kompanichefer, två blev tillförordnade bataljonchefer och minst 19 kämpade som gerillakrigare eller partisaner i de sovjetorganiserade enheter som på ryska kallades spetsnaz. En av dem, Per Eriksson, var instruktör för Internationella brigaden och skyddsvakt åt flera kända personer, exempelvis åt G. M. Shtern, högre sovjetisk militärrådgivare i Spanska Republiken , samt åt den kända spanska kommunistiska ledaren Dolores Ibárruri sommaren En annan, Sven Brännström, nämnde kort före Arbetarhistoria 2012:1 11

12 Majoriteten av de frivilliga var kommunister men det fanns också socialdemokrater, socialister och syndikalister. När de kom hem ordnades möten där de berättade om sina upplevelser. sin död att han tjänstgjorde under den sovjetiska underrättelsetjänstens nästhögste befälhavare i Spanien, majoren Leonid Aleksandrovitch Eitingon. 9 Svenskarna deltog i det spanska inbördeskrigets främsta slag: Madrid, Brunete, Guadalajara, Ebro. I en bok från 1938 om bataljon Thälmann av norska Lise Lindbæck som året därpå översattes till svenska 10 nämndes det svenska Brantingkompaniet som den första republikanska enheten som gick till anfall mot fascisterna över floden Ebro. Detta stämmer inte riktigt, då anfallet inleddes av den spanska divisionen nummer 11 medan division 35, där de internationella ingick, följde efter 11 men deras insats är icke desto mindre en källa till stolthet för hela den svenska arbetarrörelsen. Den exakta tidpunkten för övergången av floden är ju ovidkommande i sammanhanget. De svenska frivilligas hemkomst 1938 Den svenske överstelöjtnanten Olof Ribbing var en av noninterventionskommitténs kontrollanter för brigadisternas evakuering från landet. Dessa kontrollanters uppgift var att vittna om att evakueringen verkligen hade fullgjorts enligt planerna. Han skrev att svenskarna var unika bland brigadisterna i det att de stolt kunde svara jakande på frågan om huruvida deras land välkomnade dem hem. 12 Det faktum att de svenska frivilliga visste att de kunde återvända hem riskfritt, trots att de formellt sett hade brutit mot den lag som från februari 1937 förbjöd resor till Spanien och deltagande i kriget under hot av sex månaders fängelsestraff, 13 var ett tydligt bevis på det svenska folkets och även myndigheternas välvilliga syn på deras krigsinsats. Den svenska regeringen bestämde sig för åtalseftergift så kallad abolition för det brott de frivilliga begått genom sitt deltagande i spanska inbördeskriget. Därmed blev lagen om förbud mot värvning i främmande makts tjänst uddlös. 14 Redan i juni 1937 hade man vid Justitiedepartementet tänkt på denna lösning. 15 I den svenska Madridbeskickningens arkiv återfinns två brev från oktober 1938 med anhållan om åtalseftergift till brigadisterna: det ena skrivet av överstelöjtnant Ribbing, det andra av spanska republikens utrikesministerálvarez del Vayo själv. 16 Själva hemkomsten av den stora kontingenten frivilliga som avmönstrade brigaderna hösten 1938 ordnades av den i oktober 1937 på kommunistiskt initiativ skapade Frontkämparnas stödfond, i vars styrelse det satt två tidigare hemkomna spanska frivilliga. Fonden fick inget stöd av LO. 17 Natten till 8 december 1938 anlände 174 svenska, 6 tyska och 22 finska frivilliga till Malmö hamn. Trots tiden välkomnades de av en stor skara människor, enligt Social-Demokraten, enligt andra källor. Samma dag avtackades Georg Brantingkompa- 12 Arbetarhistoria 2012:1

13 Sårade soldater flyttas över floden Ebro. I september 1938 utkämpade Internationella brigaderna sitt sista stora fältslag vid Ebro. Foto ej angiven niet i Malmö Folkets Park, och deras befäl för dagen, Herman Wohlin, uppmuntrade dem till att ställa upp för folket, för freden och mot fascismen och därmed fortstätta vara folkets soldater även i Sverige. Även i Göteborg fick interbrigadisterna ett varmt välkomnande. 18 Till Stockholm ankom de frivilliga den 11 december, där de togs emot av Georg Branting och fick nejlikor av Spaniens Sverigeminister, idag skulle vi säga ambassadör, Isabel de Palencia. Sedan begav man sig sjungande Internationalen till Östermalmstorg där de frivilliga avtackades. 19 Även på lokalnivå blev brigadisterna mycket väl mottagna, som man kan se i dåtida tidningar och senare forskningslitteratur. 20 Även om välkomnande ord och beröm för de frivilligas bidrag till demokratin framför allt förekom i tidningarna med kopplingar till arbetarrörelsen, var de inte helt frånvarande i de borgerliga tidningarna, undantag förekom. De i Spanien kvarvarande frivilliga kom till Sverige i små grupper under 1939: i januari anlände de sårade med båt till Göteborg och i april 16 brigadister som varit fångar i Franco- Spanien. Den sista fången återvände den 28 maj De svenska frivilliga under andra världskriget När deras stund i rampljuset, i samband med mottagningsceremonierna, var över, fick de svenska frivilliga möta en svår anpassningsperiod. De återvände från ett krig mot fascismen i ett fjärran land till ett hemland där de inte längre hade en arbetsplats. De blanketter som Spanienhjälpen lät svenska frivilliga i nöd fylla i ger en tydlig bild av deras problem: usel ekonomi och hälsa, arbetslöshet samt osäkerhet inför framtiden. 22 Nästan hälften hade blivit sårade och så gott som alla hade det ekonomiskt svårt. Arbetslösheten i Sverige var ganska hög, cirka 15 procent. Lennart Lundberg förklarar att ett stort antal Spanienfrivilliga därför blev beroende av understöd från släkt, staten och arbetarrörelsens organisationer. LO, Frontkämparnas stödfond och Spanienhjälpen ställde upp med kläder samt pengar till kost och logi. 23 För sjömännen var det lite lättare att hitta ett nytt jobb. Alla, men i synnerhet industri- och skogsarbetarna, fick finna sig i att bli behandlade med viss misstänksamhet av arbetsgivarna, som befarade att de frivilligas kommunistiska sympatier skulle ställa till med problem. 24 Trots detta skulle livet ha kunnat återgå till det normala ganska fort om inte ett världskrig hade startat bara några månader efter hemkomsten. Kriget satte relationerna med Nazityskland på sin spets: dels fanns det inflytelserika medborgargrupper med stark tyskvänlig hållning utan att därför nödvändigtvis vara nazistvänliga, dels var man i regerings- Arbetarhistoria 2012:1 13

14 Första maj 1974: Troligen C.G. Hjärpe med insamlingsbössa. Foto ej angiven. Högra bilden: Per Eriksson med de frivilligas fana. Hans Martens med den spanska republikens fana. Foto ej angiven. kretsar mån om att markera sitt avståndstagande från Sovjetkommunismen. Hursomhelst medförde kriget för de Spanienfrivilligas del att de blev föremål för SÄPO:s och den militära underrättelsetjänsten särskilda uppmärksamhet. Vissa statistiska uppgifter ur polisens handlingar fick Lundvik tillgång till när han skrev sin avhandling. 25 Chefen för den svenska militära underrättelsetjänsten under krigstiden skrev en PM om de Spanienfrivilliga. Han menade att det fanns skäl att misstänka att de som hade kämpat i Internationella brigaderna hade varit så pass inblandade med Komintern att de saknade förmåga att göra sig fria från dess inflytande. Han påpekade också att det fanns gamla Spanienkämpar som hade fått en särskild utbildning som kommunistiska agitatorer först i Spanien och sedan i Sovjetunionen. 26 Under Ribbentrop-Molotovpaktens giltighetstid fick de svenska kommunisterna och deras sympatisörer en hel del problem med polisen. Kontroller och förhörvar inte ovanliga. Det finns flera vittnesmål om detta, till exempel Greta Segersons redogörelse över den landsomfattande polisrazzian mot kommunister den 10 februari Somliga Spanienfrivilliga fortsatte att ha problem med SÄPO även efter 1945: deras telefonsamtal avlyssnades, förhör anordnades och så vidare. 28 Under andra världskriget blev de flesta Spanienfrivilliga, som flertalet svenska män under 45, inkallade till beredskapstjänst. Efter den tyska invasionen i Danmark och Norge våren 1940 bildade man några»arbetskompanier» för personer, i synnerhet aktiva kommunister, som ansågs utgöra en fara för landets säkerhet. De fick lida under militärdisciplin och arbeta med fortifikationsarbeten eller byggprojekt. Några internerades i»arbetsläger». Enligt Spanienkommittén tjänstgjorde ett tjugotal före detta interbrigadister i dessa. Flertalet spanienfrivilliga var dock med i vanliga förband. 29 Utöver i beredskapstjänsten, fanns det Spanienfrivilliga i aktiv kamp mot nazismen inom andra länders arméer. Störst till antalet var den grupp på ett tjugotal frivilliga som deltog i finska vinterkriget. Där fanns anarkosyndikalister som Olov Jansson, ordförande i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, eller Gösta Näslund, en före detta Francofånge. Där fanns även den kända socialdemokraten ConnyAndersson, som sade sig ha träffat några svenskarvid Svenska Frivilliga Kåren som varit soldater i Spanien på motsatta sidan, det vill säga Francos. 30 Denna uppgift har hittills inte kunnat verifieras. Det kanske ter sig förvånande att se antifascistiska kämpar i Spanien 1938 i krig mot Stalins kommunistiska regim i Finland Det förklaras med att endast Spanienfrivilliga som inte var kommunister deltog i finska vinterkriget. Flertalet, som var kommunister, avstod, med några undantag, som Gösta Andersson och Karl Staaf, som kämpade på Sovjets sida. De hade kämpat som partisaner i spetsnazgrupperna under spanska inbördeskriget. Staf togs sedan till fånga i Danmark av Gestapo för inblandning i den danska motståndsrörelsen. Han flyttades till Tyskland, där amerikanska trupper frigav honom. 31 Gyllenhaal och Westberg skriver att Andersson och Staaf under andra världskriget, tillsammans med åtminstone Einar Risto och Harry Ericsson, hade anknytning till den svenska delen av den så kallade Bernhardorganisationen, alltså de sovjetiska underrättelsetjänsternas nätverk för sabotageverksamhet i utlandet. I det sammanhanget häktades Andersson av polisen på midsommarafton 1941, samma dag som den tyska divisionen Engelbrekt fick grönt ljus att förflytta sig på svensk mark till kriget i öst. Andersson fick fängelsestraff i ett år och sex månader för införskaffande och innehav av sprängämnen avsedda för sabotage Arbetarhistoria 2012:1

15 Cirka femton spanienfrivilliga deltog i kampen mot nazismen i Norge. 33 En av dem var ConnyAndersson, veteran från två krig, som var kompanibefäl för ett norskt kompani i Brekken. Han blev sårad och ersatt som befäl av en annan före detta Spanienkämpe, Åke Sjögren. 34 Senare skulle Conny Andersson grunda och leda det så kallade Svensk-Norska Frivilligförbundet som 1945 tog initiativet till bildandet av den så kallade Norgebataljonen som skulle medverka i frigörelsen av Norge från det nazityska väldet. 35 Många Spanienfrivilliga var sjömän till yrket och var därmed inblandade i andra världskriget till havs. Efter den tyska invasionen av Norge och Danmark spärrades Skagerrak och den svenska handelsflottan blev delad i två, innanför och utanför spärren. Den delen som hamnade utanför spärren var behjälplig i många operationer för att skaffa livsmedel och material till de västallierade. Enligt Lundberg dog cirka svenska sjömän i denna tjänst, däribland ett trettiotal Spanienfrivilliga och vid flottan innanför spärren, som gjorde samma tjänst åt tyskarna, dog cirka 210, även där ett trettiotal Spanienkämpar. Lundberg pekar härmed på det paradoxala i det att folk som hade bekämpat fascismen i Spanien fick dö för Hitlers sak i Östersjön. 36 Lundberg redovisar inte källan till de siffror han anger, vilka åtminstone i fråga om antalet döda i västallierad tjänst förefaller överdrivna. Gyllenhaal och Westberg beräknar antalet döda på västallierade fartyg till 600, och på de 84 fartyg i tysk tjänst som sänktes i Östersjön under kriget, till Efter andra världskriget levde de Spanienfrivilliga ett diskret liv, de syntes inte mycket och skröt inte över sin viktiga roll i den antifascistiska kampen. Inom ramen för Svenska Spanienfrivilligas kamratförening fortsatte de att vara en levande symbol för vad solidaritet och engagemang kan betyda i kampen för fred och demokrati och mot fascismen. Övre bilden: I Katalonien hyllades brigardisterna på 50-årsdagen I Spanien fick de ett erkännande då erbjöds spanskt medborgarskap Mitten: Kerstin Gustavsson intervjuar Sven Brännström. Intervjuerna finns bevarade på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Foto ej angiven. Längst ner: Arne Larsson (Svarten) och Sven Brännström gör rödfronthälsning. Foto ej angiven Slutsatser I denna artikel har jag granskat de svenska Spanienfrivilligas hemkomst och vidare öden både omedelbart efter det spanska inbördeskriget och vid tiden för andra världskriget. Granskningen visade i första hand att de svenska Spanienfrivilliga, till skillnad från de flesta av deras kamrater vid Internationella brigaderna, var välkomna tillbaka till hemlandet, även om de formellt sett var brottslingar som borde ha fått sex månaders fängelse. Istället välkomnades de av stora människoskaror och, med undantag avvissa borgerliga kretsar, hyllades som hjältar. Samtidigt visade granskningen att deras stund i rampljuset snart var över och att de fick möta en tid av stora svårigheter vad gällde hälsa, ekonomi, arbete, osv. Deras agerande i Spanien gjorde att de sågs med misstänksamhet av arbetsgivarna och av landets polisväsende, vilka var rädda för deras kommunistiska idéer. Dessutom har granskningen visat att en del av Spanienkämparna fortsatte sin kamp efter hemkomsten, ibland med vapen i hand inom andra länders arméer, mot fascismen och, i finska vinterkrigets fall, även mot den stalinistiska totalitarismen. Några fick betala med sina liv för insatserna. Arbetarhistoria 2012:1 15

16 Av detta kan man dra två intressanta slutsatser: å ena sidan kan man konstatera att Sveriges officiella inställning i den spanska konflikten, varvid landet anslöt sig till den brittiskoch franskledda noninterventionspolitiken och därmed förbjöd deltagandet av svenska medborgare i kriget, inte var ett hinder för ett tydligt svenskt engagemang för demokratin i Spanien. Detta gällde främst, men inte enbart, den svenska arbetarklassen. Den svenska regeringens officiella inställning i den spanska frågan var ett resultat av pragmatiska realpolitiska beslut och inte av ett ideologiskt grundat stöd till noninterventionspolitiken, vilket visade sig bland annat i åtalseftergiften mot de Spanienfrivilliga. Å andra sidan visar analysen också att det offentliga Sveriges misstänksamhet mot exbrigadisterna inte var en direkt följd av deras antifascistiska engagemang i Spanien som sådan, utan snarare av deras samröre med den Kommunistiska internationalen och därmed med Sovjetunionen. Med andra ord, de förföljdes inte för att devar antifascister, utan för att devar, eller snarare befarades vara, sovjetstyrda kommunister. De svenska myndigheternas agerande i denna fråga är därför helt i linje med den kommunistfientliga attityd som rådde inom vida kretsar av den svenska socialdemokratin, särskilt inom den svenska regeringen, under denna tid. NOTER EFTER SPANIEN Denna artikel är en förkortad svensk version av författarens bidrag på spanska till en internationell historiekongress (Congreso Internacional del Antifascismo combatiente) i Barcelona i oktober 2011 med anledning av 75-årsdagen av Internationella Brigadens bildande. Bidraget bygger i sin tur på ett kapitel i författarens kommande doktorsavhandling kring de svensk-spanska relationerna på 1930-talet. 1 Följande forskningsbidrag kan särskilt omnämnas: Bertil Lundvik, Solidaritet och partitaktik: den svenska arbetarrörelsen och spanska inbördeskriget , Stockholm 1980; Marcos Cantera Carlomagno, Sverige och spanska inbördeskriget, Lund 1999; Lars Gyllenhaal & Lennart Westberg, Svenskar i krig , Lund 2006; Lars Ericson, Svenska frivilliga. Militära uppdrag i utlandet under och 1900-talen, Lund, 1996; Lennart Lundberg, Svenskarna i spanska inbördeskriget , Göteborg 2001; Göte Nilsson, Svenskar i spanska inbördeskriget, Stockholm 1972; Folke Olsson,»Solidaritetens soldater» Patrik Helgeson, Richard Jändel & Nils Weijdegård (red.), No pasaran!: Spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen, Linköping 2008, s Norling, Erik,» Viva la República! Voluntarios suecos en la Guerra Civil española», i Historia Militar, octubre 2005, s Kerstin Gustafsson & Melki Karlsson, Spaniens sak var vår. Stockholm 1992, särskilt s Lundberg 2001, ss ; Lundvik 1980, s Arve Kvaløy, Norske frivillige i den spanske borgekrig, Oslo Richard Jändel, Kämpande solidaritet, Stockholm 1996, s Lundvik 1980, s.123. Författaren kunde dock endast kartlägga den politiska tillhörigheten på 207 brigadister på listan med 501 namn. 8 Olsson, 2008, s. 182f. 9 Stefan Dalin,»Sven Brännström en Spanienfrivillig från Västerbotten berättar» Oknytt (1998:1 2) 10 Lise Lindbæck, Internationella Brigaden, Stockholm Archivo General Militar de Ávila (AG- MAV), Militärrapporterna över slaget vid Ebro, C.2114, 7 12 Svensk Tidskrift, februari Citerat i Lundberg 2001, s Cantera Carlomagno 1999, s Svensk Författningssamling 1938, nr Riksarkivet (RA) UD, HP 36, B, Riksarkivet (RA), Beskickningsarkivet: Madrid, F1c:46, Svenska beskickningen i Madrid, rapport nr 167, 9 oktober 1938; brev från O. Ribbing, 25 oktober Lundvik 1980, s. 127f. 18 Olsson, 2008, s. 193f.; Lundvik 1980, s Jonas Sjöstedt, Brev till en broder! Spanienkämpens Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskriget, Simrimshamn 2009, s. 47f. 19 Gyllenhaal & Westberg 2006, s Se bl.a. Carl Mattson, Spaniens sak var vår Solidaritetsrörelsen i Värmland Kampen mot krig och fascism, Karlstad 1982, s Ericson 1996, s. 95; Cantera Carlomagno 1999, s. 112f. 22 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB), Frontkämparnas Stödfond, 1236/D I:1 23 Jändel 1996, s Lundberg 2001, ss. 137f. 25 Lundvik 1980, s Krigsarkivet (KrA), Carlos Adlercreutz arkiv: Aktionen mot Spanienkämparna, citerat i Gyllenhaal & Westberg 2006, s Jonas Sjöstedt, Masthugget, Moskva, Madrid, Stockholm 2009, s. 91f. 28 Jändel 1996, s Lundberg 2001, s. 139; Gyllenhaal & Westberg 2006, s Gyllenhaal & Westberg 2006, s Gyllenhaal & Westberg 2006, s. 330f. Jfr. Karl Staaf, Den röda lågan, Stockholm 1997; Jändel 1996, s Gyllenhaal & Westberg 2006, s. 336 ff. 33 Ericson 1996, s Bo Hugemark (red.), Urladdning blixtkrigens år. Stockholm 2002, s Gyllenhaal & Westberg 2006, s Lundberg 2001, s Gyllenhaal & Westberg 2006, s ABSTRACT THE RETURN OF THE SWEDISH VOLUNTEERS The 500 or so»spain fighters», as the Swedish volunteers in the International Brigades were called in Sweden, found themselves in a difficult situation following their return home from the Spanish battlefields. They were generally given a warm welcome on their return home in December 1938, unlike most of their comrades from other European countries. The Swedish labour movement organisations greeted them as heroes and the authorities refrained from applying the Parliament Act, whereby Swedish nationals were banned from participation in the Spanish civil war. However, the situation soon changed during the Second World War years. Most of the volunteers had to endure severe health and economic problems, as well as the ill-will of some of their former employers. Existing police records show that all of them were subjected to close control by the Security Police, as a consequence of their engagement with and commitment to international communism. In Swedish government circles at the time this was considered one of the greatest dangers to peace and democracy. The volunteers themselves remained faithful to their antifascist ideals, as shown by the active participation of many of them in the Allied war effort and in their engagement in protest actions against fascism. BENITO PEIX GELDART är historiker verksam vid universitetet i Valladolid i Spanien. 16 Arbetarhistoria 2012:1

17 NYHETER FRÅN ARAB»Svenska partikamraterna behöva visst aldrig skämmas för min skull.» Tyskspråkiga flyktingkvinnor i ARAB:s bestånd Bästa kamrat Pittig! Då kamrat Wallin har gått i pension föll det på vår lott att besvara det brev som Ni sände honom den 8:e i föregående månad. Under tiden har förhållandena utvecklat sig så hos oss att i och med Wallins avsked och den betydande nedgången i antalet skyddslingar så har dödsklockan klingat för vår kommitté. Vi befinner oss nu i verksamhetens sista avvecklingsfas och enligt beslut i vår högsta instans får kommittén inte ta på sig fler garantiförpliktelser för besöks- och inresor. Lika lite kan partiet självt ta på sig sådana förpliktelser, då antalet ansökningar på sista tiden blivit allt större. Vi beklagar detta särskilt i Ert fall, men dessvärre förhåller det sig så att undantag från regeln inte kan göras. Kanske finner ni dock ett sätt att utan vårt bistånd förverkliga Er önskan att komma hit. Med de bästa önskningar om Er välgång tecknar vi med bästa hälsningar! 1 Det ovan citerade brevet avslutar kontakten mellan Elsa Pittig och Arbetarrörelsens flyktinghjälp. Pittig, som tolv år tidigare sökt och fått asyl i Sverige, var tillbaka i Tyskland. Den mycket innehållsrika personakt som dokumenterar stora delar av detta förlopp är en utomordentligt rikhaltig källa till exiltillvarons villkor för en kvinnlig politisk aktivist. Under de senaste årtiondena har en hel del forskning publicerats, som rör de tyskspråkiga flyktingarna som levde i exil i Sverige och de övriga nordiska länderna under och 1940-talen. Denna forskning har undersökt flyktingtillvaron som sådan, relationerna till mottagarlandet, relationer till och även konflikter med andra flyktingar, mottagarländernas attityder och åtgärder etc. Ett viktigt inslag i denna forskning har varit vilka konsekvenser detta flyktingskap haft för alla berörda parter: de erfarenheter som flyktingarna förde med sig till exillandet och kanske ännu mera de erfarenheter som de förde tillbaka efter exiltiden, de nätverk och konflikter som etablerades och hur dessa kan tänkas ha påverkat den politiska situationen och de mellanstatliga relationerna under efterkrigstiden. Konkret har framhållits hurwilly Brandt och Bruno Kreisky i sina politiska gärningar i Västtyskland respektive Österrike inspirerats av sina upplevelser av den svenska demokratin. Man har också ställt sig frågan vilka som blev kvar i asyllandet och varför. 2 Spåren efter kvinnliga flyktingar Det finns alltså ett växande forskningsläge. Beskedligare till omfånget är den forskning som rör de kvinnliga flyktingarna och deras exiltillvaro och politiska verksamhet före, under och efter exilen, deras roll i och utanför familjen under exiltiden, deras nätverk och vilken betydelse de kan ha haft. 3 Beror det tunna forskningsläget på en avsaknad av kvinnor i det arkivmaterial som står till buds? Syftet här är att med utgångspunkt i de arkiv som finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i allmänhet och det från Arbetarrörelsens flyktinghjälp i synnerhet undersöka detta och inventera vilka möjligheter det finns att förbättra forskningsläget om kvinnor i exil. Det bör i varje fall snabbt slås fast att kvinnor inte är frånvarande i denna historia - inte i realiteten och inte heller i den historiska dokumentationen. HildeWeigel och Gabriela Wilszewski är två exempel. Båda kom ensamma till Sverige. Hilde Weigel från Tjeckoslovakien anlände 26 år gammal till Stockholm i november 1938 och skrevs där in i rullorna hos Arbetarrörelsens flyktinghjälp. Hon hade varit aktiv i det socialdemokratiska partiet och tidigare i ungdomsförbundet. I sitt arbete som telefonist vid en offentlig sjukkassa hade hon tillhört en fackförening för offentliganställda. Enligt ett»rekommendationsbrev» avsett att underlätta hennes ankomst till Sverige meddelade en kamrat inom det socialdemokratiska partiet att hon i sin tjänst avlyssnat samtal mellan nazister hemma och fört vidare information om detta. När hon anlände ställdes en summa pengar från the Czech Refugee Board till hennes förfogande, att utbetalas från Flyktinghjälpen. Då Weigel anlände fyllde hon i såväl»erhebungsbogen für Emigranten» som ett frågeformulär som rörde bakgrund och arbetsförmåga och möjligheter att försörja sig själv. Weigel deklarerade att hon kunde tänka sig att arbeta på kontor, med barnavård och barnuppfostran, med kosmetik som mannekäng, med virkning eller på fabrik. Hon kunde också tänka sig att omskola sig till ett antal yrken som hon också räknade upp, men jordbruksarbete var däremot inte aktuellt för henne. Hennes akt i Flyktinghjälpens arkiv omfattar, förutom dessa formulär, ett antal brev och täcker perioden mellan november 1938, då hon anlände, och 1946, då hon i omgångar begärde ut återstående medel från sin innestående summa, bland annat för att skicka pengar till behövande vänner i Tjeckoslovakien. Någon gång under perioden blev hon inlagd på sanatorium för tuberkulos men tycks i övrigt ha varit anställd av Metall- Arbetarhistoria 2012:1 17

18 NYHETER FRÅN ARAB Elsa Pittigs registerkort hos Arbetarrörelsens flyktinghjälp. industriarbetareförbundet. 4 Gabriela Wilszewski från Hindenburg i Polen anlände, 50 år gammal, till Sverige, försedd med ett rekommendationsbrev utställt av det tyska socialistiska arbetarepartiet i Polen där det framhölls att innehavaren av detta brev är hustru till kamraten Max Wilszewski från Hindenburg. Maken hade, sedan SPD upplösts i Tyskland, ägnat sig åt illegal verksamhet i Polen. Ytterligare ett brev, till»werter Genosse Granath» bekräftar och kompletterar informationen som sammanfattas av Flyktinghjälpens personal i en handskriven anteckning på baksidan av anmälningsformuläret på följande sätt: Bodde i Hindenburg vid polska gränsen varifrån de centralt ledde arbetet med fördelningen av illegal litteratur. Mannens och de två barnens 18 och 20 år öde är okänt. Kvinnan gör ett gott intryck och kan säkert klara sig själv. 5 Detta var möjligtvis en riktig bedömning förytterligare handlingar finns inte i personakten. Arbetarrörelsens organisationer och enskilda aktörer har i många fall engagerat sig starkt i internationella frågor och för politiska flyktingar under hela efterkrigstiden och detta engagemang finns tydligt dokumenterat överallt. Det gäller inte minst det personliga och politiska engagemanget på många håll för de latinamerikaner som sökte sig till Sverige och som i många fall hade en politisk hemvist i vänstern. Men när det gäller källor till historien om enskilda flyktingar eller vad det innebar att leva i exil i Sverige är det material som rör den tyskspråkiga exilen under och 1940-talen unika. Av drygt 150 internationella bestånd hos ARAB (av mer än 5000 bestånd totalt) dominerar den tyskspråkiga gruppen (43 arkiv avvilka 36 är personarkiv). Dessutom finns alltså de arkiv som närmare skall beskrivas här, och som hade med själva flyktingmottagandet att göra. Flyktinghjälpen var i många fall den första kontakt som flyktingarna hade med Sverige och detta innebär att dess arkiv är en källa till själva flyktingmottagandet och den bästa överblicken över vilka som kom hit och vad som hände med dem i Sverige. Personarkiven är sedan ett resultat av enskilda flyktingars aktiviteter som flyktingar i landet. Ett antal sådana flyktingar arbetade dessutom vid Arbetarrörelsens arkiv som beredskapsarbetare och såg det därför som naturligt att arkivera sina efterlämnade handlingar vid institutionen. Av de enskilda arkiven finns det knappt några kvinnliga, ett undantag är dock arkivet på fyra volymer efter författaren Nelly Croner ( ), ett annat är Anna Zammert ( ), två volymer, vars personarkiv är gemensamt med maken Pauls. Det finns mer att läsa om denna historia i Martin Grass artikel»the German-speaking émigrés papers in ARAB s stores» i beståndsöversikten The World in the Basement, som utkom i samband med ARAB:s hundraårsjubileum 2002 och som är huvudingången till de internationella bestånden i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. 6 Mot denna bakgrund blir Flyktingkommittéernas arkiv intressanta: dels speglar de på individnivå kontakten med såväl kvinnor som män och dels finner man där inte bara de allra mest bemärkta eller engagerade utan också de mer anonyma flyktingarna och deras familjer. Flyktingkommittéerna 18 Arbetarhistoria 2012:1

19 inrättades i ett Sverige som under och 1940-talen bedrev en tämligen restriktiv flyktingpolitik. Flyktingar tilläts inte komma in i landet om man befarade att de skulle komma att bli en ekonomisk belastning för samhället. Det behövdes alltså garanter för försörjningen av flyktingar. Såväl privatpersoner som olika flyktingkommittéer stod för detta, även om staten anslog medel för flyktingmottagandet från Det fanns åtminstone 28 sådana kommittéer, var och en inriktad på sin politiska, etniska eller religiösa kategori. Några var frivilliga och några hade stöd från exilregeringarna i sina hemländer. På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek finns, utöver arkivet efterarbetarrörelsens flyktinghjälp, även arkiven efter Arbetarrörelsens flyktingkommitté och Röda hjälpen, men därutöver fanns ett flertal organisationer och insatser som Insamlingen för landsflyktiga intellektuella, Stockholms centrala kommitté för flyktingshjälp, Mosaiska församlingens hjälpkommitté, Svenska Israelsmissionen med mera. 7 Individuella fall visar vägen Det i särklass rikaste materialet rörande enskilda individer finner man i arkivet efter Arbetarrörelsens flyktinghjälp, först inrättad år 1933 som Fackliga och politiska emigranternas hjälpkommitté med LO som finansiär och med funktionärer tillsatta av det Socialdemokratiska partiet. Man inriktade sin verksamhet i första hand på socialdemokratiska flyktingar och dessa var framför allt tyskar, sudettyskar och tjecker. Understödet utgick från arbetslöshetsunderstödet. En mer detaljerad beskrivning av organisationen och arkivet ges på slutet av denna artikel. Här intresserar vi oss främst för de handlingar som är kopplade till enskilda individer, nämligen registerkorten och personakterna. Understödsregistret omfattar knappt 500 kartotekskort, sorterade i alfabetisk ordning, innehållande översiktliga uppgifter om de hjälpsökande, många kort innehåller anteckningar på såväl fram- som baksida och i några fall har ett kort inte räckt till för en person. Ett knapphändigt kort gäller»amstätter, Andreas, textilarbetare, med fru och dotter». Med blyerts är tillagt Malmö, vilket är hans troliga väg in i Sverige. Av kortet framgår också datumet 27 december 1938 samt beloppet 20: två gånger. Det är mer sannolikt att detta datum gäller tidpunkten för kontakten med Flyktinghjälpen och utbetalningen av medlen än tidpunkten för ankomsten till Sverige. Vidare är katalogkortet försett med ett nummer 616/17, skrivet med rött i kortets övre högra hörn. Varje kort har ett nummer, men korten ligger inte i nummerordning. Det finns skäl att antaga att korten, som lagts alfabetiskt, hänvisar till en svit med akter som lagts upp vartefter de hjälpsökande anmält sig och att dessa arkiverats i nummerordning. Vid ordningsarbetena har det varit svårt att urskilja någon sådan systematik varför även personakterna lagts i alfabetisk ordning i volymerna. Av detta kort framgår också att det är familjer snarare än enskilda individer som är»ärendet» hos Flyktinghjälpen och att mannen är»huvuduppslag» medan hustrur och barn är»bifigurer». Där finns dock, som redan visats, ett flertal kort som förts över ensamma kvinnor. Ett mer utförligt ifyllt kartotekskort illustrerar dessas användbarhet och begränsningar: Expediten Fritz Gedeck föddes 1907 i Danzig, var medlem i SPD , DMV (Deutscher Metallarbeiter-Verband?) och innehade Danzigpass Bostadsadressen i Sverige var Norra Torngatan, c/o Johansson, Lidköping. Den 27/ fick han arbete i Lidköping, men med vad framgår ej av kortet. Hans hustru Irma, född Schmidt 1907 i Danzig var också medlem i SPD och innehade Danzigpass Angiven adress var Birgittagatan 17. Det är oklart om de olika adresserna står för separata bostadsorter. Understödet för de båda har dock betalats ut tio gånger under 1937 (sedan ankomsten i slutet av maj) och elva gånger Därefter finns inga ytterligare anteckningar på kortet vare sig detta beror på att paret dragit vidare eller blivit självförsörjande i Sverige. I sin artikel»den snäva solidariteten» som handlar om såväl Arbetarrörelsens flyktinghjälp som hjälpinsatser från Missionsförbundet och andra, påpekar Pär Frohnert att den typiske flyktingen»var en man och att frun/livskamraten var ett bihang.» Kvinnor redovisades särskilt när de kom ensamma, men detta var mindre vanligt. 8 En hastig genomgång av de olika flyktingarkiven visar att Frohnerts påståenden håller streck. Arbetarrörelsens flyktinghjälp har en svit persondossierer som på senare tid försetts med ett personregister och där är det möjligt att räkna: Registret omfattar 1383 namnuppslag. Av dessa består 97 av minst en man tillsammans med minst en kvinna medan 128 består av ensamma kvinnor eller åtminstone framstår kvinnan som»huvuduppslag» då hon står först på raden. Övriga namnuppslag är ensamma mansnamn eller män tillsammans med andra män. Det finns flera felkällor. Elsa Pittig till exempel, adressaten till det inledningsvis citerade brevet, finns inte med i namnförteckningen. Det finns säkert ytterligare kvinnor som kommit i sällskap med män men som inte observerats vid genomräkningen. Och av makarna Pittigs akt framgår som vi skall se att även om mannen är huvuduppslag så kan hustrun ha varit politiskt aktiv i hög grad och dessutom stått i tät kontakt med Flyktinghjälpen. Det ärdock helt klart så att andelen ensamflyende män vida överträffar sina kvinnliga motsvarigheter i antal och förekomsten av kvinnor över huvud taget i Flyktinghjälpens rullor. Fallet Kurt och Elsa Pittig Det citerade brevet, daterat den 29 mars 1949 och ställt till Frau Else (sic!) Pittig i Feuchtwangen, Bayern USA-Zone, är en konceptkopia av ett utgående brev som sparats i arkivet efterarbetarrörelsens flyktinghjälp. Vem som undertecknade originalet Arbetarhistoria 2012:1 19

20 NYHETER FRÅN ARAB Brev från Elsa Pittig som förvaras som en bilaga i Socialdemokratiska kvinnoförbundets VU:s protokollsbok och sände det till Elsa Pittig framgårdärförinte, men det verkar vara en person som författade ett stort antal sådana brev och inte hann reflektera över att det nog hade kunnat skrivas på svenska (eller ville brevskrivaren bara vara riktigt säker på att hela innehållet gick fram utan missförstånd?). Ty brevet var ett svar på ett annat brev, daterat Feuchtwangen den 8 februari 1949, författat på svenska och ställt till»kamrat Wallin» och som synbarligen var en av Flyktinghjälpens sista kontakter med Elsa Pittig, som efter många år som flykting i Sverige nu försökte skapa sig ett nytt liv i Tyskland. Denna skriftväxling avslutade en kontakt som börjat drygt tolv år tidigare, den 7 december 1936, då Kurt och Elsa Pittig, omkring 50 respektive 40 år gamla, fyllde i Flyktinghjälpens Erhebungsbogen für Emigranten (frågeformulär för emigranter). Där framgick att båda härstammade från Dresden och båda var politiskt aktiva, Kurt inom SPD och Metallarbetareförbundet. Elsa uppges på Flyktinghjälpens blankett vara»ehefrau», hustru, men också stenograf. Även hon tillhörde SPD, sedan Detta politiska engagemang hade tvingat dem lämna Tyskland redan Flykten gick då till Tjeckoslovakien. Makarnas kontakter med Flyktinghjälpen fyller en tjock personakt i organisationens arkiv som därför är ovanligt tacksam för ett närstudium. Elsas (åtminstone så småningom) mer framträdande roll förefaller också ovanlig men inte fullständigt unik. Efter att makarna Pittig fyllt i Flyktinghjälpens Erhebungsbogen följer en dokumentationslucka på fyra år. Huruvida detta beror på att de lyckats etablera sig som flyktingar i Sverige och inte haft behov av några insatser från Flyktinghjälpens sida eller om där saknas delar av korrespondensen är oklart. Den brevväxling som därpå följde förefaller dock delvis rutinartad och handlar ofta om julpengar, klädpengar, hjälp med myndighetsbestyr som att förlänga passen, men en del extraordinära önskemål förekom också när familjen skaffade sig ett arrendekontrakt på ett torp på en gård utanför Stockholm. Under de följande åren ( ) utbyttes ett par-tre brev per år i dessa frågor. Tonen i breven antyder vilken typ av förhållande man stod i till de personer som bemannade Flyktinghjälpen. Makarna infann sig då och då personligen i dess lokaler. Kommunikationen underlättades också uppenbarligen av att Flyktinghjälpens»LieberWilly» behärskade tyska. Vistelsen i Sverige innebar säkert en förändring, men uppenbarligen inget avbrott, i det politiska engagemanget. Den 30 juni 1944 kom ett brev från Kurt Pittig till herr Emil Wallin, Socialdemokratiska partistyrelsen. Pittig ville upplysa om tillståndet i den tyska utlandsföreningens representation i Sverige, som han hävdade samarbetade med kommunister etc. Liknande brev kom i januari 1945 där Flyktinghjälpen varnades för att en namngiven person sände skrivelser i syfte att splittra (det tyska socialdemokratiska partiet) och med hänvisning till flyktingbyråns kontaktuppgifter. Hela denna korrespondens fördes av Kurt Pittig, med enstaka hänvisningar till hustrun Elsas dåliga hälsa. Måhända något överraskande är därför ett brev från Elsa Pittig, maskinskrivet och på svenska, avsänt i juli 1945, där hon tackade för den solidariska hjälpen i samband med makens död. Först efter detta framträder Elsa Pittig som korrespondent med Flyktinghjälpen: hon försökte utan framgång få ny bostad med hjälp av tyska vänner i Stockholmstrakten och senare, 1946, behövde hon ekonomiskt bistånd till återresan till Tyskland. Hon var medellös, framhöll hon, men hade hört att Sverige ville få ned antalet flyktingar och därför erbjöd ekonomiskt bistånd till återresan. Hon ville ha information från Flyktinghjälpen om hur man kunde utnyttja befintliga möjligheter. Korrespondensen mellan Elsa Pittig och Flyktinghjälpen från 29 januari till 20 september 1946 handlar om förberedelserna för återresan. Hon hade lyckats få kontakt med sin son (och först här framgår av personakten att hon hade en sådan) och av honom fått kännedom om varhennes släkt fanns. I brevet den 20 september skildras den besvärliga hemresan. Brevkontakten upprätthölls med Flyktinghjälpen ytterligare några år, fram till Även efter återkomsten till Tyskland fortsatte Elsa Pittig att be om hjälp med pass för att kunna återbesöka 20 Arbetarhistoria 2012:1